Allmänt

Sannfinländarnas utskottsgrupp anser att det är oroväckande att obalansen i de offentliga finanserna fortsätter och blir allt värre, vilket flera sakkunniga har påpekat i sina yttranden. Coronakrisen har utan tvekan haft negativa konsekvenser för Finlands ekonomi. Det är dock tvivelaktigt att regeringen har använt coronakrisen som en ursäkt för att inte behöva föra en ansvarsfull ekonomisk politik. Man har inte inlett saneringen av de offentliga finanserna, och den strukturella obalansen mellan utgifter och inkomster kommer att öka under de kommande åren. 

Kommunförbundet är bekymrat över hållbarheten i de offentliga finanserna, eftersom planen för de offentliga finanserna går vidare med flera väldiga reformer: Vid sidan av social- och hälsovårdsreformen och förlängningen av läroplikten ingår bland annat vårdgarantin och skärpta personaldimensioneringar. På längre sikt är den sammanlagda effekten av alla åtgärder under regeringsperioden på saldot i de offentliga finanserna minst ca +2,5 miljarder euro. Enligt finansministeriets prognos står den offentliga ekonomin inte på en hållbar grund, utan underskottet i den offentliga ekonomin kommer att förbli stort när inkomsterna och utgifterna är i strukturell obalans och skuldkvoten fortsätter att öka mot slutet av det innevarande årtiondet. Därför behöver man noggrant gå igenom utgiftsstrukturen och utgiftsnivån inom de offentliga finanserna och genuint koncentrera sig på att trygga de kärnuppgifter som är viktiga för att välfärdsstaten ska kunna bevaras. Det är inte motiverat att finansiera andra utgifter, åtminstone inte på nuvarande nivå. Nedskärningar är att vänta, särskilt inom kommunsektorn, eftersom en ny nedskärning på 43 miljoner euro riktas mot statsandelen för kommunal basservice 2023, som en del av de inbesparingar på totalt 370 miljoner euro som regeringen kom överens om redan vid ramförhandlingarna 2021, och statsandelen för lagstadgad basservice permanent minskas med 33 miljoner euro från och med 2024. 

Sannfinländarnas utskottsgrupp fäster särskild uppmärksamhet vid inflationen och i synnerhet de stigande bränslepriserna. De ökade kostnaderna för mobilitet kan avsevärt försämra lönsamheten för arbete särskilt utanför stora städer och redan i sig skapa problem med bidragsfällor genom att det inte lönar sig att ta emot arbete, eftersom kostnaderna för arbetsresor är så stora. Detta medför problem för såväl företagsverksamheten i regionerna som kommunerna, om personer i arbetsför ålder i allt snabbare takt flyttar från mindre kommuner till städerna. Kostnaderna för mobilitet har betydelse också med tanke på tillgången till vård, om tjänsterna till följd av social- och hälsovårdsreformen koncentreras och följden kan bli att de regionala hälsoskillnaderna ökar. 

En betydande del av bränslepriset är skatt. Regeringen bör vidta åtgärder för att sänka kostnaderna för mobilitet till exempel genom tillfälliga skattesänkningar, så att trycket på löneökningar kan minskas och den regionala ojämlikheten inte ökar, vilket skulle försämra Finlands konkurrenskraft ytterligare. Bränslepriserna har också stor betydelse för företagens lönsamhet i form av transportkostnader. Regeringen behöver nu skyndsamt vidta effektiva åtgärder, inte bara för att balansera de offentliga finanserna utan också för att förhindra en inflationsspiral och för att öka löntagarnas köpkraft. 

Social- och hälsovårdsreformen och kommunekonomin

Enligt finansministeriet beror ökningen av utgiftsnivån framför allt på social- och hälsovårdsreformen, som från och med 2023 höjer utgiftsnivån med omkring 13,9 miljarder euro. Social- och hälsovårdsreformen minskar alltså inte statens utgifter, utan ökar dem avsevärt, och regeringen kommer inte att nå sitt mål att bryta den offentliga skuldkvoten. Syftet med reformen var att öka produktiviteten och åstadkomma besparingar. Det kommer dock inte att ske, och reformen kommer inte att minska hållbarhetsunderskottet i de offentliga finanserna. Regeringen har inte kommit med några som helst faktiska metoder för att bromsa kostnadsökningen. Sannfinländarnas utskottsgrupp påpekar att det bland annat inte har varit möjligt att ge några exakta uppskattningar av kostnaderna för löneharmoniseringen och ändringarna i informationssystemen. Flera av välfärdsområdena har bedömt att finansieringen inte räcker till för dessa kostnader. 

