7.1
Strafflagen
17 kap. Om brott mot allmän ordning
1 §.Offentlig uppmaning till brott. Det föreslås att paragrafen utökas med ett nytt 3 mom. i form av en hänvisningsbestämmelse som anger att bestämmelser om offentlig uppmaning till brott i terroristiskt syfte finns i 34 a kap. 1 § 1 mom. 2 punkten och bestämmelser om offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott finns i 34 a kap. 5 e §.
Behovet av en hänvisningsbestämmelse accentueras på grund av att det i den nya 5 e § i 34 a kap. föreskrivs om en sådan offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott, som kan gälla att ta värvning i en terroristgrupp eller att begå terroristbrott som är straffbara enligt kapitlet. Offentlig uppmaning till brott och offentlig uppmaning till brott i terroristiskt syfte gäller inte längre offentlig uppmaning till att begå terroristbrott, utan straffbarheten i fråga om sådana uppmaningsbrott ska anges i den föreslagna nya paragrafen i 34 a kap. Den nya paragrafen åsidosätter alltså i egenskap av specialbestämmelse om terroristbrott bestämmelserna i 17 kap. 1 § 1 mom. och i 34 a kap. 1 § 1 mom. 2 punkten i strafflagen. Uppmaningar i terroristiskt syfte som är ägnade att allvarligt skada ett land eller en internationell organisation, som uppmanar till att begå andra brott än terroristbrott och som medför fara för brott eller straffbart försök till brott ska också i fortsättningen vara straffbara enligt 34 a kap. 1 § 1 mom. 2 punkten.
34 a kap. Om terroristbrott
4 §.Deltagande i en terroristgrupps verksamhet. De ändringar som föreslås i paragrafen gäller dess rubrik och brottsrubriceringen för den gärning som enligt paragrafen är straffbar och som ändras till ”deltagande i en terroristgrupps verksamhet”. För närvarande gäller paragrafen främjande av en terroristgrupps verksamhet.
Den viktigaste ändringen gäller 1 mom. 4 punkten i paragrafen. För närvarande föreskrivs det att den som i avsikt att främja en terroristgrupps brottsliga verksamhet enligt 1, 1 a eller 2 § eller som med vetskap om att han eller hon främjar denna verksamhet har hand om en terroristgrupps viktiga ekonomiska angelägenheter eller ger ekonomiska eller juridiska råd som är av synnerlig vikt för gruppens verksamhet begår en straffbar handling. I de paragrafer det hänvisas till i bestämmelsen föreskrivs det att brott som begåtts i terroristiskt syfte, brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte och förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte är straffbara. Enligt den ändrade punkten ska som straffbart deltagande i en terroristgrupps verksamhet betraktas att sköta en uppgift som är väsentlig för terroristgruppens ovannämnda brottsliga verksamhet.
Att ha hand om en terroristgrupps viktiga ekonomiska angelägenheter eller ge ekonomiska eller juridiska råd som är av synnerlig vikt för gruppens verksamhet kommer fortfarande att omfattas av 1 mom. 4 punkten i paragrafen, men en förutsättning för straffbarhet ska enligt den ändrade ordalydelsen vara att det betraktas som en uppgift som är väsentlig att sköta sådana angelägenheter eller ge sådana råd. Detta ger emellertid inte upphov till striktare förutsättningar för straffbarhet för gärningsformen, eftersom ”en uppgift som är väsentlig” i praktiken omfattar de gärningar som ingår i den gällande bestämmelsen i 1 mom. 4 punkten.
Enligt förslaget ska det inte beskrivas i detalj vilka uppgifter som ingår i tillämpningsområdet för bestämmelsen. En sådan beskrivning är inte heller möjlig av den orsaken att olika terroristgruppers tillvägagångssätt och vilka åtgärder som främjar de terroristbrott de begår kan vara synnerligen mångskiftande och de kan förändras med tiden. I stället beskrivs uppgiften i straffbestämmelsen med hjälp av kriterier som ska visa dess betydelse och karaktär under förutsättning att det är fråga om uppgifter som är väsentliga för den brottsliga verksamhet som nämns i det inledande stycket till momentet. Den ändrade punkten omfattar handhavandet av alla sådana uppgifter av betydelse för en terroristgrupps kriminella mål som rent konkret främjar eller underlättar genomförandet av de brott som terroristgruppen åsyftar eller av de brott enligt 1, 1 a eller 2 § som den planerat, eller som annars befrämjar terroristgruppens kriminella verksamhetsförutsättningar och målsättningar och som därför är ägnat att påverka hur farlig den verksamhet är som terroristgruppen i fråga står för.
