I proposition RP 210/2016 rd föreslås det att lagen om utkomstskydd för arbetslösa ändras bland annat genom åtstramningar av skyldigheten att ta emot jobb och skyldigheten att delta i aktiveringsåtgärder, med hot om förlust av arbetslöshetsförmånen. Syftet med propositionen är att arbetssökande ska kunna ta emot jobb snabbare och att förkorta arbetslöshetsperioderna. Genom ändringarna betonas att arbetslöshetsförmåner kräver motprestationer och att arbetslösa personer har skyldighet att söka arbete och förbättra sina förutsättningar för sysselsättning. Regeringen föreslår bland annat att inkomst- och kostnadsjämförelsen för heltidsarbete slopas vid vägran att ta emot arbete efter skyddet för yrkesskicklighet, att arbetssökande ska vara skyldiga delta i service som inte ingår i sysselsättningsplanen och att karenstiden vid vägran att ta emot erbjudet arbete förlängs till 90 dagar. 

Vi kan inte godkänna förslag som utgår från att de arbetslösa försöker undvika arbete och är passiva. En överväldigande majoritet av de arbetslösa söker aktivt jobb utan att hitta något. Det vore viktigare att utveckla lyckade serviceprocesser och effektivisera arbetsförmedlingen än att strama åt skyldigheterna. Ändringen bedöms inte märkbart minska kostnaderna för arbetslösheten eller förbättra tillgången till arbetskraft. Det konstateras också i propositionsmotiven. Sysselsättningseffekterna bedöms vara i storleksklassen några hundra eller högst några tusen årsverken. Effekterna är dock helt beroende av antalet lediga jobb, antalet arbetserbjudanden som arbets- och näringsbyråerna lämnar, den sysselsättningsfrämjande service som står till buds och beteendet hos arbetslösa arbetssökande. Sammantaget har åtstramningarna små totalekonomiska effekter. För den enskilde arbetssökande kan följderna dock vara oskäliga. Vi menar att fördelarna inte står i balans med nackdelarna för individen. På grund av angivna skälen kan vi inte godkänna alla ändringsförslag.  

Förslagen om service för invandrare och skyldighet att delta samt om att tiden utan ersättning ska börja 30 dagar efter vägran att ta emot arbete är motiverade och välkomna. Till den delen omfattar vi utskottets betänkande. 

Sysselsättningen ökar inte av skärpta krav på motprestationer för utkomstskyddet för arbetslösa

Regeringen avser att genom propositionen skärpa kraven på motprestationer för den som får utkomstskydd för arbetslösa. I ett läge där arbetslösheten främst beror på bristande utbud av arbete anser vi att det inte är motiverat att sätta in hårdare sanktioner. Åtstramningarna förbättrar inte sysselsättningen utan leder bara till att förmånstagarna förlorar den förmån som tryggar deras utkomst. Forskningen kring konsekvenserna av förlängd karenstid är överhuvudtaget sparsam och oenhetlig, så också i det avseende verkar regeringens strategi att hota med käppen snarare vara ett ideologiskt val än ett arbetskraftspolitiskt.  

De skärpta sanktionerna leder lätt till att de som redan tidigare befinner sig i en utsatt position får ännu svårare att klara vardagen. Det har uppskattats att en del av klienterna måste ty sig till utkomststöd på grund av sanktionerna. I stället för att ta till bestraffningar bör regeringen öka incitamenten för att få jobb. Arbetskraftsförvaltningens resurser bör inriktas på arbets- och näringsbyråernas tjänster och på en aktiv arbetskraftspolitik. Den ökande långtidsarbetslösheten bidrar till större strukturell arbetslöshet, och den är svår att åtgärda ens om den ekonomisk tillväxten någon gång tar fart. Den strukturella arbetslösheten är hot mot vår framtida ekonomiska tillväxt. 

Det bör också noteras att Finlands palett av sanktioner är tämligen bred jämfört med många andra länder. Sakkunniga har erinrat om att ett vidlyftigt urval av sanktioner inte nödvändigtvis är ett tecken på effektiv verkställighet, utan att det också är mycket möjligt att direkt anvisning av arbete inte motsvarar den arbetslöse arbetssökandes behov eller situation. När arbete erbjuds måste man alltid beakta vilken utbildning och kompetens de arbetslösa har.  

