Regeringen har misslyckats med alla sina viktigaste mål för den ekonomiska politiken. Under regeringsperioden har arbetslösheten i Finland ständigt blivit sämre och trenden för det relativa arbetslöshetstalet har stigit till rekordhöga 10 procent. I synnerhet regeringens finanspolitik som försvagar den totala efterfrågan har fördjupat och förlängt lågkonjunkturen. Den nedskärningspolitik som genomförs under lågkonjunkturen har ökat skuldens förhållande till bruttonationalprodukten och regeringen lyckas utjämna ökningen av skuldkvoten 2027 de facto endast med hjälp av bokföringsåtgärder.
Det största problemet i Finlands ekonomi är den otillräckliga efterfrågan
Finlands ekonomi har i år på nytt hamnat i recession. Särskilt den privata konsumtionen har utvecklats mycket svagt under regeringsperioden och i år har den minskade offentliga konsumtionen ytterligare försvagat den totala efterfrågan. Exportutsikterna enbart inom metallindustrin är något positivare, vilket delvis förklarar att de privata investeringarna ökat något.
Den inhemska privata konsumtionen försvagas både av den alarmerande höga arbetslösheten och av den kumulativa försämringen av reallönerna. Löntagarnas köpkraft släpar efter med omkring åtta miljarder euro jämfört med 2016. Under den här tioårsperioden har finländarnas köpkraft försvagats bland annat av att lönebikostnaderna överförts på arbetstagarna genom konkurrenskraftsavtalet och av att levnadskostnaderna under de senaste åren har stigit betydligt.
Politiken för att öka utbudet på arbetskraft och att sänka priset på arbetskraft genom att försämra anställningsvillkoren främjar inte den ekonomiska tillväxten — tvärtom. Enligt Europeiska kommissionen är Finlands kostnadskonkurrenskraft nu den högsta under hela EU-medlemskapet, dvs. högre än till exempel under Nokias toppår. Finland lider dock av en utdragen lågkonjunktur och hög arbetslöshet samtidigt som det genomsnittliga sysselsättningsläget i EU är relativt bra trots den osäkerhet som tullarna orsakar. Finland bör i stället för billig produktion satsa på hög kompetens och produktion med hög förädlingsgrad.
För att den privata konsumtionsefterfrågan ska återhämta sig bör finländarnas köpkraft stärkas. Exempelvis skulle en överföring av lönebikostnaderna till arbetsgivarna förbättra arbetstagarnas köpkraft. Att stärka arbetstagarnas förhandlingsposition stöder också löneuppgörelser som stärker köpkraften i framtiden. Regeringens beslut att slopa skatteavdraget för medlemsavgifter till arbetsmarknadsorganisationer går i rakt motsatt riktning genom att göra medlemskapet i fackförbund dyrare för finländska arbetstagare. Nedskärningarna i den sociala tryggheten har avsevärt försvagat konsumtionsefterfrågan i Finland. Låginkomsttagarna har en hög konsumtionsbenägenhet, dvs. de disponibla inkomsterna går till direkt konsumtion. Därför är nedskärningar som drabbar låginkomsttagare särskilt skadliga med tanke på konsumtionsefterfrågan.
Skattesänkningen för bolag och höginkomsttagare ökar inte efterfrågan
Regeringen Orpos finanspolitik har varit åtstramande och utarmande för den ekonomiska tillväxten. Även om regeringen nu försöker beskriva sina nya beslut som ackommoderande, fortsätter finanspolitiken att stramas åt kraftigt 2025–2027. Flera av regeringens så kallade tillväxtåtgärder riktar sig till höginkomsttagare med lägre marginell konsumtionsbenägenhet än låg- och medelinkomsttagare. Skattesänkningarna för höginkomsttagare stimulerar alltså inte Finlands ekonomi nämnvärt. De minskar statens inkomster och ökar också ojämlikheten, som redan har ökat betydligt till följd av regeringens omfattande nedskärningar i den sociala tryggheten.
Regeringens åtgärder fokuserar på skattelättnader som har en särskilt dålig stimulanseffekt jämfört med andra åtgärder, såsom direkta investeringar. Regeringen beslutade vid halvtidsöversynen att sänka samfundsskatten från 20 procent till 18 procent 2027. I budgetpropositionen sänks också de högsta marginalskattesatserna från cirka 59 procent till 52 procent. Eftersom sänkningen av samfundsskatten och marginalskattesatsen särskilt gynnar storföretag och höginkomsttagare har de ingen betydande stimulanseffekt på den totala efterfrågan.