Sannfinländarnas utskottsgrupp betonar att det redan innan välfärdsområdena inleder sin verksamhet är klart att de mål som ställts upp för den inte uppnås i social- och hälsovårdsreformen, utan att den otillräckliga finansieringen och samtidigt särskilt ökningen av det politiska förvaltningsmaskineriet leder till att de resurser som står till förfogande för det egentliga utförande arbetet kommer att minska i framtiden. Eftersom det inte finns tillräckligt med finansiering för att genomföra den av regeringen föreskrivna sjukskötardimensioneringen och det inte finns tillräckligt med sjukskötare, anser Sannfinländarnas utskottsgrupp att det är sannolikt att regeringen och välfärdsområdena måste komma på olika sätt att på ett effektivt sätt kringgå den bindande sjukskötardimensioneringen genom att hitta nya serviceformer för vilka det beslutas att de inte berörs av de bindande personaldimensioneringarna. Sannfinländarnas utskottsgrupp anser det vara oroväckande att också tillsynsmyndigheternas resurser har underbudgeterats och att enheternas egenkontroll håller på att bli en central tillsynsform, och att det också hittills har upptäckts allvarliga brister i genomförandet av den. 

Sannfinländarnas utskottsgrupp ser som ytterst beklagligt det sätt på vilket regeringen försöker finna de besparingar som den motiverar med genomförandet av vårdardimensioneringen genom nedskärningar på 64 miljoner euro i läkararvoden, forskning och vård från och med 2023 samt genom besparingar i läkemedelsersättningskostnaderna, som beräknas uppgå till cirka 90 miljoner euro från och med 2023. Till skillnad från de flesta andra posterna i planen för de offentliga finanserna har dessa besparingar överbudgeterats och den ökning av vårdbehovet som dessa medför inom den offentliga sektorn har inte beaktats i tillräcklig utsträckning. 

Många sakkunniga har i sina yttranden framfört kritiken att finansieringen av välfärdsområdena är otillräcklig och i synnerhet att kostnaderna för löneharmonisering inte har beaktats på behörigt sätt. Södra Karelens välfärdsområde påpekar att löneharmonisering redan har gjorts i Södra Karelen och att de årliga konsekvenserna är över 8 miljoner euro. Om harmoniseringskostnaderna inom andra områden ligger på en motsvarande nivå, räcker inte den post på 0,2 procentenheter som är avsedd för ökning av servicebehovet till för att täcka kostnaderna för löneharmoniseringen och posten i fråga bör inte användas för att täcka kostnaderna för löneharmoniseringen. Den är avsedd att svara på det ökade servicebehovet. Löneharmoniseringen är en så betydande post att kostnaderna för den inte bör lämnas beroende av efterhandsjusteringar av kostnadsnivån. Alla välfärdsområden bör också behandlas jämlikt i fråga om denna finansiering. 

Vanda och Kervo välfärdsområde påpekar i sitt yttrande att den kalkylerade höjningen av förändringstiden med 0,2 procent inte räcker till för att täcka de demokratikostnader och bland annat IKT-utgifter som förändringen medför. I praktiken skulle det endast för att täcka dessa ändringskostnader behövas en temporär höjning av finansieringen med upp till 3 procent. I praktiken borde till exempel välfärdsområdet och staden tillsammans kunna finansiera sina demokratiutgifter till samma kostnader som 2021—2022. I praktiken kommer dock ett dubbelt antal beslutsfattande organ att inrättas. 

Sannfinländarnas utskottsgrupp påpekar att social- och hälsovårdsreformen avsevärt ökar de kostnader i anslutning till det politiska beslutsfattandet som inte är nödvändiga med tanke på genomförandet av den egentliga social- och hälsovården och vars storlek i samband med reformen uppenbart uppsåtligt är avsevärt underbudgeterad. Däremot har de IKT-ändringskostnader som är nödvändiga för att reformen ska lyckas inte beaktats tillräckligt, utan utifrån yttrandena kan man dra den slutsatsen att cirka hälften av det verkliga behovet har reserverats för kostnaderna. 

