Läget i Finland är allvarligt. Bruttonationalprodukten har krympt i flera år, arbetslösheten ökar och arbetslöshetsperioderna blir längre. När befolkningen åldras påverkas möjligheterna till ekonomisk tillväxt och ökar de offentliga utgifterna. Våra offentliga finanser uppvisar ett underskott.
I juni bedömde Europeiska kommissionen att det inte är motiverat att inleda förfarande för alltför stort underskott på grundval av underskotts- eller skuldkriteriet trots att skulden i de offentliga finanserna har ökat och överstiger 60 procent av BNP i år. En prognos från finansministeriet ger stöd för denna bedömning.
I september fanns det 337 400 arbetslösa arbetssökande på arbets- och näringsbyråerna. Det är 22 900 fler än vid samma tid i fjol.
Antalet arbetslösa arbetstagare under 25 år var 3 200 fler än i september i fjol, alltså sammanlagt 45 000. Mellan januari och september avbröts arbetslösheten inom tre månader hos i snitt 62,2 procent, och det är en procentenhet mindre än ett år innan.
Det fanns 113 000 långtidsarbetslösa, det vill säga personer som varit arbetslösa i minst ett år utan avbrott, och det var 20 400 fler än i fjol. Dessutom fanns det 125 400 arbetslösa arbetssökande äldre än 50 år, vilket är 7 800 fler än vid samma tid i fjol. Arbetslösheten stiger oroväckande mycket bland både äldre och långtidsarbetslösa.
Utvecklingstrenden för sysselsättningen är negativ eller nära noll inom alla huvudsektorer 2015. Det relativa arbetslöshetstalet stiger och arbetslösheten blir långvarigare under innevarande år och 2016. Uppgifterna framgår av arbets- och näringsministeriets arbetsmarknadsprognos på kort sikt.
Det relativa sysselsättningstalet sjunker under 2015 till 68,1 procent och det relativa arbetslöshetstalet stiger till 9,5 procent.
Arbetslöshetstalet stiger jämfört med prognosen från i våras eftersom ökningen av sysselsättningen inom tjänstesektorn har minskat. Den ekonomiska tillväxten räcker knappast till för att öka sysselsättningen ännu 2016 då en knapp ökning av sysselsättningen kan skönjas inom byggande och service, men det räcker inte för en betydande ökning av sysselsättningen i stort.
Mängden arbetslösa arbetssökande blir årtusendets största. Enligt prognosen är antalet arbetslösa arbetssökande 2015 i genomsnitt 355 000 och 2016 cirka 370 000. Långtidsarbetslösheten ökar tydligt. Antalet långtidsarbetslösa är 2015 cirka 110 000 och 2016 cirka 130 000.
Allt fler av de arbetslösa är långtidsarbetslösa. Långtidsarbetslösheten är inte längre bara ett problem för äldre och lågutbildade utan den har utvidgats också till befolkningsgrupper som förr varit ganska väl skyddade.
Den arbetsföra befolkningen ökar fortsatt och därmed ökar utbudet på arbetskraft. Särskilt 60 år fyllda stannar längre på arbetsmarknaden än förr. Samma trend fortsätter nästa år. De asylsökande som fått uppehållstillstånd ökar utbudet av arbetskraft något under 2016. Redan nu är invandringen en central faktor som upprätthåller folkökningen och utbudet på arbetskraft i de yngre åldersklasserna.
Bland arbetslösa arbetssökande har det sedan augusti 2008 funnits fler män än kvinnor. Under 2015 har i genomsnitt 56 procent av de arbetslösa arbetssökandena varit män. Också bland långtidsarbetslösa, det vill säga personer som varit arbetslösa arbetssökande över 12 månader i en följd har männen under flera års tid varit i majoritet. Ändå minskar andelen män sedan 2010. År 2010 var andelen män bland de långtidsarbetslösa i genomsnitt 61 procent, och i januari–september 2015 i genomsnitt 58 procent.
Det har inte skett några stora förändringar i fråga om åldersfördelningen bland arbetslösa arbetssökande. Andelen personer under 25 år av de arbetslösa arbetssökandena var 2011 i genomsnitt 12 procent och i januari–september 2015 i genomsnitt 13 procent. Andelen 55 år fyllda var 2011 i genomsnitt 27 procent och i januari–september 2015 i genomsnitt 25 procent.
Däremot varierar åldersfördelningen bland långtidsarbetslösa starkt enligt konjunktur. Trots att de ungas andel av långtidsarbetslösa har ökat något är långtidsarbetslöshet bland unga allmänt taget sällsynt. Det har också iakttagits att de äldres andel av de långtidsarbetslösa ökar när konjunkturerna är gynnsamma men minskar när det blir sämre tider. Med andra ord: i ett gynnsamt konjunkturläge koncentreras långtidsarbetslösheten till äldre, men i ett svagt konjunkturläge drabbas också yngre.
Trots att andelen äldre bland de långtidsarbetslösa på sistone har minskat har de äldre långtidsarbetslösa fortsatt öka i absoluta tal. Samtidigt har nämligen långtidsarbetslösheten bland 25—54-åringar ökat snabbare än bland äldre. Det går inte längre att säga att långtidsarbetslöshet endast vore ett problem för äldre.
