Regeringen väljer fel väg

Regeringen fortsätter utarma ekonomin, sysselsättningen och välfärden. Besparingarna inom social- och hälsovården och den sociala tryggheten ökar antalet låginkomsttagare och behovet av tjänster. Vid sidan av nedskärningarna i social- och hälsovården och försämringarna av arbetstagarnas rätt till skatteavdrag genomför regeringen skattelättnader av aldrig skådat slag för välbärgade höginkomsttagare samt sådana lättnader i samfundsskatten som sakkunniga anser vara onödiga. Regeringens dåliga etiska val ökar inte välfärden i Finland, utan försvagar människornas tilltro till framtiden och samhället, försvårar situationen ytterligare för låginkomsttagarna och ökar fattigdomen och ojämlikheten. 

FPA-ersättningarna riktas till privat affärsverksamhet

Regeringens social- och hälsovårdspolitiska linje är tydlig: den privata sektorn stärks och den offentliga social- och hälsovårdssektorn försvagas. Regeringen fortsätter i enlighet med regeringsprogrammet att stödja den privata hälso- och sjukvården genom FPA-ersättningarna. Regeringen föreslår ett nytt försök med FPA-ersättning för personer som fyllt 65 år. Flera av de sakkunniga som utskottet hört anser att regeringens linje är problematisk och rentav felaktig. Exempelvis anser Institutet för hälsa och välfärd (THL) att servicesystemets verksamhet och tjänsterna sammantaget inte blir rättvisa eller kostnadseffektiva när tilläggsfinansiering riktas till FPA-ersättningarna. Regeringens modell splittrar systemet ytterligare och det finns också en risk för att försöket ytterligare försvagar de offentliga läkartjänsterna istället för att minska belastningen på dem. THL konstaterar att försöket är mycket dyrt i förhållande till att det sannolikt har väldigt ringa hälsofördelar. Den ersättningsmodell som regeringen föreslår producerar inte heller kostnadseffektiva tjänster. Vi anser det vara särskilt problematiskt att regeringen satsar på en modell vars genomslag de sakkunniga i stor utsträckning ifrågasätter, samtidigt som välfärdsområdenas finansiering skärs ned. De knappa medlen bör användas på ett sätt som är så kostnadseffektivt och verkningsfullt som möjligt i syfte att förbättra medborgarnas hälsa och välfärd. Vi anser att de medel som reserverats för ersättningar bör riktas till välfärdsområdenas finansiering så att områdena på bästa sätt kan ordna tjänsterna utifrån invånarnas behov och så att tillgången till vård i rätt tid och vårdkontinuiteten tryggas genom modellen med ett eget vårdteam och egen husläkare. 

Välfärdsområdenas situation måste underlättas

Oppositionen har upprepade gånger framfört att regeringen bör ge välfärdsområdena mera tid att täcka underskott så att tjänsterna i områdena ska kunna organiseras på ett förnuftigt sätt och så att man kan undvika kortsiktiga lösningar, såsom uppsägningar och nedskärningar i verksamheten. När sparkraven styr är det omöjligt att genomföra en långsiktig personalpolitik och utveckling av social- och hälsovårdssektorns förmåga att attrahera och hålla kvar personal. Behovet av yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården är stort, men i och med regeringens nedskärningar finns det stor risk för att de som blivit uppsagda inte längre återvänder till den offentliga social- och hälsovårdssektorn utan i värsta fall helt byter bransch. I synnerhet nedskärningar i förebyggande och icke-lagstadgade tjänster blir snabbt dyra när det uppstår problem som sedan fördjupas. I värsta fall drabbar problemen hela familjer och de kan ha långvariga konsekvenser. Regeringen föreslår nedskärningar på upp till 150 miljoner euro, och de riktas framför allt till socialvårdstjänsterna. Regeringens påståenden om att det inte är fråga om en nedskärning, utan att inbesparingen i första hand är en följd av att den ökade tekniken effektiviserar verksamheten, har inte varit trovärdiga. Tekniska lösningar är i stor utsträckning redan en del av vardagen inom många tjänster. Samtidigt krävs det satsningar för att öka och utveckla dem, inte nedskärningar. Välfärdsområdena bör få arbetsro i stället för att de ständigt utsätts för nedskärningar och åtstramningar. Regeringen bör trygga tillgången till icke-brådskande primärvård inom minst 14 dygn och vårdkontinuiteten bör säkerställas genom modellen med husläkare, egenvårdare och ett eget vårdteam. Detta förutsätter satsningar på primärvården. 

