Vi baserar vår bedömning på skrivningarna i regeringsprogrammet och hur stor genklang de får i regeringens budgetproposition för 2024, planen för de offentliga finanserna 2024—2027 och i sakkunnigyttrandena till förvaltningsutskottet.
Kortfattat kan man med fog konstatera att även om de flesta skrivningarna i regeringsprogrammet sträcker sig över hela Finland, också i ärenden som hör till förvaltningsutskottet, visar regeringens riktlinjer för finansieringen och andra beslut antingen direkt eller indirekt att många av regeringsprogrammets mål står på ostadig grund. Många skrivningar riskerar att bli tomma löften när tillräckliga resurser saknas.
Vi förstår det svåra läget i de offentliga finanserna och behovet av åtgärder för att anpassa utgifterna. Vi godkänner dock inte regeringens anpassningslinje som helhet, eftersom resurserna ökas i de starkaste regionerna och skärs ned i de svagaste. Vi påminner om att Finlands framgång har grundat sig på att hela landet utvecklas och på att regionernas resurser utnyttjas på ett hållbart sätt. Framgången bygger inte på en medveten centraliseringspolitik, som regeringen de facto håller på att inleda i fråga om varje förvaltningsområde inom statens budgetekonomi.
Det är obegripligt hur bristfälligt regeringen har bedömt de totala konsekvenserna av sina beslut. Regeringen har uppenbarligen inte velat göra någon helhetsbedömning av hur många av dess anpassningsåtgärder och ändringar i regionutvecklingspolitiken som kommer att drabba samma områden och människogrupper. Enligt de utredningar som landskapsförbunden har lämnat kan man dra den beklagliga slutsatsen att regeringen på ett radikalt sätt tänker öka ojämlikheten bland regionerna och också bland människorna.
Vi godkänner inte heller regeringens oförmåga eller rentav likgiltighet när det gäller att trygga den lagstadgade basservicen för alla finländare oberoende av boningsort, särskilt i fråga om social- och hälsovårdstjänster samt kulturella rättigheter, som kommunerna ansvarar för. Regeringen bör inse att svåra tider kräver att man värnar om den nationella sammanhållningen och enigheten, och det sista som behövs är att folket delas itu, vilket regeringens politik kommer att leda till.
Det bör också särskilt betonas att den finansieringsram för inrikesministeriets förvaltningsområde som är viktig för den inre säkerheten är i obalans under ramperioden 2024—2027 och pekar neråt i en tid då vår säkerhetspolitiska omgivning utvecklas i en ännu svårare och mer oförutsägbar riktning. I dessa tider bör tyngdpunkten ligga på att stärka den övergripande säkerheten, som omfattar både Finlands utrikes- och försvarspolitik och den inre och yttre säkerheten.
Regeringen håller på att med sina egna åtgärder fördjupa de säkerhetsrelaterade utmaningarna genom att i strid med regeringsprogrammet lämna hela östra Finland utanför sina utvecklingsåtgärder, i en situation där det är absolut nödvändigt att med hjälp av mångsidiga regionalpolitiska metoder sörja för hela Finlands livskraft, vilket också har ett nära samband med behoven att stärka gränssäkerheten och försörjningsberedskapen. Den målmedvetna centraliseringspolitik som regeringen driver är rentav skadlig och ansvarslös i den tid vi nu lever i.
Välfärdsområdenas finansiering bör säkerställas
Människor har rätt till lagstadgad basservice oberoende av boningsort. Det är i sista hand statsmakten, det vill säga landets sittande regering, som har ett ansvar här. Med stöd av den så kallade finansieringsprincipen, som härletts ur grundlagen, måste det säkerställas tillräckliga resurser för välfärdsområdena som ansvarar för social- och hälsovården och räddningsväsendet samt för kommunerna som ansvarar för annan basservice. Genomförandet av finansieringsprincipen måste bedömas på välfärdsområdes- och kommunnivå i enlighet med grundlagsutskottets praxis.
I Finland genomfördes 2023 en historiskt stor reform av social- och hälsovården och räddningsväsendet. Ansvaret för uppgifterna överfördes från kommunerna till de nya välfärdsområdena. Välfärdsområdena finansieras med medel ur statsbudgeten, eftersom de inte har beskattningsrätt. Redan vid genomförandet av reformen var det känt att det i genomförandefasen kan uppstå omständigheter som kräver snabba ändringar i lagstiftningen. Varje regering bör därför leva i nuet och skrida till handling istället för att bara klandra dem som förnyat, vilket verkar vara den nuvarande regeringens linje när det gäller att reagera på utmaningar.