En stor andel av de arbetslösa arbetssökande är lågutbildade, men andelen högskoleutbildade har ökat. År 2006 hade 40 procent av de arbetslösa arbetssökandena endast grundläggande utbildning, i januari—september 2015 var andelen endast 26 procent. Samtidigt steg andelen personer med högre högskoleexamen bland arbetslösa arbetssökande från 3,8 till 6,4 procent.
År 2006 hade 50 procent av de långtidsarbetslösa endast grundläggande utbildning, i januari-september 2015 var andelen 40 procent. Samtidigt steg andelen personer med högre högskoleexamen bland personer som varit arbetslösa arbetssökande över 12 månader från 3,3 till 6,4 procent.
År 2013 hade 9,5 procent av Finlands befolkning i åldern 15—64 år avlagt högre högskoleexamen. Utbildning ser fortfarande ut att skydda mot arbetslöshet i det avseendet att de som avlagt högre högskoleexamen i relation till sin andel av befolkningen är underrepresenterade bland arbetslösa arbetssökande. Men de högt utbildades situation har relativt sett försämrats snabbt. I ett dåligt ekonomiskt läge sprids arbetslösheten också till grupper som i ett gynnsamt läge relativt sett sysselsätts bättre än andra, såsom personer i bästa arbetsför ålder och högt utbildade.
Det är viktigt att generera nya arbetstillfällen, men vid sidan av det måste vi också ta hand om de som förlorar jobbet och deras kompetens och arbetsförmåga.
Finland behöver exportdriven tillväxt utan att hemmamarknaden lamslås
Med tanke på Finlands framtid är det viktigt att vi får en exportdriven tillväxt och kan höja sysselsättningen för att de offentliga finanserna ska uppvisa överskott igen. Bättre reell konkurrenskraft och större priskonkurrenskraft ger bättre förutsättningar för ekonomisk tillväxt, export och utveckling på hemmamarknaden. Vid sidan av den traditionella industrikapaciteten måste vi lyfta fram möjligheterna med kunskapssamhället, de kreativa områdena och den expanderande tjänstemarknaden.
Vi måste utvidga exportbasen till växande ekonomier, höja förädlingsgraden och söka tillväxt i nya sektorer.
SDP:s utskottsgrupp anser att Finland behöver en ny exportstrategi bland annat med kopplingar till åtgärder mot klimatförändringen, rent vatten, energieffektivt byggande, förnybar energi, cirkulär ekonomi och digital teknik. Vi måste dra större nytta av vår arktiska kompetens. På hemmamarknaden måste offentliga och privata aktörer tillsammans skapa en referensmarknad som kan införa innovationer och nya produkter.
För stora förväntningar på regeringens satsningar på konkurrenskraften
Tjänstemannacentralorganisationen STTK och Fackförbundet Pro har i en stor enkät undersökt hur ledningen i finländska företag ser på aktuella arbetsmarknadsfrågor. Företagen anser att regeringens krav på att spara in fem procent på arbetskraftskostnaderna bara har obetydliga effekter för deras omsättning.
Företagsledarna stöder både en förbundsbaserad och en centralförbundsbaserad arbetsmarknadslösning i ungefär lika hög grad. Mindre företag stöder en centralförbundsbaserad arbetsmarknadslösning i högre grad än stora företag.
Företagsledarna bedömer att en sänkning av arbetskraftskostnaderna med fem procent inte påverkar omsättningen alls (55 %) eller bara en aning (37 %). Bara två procent av de som svarade trodde på en snabb ökning av omsättningen.
Industrin och byggbranschen (totalt 49 %) ansågs få större ökning i omsättningen än andra. Inom handeln ansåg fler (68 %) omsättningen vara fortsatt oförändrad eller rentav minska en aning. Handeln befarar sannolikt att lägre arbetskraftskostnader minskar efterfrågan på hemmamarknaden. Stora företag med en omsättning på mer än 100 miljoner euro har mindre tilltro till ökad omsättning än företagen i stort (33 %).
Fabriksindustrins nya beställningar ökade enligt Statistikcentralen i augusti med en fjärdedel jämfört med föregående år. Inom metallindustrin var ökningen nära 40 procent. Det har uppskattats att med sådana siffror är det lönlöst att inbilla sig att löntagarna ska nöja sig med nollförhöjningar. Målet har ansetts vara lokala avtal där företagens marginaler för löneförhöjningar varje år kan granskas lokalt. Det har också konstaterats att det bör hittas en lösning där framgångsrika företag kan ge utdelning också till arbetstagarna som har jobbat för resultatet.
Många företagsledare har uppgett att de gör ett verkligen gott resultat just nu. Budskapet från företagsledarna har varit att det gör dem detsamma vad regeringen strävar efter. Kompetenta arbetstagare är viktigare för företagen än regeringens omfattande allmänna politiska linjer angående nedskärningar i löner.
Enligt undersökningen konstaterade en stor del av företagsledarna att de nedskärningar på fem procent som regeringen planerar inte intresserar dem i investeringshänseende. De pengarna går till vinstutdelning. Tre fjärdedelar av dem som besvarade enkäten ansåg att om regeringens mål för att sänka företagens arbetskraftskostnader uppfylls, förblir vinstutdelningen i förhållande till resultatet oförändrad.
