3.1  Kommissionens meddelande

Kommissionens meddelande innehåller en beskrivning av verksamhetsmiljöns nuläge och beskriver kommissionens målläge. Syftet med åtgärderna är att säkerställa tillgång till råvaror i unionen och att därmed trygga målen för den dubbla omställningen och unionens kristålighet. Kommissionen delar in åtgärderna under tre helheter. Till meddelandets första helhet hör stärkande av europeiska värdekedjor. I den andra helheten ingår diversifiering av leveranskedjor, jämlika partnerskap och global produktion. Den tredje helheten består av åtgärder för hållbar produktion samt stärkande av cirkulär ekonomi. 

Enligt kommissionen bör europeiska värdekedjor utvecklas genom att göra tillståndsprocesserna smidigare. Enligt kommissionen utgör långa och osäkra tillståndsprocesser en betydande avhållande faktor för investeringar. Enligt kommissionen bör värdekedjor också stödjas genom att förbättra myndigheternas kompetens. De möjligheter som digitalisering erbjuder bör utnyttjas för att effektivisera förvaltningen. Kommissionen anser att samrådsprocesser samt en transparent och kontinuerlig dialog, som på ett ändamålsenligt sätt beaktar allmänheten och ursprungsfolken, är sätt som främjar verksamhetens godtagbarhet. Enligt kommissionen förbättrar även för sin del den föreslagna rapporteringen av övervaknings- och uppföljningsuppgifter samt stresstester för leveranskedjor, strategiska lager och kollektiva inköp av råvaror värdekedjornas resiliens. En direktion, som består av experter från medlemsstaterna och kommissionen, stöder kunskapsbehoven i anknytning till dessa. Enligt kommissionen är bland annat olika finansieringsinstrument medel som främjar projektfinansiering. Dessutom främjar kommissionen utvecklingen av en taxonomi för hållbar finansiering för gruvindustrin och förädlingen. 

Kommissionen anser att kompetensutveckling är viktig i hela värdekedjan. Som sätt att utveckla kompetens tas upp en så kallad råvaruakademi, som inrättas som en nettonollakademi (Raw Materials Academy), samt olika slags omvandlings- och kompletteringsutbildningar. Programmet Horisont Europa samt en koordinerad och strategisk handlingsplan, som beaktar alternativa och avancerade material, tas upp inom forskning och innovation som sätt att stärka värdekedjan. Dessutom ska det utvecklas en plan för att styra framtida FUI-behov. 

Kommissionen anser att det är nödvändigt att leveranskedjorna diversifieras genom samarbete mellan likasinnade stater. I fråga om strategiska bilaterala partnerskap har kommissionen som syfte att utvidga nätverket för partnerskap för strategiska råvaror och främja målet för oförvrängd handel och investeringar i strategiska råvarupartnerskap. En så kallad klubb för råvaror av avgörande betydelse (Critical Raw Materials Club) ska utgöra en central plattform för samarbetet och möjliggöra samarbete mellan centrala partner. Överensstämmelse med WTO:s regler, utvidgning av EU:s nuvarande nätverk för handels- och investeringsavtal bland annat med nya typer av partnerskap samt utnyttjande av EU:s strategi Global Gateway står i centrum. Kommissionen observerar effekten av tulltariffer på importen av råvaror av avgörande betydelse och undersöker vid behov förutsättningarna för att sänka eller avskaffa tullar. Dessutom ämnar kommissionen undersöka möjligheten att utnyttja handelspolitiska skyddsinstrument i syfte att skydda EU:s gruvdrift och processnings/återvinningsindustrin.  

Enligt kommissionen bör produktionens hållbarhet stärkas genom att fortsätta EU:s ansvarsarbete och genom att utnyttja europeiska produktstandarder samt internationella ansvars- och hållbarhetsmekanismer och industriella initiativ. Kommissionen föreslår stöd för hållbar utveckling genom handelsavtal. Enligt kommissionen ska man med tanke på produktionens hållbarhet även beakta cirkulär ekonomi och den planerade unionslagstiftning som är central för temat, såsom produktutformningslagstiftningen och avfallslagstiftningen. Kommissionen föreslår i framtiden till avfallslagstiftningen krav och rekommendationer som gäller återvinning av råvaror av avgörande betydelse bland annat för uttjänta fordon samt konsumentprodukter som innehåller mycket råvaror av avgörande betydelse (telefoner, pekplattor, datorer). Syftet är också att granska avfallsregleringens övriga frågor som är centrala för råvaror av avgörande betydelse såsom återvinningens lönsamhet samt avfallens och sidoströmmarnas rörlighet på den inre marknaden. Kommissionen anger även nya koncentrationer av cirkulär ekonomi (Hubs for Circularity) och finansieringen av dem. 

3.2  Förslaget till förordning om råvaror av avgörande betydelse

Förslaget innehåller åtgärder som gäller råvaror av avgörande betydelse och strategiska råvaror: 1. stärkande av EU:s råvarukedjor, 2. övervakning och minskning av risker, 3. hållbarhet, 4. strategiska partnerskap och 5. skapande av en struktur som gäller genomförandet av målsättningar för både förvaltningen och uppföljningen. 

Genom förslagets åtgärder koordinerar, fokuserar på och påskyndar kommissionen prospektering och förädling av råvaror som definierats som avgörande och strategiska samt återvinning från återvinningskällor, och påskyndar samtidigt ett snabbt genomförande av projekt som har klassificerats som viktiga. 

I och med förslaget har kommissionen en betydande roll i att samla in information samt vid valet av projekt som ska påskyndas och uppföljningen av åtgärder. Medlemsstaterna och företag omfattas av många rapporteringsskyldigheter, och syftet är att begränsa en ökning av den administrativa bördan genom modeller som tas fram av kommissionen. Förslaget betonar den offentliga sektorns roll i att välja och främja projekten. 

Mål och definitioner i förslaget till förordning (artiklar 1–2) 

Ett allmänt mål är att förbättra den inre marknadens funktion och säkerställa tillgången till råvaror av avgörande betydelse som unionen behöver och att se till att de är ansvarsfulla. För att uppnå ovan nämnda mål är syftet att genom lagstiftning stärka värdekedjorna för strategiska råvaror.  

I förslaget fastställs konkreta mål för stärkandet av EU:s egen produktion av strategiska råvaror så att EU:s kapacitet i fråga om alla strategiska råvaror har förbättrats fram till 2030 och att som helhet: 

10 procent av de strategiska råvaror som används produceras i EU 

40 procent av de strategiska råvaror som används förädlas i EU 

15 procent av de strategiska råvaror som används kommer från återvinningskällor 

Importen av unionens strategiska råvaror diversifieras så att Europas beroende av en enskild tredjelands produktion eller vidareförädling av alla strategiska råvaror inte ska överskrida 65 procent fram till 2030. 

Unionens övervakning och förmåga att minska leveransrisker som gäller råvaror av avgörande betydelse har förbättrats.  

Rörligheten av råvaror av avgörande betydelse och produkter som innehåller dessa säkerställs på den inre marknaden, och samtidigt säkerställs en hög miljöskyddsnivå genom att öka återvinningen och hållbarheten.  