Stopp för nedskärningar i organisationernas finansiering

Regeringen Orpo har redan tidigare beslutat minska statsunderstöden till social- och hälsovårdsorganisationerna med en tredjedel under denna valperiod. Dessutom beslutade regeringen vid halvtidsöversynen om en ny nedskärning på 10 miljoner euro i understöden till organisationerna. Således minskas statsunderstödet till social- och hälsovårdsorganisationerna med hela 140 miljoner euro på årsnivå i slutet av valperioden. Regeringens organisationsfientliga politik slår mot kärnan i det civila samhället och pressar det fria medborgarsamhället hårt. Social- och hälsovårdsorganisationerna stärker delaktigheten och demokratin samtidigt som de hjälper barnfamiljer, unga, krisdrabbade, äldre, ensamma, minnessjuka, långtidssjuka, personer med funktionsnedsättning och alla anhöriga till dessa personer. Det arbete som social- och hälsovårdsorganisationerna utför är på många sätt betydande, bland annat verksamhet med låg tröskel, som också stöder den offentliga social- och hälsovården. Särskilt utsatta grupper, såsom långtidssjuka, får inte alltid de tjänster de behöver inom den offentliga sektorn och har hänvisats till social- och hälsovårdsorganisationerna. Nu skär regeringen i såväl den offentliga hälso- och sjukvården som social- och hälsovårdsorganisationerna. Samtidigt håller man på att reformera organisationernas understödssystem på ett sätt som väntas inskränka avsevärt på organisationernas självbestämmanderätt. Det är ytterst oroväckande. Vi anser att nedskärningarna som helhet bör ses över på nytt och effekterna på välfärden och kostnaderna utredas. Organisationernas långsiktiga arbete försvåras av nedskärningar efter nedskärningar. När det görs nedskärningar måste det säkerställas att organisationsverksamheten anpassas på ett kontrollerat sätt till de sjunkande understödsnivåerna. Organisationernas administrativa börda måste exempelvis minskas. Rätten till skatteavdrag för donationer bör också utvidgas till social- och hälsovårdsorganisationerna. 

Skuldsättningen döljs genom lån från Statens pensionsfond

Regeringen döljer sin rekordstora upplåning med det som finansministern kallar "bryggfinansiering", vilket i praktiken innebär extra intäktsföring till beloppet av en miljard euro från Statens pensionsfond 2027. Den offentliga skulden och de framtida ränteutgifterna minskar, men samtidigt minskar också den offentliga investeringsförmögenheten och avkastningen på den. Enligt uppgifter från finansministeriet kommer kostnaderna för regeringens ”bryggfinansiering”, också med en måttlig placeringsavkastning på 5,5 procent och skuldförvaltningskostnader på 2,5 procent, att uppgå till 35,5 miljoner euro 2027 och kumulativt till hela 117,8 miljoner euro 2026–2029. Genomsnittsavkastningen på pensionsfondens placeringar har legat på 5,5 procent sedan 2001. Om avkastningen är 8 procent är kostnaderna 65,2 miljoner euro 2027 och 221,3 miljoner euro under ramperioden. Vi ser det som ett principiellt problem att regeringen lånar pengar till budgeten från Statens pensionsfond. I ett läge där upplåning på marknaden skulle vara en lönsammare lösning anser vi att regeringens trixande med pensionspengarna är oskäligt och strider mot skattebetalarnas intressen. 

