Finland behöver sund tillväxt
Finland har redan lidit av ett kroniskt tillväxtunderskott i över femton år. Orsaken till detta är den svaga produktivitetsutvecklingen, de låga investeringarna och bristen på kompetent arbetskraft.
För närvarande har både vanliga människor och företagare ett svagt förtroende för framtiden. Människornas farhågor om att de offentliga finanserna och den egna ekonomin ska kollapsa är verklig. Företagen har inte likviditet för tillväxt.
Till följd av den av samlingspartiet ledda regeringens politik är det arbetslösheten, antalet konkurser och statsskulden som vuxit, inte ekonomin.
Centerns recept för tillväxt är: Planerad i Finland, tillverkad i Finland och ägd i Finland. Finland behöver starkare tillväxtutsikter. Målet ska åtminstone vara att fördubbla tillväxten jämfört med prognosen.
I stället för att nå regeringens mål på 100 000 nya sysselsatta har vi nu i landet en allt större arbetslöshet. Regeringens mål för ett underskott på högst en procent i de offentliga finanserna 2027 blir allt mer avlägset, eftersom underskottet för det året nu väntas bli 3,3 procent. Skillnaden mellan regeringens mål och prognosen är så stor som sju miljarder euro.
Vi måste återställa förtroendet för ekonomin. Atmosfären och omvärlden ska vara stabila och förutsägbara. Nu är det inte så. Regeringen har valt en instabilare väg. Det goda med Finland var tidigare att den politiska risken är liten. Nu är det inte längre så.
Finlands förutsägbarhet som investeringsobjekt har försvagats betydligt under valperioden. Skattepolitiken har blivit helt oförutsägbar. Trots regeringspartiernas stora löften accelererar skuldsättningen.
Finland behöver positiva och stabiliserande framtidsutsikter.
Halvtidsöverläggningen ändrar inte på det stora hela riktningen för Finlands ekonomi.
Ekonomisk tillväxt och nya jobb är i dag bara en from förhoppning. I stället för det utlovade tillväxtpaketet är resultatet av halvtidsöverläggningen att den offentliga skulden ökar, det införs skattelättnader som gynnar höginkomsttagarna, det görs nya nedskärningar i utbildningen och kommunernas ekonomiska läge försämras. Riktningen är alltså densamma som den varit redan i två år. Situationen för vanligt folk är fortsatt svår. Flera av regeringens lagändringar ökar avsevärt användningen av grundtrygghet och utkomststöd.
Centern uttrycker oro över att bedömningen av förändringarnas sammantagna konsekvenser är bristfällig. Konsekvenserna av förmånsnedskärningarna är betydande särskilt för barnfamiljer och kommer att öka barnfamiljsfattigdomen. Många lagändringar ökar också den regionala ojämlikheten.
Regeringens ekonomi- och skattepolitik är långt ifrån stabil och förutsägbar. Regeringen hattar fram och tillbaka mellan skattelättnader och skatteskärpningar.
Finland behöver en kursändring. Finland måste befrias från regeringens skuldpolitik och gå in för en hållbar tillväxt. Ekonomisk tillväxt och fler arbetstillfällen är ytterst också den mest hållbara lösningen på skuldsättningen.
Enligt regeringsprogrammet ska skuldkvoten i de offentliga finanserna stabiliseras och därefter vändas i en riktning som ur ett valperiodsövergripande perspektiv är permanent nedåtgående. När regeringen hösten 2023 presenterade sin första plan för de offentliga finanserna, det vill säga den för 2024—2027, var bedömningen att skulden i förhållande till bruttonationalprodukten stiger till 81,6 procent fram till 2027.
Enligt vårens plan för de offentliga finanserna 2026—2029 kommer skuldkvoten dock att stiga till 86,7 procent före utgången av valperioden. Det är klart över den nivå som regeringen själv uppskattade i början av valperioden. Skuldnivån i förhållande till bruttonationalprodukten steg redan 2024 till 82,1 procent och översteg alltså den nivå som den skulle ha varit på i slutet av valperioden.
