I proposition RP 53/2023 rd föreslås det att lagen om främjande av användningen av förnybara drivmedel för transport ändras. Bakgrunden till förslaget är skrivningarna om distributionsskyldigheten i regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering och genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor. 

Enligt propositionen sänks distributionsskyldigheten för 2024 till 13,5 procent. Dessutom föreslås det att tilläggsskyldigheten för 2024 sänks till 2 procentenheter och tilläggsskyldigheten för 2025 sänks till 3 procentenheter. Ändringarna syftar till att dämpa prisstegringen på drivmedel. 

År 2022 kom man överens om en temporär sänkning av distributionsskyldigheten för förnybara drivmedel 2022—2023. Samtidigt beslutade man att skärpa distributionsskyldigheten över den ursprungliga skyldigheten 2024—2030 så att den ökning av utsläppen som orsakas av den temporära sänkningen kan kompenseras. Den nya lagen om distributionsskyldighet trädde i kraft den 1 januari 2023. Enligt den gällande lagen stiger distributionsskyldigheten till 28 procent 2024 och till 34 procent 2030. Distributionsskyldigheten är en av de viktigaste åtgärderna för att minska utsläppen från trafiken och hela ansvarsfördelningssektorn och för att fullgöra skyldigheten enligt EU:s ansvarsfördelningsförordning. 

Finland har som en del av EU-förpliktelserna åtagit sig att halvera utsläppen från trafiken jämfört med 2005 års nivå fram till 2030. Höjningen av distributionsskyldigheten spelar en viktig roll i åtgärderna för att minska utsläppen från trafiken. Distributionsskyldighetens betydelse beror i första hand på dess effektivitet när det gäller att åstadkomma säkra utsläppsminskningar. Sänkningen av distributionsskyldigheten äventyrar allvarligt Finlands klimatmål. Sänkningen ökar förbrukningen av fossila bränslen i trafiken med cirka 20 procent. I verkligheten är effekten ännu större eftersom det sjunkande bränslepriset å ena sidan ökar efterfrågan, dvs. ökar trafikarbetet, och å andra sidan minskar incitamenten för att övergå till fordon med lägre utsläpp och effektivare organisera körningarna vid transporter. Enligt propositionen beräknas sänkningen av distributionsskyldigheten från 28 procent till 13,5 procent 2024 leda till att utsläppen från trafiken ökar med 1,6 miljoner ton. Effekten är med andra ord mycket betydande, med tanke på att utsläppen från transportsektorn uppgår till cirka 10 miljoner ton per år. Utifrån de modeller som VTT tagit fram 2022—2023 kan man uppskatta att ändringen av distributionsskyldigheten med en procentenhet innebär en förändring på cirka 0,1 miljoner ton i utsläppen från trafiken. 

Finlands klimatpanel bedömer i sitt utlåtande till ekonomiutskottet att åtgärderna för att bromsa distributionsskyldigheten ökar utsläppen med 4,5 miljoner ton 2024—2027 i jämförelse med den gällande lagstiftningen. Kombinerat med regeringens övriga propositioner hotar utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn 2030 vara 3 miljoner ton större än vad Finlands mål förutsätter. Klimatpanelen rekommenderar att distributionsskyldigheten höjs måttligt från och med 2024, särskilt för att säkerställa att målet för ansvarsfördelningssektorn 2030 uppnås. 

Vi föreslår att distributionsskyldigheten höjs med 3 procentenheter varje år, redan från och med 2024. Distributionsskyldigheten är således 16,5 procent 2024, 19,5 procent 2025, 22,5 procent 2026, 25,5 procent 2027, 28,5 procent 2028, 31,5 procent 2029 och 34,5 procent från och med 2030. Tilläggsskyldigheten sänks inte, utan den förblir på samma nivå som i den gällande lagen: 4 procent 2025 och 6 procent efter 2025. (Reservationens ändringsförslag) 

I regeringsprogrammet för Petteri Orpos regering anges nivåer för distributionsskyldigheten endast fram till 2027. 