Centern är bekymrad över vilka konsekvenser planen för de offentliga finanserna har för tillgodoseendet av människors grundläggande fri- och rättigheter. Vi oroar oss också för om regeringen Orpo och Purra klarar av att vända Finlands ekonomi och sysselsättning. 

Regeringen informerade inte vid ramförhandlingarna om nya nedskärningar i välfärdsområdenas finansiering, men genomförandet av tidigare överenskomna besparingar fortsätter. Centern konstaterar att det ursprungliga anpassningsmålet på 1,4 miljarder euro som regeringen ställde upp för social- och hälsovårdstjänsterna under valperioden är orealistiskt. 

Regeringen pressar välfärdsområdenas ekonomi så till den grad att det blir omöjligt att ordna nödvändiga tjänster inom social- och hälsovården och räddningsväsendet. Institutet för hälsa och välfärd utvärderar i en rapport från mars 2025 utvecklingen av social-och hälsovårdstjänsterna under de första åren av välfärdsområdesreformen. Enligt rapporten har anpassningen av ekonomin hittills lett till att välfärdsområdena inte haft resurser för att utveckla tjänsterna. Skillnaderna mellan områdena är stora, servicenätet inom primärvården har inskränkts och vårdkontinuiteten är svag. 

Genomförandet av de besparingar som regeringen kräver leder till att välfärdsområdena avvecklar närservicen och basservicen och minskar personalen. Avvecklingen av tjänsterna leder till att hjälp inte alltid fås när det finns behov, köerna till tjänsterna växer och anhöriga till dem som behöver vård och omsorg blir tvungna att ta större ansvar för sina närstående än tidigare. Samtidigt som man på grund av sparkrav är tvungen att säga upp personal och låta bli att förlänga arbetsavtalen för viss tid, råder det brist på yrkeskunnig arbetskraft i många välfärdsområden. 

Centern påminner om att det är nödvändigt att sanera de offentliga finanserna och dämpa kostnadsökningen. Det förutsätter att regleringen lindras och förpliktelserna blir smidigare, men samtidigt måste tillräcklig finansiering tryggas för de lagstadgade tjänsterna och i förhållande till det faktiska behovet. Regeringen identifierar för närvarande inte välfärdsområdenas svåra läge, som leder till sämre tjänster och rentav till situationer som strider mot grundlagen. 

Den största politiska åsiktsskillnaden mellan Centern och regeringen Orpo gäller ordnandet av social- och hälsovårdstjänsterna för finländarna och tryggandet av finansieringsbasen för detta. Välfärdsområdena omfattas nu av en stark statlig styrning genom författningar och finansiering. Centern vill öka de lokala befogenheterna att välja de lämpligaste lösningarna och öka flexibiliteten i sätten att ordna tjänsterna samt avveckla de riksomfattande bindande normerna. De kalkylerade besparingar som de tidigare lagändringarna beräknas ge upphov till har regeringen Orpo och Purra också dragit av från välfärdsområdenas finansiering. Det skulle vi inte har gjort och välfärdsområdena skulle då ha mer handlingsutrymme och genuina möjligheter att ordna behövliga grundlagsenliga social- och hälsovårdstjänster för invånarna i området. 

Det behövs mer tid för att genomföra besparingarna

Enligt Centern kan välfärdsområdena minska kostnaderna bland annat genom att utnyttja nya rutiner, men regeringens tidsplan och målnivå för välfärdsområdenas besparingar är helt orealistisk. Enligt Institutet för hälsa och välfärd kan sparåtgärder som vidtas alltför snabbt påverka hela systemet negativt och den gynnsamma utvecklingen inom många tjänster kan stanna upp. Centern har redan flera gånger föreslagit att tiden för att täcka välfärdsområdenas underskott bör förlängas. Det skulle göra det möjligt att stabilisera välfärdsområdenas ekonomi på ett kontrollerat sätt utan att närservicen och basservicen plötsligt och felaktigt körs ned. 