De sakkunniga har påpekat att det förekommer finansiella problem inom alla välfärdsområden. De beror inte på reformen utan på oförutsedda stora kostnader, som beror på den kraftiga inflation som började efter Rysslands angrepp på Ukraina, på högre löner inom social- och hälsovården än vad som motsvarar den allmänna linjen samt på bristen på social- och hälsovårdspersonal, som måste kompenseras med inhyrd arbetskraft, vilket är mycket dyrt.
Under dessa förhållanden anser vi att det är obegripligt och ansvarslöst att minska välfärdsområdenas finansiering med 1,4 miljarder euro på det sätt som bestämts i regeringsprogrammet. I praktiken innebär det nedskärningar i närservicen inom social- och hälsovården. Vi påminner om finansministeriets bedömning i den utgifts- och strukturkartläggning som publicerades den 6 mars 2023, enligt vilken det i praktiken är omöjligt att minska finansieringen av välfärdsområdena utan att social- och hälsovårdstjänsterna äventyras, om det inte görs motsvarande lättnader i uppgifterna eller skyldigheterna. Därför anser vi att det förslag till nedskärning som regeringen skrivit in i sitt program är oansvarigt.
Eftersom regeringen inte ger välfärdsområdena någon flexibilitet att klara av oförutsedda och stora kostnader, har välfärdsområdena inga andra möjligheter än att söka efter snabba besparingar genom att gallra bland närservicen inom social- och hälsovården. Med sin oförmåga till flexibilitet urvattnar regeringen vårdreformens mål om att stärka social- och hälsovårdstjänsterna på basnivå, varvid tyngdpunkten inte kommer att flyttas från de mest krävande vårdtjänsterna till tjänsterna på basnivå. Det skulle bli väldigt kostsamt såväl för människorna som för de offentliga finanserna.
Centerns riksdagsgrupp har gett regeringen sex förslag på åtgärder som ska trygga en tillräcklig finansiering av välfärdsområdena, svara på bristen på social- och hälsovårdspersonal och trygga arbetsfreden för dem som verkställer reformen. Det krävs en snabb lösning på problemen för att kostnaderna för social- och hälsovården inte ska öka okontrollerat. Tyvärr har regeringen förhållit sig mycket likgiltigt till våra förslag.
Kommunerna och kommuninvånarna ska behandlas jämlikt
När man ser på kommunalekonomin som helhet ter sig skrivningarna i regeringsprogrammet rimliga i förhållande till det svåra läget inom statsfinanserna. Till skillnad från vad som befarats verkar det i nuläget inte finnas några planer på stora nedskärningar i statsandelssystemet för kommunal basservice. Också denna regering ser ut att fortsätta traditionen med att kommunerna ersätts till fullt belopp för förlorade skatteinkomster och utvidgade uppgifter. En indexnedskärning på en procentenhet är rimlig med tanke på utmaningarna inom statsfinanserna.
Regeringen har för avsikt att tvångshöja fastighetsskatten genom att höja den nedre gränsen för fastighetsskattesatsen för mark, vilket ger kommunalekonomin sammanlagt 108 miljoner euro i nya skatteinkomster. Vi anser att detta strider mot det kommunala självstyret, och vi påpekar att två tredjedelar av summan styrs till Helsingfors och Esbo, där boendekostnaderna redan från tidigare är de högsta i landet.
Däremot påverkas kommunernas uppgiftsfält i betydande grad av reformen av social- och hälsovården och räddningsväsendet, som genomfördes i början av 2023. Enligt de sakkunniga som utskottet hört kommer ungefär tre fjärdedelar, det vill säga cirka 15 miljarder euro, av kommunernas totala utgifter i fortsättningen att vara kostnader för bildningsväsendet. Enligt programmet för kommunernas ekonomi, som offentliggjordes samtidigt som budgetpropositionen, kommer skattefinansieringens betydelse för kommunernas inkomstunderlag att öka betydligt.
Övergångsperioden i anslutning till vårdreformen orsakar stora svängningar i kommunernas ekonomi 2024—2025 jämfört med innevarande år. Hela tio kommuner riskerar få en så kallad negativ statsandel. Med andra ord skulle kommunen med hot om utmätning vara tvungen att betala finansministeriet för att de har skyldighet att ordna de tjänster för sina invånare som bestämts i lag. Med tanke på den så kallade finansieringsprincipen och likabehandlingen av kommuninvånarna anser vi att detta är minst sagt tvivelaktigt.
Regeringen kan om den så önskar hantera de kommuner som har så kallad negativ statsandel genom att med motsvarande belopp höja kommunernas behovsprövade finansieringsunderstöd. Enligt våra räkningar skulle det vara fråga om 30 miljoner euro.