Enligt regeringens nya plan för de offentliga finanserna fortsätter skulden i förhållande till bruttonationalprodukten att öka också efter innevarande valperiod. År 2029 kommer skuldkvoten att vara nästan 90 procent.
Vi måste få sysselsättningen, ekonomin och framtidstron att öka. I stället för en centraliseringsorienterad politik behöver vi en tillväxtmodell där alla finländare och alla områden inkluderas.
Sysselsättning
Utöver skuldsättningen har arbetslösheten blivit allt svårare i Finland under två senaste åren. Enligt regeringsprogrammet är målet att genomföra reformer för att höja sysselsättningen med minst 100 000 sysselsatta. Ökad sysselsättning ska leda till att de offentliga finanserna stärks med över två miljarder euro. I stället för de utlovade 100 000 nya sysselsatta har istället antalet arbetslösa ökat under regeringsperioden.
Mätt enligt den säsongs- och slumpvariationsrensade trenden uppgick antalet sysselsatta vid regeringsperiodens början i juni 2023 till 2 637 000. I mars 2025 var motsvarande siffra 2 588 000 sysselsatta. Antalet sysselsatta har hittills minskat med 49 000 under regeringsperioden.
Det är särskilt oroväckande att ungdomsarbetslösheten och långtidsarbetslösheten förvärras. Det finländska näringslivet har drabbats av en konkursvåg, och på många arbetsplatser förs omställningsförhandlingar. Sammantaget har det under denna valperiod, på två år, inletts cirka 7 000 konkurser.
Det försämrade sysselsättningsläget syns också i sysselsättningsområdena och det är oroväckande att de har varit tvungna att reagera på den knappa finansieringen genom att begränsa utbetalningen av sysselsättningsfrämjande stöd, såsom lönesubvention och startpeng.
Åtgärder för att stärka tillväxten och näringslivets verksamhetsförutsättningar
Det behövs skatteincitament för att stärka investeringar och sysselsättning
Investeringsskattegottgörelse också för små och medelstora företag. Regeringen bör snabbt korrigera investeringsskattegottgörelsen så att gränsen sänks från 50 miljoner euro till 1 miljon euro. Samtidigt bör investeringsgottgörelsens giltighetstid förlängas, om EU tillåter det. Dessutom bör gottgörelsen genomföras på en högre nivå, 30 procent, i en ny särskild ekonomisk region i östra Finland.
I stället för en dyr och svag allmän sänkning av samfundsskatten genomförs en strukturell reform av samfundsbeskattningen i enlighet med centerns modell. Samfundsskatten ska vara lättare när vinsten lämnas kvar inom företaget för att åstadkomma tillväxt i stället för att vinsterna delas ut.
Det skulle generera en ökning av företagens FoUI-verksamhet och investeringar samt anställningen av arbetstagare. Nyttan av regeringens allmänna samfundsskattesänkning koncentreras däremot till gamla vinstgivande företag som delar ut vinst i form av utdelning, av vilken en del hamnar hos utländska investerare. Också Murtos arbetsgrupp för tillväxtåtgärder föreslog en mer strukturell reform av samfundsskatten och inte någon allmän sänkning.
Många ensamföretagare och småföretagare är affärsidkare eller yrkesutövare, dvs. enskilda näringsidkare eller jordbrukare som inte berörs av ändringen av samfundsskatten. För att företagen ska beaktas jämlikt genomförs en höjning av företagaravdraget genom att det höjs från 5 procent till 7 procent för att också andra företagare än företagare som är verksamma via aktiebolag ska uppmuntras.
Det är motiverat att utveckla företagarnas pensionssystem. Man kan ta ställning till detaljerna i takt med att beredningen framskrider och de närmare konsekvensbedömningarna av ändringarna klarnar.
