1  Bakgrund

Den globala avfallshandeln har ökat betydligt under de senaste decennierna. År 2018 uppgick avfallshandeln globalt till över 180 miljoner ton till ett värde av cirka 80,5 miljarder euro. De största volymerna, nästan 250 miljoner ton, noterades år 2011.  

Europeiska unionen är en betydande aktör inom avfallshandeln. Under 2020 exporterade EU runt 32,7 miljoner ton avfall till länder utanför EU, en ökning på 75 procent sedan 2004. Järnbaserat och icke-järnbaserat metallskrot, pappersavfall, plastavfall, textilavfall och glasavfall utgör största delen av det avfall som exporteras från EU. EU importerade också ungefär 16 miljoner ton avfall. Både exporten och importen är värda cirka 13 miljarder euro. Dessutom transporteras ungefär 67 miljoner ton avfall per år mellan medlemsstaterna. 

Avfall som transporteras över gränserna kan medföra risker för människors hälsa och för miljön, speciellt om transporterna inte kontrolleras ordentligt. Avfallet har också ett stort ekonomiskt värde som returråvaror. Avfall kan ersätta användning av naturresurser och bidra till en mer cirkulär ekonomi. Olaglig avfallshandel är också en av de allvarligaste formerna av miljöbrott. Nätverk för organiserad brottslighet är inblandade i avfallstransporter både inom och utanför EU. Olika kampanjer har visat att 15–30 procent av avfallstransporterna kan vara olagliga, vilket innebär en årlig inkomst på 9,5 miljarder euro på EU:s olagliga avfallsmarknad. Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt regionkommittén. Vårt avfall, vårt ansvar: avfallstransporter i en ren och mer cirkulär ekonomi. COM(2021) 708 final. 

Transporter av avfall har övervakats sedan 1984. År 1989 antogs Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och om slutligt omhändertagande av riskavfall (FördrS 45/1992, nedan Baselkonventionen). Syftet med Baselkonventionen är att ingripa mot problem i samband med lagring av farligt avfall i utvecklingsländer. År 1992 antog rådet för Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) ett rättsligt bindande beslut om kontroll av gränsöverskridande transporter av avfall avsett för återvinning (nedan OECD-beslutet). År 2006 antog Europaparlamentet och rådet förordning (EG) nr 1013/2006 om avfallstransporter (nedan avfallstransportförordningen), genom vilken bestämmelserna i både Baselkonventionen och OECD-rådets beslut genomförs. Avsikten med det aktuella förslaget till förordning är att ersätta 2006 års förordning om avfallstransporter. 

Syftet med avfallstransportförordningen är att skydda miljön och människors hälsa mot de skadliga effekterna av avfallstransporter. I förordningen föreskrivs i detalj om övervakning av export, import och transitering av avfall och om de tillstånd som behövs för detta. På vissa områden innehåller avfallstransportförordningen strängare kontrollåtgärder än Baselkonventionen. Avfallstransportförordningen ska tillämpas på avfallstransporter a) som genomförs mellan medlemsstater, antingen helt och hållet inom unionen eller genom transitering genom tredjeländer, b) där avfall importeras till unionen från tredjeländer, c) där avfall exporteras från unionen till tredjeländer, och d) som transiteras genom unionen på väg från eller till tredjeländer. Vissa avfallsflöden såsom transporter av radioaktivt avfall har uteslutits från tillämpningsområdet.  

I förordningen fastställs de förfaranden och kontrollsystem som ska användas för avfallstransporter, beroende på avfallets ursprung och destination och transportväg, det slags avfall som transporteras (om avfallet är farligt eller inte) samt den typ av behandling som avfallet ska genomgå på destinationsorten (t.ex. materialåtervinning eller förbränning utan energiåtervinning). Avfall som transporteras kan grovt delas in i två kategorier. På farligt avfall och visst annat avfall tillämpas ett förfarande med förhandsanmälan och förhandsgodkännande (tillstånd för avfallstransport). Den andra kategorin är så kallat grönlistat avfall, vars transport inte behöver anmälas till avfallstransportmyndigheten. Med grönlistat avfall avses icke-farligt avfall vars transport för återvinning sannolikt inte medför någon risk för miljön och hälsan. Sådant avfall är t.ex. metallskrot och returpapper. Förordningen ger EU:s medlemsstater möjlighet att bevilja s.k. förhandsgodkännande för anläggningar som återvinner avfall. Ett förhandsgodkännande ger rätt att avvika från bestämmelserna om anmälningsförfarandet genom att förlänga giltighetstiden för tillstånd till tre år i stället för ett år och genom att påskynda tillståndsbeslut. 

