Sannfinländarna anser att regeringens mål och metoder är orealistiska och i stor utsträckning skadliga med tanke på Finlands ekonomiska tillväxt och de offentliga finansernas hållbarhet. 

På grund av de långa avstånden och det avlägsna läget har Finland inte förutsättningar att vara en ideologisk föregångare i klimatfrågor och att orsaka merkostnader för sjö-, land- och flygtrafiken. Transporterna är nödvändiga, och att beskatta dem hårdare försvagar Finlands konkurrenskraft ytterligare. 

Finland som euroland kan inte dra nytta av den nationella penningpolitikens möjligheter, vilket innebär att de viktiga metoderna för att påverka Finlands ekonomiska utsikter finns på finanspolitikens och arbetsmarknadens sida. Den låga räntenivån och företagens höga värderingsgrad gör det än så länge möjligt att finansiera överdrivna utgifter och ambitiösa politiska projekt genom skuldsättning och försäljning av statens företagsinnehav. 

Sannfinländarna anser att skötseln av kostnadskonkurrenskraften och jämkningen av utgifterna inom den offentliga sektorn samt en bättre inriktning på den totala inhemska efterfrågan och den internationella konkurrenskraften är den enda vägen i strävan efter en hållbar ekonomisk utveckling. 

Det är viktigt att trygga förmånlig och leveranssäker energi, trafik, arbetskraft och snabba myndighetstjänster och myndighetsbeslut. Ett utländskt företag investerar inte i Finland ens av imageskäl på grund av att regeringen har förklarat sig vara större än den är. Ett inhemskt företag kan till och med besluta att inte investera i ett land som anmäler sig som en föregångare när det gäller att skjuta sig själv i benet. 

1. Den ekonomisk tillväxten avtar, sannolikt för en lång tid 

Den finländska ekonomin anses vara nära sin potential, bl.a. på grund av den låga arbetslösheten. En långsammare tillväxt skulle vara ett faktum oberoende av den internationella ekonomiska utvecklingen, som också har visat tecken på en betydande stagnation. När utsikterna för exportsektorn försvagas och företagens konjunkturbarometrar berättar om utsikterna för nolltillväxt vilar också vår anspråkslösa ekonomiska tillväxt huvudsakligen på inhemsk efterfrågan. 

Eftersom hushållens skuldsättning redan är hög är det inte möjligt att öka den inhemska efterfrågan annat än genom arbetsmarknadsreformer, skuldsättning eller kompetent arbetskraftsinvandring, som är svår att få, och icke-arbetsrelaterad invandring, som dock har negativa budgetkonsekvenser. 

2. Dimensioneringen av finanspolitiken är svag 

Regeringens finanspolitik kan klandras för att vara svag. Regeringens sätt att kalla finanspolitiken för en återhämtning på förhand är också enligt sakkunnigyttranden ett problematiskt tillvägagångssätt. Om vår ekonomi närmar sig sin potential och tillväxtutsikterna förblir låga, bedriver regeringen stimulans där det vore viktigare att försöka balansera inkomster och utgifter. 

Regeringen har förmodligen rätt i att vi står inför sämre tider, men problemet med en stimulerande finanspolitik är att företag och medborgare kan anse att stimulanspolitiken är tillfällig, vilket innebär beredskap för framtida nedskärningar och skattehöjningar och att investeringarna och konsumtionen inte ökar. En förtida återhämtning som är inriktad på konsumtion och inte på att eftersträva högre produktivitet t.ex. genom investeringar i infrastruktur är inte hållbar och försvagar samtidigt Finlands förutsättningar att svara på en eventuell ytterligare försämring av konjunkturutsikterna eller trendekonomin. 