STTK och Pro har bedömt att ett språng i konkurrenskraft på fem procent skulle öka vinstutdelningen med två miljarder euro under förutsättning att sänkningen av kostnaderna stärker företagens resultat med cirka 3,7 miljarder. Bedömningen baserar sig på en utredning av Statens ekonomiska forskningscentral VATT.
Dessutom har det bedömts att språnget i konkurrenskraft endast gläder ägarna i form av en utdelningsfest som väntas fortsätta också nästa vår. Att bara beakta ägarna signalerar girighet och oförmåga att stärka företagsverksamheten i Finland på längre sikt. Regeringens nedskärningar på fem procent skulle således inte sporra företagen att investera.
Det vittnar också om goda resultat för företagen att Skatteförvaltningen senaste vecka meddelade att skatteåret 2014 verkar ha varit ett gott år för många företag. Företagens oväntat goda år syns i att samfundens inkomstskatter sjönk oväntat lite — endast med 249 miljoner euro. Sedan skatteåret 2014 har samfundsskattesatsen sjunkit från 24,5 till 20 procent. Det syns i en minskning av beloppet på samfundsskatten. Året var således skäligen gott för flertalet företag.
Samfunden tvingades skatteåret 2014 betala sammanlagt 4,4 miljarder euro i inkomstskatt. Skatteinflödet sjönk med 249 miljoner euro, 5,4 procent, jämfört med 2013. Minskningen är inte lika stor som den mekaniskt räknade sänkningen av samfundsskattesatsen, som är 18 procent.
Enligt Skatteförvaltningen ser skatteåret 2014 ut att ha gått relativt väl för många företag. Vi kan inte tala om en omfattande stimulans i företagsverksamheten, men läget har inte heller försämrats. Inkomstskatt betalades av totalt 108 000 samfund.
Regeringens vägval, en strategi för priskonkurrens, distanserar Finland från de övriga välfärdsstaterna i Norden, ökar ojämlikheten och sätter våra långsiktiga framgångar på spel.
SDP:s utskottsgrupp vill framhålla att regeringen i stället för ensidiga diktat och påtvingade lagar bör gå in för en policy baserad på överenskommelse och aktivt bereda väg för en likvärdig och omfattande överenskommelse, som ger vårt land en långvarig och jämställdhetsinriktad måttlig inkomstpolitisk helhetslösning.
SDP:s utskottsgrupp anser att regeringen ensidigt bör ta tillbaka sitt förslag om lägre sjuklön, färre semesterdagar och nedskärningar i arbetslöshetsersättningarna och i stället tillsammans med organisationerna på arbetsmarknaden söka en lösning som främjar stabilitet, är förutsägbar, stärker produktiviteten, förlänger arbetslivet, ökar välbefinnandet i arbete och dämpar kostnadsökningen.
Ekonomisk tillväxt och nya arbetstillfällen genereras i synnerhet i små och medelstora företag. Det är viktigt att se till att vi har fungerande offentlig arbetsförmedling för att också mindre företag ska kunna rekrytera lämplig och kvalificerad arbetskraft.
SDP:s utskottsgrupp anser att vårt land bör förbättra möjligheterna att ingå lokala avtal som grundar sig på lagstadgade allmängiltiga kollektivavtal. Vidare är det av betydelse att människor får mer information om de möjligheter att ingå lokala avtal som redan finns. Det förbättrar produktiviteten, välbefinnandet i arbete och intresset för gemensamma överenskommelser.
Det behövs större samhällsekonomiska investeringar
Också små investeringar är av betydelse för ekonomin. Offentliga investeringar bör alltså utnyttjas för att få fart på investeringarna. Med en ny samhällspolitik ska stat och kommuner koppla ihop sin transport-, bostads- och markanvändningspolitik bättre. Det är bra för större rörlighet bland arbetskraften. Privata investeringar bör uppmuntras genom fortsatt högre avskrivningsrätt.
SDP:s utskottsgrupp vill påminna om att Finland måste finnas i toppen bland länderna i världen med den högsta kompetensen. I kombination med de gigantiska nedskärningarna i utbildning, forskning och produktutveckling sätter regeringens strategi att nästan uteslutande satsa på priskonkurrens den kompetensdrivna tillväxten på spel.
SDP:s utskottsgrupp anser att regeringens strategi för att minska skuldsättningen i och för sig är ett godtagbart vägval, men nedskärningarna fördelas orättvist och minskar efterfrågan på hemmamarknaden. Det är fullt förståeligt att det är svårt att spara pengar på människor med goda inkomster eftersom de inte får transfereringar från samhället. Därför måste ekonomin också balanseras upp med skattepolitiska åtgärder och strängare skatter för höginkomsttagare och möjlighet till ånger utan påföljd för rentav kriminell skattesmitning.
SDP:s utskottsgrupp anser att det behövs rättvisare åtgärder för balansera ekonomin. Det är inte acceptabelt att låginkomsttagarna drabbas av nedskärningar i sin dagliga försörjning samtidigt som människor med bättre inkomster uppmanas att medverka frivilligt.
Invandringen kräver extraordinära åtgärder
Redan nu kommer det långt fler asylsökande än regeringen har räknat med.
SDP:s utskottsgrupp är för att Finland tar sitt internationella humanitära ansvar och bär det med heder. Detta kräver ett aktivt grepp för att finna lösningar på krisen, stödja flyktinglägren i närområdena och ta emot asylsökande.