Om den rapport som ges ut vart tredje år av kommissionen (artikel 42) inte pekar på att 2030-målen kommer att uppnås, har kommissionen möjligheten att föreslå ytterligare åtgärder för att uppnå dessa mål.  

Kommissionen beaktar förslagets mål vid utvecklingen av ekodesign (ecodesign).  

De termer som används i förslaget beskrivs omfattande i definitionerna. Till exempel omfattar ”tillståndsgivningsprocessen” alla administrativa tillstånd som verksamhet i ett strategiskt projekt enligt artikel 5 förutsätter, inklusive byggnation, kemikalieanvändning och energiinfrastruktur. 

Råvaror som omfattas av förslaget (artiklar 3–4) 

Förslaget innehåller en ny, kortare lista över strategiska råvaror samt en uppdaterad lista över råvaror av avgörande betydelse. I bilaga I uppräknas strategiska råvaror och i bilaga II uppräknas kritiska råvaror. Bilagorna innehåller även de metoder som har använts för att utvärdera råvarorna. Kommissionen ska ha behörighet att ändra listorna genom delegerade akter. Kommissionen ska se över listorna vart fjärde år och vid behov uppdatera dem.  

Kriterier för strategiska projekt kriterier, ansökningens innehåll, val och implementering (artiklar 5–7) 

Det centrala elementet för stärkande av EU:s värdekedjor är strategiska projekt i värdekedjans olika skeden. 

Kommissionen kan bekräfta projektets strategiska status på projektledarens ansökan och med en process enligt artikel 6.  

Projektet ska  

ge ett betydelsefullt bidrag till Unionens försörjningsberedskap för strategiska råvaror,  

vara eller bli tekniskt lönsamt, och produktionsvolymen ska kunna beräknas 

genomföras ansvarsfullt, såväl miljömässigt som socialt 

också vara till nytta för en annan medlemsstat då det sker inom Unionen 

vara till nytta för både Unionen och placeringsstaten då det sker i tredjeländer 

Projektets placeringsstat har ”vetorätt” vad gäller beviljande av status. Kommissionen utvärderar ansökan enligt bilaga III. Kommissionen har rätt att genom delegerade akter fastställa omständigheter och bevis som beaktas då projektet utvärderas. Statusen som ett strategiskt projekt har ingen inverkan på de internationella, Unionens eller nationella rättsliga omständigheter som förutsätts av projektet. Kommissionen ska beakta Direktionens (artikel 34) uppfattning om projektets lämplighet och fatta beslutet inom 60 dagar efter ansökan.  

Ett strategiskt projekt ska vara till nytta för Unionens underhåll av strategiska råvaror.  

Projekt som gäller strategiska råvaror anses enligt artikel 7(2) i förslaget till förordning vara projekt som genomför ett väsentligt allmänintresse enligt vad som avses i artikel 6(4) och 16(1) i habitatdirektivet och artikel 9(1)(a) i fågeldirektivet samt artikel 4(7) i vattenramdirektivet, om alla villkor som fastställts i direktiven i fråga uppfylls.  

En medlemsstat, i vars område projektet sker, ska främja dess snabba och effektiva framskridande.  

Direktionen diskuterar regelbundet strategiska projekt samt åtgärder som medlemsstaten eller aktören kan genomföra för att främja projektet. 

Aktören ska vartannat år med kommissionens blankett rapportera projektets framsteg, eventuella hinder och finansieringsutvecklingen till Direktionen. Direktionen kan begära ytterligare information. Aktören ska informera kommissionen om projektändringar som påverkar de förutsättningar som har fastställts för det strategiska projektet. Aktören ska upprätthålla en webbplats för det strategiska projektet och uppdatera den med relevanta uppgifter.  

Gemensam kontaktpunkt för tillståndsprocessen, tillgång till information (artiklar 8–9) 

Medlemsstaten ska utse en nationell behörig myndighet som ska utgöra en gemensam kontaktpunkt och svara för samordning och förenkling av beviljandet av tillstånd för projekt för råvaror av avgörande betydelse. Den behöriga myndigheten ska utgöra en gemensam kontaktpunkt i tillståndsprocessen som ska leda till ett övergripande beslut som gäller ett visst projekt. Den ska även samordna inlämningen av alla relevanta dokument och uppgifter. 

Därmed skulle uppdraget kunna delegeras till en annan myndighet vid varje enskilt projekt så att den myndighet, som får uppdraget, ska utgöra den enda myndighetskontaktpunkten för projektets tillståndsprocess. 

De som genomför projektet kan lämna in de dokument som behövs för tillståndet i elektroniskt format. Den nationella behöriga myndigheten ska innan tillstånd beviljas beakta alla undersökningar och utredningar som har utarbetats för genomförandet av projektet i fråga samt de tillstånd som har beviljats. 

Den nationella behöriga myndigheten ska säkerställa att det finns lättillgänglig information om tillståndsförfaranden, inklusive därtill anknutna eventuella tvistlösningsförfaranden. Medlemsstaterna ska för sin del säkerställa att de nationella myndigheterna har tillräckliga resurser och kunskaper. 

Medlemsstaterna ska tillhandahålla uppgifter som är centrala för strategiska projekt, centraliserat och digitalt. Uppgifterna ska omfatta tillståndsprocesser, finansiering och investeringstjänster, nationella finansieringsmöjligheter och finansieringsmöjligheter på EU-nivån, tillgängliga företagstjänster, såsom bolagsskattedeklaration, skattelagstiftningen och den tillämpliga arbetslagstiftningen. 

Utsatta tider för tillståndsprocessen, miljöbedömningar och -tillstånd, planläggning, UNECE:s konventioners tillämplighet (artiklar 10–13) 

Tillstånd som behövs för planering och byggande av strategiska processnings- och återvinningsprojekt samt verksamheten i dem bör behandlas inom 12 månader. För gruvprojekt ska behandlingstiden vara 24 månader. För projekt, där tillståndsprocessen är anhängig innan strategisk status beviljas, ska behandlingstiderna på motsvarande sätt vara 9 månader och 21 månader. 

Om projektets karaktär, komplexitet, plats eller storlek förutsätter ska den behöriga myndigheten kunna förlänga tillståndsbehandlingstiden för processnings- eller återvinningsprojekt med högst en månad och för gruvprojekt med tre månader innan den ursprungliga tidsfristen löper ut. Kontaktmyndigheten ska ange motivering till förlängningen samt en ny tidsfrist för aktören.  

Om medlemsstaten inte skulle fatta ett övergripande beslut i fråga om tillstånd för strategiska projekt som gäller processning och återvinning inom de tidsfrister som fastställs i förordningen, ska den ansökan som gäller beviljande av tillstånd automatiskt anses vara godkänt. 

Behöriga myndigheter bör senast inom en månad efter att ha mottagit tillståndsansökan kontrollera ansökningens förenlighet med kraven. Sökanden bör lämna in eventuella uppgifter som kompletterar tillståndsansökan inom 14 dagar från myndighetens begäran. Tidsfristen för beviljandet av tillstånd börjar den dag då den behöriga myndigheten konstaterar att ansökan är förenlig med kraven. 