Vårdskuld orsakad av coronan och förbättrad tillgång till vård

Enligt Institutet för hälsa och välfärd har coronapandemin avslöjat betydande resurs- och systembrister i den nationella beredskapen inför globala eller omfattande hälsokriser. Dessa brister har inte bara äventyrat befolkningens liv och hälsa, utan har också tvingat samhället att använda medel som orsakar betydande ekonomisk, psykisk och välfärdsmässig skada – de negativa effekterna kvarstår i åratal. Även om resurs- och systembristerna har gällt många aktörer i samhället, har de visat sig vara särskilt starka i Institutet för hälsa och välfärds verksamhet. Bristerna har accentuerats ytterligare i den utdragna krisen. Obalansen mellan finansieringen och omkostnaderna beror både på de massiva nedskärningarna under tidigare år och på de nya uppgifter som anvisats institutet under de senaste åren och för vilka ingen finansiering har erhållits eller finansieringen har varit tidsbegränsad. 

Mellersta Finlands välfärdsområde påminner om att en nedskärning av finansieringen i förhållande till det identifierade behovet redan från och med 2025 i praktiken innebär att välfärdsområdena ska börja anpassa verksamheten till den framtida finansieringsnivån omedelbart när ansvaret för att ordna tjänster överförs till välfärdsområdena. Uppgiften kommer att vara mycket krävande för regionerna, särskilt i den nuvarande omvärlden, i kombination med de samtidiga målen för reformen att förbättra tillgången till tjänster och tjänsternas tillgänglighet samt att minska skillnaderna i välfärd och hälsa. Löneuppgörelser görs i ett skede där välfärdsområdena i egenskap av arbetsgivare ännu inte är helt funktionsdugliga och således inte kan delta i avtal om löner. Välfärdsområdesindexet beaktar endast höjning av lönenivån enligt den allmänna lönenivån. Om löneuppgörelsen är högre än detta kommer den således att innebära att personalen inom välfärdsområdena minskas eller anpassas från annat håll. 

Sannfinländarnas utskottsgrupp delar de framförda åsikterna och betonar att en situation där kostnaderna för löneharmoniseringen uppsåtligen har underbudgeterats och man till följd av detta måste skära ner servicenivån och personalstyrkan från och med 2025 inte är godtagbar och vittnar om att regeringens social- och hälsovårdsreform är misslyckad från första början. Då är det inte ens i teorin möjligt att genomföra vårdgarantin. Dessutom framgår det av ett yttrande från Päijänne-Tavastlands välfärdsområde att även den ökning av finansieringen som reserverats för åtstramning av vårdgarantin är underdimensionerad. 

Förmånssystemet

Sannfinländarnas utskottsgrupp påpekar att i och med att inflationen ökar, särskilt till följd av att kostnaderna för boende och rörlighet ökar, har många låginkomsttagare svårt att klara sin försörjning. Långt ifrån alla låginkomsttagare får utkomststöd och skattemyndigheten beaktar inte deras kostnader för arbetsresor på basis av användning av egen bil, vilket innebär att en höjning av utkomststödet eller avdraget för arbetsresekostnader inte på något sätt underlättar deras situation. Regeringen gör inte heller något i praktiken för att lösa de växande utkomstproblemen särskilt för pensionärer som bor i glesbygden och får låg arbetspension. 

Finansieringen av forskning och utbildning

HUS lyfter i sitt yttrande fram att statens ersättning för specialiseringsutbildning för personal inom social- och hälsovården, 96 miljoner euro per år, inte kommer att ändras jämfört med statsbudgeten för 2022. HUS anser inte att denna trend är positiv med tanke på målet att öka utgifterna för forskning och utveckling. Med beaktande av förändringarna i kostnadsnivån minskar alltså anslaget för forskning och undervisning på nationell nivå. Sannfinländarnas utskottsgrupp påpekar att i och med att inflationen ökar är bibehållandet av anslagen för forskning och utbildning i själva verket en nedskärning av forskningen och utbildningen. 

Avslutningsvis

Sannfinländarnas utskottsgrupp anser med stöd av bland annat finansministeriets och Kommunförbundets yttranden att social- och hälsovårdsreformen ökar statens utgifter avsevärt och permanent, men att kostnaderna för reformen i sin helhet och systematiskt har underbudgeterats, vilket framgår av nästan alla sakkunnigyttranden. Sannfinländarnas utskottsgrupp påpekar att de planerade besparingarna i planen för de offentliga finanserna är osäkra till sin natur; däremot har nästan allt på kostnadssidan systematiskt underbudgeterats, så det är klart att underskottet kommer att gå över styr. 