Det finns inga trovärdiga belägg för att sänkningen av samfundsskatten har positiva effekter på den ekonomiska tillväxten. En färsk metaundersökning betonar tvärtom att sänkningen av samfundsskatten i allmänhet inte har några som helst konsekvenser för den ekonomiska tillväxten. De tidigare betydande sänkningarna av samfundsskatten har inte ökat investeringarna nämnvärt. Finlands samfundsskattesats ligger redan på nuvarande nivå — dvs. 20 procent — under EU-genomsnittet. Nivån på samfundsskatten i Finland är alltså redan nu mycket konkurrenskraftig jämfört med andra EU-länder. Sänkningen av samfundsskatten gynnar särskilt ägarna till de största bolagen i form av växande vinstutdelningar. Statens skatteinkomster minskar däremot årligen med cirka 800 miljoner euro till följd av detta beslut.
Det finns inte heller några belägg för att sänkningen av marginalskatten för höginkomsttagare genererar tillväxt eller finansierar sig själv som regeringen påstår. Förslaget motiveras främst med en hänvisning till en dansk undersökning som är fokuserad på de konsekvenser som kan realiseras under människans livscykel. Undersökningen visar att det blir vanligare att man byter jobb och inte att man jobbar mer på den nuvarande arbetsplatsen. Det är mycket möjligt att vissa höginkomsttagare reagerar på skattesänkningen genom att arbeta mindre, eftersom de kan uppnå samma nettoinkomstnivå med mindre arbetsmängd efter skattesänkningen. Skattesänkningens konsekvenser för statens skatteinkomster kommer att vara negativa.
Arbetslösheten beror på regeringens politik för att öka utbudet av arbetskraft
Arbetslösheten i Finland ligger på tio procent. Arbetslösheten har ökat under hela regeringsperioden. Högerregeringens sysselsättningspolitik, som har grundat sig på ökat utbud av arbetskraft och försämrade rättigheter för arbetstagare, har misslyckats. Regeringens nya åtgärder, såsom sysselsättningssedeln för unga, är helt otillräckliga för att lösa arbetslöshetskrisen i Finland. Den förvärrade långtidsarbetslösheten kommer också att ha långtgående negativa konsekvenser för ekonomin och samhället.
Till skillnad från vad regeringen hävdar kommer dumpningen av priset på arbetskraft, skrotningen av arbetstagarnas rättigheter och den ökade osäkerheten i arbetslivet inte att rätta till den svaga sysselsättningsutvecklingen. Till exempel försvagningen av anställningstryggheten har inte ens i forskningen visat sig ha någon positiv inverkan på sysselsättningen. Däremot är det investeringarna och den ekonomiska tillväxten som bestämmer nivån på sysselsättningen och arbetslösheten. Regeringen har gjort ett misstag när den endast koncentrerat sig på att öka utbudet av arbetskraft genom att försvaga den lagstiftning som skyddar arbetstagarna och å andra sidan nivån på den sociala tryggheten. Tvärtom och framför allt bör åtgärderna inriktas på att förbättra efterfrågan på arbete för att sysselsättningen ska öka och arbetslösheten minska.
Regeringen har sålt produktiv statlig egendom och därigenom minskat statens direkta roll i produktionsbesluten. I stället för direkt ägande delar regeringen ut stöd till företag via många olika kanaler. Stödens sysselsättnings- och tillväxteffekter är anmärkningsvärt osäkra. Regeringens näringspolitik bygger i hög grad på att locka utländska storföretags investeringar till Finland. De samlade effekterna av olika investeringar och beställningar får mindre uppmärksamhet. Till exempel etableringen av datacentraler i Finland ökar elförbrukningen, men den sysselsättande effekten är rätt liten. Den i och för sig mycket sysselsättande marinindustrin, som finansieras med skattemedel, anlitar i sin tur i betydande grad billig utländsk arbetskraft. Systematiskt utnyttjande av billigt utländskt arbete har redan länge varit en del av den politik för ökat utbud av arbetskraft som regeringen Orpo förespråkat och vars skadliga konsekvenser för ekonomin beskrivs ovan.