Centern skulle inleda ett åtgärdsprogram för att göra regleringen smidigare, avveckla normer och jaga besparingar i välfärdsområdena. Jakten på besparingar innebär att man granskar vilka paragrafer eller bestämmelser som kan slopas eller luckras upp och vilka funktioner eller vilken typ av beslutsfattande som kan automatiseras. Centern anser att man också i andra offentligfinansierade funktioner än välfärdsområdena systematiskt måste granska hur olika samhällsnormer kan avvecklas. Man bör undvika ineffektiva åtgärder och överväga vilka frågor som ska bekostas av den offentliga sektorn. 

Avvecklingen av flerkanalsfinansieringen måste framskrida

För att minska deloptimeringen och bättre hantera de totala kostnaderna inom den offentliga sektorn är det nödvändigt att flerkanalsfinansieringen kan avvecklas jämfört med nuläget. Till exempel måste finansieringsansvaret för FPA-skjutsar överföras från FPA till välfärdsområdena. Då måste välfärdsområdena bedöma vilket sätt att producera tjänster och vilket servicenät som är ändamålsenligt också med tanke på de resekostnader som den offentliga sektorn förorsakas av klienter som anlitar servicen. 

Regeringen har avsevärt ökat finansieringen av FPA-ersättningarna för privat sjukvård samtidigt som den har skurit i välfärdsområdenas finansiering. Centern skulle genomföra en strukturell förändring i FPA-ersättningarna för privat sjukvård genom att den befintliga finansieringen skulle omfördelas så att den begränsas till tandvård, kvinnosjukdomar och assisterad befruktning och så att ersättningsnivån skulle stiga jämfört med nuläget. 

Regeringens planer på att inleda ett försök med FPA-ersättningar som baserar sig på valfrihet för 65-åringar leder till ett motsvarande alternativ som välfärdsområdenas tjänster, vilket stärker den redan problematiska flerkanalsfinansieringen. Modellen splittrar vårdkedjorna för äldre och försvagar de offentliga läkartjänsterna, om läkarna som är anställda hos välfärdsområdena och Helsingfors stad i stor utsträckning övergår till att arbeta hos privata företag som tillhandahåller läkartjänster. Det kan leda till att belastningen på de läkare som finns kvar inom de offentliga tjänsterna ökar. Sakkunniga har bedömt att den hälsonytta som modellen väntas medföra är liten och kostnadseffektiviteten svag. 

Öppenheten kring kostnaderna för välfärdsområdets tjänsteproduktion måste öka

Centern skulle utan dröjsmål öppna kostnadsberäkningen för de social- och hälsovårdstjänster som välfärdsområdena ordnar för att få jämförbar information. Det förutsätter enhetliga kostnadsberäkningsgrunder för välfärdsområdena, annars kan serviceprodukterna inte jämföras. För konsekvensbedömningen och uppföljningen av kostnaderna krävs insamling av uppgifter och möjlighet att sammanställa och analysera uppgifterna. Besparingarna som riktas till Institutet för hälsa och välfärd hotar att försvaga tillgodoseendet av ministeriernas och välfärdsområdenas informationsbehov och den kunskapsbaserade styrningen. 

Välfärdsområdena måste kunna utföra försök och ta i bruk nya innovationer.

Centern anser det vara viktigt att man på nytt tar i bruk en modell med husläkare eller eget vårdteam särskilt för dem som behöver mycket hälso- och sjukvårdstjänster. Det finns internationella bevis på fördelarna med modellen husläkare. Ibruktagandet av modellen minskar redan på kort sikt antalet remisser till den specialiserade sjukvården och behovet av att söka sig till sjukhusjouren. Husläkarmodellen ökar också patienternas och klienternas tillfredsställelse med hälsovårdstjänsterna, förbättrar engagemanget i vården och förlänger den förväntade livslängden. Enligt internationella undersökningar är det genom att förbättra kontinuiteten i vården också möjligt att påverka användningen av den specialiserade sjukvården genom att minska den. Införandet av modellen med husläkare eller eget vårdteam skulle sannolikt dämpa kostnadsökningen inom hälso- och sjukvården. 

