Allmänt

Anslagen inom miljöministeriets förvaltningsområde ökar med 180 miljoner euro (71 %) under det första året av ramperioden 2026—2029 jämfört med TA2025. Orsaken till ökningen är att Statens bostadsfond överförs till statsbudgeten. Verksamheten vid Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet (Ara) ingår till fullt belopp i miljöministeriets omkostnader under huvudtitel Samhällen, byggande och boende från och med 2026. 

SDP har kritiserat beslutet att upplösa Statens bostadsfond och överföra dess medel till andra objekt inom budgetekonomin, såsom investeringar. Statens bostadsfond har varit ett viktigt verktyg för att främja bostadsbyggande till rimligt pris. Särskilt under lågkonjunkturer har fonden fungerat som ett verktyg för den kontracykliska ekonomiska politiken, och man har kunnat stimulera bostadsbyggande och renoveringar. I fortsättningen kommer detta instrument inte längre att vara tillgängligt eftersom fonden läggs ned och överförs till budgetekonomin. Risken är att bostadspolitiken i allt högre grad begränsas till produktion på marknadsvillkor och att antalet bostäder till rimligt pris minskar. 

Klimat- och miljöpolitiken

Enligt statsminister Orpos regeringsprogram förbinder sig Finland till att genomföra målen i klimatlagen, vilket också upprepades i samband med planen för de offentliga finanserna. Det här är naturligtvis en positiv sak. Regeringsperioden är redan halvvägs, men vi väntar fortfarande på åtgärder för att stävja klimatförändringen och förebygga förlusten av biologisk mångfald. 

Inga nya anslag anvisas för klimatåtgärder och inga andra åtgärder föreslås heller vare sig i planen för de offentliga finanserna eller i protokollen från ramförhandlingarna. 

Anslagen för att bekämpa förlusten av biologisk mångfald är likaså otillräckliga och till exempel tilläggsfinansieringen på 1,75 miljoner euro till METSO- och Helmi-programmen tryggar inte fullgörandet av förpliktelserna enligt EU:s restaureringsförordning. Regeringen har fortfarande inte lagt fram den lagstadgade nationella strategin för biologisk mångfald. 

Det är dock bra att det i planen för de offentliga finanserna anvisas 8 miljoner euro för utveckling av beräkningen av kolsänkor och kolförråd. Dessutom anvisas det sammanlagt 14,9 miljoner euro för klimatåtgärder inom jordbruket och markanvändningssektorn (förebyggande av skogsskador, främjande av skogsgödsling och utvidgning av skogsytan) under 2026 och 2027. Dessa satsningar är viktiga men otillräckliga. 

SDP har flera gånger framfört att statsrådet ännu under denna regeringsperiod bör uppdatera klimatplanen för markanvändningssektorn (MISU) och införa åtgärder som stärker sänkorna, såsom en avgift för ändring av markanvändningen och en måttlig skatt på träbaserade bränslen. Dessutom bör en nationell naturlag stiftas och skogslagen uppdateras med inriktning på att stärka kolsänkor och biologisk mångfald. Det behövs fler klimatåtgärder inom trafik och boende, till exempel stöd för transportalternativ med låga utsläpp samt energirenoveringar i hushållen. Distributionsskyldigheten för biobränslen bör också höjas. Utmaningarna är stora när det kommer till genomförandet av klimatåtgärder inom markanvändningssektorn och ansvarsfördelningssektorn, men det finns också lösningar. 

Regeringen fattar fortlöpande beslut som försvårar möjligheterna att nå klimatmålen. Ett sådant exempel i rambeslutet är avståndsregleringen som är bunden till vindkraftverkens höjd (8 × vindkraftverkets höjd), vilket avsevärt begränsar kommunernas möjligheter att planlägga områden för vindkraft särskilt i södra Finland. Den gröna omställningen är inte möjlig utan tillräcklig produktion av utsläppsfri energi. 

