1.1  Bakgrund

Arbetsmarknadens centralorganisationer offentliggjorde den 11 juni 2019 ett avtal om frågor av betydelse för de fortsatta förhandlingarna om pensionsreformen 2017 (nedan avtalet mellan arbetsmarknadens centralorganisationer). Avtalet är organisationernas förslag till statsmakten och vissa andra aktörer om vilka författningsändringar och utredningar som bör göras och hur verksamheten kan utvecklas. Vid sidan av de övriga förslagen innehåller avtalet en skrivning enligt vilken resande utanför arbetstiden fogas som en ny punkt till 10 § i arbetarskyddslagen för att beaktas vid utredning och bedömning av riskerna i arbetet. I lagens 30 §, som gäller möjligheten för arbetstagare som utför nattarbete att byta arbetsuppgifter eller övergå till dagarbete, föreslås preciseringar i fråga om situationer där detta inte är möjligt. Arbetsgivaren ska reda ut om belastningen i arbetet kan minskas genom andra åtgärder. Om annat arbete inte kan ordnas för arbetstagaren ska denne på begäran informeras om de omständigheter som gör att det inte är möjligt att byta arbetsuppgifter eller övergå till dagarbete. 

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), nedan dataskyddsförordningen, trädde i kraft den 24 maj 2016 och började tillämpas den 25 maj 2018. Trots att dataskyddsförordningen är direkt tillämplig lagstiftning ger den medlemsstaterna nationellt handlingsutrymme. 

Dataskyddslagen (1050/2018) består av särskilda bestämmelser som kompletterar och preciserar dataskyddsförordningen, och lagen tillämpas parallellt med den. Dataskyddslagen trädde i kraft den 1 januari 2019. 

Utöver de allmänna lagar som ska tillämpas vid behandling av personuppgifter finns det i speciallagstiftningen en hel del bestämmelser om behandling av personuppgifter. Ändringarna i dataskyddslagstiftningen innebär att den övriga nationella lagstiftningen måste ses över. Arbetarskyddslagens bestämmelser om behandling av personuppgifter måste revideras så att de stämmer överens med dataskyddsförordningen och dataskyddslagen. I den utsträckning dataskyddsförordningen ger nationellt handlingsutrymme kan speciallagstiftningen också innehålla bestämmelser som preciserar förordningen eller gör undantag från de skyldigheter som anges i den. 

1.2  Beredning

Propositionen har beretts som tjänsteuppdrag vid social- och hälsovårdsministeriet. Under beredningen har man inhämtat utredningar från och samarbetat med Arbetshälsoinstitutet. 

Rådet för bedömning av lagstiftningen har avgett utlåtande om propositionsutkastet den 18 december 2020. Propositionsutkastet har varit på remiss och ett sammandrag av remissvaren har sammanställts. Beredningshandlingarna finns allmänt tillgängliga på adressen https://stm.fi/hanke?tunnus=STM001:00/2020, projektnummer STM001:00/2020 (på finska). 

Utkastet till proposition har behandlats och godkänts i delegationen för beredning av arbetarskyddsbestämmelser, tillsammans med arbetsgivarnas och arbetstagarnas centralorganisationer och andra viktiga samarbetsparter. 

2.1  Utredning och bedömning av de risker i arbetet som har samband med arbetstiden

Arbetarskyddslagen trädde i kraft vid ingången av 2003. Syftet med lagen är att förbättra arbetsmiljön och arbetsförhållandena för att trygga och upprätthålla arbetstagarnas arbetsförmåga samt förebygga och förhindra olycksfall i arbetet, yrkessjukdomar och andra sådana olägenheter för arbetstagarnas fysiska och mentala hälsa som beror på arbetet och arbetsmiljön. 