Det grundläggande begrepp som används i 1 mom. 4 punkten är ”uppgift”, framför allt av den orsaken att deltagandet i den verksamhet som avses i punkten oftast pågår en tid. Trots det kan det vara fråga om en enstaka och kortvarig uppgift, och den kan också gälla t.ex. ett enskilt terrorangrepp som terroristgruppen har för avsikt att genomföra. De uppgifter som handhas av en viss person och som omfattas av tillämpningsområdet för punkten kan också variera och följa på varandra enligt terroristgruppens behov. Dessutom kan en väsentlig uppgift utgöras av en helhet bestående av flera deluppgifter.
En uppgift som avses i 1 mom. 4 punkten förutsätter att personen arbetar aktivt för att främja ett kriminellt, terroristiskt syfte i en terroristgrupp. Något straffansvar uppstår inte om personen passivt har en formell ställning i en terroristgrupp eller har anförtrotts en uppgift som han eller hon i praktiken inte utför. I själva verket är en formell ställning i en terroristgrupp dock i allmänhet förknippad med att personen faktiskt utför en sådan uppgift som beskrivs nedan eller en uppgift som är jämförbar med den och därmed också har en väsentlig uppgift inom gruppen.
Också i fråga om den ändrade 4 punkten i 1 mom. gäller det krav på uppsåtlighet som ingår i det inledande stycket enligt vilket personen för att deltagandet i verksamheten ska vara straffbart ska ha haft för avsikt att främja en terroristgrupps brottsliga verksamhet enligt 1, 1 a eller 2 § eller haft vetskap om att han eller hon främjar denna verksamhet. En person som blir utnyttjad av en terroristgrupp på ett sådant sätt att han eller hon inte är medveten om att den egna verksamheten anknyter till en terroristgrupp eller som inte i övrigt har någon uppfattning om den egna verksamhetens betydelse för terroristgruppens sammantagna verksamhet gör sig därmed inte skyldig till ett sådant brott som avses i punkten.
En väsentlig uppgift ska uttryckligen tjäna terroristgruppens kriminella, terroristiska syften. Med terroristgrupp avses enligt definitionen i 6 § 2 mom. i kapitlet en strukturerad grupp, inrättad för en viss tid, bestående av minst tre personer, som handlar i samförstånd för att begå brott som avses i 1 eller 1 a §, dvs. brott som begås i terroristiskt syfte. Definitionen täcker in och kan tillämpas på regionala terroristorganisationer eller mindre delar eller celler i sådana organisationer, men också på enskilda fristående terroristgrupper. På motsvarande sätt som i fråga om andra terroristbrott som främjar brott som begås i terroristiskt syfte förutsätts det inte att en person som sköter en väsentlig uppgift redan när uppgiften utförs har vetskap om en framtida terrorattack eller annat brott som begåtts i terroristiskt syfte och som har preciserats i detalj, t.ex. i fråga om tidpunkten, föremålet eller platsen för gärningen för att den ska vara straffbar.
De former som sådana väsentliga uppgifter som avses i 1 mom. 4 punkten tar sig uttryck i täcker ett brett spektrum. I avsnitt 2.3.1 redovisas vissa av de viktigaste av de verksamheter som omfattas av tillämpningsområdet för den ändrade punkten. Sådana verksamheter som kan komma i fråga är utöver att handha viktiga ekonomiska angelägenheter eller ge ekonomiska eller juridiska råd som är av synnerlig vikt för terroristgruppens verksamhet att t.ex. delta i dess väpnade verksamhet. I 4 a och 4 b § i kapitlet föreskrivs det redan i nuläget att det är straffbart att t.ex. i avsikt att främja brottslig verksamhet enligt 1, 1 a eller 2 § meddela utbildning i användning av vapen eller i avsikt att begå ett brott som avses i 1 § 1 mom. 2–8 punkten eller 2 mom. eller 1 a eller 2 § utbilda sig i användning av vapen. En person kan också meddela eller få en sådan utbildning i en terroristgrupp. För att det ska vara straffbart att meddela utbildning eller genomgå utbildning krävs det, på motsvarande sätt som i fråga om deltagande i en terroristgrupps verksamhet, inte att ett brott som avses i 1 § i kapitlet begås eller att ett sådant brott har preciserats i det skede då utbildningen meddelas eller genomgås. Att sköta en väsentlig uppgift enligt den ändrade 4 punkten i 1 mom. kan vara att delta i sådan väpnad verksamhet som inte är användning av vapen i samband med en terrorattack och som inte är en separat straffbar handling i form av att meddela utbildning för ett terroristbrott enligt 4 a § eller delta i utbildning för ett terroristbrott enligt 4 b §. Det kan vara fråga om t.ex. väpnad patrullering eller bevakning i avsikt att säkra en plats eller ett område som en terroristorganisation har i sin besittning eller demonstration av organisationens vapenmakt för att underkuva lokalbefolkningen, eller rekrytering av nya medlemmar.
