Finlands ekonomi står på en stadig grund men samtidigt väntas tillväxten avta de närmaste åren. Med avseende på finanspolitiken kan man dra två slutsatser av detta; finanspolitiken måste avpassas efter konjunkturläget på rätt sätt, alltså stramas upp. Samtidigt måste politiken skapa förutsättningar för framtida tillväxt. Det betyder framför allt att förutsättningarna för produktivitetsökning måste stärkas. Vi måste se till att tillväxten ligger på en socialt och ekologiskt hållbar grund och att hållbarheten i de offentliga finanserna är säkrad. 

Mot den här bakgrunden är regeringens politik kraftlös och nonchalant. Finanspolitiken har präglats av nedskärningar i utbildning, social trygghet och service. Samtidigt har regeringen snott ihop ideologiska skattelättnader som gynnar dess egna stödgrupper. I det här avseendet är regeringens budget en valbudget, alltså en fortsättning på politiken för försämrat inkomstunderlag och mot ansvarsfull skattepolitik. 

Följden blir att fördelarna med den ekonomiska tillväxten uteblir för massvis med människor samtidigt som premisserna för framtida tillväxt blir sämre och insatserna för att stärka hållbarheten i de offentliga finanserna blir en halvmesyr. Motsättningarna har tillspetsats. Regeringens budgetproposition för nästa år ändrar inte på den här bilden, som präglat hela valperioden. Det hjälper inte att man lappar här och där när båten läcker. 

Regeringen har inte använt beskattningen som ett verktyg för att finansiera utvecklingen av de offentliga tjänsterna. Socialdemokraternas alternativ går ut på att Finland klarar sig bra tack vare att välfärdssamhället fungerar. Med hjälp av beskattningen finansieras framtidsinvesteringar i tjänster, utbildning, forskning och utveckling. Samtidigt stärker investeringarna de offentliga finanserna också på lång sikt, när sysselsättningen ökar och kostnaderna för att rätta till samhälleliga problem minskar. 

Regeringen har i sina skattepolitiska avgöranden glömt de främsta principerna för ett gott skattesystem: rättvisa och ekonomisk effektivitet. I vårt rättvisa alternativ beaktas skattebetalningsförmågan i skattebesluten. Vi vill samla in mer skatteinkomster främst genom att koncentrera skattebasen, vilket betyder att skattesatserna också sänks. Skattelättnader görs huvudsakligen i förvärvsinkomstbeskattningen. 

Den ekonomiska effektiviteten fullföljs när beskattningen är jämlik, skattebaserna täta, skattesatserna skäliga och skattelagstiftningen exakt. Den allra nyttigaste verksamheten ska beskattas minst. Det gäller både förvärvsarbetet som grund för samhället och de ekologiskt bästa alternativen som förutsättning för att mänskligheten ska överleva. De förslag som nu lagts fram är de första stegen på kort sikt. På längre sikt vill vi socialdemokrater se över beskattningen utifrån riktlinjerna i det skatteprogram vi publicerade i våras. 

Socialdemokraterna föreslår rättvisa ändringar i inkomstskatteskalorna och inkomstskattelagen för att bidra till sysselsättning och tillväxt. Skattelättnader ska införas för löntagare med små och medelstora inkomster, pensionärer och förmånstagare. 

Beskattningen av låg- och medelinkomsttagarnas löner bör sänkas så att det blir mer lockande att ta emot jobb. Enligt vårt förslag sjunker löntagarnas skatter fram till månadsinkomster på ungefär 5 000 euro, när man jämför med regeringens budget. I genomsnitt får de skattskyldiga ungefär 10 euro mer i disponibla inkomster per månad jämfört med regeringens modell. Allra mest ökar inkomsterna för löntagare som tjänar under 1 500 euro, eftersom de inom beskattningen ska få ett arbetsinkomstavdrag. Det blir ett incitament att ta emot deltidsarbete, korttidsjobb eller säsongsarbete när man får arbetsinkomstavdrag i stället för förskottsinnehållning på lönen. Förvärvsinkomstskatten kan alltså bli negativ, då man exempelvis av månatliga löneinkomster på 800 euro får ungefär 50 euro mer än nu i nettoinkomst. 