3. Miljöpolitiken beskattar i överkant: det beskär vår konkurrenskraft och leder till koldioxidläckage 

Det orealistiska målet om koldioxidneutralitet blir i avsaknad av omfattande metoder en död bokstav, och om målet ens delvis skulle börja eftersträvas på allvar, skulle de negativa ekonomiska konsekvenserna bli betydande. Eventuella klimatåtgärder har dock inga konsekvenser för klimatet i sig utöver mätfelet, men de äventyrar Finlands ekonomiska utveckling på ett ohållbart sätt. 

I en situation där såväl företagens som hushållens förtroende för de ekonomiska utsikterna har kollapsat historiskt sett är det farligt att hänga fast vid mål som inte kan nås och vid metoder som närmast försämrar förutsättningarna för tillväxt. 

4. Sysselsättningsmålet är krävande, medlen otillräckliga eller skadliga för den offentliga ekonomin 

När det gäller sysselsättningsmålen misstänker sannfinländarna i likhet med sakkunnigyttrandena att det är orealistiskt att uppnå en sysselsättningsnivå på 75 procent. Det förutsätter att sysselsättningen stiger till nästan samma nivå som i slutet av 1980-talet. Då hade vi en sluten ekonomi, östhandel, skuldbubbla och jobb med låg produktivitet. Dem får vi inte längre tillbaka. De humanitära invandrare som har svaga utsikter att bli sysselsatta och som kostar oss massor underlättar inte uppnåendet av sysselsättningsmålet. Arbetskraftsinvandrare i låginkomstbranscher höjer visserligen till en början sysselsättningsnivån, men andelen sysselsatta bland dessa invandrare sjunker snabbt i takt med att de vistas i landet, och det sociala stödberoendet försvagar den fiskala hållbarheten redan från dag ett. 

Den ökande användningen och utvidgningen av lönesubventionerna leder sannolikt till en konstgjord sysselsättning, där utgifterna inom den offentliga sektorn ökar, permanenta sysselsättningseffekter troligen uteblir och det samtidigt på marknaden uppstår stödberoende strulföretag vars verksamhet åsidosätter företag som faktiskt fungerar på marknadsvillkor. 

I sakkunnigyttrandena nämns att regeringens sysselsättningsåtgärder inte särskilt riktar sig till dem som har den största potentialen att bli sysselsatta mer än nu: äldre, kvinnor i fertil ålder och unga. 

När det gäller att förbättra sysselsättningen bland äldre och unga måste man sannolikt överväga att till exempel överföra arbetstagarens sjukdomskostnader och kostnaderna för föräldraskapet till samhället. 

Försämring av arbetsvillkoren eller den sociala tryggheten, underlättande av uppsägning, förlängning av prövotiden och motsvarande metoder kan vara effektiva för att öka sysselsättningen, men även om dessa metoder förbättrar sysselsättningen har de också negativa ekonomiska konsekvenser och är politiskt svåra och tunga att genomföra. Därför kommer det att behövas mer övergripande och riktade program för att höja sysselsättningsnivån. 

5. Trafiken håller Finland vid liv och får inte störas 

Trafiken är oumbärlig för samhällsekonomin och vårt liv. Finland är långt borta från våra handelspartner och isolerat av havet. Avstånden inom landet är långa. Trafiken kan komma att drabbas av stora förändringar till följd av klimatpolitiken. Detta ökar osäkerheten både när det gäller befintliga och framtida investeringar i transportinfrastruktur. Det stärker också områdes- och branschdifferentieringen. 

Som land med långa avstånd och på grund av sitt avlägsna läge har Finland inte förutsättningar att vara en ideologisk föregångare i klimatfrågor och orsaka merkostnader för sjö-, land- och flygtrafiken. På grund av trafikens nödvändighet försvagar den tyngre beskattningen av trafiken Finlands internationella konkurrenskraft ytterligare och försvagar den inhemska ekonomiska aktiviteten. 