Det är svårt att uppskatt hur många asylsökande det kommer under ramperioden. I budgetpropositionen är anslaget avpassat efter 15 000 asylsökande. Den kalkylen är inaktuell redan nu. Enligt den nyaste bedömningen kommer Finland att få 30 000—35 000 asylsökande i år och 30 000 år 2016.
Smidig och snabb behandling av asylansökningar har på sikt en dämpande effekt på de totala kostnaderna för flyktingmottagande. De sökande behöver då inte vänta så länge på flyktingmottagningarna.
Personer med positivt asylbeslut måste få flytta till någon kommun så snabbt som möjligt. Dessutom är det A och O att sätta in språkkurser och integrationsåtgärder så tidigt som möjligt. Dessutom måste asylsökande få börja arbeta tidigare.
SDP:s utskottsgrupp anser att regeringen måste se till att det finns adekvata resurser för snabb behandling av asylansökningar och för tidigareläggning av språkkurser och integrationsåtgärder. Vidare måste vi få ett mer långsiktigt program som tar hänsyn till de personer som kommer till Finland via familjeåterförening. Kommunerna måste i god tid se till att det finns bostäder, utbildningsmöjligheter och vård och räkna med nya frågor inom arbetskraftspolitiken. Det hänger på våra egna policyval om invandringen blir en ekonomisk börda eller en resurs för att täppa till hållbarhetsgapet och en mänsklig rikedom.
För att integrering ska lyckas behövs det en tvåvägsmodell. Vi finländare måste integrera oss i ett mer mångkulturellt Finland och invandrarna måste lära sig språket och veta vilka regler, rättigheter och skyldigheter som gäller i vårt samhälle.
SDP:s utskottsgrupp vill påminna om att asylpolitiken inte bara kan vara en angelägenhet för inrikesministeriet och arbets- och näringsministeriet. Det är en fråga med betydligt större räckvidd.
Det behövs resoluta insatser för jämställdheten och Istanbulkonventionen kräver fler platser på skyddat boende för kvinnor.
I den lägesbild som ingår i regeringsprogrammet sägs det att kvinnor och män är jämställda.
Det är en bedömning utan faktaunderlag. Att könen inte är jämställda framkommer exempelvis av att förmögna kvinnor lever femton år längre än fattiga män. Å andra sidan är skillnaderna i lön mellan kvinnor och män lika betydande samtidigt som arbetsmarknaden är kraftigt segregerad.
Lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män kräver att myndigheterna systematiskt främjar jämställdheten mellan könen. I sina riktlinjer för budgetarbetet förutsätter finansministeriet att motiven till huvudtitlarna innehåller en sammanfattande bedömning av verksamheter med betydande jämställdhetskonsekvenser för budgeten.
Planen för de offentliga finanserna 2016–2019 spelar en stor roll för framtiden för huvudtitlarna. Besparingar i de offentliga finanserna är alltid könsspecifika.
Regeringsprogrammet, regeringens konkurrensförbättrande åtgärder och planen för de offentliga finanserna innebär stora nedskärningar för löntagarna i förmåner jämförliga med lön och i de sociala trygghetsförmånerna. Förslagen är mycket konkreta och de har utan tvivel konsekvenser för jämställdheten. Här kan man nämna bland annat inskränkningarna i den subjektiva rätten till barnomsorg, besparingarna i den barnpedagogiska verksamheten och konsekvenserna av att semesterdagarna minskar under föräldraledighet.
SDP:s utskottsgrupp förutsätter att regeringen gör könsspecifika konsekvensbedömningar av de strukturella reformerna, nedskärningarna och spetsprojekten.
I år har riksdagen enhälligt ratificerat Istanbulkonventionen och den trädde i kraft den 1 augusti. Samtidigt förutsatte riksdagen att staten ska satsa på att fullfölja de skyldigheter som konventionen för med sig. Den kräver att offer för våld i hemmet och i nära relationer ska kunna få hjälp avgiftsfritt dygnet runt. Dessutom måste det finnas en hjälpande telefon dygnet runt för våldsoffer och personer som hotas av våld.
Det är ett positivt steg framåt mot rikstäckande och lättare tillgänglig service att skyddshemmen förstatligas. Riksdagen förutsatte dock att antalet platser på skyddat boende stegvis höjs till den nivå som konventionen kräver. Att döma av dagens uppgifter och anslag kommer platserna att minska nästa år. Bara i huvudstadsregionen finns det 300 våldsoffer utan det skydd som Istanbulkonventionen kräver.
SDP:s utskottsgrupp vill påminna om att CEDAW-kommittén för avskaffande av diskriminering av kvinnor har prickat Finland för försummelser i arbetet för att avskaffa våld mot kvinnor och för bristande resurser för verksamheten.
SDP:s utskottsgrupp förutsätter att regeringen för ramperioden upprättar en plan för att höja antalet platser på skyddade boenden i överensstämmelse med riksdagens ratificering av Istanbulkonventionen.
Arbetslivet kan också förlängas genom åtgärder mot marginalisering
Med dagens stora arbetslöshet känns det konstigt att förlänga tiden i arbetslivet, men åtgärden är ett sätt att gardera sig inför kommande förändringar i åldersstrukturen och den är därför motiverad. Pensionspaketet, som är sammanställt tillsammans med arbetsmarknadens organisationer förlänger arbetslivet och minskar hållbarhetsgapet, men den verkliga pensionsåldern stiger bara om människor har arbete och arbetsförmåga. Det gäller att hålla i minnet att arbetslösa människor är vår största arbetskraftsreserv.