I avfallstransportförordningen föreskrivs också om exportförbud för vissa avfallskategorier och mottagarländer. Avfall får inte exporteras för bortskaffande till länder utanför EU och Efta, och farligt avfall och visst annat avfall får inte exporteras till länder utanför EU och OECD. Bestämmelserna i avfallstransportförordningen har kompletterats genom kommissionens förordning (EG) nr 1418/2007, som gäller export av grönlistat avfall som förtecknas i bilagorna III och IIIA till avfallstransportförordningen till länder utanför OECD. I förordningen föreskrivs om landsspecifika kontrollförfaranden vid export av visst grönlistat avfall för återvinning till länder utanför OECD. Genomförandet av avfallstransportförordningen har kompletterats med Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/99/EG om skydd för miljön genom straffrättsliga bestämmelser (nedan miljöbrottsdirektivet). Enligt artikel 3 i direktivet ska olagliga transporter enligt avfallstransportförordningen utgöra straffbara gärningar när de är olagliga och begås uppsåtligen eller åtminstone av grov vårdslöshet.  

Enligt artikel 30 i avfallstransportförordningen får medlemsstaterna i undantagsfall bilateralt komma överens om ett mindre strikt anmälningsförfarande för transport av avfall till en anläggning i gränsområdet mellan de berörda medlemsstaterna. Finland och Sverige ingick en sådan överenskommelse 2015 (FördrS 51/2016). Syftet med avtalet är att inom gränsområdena mellan Finland och Sverige underlätta förfarandena för transport av särskilda avfallsflöden som är avsedda att återvinnas eller bortskaffas. Överenskommelsen tillämpas på avfallstransporter mellan Norrbottens län i Sverige och landskapet Lappland i Finland samt från landskapet Åland till Sverige. Avfall som omfattas av överenskommelsen ska transporteras till närmast lämpliga anläggning inom överenskommelsens geografiska tillämpningsområde. 

År 2020 exporterades 340 000 ton avfall med tillstånd för avfallstransport från Finland. På motsvarande sätt importerades cirka 143 000 ton avfall med tillstånd för avfallstransport. Under de senaste åren har nästan 200 tillstånd för avfallstransport beviljats per år, år 2020 var antalet hela 230. År 2020 uppgick antalet enskilda avfallspartier som hänförde sig till tillstånden för avfallstransport till cirka 13 000. Avfallstransporter med tillstånd för avfallstransport sker i regel mellan Finland och ett EU- eller EES-land. 

Under de senaste åren har cirka 70 företag beviljats tillstånd för avfallstransport. Importtillstånd har beviljats cirka 40 företag. Många företag har både export- och importtillstånd. Ett och samma företag kan samtidigt ha flera olika tillstånd för avfallstransport. Dessutom transiteras avfall med tillstånd för avfallstransport via Finland, i synnerhet från Norge till Sverige.  

Det finns inte lika omfattande information om transporter av grönlistat avfall och de företag som utför dem som om avfall som transporteras med tillstånd för avfallstransport. Enligt Statistikcentralens beräkningar importerades cirka 1,3 miljoner ton avfall till Finland och cirka 0,9 miljoner ton exporterades från Finland 2019. Beräkningarna baserar sig på Tullens utrikeshandelsmaterial. 

2  Förslagets syfte

Europeiska kommissionen lade den 17 november 2021 fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om transport av avfall och om ändring av förordningarna (EU) nr 1257/2013 och (EU) 2020/1056 (COM(2021) 709 final, nedan förslaget till förordning). Förslaget ersätter i sin helhet den gällande avfallstransportförordningen, men den ska dock fortfarande till vissa delar tillämpas i tre år från det att den nya förordningen trädde i kraft. 