6. Kommunernas ekonomiska situation är redan svag 

Den kommunala ekonomin i Finland står inför en kris till följd av svag ekonomisk tillväxt, ökade förpliktelser, strukturomvandling, åldrande och regional differentiering. Vi kommer att drabbas av skuldsättning, skatteåtstramning eller nedskärningar — och troligen alla tre. Alla dessa kommer att ha en negativ effekt som stärker spiralen, och det är motiverat att börja fundera över hur det nuvarande kommunala systemet i Finland bör utvecklas. 

Kommunerna åläggs nya och dyra uppgifter, bland annat ökad småbarnspedagogik och läroplikt, vårdgarantier och personaldimensionering. Kommunförbundets vice verkställande direktör Timo Reina skrev nyligen att trycket på att höja kommunskattesatsen fram till 2023 är i genomsnitt 2,2 procentenheter. Kommunernas och samkommunernas skuld ökar från nuvarande 20 miljarder euro till hälften, 30 miljarder euro, under det följande årtiondet. 

7. Statens ansvar ökar, riskerna via EU ökar 

Statens ansvar är betydande och ökar. Vårt pensionssystem är endast delvis fonderande, vilket skapar spänningar mellan generationerna. Pensionssystemet har många direkta och indirekta kopplingar till hållbarheten i de offentliga finanserna. 

Utöver pensions- och kommunsystemet ansvarar vår stat, både med befintliga och implicita förbindelser, för skulder hos euroländernas stater och till och med hos euroländernas företag och banker. Att bankunionen fördjupas och påskyndas är nu det mest akuta problemet, men även den ständigt planerade gemensamma budgeten för euroområdet är oroväckande. 

Euroområdets gemensamma lånesystem för strukturreformer, som snart kommer att antas, är litet, men enligt principen om den lutande ytan måste man inse risken för att storleken på det befintliga systemet kan öka i ett krisläge. Också till följd av EU:s budgetförhandlingar ökar Finlands brutto- och nettobetalningsandelar permanent för flera år framåt. 

När det gäller Europeiska centralbankens program för köp av värdepapper vet ingen riktigt hur det slutligen kommer att gå. Finska staten undgår betydande ansvar endast om euroområdet håller ihop, men samtidigt måste finska statens ansvar ökas betydligt för att euroområdet ska kunna hålla ihop. Planen för de offentliga finanserna fäster knappt någon som helst uppmärksamhet vid utvecklingen av euroområdet, trots att det är av central betydelse för den framtida utvecklingen av vår ekonomi och statens ansvar. 

Regeringen planerar omfattande höjningar i exportkreditsystemet och exportgarantisystemet. I och med höjningarna ökar maximibeloppet med hälften till 33 miljarder euro, vilket på grund av koncentrationen av bransch- och landrisker avsevärt ökar riskerna inom den offentliga sektorn, vilket framgår av finansministeriets yttrande. 

8. Befolkningsutvecklingen och invandringen oroar 

Att befolkningen åldras försämrar både försörjningskvoten (antalet personer i arbetsför ålder i förhållande till personer i icke-arbetsför ålder) och den ekonomiska försörjningskvoten (sysselsatta i förhållande till icke-sysselsatta). Följderna av att nativiteten kollapsar är allvarliga och långtgående. Därför måste regeringen öka satsningarna på att förbättra barnfamiljernas sociala och ekonomiska ställning. 

Inom migrations- och näringspolitiken fästs alldeles för lite uppmärksamhet vid faktorer som gör det möjligt att öka sådan återflyttning till Finland som är oberoende av socialstödet och sådan arbetsrelaterad invandring från utlandet som till sina totala ekonomiska konsekvenser är positiv. 

Det finns en uppenbar risk för att en ökning av den humanitära invandringen (asylsökande, kvotflyktingar, familjeåterförening) motiveras av försörjningskvoten, även om den i själva verket försvagar den ekonomiska försörjningskvoten. Migrationspolitikens konsekvenser är långvariga och till och med bestående, och därför är det ytterst viktigt att fästa uppmärksamhet vid detta. 