Pensionsmedlen hotade när underskottet och skulden ökar
Regeringen har misslyckats med sitt mål att stoppa ökningen av Finlands skuldkvot. Skuldkvoten ökar mycket sannolikt i och med anpassningen under lågkonjunkturer, eftersom den ekonomiska disciplinen har en negativ multiplikatoreffekt på ekonomin, dvs. den minskar den ekonomiska tillväxten. Eftersom skuldkvoten mäts i förhållande till bruttonationalprodukten, ökar skuldkvoten till följd av åtgärder som avsevärt minskar tillväxten. Multiplikatoreffekten är som störst under lågkonjunkturer och när den riktas till låginkomsttagare med högre marginell konsumtionsbenägenhet. Regeringen har underskattat anpassningspolitikens multiplikatoreffekt på ekonomin genom att använda en artificiellt låg finanspolitisk koefficient.
Regeringen lyckas inte stabilisera ökningen av skuldkvoten i slutet av regeringsperioden annat än skenbart, genom kreativ bokföring och genom att intäktsföra pengar från Statens pensionsfond till statsbudgeten. Det är värt att notera att samma regering krävde att pensionsfondernas tillgångar inte skulle beaktas i EU:s skuldhållbarhetsanalys. Motiveringen var att pensionsfondernas tillgångar inte används för skötseln av statsskulden. Nu utnyttjar regeringen dock medlen för att korrigera statsbudgeten, eftersom skattesänkningarna för höginkomsttagare och företag minskar skatteinkomsterna med hundratals miljoner euro per år. Det är dessutom bara ett trick, för intäktsföringen av pensionsmedlen för 2027 kompenserar inte för förlusten av skatteinkomster under de kommande åren. Nu används arbetstagarnas pensionstillgångar för skattesänkningar till förmån för höginkomsttagare, arbetsgivare och ägare.
Det belopp som överförs från Statens pensionsfond till statsbudgeten ökar permanent från och med nästa år och engångsmässigt 2027. Regeringen har beslutat intäktsföra en miljard euro ur Statens pensionsfond 2027 i statsbudgeten. Beslutet minskar på ett konstlat sätt behovet av upplåning. Dessutom beslutade regeringen vid budgetmanglingen att höja de medel som årligen intäktsförs från Statens pensionsfond. Dessa beslut kommer sannolikt endast att försvaga de offentliga finanserna, eftersom de extra intäktsföringarna för försäljning av produktiva tillgångar endast skenbart och på kort sikt minskar skuldsättningen.
Nedläggning av Statens bostadsfond och bostadsproduktion till skäligt pris
Regeringen har beslutat att lägga ner Statens bostadsfond och ta in dess tillgångar i statsbudgeten från och med den 1 januari 2026. När fondens återstående medel på cirka 2,3 miljarder euro intäktsförs i statsbudgeten i samband med att fonden läggs ner minskar underskottet i statsfinanserna på en gång med detta belopp. Utan detta skulle underskottet i statsbudgeten vara 11,0 miljarder euro i stället för 8,7 miljarder euro. Intäktsföringen minskar dock inte skuldsättningen inom staten och de offentliga finanserna.
Läget inom byggbranschen, som är mycket viktig för Finlands ekonomi, är fortfarande historiskt svagt. Regeringens beslut att skära i räntestöden för bostadsbyggande förvärrar konjunkturväxlingarna och minskar inte det offentliga underskottet. Fullmakterna att bevilja räntestödslån minskas från 1,75 miljarder euro i år till 500 miljoner euro 2027.
Nedläggningen av bostadsfonden kommer att avsevärt försvåra stimulansåtgärderna inom byggbranschen och praktiskt taget eliminera de öronmärkta pengarna för social bostadsproduktion. Byggbranschen befinner sig också för närvarande i en djup kris, och det svaga konjunkturläget har redan visat sig som ökad arbetslöshet, stigande allmän hyresnivå och brist på hyresbostäder till skäligt pris. Att stimulansåtgärderna inom byggbranschen försvåras när fonden läggs ner kommer sannolikt att förvärra konjunkturläget inom byggbranschen.
Nedläggningen av fonden har setts som en del av en större helhet, genom vilken staten drar sig ur sin roll som främjare av boende till skäligt pris och genom vilken boende till skäligt pris i princip lämnas beroende av fritt finansierat bostadsbyggande, vilket också har fastställts i regeringsprogrammet.
Att minska bostadsbyggandet till skäligt pris blir på lång sikt en fördel för bostadsinvesterare. När utbudet av bostäder till överkomligt pris kollapsar i förhållande till den stora efterfrågan, särskilt i stora städer, kan investerarna lättare höja hyrorna och få in mer vinst på hyresgästernas bekostnad. Också på detta område tjänar regeringens politik mer investerare och kapital än vanliga medborgare.