Det övergripande syftet med översynen av avfallstransportförordningen är att bättre skydda miljön och hälsan mot effekterna av miljöskadliga gränsöverskridande avfallstransporter. Syftet är dessutom att  

underlätta transporter av avfall avsett för återanvändning och materialåtervinning i EU, 

säkerställa att EU:s medlemsstater inte exporterar sina avfallsutmaningar till tredjeländer,  

motverka olagliga avfallstransporter. 

Dessutom konstaterades i den europeiska gröna given och i EU:s industristrategi, inbegripet dess uppdatering, att tillgång till råvaror är av strategisk betydelse och en förutsättning för att Europa ska klara den gröna omställningen.  

I handlingsplanen för råvaror av avgörande betydelse (COM/2020/474 final) framhölls att betydande mängder råvaror lämnar Europa i form av avfall i stället för att materialåtervinnas till sekundära råvaror och därigenom bidra till att diversifiera försörjningskällorna för de industriella ekosystemen i EU. 

Översynen av avfallstransportförordningen sker även till följd av den europeiska gröna given och handlingsplanen för den cirkulära ekonomin, i vilka kommissionen uppmanas att se över förordningen. Även Europaparlamentet och rådet har uppmanat kommissionen att presentera en genomgripande översyn av avfallstransportförordningen. 

3  Förslagets innehåll

4  Förslagets rättsliga grund och förhållande till subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna

Syftet med översynen av förordningen om avfallstransporter är att förbättra skyddsnivån för människors hälsa och miljön. Den rättsliga grunden för förslaget är artikel 192.1 (miljö) i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Förordningen ska antas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Statsrådet anser att förslagets rättsliga grund är lämplig. 

Förslaget säkerställer att EU:s avfallslagstiftning inte kan kringgås genom att avfall transporteras till tredjeländer vars avfallslagstiftning avviker avsevärt från EU-lagstiftningen. En enhetlig övervakning av internationella avfallstransporter kan bäst säkerställas genom en gemensam EU-lagstiftning. EU-lagstiftningen säkerställer att aktörerna inom branschen behandlas lika också vid avfallstransporter inom EU. Enligt kommissionen är förslaget förenligt med subsidiaritetsprincipen. Även statsrådet anser att förslaget omfattas av subsidiaritetsprincipen eftersom målen inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna själva. Förslaget ersätter den gällande EU-förordningen. Utifrån det som sägs ovan är det också lämpligt att förslaget är i form av en förordning. 

Genom förordningen om avfallstransporter säkerställs också ett enhetligt genomförande av Baselkonventionen och OECD:s beslut i EU:s medlemsstater. Den föreslagna EU-regleringen är till vissa delar strängare än Baselkonventionens krav och ger ett mervärde ur miljösynpunkt jämfört med att medlemsstaterna skulle agera på basis av Baselkonventionen.  

Förslaget innebär att kommissionen ges omfattande befogenhet att utföra inspektioner. För närvarande ansvarar Finlands miljöcentral och Tullen nationellt för tillsynen över avfallstransporter. Tillsynen utförs i enlighet med Finlands miljöcentrals tillsynsplan. Fokusområdena väljs på basis av en riskbedömning och inspektioner utförs beroende på avfallsslag på den plats där avfallet uppkommer samt under insamling, transport eller behandling av avfallet. De nationella tillsynsmyndigheternas befogenheter förblir oförändrade och den tillsyn som de nationella tillsynsmyndigheterna utövar ska vara primär i förhållande till kommissionens inspektioner. Enligt förslaget ska kommissionen kunna utföra motsvarande inspektioner som de nationella tillsynsmyndigheterna. Inspektionerna ska genomföras och planeras i samarbete med de nationella myndigheterna. Kommissionen kan utnyttja den sakkunskap som finns hos Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf). Myndigheterna i en medlemsstat kan också delta i inspektionerna och de ska bistå kommissionen. Kommissionen kan rekommendera att medlemsstaten vidtar fortsatta åtgärder om den på grundval av en inspektion anser att det rör sig om en olaglig transport. Beslut om sanktioner ska fattas av den behöriga nationella myndigheten. Kommissionens inspektionsbefogenheter kompletterar de nationella myndigheternas tillsyn. Internationella avfallstransporter är förknippade med allvarlig organiserad brottslighet, i synnerhet i Centraleuropa, men även i Finland har man identifierat risker för allvarlig brottslighet i samband med avfallstransporter. Det bör vara möjligt att åtgärda avfallsbrottslighet effektivare än för närvarande. Regleringen kan anses ha godtagbara mål. Kommissionens befogenhet att utföra inspektioner av avfallstransporter i medlemsstaterna och vid gränserna är en ny fråga på miljöområdet. Kommissionen har motsvarande inspektionsbefogenheter på andra håll i EU-lagstiftningen, t.ex. för att övervaka att den gemensamma fiskeripolitikens bestämmelser iakttas. Statsrådet anser att förslaget inte går utöver vad som är nödvändigt för att den inre marknaden ska fungera väl och att det kan anses förenligt med proportionalitetsprincipen. Inspektionsbefogenheterna är dock synnerligen omfattande och frågan bör bedömas som en helhet i den fortsatta beredningen. 