Vi vill sänka pensionärernas beskattning mer än regeringen gör fram till inkomster på 3 600 euro. Skatterna sänks också för förmånstagare med mindre än 2 000 euro i månadsinkomster. Däremot vill vi skärpa beskattningen av förvärvsinkomster på mer än 90 000 euro med två procent. 

Hushållsavdraget ska ses över så att också de som har de minsta inkomsterna kan dra nytta av det i form av hushållsnära stöd. Samtidigt slopas självriskandelen på 100 euro i hushållsavdraget, vilket betyder att det blir lönsamt för låginkomsttagare att beställa till exempel en enda städning. Den övre gränsen för hushållsavdrag sänks, med undantag för energirenoveringar. Då används hushållsavdraget allt mer för att minska utsläppen från boendet. Vi vill också höja ersättningsprocenten i fråga om hushållsavdrag för omsorgstjänster till 70-åringar och inleda beredning för att de som bor i höghus och radhus i större utsträckning ska kunna dra nytta av hushållsavdraget. 

Beskattningens tyngdpunkt ska förskjutas från beskattning av arbete, pensioner och förmåner till beskattning av innehav på många sätt. Vi vill koncentrera skattebasen genom att slopa de företagaravdrag och skogsgåvoavdrag som regeringen införde i fjol. De kan anses obefogade eftersom effekterna på sysselsättning och ekonomisk tillväxt är så små. Skattebasen i fråga om avkastning på placeringar och skatt på utdelning blir tätare samtidigt som kringgående av skatt och aggressiv skatteplanering i multinationella företag motverkas. Skatten på kapitalinkomster höjs, likaså skatten på arv och gåva. 

Dessutom vill vi genomföra vissa åtgärder som främjar sysselsättningen och i synnerhet är riktade till nystartade företag. Det underlättar sysselsättningen av kunniga personer i uppstartsföretag när hindren för arbetsrelaterad flyttning undanröjs samtidigt som beskattningen av incitamentsystemen utvecklas. Vi vill stödja tillväxtföretagare och sysselsättning genom ett så kallat anställningsavdrag för en första anställning. För ändamålet ska det reserveras 20 miljoner euro. Avdraget ska vara regionalt avgränsat till företag som anställer sin första arbetstagare utom familjen. Samtidigt ska den nedre gränsen för momspliktig verksamhet höjas till 30 000 euro om året. 

Småföretagarnas villkor blir bättre genom att gränsen för momspliktig omsättning höjs och ett avdrag införs för anställning av den första utomstående arbetstagaren. Vi vill underlätta sysselsättningen av kunniga personer i uppstartsföretag genom att undanröja hindren för arbetsrelaterad flyttning samtidigt som beskattningen av incitamentsystemen utvecklas. Det blir lättare för företagen på hemmamarknaden att hävda sig i konkurrensen när den aggressiva skatteplaneringen i multinationella koncerner stävjas. 

Regeringen fortsätter med sin finanspolitik som leder till ojämlikhet och sämre villkor för dem som har de minsta inkomsterna i och med att indexfrysningarna fortsätter för fjärde året i rad. Skattepolitiken har hittills inte överhuvudtaget underlättat för dem som har de minsta inkomsterna. Framför allt förmånstagarna har blivit utan de skattelättnader som regeringen mer generöst har delat ut till sina egna stödgrupper. 

Vi ser det som motiverat att regeringen avstod från de allmänna inkomstskattelättnader som planerades för 2019 och tydligare riktade lättnaderna till låginkomsttagarna. 

Av den summa som reserveras för skattelättnader använder regeringen ungefär 60 miljoner euro för att höja grundavdraget vid kommunalbeskattningen. Maximibeloppet av avdraget höjs från nuvarande 3 100 euro till 3 305 euro. 

Vi föreslår en betydligt större höjning, till 3 760 euro. Kostnaderna för höjningen blir ungefär 200 miljoner euro, men vi anser att det är en motiverad och rättvis lösning i det här läget. 

