2.1
Maximalt lönegarantibelopp
Enligt 4 § i lönegarantilagen erläggs betalning enligt lönegarantin för fordringar som grundar sig på en i arbetsavtalslagen (55/2001) avsedd arbetstagares anställningsförhållande och vilkas grund och belopp har kunnat utredas. Statens skyldighet att betala lönegaranti har begränsats genom bestämmelser om tidsfrister för ansökningar och maximalt lönegarantibelopp samt bestämmelser om förhindrande av missbruk. Detta innebär att arbetstagarens rätt till lönegaranti i vissa situationer är mindre än beloppet av arbetstagarens lönefordringar hos arbetsgivaren.
Bestämmelser om det maximala lönegarantibeloppet finns i 9 § i lönegarantilagen. Det maximala lönegarantibeloppet per arbetstagare är på basis av arbete som har utförts för en och samma arbetsgivare 15 200 euro. Av lönen för väntedagarna betalas inte mer än vad som enligt lönegarantin betalas för de fordringar vars fördröjda betalning skyldigheten att betala lön för väntedagarna grundar sig på. Enligt 9 a § i lönegarantilagen är det maximala beloppet för tillgodohavanden i en arbetstidsbank som betalas enligt lönegarantin på basis av arbete som har utförts för en och samma arbetsgivare ett belopp som motsvarar arbetstagarens lön för sex månader.
Enligt 3 § i lagen om lönegaranti för sjömän (1108/2000) erläggs betalning enligt lönegarantin för fordringar som grundar sig på en i lagen om sjöarbetsavtal (756/2011) avsedd arbetstagares anställningsförhållande och vilkas grund och belopp har kunnat utredas. Bestämmelserna om maximalt belopp i lagen om lönegaranti för sjömän avviker från bestämmelserna i lönegarantilagen. I lagen om lönegaranti för sjömän föreskrivs om maximalt belopp endast i fråga om skadestånd och gottgörelse enligt 4 § 2 mom. samt i fråga om tillgodohavanden i en arbetstidsbank. Tidigare har avsaknaden av bestämmelser om maximalt belopp motiverats bland annat med att sjömännens lönefordringar och därmed också statens lönegarantifordringar är förenade med sjöpanträtt i fartyg, varför statens återkrav är väl tryggat. Enligt 8 § i lagen om lönegaranti för sjömän gäller det maximala beloppet endast sådana skadestånd eller gottgörelser för vilka betalning första gången söks enligt lönegarantin först efter det att de har förlorat sin sjöpanträtt. Det maximala beloppet av skadestånd eller gottgörelse per arbetstagare är på basis av arbete som har utförts för en och samma arbetsgivare 15 200 euro. Lagens bestämmelser om lön för väntetid och tillgodohavanden i en arbetstidsbank motsvarar lönegarantilagen.
Det maximala lönegarantibeloppet (15 200 euro) har varit detsamma under hela lönegarantilagens giltighetstid, det vill säga sedan 1999. Den enda förändringen i lönegarantins kvantitativa omfattning är bestämmelsen om tillgodohavanden i en arbetstidsbank från 2007, enligt vilken det utöver det maximala beloppet för tillgodohavanden i en arbetstidsbank som betalas enligt lönegarantin betalas högst ett belopp som motsvarar arbetstagarens lön för sex månader.
Det maximala lönegarantibeloppet kan anses ha blivit efter i den allmänna utvecklingen av lönenivån. I och med coronaepidemin ökar företagens betalningssvårigheter, och därför kan man anta att beloppen av fordringar för vilka betalning söks enligt lönegarantin stiger och att det maximala lönegarantibeloppet överskrids i allt fler fall.
Enligt statistiska uppgifter från NTM-centralen i Nyland har överskridandet av maximibeloppet använts som avslagsgrund endast i cirka 3–4 procent av alla ogillade fordringar (åren 2016–2020). Denna siffra ger dock inte en riktig helhetsbild. Av det belopp som betalas enligt lönegarantin betalas i genomsnitt cirka 64 procent på basis av ansökningar från konkursbon. Konkursbon dimensionerar sin ansökan så att de fordringar för vilka det söks betalning inte överskrider det föreskrivna maximibeloppet.
Det finns ingen allmän måttstock på i vilken utsträckning lönegarantisystemet ska täcka arbetstagarnas fordringar vid arbetsgivarens insolvens. I Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94/EG om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens, nedan lönegarantidirektivet, förutsätts en socialt tillräcklig nivå.Medlemsstaterna får fastställa maximibelopp för de betalningar som ska göras inom ramen för lönegarantisystemet. Dessa maximibelopp får inte understiga en nivå som är förenlig med det sociala målet i lönegarantidirektivet.
Enligt 8 § i lönegarantilagen har lönegarantimyndigheten av grundad anledning rätt att förvägra betalning enligt lönegarantin eller pröva lönegarantibeloppet, om arbetstagaren har fortsatt i anställningsförhållandet ännu efter det att han eller hon på grund av försummelser i samband med löneutbetalningen måste ha varit medveten om att arbetsgivaren inte kan betala ut lönen.
I praktiken har inställningen till arbete som varar över tre månader utan lön varit återhållsam. Således kan ett slags riktlinje anses vara att lönegarantin normalt ska trygga arbetstagarens lön för cirka tre månader, semesterersättning, eventuell semesterpenning och lön för väntedagarna.