Om myndigheterna, till exempel det nya Tillstånds- och tillsynsverket, inte får den tilläggsfinansiering som behövs för en smidigare tillståndsförvaltning, försvagas reformens positiva effekter på investeringstakten. 

Bostadspolitik

För statligt stödd bostadsproduktion beviljas nya fullmakter om sammanlagt 1,208 miljarder euro per år under ramperioden, varav 1 miljard euro utgörs av fullmakt att godkänna räntestödslån för bostadsproduktion. Fullmakterna för räntestödslån kan anses vara otillräckliga. Byggbranschen lider fortfarande av sin svåraste lågkonjunktur sedan 1990-talet, och det byggs färre nya bostäder än det beräknade bostadsproduktionsbehovet. Till exempel 2026 förväntas byggandet av cirka 26 000 nya bostäder inledas, vilket fortfarande är 5 000–10 000 bostäder under det årliga behovet av bostadsproduktion som VTT föreslår. 

Samtidigt råder det särskilt i tillväxtcentra brist på bostäder till rimligt pris. SDP anser att fullmakten bör höjas, särskilt för bostadsproduktion enligt modellen med fyrtioårigt räntestöd. Genom den bevillningsfullmakt för räntestödslån som nu föreslås i redogörelsen kan bostäder till rimligt pris inte byggas i den omfattning som efterfrågan kräver — i synnerhet när man samtidigt också skär ner investeringsunderstödet för grupper med särskilda behov och helt och hållet avbryter byggandet av nya bostadsrättsbostäder. 

SDP anser inte att det är förnuftigt vare sig bostadspolitiskt eller konjunkturpolitiskt att upphöra med nyproduktionen av bostadsrättsbostäder. Bostadsrättsbostäderna är en populär boendeform särskilt i tillväxtcentra och det behövs mer boende enligt denna mellanmodell, inte mindre. 

Investeringsunderstöd för grupper med särskilda behov

Enligt planen för de offentliga finanserna 2025—2028 sänks nivån på fullmakten att bevilja investeringsunderstöd för grupper med särskilda behov från 43 miljoner euro till 15 miljoner euro per år under ramperioden, dock så att finansieringen av investeringsobjekt för boende för personer med funktionsnedsättning tryggas. Nedskärningen är kraftig och särskilt orimlig med tanke på byggandet av bostäder för studerande, personer med psykisk ohälsa, äldre och långtidshemlösa. Dessutom försämras situationen ytterligare inom byggbranschen, eftersom cirka en tredjedel av all statligt subventionerad bostadsproduktion har varit riktad till grupper med särskilda behov. År 2023 var fullmakten att bevilja investeringsunderstöd för grupper med särskilda behov 120 miljoner euro, och före det var fullmaktens nivå i genomsnitt cirka 90 miljoner euro per år. Till centralen för statligt stött bostadsbyggande har det kommit in ansökningar om bostadsprojekt för grupper med särskilda behov till ett belopp av cirka 110 miljoner euro. För cirka 55 procent av dessa projekt finns det redan beviljade medel i form av lånereserv och understödsreserv. 

Eftersom man i enlighet med regeringens rambeslut tryggar investeringsunderstöden för objekt som gäller boende för personer med funktionsnedsättning, återstår det i praktiken mycket lite av fullmakten att bevilja understöd för bostadsproduktion för andra grupper med särskilda behov. Det innebär att man i praktiken knappt alls kan inleda ny bostadsproduktion med investeringsunderstöd till exempel för äldre personer, rehabiliteringsklienter inom mentalvården och missbrukarvården, studerande eller bostadslösa. Byggandet av gemenskapsboende och servicebostäder för seniorer försvåras också utan tillräckligt understöd. 