Regeringen bör fästa mycket större uppmärksamhet än för närvarande vid de sätt på vilka man i Finland kan få arbetsrelaterade återflyttare samt genuint arbetsrelaterade invandrare från EU-området och från områden utanför EU. Detta är en av de faktorer som mest begränsar utvecklingen av potentialen i Finlands ekonomi. 

9. Strukturella förändringar och regional differentiering 

Branschförändringen fortsätter, vilket leder till både demografisk och regional differentiering. Utanför de stora städerna syns detta som en försämring av bostadspriserna, levnadskostnaderna och tillgången till tjänster, vilket leder till en ond cirkel. Vissa branscher, såsom jordbruket, befinner sig i bestående svårigheter. 

Glesbygden är mer beroende av ett fåtal stora arbetsgivare än städerna inom sysselsättning och näringsliv, vilket ökar företags- och branschriskernas betydelse för glesbygden och därigenom bidrar till att göra dessa områden ointressanta ur näringslivets och hushållens synvinkel. 

Det är fråga om långsiktiga trender som det är svårt att åtgärda på annat sätt än genom att dämpa effekterna av dem. Detta leder också till en generationsövergripande regional differentiering, eftersom bostadstillgångarna i glesbygden inte ökar eller ens bibehåller sitt värde, medan värdet på bostadstillgångarna i de stora städerna har fortsatt att öka stadigt. 

10. EU:s politik hotar jordbruket och landsbygden 

Förhandlingarna om Europeiska unionens budgetram pågår. Det förslag från kommissionen som ligger till grund för förslaget innebär stora nedskärningar för Finland särskilt i fråga om utvecklingen av jordbruket och landsbygden. I regeringens ramförslag har dessa inte beaktats som en motsvarande ökning av det nationella stödets andel. 

Jordbrukens lönsamhet är mycket dålig. I år försämras den ytterligare efter ett par något rimligare år. 

Inom EU förs också förhandlingar om en reform av den gemensamma jordbrukspolitiken. Finlands mål bör vara att minska de författningar som drabbar jordbrukarna, men det ser dessvärre illa ut, än en gång. 

Regeringens jordbruks- och landsbygdspolitik hotar Finlands självförsörjning i fråga om livsmedel, jordbrukarnas utkomst och den allt snabbare avfolkningen av landsbygden. Sannfinländarna kräver att regeringen försvarar Finlands intressen i EU-förhandlingarna och tryggar livsmedelsproduktionen med sina hundratusentals arbetstillfällen samt att hela landet hålls beboeligt. 

Sysselsättningsåtgärder som saknas hos regeringen 

Enligt finansministeriets uppskattning minskar den ekonomiska tillväxten från 1,5 procent i år till 1,0 procent nästa år. I slutet av valperioden 2023, då de offentliga finanserna ska vara i balans i enlighet med regeringens mål, ökar ekonomin med 0,7 procent. Regeringen får inte draghjälp av någon ekonomisk tillväxt för sina mål för de offentliga finanserna, utan den måste genom sina egna åtgärder se till att ekonomin balanseras. De risker och den osäkerhet som hänför sig till den ekonomiska utvecklingen framhäver betydelsen av regeringens egna åtgärder. 

Det viktigaste målet för regeringens ekonomiska politik är att höja sysselsättningen till 75 procent och att öka antalet sysselsatta med minst 60 000 personer före utgången av 2023. I annat fall kan balans i de offentliga finanserna inte nås 2023. 

Trovärdigheten i planen för de offentliga finanserna vilar på sysselsättningstillväxten. I planen saknas dock helt egentliga sysselsättningsåtgärder. Åtgärderna är enligt planen under beredning. Om hälften av de åtgärder som krävs inte är klara före budgetmanglingen i augusti 2020, tar regeringen upp de utgiftsökningar som tidigare beslutats till ny bedömning. 