Den nationella myndigheten bör i samarbete med den som genomför projektet och andra relevanta myndigheter ta fram en detaljerad tidsplan för tillståndsprocessen senast inom sex månader efter att ha bekräftat ansökningens fullständighet. Tidsplanen ska ges ut på webbplatsen. 

Ovan nämnda tidsfrister begränsar inte de skyldigheter som följer av unionsrätten och internationell rätt, och inte heller administrativa prövningsförfaranden och rättsmedel för omprövning i domstolen.  

Om miljökonsekvenserna ska bedömas enligt artiklar 5–9 i direktivet 2011/92/EU (MKB-direktivet), bör den projektansvarige för projektet i fråga av den behöriga myndigheten begära ett utlåtande om hur omfattande och detaljerade de uppgifter som inkluderas i konsekvensbedömningen ska vara. Utlåtandet ska lämnas inom 30 dagar från begäran. 

Om skyldigheten att bedöma miljökonsekvenser samtidigt beror på direktiven 2011/92/EU (MKB-direktivet), 2001/42/EG (SMB-direktivet), 92/43/EEG (habitatdirektivet), 2009/147/EG (fågeldirektivet), 2000/60/EG (vattenramdirektivet), 2010/75/EU (industriutsläppsdirektivet), 2008/98/EG (avfallsdirektivet) och 2012/18/EU (Seveso-direktivet), ska den behöriga myndigheten antingen samordna eller slå samman förfarandena. I ett samordnat förfarande samordnar den behöriga myndigheten de miljökonsekvensbedömningar som unionslagstiftningen förutsätter. Om miljökonsekvensbedömningarna slås samman, ska de ingå i en bedömning. 

Den behöriga myndigheten ska säkerställa att behöriga myndigheter lämnar ett utlåtande om miljökonsekvensbedömning som avses i artikel 1 i MKB-direktivet (inklusive miljörapport och samråd) inom tre månader från att ha mottagit alla nödvändiga uppgifter som har samlats in enligt artiklar 5–7 i direktivet i fråga, och att de samråd som avses i artiklar 6 och 7 i nämnda direktivet slutförs. 

Tidsfristen för samråd angående den miljörapport som avses i artikel 5.1 i MKB-direktivet ska vara högst 90 dagar.  

I planläggning och andra planer som gäller områdesanvändning ska nationella, regionala och lokala myndigheter vid behov beakta utvecklingen av projekt som gäller råvaror av avgörande betydelse. Om planerna omfattas av ett bedömningsbehov enligt artikel 6 i SMB-direktivet (2001/42/EG) och habitatdirektivet (92/43/EEG), sammanslås dessa bedömningar. 

I den sammanslagna bedömningen ska man vid behov också granska eventuella konsekvenser för vatten och kontrollera om planen hindrar en vattenförekomst från att uppnå god status eller god potential eller om planen orsakar sådan försämring av statusen eller potentialen som avses i artikel 4 i vattenramdirektivet (2000/60/EG). Om medlemsstaterna i fråga ska bedöma vilka konsekvenser nuvarande och framtida åtgärder har på havsmiljön, inklusive samspelet mellan land och hav, såsom artikel 4 i industriutsläppsdirektivet (2014/89/EU) avser, ska även dessa konsekvenser inkluderas i den sammanslagna bedömningen. 

Förslaget ska inte begränsa tillgången till information, allmänhetens deltagande i beslutsfattandet och tillgången till rättslig prövning enligt FN:s ekonomiska kommissions (UNECE) konvention (Århuskonventionen), eller FN/ECE:s konvention om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang (Esbokonventionen, FördrS 67/1997). 

Påskyndande av projekt och koordination av finansieringen (artiklar 14–15) 

Kommissionen och medlemsstaterna påskyndar den privata finansieringen av strategiska projekt. Medlemsstaterna kan bistå vid de strategiska projektens administrativa skyldigheter och rapporteringsskyldigheter samt främja den allmänna godtagbarheten av projektet.  

Direktionens permanenta underarbetsgrupp kan på aktörens begäran ge råd om olika finansieringsmöjligheter.  

Köpeavtal (artikel 16) 

Kommissionen skapar ett system som följer konkurrensregler för att tjäna köpeavtal som anknyter till strategiska projekt (off-take agreements). Köparen kan ange kvaliteten på sitt behov och dess storlek samt pris och tidsintervall. Aktörer i strategiska projekt kan indikera motsvarande uppgifter om sitt projekt. Kommissionen är förmedlare mellan dessa instanser.  

Administrativ information på nätet (artikel 17) 

Medlemsstaterna ska erbjuda information som gäller administrativa processer på nätet centraliserat och tillgängligt. Informationen ska omfatta tillståndsprocesser, finansierings- och investeringstjänster, finansieringsmöjligheter på EU-nivån och medlemsstatsnivån samt andra företagstjänster, såsom information om företagsbeskattning, skattereglering och arbetslagstiftningen.  

Malmprospektering (artikel 18) 

Medlemsstaterna ska ta fram en malmprospekteringsplan för råvaror av avgörande betydelse inom ett år och planerna ska utvärderas och vid behov uppdateras åtminstone vart femte år.  

Syftet med planen är att öka kunskaperna om förekomster av råvaror av avgörande betydelse i Unionen. Planen ska i tillämpliga delar innehålla kartläggning, geokemiska och geofysiska undersökningar samt processning av data som insamlas om annan malmprospektering och tolkningskartor. Befintliga geodata ska gås igenom för eventuella oidentifierade förekomster.  

Kommissionen följer upp medlemsstaternas planer och genomförandet av dem. Medlemsstaterna ska utan ersättning på webbplatser ge ut data som insamlats enligt planen. Informationen ska, om möjligt, rapporteras i United Nations Framework Classification (UNFC)-formatet. Kommissionen har rätt att med tillämpningsakter precisera en modell för offentliggörandet av information.  

Direktionens permanenta underarbetsgrupp diskuterar nationella planer och genomförandet av dem, samarbetsmöjligheter som gäller gränsöverskridande förekomster, bästa praxisen samt möjligheten att skapa en enhetlig databas för lagring av resultaten från nationella program.  

Övervakning och stresstester (artiklar 19–20) 

Kommissionen övervakar leveransrisker som gäller råvaror av avgörande betydelse genom att systematiskt följa upp råvarumarknaden: handelsflöden, efterfrågan och utbud, koncentration av utbudet samt Unionens produktion och den globala produktionen i olika delar av värdekedjan.  

De nationella myndigheterna i direktionens permanenta underarbetsgrupp stöder övervakning som utförs av kommissionen genom att lämna in sin egen information om ovan nämnda information och informationen enligt artikel 20, med utvecklingsutsikter som tas fram i samarbete samt genom att utifrån informationen analysera leveransrisker.  