En separat, väsentlig uppgift som går att skilja från det som föreskrivs i 1 punkten i momentet om att utrusta en terroristgrupp med exempelvis explosiva varor eller vapen är att se till att dessa fungerar eller att sörja för annan utrustning eller motsvarande som gruppens aktionsberedskap kräver. En väsentlig uppgift när det gäller att uppnå en terroristgrupps kriminella syften kan också vara att ge sådan ideologisk utbildning eller religionsutbildning i anslutning till gruppens verksamhet som rättfärdigar terroristbrott och sporrar till att begå sådana brott. En sådan utbildningsuppgift kan också omfatta barn och gå ut på att fostra dem för framtida uppgifter i form av terroristbrott.
Bestämmelsen i 4 punkten i 1 mom. omfattar också sådana interna uppgifter inom terroristgruppen som krävs för att driva verksamheten och hålla den igång, och de kan t.ex. gälla terroristgruppens administration, organisering av medelsanskaffningen eller logistik (t.ex. ombesörjande av mathållning och vattentjänster). Det kan också vara fråga om att skapa informations- och kommunikationstjänster och sköta underhåll och kryptering i anslutning till dem och att på obehörigt sätt skaffa de lösenord och användaridentifikationer som terroristgruppen behöver.
Att sköta en sådan väsentlig uppgift som avses i den ändrade punkten kan också ta sig uttryck i andra brott än terroristbrott som begås för att främja en terroristgrupps brottsliga verksamhet enligt 1, 1 a eller 2 §. Sådana brott som kan komma i fråga är t.ex. förfalskningsbrott och it-relaterad brottslighet som gynnar en terroristgrupps kriminella terroristiska verksamhet och olika brott mot förmögenhet som befrämjar terroristgruppens medelsanskaffning.
Som en sådan väsentlig uppgift som aves i 4 punkten i 1 mom. anses däremot inte t.ex. att enbart vistas i lokaler eller på ett område som en terroristgrupp kontrollerar eller att ingå äktenskap med en medlem i en terroristgrupp, enbart sköta normala hushållsgöromål i den egna familjen eller sköta egna eller andras barn. Från sådana uppgifter som ingår i personens privatliv och annan normal, icke straffbar verksamhet bör väsentliga uppgifter särskiljas som i vidare bemärkelse betjänar en terroristgrupp och flera av dess medlemmar och som kan betraktas innebära ombesörjande av terroristgruppens aktionsberedskap.
Också internationell humanitär rätt sätter gränser när det gäller terroristbrott och tillämpning av straffbestämmelser på terroristbrott. Straffbestämmelsen om deltagande i en terroristgrupps verksamhet och innehållet i den kan i väsentlig utsträckning kopplas till direktivet om terroristbrott, där det i artikel 4 led b i på motsvarande sätt som i rambeslutet förutsätts att deltagande i en terroristgrupps verksamhet ska vara en straffbar gärning. Enligt skäl 37 i ingressen till direktivet om terroristbrott reglerar direktivet inte väpnade styrkors verksamhet under en väpnad konflikt, vilken regleras av internationell humanitär rätt enligt definitionen av dessa begrepp i internationell humanitär rätt, och inte heller, till den del verksamheten regleras av andra regler i internationell rätt, en stats militära styrkors verksamhet när de utövar sina officiella uppgifter. Enligt skäl 38 i ingressen till direktivet omfattas inte sådan humanitär verksamhet som bedrivs av opartiska humanitära organisationer som erkänns av internationell rätt, inklusive internationell humanitär rätt, av direktivet.
Liknande avgränsningar av tillämpningsområdet med avseende på terroristbrott när det gäller internationell humanitär rätt kan i enlighet med vad som konstateras ovan härledas ur andra för Finland bindande åtaganden med avseende på terroristbrott, såsom ett flertal resolutioner av Förenta nationernas säkerhetsråd och artikel 26 punkterna 4 och 5 i Europarådets konvention. Punkterna i fråga motsvarar i stor utsträckning skäl 37 i ingressen till direktivet om terroristbrott. Det är också i övrigt fråga om iakttagande av allmänt erkända och internationella förpliktelser som är bindande för Finland. Den internationella humanitära biståndsverksamheten i konfliktområden regleras genom den första och den fjärde Genèvekonventionen och tilläggsprotokoll I och II till dessa konventioner.
Med tillstånd av den mottagande staten kan såväl stater som oberoende humanitära organisationer inleda biståndsåtgärder. I kommentarerna till tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna har närmare kriterier specificerats för en opartisk och humanitär biståndsverksamhet. Verksamhetens humanitära karaktär kräver att den har som mål att bistå civilbefolkningen på det sätt som anges i konventionerna. En opartisk verksamhet kräver i sin tur att biståndet fördelas utan omotiverad åtskillnad vid fördelningen (principen om icke-diskriminering) och enligt ett reellt behov (proportionalitetsprincipen). Åtskillnad får göras endast på rent humanitära grunder eller med anledning av materiella hinder, t.ex. av geografiska orsaker. Det anses inte som omotiverad åtskillnad att beakta behoven hos särskilda grupper, t.ex. barn eller personer med funktionsnedsättning.