För dem som uppnått den lägsta pensionsåldern blir 20 procent av arbetsinkomsterna helt skattefria, om personerna fortsatt arbetar kvar. Erfarna arbetstagare får då ett incitament att stanna kvar i arbetslivet. Regeringen har försummat denna stora resurs och koncentrerar sig i stället på att rikta skattelättnader till pensionärer med de högsta inkomsterna, vilket inte har någon som helst tillväxteffekt.
Statsminister Orpos regering har höjt beskattningen av löntagare med medelstora inkomster till dess högsta nivå på minst tio år med beaktande av konsumtionsbeskattningen. Det är i och för sig bra att regeringen har insett hur förödande den tidigare skattehöjningspolitiken var. Men till följd av det olyckliga sysselsättningsläget hotar de kommande höjningarna av arbetslöshetsförsäkringspremierna att minska inkomstskattesänkningens inverkan, särskilt för medelinkomsttagarna.
Inkomstskattesänkningen bör därför genomföras så att den i högre grad fokuserar på att stödja köpkraften och den inhemska konsumtionen bland medelinkomsttagarna i stället för att skattelättnaden på det sätt som regeringen planerar riktas särskilt till dem som får de allra högsta arbetsinkomsterna och pensionsinkomsterna.
För att underlätta marginalbeskattningen vill vi införa ett maximibelopp för inkomstrelaterad dagpenning (utkomstskydd för arbetslösa och sjukdagpenning) och på motsvarande sätt lindra socialförsäkringsavgifterna. Arbetstagarens försäkringspremier tas ut endast fram till den inkomstgräns som ger rätt till försäkring.
Centern anser inte att regeringens avsikt att höja löntagarnas beskattning genom att gallra i avdragsrätten är motiverad.
FoUI-avdraget bör förbättras så att uppstartsföretagen kan dra full nytta av det. Återbetalningen skulle ske kontant eller genom kvittning mot andra skatter, dvs. det skulle gynna förlustbringande företag som på grund av tillväxtfasen inte kan dra nytta av skatteincitamentet i nuläget.
Centern välkomnar regeringens beslut att förlänga tiden för avdrag av förluster från nuvarande 10 till 25 år.
För att underlätta generationsväxlingar bör arvs- och gåvoskatten genomgå en mer ambitiös reform genom att en faktisk betalningstid på 10 år införs. Under betalningstiden ska räntan motsvara endast statens referensränta och inte vara högre än så. Skatten ska kunna betalas i tio poster inom tio år.
Skattefrihet för de allmännyttiga samfundens investeringar i riskkapitalfonder i kb-form genomförs omedelbart, vilket underlättar investeringar i icke-noterade tillväxtbolag.
Centern anser att regeringens beslut att skära ned hushållsavdraget från 2024 års nivå är felaktigt, eftersom det främjar den svarta ekonomin och försvagar mikroföretags samt små och medelstora företags verksamhetsmöjligheter. Centern vill återställa villkoren för hushållsavdraget.
Finland satsar målmedvetet på FoUI-verksamhet i enlighet med den parlamentariska överenskommelse som ingicks under föregående valperiod. Regeringen bör säkerställa att hela kedjan är i sin ordning och att också innovationsverksamheten utöver forskning och produktutveckling tilldelas tillräckliga resurser samt att exporttjänsterna börjar löpa smidigt efter regeringens organisationsreform.
En särskild ekonomisk region inrättas i östra Finland
- Vi föreslår ett tioårigt försök med en särskild ekonomisk region i östra Finland, eftersom området lider av konsekvenserna av Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Regionen skulle ha till exempel följande verktyg. Temporär befrielse från samfundsskatt för investerande företag, studielånekompensation, flyttbidrag för att locka kompetent arbetskraft, regionalt lindrigare elskatt, sänkta socialskyddsavgifter, snabbare handläggning av tillstånd, slopad prövning av tillgången på arbetskraft och särskild fokus på östra Finland i fråga om tilläggssatsningar på FoUI och utbildningsplatser.
- Vi skulle också vara lyhörda för det gemensamma förslaget från sex landskap om åtgärder inom programmet för östra Finland och reservera medel för detta. Östra Finland behöver nu handlingar, inte ord, av regeringen.