Långtidsbostadslösa behöver bostäder och stöd

Bostadslösheten försvinner inte genom festtal utan genom arbete, något som Finland har lång och framgångsrik erfarenhet av. Genom regeringens bostads- och socialpolitik har bostadslösheten åter börjat öka och antalet vräkningar har också ökat alarmerande. Regeringen har som mål att avskaffa långtidsbostadslösheten senast 2027. Målet ska nås genom ett program för att eliminera långtidsbostadslöshet, för vilket sammanlagt 10 miljoner euro anvisas under de två kommande åren. Bostadslösheten försvinner inte om det inte finns bostäder med skäliga boendekostnader, alltså har den statligt stödda produktionen av bostäder till skäligt pris en avgörande roll när det gäller att eliminera bostadslösheten. Dessutom har förebyggande arbete såsom boenderådgivning en central roll när det handlar om att eliminera bostadslöshet. Halveringen av stödet till boenderådgivningen är ett misslyckat beslut som ökar bostadslösheten. 

De ungas boende har försvårats oskäligt mycket

Särskilt ur de ungas synvinkel har regeringens beslut varit hårda under den innevarande regeringsperioden. Nedskärningarna i bostadsbidragen, nedläggningen av byggandet av studentbostäder, återinförandet av skyldigheten att betala överlåtelseskatt för dem som köper sin första bostad samt den oambitiösa och halvfärdiga BSP-lånereformen drabbar alla unga som drömmer om sitt första eget hem. 

Den rekordstora skuldsättningen fortsätter genom Orpo-regeringens plan för de offentliga finanserna. Regeringen har inte ens lyckats göra de val och nödvändiga reformer som krävs för att nå regeringsprogrammets klimat- och naturmål. 

Man har börjat tackla underskottet i statsfinanserna genom ett flertal nedskärningar. Nedskärningarna drabbar fortfarande samma människor och områden. Vid halvtidsöversynen fattade regeringen dessutom betydande skattebeslut som minskar statens inkomster och som gynnar löntagare med höga inkomster och främst stora företag. Tillväxt- och produktivitetsåtgärderna har endast en liten roll och riktas inte jämlikt till olika delar av landet och olika typer av företag. Östra Finland lämnas nästan helt och hållet åt sitt öde. 

I planen för de offentliga finanserna borde man ha kunnat göra tydligare val för att finansieringen ska riktas till projekt med genuint genomslag och för att hela Finland ska bli beaktat. Nu återstår det för kommande generationer inte bara att lösa klimat- och naturkrisen utan också att axla en massiv skuldbörda. 

Nedskärningarna

De betydande nedskärningarna inom miljöministeriets förvaltningsområde fortsätter. Till miljöministeriets förvaltningsområde hör uppgifter som ministeriet ska kunna utföra jämlikt i hela landet och över landets gränser. Särskilt oroväckande är hur myndighetsresurserna ska räcka till för en korrekt och snabb behandling av de miljötillstånd som miljölagstiftningen kräver. Detta accentueras särskilt i samband med inrättandet av det nya Tillstånds- och tillsynsverket och reformen av regionförvaltningen. 

Regionförvaltningsreformen innebär en risk för att landskapens möjligheter att främja sin livskraft försämras. Om åtgärderna ska få allmänt stöd måste det lokala självbestämmandet stärkas. Propositionen verkar inte stödja starka lokala livskraftcentra, utan fortsätter med en centraliserande politik. Besluten kommer i allt högre grad att fattas av personer utan tillräcklig lokalkännedom. En verklig regional närvaro är en förutsättning för kvalitativa och tillgängliga myndighetstjänster, så att uppgifterna inom miljöministeriets förvaltningsområde kan skötas jämlikt och effektivt. 

Planen för de offentliga finanserna väcker oro över om ministeriet kan fullgöra sina uppgifter och skyldigheter med kraftigt minskade anslag. 

Vattenvård

Regeringen satsar avsevärt på att förbättra Skärgårdshavets skick, men samtidigt minskar medlen för att sörja för insjöarnas och Östersjöns tillstånd i övrigt. Regeringen verkar alltså fortfarande anse att det är viktigare att förbättra det dåliga tillståndet i Skärgårdshavet än att sörja för ett gott tillstånd i de övriga vattenområdena. 