Enligt SDP-modellen skulle klimatutsläppen 2030 vara cirka 1 miljon ton lägre än i det alternativ som regeringen föreslagit, och utsikterna skulle vara mer långvariga. 

Enligt utredningstjänstens kalkyl skulle effekten av SDP:s modell på drivmedelspriserna vara 3–4 cent per liter. Dessutom är tilläggsskyldighetens andel av prisökningen cirka 4 cent per liter enligt arbets- och näringsministeriets svar till ekonomiutskottet. Således kan man uppskatta att SDP-modellen höjer pumppriserna med cirka 7—8 cent per liter. Men samtidigt skulle det ge utsikter för stabilitet i investeringsmiljön och mer realistiska möjligheter att nå klimatmålen. Propositionen medför enligt Bioenergi rf:s yttrande en genomsnittlig besparing på cirka 114 euro per år för bensinbilförare och cirka 200 euro per år för dieselbilförare. 

Regeringen bör lägga fram en uppdaterad plan över konsekvenserna av att utsläppsminskningarna i trafiken bromsas upp för att klimatmålen för ansvarsfördelningssektorn ska nås så kostnadseffektivt som möjligt under detta årtionde. (Uttalande 1) 

Hur ändringarna i distributionsskyldigheten påverkar investeringar

I sitt regeringsprogram lovar regeringen att investeringsmiljön för avancerade förnybara och syntetiska bränslen samt biogas säkerställs. I de sakkunnigyttranden som lämnats till ekonomiutskottet uttrycks stor oro över hur regeringens politik påverkar förhållandena för företagens investeringar. Med tanke på Finlands framgång är det ytterst viktigt att locka hit företag för grön teknologi som stöder den ekonomiska tillväxten, välfärden och sysselsättningen. En stabil och förutsägbar investeringsmiljö skapar attraktionskraft när det gäller företag. Stöd i initialskedet eller en ökande efterfrågan, till exempel i form av bindande lagstiftning, är ett av de viktigaste kriterierna när nya industriinvesteringar görs och är ofta en förutsättning för uppkomsten av en marknad. Regeringens politik motverkar detta när distributionsskyldigheten för 2024 sänks och nivån på distributionsskyldigheten blir beroende av lagberedning från och med 2025 samtidigt som nivåerna från och med 2027 inte anges. Den sänkning av tilläggsskyldigheten som regeringen föreslår är absurd, eftersom den endast har en begränsad inverkan på priset men minskar efterfrågan på avancerade fraktioner. Tilläggsskyldighetens andel av prisökningen är cirka fyra cent per liter. 

Ute i världen råder det hård konkurrens om investeringsprojekt inom grön industri. Vi måste nu ta hand om vår investeringsmiljö, och regeringen bör inte genom sin egen politik öka osäkerheten. Finland planerar för närvarande en betydande mängd ny vindkraftskapacitet, men utsikterna för industrin är dimmiga, och för att säkerställa att planerna realiseras bör man också främja framväxten av ny grön industri i Finland. 

Övriga konsekvenser för statsfinanserna

Sänkningen av distributionsskyldigheten är förenad med statsfinansiella risker och svårförutsägbara kostnader. Enligt arbets- och näringsministeriets uppskattning kan utsläppsökningen 2024 utan kompenserande utsläppsminskningsåtgärder under de kommande åren öka statens utgifter genom anskaffning av utsläppsenheter inom ansvarsfördelningssektorn eller minska inkomsterna från försäljningen av utsläppsenheter med 50—480 miljoner euro på engångsbasis. Dessutom har det i de sakkunnigbedömningar som lämnats till ekonomiutskottet uttryckts oro över att Finland kan bli tvunget att betala tillbaka RRF-stöd som hänför sig till EU:s facilitet för återhämtning och resiliens, om uppnåendet av de överenskomna mellanliggande målen äventyras. Utsläppsminskningsbanan, som leder till en halvering av utsläppen från trafiken 2030, är också en av de reformer som ingår i Finlands plan för återhämtning och resiliens (RRP). Genomförandet av planen ska rapporteras till kommissionen i begäran om utbetalning av RRF-finansiering. 