Tidpunkterna för ändringarna och därmed för genomförandet av kostnaderna är sådana att problemets omfattning klarnar till fullo först i slutet av 2023 eller i början av 2024. Således kommer den nuvarande regeringen inte att ställas till svars för problemen då valet äger rum före denna tidpunkt, utan ansvaret för att lösa problemen ligger hos nästa regering, antingen genom betydande nedskärningar, tvångssammanslagningar av välfärdsområden och/eller en betydande ökning av finansieringen. Innehållet i planen för de offentliga finanserna motsvarar inte verkligheten, utan har förvrängts avsiktligt och regeringens social- och hälsovårdsreform kommer att leda till en kostnadskatastrof. Social- och hälsovårdsreformens karaktär som en politisk lösning framhävs och kommer inte att uppnå de mål som uppställts för reformen. 

Regeringen rubbar på ett allvarligt sätt grunden för den offentliga ekonomin och i Samlingspartiet är vi djupt oroade över framtiden för välfärdssamhällets tjänster. Utan en hållbar offentlig ekonomi har vi inte världens bästa grundskola, fungerande hälsovårdstjänster, äldreomsorg, småbarnspedagogik, smidig kollektivtrafik och inte heller andra samhällstjänster. En hållbar ekonomi skapar en grund för välfärdssamhällets tjänster och säkerställer samhällets kristålighet. Det bör skapas spelrum i de offentliga finanserna för att vi ska ha spelrum och ekonomisk kristålighet också i framtida kriser. Nu har Finland ingen plan för hur skuldsättningen ska fås att minska. Skuldkvoten inom den offentliga ekonomin kommer att öka under hela ramperioden och den stärkande effekt regeringens sysselsättningsbeslut har på den offentliga ekonomin motsvarar endast en bråkdel av målet. I praktiken ser det ut som att man i färdplanen för hållbarhet kommit överens om att nästa regering ansvarar för hela anpassningsbehovet. Det här är oansvarigt. 

Mentalvårdstjänster

Rätt riktade välfärdsinvesteringar minskar kostnaderna inom de offentliga finanserna. Psykiska problem är vår största folksjukdom och den vanligaste orsaken till invalidpension. Trots detta är resurserna för vården av dem totalt underdimensionerade, och det är svårt att få tillgång till mentalvårdstjänster oberoende av åldersgrupp. Det var svårt att få tillgång till psykvård redan före epidemin, som ytterligare förvärrade situationen. Genom att förebygga sjukdomar och utslagning ökar vi människornas arbets- och funktionsförmåga och stärker sysselsättningen. 

En marginaliserad person innebär för den offentliga ekonomin en kostnad på upp till en miljon euro. Samlingspartiet kräver att terapigarantin genomförs skyndsamt för att möjliggöra snabb tillgång till psykvård. I planen för de offentliga finanserna har det inte anvisats medel för genomförandet av terapigarantin, vilket är en stor besvikelse som även påtalats av social- och hälsovårdsorganisationer. En stor besvikelse var också att regeringens proposition med förslag till vårdgarantilag inte innehåller någon terapigaranti alls. Investeringar i hälsa samt arbets-, studie- och funktionsförmåga måste göras målmedvetet. Terapigarantin måste genomföras ännu under denna valperiod som en del av vårdgarantin. 

Vårdbristen till följd av coronakrisen

Coronakrisen har på många sätt försämrat människornas välfärd och särskilt drabbat de redan utsatta. Samlingspartiet anser att regeringen är skyldig att ta hand om människor och utsatta personer under krisen. Nu måste vi satsa på barn, unga, äldre, minoriteter och andra viktiga grupper. De felsteg som gjordes på 1990-talet bör inte upprepas och de utsatta bör inte drabbas av nedskärningar. Vårdköerna är rekordlånga på grund av både coronapandemin och arbetstagarorganisationernas stridsåtgärder, och den föreslagna finansieringsmodellen beaktar inte alls de resurser som behövs för att minska vårdskulden. Coronapandemin, som ännu inte ens är över, har inte behandlat Finlands olika regioner jämlikt, och därför bör den regionala situationen beaktas vid allokeringen av tilläggsresurser. 