Skärgårdshavet är värt sitt skydd, men samtidigt innebär det ytterligare en nedskärning för östra Finland då regeringen bara riktar pengarna till sydvästra Finlands kust. Rena insjöar är ingen självklarhet ens i Finland. 

Naturvård

När det frivilliga skyddet minskar kan den obligatoriska normstyrningen öka. Livsmiljöprogrammen Helmi och Metso stärker Finlands biologiska mångfald och tryggar de livsviktiga ekosystemtjänster som naturen erbjuder. Samtidigt dämpas klimatförändringen och främjas anpassningen till den. Båda programmen bygger på frivillighet och har visat sig vara framgångsrika. Frivillighet har varit en viktig faktor för att göra programmen populära, och modellen kan med fördel vidmakthållas. 

Planen för de offentliga finanserna kan inte garantera tillräckliga resurser för frivilligt skydd och det finns en risk för så kallat grått skydd. Därför är det väsentligt att regeringen påskyndar uppkomsten av en privat kompensationsmarknad. 

Reparationsbyggande och energiunderstöd

Utsikterna för bostadsbyggandet i Finland fortsätter att vara dåliga. Byggbranschen är i behov av snabbt stöd. I ett läge där nybyggandet avtar och särskilt bostadsaktiebolagens behov av reparationer ökar medan de ekonomiska resurserna minskar i östra och sydöstra Finland gjorde regeringen ett av sina största misstag i och med att den minskade anslagen för reparationsbyggande. Situationen förvärras ytterligare av regeringens nedskärningar i hushållsavdraget. 

Också slopandet av energiunderstöden i och med regeringens nedskärningar drabbar samma målgrupp. Energistöden har bidragit till bättre byggnadsbestånd och arbete runtom i Finland. 

Byggnaderna kan inte betraktas enbart som placeringsobjekt, utan de ska ses som hem och arbetsplatser. Sunda och välfungerande byggnader förbättrar livskvaliteten. 

Reparationsbyggande och energiunderstöd motsvarar också Finlands klimatmål när byggnadernas energiprestanda kan förbättras. 

Bostadspolitik

Att bygga bostadsrättsbostäder innebär att man kompletterar bostadsbeståndet i förorter med lågt marknadspris utan risk för att områdena segregeras. Den låga prisnivån på gamla bostäder i dessa förorter gör nämligen att byggnadsföretagen inte inleder produktion av ägarbostäder för konsumentförsäljning. 

Att upphöra med byggandet av bostadsrättsbostäder signalerar att man i Finland inte förhåller sig allvarligt till områdessegregering. En sådan signal bör vi inte sända i vårt land, där urbaniseringen sker snabbt. 

Regeringen bör signalera att de finländska städerna absolut håller fast vid bekämpningen av områdessegregeringen. 

I stället för att frysa produktionen kan ASO-produktionen styras noggrannare än för närvarande. Exempelvis kan ASO-systemets parametrar ändras, bostäderna riktas och finansieringen förenas med ramvillkor genom vilka statens risk minskas utan att förorterna offras. 

Det anslag som regeringen anvisat för bostadsutbudet för grupper med särskilda behov är för litet för att det ska räcka till för alla målgrupper. 

Boenderådgivning

Halveringen av stödet för boenderådgivning minskar antalet anställda i kommunerna. Boenderådgivningen hann inte ens bli etablerad innan den omstruktureras. 

Nedskärningarna i den sociala tryggheten ökar hyresbetalningssvårigheterna och risken för vräkning. Enligt sakkunnigbedömningar ökar regeringens åtgärder fattigdomen, särskilt bland barn, vilket ytterligare förvärrar situationen. Det har redan resulterat i att antalet personer som ansöker om utkomststöd har ökat kraftigt. På grund av regeringens åtgärder är man tvungen att övergå från förebyggande verksamhet till att korrigera skador. Det leder till att tyngdpunkten flyttas längre bort från lagens syfte. 