Vi understöder inte en förlängning av karenstiden vid vägran att ta emot arbete. Däremot understöder vi att tiden utan ersättning efter vägran att ta emot arbete börjar först 30 dagar efter vägran. Det skulle minska antalet fall där arbetslöshetsförmånen förvägras retroaktivt samtidigt som det administrativa arbetet minskar för utbetalaren. Vi föreslår en ändring i lagförslaget (2 a kap. 4 §).  

Åtstramningarna försvårar vardagen

Regeringen föreslår att arbetslösa efter att skyddet för yrkesskicklighet på tre månader upphört ska ha skyldighet att söka och ta emot även sådant heltidsarbete där lönen för arbetet efter kostnaderna för mottagandet av arbetet är mindre än arbetslöshetsförmånen. Vi stöder inte det förslaget. Syftet med rätten att vägra ta emot ett jobb på grundval av inkomst- och kostnadsjämförelsen är att förhindra att den arbetssökande försätts i en oskälig situation. En arbetsplats som, i fall av goda trafikförbindelser, faller inom ramen för tretimmarsgränsen kan gott och väl befinna sig långt från den arbetslösas boningsort, vilket medför att kostnaderna för arbetsresorna kan uppgå till flera hundra euro per månad. Inom låglönebranscher kan också ett heltidsarbete i sådana fall i praktiken vara ekonomiskt olönsamt på ett sådant sätt att det skulle vara oskäligt för den arbetslösa att tvingas ta emot arbetet. Låga inkomster förenat med långa arbetsdagar kan skapa många problem exempelvis i barnfamiljer. Bland annat kan barnen tvingas gå i barndagvård eller vara ensamma efter skolan i oskäligt lång tid. 

Vi ser det inte som motiverat eller ändamålsenligt att en arbetssökande är skyldig att ta emot ett erbjudet jobb som är oskäligt med hänsyn till kostnaderna för att ta emot jobbet. Vi kräver att den på en inkomst- och kostnadsjämförelse baserade rätten att vägra ta emot ett jobb bibehålls också för heltidsarbete. Vi föreslår en ändring i lagförslaget (2 a kap. 5 §).  

Skyldighet att delta service som inte ingår i sysselsättningsplanen

Enligt propositionen kan en arbetssökande i fortsättningen påföras en tidsperiod utan ersättning, om hen vägrar ta emot en erbjuden service som inte avtalats i sysselsättningsplanen. Det anser vi inte vara motiverat. 

Sysselsättningsplanen ska vara ett individuellt och planmässigt stöd som hjälper den arbetssökande få jobb. Det är i och för sig bra att också åtgärder som inte tas upp i sysselsättningsplanen kan utnyttjas, men den arbetssökande ska inte behöva delta i sådana åtgärder. Deltagandeplikten försvagar effekten av sysselsättningsplanen och kan leda till att den arbetssökande måste delta i service som är dåligt planerad och oändamålsenlig för just henne eller honom. I fortsättningen, när intervjuer görs med tre månaders mellanrum, är det viktigt att myndigheterna tillsammans med den arbetssökande justerar och uppdaterar sysselsättningsplanen i fråga om lämplig service. Vi föreslår en ändring i lagförslaget (2 a kap. 12 §).  

Avslutningsvis

Vi anser att ändringarna gällande integrationsåtgärder kan understödjas så att invandrarna snabbare kommer ut i arbetslivet eller får utbildning. Ändringarna innebär att invandrarnas skyldigheter harmoniseras. Till vissa delar blir det åtstramningar, till andra delar lättnader. Sanktionerna är i linje med det som gäller för andra arbetskraftstjänster och de är mer konsekventa än i nuläget. Under sakkunnigutfrågningen framgick det också att det sannolikt blir små förändringar, eftersom det är sällsynt att en invandrare anmäler sig för inledande kartläggning eller inleder integrationsfrämjande utbildning genast när det är möjligt. Problemet i dag är i stället bristen på utbildningsplatser och att invandrarna tvingas vänta åtskilliga månader på att få utbildning. Det försinkar starten för integrationsåtgärderna.  

Regeringen föreslår att lagen om utkomstskydd för arbetslösa ändras. Avsikten är att påskynda mottagandet av arbete och förkorta arbetslöshetsperioderna genom skärpningar i arbetslösa personers skyldighet att söka erbjudet arbete och skyldighet att delta i aktiveringsåtgärder som förbättrar förutsättningarna för sysselsättning med hot om förlust av arbetslöshetsförmånen. 