Kommissionen och myndigheterna säkerställer att leveranskedjorna för alla strategiska råvaror stresstestas vart tredje år. Testningen av olika råvaror kan delas upp mellan underarbetsgruppens myndigheter. Stresstestet ska innehålla bedömningar av sårbarheten hos Unionens leveranskedja, scenarier samt de effekter som olika störningar orsakar. I bedömningen ska beaktas var råvaran har producerats, processats eller återvunnits, information om värdekedjans aktörer och marknadsmekanismer, faktorer som kan påverka tillgången, såsom den geopolitiska situationen, logistik, energiförsörjning, arbetskraft eller naturkatastrofer, samt information om alternativa källor och ersättande material, råvarans användare och med beaktande av deras andelar särskilt tillverkning av de tekniker som den dubbla omställningen behöver och försvars- och rymdtillämpningar.  

Kommissionen publicerar regelbundet på en webbplats övervakningsinformation som uppdateras. Denna information innehåller bland annat leveransrisker för råvaror av avgörande betydelse, stresstesternas resultat och eventuella förslag till strategier som minskar risken.  

Kommissionen varnar vid behov medlemsstaterna, Direktionen och Unionens relevanta krishanteringsorganisationer, då den anser att det finns en tydlig indikation för risk för leveransstörning.  

Medlemsstaterna åläggs skyldigheten att följa upp och informera kommissionen om relevanta nya råvaruprojekt, centrala aktörer i värdekedjan för råvaror av avgörande betydelse och övervaka dem för insamling av information enligt artikel 19, samt att utan dröjsmål informera kommissionen om betydande funktionsfel hos dessa aktörer. 

Strategiska lager och samordning av dem, företagens beredskap och kollektiva inköp (artiklar 21–24) 

Från medlemsstaterna insamlas aktuell information om strategiska lager för strategiska råvaror. Informationen insamlas i fråga om myndigheter och offentligt ägda företag, samt från kommersiella aktörer som erbjuder medlemsstaterna lagring som en tjänst. Till kommissionen rapporteras information om lagren i fråga om varje strategisk råvara både i ton och som en andel av den nationella årsförbrukningen, samt i vilken form råvaran lagras. Dessutom rapporteras utvecklingen av lagren för de fem senaste åren samt de förfaranden enligt vilka strategiska råvaror frigörs och delas från lagren. Rapporten kan också innehålla information om lagring av råvaror av avgörande betydelse eller andra råvaror.  

Lagren ska utvecklas koordinerat under ledning av kommissionen. Kommissionen informerar direktionen efter två år om nivån för strategiska lager, vad som är en trygg nivå samt om gränsöverskridande användning av strategiska lager. Kommissionen beslutar efter att ha hört direktionen om en trygg nivå för lager. Kommissionen kan rikta till medlemsstaterna åsikter om behovet av att höja lagernivån samt om förfaranden för användningen av lager, med beaktande av Direktionens åsikter. Direktionen beaktar i sin åsikt behovet av att upprätthålla incitament till aktörernas egna lager eller till något annat sätt att säkerställa tillgången till råvaror. Medlemsstaten ska berätta hur den ämnar beakta de åsikter som den mottar. Om minst två medlemsstater ämnar delta i internationell eller multilateral strategisk lagring av strategiska råvaror, säkerställer kommissionen samordning på förhand antingen på ett möte mellan medlemsstaterna i fråga och kommissionen eller på ett särskilt möte med Direktionen. Kommissionen lämnar lagerinformation till EU:s relevanta krishanteringsorganisationer. 

Medlemsstaterna ska identifiera i sina länder de stora företag som tillverkar strategiska tekniker av strategiska råvaror i sina länder. Till strategiska tekniker hör batterier som används till transporter och lagring av el, verktyg för produktion av användning av väte, produktionsmedel för förnybar energi, drivmotorer, värmepumpar, dataöverföring och -lagring, mobila elektriska anordningar, 3D-utskrivning (additive manufacturing), robotteknik, drönare, salvpjäser, satelliter och avancerade chip. 

Stora företag ska revidera sin leveranskedja vartannat år. Då ska man utreda var produktionen, förädlingen eller återvinningen av bolagets strategiska råvaror sker samt göra ett stresstest genom att bedöma leveransernas sårbarhet genom olika scenarier och de effekter som dessa orsakar, så att åtminstone faktorerna i artikel 19 (3) beaktas. Stresstesternas resultat ska rapporteras till bolagsledningen. Med stora företag avses i förslaget företag som i genomsnitt har över 500 anställda och vars omsättning var över 150 miljoner under det år då deras senaste bokslut upprättades. 

Kommissionen inrättar ett system för kollektiva inköp, genom vilket företag som använder strategiska råvaror och unionens och medlemsstaternas myndigheter som svarar för strategiska lager kan skaffa de råvaror som de behöver. Kommissionen begär som koordinatör utifrån den totala efterfrågan anbud från leverantörer. Systemet omfattar både oförädlade och förädlade strategiska råvaror. 

Kommissionen väljer med beaktande av råvarorna för de kollektiva inköpen och mellanprodukter den relativa leveransrisken för råvaror och behovet av att bygga upp lagren utifrån den information som insamlats enligt artiklar 21 och 22. Kommissionen fastställer en minimigräns för inköp med beaktande av det beräknade antalet intresserade köpare och å andra sidan behovet av att säkerställa ett hanterbart antal deltagare. Deltagandet i systemet är öppet och transparent för alla företag i Unionen och medlemsstaternas myndigheter. Medlemsstaterna eller nationella enheter, som omfattas av direktiven 2014/24 eller 2014/25, kan delta endast om deltagandet är förenligt med dessa direktiv. 

De företag i unionen och medlemsstaternas myndigheter som deltar i systemet kan öppet förhandla tillsammans om inköpet för att uppnå bättre villkor med sina varuleverantörer eller för att förhindra materialbrist. De instanser som deltar i de kollektiva inköpen ska beakta unionsrätten, inklusive unionens konkurrenslagstiftning. 

Instanser, som omfattas av begränsande åtgärder enligt artikel 215 i Unionens EUF-fördrag, eller vars direkta eller indirekta ägare eller administratör omfattas av begränsningar, kan inte delta i kollektiva inköp.  

Kommissionen kan köpa tjänster som behövs för systemet, om tjänsteleverantören inte befinner sig i intressekonflikt. Kommissionen fastställer i sitt serviceavtal de uppgifter som tjänsteleverantören ska tillhandahålla samt praktiska frågor, såsom användningen av IT-verktyg, säkerhetsåtgärder, valuta eller valutor, betalningssystem och ansvar. I avtalet ska kommissionen reserveras rätten till övervakning och revidering, och därmed ska kommissionen ha fritt tillträde till all information. Alla servrar, där det finns information, ska ligga i Unionens område. Enligt avtalet upphör tjänsteleverantörens äganderätt till all information när avtalet löper ut, och informationen ska kunna överföras till kommissionen.  

Nationella cirkulärekonomiska åtgärder och utnyttjande av råvaror av avgörande betydelse som finns i utvinningsavfall (artiklar 25–26)  

Varje medlemsstat bör inom tre år från förordningens ikraftträdande godkänna och genomföra de program som gäller återanvändning av råvaror, vars syfte är att bättre återvinna råvaror, öka återanvändningen av produkter, öka användningen av återvinningsmaterial, förbättra den tekniska mognaden för återvinnings-, återanvändnings- och materialeffektivitetstekniker samt stärka arbetskraftens kunskaper om cirkulär ekonomi.  