Resultaten av den aktiva arbetskraftspolitiken bedöms ofta alltför snävt, det vill säga bara med avseende på den öppna arbetsmarknaden. En aktiv arbetskraftspolitik och aktiv socialpolitik går in i varandra och resultaten manifesteras dels i större sysselsättning, dels i stoppad marginalisering.
När arbetslösheten bedöms är dess struktur och längd viktigare indikatorer än själva arbetslöshetsgraden i procent.
Regeringen har planer på att strama åt den ekonomiska politiken under ramperioden. Risken är att de alltför stora och orättvisa nedskärningarna tar död på den spirande ekonomiska tillväxten och minskar efterfrågan på arbetskraft.
Ungdomsarbetslösheten och långtidsarbetslösheten kommer sannolikt att öka. Regeringen förutspår att den strukturella och den långvariga arbetslösheten stiger kraftigt. I spetsprojekten satsar regeringen 170 miljoner på sysselsättning och konkurrenskraft, men gör gigantiska nedskärningar på hela 200 miljoner i arbetskraftspolitiken som gör att långtidsarbetslösheten ökar.
Nu drabbar regeringens nedskärningar exempelvis hemtjänsterna för krigsveteraner, personer som skött gårdskarlssysslor för äldre och som sysselsätts genom kompletterande arbetsmarknad. De arbetslösa och de som behöver tjänsterna står på bar backe. Regeringens linje att skära i sysselsättning i arbetet som annars blir ogjort är kortsiktig. Den kompletterande arbetsmarknaden bör vidareutvecklas och inte köras ner.
Genom en aktiv arbetskraftspolitik kan man påverka arbetslösheten bara i begränsad omfattning. Men den kan i stället hjälpa människor att bevara arbetsförmågan, stoppa social marginalisering och samtidigt förhindra att arbetslösheten blir långvarig och övergår i strukturell arbetslöshet.
Produktivitet skapas också genom arbetshälsa och det är det vi bör satsa på. Bland annat Arbetshälsoinstitutets besparingar och försvagandet av alterneringsledigheten försvagar arbetshälsan. Också diktat och tvångslagar har tullat på förtroendekapitalet som har varit vår styrka på arbetsmarknaden.
Propositionen skär 64,34 miljoner under moment 32.30.51 (Offentlig arbetskrafts- och företagsservice). Förslaget beaktar inte den stora nedskärningen på 58 miljoner för egentliga åtgärder som förorsakas av en överföring av momsposten under momentet. Under momentet har ingått en andel på 28 miljoner euro för ANM för ungdomsgarantin, men den ingår inte i propositionen.
Ungdomsgarantin
Jämfört med många andra länder i Europa är ungdomsarbetslösheten i Finland kortvarig. Det har medverkat till att förhindra marginalisering bland unga.
Man kan inte bara stirra på arbetslösheten bland de unga när man ska bedöma hur ungdomsgarantin har utfallit och om den fortsatt behövs. Ungdomsarbetslösheten är betydligt mer beroende av konjunkturerna och den ekonomiska politiken än den allmänna arbetslösheten. Därför går det inte att bedöma på vilken nivå ungdomsarbetslösheten skulle ligga utan ungdomsgarantin.
Ungdomsgarantin är ingen arbetsgaranti, utan syftet är att stärka möjligheterna att få jobb genom att social marginalisering förebyggs med tre pelare, nämligen uppsökande ungdomsarbete, utbildning och intensifierade insatser till arbetslösa unga.
De pengar som satsas på att ge de unga bättre möjligheter att få jobb och undvika social marginalisering betalar sig mångfalt. Bara utgifterna för social trygghet och skattebortfallet till följd av marginalisering uppgår årligen till minst 600 miljoner euro. Dessutom kan vårdutgifterna för kroniskt marginaliserade människor vara åtta gånger så stora som för personer utan marginaliseringsrisk.
Med åtgärder inom ramen för ungdomsgarantin har man lyckats förebygga social marginalisering. Just nu är det fler än någonsin som fått utbildningsplats efter grundskolan.
SDP:s utskottsgrupp anser att det är positivt att regeringen fortfarande vill ge unga människor en utbildningsgaranti efter grundskolan, men är orolig för hur det ska gå med den, när regeringen skär ner utbildningsanslagen så mycket.
Det uppsökande ungdomsarbetet inom ungdomsgarantin har varje år nått över 20 000 "försvunna" unga som riskerat att bli utslagna. Av dessa har över 15 000 behövt vägledning under en längre tid.
Avvecklingen av ungdomsgarantin leder i värsta fall till att vi får en hel generation av utslagna människor. Regeringen har visserligen på goda grunder beaktat de ungdomar som behöver psykvård, men vanliga arbetslösa ungdomar ger regeringen kalla handen.
Regeringen drar in anslaget på 28 miljoner euro till arbetslösa unga för karriärrådgivning, karriärträning, arbetskraftspolitiska åtgärder för unga invandrare, jobbsökarträning, chanskortet, arbetsträning, yrkesinriktad arbetskraftsutbildning, företagsamhetsutbildning och de särskilda anslagen för andra åtgärder. Detta trots att insatserna har fungerar bra på personer med yrkesutbildning och mer än hälften av de unga arbetslösa arbetssökande har yrkesexamen eller ännu högre utbildning.