Efter att skyddet för yrkesskicklighet på tre månader upphört har arbetslösa enligt propositionen skyldighet att söka och ta emot även sådant heltidsarbete där lönen för arbetet efter kostnaderna för mottagandet av arbetet är mindre än den arbetslöshetsförmån som betalas till personen. Om personen har tillgång till egen bil, förutsätts att han eller hon använder bilen till arbetsresor även utanför pendlingsregionen, som sträcker sig 80 kilometer från hemmet. Den tidsperiod utan ersättning som föreläggs på grund av vägran att ta emot arbete förlängs i vissa fall. Det att arbetsplatsen är belägen utanför pendlingsregionen kommer inte att vara en giltig orsak att lämna arbetet. En arbetslös ska i regel vara skyldig att delta i all arbetskraftsservice som erbjuds honom eller henne, även när deltagandet inte har överenskommits i sysselsättningsplanen. 

Enligt de sakkunniga utskottet hört är det inte sannolikt att de verktyg som föreslås i propositionen skulle leda till att arbetslöshetsperioderna förkortas; åtminstone inte så att förkortningen skulle bero på att arbetslösa träder ut på arbetsmarknaden. Däremot kan sanktionerna leda till att arbetslösa knuffas ut ur arbetslivet, vilket ökar behovet av utkomststöd. 

Utöver skärpta krav på motprestationer är förslagen behäftas med åtskilliga principiella problem. Det allvarligaste problemet anknyter till kravet på att ta emot jobb i en situation där nettolönen efter avdrag för kostnaderna för att ta emot jobbet är lägre än arbetslöshetsförmånen. I praktiken betyder det att en person som bor i Toijala kan föreläggas att arbeta i Helsingfors till en lön som följer kollektivavtalet eller, om branschen saknar kollektivavtal, till gängse lön. Enligt rättspraxis är gängse lön för närvarande cirka 6 euro/timme, vilket vid heltidsarbete ger cirka 1 000 euro/månad brutto. När man från detta avdrar arbetstagarens skatter och avgifter av skattenatur samt kostnader för arbetsresor blir det kvar 500 euro/månad. Oberoende av om personen tar emot arbetet eller inte tvingas hen söka utkomststöd. Om personen tar emot jobbet kan hen dock få kvar mindre än 400 euro, om socialväsendet inte beviljar kompensation för arbetsresorna (praxisen varierar). En ensamboende person som tagit emot ett sådant jobb får efter boendekostnaderna då kvar 85 euro/månad för övriga utgifter. (Exemplets siffror är ungefärliga, eftersom de exakta beloppen beror på många faktorer. I exemplet antas att personens skatteprocent är något under 10, men att hen ansöker om avdrag för resor mellan bostad och arbetsplats.) 

Utskottet bedömer i betänkandet att sådana situationer kan undvikas genom myndighetens prövning, men de praktiska erfarenheterna av arbets- och näringsbyråernas beslutskultur ger inte anledning till en sådan optimism. Digitaliseringen accentuerar ytterligare behovet av exakt lagstiftning, eftersom det är svårt att programmera in skälighetsprövning i robotar. De ändringar regeringen genom andra propositioner gjort i arbetskraftstjänster försvårar dessutom möjligheterna för dem som fått ett sanktionsbeslut att konsultera tjänstemän i ett besvärsärende. Om personen i exempelfallet har barn måste de i genomsnitt gå i dagis cirka 12 timmar om dagen. Små barn är alltså hela sin vakna tid i daghemmet. Det kan inte på något vis anses skäligt. 

I likhet med yttrandena från de sakkunniga är de vanligaste studierna om hur sanktioner påverkar sysselsättningen av arbetslösa motstridiga. Enligt vissa verkar sanktioner ha en aktiverande verkan åtminstone i vissa grupper av arbetslösa. Å andra sidan har sanktioner ingen sysselsättande effekt för långtidsarbetslösa eller i ett läge där det råder överutbud på arbetskraft. Hindren för sysselsättning finns då på andra håll än i arbetsviljan. Också sanktioner riktade till de unga har visat sig vara ineffektiva. (Busk Henna: Kannustavatko työttömyysturvaetuuden sanktiot työllistymään? Työpoliittinen aikakauskirja 2/2015, Karjalainen Vappu et al. (red.): Kaikki työuralle! THL 2013 och Palola Elina et al.: Nuoret koulutuspudokkaat sosiaalityön asiakkaina. Institutet för hälsa och välfärd, 2012.) 