Medlemsstaterna åläggs skyldigheten att godkänna och införa åtgärder också för att förbättra återvinningen av råvaror av avgörande betydelse i utvinningsavfall.  

Verksamhetsutövare, som enligt artikel 5 i utvinningsavfallsdirektivet 2006/21/EG ska utarbeta en avfallshanteringsplan, ska till den behöriga myndigheten lämna in en preliminär ekonomisk beräkning som gäller återvinning av kritiska råvaror från lagrat utvinningsavfall samt från producerat utvinningsavfall, eller om det är effektivare, från materialet innan det blir avfall.  

Medlemsstaterna ska även inrätta en databas om alla stängda och nedlagda utvinningsavfallsanläggningar som ligger i deras områden. I databasen ska även lagras information om avfallsanläggningens läge, yta och avfallsmängd, verksamhetsutövaren och dennes eventuelle företrädare samt ungefärliga antal och halter av alla råvaror. Dessutom lagras i databasen all annan information som medlemsstaten anser är relevant med tanke på återvinning av råvaror av avgörande betydelse.  

Permanentmagneters återvinningsbarhet och återvinningsmaterialens andel i permanentmagneter (artiklar 27-28) 

Marknadsföraren av produkter, som räknas upp i artikel 27, såsom industrirobotar, mikrovågsugnar, diskmaskiner och dammsugare, ska enligt förslaget säkerställa att inom tre år från förordningens ikraftträdande ska dessa produkter förses med information som visar om produkterna innehåller permanentmagneter. Dessutom förutsätter förordningen att produkter förses med närmare information bland annat om typen av permanentmagnet, var de finns i produkten samt deras kemiska sammansättning.  

De som släpper ut på marknaden produkter, som innehåller över 0,2 kg av vissa permanentmagneter, ska på en offentligt tillgänglig webbplats lägga ut information om hur stor del av magneternas neodymium, dysprosium, praseodymium, terbium, bor, samarium, nickel och kobolt som har fåtts från återvunnet konsumentavfall. 

I artikel 28 föreskrivs för kommissionen också behörighet att fastställa minimiandelar för återvinningsmaterial som fås från konsumentavfall i permanentmagneter som de produkter som fastställs i förordningen innehåller. (Läs senare om detta även i Delegering av lagstiftningsbefogenheter och kommittéförfarande artiklar 36–37) 

Erkända certifieringssystem och information om miljöavtryck (artiklar 29–30) 

Regeringar och organisationer, som har utvecklat certifieringssystem för hållbarheten hos råvaror av avgörande betydelse, ska ha möjligheten att ansöka om kommissionens erkännande för sitt certifieringssystem. Kommissionen ska upprätta en databas över erkända certifieringssystem och upprätthålla systemet. Registret blir tillgängligt på en allmän webbplats.  

I förslaget till förordning föreskrivs om kommissionens möjlighet att godkänna beräknings- och fastställanderegler som gäller miljöavtrycket för råvaror av avgörande betydelse och som har ett betydande miljöavtryck. Den som släpper ut råvaran på marknaden ska göra en rapport som gäller råvarans miljöavtryck tillgänglig, om kommissionen har tagit fram beräknings- och fastställanderegler för råvarans miljöavtryck. Rapporteringsskyldigheten ska endast gälla enskilda råvaror och den ska inte tillämpas på mellan- eller slutprodukter. Förslaget till förordning innehåller bestämmelser om den information som förutsätts i rapporten. Rapporten ska göras tillgänglig på en allmän webbplats.  

Fri rörlighet, överensstämmelse med kraven och marknadsövervakning (artiklar 31–32)  

Enligt de bestämmelser som enligt förslaget ska gälla fri rörlighet får medlemsstaterna inte begränsa utsläppande på marknaden av produkter som uppfyller de informations- och produktkrav som fastställs i förordningen. Medlemsstaterna får emellertid inte förbjuda presentation av produkter som innehåller permanentmagneter eller råvaror av avgörande betydelse på mässor, utställningar och motsvarande evenemang, förutsatt att ett synligt emblem tydligt visar att sådana produkter eller material inte uppfyller kraven i förordningen och att de inte kan släppas ut på marknaden innan de uppfyller kraven i förordningen. 

Enligt förslaget ska man innan en produkt, som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 27 eller 28 i förordningen, släpps ut på marknaden säkerställa att det förfarande för bedömning av överensstämmelsen med kraven som tillämpas har genomförts och att nödvändig teknisk dokumentation har upprättats. Om produktens överensstämmelse med kraven har påvisats med hjälp av förfaranden för bedömning av överensstämmelsen med kraven ska det säkerställas att EU-försäkran om överensstämmelse har tagits fram och att produkten är CE-märkt.  

Dessutom föreskrivs det om marknadsövervakning som ska vara starkt kopplad till kommissionens förslag om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för hållbara produkter och om upphävande av direktiv 2009/125/EG (den så kallade ekodesignförordningen). 

Strategiska partnerskap (artikel 33) 

Enligt förordningen är syftet att fortsätta det arbete som redan tidigare inletts i fråga om strategiska partnerskap. I förslaget föreskrivs om samordning av strategiska partnerskap för att garantera leveranssäkerhet. Strategiska partnerskap är centrala aktörer som säkerställer råvaruförsörjningen i Europa. Viktiga faktorer i partnerskapen är säkerställande av god och ansvarsfull praxis och främjande av detta i partnerländerna samt utveckling av värdekedjor i dessa länder som är rika på råvaror.  

Direktionen ska regelbundet bedöma hur partnerskapen uppfyller de förutsättningar som har fastställts för dem, bedöma innehållskrav som fastställs för partnerskapen, rekommendera nya partnerländer och bedöma vilka synergier bilaterala avtal och strategiska partnerskap har. 

Direktionen ska också säkerställa att partnerskapen med utvecklingsländer stämmer överens med andra samarbetsmekanismer, till exempel i fråga om partnerskap som ingås inom ramen för Global Gateway-strategin. 

Direktion för råvaror av avgörande betydelse (artiklar 34–35)  

Genom förordningen inrättas en direktion för råvaror av avgörande betydelse. Direktionen ska genomföra de uppgifter som fastställs för den i förordningen. 

Direktionen ska bestå av företrädare för kommissionen och medlemsstaterna och den ska stödja kommissionens råvaruarbete enligt de uppgifter och mål som fastställs för den i förslaget. Direktionen kan inrätta ständiga eller tillfälliga tematiska underarbetsgrupper, varav malmprospektering, finansiering, uppföljning och försörjningsberedskap anges som ständiga expertgrupper. 

Delegering av lagstiftningsbefogenheter och kommittéförfarande (artiklar 36–37)  

Till kommissionen delegeras lagstiftningsbefogenheter för att ändra de detaljerade regler som gäller uppdatering av listor över strategiska råvaror och råvaror av avgörande betydelse. 

Till kommissionen delegeras lagstiftningsbefogenheter i bedömningen av strategiska projekt för att ändra detaljerade regler som ska beaktas när ändringsbehoven beror på teknisk och vetenskaplig utveckling eller på utvecklingen av unionslagstiftningen eller internationella instrument.  