De stödåtgärder för arbetslösa ungdomar som finansieras med ett särskilt anslag kan bekostas med medel för den allmänna arbetskraftspolitiken, men också de bantas ner drastiskt så anslagen för utbildning och lönesubvention kommer helt enkelt inte att räcka till.
Typiskt för läget är att det i fjol gavs nästan 40 000 chanskort och att de mellan januari och juni år inte har varit fler än 3 000 på grund av de knappa anslagen.
Anslagen till ungdomsverkstäder och uppsökande ungdomsarbete skärs ner drastiskt för 2016.
Under momentet reserveras också 2 miljoner euro för spetsprojektet för att ändra ungdomsgarantin i riktning mot en kollektiv garanti. Anslaget är öronmärkt för verksamhet med så kallade förtroendepersoner och projektet Ohjaamo med all service på ett ställe och det är oklart om det i något som helst hänseende ersätter nedbantningen av det uppsökande ungdomsarbetet.
Utskottet välkomnar att projektet Ohjaamo får mer resurser och framhåller att det måste finnas pengar i budgeten för både vägledningsställen och servicekedjor.
Tack vare de nuvarande resurserna har uppsökande ungdomsarbete kunnat ordnas i hela landet. I fjol nådde det uppsökande ungdomsarbetet ut till 24 579 ungdomar och 16 740 fick stöd, samtal och vägledning under en längre tid.
SDP:s utskottsgrupp kan inte acceptera att det uppsökande ungdomsarbetet avvecklas. Det har nämligen gett goda resultat och det är ett av de insatsområden som lyfts fram i regeringsprogrammet.
Äldre som varit arbetslösa mycket länge
Det är motiverat och ekonomiskt vettigt att erbjuda personer som länge varit arbetslösa mycket länge ett respektfullt sätt att dra sig tillbaka med pensionsstöd. Alltför många tappar orken och går miste om alla bidrag. Dessutom har de inga utsikter att få jobb i dagens sysselsättningsläge. Pensionssystemet betraktar dem som arbetsföra, men sett i ett arbetslivsperspektiv är de arbetsoförmögna.
Utskottet föreslår att villkoren för att få pensionsstöd ska vara arbetslöshet i fem år och 60 års ålder. Möjligheten att få pension genom ett extraordinärt förfarande skulle gälla omkring 3 700 arbetslösa personer.
Till en början skulle det kosta 8 miljoner euro, men beloppet sjunker snabbt till 2 miljoner i takt med att personerna får ordinarie pension. Ett liknande förfarande tillämpades i mitten av 2000-talet.
Lex Taipale, alltså lagen om pensionsstöd till vissa långtidsarbetslösa (39/2005), var en engångsföreteelse och gav personer som var 57 år och äldre rätt att få pensionsstöd, om de hade varit arbetslösa i ungefär tio år. Staten stod för hela stödet och det betalades ut tills personerna var 62 år och fick ordinarie pension.
Cirka 4 000 personer berördes av lagen. Både social- och hälsovårdsutskottet och arbetslivs- och jämställdhetsutskottet har enhälligt velat utsträcka åtgärderna till ungefär 12 000 personer.
I stället för nedskärningar i anslagen till arbetskraftspolitik kan passiv ersättning omvandlas till aktivt bidrag med en sysselsättningscheck enligt Rinnemodellen
Arbetslösheten kostar landet drygt 6 miljarder euro varje år. I beloppet ingår arbetslöshetsförmåner och kostnader för utkomststöd, bostadsbidrag, offentlig arbetskraftsservice och arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte för arbetslösa.
Nettokostnaderna för arbetslösheten uppgår till omkring 4 miljarder euro. Arbetslöshetsersättningarna kostar 5,5 miljarder euro. Beloppet ingår inte i rambudgeten och användningen är inte beroende av budgetramen. Regeringen avsätter 553,3 miljoner euro för arbetskrafts- och företagsservice i budgeten för 2016. Utgifterna för aktiva åtgärder står bara för ungefär tio procent av utgifterna för passiva stöd. Utskottet anser att relationen mellan utgifterna är helt bakvänd.
Långtidsarbetslösa blir utestängda från arbetskraften för gott. Risken är att arbetsförmågan undermineras om personer som ingår i arbetskraften står utanför arbetslivet länge. Utskottet menar att relationen mellan aktiv sysselsättningspolitik och passiv arbetslöshetsersättning måste vara den motsatta. Arbetslösheten ställer inte bara till med direkta kostnader. Den minskar skatteinkomsterna, ökar kommunernas kostnader för sysselsättningsåtgärder, höjer kostnaderna för social- och hälsovård och minskar den privata konsumtionen. Dessutom ger den strukturella arbetslösheten upphov till problem med matchning av arbetskraften och inskränker möjligheterna att utveckla produktionen.
SDP:s utskottsgrupp föreslår att alla arbetslösa efter sex månader av arbetslöshet ska få rätt att använda sysselsättningscheck för sin försörjning vid arbetslöshet. Sysselsättningschecken ska ha samma värde som grunddagpenningen, alltså arbetsmarknadsstödet, som är 32,8 euro per dag och den ska ges ut för högst 300 dagar.