Ett allmänt problem med studier i ämnet som gjorts är att de har svårt att komma åt vilka multiplikativa effekter en viss åtgärd har på människornas inkomstnivå eller arbetsvillkor. Vid bedömningen av de samlade effekterna vore det viktigt notera också vad som händer med dem som av någon anledning inte sporras av sanktionshotet utan i stället drabbas av dem. I internationella bedömningar har sanktioner i anknytning till grundtryggheten snarare ha en marginaliserande än en aktiverande verkan. (National Audit Office, Benefit Sanctions. 30.11.2016.) De här multiplikativa effekterna beaktas inte i propositionen. 

Sanktionerna leder till en förskjutning från utkomstskydd för arbetslösa till utkomststöd. Efter de hittills införda sanktionerna har antalet hushåll utan inkomster fördubblats. Många som förlorar utkomstskyddet för arbetslösa glider utom räckhåll för arbetskraftstjänsterna. Sanktionerna kan visserligen snygga till arbetslöshetsstatistiken, men gör det inte nödvändigtvis på ett mänskligt eller samhällsekonomiskt hållbart sätt — människor hamnar i ett långvarigt eller rentav permanent stödberoende och i fattigdom. Fenomenet har också bidragit till den ökande barnfattigdomen. (Honkanen Pertti: Tulottomat kotitaloudet — esitys Sosiaali- ja terveysturvan päivillä 14.8.2013.) 

Regeringens förslag att strama åt utkomstskyddet för arbetslösa åtgärdar inget klart dokumenterat ändringsbehov utan är snarare ett utslag av dess allmänna inställning till arbetslösa. Undersökningar visar att den allmänna debatten tämligen ofta beskriver de arbetslösa som parasiter som lever ett lätt och bekvämt liv. I offentligheten sägs det väldigt lite positiva saker om de arbetslösa, liksom också när de arbetslösa själva får ordet. (Lillqvist Ella: Työtön suomalaisessa diskurssissa. Aalto-universitetet, 2010.) 

Antagandena om de arbetslösas ovilja att arbeta håller strängt taget inte streck. Hela 85 procent av alla arbetslösa uppger sig vara redo att gå i utbildning, bli företagare eller ta anställning. Det är inte överraskande, eftersom arbete fortfarande värderas högt överlag i Finland. Det inkomstrelaterade arbetslöshetsskyddet har dock noterats ha en passiverande verkan, men också då i mycket lindrig form. (Aaltio Elina: Työllisyyspalvelujen toimintakykymittarin pilotointi. Kommunförbundet 2014, Haavisto Ilkka: Neljäs Suomi EVA 2014 & Virjo et al.: Passivoiko työttömyysturva? Arbetsministeriet 2006.)  

Utkomstskydd för arbetslösa är redan i nuläget förknippat med tämligen många skyldigheter som oundvikligen leder till byråkratiskt gnissel. Fenomenet kan anses vara den främsta enskilda orsaken till att arbetslösa i synnerhet undviker att ta emot sådana splittrade och/eller atypiska jobb som kunde utgöra en språngbräda till den öppna arbetsmarknaden. Situationen underlättas inte alls av att villkoren för utkomstskyddet för arbetslösa medger en hel del myndighetsprövning och därför varierar beroende på vem eller i vilken region besluten fattas. Det kan för den arbetslöse därför vara omöjligt att på förhand veta hur den sociala tryggheten påverkas av om hen tar emot ett jobb.  

Om målet faktiskt är att förkorta arbetslöshetsperioderna, borde strävan vara precis tvärtom, dvs. att minska på byråkratin och kontrollen i fråga om utkomstskyddet för arbetslösa. I den riktningen går regeringen genom de nu aktuella lagförslagen endast på så sätt att tiden utan ersättning skjuts upp med 30 dagar för andra än permitterade. Ändringen ger den arbetslöse lite tid att klargöra eventuella missförstånd eller på annat sätt bereda sig på att inkomsterna upphör.