Biståndspersonalen har rätt att erbjuda livsmedel, medicinsk utrustning och vård för sårade och sjuka bland civilbefolkningen som är i behov av hjälp i de förhållanden som råder vid en väpnad konflikt. Bestämmelserna omfattar såväl mellanstatliga väpnade konflikter och ockupationer som konflikter som inte är av mellanstatlig karaktär. Personer som bedriver opartisk och humanitär biståndsverksamhet åtnjuter i fråga om sådan verksamhet det skydd som grundar sig på Genèvekonventionerna eller deras tilläggsprotokoll. Sjukvårdsuppgifter omfattas av artikel 16 i tilläggsprotokoll I där det anges att ingen får straffas för att i överensstämmelse med medicinsk etik ha utfört sjukvårdsuppgifter. Det har ingen betydelse för förbudet mot straff vem som får den sjukvård som ges.
Det finns inte någon anledning att anta att de gärningar som avses i 4 punkten i 1 mom. ger upphov till några betydande avgränsningsproblem i relation till internationell humanitär rätt eller andra brott som tangerar terroristbrott när det tas i beaktande vilka väsentliga uppgifter som omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelsen och som har beskrivits ovan. Det som är karaktäristiskt för dessa uppgifter är att de är till konkret nytta för en terroristgrupps uttryckligen kriminella syften. Dessa uppgifter kan också skiljas från de biståndsåtgärder som omfattas av internationell humanitär rätt och från andra brott på grund av personens avsikt eller vetskap om vilket slag av verksamhet han eller hon deltar i. Den som i avsikt att främja en terroristgrupps brottsliga verksamhet enligt 1, 1 a eller 2 § eller som med vetskap om att han eller hon främjar denna verksamhet ska enligt den ändrade punkten bestraffas. En sådan avsikt eller vetskap finns i allmänhet inte hos de personer som deltar i humanitär biståndsverksamhet.
På samma sätt som i fråga om de övriga punkterna i 1 mom. krävs det inte att ett sådant brott eller ett straffbart försök som avses i 1, 1 a eller 2 § inom ramen för en terroristgrupps verksamhet ska begås för att gärningarna ska vara straffbara enligt 4 punkten. Om ett sådant brott begås och om den gärning en person som deltagit i en terroristgrupps verksamhet har utfört har tillräckligt nära anknytning till ett sådant brott, kan den som deltagit i en terroristgrupps verksamhet enligt momentet dömas för ett sådant brott eller för delaktighet i ett sådant brott. I synnerhet när det gäller medhjälp enligt 5 kap. 6 § bör det noteras att som straffbar medhjälp kan ett mycket stort urval av handlingar räknas som sådana som främjar ett brott som begås av en annan person. Enligt 1 mom. i 5 kap. 6 § döms den som före eller under ett uppsåtligt brott med råd, dåd eller på annat sätt uppsåtligen hjälper någon att begå brottet eller ett straffbart försök till det, för medhjälp till brott.
Det utvidgade tillämpningsområdet för 34 a kap. 4 § 1 mom. 4 punkten utvidgar också tillämpningsområdet för vissa andra straffbestämmelser i det kapitlet. Det gäller 5 § 1 mom. och 5 c § 1 mom. enligt vilka finansiering av ett terroristbrott och resa i syfte att begå ett terroristbrott är straffbara handlingar, vilket medför att det också är straffbart att finansiera gärningar som avses i 4 § och företa resor i syfte att begå sådana gärningar.
Den som främjar en terroristgrupps verksamhet och den som deltar i en terroristgrupps verksamhet på det sätt som avses i denna proposition ska dömas till fängelse i minst fyra månader och högst åtta år. När straffet bestäms gäller i fråga om den ändrade 4 punkten i 4 § 1 mom. detsamma som konstaterades i samband med att paragrafen tillkom (RP 188/2002 rd, s. 55). Vid straffmätningen ska det beaktas att straffet för deltagande i verksamheten står i rätt proportion till den eventuella huvudgärningen eller till i synnerhet medhjälp till den. Deltagande i verksamheten befinner sig längre bort från själva brottet än medhjälp. Om ett primärt brott inte har begåtts, bör det när straffet för deltagandet i den straffbara verksamheten mäts ut bedömas vad den kriminella verksamheten har som mål, och strävan bör vara att straffet för deltagandet sätts i relation till det straff som skulle ha utdömts för ett fullgånget brott av det slaget. De strängaste av de straff som enligt bestämmelserna i paragrafen är tillåtna kommer alltså i fråga i de förmodligen sällsynta situationer där ett i 1 § avsett brott i terroristiskt syfte har begåtts, men den som deltagit i terroristgruppens verksamhet inte kan dömas för ett sådant brott eller för delaktighet i ett sådant brott i övrigt.