Enligt 8 § i arbetarskyddslagen är arbetsgivaren skyldig att genom nödvändiga åtgärder sörja för arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet. I detta syfte ska arbetsgivaren beakta omständigheter som hänför sig till arbetet, arbetsförhållandena och arbetsmiljön i övrigt samt till arbetstagarens personliga förutsättningar. Ett viktigt syfte med arbetarskyddslagen är att rikta uppmärksamhet mot en systematisk och oavbruten utvärdering och förbättring av arbetsmiljön och arbetsförhållandena. Arbetsgivaren ska planera, välja, dimensionera och genomföra de åtgärder som behövs för att förbättra arbetsförhållandena, i enlighet med de grundläggande förebyggande principerna för arbetarskyddet. Arbetsgivaren ska också ge akt på hur vidtagna åtgärder inverkar på säkerheten och hälsan i arbetet. 

För att arbetsgivaren ska kunna vidta de åtgärder som behövs för att förbättra arbetsförhållandena med tanke på arbetstagarnas säkerhet och hälsa måste arbetsgivaren vara medveten om de olägenheter och risker som finns på arbetsplatsen och i den verksamhet som bedrivs. Detta gäller både fysiska och psykosociala olägenheter och risker. Enligt 10 § i arbetarskyddslagen ska arbetsgivaren med beaktande av arbetets och verksamhetens art tillräckligt systematiskt reda ut och identifiera de olägenheter och risker som beror på arbetet, arbetstiderna, arbetslokalen, arbetsmiljön i övrigt och arbetsförhållandena samt, om olägenheterna och riskerna inte kan undanröjas, bedöma deras betydelse för arbetstagarnas säkerhet och hälsa. I detta sammanhang ska hänsyn tas till 

1) risken för olycksfall och annan förlust av hälsan särskilt med beaktande av de olägenheter och risker som avses i 5 kap. och som förekommer i arbetet eller på arbetsplatsen, 

2) olycksfall, yrkessjukdomar och arbetsrelaterade sjukdomar samt risksituationer som förekommit, 

3) arbetstagarens ålder, kön, yrkesskicklighet och andra personliga förutsättningar, 

4) belastningen i arbetet, 

5) eventuell fara för den reproduktiva hälsan, 

6) andra motsvarande omständigheter. 

Bestämmelserna i 10 § i arbetarskyddslagen är centrala med tanke på hur man sköter säkerheten på arbetsplatsen. Paragrafen är avsedd att täcka alla olägenheter och risker som kan bli aktuella på en arbetsplats. Innehållet i arbetarskyddslagen och i dess 10 § har påverkats av rådets direktiv 89/391/EEG om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet. Direktivet tillämpas på alla risker i arbetet. Enligt direktivet ska de åtgärder som arbetsgivaren vidtar för att förebygga eller minska risker i arbetet omfatta teknik, arbetsorganisation, arbetsbetingelser, sociala relationer och påverkan från faktorer i arbetsmiljön. 

Bestämmelserna i 10 § om utredning och bedömning av riskerna i arbetet har preciserats genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juni 2013 (329/2013, RP 201/2012 rd). Syftet med ändringen var att förbättra utredningen och bedömningen av riskerna i arbetet såtillvida att också de olägenheter och risker som beror på arbetstiderna noteras bättre än hittills. Faktorer som beror på arbetstiderna fogades därför till de olägenheter och risker som enligt 1 mom. ska redas ut och identifieras. 

Arbetarskyddslagen reglerar inte arbetstiden, utan de viktigaste bestämmelserna med tanke på förebyggandet av olägenheter och risker kopplade till arbetstiden finns i arbetstidslagen. Den nya arbetstidslagen (872/2019) trädde i kraft vid ingången av 2020. Lagen tillämpas i regel på allt arbete som utförs i arbetsavtals- eller tjänsteförhållande, om inte något annat föreskrivs i lag. 

I 3 § i arbetstidslagen definieras vad som avses med arbetstid. Arbetstid är den tid som används till arbete och den tid under vilken arbetstagaren är skyldig att stå till arbetsgivarens förfogande på arbetsstället. Den tid som används för resa räknas inte in i arbetstiden, om den inte samtidigt ska anses vara en arbetsprestation. Begreppet arbetstid är tvingande rätt. Tid som inte räknas in i arbetstiden är vilotid enligt vad som avses i arbetstidslagen. 

