Allmänt
Med ändringen införs bestämmelser som ska anpassa vår nationella lagstiftning till EU-domstolens tolkning av semesterreglerna i EU-rätten. Med hänvisning till rättspraxis sägs det i propositionen att vår semesterlag (162/2005) inte i tillräckligt hög grad tryggar arbetstagarnas rätt till betald semester i situationer där en arbetstagares frånvaro vid sjukdom eller rehabilitering pågår längre än vad som enligt semesterlagen anses vara tid som motsvarar arbetad tid, det vill säga i mer än 75 arbetsdagar. Lagförslaget förbättrar situationen för personer som är frånvarande från arbetet länge till följd av arbetsoförmåga.
Semesterlagen föreslås få bestämmelser om rätt att få extra lediga dagar som kompletterar semestern och om ersättning för extra lediga dagar. De extra lediga dagarna betraktas inte som semester eller tid som är jämställd med arbetad tid. Följaktligen tjänar arbetstagarna inte in ny semester för dagarna. En arbetstagare har rätt till extra lediga dagar, om den intjänade semestern för ett fullt kvalifikationsår understiger 24 semesterdagar till följd av frånvaro som beror på sjukdom, olycksfall eller läkarordinerad medicinsk rehabilitering som beror på en yrkessjukdom eller ett olycksfall och avser att återställa eller upprätthålla arbetsförmågan. Enligt semesterlagen motsvarar 24 semesterdagar fyra veckors semester. Däremot har en arbetstagare ingen rätt att få extra dagar om frånvaron har fortgått i mer än tolv månader utan avbrott.
Frånvarons kontinuitet avbryts av dagar eller timmar i arbete som infaller mellan frånvaroperioderna och som ger rätt till full kvalifikationsmånad. Arbete med partiell sjukdagpenning innebär dock inget avbrott i kontinuerlig frånvaro. Tanken är att de nya bestämmelserna inte ska minska möjligheterna att arbeta trots partiell sjukdagpenning. Också i fortsättningen kommer den som arbetar och har partiell sjukdagpenning att tjäna in semester på grundval av 5—7 § i semesterlagen, påpekar utskottet. Bestämmelserna om hur semester tjänas in vid partiell sjukdagpenning ändras alltså inte.
Arbetstagare har enligt förslaget rätt att få sådan ersättning för de extra lediga dagarna som motsvarar dennes ordinarie eller genomsnittliga lön. Ersättningen ska grunda sig på lönen vid den tidpunkt när arbetstagaren börjar ta ut de extra lediga dagarna. Däremot ger ersättningen för dagarna ingen rätt att få semesterpenning enligt tjänste- eller arbetskollektivavtal, såvida inte något annat sägs i avtalen.
Med hänvisning till EU-domstolens rättspraxis föreslår regeringen att också bestämmelsen om tidpunkten för semester som flyttats fram på grund av arbetsoförmåga ändras. I propositionen förlängs den tid under vilken framskjuten semester kan tas ut.
Utskottet tillstyrker lagförslaget utan ändringar men med följande kommentarer.
Arbetstidsdirektivet
Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, det så kallade arbetstidsdirektivet, innehåller bestämmelser om minimikrav för förläggning av arbetstiden och de gäller bland annat minimivilotider och årlig semester. Syftet är att främja arbetstagarnas säkerhet och hälsa. Direktivet tar hänsyn till Internationella arbetsorganisationen ILO:s konvention nr 132 om betald semester.
Enligt artikel 7 i arbetstidsdirektivet ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får en årlig betald semester om minst fyra veckor i enlighet med vad som föreskrivs genom nationell lagstiftning eller praxis angående rätten till och beviljandet av en sådan semester. Den årliga betalda semestern får inte bytas ut mot kontant ersättning, utom då anställningen avslutas, står det i direktivet.
Direktivet tillåter att medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning avviker från vissa artiklar. Dessutom är det tillåtet att avvika från vissa artiklar genom avtal mellan arbetsmarknadens parter. I fråga om artikel 7 om årlig semester föreslås dock inte rätt att göra avsteg.
Direktivet säger heller ingenting om mekanismen för hur en arbetstagares rätt till minst fyra veckors betald semester uppkommer. Medlemsstaterna kan ha mekanismer som innebär att semester tjänas in ett år och tas ut nästa år eller mekanismer där rätten till semester uppkommer och semesterdagarna tas ut samma år. Intjäningsmekanismen i vår semesterlag avviker från reglerna i flera andra EU-stater.
