2.1
Nationell lagstiftning
Allmänt om elskatt
Bestämmelser om beskattningen av elström finns i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen (1260/1996), nedan
elskattelagen
. Skatt tas ut för elström oavsett produktionssätt, och skatten baseras sålunda inte på kol- eller energiinnehållet i de bränslen som används för elproduktionen. Bränslen för elproduktion är skattefria.
Skatten på elström är indelad i två skatteklasser. Skatten i den allmänna skatteklassen I är 2,24 cent per kilowattimme. Skatten i den lägre skatteklassen II är 0,05 cent per kilowattimme. För elström tas det i samband med energibeskattningen ut en försörjningsberedskapsavgift, som i båda skatteklasserna är 0,013 cent per kilowattimme.
Den lägre skatteklassen för elström omfattar den elström som förbrukas inom industrin, inom gruvdriften, i datorhallar med en servereffekt på över 0,5 megawatt på vissa villkor, i cirkulationspumpar för geotermisk värme eller i värmepumpar med en nominell värmeeffekt på minst 0,5 megawatt eller i värmepumpar eller elpannor som anslutits till ett nät för fjärrvärme eller fjärrkyla. All annan verksamhet hör till den allmänna skatteklassen I för elström. Övrigt jordbruk hör i praktiken till skatteklass II, eftersom aktörerna genom återbäringen av energiskatt inom jordbruket återfår skillnaden mellan skatteklasserna för elström.
För tillämpningen av den lägre skatteklassen enligt elskattelagen har industrin definierats med hjälp av Statistikcentralens näringsgrensindelning 2008. Enligt elskattelagen avses i situationer enligt 4 och 8 a § i den lagen med industri verksamhet som hör till huvudgrupp C, tillverkning, och huvudgrupp B, utvinning av mineral, samt verksamhet som hör till undergrupp 38320, återvinning av källsorterat material, i huvudgrupp E, vattenförsörjning, avloppsrening, avfallshantering och sanering, liksom även yrkesmässig växthusodling. Med industri jämställs vid tillämpningen av den lägre skatteklassen II för elström också stödverksamhet av ringa omfattning som utövas vid ett industribedrivande företags produktionsställe och som huvudsakligen hänför sig till företagets egen industriella produktion. För att omfattas av den lägre skatteklassen för elström behöver ett företags huvudnäringsgren inte höra till dessa näringsgrensgrupper, utan det räcker att en viss del av företagets verksamhet är industri. Ett företag är berättigat till elström enligt skatteklass II endast i fråga om den verksamhet som betraktas som industri. Enligt 4 § 2 mom. i elskattelagen ska elström i den lägre skatteklassen kunna mätas separat när den levereras till förbrukningsplatsen.
Differensen mellan skatteklasserna för elström utgör statligt stöd, vilket innebär att de aktörer som är berättigade till den lägre skatteklassen är mottagare av statligt stöd och omfattas av EU:s regler för statligt stöd. Mottagarna av statligt stöd ska bland annat registrera sig i stödmottagarregistret för punktskatt. Dessutom upphör rätten till stöd, om ett företag enligt EU:s regler för statligt stöd anses vara ett företag i ekonomiska svårigheter eller om företaget inte annars uppfyller villkoren för att få stöd.
Skatten på elström betalas i regel i det skede då elströmmen överlåts från elnätet till förbrukning. Således är det oftast nätinnehavaren, den som överlåter elströmmen till den som använder den, med skatt enligt antingen skatteklass I eller skatteklass II, som är skyldig att betala elskatt. Elnätsinnehavaren tar vanligen ut den betalda elskatten av användaren, tillsammans med en överföringsavgift. Skattskyldig är också den som har anskaffat elström enligt skatteklass II och använt eller överlåtit den för användningsändamål inom skatteklass I. Då ska den som använder elströmmen betala skatt på elströmmen motsvarande differensen mellan skatteklasserna.
Om elströmmen har anskaffats eller producerats med skatt enligt skatteklass I men använts för ett ändamål som skatteklass II berättigar till, har den som använt elströmmen rätt att på ansökan få återbäring motsvarande differensen mellan skatteklass I och skatteklass II. Återbäringen förutsätter att sökanden lägger fram en tillförlitlig redogörelse för användningen av elströmmen. Återbäring ska sökas inom tre år från utgången av det kalenderår som omfattar en ovan avsedd period. Också den differens mellan skatteklasserna I och II för som fås som återbäring utgör statligt stöd för användaren.
Vid beskattningen av elström iakttas de principer och förfaranden för punktbeskattning som det föreskrivs om i punktskattelagen (182/2010). Bestämmelser om det allmänna beskattningsförfarandet vid punktbeskattning finns förutom i punktskattelagen också i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ (768/2016), och dessutom innehåller lagarna om respektive skatteslag mer detaljerade bestämmelser om skattegrunderna och vissa förfaranden. Skatteförvaltningen svarar för verkställandet av punktbeskattningen.