Mer klimatåtgärder behövs för ansvarsfördelnings- och markanvändningssektorn

Höjning av distributionsskyldigheten för biobrännolja

I klimatplanen på medellång sikt (Statsrådets redogörelse: Den klimatpolitiska planen på medellång sikt — Mot ett klimatneutralt samhälle 2035, SRR 4/2022 rd) och i den nationella klimat- och energistrategin (Statsrådets redogörelse: Klimatneutralt Finland 2035 — den nationella klimat- och energistrategin, SRR 6/2022 rd) står det att distributionsskyldigheten för biobrännolja i lätt brännolja ska höjas till 30 procent senast 2030. Växthusgasutsläppen från arbetsmaskiner uppgick 2022 till 2,5 miljoner ton koldioxidekvivalenter, vilket motsvarar cirka 9 procent av utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn och motsvarar samma nivå som under tidigare år. Utsläppen väntas i fortsättningen minska till följd av elektrifieringen och den ökande distributionsskyldigheten för andelen biobrännolja i lätt brännolja. Dessutom kan användningssätten inverka på utsläppen. En höjning av distributionsskyldigheten för biobrännolja från 3 procent till 30 procent kan enligt nuvarande bedömningar höja priset på lätt brännolja med cirka 27 procent. Syftet med höjningen är att minska utsläppen med uppskattningsvis 0,5 miljoner ton. 

Enligt den lag som trädde i kraft 2019 (418/2019) är distributionsskyldigheten för biobrännolja i lätt brännolja 3 procent 2021 och stiger till 10 procent fram till 2028, då inverkan på de årliga utsläppen är cirka 0,2 miljoner ton koldioxidekvivalenter. SDP anser att andelen biobrännolja i lätt brännolja stegvis måste höjas till 30 procent fram till 2030 och att regeringen snarast måste inleda beredningen av detta. (Uttalande 2) 

En nationell utsläppshandel för transporter

Också Europeiska unionen har betonat vikten av att minska utsläppen från trafiken för att klimatmålen ska nås. Under den här parlamentsperioden har förhandlingar förts om att inrätta en EU-omfattande utsläppshandel för bränslen som används inom vägtrafiken och vid separat uppvärmning av byggnader. Det föreslagna systemet gäller bränsledistributörerna och utsläppstaket skärps med tiden. Systemet ska ersätta distributionsskyldigheten. 

Klimatpanelen har i sin utredning övervägt möjligheten att införa en nationell utsläppshandel för transportsektorn och olika alternativ till den. SDP anser att en nationell utsläppshandel bör beredas under regeringsperioden för Petteri Orpos regering för att målen för minskning av utsläppen från trafiken ska nås 2030. Om införandet av en utsläppshandel för trafiken och uppvärmningen inom EU fördröjs hinner utsläppshandeln inte bidra till att Finlands nationella utsläppsminskningsmål nås. Enligt klimatpanelen är systemet på EU-nivå knappast tillräckligt dimensionerat för att hjälpa Finland att nå sina reduktionsmål, så ytterligare åtgärder behövs i vilket fall som helst. Handeln med utsläppsrätter för vägtransporter har genomförts ute i världen i flera länder och program, så det finns redan fakta om hur den fungerar. 

SDP föreslår att regeringen påskyndar en totalreform av finansieringen och beskattningen av trafiken. I samband med reformen ska en hållbar finansieringsnivå och utsläppsminskning inom transportsektorn säkerställas. Som alternativ måste det också utredas om det finns möjlighet att nationellt införa utsläppshandel inom transportsektorn. (Uttalande 3) 

Övriga åtgärder för minskning av utsläpp inom ansvarsfördelnings- och markanvändningssektorn

Under Sanna Marins regeringsperiod stöddes utvecklingen av laddningsinfrastrukturen för husbolag och arbetsplatser samt anskaffning av renodlade elbilar, el- och gasdrivna paketbilar och el- och gasdrivna lastbilar samt konvertering av fordon till etanol- och gasdrift. Dessutom genomfördes en utsläppsbaserad reform av beskattningen av anställningsförmåner inom trafiken, slopades bilskatten på renodlade elbilar, genomfördes en kampanj för skrotningspremie, anvisades finansiella resurser för projekt kring investeringar i infrastruktur för gång och cykling i kommunerna samt genomfördes klimatbaserat stöd för kollektivtrafiken. Dessa stöd bör fortsätta under den nuvarande perioden. 