Däremot har regeringen för avsikt att inkommande år halvera kommunernas behovsprövade finansieringsunderstöd till 10 miljoner euro. I sitt svar på vårt skriftliga spörsmål berättar regeringen lakoniskt att den agerat helt rätt och hänvisar till kommunernas och välfärdsområdenas gällande finansieringslagar. Regeringen verkar oförstående om att lagarna bör ändras så snart som möjligt om de leder till en oskälig situation.
Det är också motiverat att beakta att löneharmoniseringen inom välfärdsområdena i sin helhet förändrar de kostnader på årsnivå som överförs jämfört med utgångsnivån. I sådana välfärdsområden med omfattande samkommuner där lönerna redan har harmoniserats överförs större kostnader från kommunerna än i sådana områden där löneharmonisering inte har gjorts. Det här medför bestående nedskärningar i statsandelarna, som drabbar i synnerhet de kommuner och områden som varit föregångare när det gäller att bilda social- och hälsovårdsområden. Den här snedvridningen bör vid behov korrigeras retroaktivt och beaktas i kommande statsandelar.
Polisens tilläggsresurser ska styras till hela landet
Vi välkomnar skrivningen i regeringsprogrammet om att höja antalet poliser så att polisen har 8 000 årsverken före utgången av valperioden. Enligt de sakkunniga som utskottet hört bör det finnas tillräckligt med finansiering för att öka resurserna.
Polisens anslag ökas nästa år med 55 miljoner euro och avsikten är att det ska finnas hundra fler poliser. Enligt Polisstyrelsen kommer det att inrättas över 60 nya polistjänster i Nyland. Det finns ännu inga beslut om var de återstående tjänsterna ska inrättas.
Vi ser det som obegripligt att tilläggsresurserna för polisen kraftigt koncentreras till en region. Regeringen är på väg att lämna allt fler områden i Finland åt sitt öde utan att inse att brottsligheten frodas överallt i landet, och att den professionella brottsligheten, till exempel så kallade mc-gäng, söker sig till områden där de "får arbeta i fred" utan att bli störda av polisen. Polisens osynlighet avspeglas också på ett negativt sätt i möjligheten att upprätthålla stabiliteten i samhället och sporrar till att ta rätten i egna händer.
Under förra valperioden utfördes grundliga utredningar för att fastställa den maximala utryckningstiden vid polislarm i syfte att stärka de svagare serviceområdena för polisen på fältet. För den inre säkerhetens skull uppmuntrar vi regeringen att styra Polisstyrelsen till en jämnare fördelning av de nya tjänsterna.
Gränssäkerheten måste stärkas
I Finland har Gränsbevakningsväsendet ansvar för att övervaka EU:s längsta enhetliga yttre gräns, samt för att upprätthålla och utveckla gränssäkerheten, sjösäkerheten och krisberedskapen. Gränsbevakningsväsendet har en betydande roll i att upprätthålla den övergripande säkerheten. Det är en del av Finlands försvarssystem.
Situationen vid Finlands gränser har försvårats. Särskilt säkerheten i Östersjön och risken för så kallade hybridoperationer mot Finland har ökat avsevärt. Den i Sverige ökande gängbrottsligheten och därtill hörande narkotikahandel har också nått Finland.
Vi vill påminna regeringen om att om vi i Finland inte själva sörjer för Gränsbevakningsväsendets prestationsförmåga och tillräckliga resurser, är vi beroende av våra grannländers prestationsförmåga, särskilt Rysslands, Sveriges och Norges.
Av utskottets sakkunnigutfrågningar framgår att Gränsbevakningsväsendet inte har tillräckliga resurser för att hantera de utmaningar som man redan känner till. Underskottet i basfinansieringen beror på en för låg utgångsnivå i förhållande till behoven. Den låga utgångsnivån är en följd av tidigare anpassningsåtgärder samt av att kostnadsnivån har stigit avsevärt. År 2027 kommer finansieringsunderskottet för Gränsbevakningsväsendets omkostnader att uppgå till ungefär 28 miljoner euro. Finansieringsunderskottet kommer senast från och med 2025 att i betydande grad påverka Gränsbevakningsväsendets operativa prestationsförmåga. Anpassningsbehovet är så stort att det oundvikligen har stora personalkonsekvenser. Det skiljer rentav omkring 150 årsverken mellan den personalmängd som säkerhetssituationen förutsätter (3 100 årsverken) och den mängd som ramen möjliggör.