Regeringens åtgärder minskar sysselsättningen 

Enligt beräkningarna från riksdagens oberoende informationstjänst minskar skatte- och socialskyddsändringarna i regeringens budget för nästa år sysselsättningen med 5 000 personer. Regeringens konkreta åtgärder och de uppställda målen står helt i strid med varandra. Det är motiverat att fråga om regeringen ens på allvar tänker försöka höja sysselsättningen och hålla sina löften till medborgarna. 

Samlingspartiet kan inte följa regeringens passivitet tyst från sidan. Vi accepterar inte att regeringen skapar mer arbetslöshet när den borde minska arbetslösheten. Regeringen tar mer lån när den borde minska skuldsättningen. 

Samlingspartiet har i sin alternativa budget presenterat metoder för att få över 60 000 fler sysselsatta i Finland utgående från kalkyler från riksdagens informationstjänst och andra sakkunniga. Riksdagens uppskattning av den oberoende informationstjänsten omfattar 26 000 nya sysselsatta. 

Samlingspartiets åtgärder visar att det inte råder brist på fungerande sysselsättningsmetoder i Finland, utan på mod och förmåga att genomföra dem. Det ambitiösa sysselsättningsmålet uppnås inte utan ambitiösa metoder. 

Rinnes regeringsprogram innefattar goda mål för den ekonomiska politiken. I synnerhet centerns tröskelfråga var att den offentliga ekonomin ska vara i balans i slutet av valperioden. Räcker det för centern med bara en skrivning, eller kräver partiet också att regeringen agerar? Regeringen måste äntligen lämna riksdagen en utredning om de sätt på vilka sysselsättningsmålet kan nås. 

Experternas kritik är mördande 

Även om regeringen inte lyssnar på samlingspartiet bör den lyssna på både inhemska och utländska experter. Regeringens ekonomiska politik väcker inte förtroende hos EU-kommissionen eller Internationella valutafonden IMF. 

Finland fick den 20 november en åthutning av EU-kommissionen för att våra offentliga utgifter hotar att öka för mycket nästa år. Finland är en av de länder i Sydeuropa som riskerar att bryta mot stabilitets- och tillväxtpakten nästa år. Också enligt en färsk bedömning av IMF kommer Finlands ekonomi inte att vara i balans 2023. 

Medan den förra regeringen dämpade de offentliga utgifterna och skulderna har Rinnes regering gjort en helomvändning. ”Det beslutas om betydande ökningar i de offentliga finanserna för första gången på årtionden”, skriver Näringslivets forskningsinstitut i sitt yttrande till ekonomiutskottet. Enligt finansministeriets färska ekonomiska översikt ökar utgifterna snabbare än inkomsterna för första gången efter 2014. Det finns ingen inkomstökning som motsvarar ökningen av utgifterna, så den offentliga ekonomin försvagas strukturellt. Regeringen finansierar i praktiken de nya utgifterna helt med lånade pengar. 

Förändringen kan inte motiveras med konjunkturläget, eftersom de institutioner som prognostiserar ekonomin är eniga om att Finlands ekonomi inte befinner sig i recession och att en sådan inte heller finns i synfältet. Den långsammare tillväxten är inte ett tecken på recession, utan en normalisering av tillväxten till trendtillväxt. Enligt finansministeriets ekonomiska översikt är det s.k. konjunkturgapet, dvs. skillnaden mellan den faktiska och den potentiella produktionen, ungefär noll år 2020 och väntas vara noll under hela granskningsperioden 2020—2023. ”Budgetlinjen ger snabbt ett lättare resultat, lämpar sig dåligt för konjunkturläget och bryter eventuellt mot budgetreglerna”, konstaterade professor Roope Uusitalo i sitt yttrande till ekonomiutskottet. Också Finlands Banks sakkunniga instämde vid utfrågningen av sakkunniga i synen på konjunkturbalansen. "Regeringens finanspolitiska linje kan anses vara stimulerande. Regeringen motiverar inte den stimulerande finanspolitiken med konjunkturläget, och uppfattningen om det aktuella konjunkturläget motiverar inte stimulering", säger rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken. 