Centern skulle främja införandet av en yrkesutövarmodell i hela Finland. Med yrkesutövning avses sådan verksamhet där en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården inte innehar en offentlig tjänst eller något annat anställningsförhållande, utan producerar tjänsterna självständigt direkt för kunden. Syftet med yrkesutövarmodellen är att koppla läkare i den privata sektorn till långvariga vårdförhållanden som omfattas av välfärdsområdets organiseringsansvar. 

För att utveckla välbefinnandet i arbetet kunde man i teamen till exempel pröva på incitamentavlöning och lokala arbetstidsarrangemang. 

Utnyttjandet av artificiell intelligens bör främjas på riksnivå

Centern ställer sig bakom regeringens mål att fullt ut ta vara på de möjligheter som artificiell intelligens erbjuder inom social- och hälsovården så att kvaliteten på tjänsterna kan förbättras och vårdpersonalen behöver använda så lite tid som möjligt på annat än patientarbete. För att främja detta mål behövs det målmedvetna åtgärder för att stödja ibruktagandet av artificiell intelligens i hela landet. Regeringen Orpo har dessvärre inte föreslagit några sådana åtgärder och inte heller reserverat någon separat finansiering för att stödja uppnåendet av målet. 

Välfärdsområdena måste modigt söka metoder för att stärka produktiviteten. Detta uppnås genom att införa nya arbetssätt och verksamhetsmodeller, till exempel genom att fördomsfritt använda artificiell intelligens och robotik. Också lagen om sekundär användning av personuppgifter inom social- och hälsovården måste bli smidigare. 

Centern anser att det behövs nationella indikatorer för att mäta social- och hälsovårdstjänsternas genomslagskraft. Med indikatorerna skulle information samlas in för alla välfärdsområden och områdena få uppföljningar. Indikatorerna skulle göra det möjligt att följa bland annat förändringar i patientens funktionsförmåga, upplevd nytta av insatserna och vårdkedjornas funktion. 

Volymen i de elektroniska tjänsterna måste öka

I Finland borde man fastställa nationellt vilka mål som ställs upp för patientdatasystemen. Enligt regeringens riktlinjer måste man i Finland övergå till att prioritera digitala tjänster som en kanal för myndighetsärenden. Detta innebär att det primära alternativet till exempelvis brevpost skulle vara elektronisk post. Samtidigt måste det säkerställas att det alltid finns alternativa service- och kommunikationskanaler, till exempel fysiska serviceställen, för dem som av någon orsak inte kan använda digitala tjänster. Man borde också satsa på rådgivning om användningen av tjänsterna, för att allt fler ska får tillgång till hela utbudet av digitala tjänster som är oberoende av tid eller plats. 

Nedskärningarna i organisationernas finansiering är oskäliga

Regeringen Orpo och Purra har riktat nedskärningar på 130 miljoner euro till social- och hälsovårdsorganisationernas finansiering. Vid ramförhandlingarna minskade regeringen finansieringen med ytterligare 10 miljoner euro, även om det är känt att nedskärningarna kommer att leda till en betydande avveckling av organisationernas verksamhet. Nedskärningarna som riktas till social- och hälsovårdsorganisationernas arbete drabbar särskilt främjandet av välbefinnandet, det förebyggande arbetet och tjänsterna med låg tröskel. Samtidigt genomför regeringen lagreformer som ökar problemen och leder till att behovet av de tjänster som organisationerna erbjuder växer, alltså borde tjänsterna ökas och inte minskas. Behovet av hjälp växer när regeringen ökar tillgången till alkohol, skär i den sociala tryggheten och ökar utbudet av penningspel. Centern skulle inte i likhet med regeringen ha gjort massiva nedskärningar i organisationernas finansiering. Regeringen bör följa vilka konsekvenser nedskärningarna i organisationernas finansiering har för utbudet av tjänster och människornas välfärd och hälsa och vid behov snabbt öka finansieringen. 