Höjningen motverkar fattigdom och får inkomstskillnaderna att krympa i och med att den kommer till nytta för dem som har de minsta inkomsterna, även arbetslösa och pensionärer, som inte drar nytta av skattelättnader i fråga om förvärvsinkomster. 

En rättvis beskattning kräver att var och en betalar skatt enligt betalningsförmåga och att beskattningen jämnar ut inkomstskillnaderna. 

Det finländska skattesystemets förmåga att jämna ut skillnader i inkomst och förmögenhet har redan länge hållit på att försämras. Den andel skatteintäkter som härrör från progressiva skatter har minskat betydligt. De mest progressiva skatterna, alltså inkomstskatten till staten och arvs- och gåvoskatten, står för mindre än 10 procent av skatteintäkterna. Om man ser till de skatter och avgifter (inkl. socialförsäkringsavgifter) som tas ut via personbeskattningen, har andelen progressiv skatt på förvärvsinkomster minskat från över 40 procent vid decennieskiftet 1980—1990 till cirka 15 procent i dag. 

Sipiläs regering har försämrat skattesystemets inkomstutjämnande effekt och ökat ojämlikheten. Den största nyttan av skatteändringarna har gått till höginkomsttagarna och innehavarna av stora kapital. Enorma skattelättnader i miljardklassen har försvagat den finansiella ställningen i statsfinanserna och gjort det svårare att upprätthålla välfärdsstaten. 

Det finländska skattesystemet gynnar kapitalinkomsttagare, vilket är en av de viktigaste egenskaperna som ökar ojämlikheten. Allt sedan skattereformen 1993 har frukterna av den ekonomiska tillväxten gått till dem som har de högsta inkomsterna, medan låginkomsttagarnas förvärvsinkomster var de som ökade mest under de föregående decennierna. De färska skatteuppgifterna visar att inkomsterna för dem som tjänade mer än 300 000 euro netto ökade med mer än en fjärdedel 2017, medan nettoinkomsten i de lägsta inkomstklasserna minskade eller förblev ungefär densamma som tidigare. Skillnaderna i förmögenhet är större än på många decennier. 

Särskilt generöst behandlas hos oss förmögna personer som äger företag och som kan omvandla förvärvsinkomster till kapitalinkomster, som de tar ut enligt en mycket låg skattesats. Nästan alla ledande experter har på olika sätt talat för att de oskäliga skatteförmånerna för ägare till icke-börsnoterade bolag ska slopas, men regeringen har inte varit beredd att göra detta. Den nuvarande separata skatteskalan för kapitalinkomster är också orättvis för låginkomsttagare som har små kapitalinkomster. 

I vårt alternativ blir skattesystemet betydligt mer progressivt och skatten på stora inkomster är också proportionellt sett större. Nettoinkomsten för en stor majoritet finländare ökar fastän inkomstskatteskalan stramas åt, eftersom vi återtar ändringarna i socialförsäkringsavgifterna enligt konkurrenskraftsavtalet. Detta åskådliggör vilken massiv inkomstöverföring konkurrenskraftsavtalet innebar från löntagarna och den offentliga sektorn till företagen. 

Vänsterförbundet har som mål att förvärvs- och kapitalinkomster behandlas på samma sätt i beskattningen. Vi bör genast börja förbereda en harmonisering av inkomstbeskattningen. 

En direkt reform som vi föreslår är att rätta till beskattningen av utdelning från icke-noterade företag. Detta ska genomföras genom att gränsen för skattefri utdelning (den s.k. normalavkastningsgränsen) sänks från åtta till tre procent och 40 procent i stället för nuvarande 25 procent av skatten på inkomsterna under gränsen blir skattepliktiga. Reformen ökar skatteintäkterna med ungefär 355 miljoner euro. 

Inkomstskatteskalan ändras på flera sätt. Vi återtar ändringarna i socialförsäkringsavgifterna till följd av konkurrenskraftsavtalet, vilket ger löntagarna betydligt större nettoinkomster. Som motvikt skärper vi skatteskalan och inför en ny skatteklass för dem som tjänar mer än 100 000 euro om året (skatten på de inkomster som överstiger den nedre gränsen är 34 %). 