Behovet att förebygga sådan skadlig belastning som kan uppkomma till följd av resande utanför arbetstiden har beaktats i arbetstidslagen. Enligt lagens 3 § 2 mom. tillämpas bestämmelserna i 10, 13 och 25 § i arbetarskyddslagen på arbetsgivarens skyldighet att förebygga alltför stor belastning som hänför sig till resande utanför arbetstiden. Genom den uttryckliga hänvisningen betonas sambandet mellan bestämmelserna i arbetstidslagen och bestämmelserna i arbetarskyddslagen när det gäller tid som används för resande. 

I 13 § i arbetarskyddslagen finns bestämmelser om planeringen av arbetet. Enligt bestämmelsen ska arbetsgivaren vid planeringen och dimensioneringen av arbetet beakta arbetstagarnas fysiska och psykiska förutsättningar för att de olägenheter eller risker som belastningen i arbetet medför för arbetstagarnas säkerhet eller hälsa ska kunna undvikas eller minskas. Syftet med bestämmelsen är att undanröja eller minska risker eller olägenheter för arbetstagarens säkerhet eller hälsa redan vid planering och dimensionering. Om man till exempel reser exceptionellt mycket i anslutning till arbetet men resorna inte räknas in i arbetstiden kan det medföra en skadlig belastning i arbetet. 

I 25 § i arbetarskyddslagen finns bestämmelser om undvikande och minskande av belastning i arbetet. Bestämmelsen avser skadlig fysisk eller psykisk belastning som äventyrar hälsan. Om det konstateras att en arbetstagare i sitt arbete belastas på ett sätt som äventyrar hälsan, ska arbetsgivaren efter att ha fått information om saken med till buds stående medel vidta åtgärder för att reda ut belastningsfaktorerna och för att undvika eller minska risken. När det gäller organiseringen av arbetet är möjliga belastningsfaktorer sådana som hänger samman med hur arbetet och arbetsuppgifterna planeras och fördelas samt hur förutsättningarna att utföra arbetet tryggas, till exempel arbetstidsarrangemang och annan bundenhet till arbetet. 

Olägenheter och risker som har samband med arbetstiden omfattas redan i nuläget av skyldigheten att reda ut och bedöma risker. Med arbetstider avses i 10 § i arbetarskyddslagen begrepp som har anknytning till arbetstid och vilotid och som baserar sig på arbetstidslagen, såsom arrangemang för ordinarie arbetstid, maximiantal arbetstimmar, övertidsarbete och nattarbete. De olägenheter och risker som beror på arbetstiderna ska förstås i ett vidare perspektiv. Till skillnad från begreppen i arbetstidslagen omfattar begreppet arbetstid i arbetarskyddslagen också annan tid då arbetstagaren är bunden till sitt arbete. Som tid då arbetstagaren är bunden till sitt arbete i den bemärkelse som avses i arbetarskyddslagen räknas till exempel tid som gått åt till resande, även om sådan tid i regel inte betraktas som arbetstid enligt arbetstidslagen. 

Löntagarorganisationerna har inte ansett att bestämmelserna i 10 § i arbetarskyddslagen och den precisering som gjordes 2013 i fråga om arbetstiderna varit tillräckliga för att i praktiken åstadkomma några förändringar i arbetslivet. I sina utlåtanden om den nya arbetstidslagen tog arbetstagarorganisationerna upp det faktum att det förfarande för utredning och bedömning av risker som avses i 10 § i arbetarskyddslagen inte har visat sig vara ett effektivt sätt att upptäcka och begränsa belastning i anslutning till resande. De ansåg att bestämmelsen är vag och inte ålägger arbetsgivaren några klara skyldigheter. När arbetstidslagen ändrades definierades det inte vad som utgör tillräcklig återhämtning och hurdana arbetstidsarrangemang det i praktiken förutsätts att arbetsgivaren vidtar. Samtidigt ansåg arbetsgivarorganisationerna att arbetsgivarens arbetarskyddsförpliktelser redan i nuläget innefattar en skyldighet att förebygga alltför stor belastning. 