Vi anser att regeringen åläggs en skyldighet att lägga till den finansiering som saknas, eftersom vi under rådande osäkra förhållanden inte har råd att pruta på den övergripande säkerheten eller försumma vår egen gränssäkerhet. Vi skulle också överväga att Gränsbevakningsväsendets finansiering utöver permanenta nivåhöjningar kopplas till ett index på samma sätt som försvarsmaktens finansiering. På det sättet skulle finansieringsnivån utvecklas i enlighet med den stigande kostnadsnivån och det skulle inte uppstå något underskott i basfinansieringen.
Räddningsinstitutet bör säkerställas tillräcklig finansiering
I regeringsprogrammet utlovas en ökning av utbildningen för räddningsmän och en förstärkning av räddningsutbildningen vid Räddningsinstitutet i Kuopio. Räddningsinstitutet följer upp behovet av räddningspersonal i hela landet och ordnar vid behov också regionala räddningskurser.
De sakkunniga anser att regeringsprogrammens mål för räddningsväsendet och de resultatmål för verksamheten som uppställs för Kuopio Räddningsinstitut tydligt står i strid med de resurser föreslås i budgeten. Räddningsinstitutet behöver ett tillägg på 4,5 miljoner euro i budgeten för 2024 för att Räddningsinstitutet i Kuopio som planerat ska kunna ta emot det dubbla antalet nya räddningsstuderande hösten 2024.
Däremot strider regeringens handlingar till och med mot deras eget program, eftersom regeringen har för avsikt att börja finansiera Helsingfors räddningsskola, som har betydligt högre utbildningskostnader än Räddningsinstitutet i Kuopio. Enligt den ansvariga ministern planerar man till och med att flytta tyngdpunkten för utbildningen från Kuopio till Helsingfors.
Vi anser att finansieringen av det riksomfattande Räddningsinstitutet i Kuopio inte bör fördelas mellan Räddningsinstitutet och Helsingfors räddningsskola. Det skulle varken vara totalekonomiskt ändamålsenligt eller öka antalet räddningsmän i förhållande till kostnaderna för räddningsutbildningen.
Vi noterar också att det i det verksamhetstillstånd för Helsingfors räddningsskola som inrikesministeriet beviljade Helsingfors stads räddningsverk den 3 november 2021 konstateras att lagstiftningen om välfärdsområden för närvarande inte tillåter att Helsingfors räddningsskola finansieras från den statliga finansieringen av välfärdsområdena. Av regeringens budgetproposition framgår inte på vilka grunder finansieringen fördelas mellan de två läroanstalterna. Det förblir också oklart med vilken mekanism och på vilken laglig grund finansieringen kanaliseras.
Vi anser att den kompromisslösning som vore bäst såväl ekonomiskt som finansieringstekniskt och med tanke på ekonomin är att Helsingfors räddningsskola blir en del av det riksomfattande Räddningsinstitutet. Det här följer också skrivningen i regeringsprogrammet.
Betydande besparings- och effektivitetsmöjligheter i mottagningsutgifterna
I den utgifts- och strukturkartläggning som finansministeriet publicerade den 6 mars 2023 konstateras det att en besparing på 100 miljoner euro kan uppnås genom en reform av mottagningen av flyktingar och asylsökande och effektivisering av uppehållstillståndsförfarandet.
Med beaktande av regeringsprogrammet, budgetpropositionen för 2024 och planen för de offentliga finanserna 2024—2027 är vi förvånade över att regeringen inte gör någonting för att förverkliga ovan nämnda sparpotential. Inte heller planen för de offentliga finanserna 2024—2027 tyder på att utgifterna för mottagningen av flyktingar kommer att minska.
I budgetpropositionen för nästa år föreslås dock en minskning på cirka 50 miljoner euro i mottagningsutgifterna, men det beror sannolikt endast på antagandet att färre personer som flyr kriget i Ukraina kommer till Finland. Vi anser att detta är önsketänkande av flera skäl: Ryssland fortsätter sitt anfallskrig mot Ukraina, det finns risk för ett storskaligt krig i Mellanöstern och regeringen godkände i juni 2023 en så kallad EU-pakt vars mål är att bördan som uppkommer av asylsökande fördelas mellan EU:s medlemsländer. Sammantaget upprätthåller allt detta fortfarande trycket på att antalet asylsökande till och med kan öka, vilket regeringen inte alls har förberett sig på.
Med stöd av de uppskattningar av priserna per enhet för mottagningsutgifterna som ingår i budgetpropositionen ser det däremot ut som om utgiftsnivån består eller ökar jämfört med årets nivå. I synnerhet i detta ekonomiska läge anser vi att regeringen bör ta finansministeriets bedömning av sparpotentialen på 100 miljoner euro på allvar och se över mottagningstjänsterna till exempel genom att öka inkvarteringen i kommunernas hyresbostäder eller utnyttja privat inkvartering i stället för dyra förläggningar.