Vi väntar på en totalreform av lagstiftningen om närståendevård

Regeringen Orpo hade skrivit in i regeringsprogrammet att den före halvtidsöverläggningen genomför en totalreform av lagen om stöd för närståendevård så att bland annat de särskilda behoven hos närståendevårdare i arbets- och pensionsåldern beaktas. En totalreform av lagen behövs och vi har väntat på att regeringen ska lämna en proposition till riksdagen. Ingen proposition har lämnats och vi undrar varför den utlovade reformen dröjer. Det finns till exempel betydande behov av att förbättra samordningen av närståendevård och förvärvsarbete. 

Närståendevården är viktig för samhället. Samtidigt innebär närståendevården i allmänhet också minskade arbetsinkomster och pensionsinkomster för de närståendevårdare som förbundit sig att sköta sina närstående själva. Den tilläggsfinansiering på 16 miljoner euro för närståendevård och familjevård som regeringen beslutade om vid halvtidsöverläggningen är ytterst viktig. Verkställandet av stödet för närståendevård måste också följas upp för att säkerställa att tilläggsfinansieringen riktas till närståendevården på rätt sätt. Regeringen bör i enlighet med regeringsprogrammet också utreda om utbetalningen av stödet för närståendevård ska överföras på FPA. 

Regeringen beslutade vid halvtidsöverläggningen att helt och hållet slopa det schablonmässiga avdraget för arbetsrum. Närståendevårdarna har haft rätt att också ansöka om avdrag för arbetsrum (480 euro 2024). Åtminstone närståendevårdarna bör också i fortsättningen ha rätt till avdrag för arbetsrum. 

Riktlinjerna i regeringsprogrammet och den nu föreslagna planen för de offentliga finanserna 2026–2029 bildar en helhet som kraftigt skär i de tjänster som utgör grunden för medborgarnas välfärd och samhällets hållbarhet på lång sikt. Regeringen bygger sin social- och hälsovårdspolitik på kortsiktiga besparingar vars samhälleliga och ekonomiska konsekvenser kommer att försvaga befolkningens välfärd och öka social- och hälsovårdsutgifterna ytterligare under de kommande åren. 

Social- och hälsovårdsorganisationerna är en central del av det finländska välfärdssystemet. De erbjuder stöd med låg tröskel, kompletterar de offentliga tjänsterna och når ut till människor som annars skulle lämnas utanför tjänsterna. Regeringen begår ett allvarligt misstag när den beslutar att minska social- och hälsovårdsorganisationernas finansiering med sammanlagt 140 miljoner euro under innevarande valperiod. Nedskärningarna ger inga besparingar, utan tvärtom ökar kostnaderna för den offentliga sektorn när problemen hopar sig och det behövs allt mer krävande tjänster. 

Särskilt allvarliga konsekvenser har man redan kunnat se till exempel i verksamheten vid organisationerna som främjar psykisk hälsa, där man har tvingats stänga kristelefonlinjerna och begränsa det stöd som erbjuds. Psykisk ohälsa beräknas redan i nuläget kosta Finland cirka 11 miljarder euro per år. Organisationerna erbjuder ett ovärderligt stöd till utsatta personer och kompletterar välfärdsområdenas tjänster. Man bör i samarbete med organisationsfältet se till att stabilisera statsunderstödssystemet, underlätta den administrativa bördan och stärka betoningen på det allmänna understödet. 

Regeringen anvisar ett årligt tillägg på 16 miljoner euro till arvodena för närståendevård och familjevård från och med 2026. Det är ett steg i rätt riktning, men den åldrande befolkningen ökar närståendevårdens betydelse och regeringens satsning motsvarar inte det faktiska behovet av stöd. Minimibeloppet av arvodet för närståendevård är fortfarande under 500 euro i månaden, och inga indexhöjningar utlovas. 