Minskad användning av fossila bränslen vid uppvärmning av bostäder

Utsläppen från individuell uppvärmning minskas framför allt genom att man avstår från oljeuppvärmning och går in för utsläppssnåla lösningar. Omställningen stöds med investeringsbidrag och hushållsavdrag. Men regeringen fortsätter inte att stödja renovering av uppvärmningen i hushåll och föreslår inga alternativa åtgärder. Därför äventyras minskningen av koldioxidutsläppen från boendet. 

Energiunderstöden till bostadshus har haft en hävstångseffekt på 4,8. Med ett understöd på en miljon euro åstadkoms alltså energirenoveringar till ett värde av 4,8 miljoner euro och arbete som omfattar 56 årsverken. Sedan december 2021 har priset på en utsläppsrätt hållit sig kring 80—90 euro. Ur statens synvinkel blir priset på ett ton koldioxid minskat med energiunderstöd för bostadshus 15 euro i flervåningshus och 20 euro i småhus, när renoveringens effekt antas finnas kvar i 25 år. Priset på ett ton koldioxid, minskat med stöd för att avstå från oljeuppvärmning, blir 28 euro enligt samma antaganden. 

Understödet återbetalar sig således genom att för reparationsprojekt ge staten lika mycket pengar tillbaka i direkta inkomstskatter och indirekta mervärdesskatter. SDP anser att hushållen bör få stöd för renoveringar som gäller energi och uppvärmning på samma sätt som under Sanna Marins regeringsperiod. 

Klimatåtgärder inom markanvändningssektorn

I EU:s klimatlagstiftning vidtas utsläppsåtgärder inom tre sektorer: ansvarsfördelningssektorn (inkl. transporter), utsläppshandeln inom sektorn och markanvändningssektorn (den s.k. LULUCF-sektorn). Markanvändningssektorn i Finland har sedan år 1990 producerat en betydande nettosänka. År 2021 visade det sig att förmågan att binda koldioxid i marken och skogarna, dvs. kolsänkan, hade minskat så att Finlands mål 2025 riskeras om kolsänkan inte ökas. Denna information försatte Finlands klimatpolitik i en helt ny situation, eftersom klimatneutralitetsmålet 2035 kraftigt stöder sig på balansen mellan utsläpp och sänkor. Minskningen av sänkan inom markanvändningssektorn innebär att det inte är möjligt att uppnå koldioxidneutralitet utan betydande tilläggsåtgärder. Dessutom verkar det mycket osannolikt att flexibiliteten inom markanvändningssektorn kan utnyttjas i genomförandet av planen Kaisu inom ansvarsfördelningssektorn. 

Våtmarksodling och fortsatt stöd för beskogning av impedimentmark

Systemet med stöd för beskogning av impedimentmark trädde i kraft vid ingången av 2021, och privata skogsägare har kunnat söka stöd hos Finlands skogscentral sedan mars 2021. Enligt uppgifter från skogscentralen har 2534 beslut om beskogningsstöd fattats fram till den 16 oktober 2023 och de godkända ansökningarna om beskogningsstöd omfattar sammanlagt 5 320 hektar. Om den årliga beskogningsytan på impedimentmark i Finland är 3 000 hektar per år från och med 2021 under de 15 följande åren, dvs. sammanlagt 45 000 hektar, minskar växthusgasutsläppen jämfört med tidigare markanvändning med i genomsnitt 0,1 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år fram till 2035. Stödsystemet är temporärt, det vill säga lagen om stöd för beskogning är i kraft till utgången av 2023. I enlighet med skrivningarna i bilagan till regeringsprogrammet bereds ingen fortsättning av stödsystemet från ingången av 2024, utan stödordningen för beskogning slopas. Slopandet av kostnadseffektiva åtgärder inom markanvändningssektorn ger fel signal om åtagandena gällande klimatmålen, i synnerhet som man i regeringsprogrammet inte har kommit överens om kompensationsåtgärder. Genomförandet av klimatplanen för markanvändningssektorn förutsätter att beskogningsstödet fortsätter. SDP anser att stödet för beskogning av impedimentmark bör fortsätta och regeringen måste snarast bereda en fortsättning på den temporära lagen. 