Att byggandet stannat av leder redan nu till brist på hyresbostäder. Särskilt i tillväxtcentra är situationen ytterst oroväckande, eftersom det blir allt svårare för låginkomsttagare att hitta ett hem bland annat i dyra Helsingfors. Men läget är svårt överallt i Finland.
Marinindustrin och Finnveras ansvar
Under hösten har det rapporterats om flera affärer inom fartygs- och varvsindustrin. Tyskägda Meyers varv i Åbo offentliggjorde sin nya order som gällde kryssningsfartyget Icon 5 i slutet av september. Samtidigt offentliggjordes en option för kryssningsfartyget Icon 7 som en fortsättning på tidigare Icon 6 samt varvets och rederiet Royal Caribbean Groups avsiktsförklaring om samarbete fram till 2036. Värdet på kryssningsfartyg i denna storleksklass kan vara upp till två miljarder euro per fartyg. I oktober offentliggjordes en avsiktsförklaring om en isbrytarorder från den amerikanska kustbevakningen. Ordern ska delvis beröra finländska varv.
För finansiering och borgen för exportaffärer inom fartygs- och varvssektorn svarar statsbolaget Finnvera, alltså i praktiken finska staten. Riskerna är enorma och om de realiseras blir det staten och skattebetalarna som får stå för kostnaderna. Finnveras exportkreditgarantier, exportgarantier och särborgen uppgick i slutet av juni 2025 till 22,2 miljarder euro. Exponeringarna gällande fartygs- och varvsindustrin stod för 51 procent av detta.
Lyxkryssarna som ska byggas på Åbovarvet omfattas av Finnveras specialrisktagning. Fullmakterna för Finnveras specialrisktagning höjdes med flera miljarder våren 2025 uttryckligen med tanke på Åbovarvets affärer med kryssningsfartyg. Fullmakterna höjdes från 8 miljarder euro till 12 miljarder euro.
Avsikten är att Finnverakoncernens ställning ska ändras genom en budgetlag (RP 64/2025 rd) som nu är under behandling i riksdagen, så att riksdagens kontroll över bolaget försvagas i och med att kontrollen överförs från riksdagens lagstiftningsbehörighet till statens ägarstyrning. I fortsättningen behövs det ingen lagändring för att bestämma fullmakten för specialrisktagning. Statens, dvs. skattebetalarnas, ansvar för riskerna ökas. Statens direkta ansvar för bolagets förbindelser ökar.
Budgetpropositionen, som stöder sig på de nämnda lagändringarna, ökar Finnveras specialrisktagningsfullmakt till 20 miljarder euro. Det är oklart för vad en så stor fullmakt behövs, särskilt som den nuvarande fullmakten uppenbarligen är betydligt mindre än maximibeloppet på 12 miljarder euro. De växande fullmakterna ökar avsevärt de risker som skattebetalarna kan komma att få bekosta. Om riskerna realiseras kan de negativa konsekvenserna för de offentliga finanserna bli mycket dramatiska. Konsekvenserna skulle då drabba bland annat budgetekonomin och Finlands kreditvärdighet.
Det verkar också som om definitionen av det finländska intresset i och med lagstiftningsreformen fortfarande kommer att ligga på en mer allmän nivå i lagstiftningen om Finnvera samtidigt som riksdagens demokratiska styrningsmöjligheter försämras och riskerna ökar.
Stopp för utnyttjandet av billig arbetskraft och iakttagande av finländska anställningsvillkor
Fartygs- och varvssektorns sysselsättande effekt är mycket betydande. I underleverantörsnätverken finns upp till 1 200 företag som i bästa fall sysselsätter tiotusentals arbetstagare. Till exempel vid Åbovarvet arbetar tusentals arbetstagare dagligen, och merparten av dem är anställda hos underleverantörer. Problemet är dock att finländska varv, liksom också annan industri, byggsektor och tjänster, i åratal systematiskt har utnyttjat billig utländsk arbetskraft. De finländska arbetsvillkoren följs inte.
När regeringen genomförde sitt lagprojekt som underlättade lokala avtal underlättade den samtidigt utnyttjandet av billig utländsk arbetskraft. Regeringen har inte drivit på några metoder genom vilka man konkret kan ingripa i missbruk och tvinga företag i Finland att iaktta finländska anställningsvillkor. Metoderna är att stärka arbetstagarnas rättigheter i stället för ständiga försämringar, öka tillsynen och myndighetsresurserna, skärpa prövningen av tillgången på arbetskraft, skärpa beställaransvaret och huvudentreprenörens ansvar för överträdelser, kriminalisera lönedumpning och införa talerätt för fackföreningar.