Välfärdsområdena beslutar om beviljande av stöd för närståendevård inom ramen för sina anslag. Eftersom regionerna kämpar med underskott i sina budgetar överförs tilläggsfinansieringen inte automatiskt till stödet för närståendevård. I värsta fall minskar antalet personer som får stöd trots att tilläggsfinansiering har anvisats uttryckligen till närståendevården. Närståendevårdarnas ställning måste förbättras strukturellt, till exempel genom att ansvaret för utbetalningen av stödet överförs till FPA och genom att säkerställa att kriterierna för stödet är desamma i hela landet. Stödet till närståendevården är förnuftigt både ur ett mänskligt och ekonomiskt perspektiv: det förhindrar att behovet av mer krävande tjänster ökar och stöder omsorgen av anhöriga. 

Både Institutet för hälsa och välfärd (THL) och Folkpensionsanstalten (FPA) har under de senaste åren upprepade gånger drabbats av spar- och anpassningsåtgärder som försvagar deras förmåga att sköta sina lagstadgade uppgifter. THL har i sitt yttrande till utskottet framfört att de nya nedskärningarna i omkostnaderna äventyrar tillgången till expertstöd för välfärdsområdena och ministerierna. Enligt FPA:s yttrande hotar nedskärningarna i omkostnaderna att fördröja beslut, förlänga köerna till kundservicen och fördröja verkställandet av lagändringarna. Det är ohållbart att regeringen genomför omfattande reformer av den sociala tryggheten och samtidigt minskar resurserna för dem som ska genomföra reformerna. 

Regeringen har redan tidigare beslutat om nedskärningar i utkomststödet, bostadsbidraget och utkomstskyddet för arbetslösa. De sammantagna konsekvenserna av nedskärningarna ökar antalet låginkomsttagare i Finland. Enligt social- och hälsovårdsministeriets bedömning ökar redan de nedskärningar som genomförts 2024–2025 antalet låginkomsttagare med cirka 100 000 personer. De kommande nedskärningarna hotar att öka antalet ytterligare. 

Regeringens sparåtgärder gäller förmåner som har ett direkt samband med konjunkturerna och allt fler ansöker om dessa förmåner när den ekonomiska pressen ökar. I detta läge är det synnerligen problematiskt att regeringen planerar en reform av utkomststödet som minskar antalet stödberättigade och överför trycket från det allmänna bostadsbidraget till det grundläggande utkomststödet. 

Regeringen Orpos ekonomiska linje innebär att nedskärningarna riktas till förebyggande åtgärder, grundtrygghet och låginkomsttagare samtidigt som skattelättnader införs för höginkomsttagare. Vi anser att denna linje ökar ojämlikheten och försvagar den ekonomiska stabiliteten på lång sikt. Det är motsägelsefullt att tala om att dämpa social- och hälsovårdsutgifterna och samtidigt avveckla just de strukturer som gör det möjligt att identifiera och förebygga problem i ett tidigt skede samt producera kostnadseffektiva tjänster. Regeringens linje hotar att öka de framtida kostnaderna och ojämlikheten och skjuter över de ökande problemen på kommande regeringar och generationer. 

Regeringens rambeslut och planen för de offentliga finanserna 2026–2029 är en fortsättning på regeringen Orpos ideologiska projekt för att avveckla den nordiska välfärdsstaten och öka ojämlikheten i det finländska samhället. Man försöker inte längre ens motivera nedskärningarna i den sociala tryggheten, social- och hälsovårdstjänsterna och utbildningen med att de minskar statens skuldsättning, eftersom man ökar underskottet avsevärt genom att införa skattelättnader i miljardklassen för stora företag och höginkomsttagare. 