Arbetarskyddsmyndigheten har övervakat hur den ändring av arbetarskyddslagen som gjordes 2013 har genomförts. Som ett led i övervakningen av psykosocial belastning utreder myndigheten om arbetsgivare har beaktat resande utanför arbetstiden som en belastningsfaktor när de bedömt riskerna och olägenheterna i arbetet. Arbetarskyddsmyndigheten utförde mer än 10 000 sådana granskningar inom olika branscher 2019. Brister upptäcktes i någon utsträckning på nästan var tredje arbetsplats. Av tillsynsdatasystemet framgår dock inte i vilken utsträckning de upptäckta missförhållandena gäller resor under eller utanför arbetstiden. På det stora hela har man inte upptäckt någon betydande ovisshet på arbetsplatserna om att resande utanför arbetstiden ska beaktas vid riskbedömningen, även om man i enstaka fall har varit tvungen att ingripa i ett missförhållande. Det typiska är att frågan har tyngd endast i vissa uppgifter eller branscher, och den blir mycket sällan aktuell som en betydande risk vid granskningarna. En allmän slutsats baserad på observationerna är att man på arbetsplatser där personalen reser mycket har lyckats bra med att identifiera den belastning som beror på resandet, men att det inte alltid leder till tillräckliga åtgärder för att minska den skadliga belastningen. 

Därför kan problemet med nuläget anses vara att arbetsrelaterat resande som sker utanför arbetstiden inte nämns i bestämmelsen om utredning och bedömning av risker i arbetarskyddslagen. Detta har lett till att man på arbetsplatserna inte nödvändigtvis har identifierat denna aspekt i tillräcklig utsträckning eller beaktat den i olika arbetsuppgifter, så att sådan arbetsbundenhet som följer av resandet skulle leda till åtgärder för att minska den skadliga belastningen. 

2.2  Nattarbete

Nattarbete belastar arbetstagaren mer än dagarbete, både fysiskt och psykiskt. De individuella skillnaderna i hur man anpassar sig till nattarbete kan vara stora. Enligt 8 § i arbetstidslagen är arbete som utförs mellan klockan 23 och klockan 6 nattarbete. Nattarbete får inte utföras helt fritt, utan det omfattas av vissa begränsningar i lagstiftningen. Enligt arbetstidslagen får nattarbete utföras regelbundet bland annat i skiftarbete och i arbete som får ordnas i form av periodarbete. Sedan den nya arbetstidslagen trädde i kraft omfattar inte begränsningarna längre nattarbete som utförs tillfälligt. 

Enligt Statistikcentralens arbetskraftsundersökning utgjorde nattarbete huvudsyssla för 378 000 personer, cirka 15 procent av löntagarna, år 2019. Behovet av nattarbete har ökat i samhället under de senaste åren i och med att efterfrågan på service under varierande tider på dygnet har ökat. De fria öppettiderna inom detaljhandeln har varit en betydande faktor i denna utveckling. Nattarbete och periodarbete utförs huvudsakligen inom hälso- och socialservice, inom transporter och lagerhållning och inom hotell- och restaurangbranschen. Skiftarbete som omfattar nattarbete följer i Finland ett rotationsschema som är antingen regelbundet, såsom huvudsakligen inom industrin, eller oregelbundet, såsom i periodarbete eller inom handeln. Ständigt nattarbete utförs i mycket liten utsträckning i Finland. Nattarbetet i Finland beskrivs närmare i regeringens proposition RP 158/2018 rd, som utgjorde förarbete för arbetstidslagen. 