I den offentliga exportgaranti- och exportfinansieringsverksamheten bör man beakta hur exporthandeln är till nytta för Finlands samhällsekonomi, det vill säga hur det så kallade finländska intresset tillgodoses: är det ett finländskt företag som sysselsätter arbetskraft i Finland, på finländska anställningsvillkor och betalas skatten i Finland? I sin exportfinansieringsverksamhet bör Finnvera utöver de lagar som reglerar den iaktta OECD:s avtal och villkor. Utöver det internationella exportkreditavtalet regleras exportfinansieringen också bland annat av OECD:s anvisningar om samhällsansvar. För att företagen ska bära sitt samhällsansvar över huvud taget måste de följa lagar och kollektivavtal i Finland. Så är inte fallet nu.
Isbrytaraffären medför risk för att kompetens läcker ut
Enligt de i början av oktober offentliggjorda uppgifterna om avsiktsförklaringen gällande den amerikanska kustbevakningens isbrytarorder kommer isbrytarna att byggas vid Helsingforsvarvet, som är i kanadensisk ägo, och vid Raumovarvet, som är i finländsk ägo. Största delen av de beställda 11 isbrytarna ska byggas i Förenta staterna, fyra i Finland. Kustbevakningen är en av de sex försvarsgrenarna i Förenta staternas försvarsmakt. Enligt lagen har beställningar inte kunnat göras utomlands, med undantag för särskilda behov som gäller den nationella säkerheten. I offentligheten har det uppgetts att de isbrytare som beställts från finska varv är identiska med de som samtidigt byggs i Förenta staterna. Dessutom ska beväpningen av de fartyg som byggs i Finland ske i Förenta staterna. Det kanadensiska bolaget Davie, som äger varvet i Helsingfors, har meddelat om miljardinvesteringar i sin varvsproduktion i Förenta staterna – uttryckligen för tillverkning av isbrytare. Förenta staternas framträdande nationella säkerhetsintresse kring kustbevakningens beställning tyder på en reell och avsevärd risk för att finländsk kompetens och teknik kommer att läcka ut till Förenta staterna och gå förlorade.
De kraftigt ökade militära utgifterna försvagar de offentliga finanserna
För 2026 föreslås ett anslag på 6 297 046 000 euro under försvarsministeriets huvudtitel 27. År 2020 var utgifterna under huvudtiteln 3,173 miljarder euro. Utgifterna under huvudtiteln har ökat mycket snabbt – fördubblats på fem år.
Exempelvis är enbart anslaget för anskaffning av F-35-jaktplan, dvs. användningen av upphandlingsfullmakten, för nästa år över 1,35 miljarder euro. Av detta är indexutgifterna hela 133 600 000 euro.
Dessutom föreslås det för nästa år en upphandlingsfullmakt på rentav 5 982 700 000 euro för anskaffning av militär materiel. Den upphandlingsfullmakt som nu föreslås kan jämföras med den upphandlingsfullmakt på 9 400 000 000 euro för anskaffning av F35-jaktplan som godkändes 2020 och av vilken den utgör drygt hälften.
Försvarsanslagen har under de senaste åren höjts till följd av förberedelserna inför Natomedlemskapet, kostnaderna för medlemskapet och de anknytande stora upphandlingsfullmakterna, såsom F-35 och Flottilj 2020. Den senaste ökningen beror på den ovannämnda fullmakten på nästan sex miljarder euro för anskaffning av materiel och ammunition till armén samt för stöd till Ukraina.
Allt detta illustrerar den okontrollerade tillväxtbanan för de militära utgifterna. Det handlar inte längre om de anslag som krävs för det militära försvaret och försvaret av Finlands territorium, utan om beredskap för internationella uppdrag som en del av militäralliansen Nato och alliansen som leds av Förenta staterna.
Den okontrollerade ökningen av de militära utgifterna försvagar de offentliga finanserna avsevärt redan nu. Samtidigt innebär den att kraftiga nedskärningar redan nu måste göras i social- och hälsovårdstjänsterna, den sociala tryggheten och utbildningen. Nedskärningarna försvagar medborgarnas välfärd och inverkar också negativt på produktiviteten och samhällsekonomins tillväxt. Samtidigt får vi upprepade ekonomiska problem. Den höjning av BNP-målet för försvarsutgifter till 5 procent som man kom överens om vid Natos möte i Haag skulle för Finlands del om tio år, 2035, innebära upp till 20 miljarder euro i årliga militära utgifter. En beredskap för sådana utgiftsnivåer kommer att tvinga framtida regeringar att göra mycket kraftigare nedskärningar inom alla delområden av budgeten än för närvarande.