Enligt 2 mom. gäller vad som i 1 mom. 4 punkten föreskrivs om juridisk rådgivning inte uppdrag som juridiskt biträde eller ombud vid förundersökning eller domstolsbehandling av brott eller straffverkställighet. Eftersom den punkt som anges i 2 mom. inte längre särskilt nämner juridisk rådgivning, föreslås det att momentet ändras på motsvarande sätt. Detta görs genom att omnämnandet av ”juridisk rådgivning” stryks.
5 §.Finansiering av ett terroristbrott. Bestämmelsen i 1 mom. i paragrafen ändras så att offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott, som enligt den nya 5 e § i kapitlet kriminaliseras, fogas till de brott vilkas finansiering betraktas som finansiering av ett terroristbrott. Enligt den ändrade ordalydelsen i momentet ska för finansiering av ett terroristbrott dömas den som direkt eller indirekt tillhandahåller eller samlar in tillgångar för att finansiera eller med vetskap om att de ska användas till att finansiera ett brott som avses i 1, 1 a, 2–4, 4 a–4 c eller 5 c−5 e §.
Enligt förarbetena till 1 mom. (RP 18/2014 rd, s. 29/II) förutsätts det i fråga om finansiering av terrorism inte att den gärning som finansieras har preciserats i detalj, t.ex. i fråga om tidpunkt eller plats, för att finansieringen ska vara straffbar. Detta kan också tillämpas på finansiering av en offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott. Inte heller gärningssättet för den brottsliga uppmaning som är föremål för finansieringen behöver specificeras, såvida det är fråga om sådan kriminell verksamhet som beskrivs i brottsrekvisitet för den föreslagna 5 e §.
I 1 mom. föreskrivs det också att ett sådant brott som avses i 4 § är straffbart, dvs. att finansiera sådant deltagande i en terroristgrupps verksamhet som avses i denna proposition. Att tillämpningsområdet för 1 mom. 4 punkten utvidgas innebär i sin tur att också finansieringen av sådana nya gärningar som avses i den punkten ska bestraffas som finansiering av terroristbrott.
I avsnitt 4.1.3 behandlas det faktum att maximistraffet på åtta år för finansiering av ett terroristbrott är betydligt högre än det maximistraff på två år som kan komma i fråga för offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott. För det sistnämnda brottet kan också bötesstraff utdömas. Minimistraffet för finansiering av ett terroristbrott är fängelse i fyra månader.
Straffskalan för finansiering av ett terroristbrott bör vara bred, eftersom de terroristbrott som finansieras varierar betydligt när det gäller brottets allvar. I enlighet med vad som konstaterats ovan har det i fråga om att ställa straffet för finansieringsbrott i relation till det primära brottet i tidigare regeringspropositioner framhävts att detta bör ske i enligt med hur allvarligt det terroristbrott som finansieras är. I tidigare propositioner har man också lyft fram möjligheten att bestämma straffet enligt en lindrigare straffskala eller avstå från straff. Detta anknyter i synnerhet till att rekvisitet för finansiering av ett terroristbrott inte förutsätter något minimibelopp för de medel som tillhandahålls eller samlas in. Sådana lösningar, som möjliggörs i enlighet med 6 kap., är emellertid avsedda att användas endast i undantagsfall.
5 c §.Resa i syfte att begå ett terroristbrott. Det föreslås att 1 mom. ska ändras så att bland de terroristbrott som ingår i förutsättningarna för straffbara resebrott ska tas in en sådan offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott som enligt den nya 5 e § i kapitlet ska vara straffbar. Enligt den ändrade ordalydelsen i momentet ska den som reser till en annan stat i avsikt att där begå ett i 1, 1 a, 2–4, 4 a–4 c, 5, 5 a, 5 b eller 5 e § avsett brott, om gärningen inte utgör brott enligt någon av de paragraferna, för resa i syfte att begå ett terroristbrott dömas till böter eller fängelse i högst två år.
De ståndpunkter som tillmäts betydelse med avseende på tillämpningsområdet för 1 mom. ska fortfarande vara de ståndpunkter som framfördes i samband med momentets tillkomst och ändring (RP 93/2016 rd, s. 36–37 och RP 30/2018 rd, s. 107–108). Det framgår av dessa exempel att inte heller det brott som är syftet med resebrottet behöver vara preciserat i detalj. Detta gäller också resor för att utföra offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott. Eftersom det är straffbart att göra en resa för att begå ett brott som avses i 4 §, alltså för att delta i en terroristgrupps verksamhet enligt denna proposition, blir det också straffbart att göra en resa för att utföra sådana gärningar som avses i den nya, utvidgade bestämmelsen i 1 mom. 4 punkten i den paragrafen.