Grundavdraget i kommunalbeskattningen höjs till 3 535 euro i stället för regeringens förslag på 3 305 euro. Tack vare detta får låginkomsttagarna mer nettoinkomster. Arbetsinkomstavdragets minskningsprocent höjs. Företagaravdraget slopas. 

Hushållsavdraget ställs om efter 2016 års modell. Reformen ger staten 31 miljoner euro i besparingar. Vänsterförbundet vill också möjliggöra hushållsavdrag för bostadsaktiebolag och bostadsandelslag. Det blir ett viktigt incitament till exempel för energirenoveringar. Som komplement till hushållsavdraget bör vi skapa en ny typ av hushållsnära stöd som ger motsvarande fördelar till dem vars ekonomiska situation inte gör det möjligt att utnyttja hushållsavdraget. 

Svenska riksdagsgruppen anser att vi behöver en skattepolitik som ger vanliga löntagare mera pengar i handen. Vi är övertygade om att hushåll med större disponibla inkomster stimulerar ekonomin och ger en mångsidigare serviceproduktion. I det här avseendet pekar propositionen åt rätt håll. Vi anser emellertid att det är rätt att sänka skatten på arbete bara om det sker på ett socialt rättvist sätt. 

I vår alternativa budget föreslår vi en skattereform som ger var och en mer nettoinkomster. I grunden går modellen ut på att beskattningen av konsumtion höjs en aning — en halv procent i varje momsklass. De ökade skatteintäkterna gör det möjligt att sänka inkomstskatten i alla skatteklasser. Hela ökningen ska dock inte användas för att sänka inkomstskatterna utan en del ska användas för inkomstöverföringar till pensionärer i de lägsta inkomstklasserna. Vi vill höja folkpensionen med 1,1 procent och med 10 euro mer i månaden jämfört med regeringens förslag. Våra åtgärder gäller också två andra ekonomiskt utsatta grupper i samhället: enföräldersfamiljer och studerande. 

Vår skattereform skapar bättre dynamik i ekonomin och höjer sysselsättningsnivån. Vi bevisar att skattepolitiken kan ses över så att alla inkomstkategorier vinner på det. 

Målet med beskattningen bör vara att samla in tillräckligt med pengar för att kunna upprätthålla vårt nordiska välfärdssamhälle. Skatterna ska tas ut effektivt och rättvist och de ska grunda sig på betalningsförmågan. Beskattningen ska också motivera till arbete och företagsamhet, den bör främja ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Bara genom en hållbar tillväxt och en hög sysselsättningsnivå som inbringar skatteinkomster kan välfärdssamhället garanteras, även på lång sikt. 

Finlands placering på World Economic Forums lista över världens mest konkurrenskraftiga länder har sjunkit till en tionde plats. Vår konkurrenskraft är inte tillräckligt bra och det visar sig enligt företagarna i Finland i att exporttillväxten är långsammare än tillväxten på exportmarknaden. Det finns alltså goda skäl till att se över skattepolitiken. 

En premiss är att det alltid ska vara lönsamt att ta emot jobb och att jobba. För att nå det målet krävs det många åtgärder. En av dem är att sänka skatten på arbete. En lägre skatt får bidragsfällorna att krympa och sänker tröskeln för att ta emot jobb. Vi vill genomföra en skattereform för att sänka beskattningen av arbete och höja konsumtionsskatterna. Det gör vi genom att höja samtliga tre momssatser med 0,5 procentenheter. Hela summan av momshöjningen motsvarar summan av sänkningen av inkomstbeskattningen. 

Största delen av momsintäkterna, nästan 70 procent, består av konsumtion i hushållen. Vi ser det därför som självklart att momshöjningen ska genomföras i anknytning till sänkningen av inkomstskatterna och de sociala åtgärderna, så att inkomsterna ökar i de lägsta decilerna. 

Momshöjningar anses ofta vara ett dåligt alternativ för låginkomsttagare, pensionärer och studerande. Men det är inte vår modell. I vår modell höjer vi garantipensionen mer än vad regeringen gör, slopar indexfrysningen av folkpensionerna, sänker dagvårdsavgifterna och höjer studiestödet till den nivå det var på före regeringens nedskärningar. 