Naturresurssektorn och klimatåtgärderna

Naturbaserade ekosystem spelar en central roll i bekämpningen av klimatförändringen. Naturbruksaktörerna, det vill säga de som bedriver jord- och skogsbruk och de som arbetar inom branschen, har en central roll i underhållet av dessa ekosystem. Samtidigt är det fråga om att upprätthålla en hälsosam och bördig jordmån, vilket är av central betydelse för upprätthållandet av livsmedelssäkerheten och försörjningsberedskapen. 

Regeringens nedskärningar, till exempel i stödet till våtmarksodling, var förhastade och ideologiskt motiverade, vilket har bromsat genomförandet. Det är dock positivt att regeringen nu är beredd att godkänna dessa metoder som en del av jordbrukets effektiva klimatåtgärder. 

Utsläppen från trafiken

Att minska utsläppen från inrikestrafiken är avgörande för att uppfylla utsläppsminskningsmålen inom ansvarsfördelningssektorn, eftersom cirka en tredjedel av utsläppen inom denna sektor kommer från trafiken. I den energi- och klimatstrategi som nu bereds fastställs åtgärder för att främja koldioxidneutralitet och en ren omställning. Det är också viktigt att säkerställa ett tillräckligt urval av åtgärder i den klimatplan på medellång sikt som är under beredning, bland annat för att fasa ut fossila bränslen och främja omställningen till miljövänligare transportmedel och drivkrafter. 

Jag kan inte instämma i utskottets ståndpunkt, eftersom den inte i tillräcklig grad identifierar de centrala och kritiska bristerna i redogörelsen om planen för de offentliga finanserna i förhållande till klimat- och naturmålen, återupprättandet av kolsänkorna inom markanvändningssektorn och säkerställandet av boende till rimligt pris. 

Otillräckliga klimatåtgärder

Förslagen till finansiering i planen för de offentliga finanserna för att stödja klimat- och miljöåtgärderna är långt ifrån tillräckliga för att Finlands klimatmål ska nås. I själva verket minskar anslagen för att främja klimatneutralitet betydligt under ramperioden inom andra sektorer än forsknings- och utvecklingsverksamhet. Samtidigt kräver uppnåendet av Finlands klimatförpliktelser på EU-nivå och Finlands nationella klimatneutralitetsmål allt fler åtgärder och nya satsningar. 

Situationen för Finlands kolsänkor är alarmerande och man måste snabbt få istånd en ändring så att markanvändningssektorn slutar vara en utsläppskälla och istället återgår till att vara en kolsänka. Det viktigaste sättet för att uppnå målet är att begränsa avverkningen av skog. Regeringen föreslår fortfarande inga åtgärder för att rätta till situationen i planen för de offentliga finanserna. En tydlig enskild åtgärd för att minska avverkningsvolymerna och återupprätta kolsänkan är att minska energianvändningen av trä. Här är ett centralt verktyg att slopa skatteförmånen för vedeldning. Planen för de offentliga finanserna innehåller emellertid ingen beredskap att slopa förmånen eller andra miljöskadliga skattestöd. 

Samtidigt innehåller planen för de offentliga finanserna åtgärder som rentav försvagar förutsättningarna för skogarnas kolsänkor. Att höja skogsavdraget är ett incitament att öka virkesproduktionen och avverkningarna och därmed ett steg i fel riktning. Likaså är ökningen av Forststyrelsens intäktsföring en felaktig utvecklingstrend – intäktsföringen bör tvärtom minskas för att minska avverkningstrycket på statens skogar. 

Sammanlagt 14,9 miljoner euro anvisas för att förbättra skogarnas kolsänka 2026 och 2027. Stödet till klimatåtgärder är välkommet, men de åtgärder inom markanvändningssektorn som är mest verkningsfulla med tanke på klimatet nämns inte. Finansieringsnivån är dessutom helt otillräcklig med tanke på det mycket kännbara underskott som uppstått i skogarnas kolsänka jämfört med Finlands mål om klimatneutralitet. Regeringen tänker inte återinföra de stöd som den slopat för återvätning av torvmarker eller våtmarksodling, trots att exempelvis våtmarksodling enligt undersökningar är en mycket kostnadseffektiv klimatåtgärd. 