Arbetarskyddslagen innehåller inga bestämmelser om villkoren för utförande av nattarbete. Den innehåller dock bestämmelser vars syfte är att förhindra eller minska sådana olägenheter eller risker som nattarbete kan medföra för arbetstagarens hälsa. Utöver de ovan beskrivna bestämmelserna om utredning och bedömning av risker i fråga om arbetstiderna, bestämmelserna om planering av arbetet och bestämmelserna om undvikande och minskande av belastning i arbetet finns det i 30 § 1 mom. i den lagen en bestämmelse enligt vilken en arbetstagare i nattarbete vid behov ska ges möjlighet att byta arbetsuppgifter eller övergå till dagarbete, om detta är möjligt med beaktande av omständigheterna och det med hänsyn till arbetstagarens personliga egenskaper är nödvändigt att byta arbetsuppgifter för att sådana risker ska kunna förebyggas som förhållandena på arbetsplatsen eller arbetets art medför för arbetstagarens hälsa. En sådan skyldighet ingår också i artikel 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (arbetstidsdirektivet). I artikel 7 i rådets direktiv 92/85/EEG om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar fastställs dessutom principen att dessa arbetstagare inte är skyldiga att utföra nattarbete om det utgör en risk för deras hälsa eller säkerhet. 

Det finns ingen statistik eller andra undersökningsresultat som visar hur vanligt det är att man byter arbetsuppgifter eller övergår till dagarbete. Arbetarskyddsmyndigheten har inte någon omfattande tillämpningspraxis i fråga om styrningen av eller tillsynen över efterlevnaden av bestämmelsen om nattarbete i arbetarskyddslagen. I tillsynssammanhang har bestämmelsen om nattarbete kommit upp till bedömning främst i kundinitierade ärenden som gäller enskilda arbetstagare. En överenskommelse om byte av arbetsuppgifter eller övergång till dagarbete uppkommer oftast på arbetsplatsen, och efterlevnaden av bestämmelsen har inte krävt någon myndighetstillsyn. I situationer där det inte är möjligt att byta arbetsuppgifter eller övergå till dagarbete ålägger arbetarskyddslagen inte någon uttrycklig skyldighet att utreda vad som kan göras för att minska de övriga belastningsfaktorerna i arbetet. 

2.3  Bestämmelser om behandling av personuppgifter i arbetarskyddslagen

I samband med beredningen av denna proposition har man analyserat om bestämmelserna i arbetarskyddslagen behöver ses över på grund av revideringen av dataskyddslagstiftningen. 

I 40 a § i arbetarskyddslagen finns en bestämmelse om att arbetsgivaren ska föra en förteckning över arbetstagare som i arbetet exponerats för biologiska agenser som utgör en allvarlig risk eller orsakar allvarliga sjukdomar hos människan. Bestämmelsen baserar sig på artikel 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/54/EG om skydd för arbetstagare mot risker vid exponering för biologiska agens i arbetet (sjunde särdirektivet enligt artikel 16.1 i direktiv 89/391/EEG). I lagen anges det hur länge uppgifterna i förteckningen, det vill säga personregistret, ska bevaras och vilka aktörer som får ta del av uppgifterna. Personuppgiftsansvarig är den arbetsgivare som är skyldig att föra förteckningen. 

Behandlingen av personuppgifter enligt bestämmelsen grundar sig på artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen, det vill säga på en rättslig förpliktelse som åvilar arbetsgivaren. Om det i förteckningen anges att en person arbetar i en miljö där han eller hon har exponerats för biologiska agenser är det i regel fråga om en uppgift som rör arbetsmiljön. 

Enligt 40 a § 3 mom. i arbetarskyddslagen har en arbetstagare rätt att få del av de uppgifter i förteckningen som gäller honom eller henne. Dataskyddsförordningen innehåller ingående bestämmelser om den personuppgiftsansvariges skyldighet att informera. Artikel 15 i förordningen innehåller bestämmelser om den registrerades rätt till tillgång. Eftersom dataskyddsförordningen utgör direkt tillämplig rätt behövs det inga särskilda bestämmelser i arbetarskyddslagen om arbetstagarens rätt att få del av uppgifter som gäller honom eller henne. 

I 52 b § i arbetarskyddslagen föreskrivs det att huvudentreprenören eller någon annan huvudsaklig genomförare av byggprojektet för säkerställandet av arbetarskyddet och övervakningen av skyldigheterna enligt den lagen ska föra en uppdaterad förteckning över de arbetstagare och egenföretagare som arbetar på en gemensam byggarbetsplats. Förteckningen ska också innehålla personuppgifter, bland annat personens för- och efternamn samt födelsetid. 