För att stödja tullmyndigheternas arbete ska till kommissionen delegeras lagstiftningsbefogenheter i fråga om tullpositioner och produktbeskrivningar för produkter som innehåller permanentmagneter. Till kommissionen delegeras lagstiftningsbefogenheter också i anknytning till räkning och fastställande av andelen råvaror av avgörande betydelse som permanentmagneterna innehåller. Dessutom delegeras till kommissionen lagstiftningsbefogenheter att anta delegerade akter för att fastställa minimiandelar för återvinningsmaterial som fås från konsumentavfall i permanentmagneter som vissa produkter innehåller. 

Utöver detta delegeras till kommissionen lagstiftningsbefogenheter i anknytning till regler som gäller beräkning och fastställande av miljöavtrycket för råvaror av avgörande betydelse.  

I förslaget överförs till kommissionen befogenheter att anta genomförandeakter.  

Till kommissionen överförs befogenhet att genom genomförandeakter fastställa mallar som används vid ansökan om ställningen som ett strategiskt projekt samt vid rapportering om ett strategiskt projekt.  

Till kommissionen överförs befogenheter att genom genomförandeakter fastställa mallar som medlemsstaterna använder då de publicerar data som samlats in enligt malmprospekteringsplanen i internet. 

Till kommissionen överförs befogenheten att genom genomförandeakter fastställa mallar som medlemsstaterna använder vid rapportering om råvaror av avgörande betydelse som samlats från el- och elektronikavfall. Till kommissionen överförs även befogenheten att genom genomförandeakter fastställa en lista över produkter, komponenter och avfall som åtminstone ska beaktas vid återvinning av råvaror.  

Till kommissionen överförs befogenheten att anta en genomförandeakt som fastställer formatet för beteckningar som ska fästas på produkter som innehåller permanentmagneter.  

Kommissionen ska ha befogenheten att anta genomförandeakter angående de informationsinnehåll som förutsätts av ansökningar som gäller erkännande av certifieringssystem samt beviljande av erkännande av system och återkallelse av erkännande.  

Kommissionen ska ha befogenheten att anta en genomförandeakt som fastställer formatet för rapporten om miljöavtryck.  

Kommissionen ska också ha befogenhet att anta genomförandeakter om mallar som ska användas då medlemsstaterna rapporterar den information som förordningen förutsätter till kommissionen.  

Kommissionen ska biträdas av en kommitté som avses i kommittéförordningen (EU) nr 182/2011. Beroende på situationen kan man tillämpa rådgivande förfarande eller granskningsförfarande. 

Rättsakter som ska ändras (artiklar 38–41)  

I artiklarna föreskrivs om behövliga ändringar av andra rättsakter. I artikel 38 föreskrivs om ändring av förordning (EU) 2018/1724, förordningen om en gemensam digital ingång. I artikel 39 föreskrivs om ändring av förordning (EU) 2019/1020, förordningen om marknadskontroll. I artikel 40 föreskrivs om ändring av förordningen (EU) 2018/858, förordningen om godkännande av och marknadskontroll över motorfordon och släpfordon till dessa fordon samt av system, komponenter och separata tekniska enheter som är avsedda för sådana fordon. I artikel 41 föreskrivs om ändring av förordning (EU) 168/2013, förordningen om godkännande av och marknadstillsyn för två- och trehjuliga fordon och fyrhjulingar. 

Övervakning och medlemsstaternas rapportering (artiklar 42–43) 

Kommissionen ska åtminstone vart femte år ge ut en rapport som beskriver hur unionen har lyckats med att uppnå förordningens mål. Den första rapporten ska utarbetas fyra år efter att förordningen har trätt i kraft. Rapporten ska innehålla kvantitativ information om unionens framsteg i förhållande till fastställda måttstockar.  

Medlemsstaterna ska årligen sända till kommissionen en rapport som innehåller den information som avses i artikel 18(4), artiklar 20(1) och (2), artikel 21(1), artikel 22(5) samt artikel 25(6). Den första rapporten ska sändas inom ett år efter förordningens ikraftträdande. 

Behandling av konfidentiella uppgifter, straff, utvärdering och ikraftträdande (artiklar 44–47) 

Medlemsstaterna och kommissionen ska säkerställa skydd av affärs- och företagshemligheter och annan känslig, konfidentiell och säkerhetsklassificerad information som har skaffats och producerats för tillämpning av förordningen.  

Senast 12 månader efter att förordningen har trätt i kraft ska medlemsstaterna fastställa regler som gäller påföljder för överträdelser av förordningen och vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa deras genomförande. Kommissionen ska omedelbart underrättas om dessa regler och senare ändringar av dem.  

Kommissionen ska utvärdera förordningen och dess effekter fem år efter dess tillämpningsdag och därefter vart fjärde år. Utvärderingsresultaten ska presenteras för Europaparlamentet och rådet. 

Slutbestämmelserna omfattar även bestämmelserna om förordningens ikraftträdande. 

5.1  Ekonomiska konsekvenser

Enligt kommissionens konsekvensbedömning stöder bättre tillgång till information konkurrenskraften för värdekedjan för råvaror av avgörande värde. Enligt kommissionen skulle bättre tillgång till information vara till nytta för hela värdekedjan, då de risker som anknyter till malmprospektering skulle minska i början av värdekedjan. Kommissionen anser att företagen också har direkt nytta av aktuell information som gäller tillgångsrisker, så att de kan använda den till att förbereda sig inför risker. 

Enligt kommissionens konsekvensbedömning skulle förslag som gäller strategiska projekt stödja värdekedjan för råvaror av avgörande betydelse i EU och tredjeländer, och de skulle trygga nedströmsanvändarnas råvarubehov. Enligt kommissionen har detta positiva ekonomiska effekter också på vidareförädlingssektorerna och uppkomsten av arbetstillfällen. 

Enligt kommissionens konsekvensbedömning skulle upprättandet av beräkningar av miljöavtryck och utredningar i anknytning till dem samt rapporteringsskyldigheter som gäller utvinningsavfall medföra för företag på hela unionsnivån engångskostnader på cirka 15 miljoner euro. 

Rapporteringsskyldigheterna och stresstesterna skulle medföra vissa löpande kostnader för företag. Enligt kommissionens konsekvensbedömning skulle utförandet av stresstester och rapporteringen av deras resultat samt övriga rapporteringsskyldigheter som fastställts för företag orsaka årliga löpande kostnader på cirka 1,1 miljoner euro på hela EU-nivån.- 

Enligt kommissionen förutsätter förslaget under den pågående budgetramperioden (2021–2027) anslag på totalt 18,169 miljoner euro, och enligt kommissionen kan detta finansieras helt genom att omfördela utgifterna inom rubriken i fråga i den fleråriga budgetramen. Finansieringsbehoven täcks från anslagen för programmet för den inre marknaden. 

Förslaget innehåller inga nya finansieringsinstrument eller -mekanismer på EU-nivån, men enligt kommissionens förslag kan befintliga finansieringsprogram och -instrument på EU-nivån (såsom faciliteten för återhämtning och resiliens (RRF), Horisont Europa, Innovationsfonden, InvestEU och sammanhållningspolitiska medel) utnyttjas i utvecklingen av värdekedjor. 