Ändringsförslagen i vår reservation gällande proposition RP 124/2018 rd berör avdragbarheten för medlemsavgifter till arbetsmarknadsorganisationer och barnavdraget i inkomstbeskattningen. De föreslagna ändringarna avses stödja barnfamiljerna bättre och innebära mer jämlika villkor för medlemsavgifter till arbetsmarknadsorganisationer i relation till medlemsavgifter som betalas till allmännyttiga föreningar. Ändringarna ingår i kristdemokratiska riksdagsgruppens alternativa budget för 2019. 

Begränsa avdragbarheten för medlemsavgifter till arbetsmarknadsorganisationer

Medlemsavgifter till arbetsmarknadsorganisationer är utgifter för inkomstens förvärvande (31 § 1 mom. 6 punkten i inkomstskattelagen). De får dras av till fullt belopp enligt 95 § i lagen. Avdragbarheten är en kvarleva från gångna tider. Inte heller medlemmar i andra allmännyttiga organisationer har rätt att dra av medlemsavgifterna i beskattningen. Villkoren för medlemsavgifterna till arbetsmarknadsorganisationer bör samordnas med detta. Märk väl att vissa fackförbund har innehav som de likt företag använder för operationer på den fria marknaden. Då kan deras medlemmars skatteavdrag rentav betraktas som ett slags indirekt företagsstöd. 

Om avdragbarheten för medlemsavgifter till arbetsmarknadsorganisationer slopades helt och hållet skulle staten få in en hel del extra inkomster. Ändringen i avdragsrätten bör dock inte göras med en gång utan gradvis. Vi föreslår därför att 95 § i inkomstskattelagen ändras på så sätt att den skattskyldige från sin löneinkomst får dra av hälften, alltså 50 procent, av sina medlemsavgifter till arbetsmarknadsorganisationer. 

För att arbetsmarknadsorganisationerna ska likabehandlas måste också rätten att dra av medlemsavgifter till arbetsgivarorganisationer slopas. Också det resulterar i mer skatteinkomster för staten. Vi föreslår att bestämmelsen om rätt till avdrag av medlemsavgifter till arbetsgivarorganisationer enligt 8 § 1 mom. 9 punkten i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet upphävs. 

Barnavdraget i inkomstskattelagen

Bestämmelsen om barnavdrag i 126 a § i inkomstskattelagen (1535/1992) gällde temporärt skatteåren 2015—2017. Enligt den bestämmelsen skulle ett barnavdrag göras i beskattningen om den skattskyldige hade ett minderårigt barn att försörja vid utgången av skatteåret. Men barnavdraget slopades vid ingången av 2018. Avdraget hade införts för att kompensera för nedskärningen i barnbidraget och borde därför inte ha slopats. Avdraget kan bidra till att rätta till de värsta missförhållandena för barnfamiljerna. 

Vi föreslår att barnavdraget återinförs 2019 i den form det tillämpades 2015—2017. Skatteförvaltningen gick ut med en anvisning om tillämpningen (Dnr A25/200/2015). Enligt anvisningen ska barnavdraget beviljas skattskyldiga som försörjer ett eller flera minderåriga barn. Det ska vara inkomstrelaterat och minska när inkomsterna stiger. Om nettoförvärvsinkomsten och nettokapitalinkomsten sammantaget överskrider en viss inkomstgräns beviljas avdraget inte ens partiellt. Avdragsbeloppet påverkas av antalet barn och av om det är fråga om gemensam eller ensam försörjning. Vid ensamförsörjning påverkas avdragsbeloppet också av om inkomstskattelagens bestämmelser om makar är tillämpliga på den skattskyldige. Om bestämmelserna är tillämpliga har det inte betydelse för avdragsbeloppet att maken inte är förälder till barnet. 

Avdraget ska göras från skatterna på förvärvsinkomst och kapitalinkomst i proportion till skattebeloppen. Avdraget ska göras från skatten på förvärvsinkomst efter arbetsinkomstavdraget och från skatten på kapitalinkomst före hushållsavdraget. Till den del avdraget överskrider beloppet av inkomstskatten till staten ska det göras från kommunalskatten, sjukförsäkringens sjukvårdspremie och kyrkoskatten i proportion till dessa skatter. Avdraget kan inte göras om den skattskyldiges skatter inte räcker till, exempelvis på grund av låga inkomster. 