Arbetarskyddslagens 52 b § trädde i kraft den 1 oktober 2013. Paragrafen hänger samman med de ändringar i lagen om beskattningsförfarande (1558/1995) som trädde i kraft samtidigt (RP 92/2012 rd). Uppgifter om de arbetstagare och egenföretagare som arbetar på en byggarbetsplats behövs för att säkerställa arbetarskyddet. Uppgifterna behövs även för att fullgöra skyldigheten enligt lagen om beskattningsförfarande att lämna uppgifter om arbetstagare och för tillsynen av denna skyldighet. I arbetarskyddslagen finns exakta bestämmelser om vilket ändamålet med förteckningen är, vilka uppgifter som ska ingå i den och hur länge förteckningen ska bevaras. Behandlingen av de personuppgifter som ingår i den förteckning som avses i lagens 52 b § bygger på artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen, det vill säga på en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. 

I 52 b § 5 mom. i den gällande arbetarskyddslagen finns en bestämmelse enligt vilken personuppgiftslagen (523/1999) tillämpas i övrigt på behandlingen av de personuppgifter som samlas in för förteckningen och på den registrerades rättigheter. Personuppgiftslagen har ersatts av dataskyddsförordningen och dataskyddslagen, som i enlighet med bestämmelserna om deras tillämpningsområde är tillämpliga utan någon uttrycklig hänvisning i arbetarskyddslagen. 

Enligt artikel 6.3 i dataskyddsförordningen ska den lagstiftning som fastställer den rättsliga grunden för behandling av personuppgifter uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas. Arbetarskyddslagen och den ovan beskrivna skyldigheten att föra förteckningar bidrar till att fullgöra det allmännas skyldighet att skydda arbetskraften så som avses i 18 § i Finlands grundlag. Bestämmelserna är alltjämt nödvändiga för att ange en laglig grund för behandling av personuppgifter. Bestämmelserna kan anses ligga i linje med det handlingsutrymme som avses i artikel 6 i dataskyddsförordningen. 

Utöver den ovannämnda skyldigheten att föra förteckningar som innehåller personuppgifter finns det inga egentliga bestämmelser om behandling av personuppgifter i arbetarskyddslagen. Utgångspunkten är att uppgifter om olägenheter och risker som beror på arbetet, arbetslokalen, arbetsmiljön i övrigt och arbetsförhållandena inte är personuppgifter. Arbetarskyddslagen innehåller dock bestämmelser som i praktiken, när de genomförs i arbetslivet, kan medföra ett behov för arbetsgivaren att även behandla arbetstagares personuppgifter. Behandlingen av personuppgifter har då stor relevans för tillgodoseendet av de rättigheter och skyldigheter som föreskrivs i arbetarskyddslagen. Grunden för behandling av personuppgifter i dessa situationer är oftast artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen. Enligt den artikeln är behandlingen laglig om den är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. I lagen om integritetsskydd i arbetslivet (759/2004) har det tagits in bestämmelser som kompletterar dataskyddsförordningen genom att de motsvarar arbetslivets särskilda behov. Lagen innehåller bland annat ett krav på att behandlingen av personuppgifter ska ha relevans för arbetsavtalsförhållandet. Också kraven i den lagen ska uppfyllas i situationer där arbetarskyddslagen tillämpas och det finns ett behov att behandla arbetstagarens personuppgifter. 

Med stöd av vad som anförts ovan anses det inte finnas något behov av att ändra arbetarskyddslagen på grund av dataskyddsförordningen i större utsträckning än vad som nu föreslås. 

4.1  De viktigaste förslagen

En belastning som är skadlig för arbetstagarens hälsa kan orsakas av ett exceptionellt omfattande arbetsrelaterat resande som inte räknas in i arbetstiden. Av denna anledning föreslås det vissa preciseringar i arbetarskyddslagens 10 §, som gäller utredning och bedömning av riskerna i arbetet. Arbetsrelaterat resande utanför arbetstiden läggs till de omständigheter som enligt 1 mom. i den paragrafen uttryckligen ska beaktas när man reder ut och bedömer riskerna i arbetet. 