5 e §.Offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott. Det föreslås att offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott ska kunna bestraffas som ett terroristbrott. Enligt 1 mom. i den föreslagna nya paragrafen ska den som genom ett massmedium eller offentligen i en folksamling eller genom en skrift eller annan framställning som har bringats till allmän kännedom uppmanar eller förleder till att ta värvning i en terroristgrupp eller till att begå ett brott som är straffbart enligt kapitlet så att uppmaningen är ägnad eller förledandet är ägnat att leda till att värvning tas eller ett terroristbrott begås dömas till böter eller fängelse i högst två år för offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott.
I 1 mom. till paragrafen tas det in en specialbestämmelse om offentlig uppmaning till terroristbrott. Bestämmelser om offentlig uppmaning till andra brott än sådana terroristbrott som är straffbara enligt 34 a kap. finns i 17 kap. 1 § 1 mom. och 34 a kap. 1 § 1 mom. 2 punkten. Den nya straffbestämmelsen avviker från dessa två bestämmelser genom att straffbarheten för offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott inte förutsätter att det ska föreligga fara för att uppmaningen leder till att ett terroristbrott eller ett straffbart försök begås. Det krävs inte heller att det föreligger en sådan konkret fara med avseende på en uppmaning att ta värvning i en terroristgrupp. För att straffansvar ska uppstå räcker det enligt 1 mom. med att en uppmaning är ägnad eller förledandet är ägnat att leda till att värvning tas eller ett terroristbrott begås.
Av betydelse för tillämpningsområdet för 1 mom. i paragrafen är motiveringen till 17 kap. 1 § (RP 6/1997 rd, s. 110–111), som motiveringen till den nya straffbestämmelsen delvis grundar sig på.
Av de moderna massmedier som är av störst betydelse med tanke på de uppmaningar som avses i 1 mom. är de elektroniska medier som är avsedda för förmedling av meddelanden, information och annonser, särskilt internet och de sociala mediekanaler som är stadda under ständig utveckling. Bland massmedierna ingår också mer traditionella medier som tidningar och tidskrifter, radio och television och broschyrer och andra trycksaker som delas ut till stora och ospecificerade mottagargrupper. De elektroniska mediernas karaktär av massmedier är inte avhängiga av om sändningarna har fått tillstånd för verksamheten eller inte. Det är inte fråga om massmedier om det bara är en begränsad grupp människor som kan vara mottagare för det som förmedlas. Massmedier är inte heller olika samfundsinterna informationsnät eller motsvarande kanaler för information.
Som offentlig uppmaning till en folksamling betraktas ett sådant uttalande som kan höras på en offentlig eller privat evenemangsplats av en grupp människor som till antal och sammansättning är ospecificerad. En skrift eller annan framställning som har bringats till allmän kännedom kan vara t.ex. en skrift eller broschyr som delas ut till ett stort antal bostäder som inte är avgränsade på några som helst grunder eller som delas ut till allmänheten exempelvis på gatan i en stad eller kan läsas på en allmän plats där många personer som inte hör till en avgränsad grupp kan läsa den.
Enligt 1 mom. är gärningssättet en straffbar offentlig uppmaning eller ett straffbart offentligt förledande på motsvarande sätt som offentlig uppmaning eller offentligt förledande enligt 17 kap. 1 § 1 mom. Av dessa gärningssätt är uppmaning en verksamhet som närmar sig anstiftan som syftar till att påverka den person som fått vetskap om den att ansluta sig till en terroristgrupp eller begå ett visst terroristbrott. Förledande är däremot snarast övertalning eller sådan verksamhet som talar för att ta värvning eller utföra av ett visst terroristbrott och där värvningen eller utförandet framställs som en motiverad och eftersträvansvärd handling.
Brott som betraktas som följden av en sådan offentlig uppmaning kan vara såväl brott som begåtts i terroristiskt syfte, särskilt terrorattacker, som brott som främjar begåendet av sådana terroristbrott och som är straffbara enligt 34 a kap. i strafflagen (t.ex. att börja finansiera terroristbrott, att ge eller få utbildning som har anknytning till terroristbrott eller delta i rekrytering för terroristbrott). Uppmaning till att ta värvning i en terroristgrupp kan samtidigt anses omfatta en uppmaning till att utföra ett eller flera terroristbrott inom ramen för terroristgruppens verksamhet, men en uppmaning till värvning kan också vara en direkt uppmaning att delta i sådana terroristbrott som ingår i gruppens verksamhet.
Eftersom offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott ska vara ägnad att leda till att värvning tas eller ett terroristbrott begås, ska en sådan straffbar uppmaning eller ett sådant straffbart förledande som avses i 1 mom. inte innebära att uttalandet inte, på grund av den som gör uttalandet eller av något annat skäl som framgår av sammanhanget, ska tolkas som allvarligt eller i övrigt sådant att det leder till att uppmaningen följs. En offentlig uppmaning som avses i bestämmelsen ska vara sådan till sitt innehåll att den kan förväntas ha en sådan effekt på mottagaren som den uppmanande har haft för avsikt. En sådan eftersträvad effekt eller uppsåtlighet hos den som uppmanar till en handling i anslutning till terroristbrott är i allmänhet inte förknippad med t.ex. uttalanden som framförs i konstnärliga eller vetenskapliga sammanhang eller vid informationsförmedling och som kan ingå i en dialog eller vid upprepning eller presentation av andra personers uttalanden. Det krävs inte för straffansvar att någon till följd av en offentlig uppmaning utifrån exempelvis sina uttalanden eller sitt uppförande i övrigt förbereder sig för att ansluta sig till en terroristgrupp eller utföra ett terroristbrott.