5  Förslagets konsekvenser

6  Förslagets förhållande till grundlagen samt de grundläggande och mänskliga rättigheterna

Förslaget till förordning tillgodoser de grundläggande rättigheter i fråga om miljön som avses i 20 § i grundlagen (731/1999) och vars och ens rätt till en sund miljö genom att ställa krav på internationella avfallstransporter och avfallstransporter mellan medlemsstaterna och på en korrekt hantering av avfall. 

I artikel 60 i förslaget finns bestämmelser om administrativa sanktioner för överträdelser av förordningen, vilka åtminstone omfattar böter, förverkande av inkomster från en transaktion som har samband med överträdelsen, återkallande av verksamhetsutövarens tillstånd tillfälligt eller slutgiltigt och uteslutning från offentliga upphandlingsförfaranden. Bestämmelser om de straffrättsliga påföljder som avses i avfallstransportförordningen finns i miljöbrottsdirektivet. Den straffrättsliga legalitetsprincipen som tryggas i grundlagens 8 § är inte direkt tillämplig på regleringen av administrativa sanktioner. Grundlagsutskottet har dock i sin utlåtandepraxis ansett att även bestämmelser om administrativa sanktioner bör uppfylla de allmänna kraven på exakthet och proportionalitet (GrUU 14/2013 rd, s. 2/II, GrUU 34/2012 rd, s. 3–4 och GrUU 17/2012 rd, s. 6). Dessutom bör det noteras att en förverkandepåföljd i Finland inte är en påföljd som påförs i ett administrativt förfarande, utan det är fråga om en straffrättslig påföljd. I förslaget till förordning lämnas det öppet vilka påföljder som ska påföras för överträdelse av någon specifik bestämmelse i förordningen och om påföljder kan påföras även i straffrättsliga förfaranden. Av formuleringarna i förslaget framgår inte heller helt huruvida alla påföljder ska fastställas inom ramen för det nationella handlingsutrymmet. 

I avsnitt 3 i förslaget (artiklarna 64–68) föreskrivs om kommissionens befogenhet att utföra inspektioner i medlemsstaterna för att bekämpa överträdelser av förordningen. Enligt artikel 65.4 i förslaget ska kommissionens personal som utför en inspektion ha rätt att tillträda alla lokaler, områden och transportmedel som innehas av de aktörer som deltar i transporten. Regleringen är därför relevant med tanke på skyddet för hemfriden, som tryggas i grundlagens 10 §. Hemfriden omfattar i princip alla slags lokaler och utrymmen som används för varaktigt boende. Däremot ligger boendeutrymmen i fordon, såsom fartyg, i ett gränsområde vad gäller skyddet för hemfriden. Grundlagsutskottet har förutsatt att inspektioner av fordon och deras utrymmen ska utföras med diskretion (GrUU 10/2016 rd, s. 4). Grundlagsutskottet har ansett att inspektionsåtgärder inte bör utsträckas till utrymmen som används för boende av permanent natur utan särskilda kriterier (t.ex. GrUU 43/2010, s. 3/I). Enligt grundlagsutskottet riskeras den egentliga kärnan i hemfriden inte då man inspekterar lokaler där det utövas yrkesverksamhet (GrUU 21/2010 rd, s. 4/II). Verksamhet som anknyter till avfallstransporter (transport, förmedling och hantering av avfall) är yrkesmässig verksamhet och i princip är föremålet för inspektionerna lokaler där det utövas yrkesmässig verksamhet. Förslaget till förordning gör det dock möjligt att utföra inspektioner var som helst och regleringen behöver preciseras till denna del. 