Organiseringen av myndighetsuppgifter skulle orsaka ekonomiska kostnader nationellt. Enligt kommissionens konsekvensbedömning förutsätter förordningen minst fyra personresurser på heltid per medlemsstat. Dessutom förutsätter förordningen enligt kommissionens konsekvensbedömning som engångskostnad 25 personresurser på heltid per medlemsstat för utvecklingen av nationella malmprospekteringsprogram. Enligt kommissionens konsekvensbedömning är emellertid antalet personresurser som behövs som engångskostnad beroende till exempel av medlemsstatens storlek samt de befintliga förvaltnings- och undersökningsfärdigheterna. Förslaget till förordning behandlar inte närmare vilka eventuella effekter de förslag som gäller tillståndsprocessen har på myndigheternas personresursbehov, vilket är en brist. 

Dessa nationella personresursbehov ska ännu bedömas närmare i den vidare behandlingen, och syftet ska vara att bromsa ökningen av den administrativa bördan. Utgångspunkten är att ytterligare behov finansieras genom omfördelning av befintliga resurser. Eventuella ytterligare finansieringsbehov behandlas som en del av de förfaranden som gäller planen för de offentliga finanserna och budgeten.  

5.2  Konsekvenser för den nationella lagstiftningen

Det är fråga om kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets förordning. Förordningen är direkt tillämplig lagstiftning i EU:s medlemsstater. Förordningen kan emellertid medföra behovet av att anpassa den nationella lagstiftningen för att svara mot förordningens reglering. 

Förslaget förpliktar medlemsstaterna att utse en nationell behörig myndighet som utgör en gemensam kontaktpunkt och som samordnar projektens tillståndsförfaranden enligt tidsfristerna i förslaget. Förslaget medför sannolikt ett behov av att ändra och komplettera den nationella lagstiftningen. 

I artikel 9 i förslaget till förordning föreskrivs om prioritering som gäller strategiska projekt i tillståndsförfaranden samt påskyndade förfaranden i tvistlösning, om den nationella lagstiftningen möjliggör förfaranden i fråga. I det nationella förvaltningsförfarandet behandlas ärenden ofta i den ordning som de blir anhängiga, vilket beror på kravet på jämlik behandling som föreskrivs i 6 § i förvaltningslagen. Myndigheten kan emellertid prioritera behandlingen av ett ärende, om det föreskrivs om detta i den nationella speciallagstiftningen. I förslaget fastställs även maximala tidsfrister för tillståndsprocessen för projekten. I 23 § i förvaltningslagen föreskrivs om det allmänna kravet på att ett ärende ska behandlas utan ogrundat dröjsmål. Det är emellertid möjligt att enligt den nationella speciallagstiftningen fastställa maximala tidsfrister som gäller tillståndsprocesser. I artikel 10(4) i förslaget till förordning föreskrivs om automatiskt godkännande av tillståndsansökan, om myndigheten inte har fattat beslut om tillståndsansökan inom tidsfristen. Det automatiska förfarande för godkännanden som avses i förslaget till förordning är inte i bruk i det nationella förvaltningsförfarandet. 

Artikel 11(1) i förordningen förpliktar den nationella behöriga myndigheten att avge ett utlåtande om projektets bedömningsprogram för miljökonsekvenser inom 30 dagar från att den projektansvariga lämnar in en begäran. Nationellt ska man enligt MKB-lagen innan kontaktmyndigheten avger sitt utlåtande ordna ett samråd, vars längd är 30 dagar eller av särskilda skäl 60 dagar. 

Enligt artikel 11(2) i förslaget till förordning, om skyldigheten att genomföra miljökonsekvensbedömning beror samtidigt på MKB-, habitat-, fågel-, vattenram-, industriavfalls-, avfalls- eller Seveso-direktiven (2011/92/EU, 92/43/EEG, 2009/147/EG, 2000/60/EG, 2010/75/EU, 2008/98/EG, 2012/18/EU), ska den behöriga myndigheten antingen samordna eller slå samman förfarandena. Det är i princip svårt att slå samman ett enskilt projekt och mer allmän miljökonsekvensbedömning på plan- och programnivån i samma förfarande på grund av de olika tidpunkterna för planeringen och de behöriga myndighetsinstanserna. Till exempel svarar kommunen eller landskapsförbundet för bedömning av planläggningen och verksamhetsutövaren för bedömningen av effekterna på projektnivån. Det är möjligt att samordna olika miljökonsekvensbedömningar inom ramen för den nuvarande nationella lagstiftningen. Sammanslagning av dessa förfaranden skulle medföra ett behov av att ändra den nationella lagstiftningen. 

Nationellt har tillståndsförfaranden splittrats på många olika förvaltningsområden och förfarandena utgår från sektorspecifika lagar. Förslaget kan identifieras ha effekter bland annat på det nationella miljörelaterade tillståndsförfarandet som det till exempel föreskrivs om i miljöskyddslagen (527/2014), vattenlagen (587/2011), naturvårdslagen (9/2023, gäller från och med 1.6.2023) och markanvändnings- och bygglagen (132/1999) samt på den lagstiftning som gäller förfarandet vid miljökonsekvensbedömning. I dessa avseenden riktas effekterna till flera olika behöriga myndigheter. Enligt en preliminär bedömning har förslaget till förordning också effekter på bland annat tillstånds- och anmälningsförfaranden enligt lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (309/2005, kemikaliesäkerhetslagen) och gruvlagen (621/2011).  

I artikel 8(6) i förslaget till förordning föreskrivs om den skyldighet som åläggs nationella behöriga myndigheter att upprätta enkla sätt för tvistlösning som gäller processen för beviljande av tillstånd och beviljande av tillstånd, och vid behov alternativa tvistlösningsförfaranden. I Finland söks ändring i regel genom att överklaga. I Finland används inte medlingsförfarande eller andra alternativa tvistlösningsförfaranden i förvaltningsprocessen. 

I Finland finns det redan i fråga om miljölagstiftningen en uppgift för en samordnande myndighet som liknar den föreslagna myndighetsuppgiften, och den fastställs i lagen om samordning av vissa miljörelaterade tillståndsförfaranden (764/2019). Lagen i fråga möjliggör för sökanden av tillstånd samtidig behandling av flera tillstånd, enligt den så kallade principen om alla tjänster på ett och samma ställe. I praktiken är förutsättningen för samordning att de tillståndsärenden som samordnas ska bli anhängiga någorlunda samtidigt i det elektroniska systemet. Regionförvaltningsverket eller kommunens miljövårdsmyndighet är den samordnande myndigheten beroende på vilken myndighet som har behörighet i det miljö-, vatten- eller marktäktstillstånd som anknyter till projektet. I andra miljötillstånd enligt lagen är Närings-, trafik- och miljöcentralen, Tukes och kommunens byggnadstillsynsmyndighet behöriga tillståndsmyndigheter. Den samordnande myndigheten samordnar myndighetssamarbetet för det projekt som ska samordnas då behandlingsfaserna för tillstånden slås samman. Lagen har inte ändrat myndigheternas innehållsmässiga behörighet i fråga om behandlingen av tillståndsansökningarna och besluten. På motsvarande sätt som i förslaget till förordning är syftet med lagen att samordna och påskynda tillståndsförfaranden för projekt som påverkar miljön. Förutsättningen för samordning är att tillståndssökanden begär detta. Rådgivning till sökanden är nära kopplat till samordningen. 