Äldreomsorgstjänster

De offentliga finanserna har på 2010-talet försämrats av befolkningens åldrande och de ökade åldersrelaterade utgifterna. Dessa utvecklingstendenser kommer att öka ytterligare på 2020-talet. Institutet för hälsa och välfärd har uppskattat att behovet av social- och hälsovårdstjänster på grund av den åldrande befolkningen ökar med 1,2—1,3 procent per år under 2020-talet. Varje finländare måste kunna lita på att han eller hon får åldras värdigt. Samlingspartiet vill öka resurserna för vård i hemmet och närståendevård samt tjänster för minnessjuka och säkerställa tillgången på yrkeskunnig och kompetent personal för hemvården. Vi skulle också satsa på rehabiliteringen av äldre finländare för att allt fler ska vara friska och funktionsdugliga allt längre. För att effektivisera laglighetsövervakningen av tjänster och bemötande av äldre måste justitieombudsmannens byrå dessutom avdelas tillräckliga resurser. 

De lagändringar som hänför sig till vårdardimensioneringen inom äldreomsorgen är underfinansierade, och de lagstadgade dimensioneringarna av vårdare kan inte uppnås i den trängda personalsituationen av idag. Vårdardimensioneringen har ytterligare höjt tröskeln för vård dygnet runt, vilket gör situationen för äldre som får hemvård än värre. Vid dimensioneringen av skötare har man inte på något sätt beaktat utnyttjandet av nya digitala lösningar, vilket försvårar den avsedda allokeringen av personal till dem som behöver dem mest. 

Personalens kompetens och tillräcklighet samt förutsättningarna för ett gott arbetsliv i olika former av tjänster för äldre ska säkerställas. Vi behöver fler vårdare och annan personal för att trygga högkvalitativa tjänster för äldre. För att de yrkesutbildade personerna inom vård- och omsorgssektorn ska kunna utökas och kvarstå i branschen behövs det en långsiktig plan där bland annat utbildningsbehoven och den arbetsrelaterade invandringen beaktas. 

Social- och hälsovårdsreformen

Överföringen av organiseringsansvaret för social- och hälsovården och räddningsväsendet och ändringarna av finansieringssystemet genomförs den 1 januari 2023. Samlingspartiet är särskilt oroat över att den finansiering som anvisats för beredningen av välfärdsområdena är otillräcklig. Särskilt behoven av IKT-ändringskostnader varierar avsevärt inom olika välfärdsområden, men det har inte beaktats i finansieringen. 

Finansieringen av välfärdsområdena baserar sig på bokslutsuppgifterna för 2021 och budgetuppgifterna för 2022. Finansieringen för 2023 i förändringsskedet i välfärdsområdena måste tryggas och fås att motsvara de faktiska kostnaderna. Enligt finansministeriets förslag är kommunernas kostnader för social- och hälsovården och räddningsväsendet alltför låga i förhållande till den faktiska utvecklingen. Finansieringen för 2023 måste tryggas till fullt belopp på basis av de faktiska kostnaderna och genast under 2023. De nuvarande kalkylerna visar på att man så snart välfärdsområdena inleds blir tvungen att vidta betydande anpassningsåtgärder. Kalkylerna visar att målen för social- och hälsovårdsreformen äventyras genast 2023 och att reformen inte når de mål som uppställts för den. 

Beloppet av den kalkylerade finansiering av social- och hälsovården som staten beviljar välfärdsområdena påverkas som en delfaktor av den uppskattade ökningen av servicebehovet. Från och med 2025 beaktas 80 procent av ökningen av servicebehovet. Samlingspartiet är oroat över de utmaningar som nedskärningen medför för hälso- och sjukvården i och med att befolkningen åldras och det verkliga servicebehovet ökar. 

I finansieringsförslaget beaktas inte heller de faktiska kostnaderna för löneharmonisering under övergångsperioden, kostnadseffekten av löneuppgörelsen våren 2022, effekten av den nuvarande ökade inflationen eller skötseln av vårdskulden på grund av coronan. Välfärdsområdena ska klara av den vårdskuld som förorsakas av coronan och likaså den dolda vårdskuld som kommer att belasta välfärdsområdenas ekonomi betydligt genast i samband med inledandet. Inte heller de effekter som kriget i Ukraina har på välfärdsområdena har beaktats i finansieringen. 