Artikel 67 i förslaget innehåller förfarandegarantier som kommissionen ska respektera vid inspektioner och som tryggar rättsskyddet för dem som är föremål för en inspektion. Garantierna omfattar skydd mot självinkriminering, rätten att biträdas av en valfri person, rätten att använda det officiella språket i den medlemsstat där inspektionen äger rum, rätten att yttra sig om fakta som rör dem och rätten att få en kopia av intervjuupptagningen och antingen godkänna den eller lägga till observationer. Kommissionen får inte bestämma om åtgärder för den som är föremål för inspektionen, utan det är den nationella myndigheten som ska besluta om påföljderna. Förslaget innehåller inga rättsskyddsgarantier i efterhand i fråga om kommissionens inspektioner. Under den fortsatta beredningen bör det bedömas om sådana behövs. Vid påförande av påföljder och vid andra eventuella åtgärder iakttas den nationella lagstiftningen och kraven på god förvaltning (bl.a. rätten att överklaga och rätten till en rättvis rättegång) tillgodoses genom den nationella lagstiftningen.  

7  Ålands behörighet

Enligt 18 § 10 punkten i självstyrelselagen för Åland (1144/1991) hör frågor som gäller natur- och miljövård till landskapet Ålands lagstiftningsbehörighet. 

Finlands miljöcentral är den i avfallstransportförordningen avsedda behöriga myndighet i Finland som övervakar att bestämmelserna om internationella avfallstransporter följs. Behörigheten gäller även Åland. Ålands miljö- och hälsovårdsmyndighet (ÅMHM) utarbetar inspektionsplaner för sådana i 124 § 1 mom. 1–4 punkten i avfallslagen avsedda verksamheter som med fog kan antas vara förknippade med internationella avfallstransporter. 

8  Behandlingen av förslaget i Europeiska unionens organ

Förslaget till förordning presenterades i rådets miljöarbetsgrupp den 6 december 2021 och i miljörådet den 20 december 2021. Behandlingen i arbetsgruppen har fortsatt i januari 2022 under det franska ordförandeskapet. Rådets ordförandeland Frankrike har som mål att förslaget ska behandlas så långt som möjligt under dess ordförandeperiod. Europaparlamentet har ännu inte utsett någon rapportör. 

9  Den nationella behandlingen av förslaget

Det har ordnats ett informellt samråd om förslaget för de viktigaste intressentgrupperna. 

Ett utkast till U-skrivelsen behandlades 11.1–13.1.2022 i ett skriftligt förfarande i miljösektionen, som lyder under kommittén för EU-ärenden. 

10  Statsrådets ståndpunkt

Statsrådet anser att förslaget till förordning allmänt taget är bra och kan understödjas och att det är viktigt att förordningen uppdateras och beaktar de krav som den cirkulära ekonomin medför. Förslaget utgör en helhet som syftar till att främja en cirkulär ekonomi och samtidigt säkerställa en hög nivå av skydd för miljön och människors hälsa. För att främja en cirkulär ekonomi är det viktigt att utveckla förfaranden för att underlätta transporter av återvinningsbart avfall inom EU. Detta bidrar till att öka dels tillgången till återvunnet material i EU, dels återvinningskapaciteten i EU. I fråga om transporter utanför EU är det viktigt att avfall som transporterats till länder utanför EU hanteras på ett miljöriktigt sätt i mottagarlandet. Ytterligare sätt att avslöja olagliga avfallstransporter behövs för att alla aktörer ska kunna garanteras enhetliga utgångspunkter och samtidigt säkerställa en miljöriktig avfallshantering.  