Att uppmaningen är avsedd som en sådan kan framgå redan av uppmaningens innehåll, i synnerhet i situationer där det uppmanas till terrorattacker. Uppmaningens allvar kan dock förstärkas utöver av de formuleringar och begrepp som används av de övriga omständigheterna kring framförandet av uppmaningen. Till det meddelande som innehåller uppmaningen har eventuellt bifogats terroristiskt propagandamaterial eller länkar till sådant material, eller så har uppmaningen framförts på webbplatser som innehåller sådant material. Den som framför uppmaningen kan också ha en sådan religiös ställning eller en annan på uppdraget baserad ställning i ett visst samfund som gör att personens uttalanden väger tungt.
Ett sådant idealiserande av terrorism (t.ex. att visa upp t.ex. material som gäller terroristorganisationers emblem eller symboler eller motsvarande eller förevisa sådana i offentligheten) är inte straffbart om det inte uttryckligen innefattar en sådan uppmaning eller ett sådant förledande till att ta värvning eller begå ett terroristbrott som bestämmelsen förutsätter. På samma sätt som i fråga om övriga gärningar som främjar terroristbrott förutsätts det inte att en uppmaning eller ett förledande till det terroristbrott som det uppmanas eller förleds till ska vara specificerat i detalj i fråga om tidpunkt, plats eller gärningssätt för att den offentliga uppmaningen ska leda till straff. För att det ska vara fråga om en straffbar gärning räcker det att gärningsmannen t.ex. offentligen uppmanar till att ge eller delta i utbildning i terroristiskt syfte eller till att ge pengar till en terroristgrupp.
Enligt 1 mom. ska en offentlig uppmaning i syfte att leda till värvning i en terroristgrupp resultera i att personen blir en av de personer som hör till en sådan terroristgrupp som definieras i 6 § 2 mom. för att begå sådana brott som har ett terroristiskt syfte eller som på annat sätt deltar i gruppens brottsliga terroristiska verksamhet. Det senare kan innebära att, förutom att leda en terroristgrupp eller delta i en terroristgrupps verksamhet på det sätt som avses i 34 a kap. 3 och 4 §, begå andra terroristbrott som ingår i gruppens verksamhet (t.ex. att inom ramen för gruppen meddela utbildning eller delta i utbildning för utförande av terroristbrott eller rekrytera personer för utförande av terroristbrott). Också i samband med uppmaningsbrott täcker definitionen av terroristgrupp i 6 § 2 mom. en terroristorganisations lokala eller mindre delar och celler och separata, enskilda grupper.
Den i 4 c § avsedda straffbara rekryteringen till en terroristgrupp för att utföra vissa terroristbrott skiljer sig från offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott i det avseendet att med avvikelse från egentliga rekryteringsbrott enligt 4 c § gäller offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott en stor och ospecificerad mängd personer. Ett uppmaningsbrott förutsätter inte heller tillnärmelsevis den risk för att rekryteringsförsöket ska lyckas som är en förutsättning för brott enligt 4 c §. Dessa synpunkter understryks också av att straffskala för dessa båda brott skiljer sig betydligt från varandra. Straffet för rekrytering för ett terroristbrott är fängelse i minst fyra månader och högst åtta år. Det nämnda rekryteringsbrottet riktar sig till en bestämd person, vilket gör det betydligt mer klandervärt och farligt än en offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott.
Syftet med att göra offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott straffbar är att redan i ett tidigt skede försöka förhindra terroristbrott. Därför ska sådana uppmaningar som är ägnade att leda till värvning i en terroristgrupp eller till terroristbrott vara straffbara. Trots det ska också sådana fall då någon som varit föremål för en uppmaning och till följd av den har vidtagit åtgärder omfattas av tillämpningsområdet för 1 mom. och i regel också de fall där personen i fråga på grund av uppmaningen har begått ett terroristbrott eller ett straffbart försök till terroristbrott. I de senare fallen kan den som står bakom uppmaningen dock omfattas av tillämpningsområdet för 5 kap. 5 §, som gäller anstiftan, vilket tas upp i 2 mom. i den föreslagna paragrafen. I alla händelser utgör det faktum att en person vidtagit åtgärder för att begå ett terroristbrott till följd av en offentlig uppmaning i allmänhet ett bevis för att uppmaningen har varit ägnad att leda till värvning i en terroristgrupp eller till ett terroristbrott.