När arbetslösa söker jobb kan de uppge att arbetsgivaren får sysselsättningschecken om den inte har sagt upp eller permitterat anställda och inte har en gällande skyldighet enligt arbetsavtalslagen att återanställa dem. Skyldigheten ska utredas genom försäkran av arbetsgivaren och förtroendemannen. Tanken är att det görs stickprover.
Sysselsättningschecken ska finansieras direkt via utkomstskyddet för arbetslösa. Därmed försvinner dröjsmålen i utbetalningen av lönesubventionen. Samtidigt gäller det att se till att det finns tillräckligt mycket arbetskraftsservice, särskilt arbetsförmedling.
I dagens svåra sysselsättningsläge försvinner och uppstår det ungefär 400 arbetstillfällen per dygn. Större satsningar på arbetsförmedling betalar sig snabbt. Också internationella valutafonden IMF föreslår i sin senaste landrapport att Finland ska öka resurserna till aktiv arbetskraftspolitik.
Riksdagens utredningstjänst har räknat ut att de offentliga finanserna får en anpassningseffekt på 140–250 miljoner euro, om 15 000 personer får anställning med hjälp av sysselsättningscheck. Intervallet för effekten beror på att personer som i övrigt blir arbetslösa har rätt att få grunddagpenning för arbetslösa eller inkomstrelaterad arbetslöshetsdagpenning.
Effektivare arbetsförmedling
Regeringens reform av arbetskraftsservicen tar sikte på större digitalisering och mer privatisering.
SDP:s utskottsgrupp välkomnar båda målen. Digitalisering ger produktivitetsvinster och privatisering kompletterar den offentliga arbetsförmedlingen, inte minst i tider av stigande arbetslöshet.
Men personlig kundtjänst kan inte ersättas med e-tjänster. Och regeringens planer på utläggning av tjänsterna tillför inget mervärde eftersom den finansieras med nedbantning av offentlig service.
De stödåtgärder för arbetslösa ungdomar som finansieras med ett särskilt anslag kan bekostas med medel för den allmänna arbetskraftspolitiken, men också de bantas ner drastiskt så anslagen för utbildning och lönesubvention kommer helt enkelt inte att räcka till.
Typiskt för läget är att det i fjol gavs nästan 40 000 chanskort och att de mellan januari och juni år inte har varit fler än 3 000 på grund av de knappa anslagen.
Extra stor oro väcker regeringens åtgärder beträffande multiservicecentren för de som är svårast att sysselsätta. Samservicen där arbetsförvaltningen, den kommunala social- och hälsovården och FPA samarbetar har fått ett gott mottagande. Den nya lagen riskerar att bli en halvmesyr när arbetsförvaltningen drar sig ur den lagstadgade samservicen på många orter.
SDP:s utskottsgrupp förutsätter att ministeriet tar tillbaka sina planer på att flytta sina anställda från multiservicecentren till arbets- och näringsbyråerna för att spara in på lokaler. Gruppen påminner om att samserviceställena inrättades eftersom en nätverksmodell med egna serviceställen inte garanterade tillräckligt stor tillgång till sektorsövergripande service och tvingade de arbetslösa att uppsöka många olika serviceställen.
Läget för arbets- och näringsbyråerna är kaotiskt. Folk tvingas vänta i månader på att få träffa en funktionär. En del av kunderna behöver absolut individuell service. E-tjänster passar inte alla – det har beräknats att upp till 50 procent av varierande orsaker inte kan anlita dem även om kompetens inte saknas. Men också de digitala tjänsterna behöver utvecklas i fråga om kundvänlighet.
Verksamheten i servicecentren för arbetskraften måste tryggas och samarbetet mellan aktörerna måste effektiviseras (ramarna måste ge möjligheter). Den kompletterande arbetsmarknaden måste fås i skick, annars ökar regeringens åtgärder bara arbetslösheten och utslagningen.
Större fattigdom när utkomstskyddet för arbetslösa minskar
Regeringen vill skära ner utkomstskyddet för arbetslösa med 200 miljoner euro. Neddragningen görs så att perioden med inkomstrelaterad arbetslöshetsersättningar skärs ner med 100 dagar för personer under 58 år, karenstiden förlängs med två dagar, höjningen för lång arbetskarriär slopas och höjningsdelarna under tiden för aktiva åtgärder minskar.
SDP:s utskottsgrupp menar att nedskärningen inte ger några sysselsättningsvinster. I stället drabbas personer som mist jobbet av dubbla straff. Först förlorar människor jobbet och sedan späder man ytterligare på deras ekonomiska trångmål.
SDP:s utskottsgrupp kan inte acceptera tankegången bakom nedskärningarna i arbetslöshetsersättningarna, nämligen att arbetslösa inte aktivt söker jobb eller tar de jobb som finns. De flesta arbetslösa söker aktivt arbete.
SDP:s utskottsgrupp anser att det ger betydligt bättre resultat om arbetsförmedlingen effektiviseras än om ersättningarna skärs ner. Vår lagstiftning ger människor med inkomstrelaterad arbetslöshetsersättning yrkesrelaterat skydd i tre månader. Efter det måste de också ta jobb inom andra yrken än sitt eget och inom ett stort geografiskt område. Om arbets- och näringsbyråerna temporärt får mer personal i det rådande arbetslöshetsläget kan arbete erbjudas mer effektivt och fusk med ersättningarna förhindras.