Statsrådet anser att de föreslagna ändringarna i de övriga förordningarna (fartygsåtervinningsförordningen och förordningen om elektronisk godstransportinformation) och i tillämpningsområdet i huvudsak kan understödjas. I förordningen om elektronisk godstransportinformation föreslås en teknisk ändring. Ändringen av fartygsåtervinningsförordningen och av tillämpningsområdet för avfallstransportförordningen i fråga om fartygsåtervinningsförordningen gör det möjligt att tillämpa exportförbudet i Baselkonventionen fullt ut då fartyg som blir skrotningsfärdiga inom EU ska omfattas av exportförbudet. Denna ändring bör under den fortsatta beredningen granskas i förhållande till skyldigheterna i den internationella Hongkongkonventionen om säker och miljöriktig fartygsåtervinning (2009, ännu inte i kraft) och eventuellt bör man överväga att komplettera fartygsåtervinningsförordningen med bilaterala avtal enligt artikel 11 i Baselkonventionen, förutsatt att avfallet hanteras på ett miljöriktigt sätt. 

Statsrådet understöder strävan att effektivisera förfarandet för förhandsanmälan och förhandsgodkännande. Vid tillståndsförfarandet för avfallstransporter är det ändamålsenligt att försöka minska den administrativa bördan och att möjliggöra ett så smidigt förfarande som möjligt för verksamhetsutövarna, dock med beaktande av att avfallstransporterna ska vara säkra. Vid den fortsatta beredningen vore det bra att ägna uppmärksamhet åt att undanröja tolkningsskillnaderna mellan EU-länderna. Tolkningsskillnader fördröjer ofta behandlingen av tillstånd för avfallstransporter och medför en ökad administrativ börda. Statsrådet fäster uppmärksamhet vid de föreslagna förkortade tidsfristerna för att begära och lämna in ytterligare information i anmälningsförfarandet. Här krävs det övervägande för att tidsfristerna inte ska bli för stränga och därmed eventuellt medföra en extra börda bl.a. i form av förfallna anmälningar och behovet av att upprätta nya anmälningar. Statsrådet anser att det är motiverat att precisera och effektivisera förfarandet för förhandsgodkännande av anläggningar, men påpekar att tidsfristerna inte bör vara alltför stränga och att ändringarna bör bidra till ett smidigare förfarande och ett enhetligare genomförande i medlemsstaterna.  

Statsrådet stöder digitaliseringen och effektiviseringen av informationsutbytet och rapporteringen, vilket inbegriper införandet av ett obligatoriskt elektroniskt system som omfattar hela EU. Vid utvecklingen av detta system kombineras befintliga nationella plattformar eller andra plattformar, t.ex. den miljö som inrättats genom förordningen om elektronisk godstransportinformation. Finlands miljöcentral använder redan en elektronisk tjänst för att handlägga tillstånd för avfallstransporter och anmäla avfallspartier. Det system som nu används i Finland har utvecklats med målet att kunna integrera det med andra motsvarande system. Statsrådet stöder förslaget om att främja digitaliseringen så att det system som nu ska utvecklas stöder de nuvarande nationella systemen och informationens tillförlitlighet utan att belasta aktörerna och myndigheterna i alltför hög grad. 

Statsrådet stöder även förslaget om att förbättra spårbarheten för transporter av grönlistat avfall. Information om transporterna bör göras tillgänglig på elektronisk väg för de berörda myndigheterna. För närvarande finns det ingen heltäckande information om transporter av grönlistat avfall, vilket gör det svårare att övervaka dem. Det har också konstaterats att avfall som inte bör tas upp i den gröna avfallsförteckningen olagligt transporteras som grönlistat avfall. 

Statsrådet anser att det är motiverat att skärpa bestämmelserna om transport av avfall som är avsett att bortskaffas och fäster uppmärksamhet vid att man under de föreslagna förutsättningarna bör främja iakttagandet av prioriteringsordningen, dvs. öka materialåtervinningen och minska bortskaffandet. Avfallslagen innehåller redan nu särskilda bestämmelser om att det bl.a. ska vara ekonomiskt lönsamt att hantera avfall avsett för bortskaffande i hemlandet. Även förbudet mot export för bortskaffande av blandat kommunalt avfall kan anses vara ett bra framsteg.  

Statsrådet välkomnar generellt sett att det för avfallstransporter till länder utanför EU skapas förfaranden för att säkerställa att avfallet hanteras på ett miljöriktigt sätt i mottagarlandet. Syftet med detta är att säkerställa att avfall som uppkommer i EU inte skadar miljön eller människors hälsa, inte heller utanför EU. Förslaget bör preciseras bl.a. i fråga om avfall som med iakttagande av exportförfarandet för grönlistat avfall får exporteras till länder utanför OECD om mottagarlandet begär det.  