De planerade datacentralsprojekten ökar elförbrukningen och mångdubblar den omotiverade skatteutgiften
I Finland har datorhallarna, dvs. datacentralerna, sedan 2014 fått betydande elskattesubvention, dvs. skattelättnad. Elskatten är i Finland graderad i två skatteklasser. Skatten för den allmänna elskatteklassen I är 2,24 cent per kilowattimme. Skatten i den lägre skatteklassen II är 0,05 cent per kilowattimme. Skillnaden mellan skatteklasserna för el utgör statligt stöd. Datacentralerna har omfattats av den lägre elskatteklassen II. Sedan 2014 har datorhallar med en total effekt på över fem megawatt haft möjlighet att skaffa el med en lägre elskatt. I och med den ändring som trädde i kraft 2022 sänktes effektgränsen för datorhallar med rätt till lägre skatteklass till 0,5 megawatt.
I arbets- och näringsministeriets energibalansräkning beräknas elförbrukningen i datorhallar öka till cirka 3,8 terawattimmar fram till 2030. Detta innebär att skatteutgiften för datorhallar stiger till cirka 83 miljoner euro 2030. I offentligheten har det rapporterats om flera investeringsprojekt i anslutning till datorhallar som, om de genomförs, potentiellt kan höja elförbrukningen i Finland betydligt mer. Enligt Finlands näringsliv rf:s datafönster för investeringar i grön omställning finns det 32 datorhallsprojekt i förstudie-, planerings- eller byggskedet. Om behovet av eleffekt för nya projekt är sammanlagt 2 000 megawatt, innebär detta en elförbrukning på 16 terawattimmar. Detta skulle innebära en ökning med cirka en femtedel av den nuvarande totala elförbrukningen i Finland. Enligt den gällande elskattelagstiftningen innebär en elförbrukning på 16 terawattimmar en ökning på cirka 350 miljoner euro i den årliga elskatteutgiften för datorhallar. I offentligheten (bl.a. HS den 2 februari 2025) har det bedömts att den årliga elskatteutgiften kan stiga till upp till 600 miljoner euro fram till 2035.
Det finns inga argument för skatteutgiften för datorhallar. Det ökande intresset för investeringar i datorhallar i Finland förklaras till största delen av billig och ren el, ett stabilt elnät, rent vatten och svalt klimat. Möjligheterna att utnyttja spillvärmen för fjärrvärmeproduktion eller annan verksamhet erbjuder datorhallarna extra affärsmöjligheter. När det gäller elskatten för datorhallar har Finland sedan 2023 haft en lägre elskatt än Sverige och Norge efter att Sverige och Norge slopat skatteutgiften.
I samband med budgetpropositionen har regeringen lämnat riksdagen en proposition med förslag till lag om ändring av lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen (1260/1996) (RP 97/2025 rd). Propositionen innehåller dock inte – till skillnad från utkastfasen – någon slopning av elskatteutgiften för datorhallar. Om elskatteutgiften slopades skulle skatteintäkterna stiga med uppskattningsvis 47 miljoner euro per år. Däremot ingår det fortfarande i propositionen att slopa motsvarande skatteutgift för gruvor. Dess inverkan på skatteinkomsterna är betydligt mindre än vad slopandet av stödet för datorhallar skulle ha varit, 11 miljoner euro per år.
I budgetpropositionen (RP 99/2025 rd) har slopandet av skatteutgiften för datorhallar skrivits in så att det träder i kraft den 1 juli 2026. Det bör särskilt understrykas att det alltså inte har lagts fram någon ändring i beskattningsgrunderna för datorhallarna. Ärendet finns upptaget på föredragningslistan för statsrådets allmänna sammanträde den 23 oktober, men enligt uppgifter i offentligheten (bl.a. HS 22.10) är regeringen inte enig i frågan. Bakom detta ligger uppenbarligen Googles och andra storföretags kraftiga lobbning för att behålla skattesubventionen.
Regeringens oförmåga att fatta beslut i frågan återspeglar regeringens politik i vidare bemärkelse. Regeringen bevakar de stora bolagens intressen och bryr sig i själva verket inte om de många skadliga konsekvenser som politiken har för samhällsekonomin och samhället. Det gäller också regeringens budgetproposition för nästa år.