I planen för de offentliga finanserna har man inte heller på något sätt identifierat eller förberett sig på det hot om ekonomiska kostnader som följer av att Finland med nuvarande åtgärder inte kan fullgöra sina EU-förpliktelser och uppnå de nivåer på kolsänkor som avtalats för LULUCF-sektorn. Om inga ytterligare åtgärder vidtas blir vi tvungna att kompensera för den kollapsade kolsänkan genom ytterligare åtgärder inom andra utsläppssektorer eller genom att köpa ”sänkkrediter” eller ”utsläppsrätter” från annat håll i Europa. Det kan innebära en räkning på flera miljarder för Finland. 

I en tid då klimatmålen skärps är denna typ av spekulativ klimatpolitik som förlitar sig på köp av andras utsläppsrätter eller sänkkrediter varken hållbar eller ekonomiskt förnuftig. Det vore förnuftigare att vidta de åtgärder som behövs för att stärka kolsänkorna i Finland, varvid pengarna och sysselsättningen stannar i hemlandet. Det vore också mångdubbelt förnuftigare att betala finländska mark- och skogsägare för kolbindning än att kompensera utsläppseffekten genom dyra åtgärder på annat håll i Europa, för att inte tala om eventuella böter till EU. 

I planen för de offentliga finanserna har 8 miljoner euro anvisats för att utveckla beräkningen av kolsänkorna. Summan är betydande i förhållande till finansieringen för att stärka kolsänkan. Jag anser i och för sig att det är viktigt att utveckla beräkningsmetoderna, men betonar att det primära är att rikta finansiering till åtgärder som stärker kolsänkan. Utvecklingen av beräkningen av kolsänkor får inte heller vara en grund för att söla med klimatåtgärder inom markanvändningssektorn. 

Naturåtgärderna är bristfälliga och beskattningen av skadeverkningar bör skärpas

Tilläggssatsningarna på programmen METSO och HELMI är välkomna, men fullständigt otillräckliga. För att förbättra naturens tillstånd och stoppa förlusten av biologisk mångfald krävs tiotals gånger mer tilläggssatsningar jämfört med de 1,75 miljoner euro som läggs till i planen för de offentliga finanserna. 

När det gäller vattenskyddet innehåller planen satsningar på att förbättra Östersjöns och i synnerhet Skärgårdshavets tillstånd, vilket kan understödas. Som helhet bör nivån dock vara högre också när det gäller vattenskyddet. Särskilt beklagligt är det att förlängningen av fosforförordningens undantag för naturgödsel försämrar vattenskyddet, vilket innebär att åtminstone en del av satsningarna i sin helhet omintetgörs. 

Antalet vårdbiotoper har börjat minska, även om målet är att avsevärt öka dem. Orsaken till detta är de ändringar i tolkningen av miljöstöden för jordbruket som har gjort det olönsamt för många producenter att använda naturbeten som betesmark. När betesgången upphör innebär det en betydande utarmning av naturen. Markerna kräver kontinuerlig vård för att den biologiska mångfalden ska bevaras. Vid ramförhandlingarna söker man en lösning i frågan för Forststyrelsens naturobjekt, men det är helt otillräckligt med tanke på helheten. Det behövs en ändring av stödpolitiken så att stödet till naturbeten är tillräckligt högt och beaktar betesmarkens mosaikartade karaktär, som uttryckligen är en förutsättning för artrikedomen i områdena. 

Miljöskyddet är också en accentuerat internationell fråga. Till exempel Finlands internationella utvecklingssamarbete har drabbats av betydande nedskärningar. Planen för de offentliga finanserna innehåller ännu fler nedskärningar. Trots minskningen bör man se till att Finlands internationella klimat- och naturfinansiering inte minskar. 