Medianlönen för en heltidsanställd arbetstagare med månadslön som arbetar inom den privata sektorn är 3 350 euro. Enligt ovan nämnda dimensioneringsgrund ska lönegarantin trygga arbetstagarens fordringar till ett belopp av 17 105 euro, om medianlönen för arbetstagare inom den privata sektorn används som grund för lönen. Beräknat på den genomsnittliga lönen för en heltidsanställd arbetstagare med månadslön (3 764 euro) är beloppet 19 118 euro. I praktiken kan fordringarna i någon mån avvika från ovan nämnda belopp bland annat beroende på omfattningen av arbetstagarens semesterrätt och semesterpenningens storlek.
Som en dimensioneringsgrund kan också beaktas vad som föreskrivs om maximibeloppet i andra länder. Maximibeloppen är dock inte direkt jämförbara, eftersom lönegarantisystemet i varje land har sina egna särdrag. Dessutom måste lönenivåerna i de olika länderna beaktas.
Enligt en slutrapport om den finländska lönenivån i en europeisk jämförelse, som publicerades 2019 av Löntagarnas forskningsinstitut, var den genomsnittliga månadslönen för heltidsanställda löntagare 2015 i Finland och Sverige avrundad lika, det vill säga 3 386 euro. I Danmark var den genomsnittliga lönen betydligt högre under året i fråga, 4 528 euro. I Tyskland var den genomsnittliga lönen 2015 något lägre än i Finland och Sverige, det vill säga 3 168 euro.
I det svenska lönegarantisystemet var det maximala lönegarantibeloppet 2020 189 200 kronor, det vill säga cirka 18 670 euro.
I Danmark är det maximala lönegarantibeloppet 160 000 kronor, det vill säga cirka 21 520 euro. Trots maximigränsen i lönegarantisystemet betalas till arbetstagaren dessutom även semesterersättningar, helgersättningar och tillgodohavanden i en arbetstidsbank.
I Tyskland har det inte fastställts något maximibelopp för de fordringar som ska betalas enligt lönegarantin. Arbetstagaren har rätt till lönegaranti för tre månader innan företagets insolvensförfarande inleds eller, om anställningsförhållandet har upphört före detta, för tre månader innan anställningsförhållandet upphör. I Tyskland har det dock fastställts maximigränser för månadslöner som betalas enligt lönegarantin. Av lönegarantin betalas månadslöner som inte överstiger 6 900 euro i Västtyskland och 6 450 euro i Östtyskland.
Med beaktande av de omständigheter som beskrivs ovan kan det anses motiverat att det maximala lönegarantibeloppet höjs från nuvarande 15 200 euro till 19 000 euro.
2.2
EU-rätten och internationella förpliktelser som är bindande för Finland
Europeiska gemenskapernas råd antog den 20 oktober 1980 ett direktiv 80/987/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens in-solvens. Syftet med direktivet var att harmonisera minimivillkoren för skydd av arbetstagares fordringar på grund av anställningsförhållanden i olika medlemsstater i händelse av arbetsgivarens insolvens. Direktivet, som ändrats flera gånger, kodifierades genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94/EG från 2008 om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens, nedan lönegarantidirektivet eller direktivet.
Enligt direktivet är det möjligt att begränsa det maximala lönegarantibeloppet. Maximibeloppet får inte understiga en nivå som är förenlig med det sociala målet i lönegarantidirektivet.
Internationella arbetsorganisationen (ILO) antog vid sin generalförsamling 1992 konvention 173 om skydd av arbetstagares fordringar i händelse av arbetsgivarens insolvens. Samtidigt antogs även rekommendation nr 180, som kompletterar konventionen. Finland ratificerade den del av överenskommelsen som gäller lönegarantisystemet 1994. I samband med ratificeringen har Finland meddelat att Finland beaktar bestämmelserna i den rekommendation som kompletterar konventionen i det kommande lagstiftningsarbetet, i den mån det är ändamålsenligt och möjligt.
Med stöd av bestämmelserna i ILO:s konvention nr 173 är det möjligt att begränsa det maxi-mala lönegarantibeloppet. Enligt ILO-konventionen får maximibeloppet inte begränsas under en socialt acceptabel nivå och maximibeloppet ska vid behov justeras för att dess värde ska bevaras.
Enligt punkt 7 om tillämpningsområdet för den rekommendation som anknyter till ILO-konventionen ska lönegarantisystemet täcka arbetstagarnas fordringar i så stor utsträckning som möjligt.
Enligt den reviderade europeiska sociala stadgan (FördrS 80/2012) har alla arbetstagare rätt att trygga sina fordringar i händelse av arbetsgivarens insolvens. Enligt artikel 25 i stadgan åtar sig de avtalsslutande parterna, i syfte att säkerställa ett effektivt utövande av arbetstagarnas rätt till skydd för sina fordringar i händelse av arbetsgivarens insolvens, att föreskriva att arbetstagarnas fordringar på grund av anställningsavtal eller anställningsförhållanden ska garanteras genom ett garantiinstitut eller genom någon annan form av effektivt skydd. Finland har ratificerat artikeln i fråga.
Enligt artikel 25.4 i bilagan till den sociala stadgan får nationella lagar och förordningar be-gränsa det skydd som ges arbetstagares fordringar till ett bestämt belopp vilket ska ligga på en socialt acceptabel nivå.