Varför väljer regeringen en stimulerande finanspolitik trots att ingen ser någon anledning till det? Det försvagar möjligheterna att reagera genom en politik som stöder efterfrågan, om Finland verkligen drabbas av recession under nästa årtionde. Varför vattnar regeringen gräsmattan när det regnar? 

De utredningar som fåtts av sakkunnigorganisationerna uttrycker enhälligt oro över den försvagande effekt som regeringens finanspolitik har på den offentliga ekonomin. 

"Sammantaget verkar uppnåendet av målen för den ekonomiska politiken vara ganska osäkert. På basis av planen för de offentliga finanserna verkar det möjligt att Finland bryter mot stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del år 2020. Utgiftsökningen, som är snabbare än utgiftsökningen enligt utgiftsregeln, beror både på en primär ökning av de permanenta utgifterna och på utgifter av engångsnatur. Ökningen av de offentliga utgifterna, som försvagar nettoförmögenheten, är avsedd att bidra till uppnåendet av sysselsättningsmålet. Det är dock problematiskt att regeringen inte har någon trovärdig plan för att balansera de offentliga finanserna", säger rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken. 

Därför är ökningen av utgifterna tvivelaktig med tanke på det finländska folkets välfärd. Den försvagar den strukturella hållbarheten i de offentliga finanserna i en situation där det redan finns ett betydande hållbarhetsunderskott i botten. Den valda linjen leder till ett betydande besparings- och nedskärningsbehov i framtiden. Det representerar en oansvarig jakt på popularitet av samma slag som den finanspolitik som den populistiska presidenten Trump har valt i Förenta staterna. Underskottet ökas trots att det råder full sysselsättning i ekonomin. Också Finland har full sysselsättning, om man med full sysselsättning avser den lägsta arbetslöshetsnivå som är möjlig att uppnå med de stela arbetsmarknadsstrukturerna i Finland. Sakkunnigorganisationernas uppfattning om den strukturella arbetslösheten i Finland är 7—8 procent. Problemen i Finland är strukturella, inte konjunkturberoende. 

I utskottets betänkande konstateras det att satsningarna på innovationer är otillräckliga. Regeringens oansvariga utgiftsökning riktar sig dock huvudsakligen till inkomstöverföringar och de investeringar som ökar framtidens välfärd och stärker innovationerna och infrastrukturen blir obetydliga. Samlingspartiet föreslår i sin alternativa budget nedskärningar i företagsstödet, genom vilka de permanenta FoUI-satsningarna kan ökas med 140 miljoner. Detta stöder målet att höja FoUI-satsningarna till fyra procent av BNP. 

Utgiftsökningarna kan motiveras med behovet av att öka den totala efterfrågan, om regeringen samtidigt genom strukturreformer ökar den ekonomiska potentialen. Då skapas utrymme för ökad sysselsättning och produktion, som kan stödjas genom en ökning av den totala efterfrågan. Det har dock inte lagts fram några strukturreformer som varaktigt och på ett betydande sätt ökar sysselsättningen. 

Bristen på strukturreformer beror inte på att det inte finns tillgång till information om dem. Enligt utlåtandet från Finlands Bank ”tyder forskningsrön på att det är möjligt att höja sysselsättningen bl.a. genom att gradera det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa, avlägsna tilläggsdagarna inom utkomstskyddet för arbetslösa, dvs. den s.k. arbetslöshetsslussen, och reformera systemet med familjeledigheter på ett sätt som stöder sysselsättningen”. Alla ovan nämnda åtgärder ingår också i samlingspartiets alternativa budget. 