Preciseringar föreslås också i arbetarskyddslagens 30 §, som gäller nattarbete. I paragrafens 1 mom. föreslås det en ny bestämmelse enligt vilken arbetsgivaren i situationer där det inte är möjligt för en arbetstagare i nattarbete att byta arbetsuppgifter eller övergå till dagarbete ska reda ut om belastningen i arbetet kan minskas genom andra åtgärder. Dessutom ska arbetstagaren ha rätt att på begäran få information av arbetsgivaren om de omständigheter som gör att det inte är möjligt att byta arbetsuppgifter eller övergå till dagarbete. 

Det föreslås att arbetarskyddslagens 40 a § 3 mom., som överlappar dataskyddsförordningen, ändras och att 52 b § 5 mom., som innehåller en hänvisning till personuppgiftslagen, upphävs. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

En viktig iakttagelse när det gäller den reglering som föreslås i arbetarskyddslagen är att den gällande lagstiftningen redan innehåller dels en skyldighet att beakta resande utanför arbetstiden som en del av utredningen och bedömningen av riskerna, dels en skyldighet att efter behov beakta arbetstagarens personliga förutsättningar när det gäller att förebygga sådana olägenheter för hälsan som beror på nattarbete. Skyldigheten att vid riskbedömning beakta arbetstiden och annan bundenhet till arbetet har varit i kraft i över sju år, men i arbetslivet har problemet ansetts vara att utredningen och bedömningen av riskerna i arbetet inte alltid leder till konkreta åtgärder för att minska den skadliga belastning som beror på arbetsrelaterat resande. I nattarbete är det dessutom inte alltid möjligt att byta arbetsuppgifter eller övergå till dagarbete. 

Som ett alternativ till de föreslagna bestämmelserna studerades möjligheten att inte precisera bestämmelserna och istället effektivisera genomförandet av de gällande bestämmelserna med hjälp av information, styrning och myndighetstillsyn. Utökad information och tillsyn anses dock inte vara tillräckligt för att åstadkomma de förändringar som behövs, med beaktande av hur vanligt arbetsrelaterat resande och nattarbete är samt vilka hälsoeffekter de har. 

6.1  Utlåtande av rådet för bedömning av lagstiftningen

Rådet för bedömning av lagstiftningen gav ett utlåtande om propositionsutkastet den 18 december 2020. Rådets bedömning var att propositionsutkastet ger en tillräcklig uppfattning om bakgrunden till arbetarskyddslagen samt om målen och de viktigaste förslagen i propositionen. Behovet att ändra lagen motiveras. 

Rådet för bedömning av lagstiftningen ansåg att propositionen borde ha sänts på remiss. Även om den lagändring som föreslås inte är omfattande gäller den ett betydande antal arbetstagare och arbetsgivare. Rådet för bedömning av lagstiftningen ansåg dessutom att de som berörs av lagändringen, det vill säga arbetsgivare och arbetstagare, bör beskrivas närmare. Det bör till exempel beskrivas hurdana företag och grupper av företag som påverkas och hur många företag som eventuellt omfattas av ändringen. Också arbetstagarna bör beskrivas närmare som målgrupp. Man kunde också kort motivera hur man har kommit fram till slutsatserna om konsekvenserna för myndigheterna. 

Lagförslaget sändes på remiss med anledning av utlåtandet. I den fortsatta beredningen kompletterades konsekvensbedömningarna med uppgifter om branscher och företag inom vilka arbetsrelaterade resor och nattarbete är vanliga. Dessutom kompletterades propositionen med uppgifter om nattarbete i Finland baserat på enkäten Arbetskraftsundersökning. 

6.2  Remissvar

Social- och hälsovårdsministeriet sände lagförslaget på remiss via tjänsten utlåtande.fi. Remisstiden började den 15 januari 2021 och slutade den 26 februari 2021. Remissinstanserna ombads fästa särskild uppmärksamhet vid konsekvensbedömningarna. Följande aktörer yttrade sig om lagförslaget: Akava ry, Autoliikenteen työnantajaliitto ry, Finlands Näringsliv rf, Kyrkans arbetsmarknadsverk, Kommunarbetsgivarna, Löntagarnas forskningsinstitut, Servicefacket PAM rf, Posti- ja logistiikka-alan unioni ry, Byggnadsförbundet rf, Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC rf, Företagarna i Finland rf, arbets- och näringsministeriet, finansministeriet, ansvarsområdet arbetarskydd vid Regionförvaltningsverket i Södra Finland och Arbetshälsoinstitutet. 