Samma person kan stå bakom flera sådana offentliga uppmaningar som avses i den föreslagna straffbestämmelsen. I sådana situationer är det framför allt det tidsmässiga sambandet mellan de offentliga uppmaningarna och å ena sidan hur likalydande uppmaningarna är till sitt innehåll eller å andra sidan i vilken utsträckning de skiljer sig från varandra som ska vara viktiga omständigheter vid bedömningen av huruvida personen genom sitt förfarande har gjort sig skyldig till en eller flera offentliga uppmaningar som har anknytning till terroristbrott.
Om gärningsmannen gör sig skyldig till offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott i samband med en terroristgrupps verksamhet, kan han eller hon genom sitt förfarande samtidigt göra sig skyldig till sådant deltagande i en terroristgrupps verksamhet som enligt den föreslagna 4 § 1 mom. 4 punkten ska vara straffbart. I så fall ska gärningsmannen endast dömas för deltagandebrottet, som har en strängare straffskala. Ett sådant förenande av gärningar kan gälla verksamhet som kan anses vara särskilt sådana uppmaningsbrott som pågått oavbrutet under en längre tid.
Ju längre ett terroristbrott befinner sig från brott som begåtts i terroristiskt syfte, desto större vikt bör läggas vid rättsskyddsaspekterna vid tillämpningen av straffbestämmelsen. Detta gäller också en sådan offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott som föreslås bli straffbar. Det är skäl att försäkra sig om att ingen misstänks eller åtalas på alltför lösa grunder. Det förutsätts enligt bestämmelsen i 3 kap. 3 § 2 mom. i förundersökningslagen att förundersökningsmyndigheten vid behov utreder omständigheterna i samband med en misstanke om brott så att ingen grundlöst behandlas som misstänkt för brott. Myndigheten ska särskilt utreda om tröskeln för att inleda förundersökning har överskridits, dvs. finns det i enlighet med 1 mom. i paragrafen skäl att misstänka att ett brott begåtts. När ärendet framskridit så långt som till förundersökning styrs förundersökningsmyndigheterna av de förundersökningsprinciper som anges i 4 kap. i förundersökningslagen. En behörig utredning om brottsmisstanken, en juridisk bedömning av gärningen redan i det inledande skedet av förundersökningen och en rättvis rättegång befrämjas också av att åklagaren redan i det skede då terroristbrott utreds deltar aktivt i ledningen av utredningen inom ramen för det förundersökningssamarbete som avses 5 kap. i förundersökningslagen och att riksåklagaren fattar beslut om väckande av åtal för terroristbrott med stöd av 34 a kap. 7 § i strafflagen.
Offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott ska vara förenad med straff endast om uppmaningen är uppsåtlig. Uppsåtligheten kan bestå i att gärningsmannens direkta syfte är att värvning till en terroristgrupp sker eller att ett terroristbrott begås. Uppsåtligheten ska täcka hela det förfarande som avses i brottsrekvisitet. Vad uppsåtligheten består i ska avgöras utifrån de allmänna reglerna och principerna för detta.
Offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott ska leda till böter eller högst två års fängelse. Av betydelse för valet av straffart och straffmätningen ska bl.a. vara vilken gärning som det offentligen har uppmanats till och i vilken utsträckning uppmaningen har varit ägnad att leda till värvning i en terroristgrupp eller till terroristbrott. De allvarligaste uppmaningsbrotten ska gälla situationer där det uppmanas till att begå sådana brott som enligt brottsrubriceringen begåtts i terroristiskt syfte och bland vilka ingår synnerligen allvarliga terrorattacker riktade mot liv och hälsa. I vissa situationer kan å andra sidan också brott som främjar brott som begåtts i terroristiskt syfte vara synnerligen allvarliga brott. Som exempel på sådana kan nämnas utbildning som gäller explosiva varor och vapen för utförande av terrorattacker eller terroristrekrytering eller penninginsamling i stor skala för bedrivande av terrorism.
Enligt 2 mom. i paragrafen tillämpas vad som i 5 kap. föreskrivs om medverkan till brott, om uppmaningen eller förledandet leder till att ett brott som är straffbart enligt detta kapitel eller ett straffbart försök till ett sådant brott begås. En motsvarande bestämmelse om offentlig uppmaning till brott finns i 17 kap. 1 § 2 mom. Såsom framgår av motiveringen till det momentet är det närmast fråga om anstiftarens ansvar enligt 5 kap. 5 §. Straffansvar för anstiftan enligt paragrafen kan i princip komma i fråga också i situationer där anstiftaren inte personligen har umgåtts med gärningsmannen. En förutsättning för straffansvar för anstiftan är vid sidan av att huvudgärningen eller ett straffbart försök genomförts att anstiftarens uppsåt sträcker sig till att utöver brottet i dess helhet omfatta också följderna av brottet.