Regeringens linjen är oansvarig 

Samlingspartiet anser att den offentliga ekonomin ska skötas långsiktigt och ansvarsfullt. Hållbarhetsunderskottet innebär att den offentliga ekonomin ständigt måste stärkas för att staten och kommunerna ska klara av de kommande årtiondenas service- och inkomstöverföringsansvar. Så gick det till åren 2015—2019. 

Regeringens ekonomiska politik innebär en klar ändring av denna linje och försvagar balansen i de offentliga finanserna i en situation där det inte finns konjunkturpolitiska grunder för försämringen och där ekonomin redan lider av ett hållbarhetsunderskott, dvs. det ansvar utan täckning som uppstår på grund av framtida åldersrelaterade utgifter och en minskning av befolkningen i arbetsför ålder. 

Finlands ekonomi har vuxit de senaste åren, och högkonjunkturen har påverkat också sysselsättningen positivt. Som det konstateras i finansutskottets betänkande avtar dock den ekonomiska tillväxten i Finland klart efter den uppåtgående period som började 2016. Enligt finansministeriets uppskattning, som ligger till grund för planen för de offentliga finanserna, ökar bruttonationalprodukten med 1,5 procent 2019, med 1,0 procent 2020 och avtar ytterligare mot slutet av planeringsperioden till 0,7 procent 2023. Därför bedömer finansutskottet att underskottet i de offentliga finanserna ökar i år och utvecklingen beräknas fortsätta under hela ramperioden så att underskottet under planeringsperioden ökar till ca 3,7 miljarder euro. Skuldkvoten beräknas börja öka från och med 2021 och överstiga gränsen på 60 procent 2022. 

Regeringen Rinne har i sitt program lagt fast att den offentliga ekonomin i en normalsituation för den globala ekonomin ska vara i balans år 2023 och att den offentliga skulden i förhållande till BNP ska minska. Regeringen agerar dock inte i enlighet med sitt program, utan redan i det första rambeslutet syns konsekvenserna av regeringens ekonomiska politik. Den offentliga ekonomin kommer inte att vara i balans och den offentliga skuldsättningens förhållande till bruttonationalprodukten kommer att öka. Också Internationella valutafonden IMF bedömer att regeringens politik vilar på en ohållbar grund. Också EU-kommissionen konstaterade nyligen att Finland hotar att bryta mot EU:s ekonomistadga genom sin budgetproposition för nästa år. Om regeringen ämnar hålla fast vid sitt mål, måste den ändra riktningen för sin ekonomiska politik. 

Det behövs insatser för att driva på tillväxten och uppmuntra till företagsamhet. Företagsbeskattningen måste fortsatt vara moderat, så att företagarna kan planera framtiden. Utan en sporrande beskattning uppstår det inga nya investeringar och inte heller några nya jobb. Vi måste aktivt undanröja hindren för tillväxt. Det finns ungefär 50 000 oorganiserade företag i vårt land. Det är uttryckligen dessa små och medelstora företag som skapar nya arbetstillfällen. Det skulle uppstå ännu fler sådana om man på dessa arbetsplatser på ett smidigare sätt än för närvarande kunde komma överens om lokala anställningsvillkor. Reformen av den sociala tryggheten måste påskyndas. Kristdemokraternas flexibla modell för grundtrygghet löser många av problemen i det gällande systemet: den eliminerar flitfällor och motiverar till att ta emot jobb. 

För att förbättra sysselsättningen behövs satsningar på utbildning. Det väsentliga är att utbildningssystemet utvecklas i samråd med näringslivet så att de branscher och regioner som lider av arbetskraftsbrist får fler utbildningsplatser som motsvarar arbetskraftsbehovet. De studerande måste också aktivt uppmuntras att välja branscher där det behövs arbetskraft. Arbetskraftsservicen måste bättre än i dag beakta den enskildes situation och möjligheter, och genom individuell och skräddarsydd handledning hjälpa henne eller honom ut i arbetslivet. Kristdemokraterna satsar på en mer omfattande användning av läroavtalsutbildning. Den bör vara betydligt mer företagarvänlig och därmed skapa fler permanenta arbetstillfällen än för närvarande. 