Svart ekonomi
Kampen mot den svarta sektorn lyser med sin frånvaro för regeringen vill avveckla programmet mot svart ekonomi. Men regeringsprogrammet säger ingenting om hur kampen ska fortsätta. Programmet startade 1996. Det kostade 20 miljoner euro och gav mellan 200 och 300 miljoner euro. Det finns ett klart behov av ett fortsatt program. Det bör innefatta så kallad aggressiv skatteplanering enligt förslagen från revisionsutskottet 2012. Andra aktuella teman är beskattning vid långa entreprenadkedjor enligt holländsk modell, introduktion av skattenummer också inom andra sektorer än bara byggbranschen, skyldighet att ha kassasystem med fiskalt minne inom privata tjänstesektorer och större öppenhet och insyn i aktieägande.
Också i omkostnaderna för regionförvaltningsmyndigheterna inom arbetarskyddet har det temporära tilläggsanslaget för att kontrollera den svarta sektorn slopats. Därmed minskar arbetarskyddsmyndigheternas möjligheter att bevaka fall av svart ekonomi på arbetsplatserna.
Tillsynen inom arbetarskyddet kunde förbättras med små medel utan större kostnader. När inspektörer enligt lagen om beställarens utredningsskyldighet och ansvar vid anlitande av utomstående arbetskraft övervakar att lagen följs utanför Södra Finland kan de inte själva kontrollera om identitetkort med fotografi är riktiga eller om en utländsk arbetstagare har arbetstillstånd. Detta för att deras befogenheter bara gäller denna så kallade beställaransvarslag. Det behövs alltså större befogenheter.
Vidare är det i dagsläget svårt att tillfälligt flytta tillsynsresurser mellan olika ansvarsområden, exempelvis vid övervakning av något stort projekt. I ett brev från den 5 december 2012 till social- och hälsovårdsministeriet pekar arbetslivs- och jämställdhetsutskottet på detta missförhållande, föreslår ändringar i tillsynsorganisationen och hänvisar till uppnådda fördelar med organisering av tillsynen enligt beställaransvarslagen. Med ändringarna kan man spara tillsynsresurser.
För kampen mot den svarta sektorn har varje polisinrättning och centralkriminalpolisen särskilda ekobrottsenheter som är utrustade med de resurser som kvalitativt och kvantitativt sett behövs för arbetet och krävs i en sådan omvärld. Den återtagna vinningen av brott ökade från 26,3 miljoner euro 2010 till 47,7 miljoner euro 2014. Trots det vill regeringen skära ner de särskilda anslagen till polisen med nästan 6,4 miljoner euro. Det kommer att medföra problem för samarbetet mellan myndigheterna, sannolikt en del flaskhalsar hos polisen.
Byggbranschen uppfattas som ett näste för svart ekonomi. Det är en allmän uppfattning som också stämmer. Det finns över huvud taget ingen marknadsekonomi där svart ekonomi inom byggbranschen inte är ett problem. I en del länder är nästan allt byggande en enda svart sektor.
I Finland handlar den svarta byggbranschen mestadels om svartarbete och entreprenader där skatter och socialförsäkringspremier uteblir. Dessutom får utländska byggarbetare lägre löner än vår lagstiftning kräver.
Situationen har dock blivit bättre. Det kan vi först och främst tacka arbetsmarknadsorganisationerna inom byggbranschen för. Systemet med skattenummer och anmälningarna om byggarbetsplatser är resultatet av deras samarbete. Också beställaransvarslagen, att den kom till och har utformats under åren lopp, är ett resultat av att organisationerna inom byggbranschen haft en samsyn på frågan om kampen mot svart ekonomi.
Det är unikt i hela Europa att arbetsmarknadens organisationer, andra aktörer inom byggbranschen och myndigheterna kan samarbeta kring kampen mot svart ekonomi som vi gör i Finland. Också resultaten är unika.
SDP:s utskottsgrupp föreslår att arbetet ska fortsätta.
Regeringen vill avveckla programmet för att bekämpa svart ekonomi och samtidigt skärs tilläggs-anslagen till många myndigheter ner, trots att staten med en insats på 60 000 euro per årsverke får in dubbelt så mycket pengar.
SDP:s utskottsgrupp förutsätter att regeringen startar ett sjunde omfattande program för att bekämpa svart ekonomi och utvidgar regionförvaltningsverkens behörighet i fråga om arbetarskydd över regiongränserna som nu bromsar verksamheten.
Budgetpropositionen för 2016 innehåller nedskärningar på sammanlagt 158 miljoner euro för aktiv arbetskraftspolitik trots att arbetslösheten redan innevarande år har stigit mer än väntat. När det är känt att särskilt de som löper den största risken att bli utslagna – långtidsarbetslösa och unga – riskerar att hamna helt utanför arbetsmarknaden är det motiverat att återta nedskärningarna. Det är en kortsiktig finanspolitik att öka mängden utslagna, eftersom de kostnader som utslagenhet förorsakar samhället är mångfaldiga jämfört med förebyggande metoder som innefattar aktiv arbetskraftspolitik. Dessutom lider lagen och förordningen om sektorsövergripande samservice som främjar sysselsättningen, som trädde i kraft i början av 2015, av knappa anslag i den allt värre arbetslöshetssituationen.