Åtgärderna för att minska utsläppen från torvmarker kan genomföras utan att livsmedelsförsörjningen riskeras, och åtgärderna är mycket kostnadseffektiva. Som exempel kan vi nämna våtmarksodling, där vattenytan höjs och på så sätt förhindras nedbrytning av torv och det är en effektiv åtgärd mot klimatutsläpp. I Finland finns cirka 30 000 hektar torvmarker som inte odlas. Det vore därför lämpligt att nyttja denna sektor till att producera biomassa och uppnå utsläppsminskningar. Dessutom bör avskogningen och i synnerhet åkerröjningen på torvmarker minskas. SDP föreslår i sin alternativa budget att en avgift för ändrad markanvändning införs snabbt och att stödet för våtmarksodling återinförs. Redan en måttfull avgift för ändrad markanvändning bedöms ha stor inverkan till exempel på åkerröjning på torvmarker. Växthusgasutsläppen från avskogning är cirka 3 miljoner ton per år. 

Om vi inte når målet för sänkorna inom markanvändningssektorn innebär det enligt EU-lagstiftningen att utsläppsminskningsåtgärder överförs till ansvarsfördelningssektorn enligt en böteskoefficient. Om och när nu också utsläppsminskningarna inom ansvarsfördelningssektorn står på spel, är det särskilt viktigt att åtgärder vidtas för att stärka sänkan inom markanvändningssektorn och att klimatplanen för markanvändningssektorn uppdateras snabbt. (Uttalande 4) 

Minskade utsläpp från jordbruket

Åtgärder för att minska utsläppen från jordbruket vidtas både inom ansvarsfördelningssektorn (arbetsmaskiner) och inom markanvändningssektorn (utsläpp från marker). SDP föreslår att ambitionsnivån höjs betydligt i åtgärderna för att minska utsläppen från jordbruket. Regeringen Marins mål för att minska utsläppen från jordbruket med 29 procent återinförs och styrningen och finansieringen av klimatåtgärderna inom jordbrukssektorn fastställs snarast. (Uttalande 5) 

Utdelning eller återbäring av koldioxidskatter

Med hjälp av ett system för utdelning från koldioxidskatter kan den ojämna fördelningen av energi- och koldioxidskatterna mellan olika inkomstklasser och personer som bor i olika områden jämnas ut. Systemet används till exempel i Schweiz och Österrike. Det är alltså en inkomstöverföringsmodell som minskar de regressiva miljöskatternas effekter som ökar inkomstskillnaderna. Med hjälp av den kan man också garantera hållbarheten i de offentliga finanserna när de skatteinkomster som är kopplade till koldioxidinnehållet sjunker när utsläppen minskar. Utdelnings- eller återbäringsbeloppet kan variera till exempel beroende på bostadsort, familjens storlek eller inkomstnivå. SDP föreslår att det inleds en utredning om hur ett system för återbäring av koldioxidbaserade skatteintäkter kan genomföras i Finland. (Uttalande 6) 

Centern stöder regeringens linje att nivån på distributionsskyldigheten 2024 bibehålls på samma sänkta nivå på 13,5 procent som den var också 2023, eftersom bränslepriserna fortfarande är höga. 

I Finland beslutade vi med fog att sänka distributionsskyldigheten, eftersom Rysslands anfallskrig snabbt höjde bränslepriserna. Den föregående regeringens beslut om att sänka distributionsskyldigheten har gällt 2022 och 2023. 