På grund av de exceptionella väderförhållandena de senaste åren har särskilt lantbruksföretagarna varit hårt utsatta. Jordbruksstöden måste bevaras på nuvarande nivå och lantbruksföretagarna måste vid behov få krisstöd. Finland har inte råd med att lantbruket körs ned. Hela landet måste bevaras bosatt. Det lyckas inte utan en hållbar jordbrukspolitik som tar hänsyn till lantbruksföretagarnas problem. 

Det finansiella underskott som följer av Storbritanniens utträde ur EU utgör en utmaning för EU:s budgetberedning. Den nedskärning i jordbruksstöden till Finland som kommissionen föreslår är inte acceptabel och Finland måste arbeta för att förslaget inte går igenom. Ett av de centrala målen för EU:s gemensamma jordbrukspolitik är att trygga utkomsten för jordbrukarna. Det ligger i Finlands intresse att bidragen till landsbygdsprogrammen bevaras på nuvarande nivå. Samtidigt måste de nationella stöden utvecklas och olika krissituationer bemötas snabbare och effektivare än i dag. Om jordbruksproduktionen körs ned blir det inte lätt att få igång den på nytt. Vi måste hålla fast vid försörjningsberedskapen och hålla landsbygden livskraftig. 

Befolkningens åldersstruktur och försörjningskvoten kommer att försvagas ytterligare om nativiteten inte ökar. De senaste årens svaga nativitet är verkligen alarmerande. Nu måste vi agera för en bättre och mer stimulerande familjepolitik. En effektiv familje- och befolkningspolitik kan undanröja osäkerhetsfaktorer som har en negativ inverkan på födelsetalen. Kristdemokraterna vill förbättra familjeförmånerna mer än regeringen. 

Kristdemokraterna delar finansutskottets oro över att underskottet i lokalförvaltningen ökar. Ökningen av kommunernas utgifter har varit snabbare än väntat i början av året och ökningen av skatteinkomsterna svagare än väntat. I enlighet med utskottets betänkande har utgifterna ökats särskilt av social- och hälsovårdsutgifterna, medan kommunernas inkomster från inkomstskatten håller på att bli cirka 900 miljoner euro lägre i år än vad som uppskattades i våras. Vi behöver metoder för att stärka den kommunala ekonomin. Vi kan knappast räkna med social- och hälsovårdsreformen och regeringens landskapsplaner. En dåligt genomförd vård- och landskapsreform kan i värsta fall leda till en avsevärd ökning av de offentliga utgifterna, i stället för den från början eftersträvade dämpningen av kostnadsökningen. 

Kristdemokratiska riksdagsgruppen fäster särskild uppmärksamhet vid att finansieringen är tillräcklig inom justitieministeriets förvaltningsområde. Lagutskottet har i flera års tid fäst uppmärksamhet vid att anslagen är otillräckliga och lyft fram att situationen kommer att leda till att medborgarnas rättssäkerhet försämras. Senast betonade lagutskottet i sitt utlåtande (LaUU 5/2019 rd) att aktörerna inom justitieministeriets förvaltningsområde utför statens kärnuppgifter och att en stabil och tillförlitlig verksamhet inom rättssystemet är en grundförutsättning för en gynnsam utveckling i samhället och samhällsekonomin. I planen för de offentliga finanserna kompenseras och lindras de negativa effekterna av sparkravet genom tilläggsanslag som riktas till justitieministeriets förvaltningsområde åren 2020—2023. Detta är positivt, men ännu inte tillräckligt för att trygga medborgarnas rättsskydd. Kristdemokraterna delar lagutskottets oro över vilka konsekvenser sparkravet har för verksamhetsförmågan hos aktörerna inom justitieministeriets förvaltningsområde och för medborgarnas rättssäkerhet.