År 2024 uppgick statens elskatteinkomster till 910 miljoner euro, varav intäkterna i skatteklass I, med beaktande av återbäringen av energiskatt inom jordbruket, var cirka 892 miljoner euro och intäkterna i skatteklass II cirka 18 miljoner euro.
Skatt på elström inom gruvdriften
Gruvdrift, det vill säga brytning och utvinning av malmer, mineraler och energimineraler, jämställs i elskattelagen med industri, och inom gruvdriften kan elström, med stöd av 4 § i elskattelagen, anskaffas så att den beskattas enligt den lägre skatteklassen II.
Gruvdriften hör till huvudgrupp B (utvinning av mineral) i Statistikcentralens näringsgrensindelning. Till huvudgrupp B hänförs sådana anknytande verksamheter inom gruvdriften eller utvinningsverksamheten som är en förutsättning för transport och marknadsföring, såsom exempelvis krossning, finfördelning, malning, annan bearbetning, sållning, tvättning eller anrikning av metallmalmer eller mineraler. Dessa verksamheter sköts ofta av de enheter som utvinner mineraler eller av enheter som är belägna i närheten av dem. Om malmer och mineraler däremot krossas eller anrikas i samband med vidareförädling, hänförs de till ifrågavarande näringsgren inom tillverkning. Utvinning av mineral omfattar inte heller vidareförädling av återvunna ämnen, vilket hänförs till tillverkningsgrenen i fråga. Inte heller polering av sten och framställning av stenprodukter klassas som utvinning av mineral. Till utvinning av mineral hör företag inom såväl gruvbranschen som utvinningsbranschen.
Gränsdragningen mellan näringsgrensklasserna tillverkning och utvinning av mineral har dock för närvarande ingen betydelse med tanke på skattestödet för elström, eftersom både industrin och gruvdriften är berättigade till det. Hur gruvindustrin har behandlats med avseende på energiskatten har varierat under årens lopp. År 2015 överfördes gruvdriften till den allmänna skatteklassen för elström och förlorade rätten till skatteåterbäring för elstöm och bränslen inom den energiintensiva industrin. Från och med 2017 återinfördes gruvindustrin i den lägre skatteklassen för elström och började igen omfattas av skatteåterbäringar till energiintensiva företag. Det sistnämnda energiskattestödet upphörde vid ingången av 2025.
För närvarande omfattas företagen inom gruvbranschen förutom av de allmänna skatterna på näringsverksamhet även av den gruvmineralskatt som ska betalas för gruvmineraler som bryts i Finland och som infördes år 2024. Bestämmelser om gruvmineralskatt finns i lagen om gruvmineralskatt (314/2023). Man har redan beslutat att höja den skatten med 70 miljoner euro.
2.2
EU-lagstiftning
Energiskattedirektivet
Beskattningen av elström har förenhetligats i rådets direktiv 2003/96/EG om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet, nedan
energiskattedirektivet
. Enligt energiskattedirektivet ska elström påföras en minimiskatt, vilken medlemsstaterna får överskrida, om de så önskar. Minimiskattenivåerna för elström har differentierats för företagsbruk (lägre minimiskattenivå) och för annat än företagsbruk (högre minimiskattenivå). Detta möjliggör olika skattenivåer i företagsverksamhet och privat bruk. Dessutom möjliggör direktivet en lägre skattenivå för elström för den energiintensiva industrin. Medlemsstaterna kan begränsa tillämpningsområdet för företagsbruk till exempel till bara vissa branscher, såsom industrin, och även till mindre branscher, såsom gruvdrift, och användningsändamål, såsom jordbruk.
Reglerna om statligt stöd
Elskattestödet till gruvor utgör statligt stöd till vars allmänna särdrag hör att stödet är tidsbundet. EU:s regler om statligt stöd är en del av unionens konkurrensrätt, vars syfte är att garantera jämlika konkurrensförhållanden inom hela unionen. Dessa regler är en viktig del av den europeiska inre marknaden. Ett syfte med dem är att säkerställa att myndigheterna i medlemsländerna inte beviljar sådana stöd som snedvrider konkurrensen och därmed inte är förenliga med den inre marknaden. Ett syfte är också att minska stödkapplöpning mellan medlemsstaterna. Införande av stöd förutsätter i allmänhet förhandsgodkännande av kommissionen. I vissa fall kan stöd införas utan förhandsgodkännande, om det är tillåtet enligt kommissionens förordning (EU) nr 651/2014 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget (den allmänna gruppundantagsförordningen). När det gäller energibeskattning är en förutsättning för att tillämpa sådan att de minimiskattenivåer som anges i energiskattedirektivet följs samt att valet av stödmottagare baserar sig på transparenta och objektiva kriterier. Dessa bestämmelser är tidsbundna. Också i dessa situationer är det fråga om statligt stöd, vars införande ska anmälas till kommissionen och rapporteras årligen. Även detta stöd omfattas av kommissionens efterhandskontroll. I praktiken är det i sista hand kommissionen som fattar beslutet om huruvida stödet är godtagbart eller inte.