Löneharmoniseringen kommer i betydande grad att höja regionernas kostnader. Också arbetsmarknadsförhandlingarnas löneuppgörelser kommer att inverka på den tilläggsfinansiering som välfärdsområdena behöver. För merkostnader som föranleds av löneharmonisering ska välfärdsområdena anvisas särskild finansiering som täcker kostnaderna för dem. 

Beredskap inför hot mot hälsa och säkerhet

Coronapandemin har avslöjat betydande resurs- och systembrister i den nationella beredskapen inför globala eller omfattande hälsokriser. Dessa brister har inte bara äventyrat befolkningens liv och hälsa, utan har också tvingat samhället att använda medel som orsakar betydande ekonomisk, psykisk och välfärdsmässig skada — de negativa effekterna kvarstår i åratal. Även om resurs- och systembristerna har gällt många aktörer i samhället, har de visat sig vara särskilt starka i Institutet för hälsa och välfärds verksamhet. Bristerna har accentuerats ytterligare i den utdragna krisen. 

Medborgarverksamhet och frivilligarbete behöver ekonomiska resurser. Det offentliga finansiella stödet möjliggör kamratstödsverksamhet, frivilligarbete, medborgarverksamhet, nödhjälp och hjälp till dem som är i behov av hjälp samt tillgodoseende av akuta samhälleliga behov. Social- och hälsoorganisationernas verksamhet stöder människors sociala välfärd och hälsa, vilket i sin tur stärker förmågan att stå ut med osäkerhet och kriser. Denna resiliens behöver vi för att klara av coronakrisen, lindra den psykiska belastning som de ryska krigshandlingarna orsakar samt för att förbereda oss inför nya hot. År 2023 och de därpå följande åren kommer sannolikt i allt högre grad att öka behovet av social- och hälsoorganisationernas hjälpverksamhet. Finland har inte råd att pruta på eller spara på faktorer som upprätthåller resiliens, såsom hjälp och stöd från social- och hälsoorganisationer. 

Forskning, vetenskap och universitetssjukhus

Vid finansieringen av välfärdsområdena bör universitetssjukhusens särskilda skyldighet att ordna forskning, utbildning och beredskap inom sitt område beaktas. Tillägget för universitetssjukhus kompenserar för högre kostnader än andra välfärdsområden som upprätthållandet av ett universitetssjukhus medför för välfärdsområdena, såsom exempelvis den personal, de lokaler och den utrustning som behövs för att genomföra krävande specialiserad sjukvård, nationella och regionala special- och samordningsuppgifter (t.ex. beredskaps- och beredskapsverksamhet) samt omfattande utbildnings-, forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamhet. Regeringen drog dock in tillägget för universitetssjukhus och har inte visat hur den fortsatta finansieringen av universitetssjukhusen kan tryggas. 

I samband med behandlingen av vårdlagarna förutsatte riksdagen genom ett uttalande (Rsv 111/2021 rd) att ”utbildnings-, forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamheten inom social- och hälsovården och speciallagstiftningen om finansieringen av den föreläggs riksdagen för behandling så att den träder i kraft senast innan social- och hälsovårdsreformen genomförs.” 

Inte heller underhållet av forskningsinfrastrukturen har anvisats tillräckliga medel. Förutom för läkare är universitetssjukhusen också viktiga utbildare för andra yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården, såsom sjukskötare, sjukhusfysiker och logopeder. Det är skäl att notera att klinisk forskning också bedrivs tillsammans med icke-medicinska fakulteter, såsom yrkeshögskolor och andra universitetsfakulteter. Dessutom gör tillräcklig finansiering det möjligt att utvidga forskningen och forskningskunnandet till basnivå inom social- och hälsovården. 

Det ställs i tilltagande utsträckning nya och mer omfattande förväntningar på universitetssjukhusen. Nedskärningarna i de offentliga satsningarna på forskning, utveckling och innovation (FoUI) urholkar innovationsverksamheten, vilket på lång sikt återspeglas i Finlands konkurrenskraft och redan svaga ekonomiska tillväxt. 

Universitetssjukhusens brist på finansiering skadar i värsta fall oåterkalleligt verksamhetsmöjligheterna för medicinsk forskning och undervisning, som i synnerhet den utmärkta specialiserade sjukvården i Finland bygger på.