Statsrådet anser att det är viktigt att det vidtas effektivare åtgärder mot olagliga avfallstransporter och att de minskas. Statsrådet understöder ett effektivare brottsbekämpningssamarbete mellan medlemsstaterna. Vid planeringen av verksamheten för den föreslagna efterlevnadsgruppen för avfallstransporter bör bl.a. eventuella överlappningar med det tillsynssamarbete som redan för närvarande bedrivs inom samarbetsnätverket IMPEL (European Union Network for the Implementation and Enforcement of Environmental Law) beaktas.  

Statsrådet understöder de föreslagna skyldigheterna att öka informationens offentlighet. Statsrådet anser att skyldigheten att offentliggöra information om avfallstransporter bättre tillgodoser allmänhetens rätt att få miljöinformation och förbättrar avfallstransporternas spårbarhet. Offentliggörandet av informationen ska dock ske med beaktande av konfidentialiteten. 

Statsrådet fäster särskild uppmärksamhet vid förslaget om att kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter som inte är enbart tekniska bestämmelser, t.ex. om att övervaka avfallsexporten till OECD-länder och vid behov begränsa sådan export. Målet för förhandlingarna bör vara att begränsa kommissionens befogenhet att anta delegerade akter till frågor av i första hand teknisk natur. I den mån delegeringen av lagstiftningsbefogenhet är motiverad anser statsrådet att man vid den närmare utformningen av förordningen bör säkerställa att bestämmelserna om delegering av befogenheter är tillräckligt tydliga, noga avgränsade och ändamålsenliga. Ändamålsenligheten i de förslag som gäller delegering av befogenheter bör utredas vid den fortsatta behandlingen. 

Statsrådet fäster uppmärksamhet vid kommissionens föreslagna behörighet att utföra inspektioner i medlemsstaterna för att förhindra överträdelser av förordningen och för att främja en enhetlig tillämpning av den. Statsrådet anser att tillsynen över att avfallstransportförordningen följs i första hand ska höra till de nationella myndigheternas behörighet, vilket också konstateras i förslaget. Statsrådet anser att det är viktigt att det i förslaget till förordning anges att kommissionen ska utföra inspektioner och utöva sina befogenheter på begäran av en medlemsstat i samarbete med de nationella myndigheterna. Statsrådet anser också att det är viktigt att de fortsatta åtgärder som kommissionen föreslår för medlemsstaterna utifrån inspektionerna är av rekommendationskaraktär. Vid den fortsatta behandlingen bör ändamålsenligheten i inspektionsbefogenheterna bedömas och det bör säkerställas att kommissionens inspektionsbefogenheter innehåller tillräckliga rättsskyddsgarantier, att inspektionerna inte inkräktar på skyddet för hemfriden och att befogenheterna står i rätt proportion till syftena med förslaget. 

Statsrådet anser att bestämmelserna om påföljder för överträdelser bör preciseras och förtydligas under den fortsatta beredningen. Vid den fortsatta behandlingen av förslaget bör man försöka säkerställa att förordningen antingen lämnar tillräckligt med nationellt handlingsutrymme för att verkställa påföljderna eller att det i förordningen anges närmare vilka påföljder som ska påföras för överträdelse av någon specifik bestämmelse, med beaktande av kraven på proportionalitet och det faktum att det i Finland inte är möjligt att i ett administrativt förfarande påföra konfiskationspåföljder (förverkande av egendom utan vederlag till staten på grund av brott).  

Statsrådet fäster uppmärksamhet vid ikraftträdandet och tillämpningen av förslaget. Avsikten är att en del av bestämmelserna ska börja tillämpas två eller tre år efter att förordningen har trätt i kraft, medan en del ska tillämpas redan två månader efter ikraftträdandet. Genomförandet av förordningen förutsätter delvis nationella lagstiftningsåtgärder och ändring av gällande lagstiftning. Statsrådet anser att en del av de föreslagna övergångsperioderna är korta. Vid den fortsatta beredningen av förslaget bör man se till att det i förordningen ges tillräckligt med tid för det nationella genomförandet.