Bedömning av ändringsförslagen
Den utformning som semesterlagen och bestämmelserna om tid som är likställd med arbetad tid har i dag anses uppfylla kraven i ILO:s konvention om betald semester. De föreslagna ändringarna kan inte anses strida mot konventionen eftersom de förbättrar villkoren för personer som är frånvarande från arbetet länge på grund av sjukdom, olycksfall eller medicinsk rehabilitering.
De föreslagna extra lediga dagarna och semesterdagar har olika rättsverkningar. Vid utfrågningen av sakkunniga framfördes det vissa synpunkter om att de extra lediga dagarna på grundval av EU-rätten bör betraktas som semesterdagar och därmed ge nya semesterdagar. Men utskottet har också informerats om att det av arbetstidsdirektivet och anknytande rättspraxis inte går att dra slutsatsen att semester eller motsvarande extra lediga dagar måste generera ny semester. I de länder där rätt till semester uppkommer och semester tas ut samma år existerar inte frågan om semester samtidigt ska generera ny semester.
I sin praxis har EU-domstolen framhållit att den rätt till betald semester som finns inskriven i artikel 31.2 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna och artikel 7 i arbetstidsdirektivet har två syften, nämligen att ge arbetstagare rätt till vila från de uppgifter som ingår i anställningsavtalet och att garantera tid för rekreation och fritid. En rätt att vid arbetsoförmåga obegränsat tjäna in rättigheter avseende betald årlig semester är enligt domstolen inte förenlig med det egentliga syftet med rätten till betald årlig semester och rätten kan därmed upphöra efter en skälig tid. Enligt en dom från domstolen behöver semester inte kunna tjänas in kumulativt utan begränsning vid frånvaro på grund av sjukdom, utan det är enligt arbetstidsdirektivet tillåtet att införa begränsningar i den tid med arbetsoförmåga som genererar semesterrätt.
Än så länge har EU-domstolen inte lagt fast någon tydlig tidsgräns för vad som är en godtagbar tid för att avsluta intjäningen av semester vid arbetsoförmåga. Det finns heller ingen tolkning i rättspraxis för att bedöma om det vid frånvaro på grund av sjukdom och rehabilitering räcker med att uppfylla direktivets minimikrav på semester eller om man också i de fallen ska tillämpa sådan nationell lagstiftning som går längre än minimikraven i direktivet för exempelvis längden på semestern.
Förslaget bedöms ha en kostnadseffekt på cirka 18 miljoner euro för arbetsgivare inom privat sektor och på cirka 4,4 miljoner euro för arbetsgivare inom offentlig sektor. De nya bestämmelserna ökar också i viss grad det administrativa arbetet, behovet av att se över informationssystemen och behovet av att utbilda anställda inom personalförvaltningen. Om extra lediga dagar behandlas som semester och de också genererar ny semester, ökar kostnaderna enligt propositionen med cirka 13 procent jämfört med de beräknade kostnaderna för de föreslagna ändringarna. Kalkylen innefattar inte kostnaderna för eventuella semesterpengar som betalas ut på grundval av tjänste- och arbetskollektivavtal inom olika branscher.
I riksomfattande kollektivavtal kan det med stöd av semesterlagen avtalas att avtalsbestämmelser om givande av semester samt om tidpunkten för utbetalning av semesterlön och semesterersättning kan utsträckas till att omfatta extra lediga dagar. I det hänseendet ökar lagreformen klyftan mellan organiserade och oorganiserade företag i de fall där kollektivavtal med allmän giltighet i fortsättningen tillåter lokala avtal också beträffande extra lediga dagar och tidpunkten för utbetalning av ersättning för dem, och det är ett undantag från kollektivavtalet.
Utskottet anser att den föreslagna lagstiftningen inte entydigt kan anses strida mot EU-rätten utan att det finns riktlinjer från EU-domstolen. Följaktligen kan lagförslaget godkännas enligt propositionen. Semesterlagstiftningen kommer självfallet också i fortsättningen att styras av EU-domstolens rättspraxis.
I dagsläget införs därför bara de ändringar i semesterlagen som anses vara nödvändiga på grund av domstolens rättspraxis. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet konstaterar att semesterlagen redan nu är relativt komplicerad och att den inte blir enklare av de nya begrepp som föreslås bli införda. Följaktligen bör beredningen av en övergripande reform för att uppdatera lagen fortsätta så snart som möjligt.