Regeringen måste främja produktionen och användningen av biogas i enlighet med sitt program

I regeringsprogrammet lovar regeringen på många ställen att främja utvecklingen och inledandet av biogasproduktion samt en mångsidig användning av biogas, men genom lagstiftningsändringar gör regeringen tvärtom. Den svagare efterfrågan får pågående projekt inom biogassektorn att stanna av och biogasinvesteringar att flytta utomlands. I sitt program skriver regeringen bland annat följande: 

Centern förutsätter att regeringen börjar genomföra sitt program för utveckling av biogasproduktionen. 

Konsekvenserna för de offentliga finanserna måste bedömas mer ingående vid beredningen av den andra fasen av distributionsskyldigheten

Den här gången föreslår regeringen en ändring i sänkningen av distributionsskyldigheten endast för 2024, men regeringen kommer enligt sitt program att bereda ändringar i en andra fas också för de närmaste åren. I samband med beredningen av sin proposition för de närmaste åren måste regeringen mer ingående bedöma vilka kostnaderna för staten blir för att sänka distributionsskyldigheten, om det i och med sänkningen finns färre utsläppsenheter att använda eller om Finland rentav måste köpa fler utsläppsrätter av andra länder. 

Enbart i regeringens proposition för 2024 bedöms det att om inga kompenserande utsläppsminskningsåtgärder vidtas kan en ökning av utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn öka statens utgifter eller minska statens inkomster på engångsbasis med uppskattningsvis cirka 50—480 miljoner beroende på priset på utsläppsenheter. Vi är oroade över att kalkylerna över konsekvenserna för statsfinanserna är så här ytliga. 

Betydelsen av en noggrannare bedömning accentueras eftersom nästa fas är flerårig, vilket innebär att också kostnaden av engångsnatur kumuleras. Om regeringen har för avsikt att vidta kompenserande åtgärder, måste också deras inverkan bedömas noggrant. 

Dessutom förutsätter vi att regeringen härefter i sina beslut beaktar konsekvenserna av sina förslag för investeringsmiljön och därigenom för arbetsplatserna. Finland har inte råd att förlora investeringar på grund av regeringens åtgärder. 

Energisektorn genomgår en stor omvälvning och den gröna omställningen erbjuder utöver klimatfördelarna en betydande möjlighet att öka investeringarna, förbättra den internationella konkurrenskraften och på så sätt stärka samhällsekonomins förutsättningar att skapa välfärd på längre sikt, men detta blir inte verklighet av sig självt. Till exempel regeringsprogrammets mål att Finland ska sträva efter en andel på 10 procent av EU:s produktion av ren vätgas och minst samma andel av den vidare användningen av vätgas uppnås inte om det inte finns efterfrågan på vätgas. Bland annat inom produktionen av elektrobränslen utnyttjas denna gröna vätgas. 

Risken är att regeringens åtgärder som skapar osäkerhet i investeringsmiljön äventyrar de inhemska investeringarna i biodrivmedel, biogas och elektrobränslen och därför kommer att hålla priserna på dessa förnybara drivmedel höga också i framtiden. Regeringen måste i sina övriga beslut beakta dessa risker och vidta korrigerande åtgärder. 

Utöver sänkningen av distributionsskyldigheten behövs också dieselolja för yrkestrafik

I propositionen konstateras det att transportföretagen drar nytta av att distributionsskyldigheten sänks i fråga om bränslekostnaderna och att propositionen också förbättrar företagens konkurrenskraft. Centern anser det vara fint att regeringen beaktar betydelsen av företagens transportkostnader, men anser att det är förvånande att regeringen inte inför dieselolja för yrkestrafik inom transportbranschen som direkt lindrar kostnaderna för den tunga trafiken med 9,5 cent per liter. Detta skulle underlätta transportkostnaderna inom exportindustrin i hela Finland. Dessutom finns det ett utkast till proposition som regeringen snabbt kan använda sig av. Finansminister Riikka Purra bör därför utan dröjsmål sända en proposition om dieselolja för yrkestrafik på remiss och därefter lämna propositionen till riksdagen för behandling. 