I Finland har det antagits lagstiftning om temporärt företräde för vissa projekt som gäller grön omställning vid tillståndsbehandling i regionförvaltningsverken 2023–2026 och vid förvaltningsdomstolarna 2023–2028. I lagen om behandling av miljöskydds- och vattenärenden vid regionförvaltningsverken (898/2009), vattenlagen (587/2011), miljöskyddslagen (527/2014) och markanvändnings- och bygglagen (132/1999) gjordes temporära ändringar i fråga om vissa projekt som gäller grön omställning och vissa planer. Regleringen gäller behandlingen av tillstånd i regionförvaltningsverken och behandlingen av besvärsärenden vid förvaltningsdomstolarna. I och med lagen kan tillståndsansökningar som gäller vissa investeringar som stöder grön omställning och som tillämpar principen ingen betydande skada (DNSH) få förfarandemässigt företräde hos tillståndsmyndigheten 2023–2026 och överklaganden som gäller projekten i fråga kan få brådskande behandling i förvaltningsdomstolarna 2023–2028. (RP 128/2022, lagen om behandling av miljöskydds- och vattenärenden vid regionförvaltningsverken 898/2009). Regleringen innehåller i stor omfattning liknande drag som de förslag som nu behandlas. 

I Finland beslutar statsrådet enligt 66 § i naturvårdslagen (1096/1996), som genomför artikel 6(4) i habitatdirektivet, om tillåtande av ett projekt eller en plan som betydligt försämrar de naturvärden som utgör grunden för skydd av ett område som hör till Natura 2000-nätverket, om detta ska genomföras av ett skäl som är tvingande på grund av ett ytterst viktigt allmänt intresse, och om det inte finns någon alternativ lösning. Artikel 7.2 i förslaget till förordning betyder att statsrådets prövningsrätt begränsas i detta avseende. Samma ska gälla naturskyddsmyndighetens prövningsrätt till den del som det är fråga om undantag från skydd av arter som skyddas enligt naturvårdslagen enligt förutsättningarna i artikel 16(1) i habitatdirektivet och artikel 9(1) i fågeldirektivet som är förenliga med 49 § i naturvårdslagen. 

I Finland är undantag enligt artikel 4.7 i vattenramdirektivet (2000/60/EG) i nuläget möjligt endast i planeringsförfarandet för vattenvård. För närvarande pågår ett författningsprojekt, där man bereder bestämmelser om förfarande i undantagsärenden och den behöriga myndigheten utanför planeringsförfarandet. Ändringarna skulle göra behandlingen av undantagsärendet flexiblare. Artikel 7.2 i förslaget till förordning betyder att den nationella prövningsrätten vid prövning av förutsättningar för undantag begränsas i fråga om denna förutsättning. 

Enligt en preliminär bedömning är den tidsfrist för att inrätta eller utse en centraliserad nationell myndighet för att administrera tillståndsförfarandet, vilket föreslås i artikel 8, för kort då man beaktar att utseende av myndighet sannolikt kräver ändringar av den nationella lagstiftningen.  

I den fortsatta behandlingen ska man granska vilka effekter förslaget till förordning har på den lagstiftning som gäller samernas rättigheter.  

5.3  Konsekvenser för myndigheterna

I och med förslaget skulle behöriga myndigheter få nya uppgifter som anknyter till genomförandet av förslaget. Dessa skulle vara åtminstone utveckling av nationella malmprospekteringsanvisningar, eventuella nya uppgifter i anknytning till påskyndande av tillståndsprocesser samt den skyldighet för den centraliserade kontaktmyndigheten som gäller övergripande samordning av tillståndsprocessen samt rapporteringsskyldigheter till kommissionen gällande strategiska projekt och beviljande av tillstånd för dem.  

Geologiska forskningscentralen GTK upprätthåller med beaktande av nationella samt säkerhets- och försvarsrelaterade faktorer en offentlig geodatabas och gruvmyndigheten insamlar med stöd av gruvlagen (621/2011) produktionsuppgifter för gruvor och forskningsdata om malmprospektering. Databasen innehåller inte alla de uppgifter som förutsätts i förslaget. Insamlingen av information medför kostnader och resursbehov för myndigheter.  

5.4  Miljökonsekvenser och sociala konsekvenser

Enligt kommissionens konsekvensbedömning är förslaget till förordning i linje med EU:s klimatmål, eftersom den skulle förbättra verksamhetsmiljön för sektorn för ren teknik och främja tillgången till och införandet av förnybara energikällor. 

Enligt kommissionens konsekvensbedömning kan förslagets åtgärder som gäller återvinning av material av avgörande betydelse betydligt minska råvarornas miljökonsekvenser. Enligt kommissionens konsekvensbedömning minskar återvinning av material från avfall och återanvändning av dem behovet av att producera jungfruliga råvaror.  

Enligt kommissionens konsekvensbedömning överskrider den ställning som planerats för strategiska projekt som eventuella projekt av väsentligt allmänintresse inte ramen för den nuvarande miljölagstiftningen, och förbigår den inte förbigå fallspecifik bedömning eller kravet på att uppfylla de villkor som relevanta direktiv ställer.  

Enligt kommissionens konsekvensbedömning, även om gruvdriften kan påverka livsmiljön eller vattenförhållandena kring verksamheten, uppmuntrar de åtgärder som anknyter till råvarornas miljöavtryck till införandet av bästa tillgängliga miljöprestanda i branschen, vilket skulle bidra till att minska de miljöskador som verksamheten orsakar.  

Kommissionen anser också i sin konsekvensbedömning att utvecklingen av strategiska projekt som sker i EU-området minskar beroendet av råvaror som fås från tredjeländer och säkerställer att tilläggsproduktion utvecklas enligt EU:s miljölagstiftning. Detta skulle minska miljökonsekvenserna i tredjeländer.  

Enligt kommissionens konsekvensbedömning skapar strategiska projekt ekonomiska möjligheter och arbetstillfällen. I kommissionens konsekvensbedömning konstateras att för närvarande går det inte att bedöma säkert hur många arbetstillfällen som förslaget ger upphov till eller hur de fördelas.  

Kommissionen anser emellertid att eftersom före detta gruvområden ofta är ekonomiskt mindre utvecklade, kan strategiska projekt stimulera ekonomin i dessa områden. Enligt kommissionens konsekvensbedömning skapar investeringar arbetstillfällen i områden med hög arbetslöshetsgrad och främjar den lokala ekonomiska verksamheten. Projekten ska även utnyttja och uppdatera arbetskraftens kompetens i området.  

Enligt en preliminär beräkning som kommissionen lägger fram i sin konsekvensbedömning kan strategiska projekt årligen skapa 3 840 direkta arbetstillfällen i EU-området. Som helhet bedömer kommissionen att om det väljs över 100 strategiska projekt, leder dessa till mer än 100 000 direkta eller indirekta arbetstillfällen i EU.