Den mycket bristfälliga utgallringen av stöd som är skadliga för miljön måste också anses vara en betydande svaghet i de offentliga finanserna. I en tid som präglas av miljökriser måste man effektivare kunna minska på statlig finansiering som aktivt används för skadliga ändamål. Till exempel skattefriheten för vedeldning bör så snart som möjligt gallras ut för att förbättra tillståndet för både kolsänkorna och den biologiska mångfalden. 

Höjningen av gruvbeskattningen är däremot välkommen och ett steg i rätt riktning. Nivån på gruvskatten hade dock kunnat höjas ännu mer. Dessutom skulle en kraftigare inriktning av skatten på brytningsvolymer bidra till en minskning av miljöskadorna. 

Att torv definierats som en nationellt och strategiskt viktig råvara måste betraktas som ett misstag, eftersom torvproduktionen har skadliga miljökonsekvenser. Energianvändningen av torv har blivit olönsam på grund av utsläppshandeln, så man bör inte sträva efter att stimulera den med skattemedel. 

Nedskärningarna i Forststyrelsens naturtjänster äventyrar inte endast nivån på friluftstjänsterna utan också genomförandet av HELMI-programmet. Därför bör man i planen för de offentliga finanserna satsa mer än för närvarande på finansieringen av naturtjänster. 

Bostadsproduktionen minskar och bostadslösheten ökar

Planen för de offentliga finanserna skulle behöva mycket fler åtgärder för att öka bostadsbyggandet och främja boende till rimligt pris. Bostadsproduktionen har legat på en betydligt lägre nivå än under tidigare år, omkring 17 000—18 00 bostäder per år. Nivån på bostadsbyggandet förblir som väntat låg också för åren 2025 och 2026. Även om den årliga nivån på bostadsbyggandet skulle öka måttligt, ligger man ändå efter också jämfört med de kommande årens bostadsbehov, som är cirka 31 000–35 000 per år. 

Regeringens tidigare nedskärningar har redan avsevärt försvårat en ökning av boende till rimligt pris, och också gjort det svårare att upprätthålla den tidigare nivån. De kommunala hyreshusbolagens svårigheter har ökat i och med nedskärningarna. Fullmakten att bevilja räntestödslån för bostadsproduktion är otillräcklig och orsakar ett underskott i byggandet av nya bostäder till rimligt pris. Att öka bostadsbyggandet till rimligt pris och med räntestöd vore också ett viktigt sätt att stimulera bostadsbyggandet, som släpar efter det årliga behovet. 

Den betydande sänkningen av fullmakten för investeringsunderstöd för grupper med särskilda behov från 43 miljoner till 15 miljoner är ytterligare ett steg i fel riktning. Från och med början av regeringsperioden har investeringsunderstödet sänkts med sammanlagt 85 miljoner euro. Som ett resultat av besluten har byggandet av bostäder för grupper med särskilda behov minskat. Byggandet riskerar också att upphöra helt, vilket förvärrar underskottet i bostadsbyggandet, eftersom en tredjedel av det statligt understödda bostadsbyggandet har riktats till grupper med särskilda behov. 

Planen för de offentliga finanserna föreslår inga extra anslag för boenderådgivning, som i enlighet med regeringsprogrammet har skurits ner med 50 procent under innevarande valperiod. Det är ett mycket skadligt beslut, särskilt i kombination med de betydande nedskärningarna i den sociala tryggheten som genomförts samtidigt. Behovet av boenderådgivningstjänster har ökat betydligt, vilket har lett till att alla som behöver hjälp inte längre kan få det. Det här leder till att problemen tillspetsas och fördjupas, vilket på längre sikt blir dyrt också för statsfinanserna. De pengar som riktas till boenderådgivningen är en mycket liten del av de totala statsfinanserna, och en ökning av finansieringen skulle ge stort genomslag till låg kostnad. 

Regeringens åtgärder och planen för de offentliga finanserna står i strid med programmet för att eliminera långtidsbostadslösheten. Planen för de offentliga finanserna försämrar situationen och ökar risken för bostadslöshet.