I Finland har vi redan i åratal haft problem med hållbarhetsunderskott och lägre sysselsättningsnivå än i grannlandet Sverige. Regeringen har haft som mål att höja sysselsättningsnivån, men Sverige har lyckats betydligt bättre med det. Löntagarnas nettoinkomster har stor inverkan på efterfrågan och därmed på sysselsättningen i hemlandet. 

I nuläget har Sverige betydligt lättare beskattning för de löntagare vars inkomster är 30 000—100 000 euro. Hårdast slår beskattningen mot de finländska löntagare som tjänar 40 000—60 000 euro om året: skatterna är då flera procentenheter strängare än för svenskar med lika stora inkomster. I Sverige har medelinkomsttagarna ungefär 200 euro mer per månad att röra sig med än hos oss. När det gäller att höja sysselsättningsnivån är det viktigast att framhäva att arbete är primärt och lönsamt i förhållande till sociala förmåner. Vi sannfinländare kräver att det ska bli ekonomiskt mer motiverande att arbeta än att leva på sociala förmåner. I det här syftet ska beskattningen sänkas och bidragsfällor avvecklas. 

Vi föreslår att inkomstskatteskalan och beloppet av arbetsinkomstavdraget enligt 125 § i inkomstskattelagen omarbetas så att beskattningen för löntagare med medelstora inkomster sänks till samma nivå som i Sverige. Ändringen leder till att de enskilda skattskyldiga betalar mindre skatt men betalar sig i form av dels sysselsättning, dels ökad konsumtion och därmed ökade intäkter från konsumtionsbeskattningen. Vi vill genomföra ändringen gradvis och koppla den till höjningen av sysselsättningsnivån. År 2019 sänks beskattningen för löntagare med medelstora inkomster med 300 miljoner euro. (Reservationens förslag till uttalande 1) 

För det andra ser vi det som viktigt att bestämmelsen om barnavdrag återinförs i inkomstskattelagen 2019. Lagen bör kompletteras med 126 a § om barnavdrag med samma innehåll som den temporära bestämmelse som gällde från den 1 januari 2015 till den 31 december 2017. Nya 126 a § som vi föreslår ska gälla till och med den 31 december 2019. Lagen ska tillämpas första gången vid beskattningen för 2019. 

Barnavdraget ska beviljas skattskyldiga som försörjer ett eller flera minderåriga barn. Det ska vara inkomstrelaterat och minska när inkomsterna stiger. För dem som har mindre inkomster har avdraget betydelse. 

Avdraget ska finnas till för att jämna ut nedskärningarna i barnbidraget 2014. Med tanke på inkomstfördelningens värde i sig och en rättvis beskattning är det motiverat att återinföra barnavdraget med samma nivå 2019 som 2017. (Reservationens förslag till uttalande 2) 

Sannfinländarna anser att beskattningen redan i åratal har varit behäftad med missförhållandet att skatten på pensionsinkomster har varit större än skatten på motsvarande löneinkomster. Vi vill åtgärda detta. Därför föreslår vi att pensionsinkomstavdraget höjs i syfte att skatten ska vara lika stor för inkomster som motsvarar varandra oberoende av om inkomsten utgör pension eller lön för förvärvsarbete. Då får pensionärerna mer disponibla inkomster och därmed stärks konsumtionen samtidigt som bland annat utgifterna för utkomststöd och bostadsbidrag minskar. 

I den här reservationen föreslår vi dessutom att regeringen utan dröjsmål åtgärdar inkomstbeskattningen på så sätt att om den skattskyldige har gjort en donation till en biståndsfond ska ett biståndsavdrag göras från den skattskyldiges nettoförvärvsinkomster vid kommunalbeskattningen. Det fulla avdragsbeloppet är 200 euro men avdraget får uppgå till högst det donerade beloppet. (Reservationens förslag till uttalande 3)