Allmänt
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet understöder förslaget att ändra lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002) så att skyldigheterna och nedsättningarna av förmåner i aktiveringsmodellen slopas. Syftet med den modell som föreslås bli upphävd är att öka sysselsättningen genom att motivera arbetslösa arbetssökande till aktivitet och självständighet i arbetssökandet under hela den tid arbetslösheten varar. Ett ytterligare mål är att de som får arbetslöshetsförmån i större utsträckning än tidigare ska söka sig till kortvarigt arbete och deltidsarbete för att förhindra förlängd arbetslöshet. Incitamentet för aktivitet i modellen är hotet om att arbetslöshetsförmånen minskar. Aktiveringsmodellen hänför sig även till minskningen av antalet självriskdagar från sju till fem vardagar i början av arbetslösheten. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet understöder förslaget att antalet självriskdagar ska förbli 5 vardagar.
Aktiveringsmodellens konsekvenser
Enligt en utredning om aktiveringsmodellens konsekvenser för arbetslösa och arbets- och näringsbyråernas verksamhet (VATT 2019) går det inte att på ett tillförlitligt sätt bedöma vilken effekt aktiveringsmodellen har på sysselsättningen. Bedömningen försvåras bland annat av den kraftiga positiva förändring i konjunkturläget som skett vid tidpunkten för införandet av modellen och som ökat sysselsättningen samt av att andra förändringar i utkomstskyddet för arbetslösa som trädde i kraft samtidigt också har kunnat inverka på sysselsättningen.
Enligt utredningen kan aktiveringsmodellen ha ökat sannolikheten för att arbetslösheten upphör bland dem som får inkomstrelaterade förmåner. Sysselsättningen bland de arbetslösa som får FPA-förmåner ökade inte. Det är obestridligt att deltagandet i sysselsättningsfrämjande service ökade i alla grupper av arbetslösa. Tillväxt förekom särskilt i de äldsta åldersgrupperna, där det är sällsyntare att få sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden. Bland mottagarna av inkomstskydd ökade deltagandet i korta tjänster som exakt uppfyller villkoren i aktiveringsmodellen mest. Eftersom deltagandet i tjänsterna är kopplat till utbudet av tjänster förblir det oklart i vilken utsträckning aktiveringen berodde på den avskräckande effekt som nedskärningen enligt modellen har och å andra sidan hur stor förändring som skett i utbudet av arbetskraftstjänster.
Utkomsten för arbetslösa försämrades efter att aktiveringsmodellen trädde i kraft. Enligt utredning minskade aktiveringsmodellen arbetslöshetsförmånen efter den första granskningsperioden för drygt en tredjedel av de arbetslösa. Av de som varit helt arbetslösa i början av 2018 fick över hälften sänkt arbetslöshetsförmån. Aktiveringsmodellen drabbade särskilt äldre arbetslösa och särskilt ofta dem som får förmåner för tilläggsdagar inom utkomstskyddet för arbetslösa. Män fick sänkta arbetslöshetsförmåner på grund av aktiveringsmodellen oftare än kvinnor. Men några regionala skillnader gick knappast att skönja.
Utskottet påpekar att aktiveringsmodellen är svårtolkad för den som får arbetslöshetsförmån. Dessutom orsakar den onödig byråkrati vid verkställigheten av utkomstskyddet för arbetslösa och ökar problemen med arbetsfördelningen och ansvarsfördelningen mellan olika parter. Det har också varit av betydelse att nedskärningen i utkomstskyddet för arbetslösa i någon mån ökade behovet av försörjning. Utskottet beklagar att det i utredningen inte var möjligt att mäta den byråkrati som uppstått och inskärper att den måste beaktas i kommande reformer.
Utskottet anser det vara viktigt att försöken och reformerna i fortsättningen genomförs så att konsekvenserna av dem kan bedömas på ett tillförlitligt sätt i efterhand.
Konsekvenser för sysselsättningen
Utskottet påpekar att aktiveringsmodellens inverkan på bestående sysselsättning beror på hur de korta arbetsperioder som gjorts under aktiveringsmodellen och deltagandet i sysselsättningsfrämjande service påverkar sysselsättningsmöjligheterna. Enligt undersökningar varierar dessa faktorers inverkan på anställbarheten avsevärt i olika grupper av arbetslösa.
Utgående från svaren på enkät- och intervjuundersökningen som riktats till arbets- och näringsbyråernas experter och chefer anses aktiveringsmodellen inte vara ett arbetskraftspolitiskt ändamålsenligt sätt att främja sysselsättningen. Hälften av respondenterna anser att aktiveringsmodellen inte kan främja sysselsättningen, eftersom den sporrar till aktivitet som inte baserar sig på klienternas behov, motivation eller arbetskraftspolitisk ändamålsenlighet, utan på att villkoren i aktiveringsmodellen uppfylls.
Utskottet anser att det är nödvändigt och angeläget att använda incitament för att förebygga förlängd arbetslöshet. Utskottet betonar dock att incitamenten bör vara ändamålsenliga och användas på ett sådant sätt att de inte leder till regional, socioekonomisk eller åldersrelaterad ojämlikhet.
I samband med införandet av aktiveringsmodellen fogades ett årligt anslag på 25 miljoner euro till arbetskraftsservicen. Avsikten är att detta ska kvarstå trots nedskärningen i aktiveringsmodellen och avvecklingen av förpliktelserna. Utskottet anser att det är viktigt att arbetslösa aktiveras och understöder att anslaget bibehålls och betonar att individuella tjänster för arbetslösa bör utvecklas och utökas.
Aktiveringsmodellens effekter på välbefinnandet
Utskottet fäster uppmärksamhet vid att man i bedömningen av aktiveringsmodellens konsekvenser inte har utrett modellens konsekvenser för de arbetslösas välbefinnande och arbetsförmåga. Enligt undersökningar har förändringarna i den sociala tryggheten under de senaste åren haft negativa sociala och psykologiska konsekvenser för långtidsarbetslösa, partiellt arbetsföra och arbetssökande som kämpar med anhopning av problem. De erfarenheter av orättvisa som hänför sig till utkomstskyddet för arbetslösa kan avskräcka personer i utsatt ställning och på så sätt ytterligare försämra förutsättningarna för sysselsättning.
I undersökningen har det framkommit tecken på att aktiveringsåtgärderna hotar särskilt mäns självförtroende och känsla av socialt värde. Dessutom vet man att oklarheten i fråga om utkomstskyddet för arbetslösa, osäkerheten om beslutens kvalitet samt negativa beslut om invalidpension som upplevs som orättvisa utgör en belastning, försvagar den upplevda arbetsförmågan och bryter förtroendet för samhället.
I en enkät till experter och chefer vid arbets- och näringsbyråerna ansåg hälften av respondenterna att modellen passar dåligt ihop med bedömningen av kundens individuella servicebehov. Enligt respondenterna försätter aktiveringsmodellen arbetslösa i ojämlik ställning och medför negativa välfärdseffekter för åtminstone en del av de arbetslösa.
Utskottet anser att åtgärdernas konsekvenser för de arbetslösas välbefinnande och arbetsförmåga i fortsättningen bör bedömas och beaktas när arbetskraftspolitiska förfaranden och olika reformer och försök genomförs.