Regeringspropositionen och dess mål fick ett brett stöd i remissvaren. Vissa remissinstanser föreslog ändringar i propositionsutkastet och vissa ställde sig tveksamma till förslagets mervärde jämfört med nuläget. De föreslagna ändringarna togs under bedömning i den fortsatta beredningen och ledde till preciseringar i motiveringen och konsekvensbedömningarna. 

Finlands Näringsliv rf konstaterade att man genom propositionen kan uppnå de uppställda målen att minska de negativa hälsoeffekterna av resor utanför arbetstiden samt att förbättra möjligheterna för arbetstagare i nattarbete att arbeta längre med arbetsförmågan i behåll och vara tillgängliga på arbetsmarknaden, samt att förebygga de hälsorisker som nattarbete medför. 

Enligt Företagarna i Finland bör man ställa sig försiktigt till sådana ändringar som inte innebär någon egentlig förändring i arbetsgivarens och arbetstagarens skyldigheter. Man bör över huvud taget undvika ändringar i lagstiftningen som skapar en mer detaljerad reglering, om inte mervärdet och nyttan är klara. 

Autoliikenteen työnantajaliitto ry konstaterade att arbetarskyddslagen redan innehåller en skyldighet att utvärdera hur stor belastning arbetstiderna medför och analysera olika omständigheter som hänför sig till arbetstagarens personliga förutsättningar. Den föreslagna ändringen kommer sannolikt att orsaka oklarhet om dess innehåll. I så fall bidrar den till att öka det administrativa arbetet och därmed också kostnaderna för arbetsgivarna. Autoliikenteen työnantajaliitto ry ansåg inte att den föreslagna ändringen i 30 § 1 mom. är nödvändig och föreslog också att lydelsen i 10 § preciseras. 

Nästan alla arbetstagarorganisationer föreslog att informationen om nödvändigheten av nattarbete ska ges skriftligt, med tanke på eventuella meningsskiljaktigheter och situationer där arbetsavtalet upphör. Arbetsgivarorganisationerna tyckte dock att det är viktigt att arbetsgivaren också kan informera arbetstagaren muntligen, så som anges i lagförslaget. Vid den fortsatta beredningen konstaterades det att syftet med bestämmelsen om nattarbete i arbetarskyddslagen är att förtydliga hur viktigt det är för arbetstagarnas hälsa att den belastning som beror på nattarbete och arbetstidsarrangemang utreds, att erbjuda alternativ för arbetstagare som lider av betydande negativa hälsoeffekter på grund av nattarbete och att därigenom också skapa förutsättningar för dialog och öka dialogen kring arbetstidsarrangemang på arbetsplatserna. Bestämmelser om hantering av konfliktsituationer och andra procedurregler har tagits in till exempel i diskrimineringslagen och arbetsavtalslagen. 

Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC rf konstaterade att propositionen är acceptabel och önskade att den ska träda i kraft snabbt. 

Enligt arbets- och näringsministeriet harmonierar de föreslagna ändringarna väl med det arbetstidsskydd som arbetstidslagen och arbetarskyddslagen skapar tillsammans. 

Arbetshälsoinstitutet ansåg att förslaget till ändring av arbetarskyddslagen är viktigt och att de föreslagna ändringarna är behövliga. Arbetshälsoinstitutet konstaterar att det har tagit fram rekommendationer för bedömning av belastningen från arbete, inklusive från arbetsrelaterade resor och nattarbete. 

Ansvarsområdet arbetarskydd vid regionförvaltningsverket i Södra Finland hänvisade till sin egen tillsynspraxis i sitt remissvar. Beskrivningarna av myndighetspraxis preciserades med anledning av utlåtandet.