Slutligen påpekar vi att regeringspartiet Sannfinländarna inför riksdagsvalet lovade slopa distributionsskyldigheten för biodrivmedel helt och hållet, men detta genomfördes inte. Däremot höjer Sannfinländarna i regeringen kostnaderna för vanliga pendlare genom att höja självrisken för reseavdraget med 150 euro och genom att låta maximibeloppet för avdragsrätten sänkas med 1 400 euro jämfört med 2023 års nivå. Detta diskuterades inte inför valet. De här åtgärderna undergräver människornas förtroende för demokratin. 

I propositionen föreslås det att lagen om främjande av användningen av förnybara drivmedel för transport ändras. Bakgrunden till förslaget är skrivningarna om distributionsskyldigheten i regeringsprogrammet för regeringen Orpo och genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor. 

Enligt propositionen sänks distributionsskyldigheten för 2024 till 13,5 procent. Dessutom föreslås det att tilläggsskyldigheten för 2024 sänks till 2 procentenheter och tilläggsskyldigheten för 2025 sänks till 3 procentenheter. Ändringarna syftar till att dämpa prisstegringen på drivmedel. Enligt den gällande lagen stiger distributionsskyldigheten nästa år till 28 procent och ytterligare till 34 procent fram till 2030. Den föregående regeringen sänkte distributionsskyldigheten temporärt 2022 och 2023 som reaktion på den kraftiga höjningen av energipriserna till följd av Rysslands anfallskrig. I lagen ingår en skärpning som motsvarar de extra utsläpp som den temporära sänkningen medför från och med 2024. 

Distributionsskyldigheten är vid sidan av beskattningen det viktigaste enskilda sättet att uppnå utsläppsminskningar inte bara inom trafiken utan också inom hela ansvarsfördelningssektorn. Också den sänkning av tilläggsskyldigheten som ingår i propositionen försämrar enligt sakkunnigyttrandena investeringsutsikterna för biogas och RNFBO-bränslen. 

Propositionens utsläppshöjande effekt beräknas vara 1,6 megaton. Det är ett betydande resultat av en enskild proposition och i helt fel riktning. Regeringen har inte visat att den kulle ha för avsikt att ens försöka ersätta dessa ytterligare utsläpp med andra åtgärder. 

Enligt ansvarsfördelningsförordningen är utsläppsminskningsåtagandet för Finlands ansvarsfördelningssektor 50 procent senast 2030 jämfört med 2005 års nivå. Ansvarsfördelningsförordningen är juridiskt bindande för Finland, och tills vidare är det inte känt hur detta mål ska uppnås. Redan före denna proposition har det stått klart att det är svårt att uppnå målet. Enligt klimatårsberättelsen för 2022 har utsläppen från trafiken slutat minska. Finland har som mål att utsläppen från trafiken 2030 ska vara 6,25 megaton. År 2022 uppgick utsläppen till 9,8 megaton. Denna utsläppsminskning kommer inte att genomföras utan trovärdiga ytterligare åtgärder, i synnerhet inte efter denna proposition. 

Klimatpanelen bedömer att Finland i och med de beslut som regeringen Orpo fattat inte kommer att nå målet på 3 megaton för ansvarsfördelningssektorn 2030. Finland bidrar alltså inte till EU:s klimatåtgärder. Regeringens linje äventyrar också uppnåendet av Finlands eget mål för klimatneutralitet 2035, som skrivits in i klimatlagen, samt målen för att minska utsläppen från trafiken och ansvarsfördelningssektorn. 

Sänkningen av distributionsskyldigheten är inte bara en katastrofalt dålig klimatpolitik utan också en politik med osäkra priseffekter och mer allmänt en inkonsekvent politik. Detta har också framhållits av branschens aktörer. 

Minskningen av distributionsskyldigheten kritiseras i stor utsträckning av olika intressentgrupper och de sakkunniga som utskottet hört. Sänkningen av tilläggsskyldigheten minskar incitamenten att utveckla förnybara bränslen som produceras av alternativa råvaror och källor, såsom industrins sidoströmmar. Det försvagar till exempel förutsättningarna för biogas. Detta trots regeringens mål att främja användningen av biogas i Finland.