I planen för de offentliga finanserna föreslås det att FPA-ersättningarna för privat sjukvård höjs med sammanlagt 226 miljoner euro 2026—2027. Regeringen har beslutat att fortsätta öka vinsterna för de stora privata vårdbolagen, även om de höjningar av FPA-ersättningarna som redan genomförts inte har förkortat vårdköerna. Också det pågående försöket med valfrihet för personer som fyllt 65 år hotar enligt de sakkunniga att försämra vårdkontinuiteten, vilket i sin tur äventyrar genomförandet av modellen med husläkare. Vänsterförbundet är det enda riksdagspartiet som konsekvent motsatt sig en höjning av FPA-ersättningarna. Vi kräver att de medel som används för detta riktas till välfärdsområdena för att stärka den offentliga primärvården: varje medborgare ska avgiftsfritt få tillträde till sin egen läkare inom en vecka. 

Planen för de offentliga finanserna innehåller också nedskärningar på 100 miljoner euro i socialvården. Enligt uppgifterna i offentligheten har regeringspartierna beslutat om besparingarna utan tjänstemannaberedning och utan att involvera den ansvariga ministern, och det finns fortfarande ingen information om hur besparingarna ska riktas. Dessutom bereder regeringen nedskärningar bland annat i servicen för personer med funktionsnedsättning och hemvården för äldre. Om nedskärningarna genomförs kommer de att försvaga ställningen för dem som redan är mest utsatta och leda till att allt fler mår dåligt i det finländska samhället. Regeringen vägrar också ge välfärdsområdena mera tid för att täcka underskott, vilket hotar leda till en ohållbar nedskärningsspiral och försummelse av lagstadgade uppgifter i många områden. 

Trots att arbetslösheten, bostadslösheten, behovet av mathjälp och fattigdomen bland barnfamiljer har ökat till följd av regeringens politik, har regeringen beslutat att fortsätta öka ojämlikheten ytterligare. Genom den så kallade totalreformen av utkomststödet minskas det skydd som beviljas i sista hand, och som också många arbetsoförmögna och långtidssjuka är beroende av, med 74 miljoner euro. Regeringen försämrar ytterligare incitamenten för att ta emot kortvarigt arbete genom att slopa utkomststödets skyddade belopp. Dessutom minskas stödnivån med 1,9–3 procent. Genom dessa beslut försvagas utkomstmöjligheterna för de mest utsatta på ett ohållbart sätt. 

Regeringen har också beslutat om nya nedskärningar i statsunderstöden till social- och hälsovårdsorganisationerna. Den sammanlagda summan av nedskärningarna uppgår redan till 140 miljoner euro under innevarande valperiod. Den hjälp som organisationerna erbjuder med låg tröskel är oersättligt och riktar sig uttryckligen till de människogrupper som drabbas hårdast av regeringens nedskärningspolitik. Samtidigt som hjälpbehovet ökar enormt försämras organisationernas verksamhetsförutsättningar ytterligare. 

Regeringen Orpo har konsekvent strävat efter att försvaga också invandrarnas ställning i det finländska samhället. Integrationstjänsterna har skurits ner och nu är man på väg att begränsa papperslösas rätt till nödvändig hälso- och sjukvård, vilket hotar att endast leda till ökade kostnader för den specialiserade sjukvården när sjukdomarna inte behandlas i tid. På motsvarande sätt ökar den så kallade norska modellen med hemvårdsstöd, som är diskriminerande för invandrarfamiljer, de offentliga utgifterna och särbehandlar familjerna på ett godtyckligt sätt. Det visar att invandringsfientligheten har blivit ett självändamål för regeringen som man också är beredd att betala för. 

Vänsterförbundet har som enda riksdagsparti föreslagit ett konkret alternativ för att återta regeringens nedskärningar i den sociala tryggheten och social- och hälsovården. De massiva skattelättnader som regeringen beslutade om för stora företag och rika vid vårens ramförhandlingar bör återtas, och pengarna bör användas för att lösa problemet med ojämlikhet i samhället och trygga basservicen. Om regeringens plan för de offentliga finanserna genomförs ökar statens skuldsättning, samtidigt som den övergripande säkerheten, förtroendet och välfärden i det finländska samhället försvagas. Det kan vi omöjligt acceptera.