Särdragen hos näringslivet i de olika regionerna måste beaktas
- Regeringen har strukit följande kommuner ur stödområde II: Alavo, Kuortane, Etseri, Alajärvi, Evijärvi, Lappajärvi, Soini, Vindala, Hartola, Heinola, Sysmä, Padasjoki och Juupajoki. Dessa kommuner togs med i stödområde II år 2022. Regeringens osammanhängande linje möjliggör inte några långsiktiga utsikter för näringsverksamhet i företag och kommuner i en utmanande omvärld och försämrar således regionernas möjligheter ytterligare. Regeringen bör återta ändringen av stödregionskartan och bygga upp en hållbarare modell för fördelningen av regionstöden. Finland bör påverka i EU för att sätta stopp för nollsummespelet på kartan över stödområden och erkänna regionernas särdrag i fråga om befolkningsutvecklingen, näringslivets behov och strukturomvandlingen.
Andra tillväxtåtgärder
- I fortsättningen införs tillväxtavtal för de ekonomiska regionerna för att ersätta MBT-avtal som ingåtts med endast några stadsregioner. Då skulle staten delta på ett rättvisare sätt i utvecklingen av hela Finland.
- Vi gör tillståndsprocessen till en konkurrensfaktor genom att ställa som mål att Finland ska ha den snabbaste tillståndsprocessen i Europa före 2027. Storstädning inleds för att effektivisera förvaltningen och avveckla onödig reglering.
- Vi vill att pensionstillgångar används för samhällsekonomisk tillväxt i Finland genom att beakta förutsättningarna att investera i finländska företag i tillväxtfasen.
- När i sig motiverade besparingar inom den offentliga förvaltningen genomförs ser vi till att det inte inom någon sektor orsakar dröjsmål eller andra olägenheter för företagens verksamhet. Exportvillkoren inom livsmedelssektorn stärks.
- Vi gör upp en ambitiös tillväxtstrategi för turismen. Målet är att öka turismen med det dubbla före 2030 och återställa turismbalansen. Vi godkänner fortfarande inte regeringens tidigare beslut att skära ner finansieringen av Business Finlands omkostnader för främjande av turismen, eftersom detta skulle inverka menligt på utsikterna för en av våra tillväxtbranscher.
- Det är oacceptabelt att regeringen tidigare beslutade att minska det regionala transportstödet, eftersom det försvårar läget för exportindustrin i och med att transportkostnaderna stiger i vårt land med långa avstånd.
- Vi tar ett produktivitetssprång genom att göra Finland till ett stort land inom utnyttjandet och tillämpningen av artificiell intelligens. Målet är att bli föregångare på etisk användning av artificiell intelligens.
Fler människor till Finland och ökat humankapital
- Målet är att få humankapitalet att växa snabbt. För att humankapitalet ska växa på lång sikt görs en motsvarande parlamentarisk överenskommelse mellan partierna som den som ingåtts för FoUI-satsningarna.
- Ytterligare satsningar på utbildning för de unga åldersklasserna, livslångt lärande och invandring av experter. För att finansiera de här utbildningsinvesteringarna kan man också avyttra en del av statens icke-strategiska egendom i de fall där man uppskattar att den på lång sikt ger bättre avkastning som investering i utbildning. Nedskärningarna i utbildningen måste upphöra omedelbart. Regeringen fortsätter däremot med sin felaktiga linje att skära ned på utbildningen i stället för att satsa på utbildning. Tidigare har man redan gjort betydande besparingar i yrkesutbildningen, slopat vuxenutbildningsstödet och minskat finansieringen av medborgarinstitut och folkhögskolor. Nu riktar regeringen nedskärningar till högskolorna och genom kommunernas statsandelar även till småbarnspedagogiken och grundskolorna. Hela utbildningskedjan kommer således att bli föremål för sparåtgärder under Orpos regering.
- Vår politik är familjevänlig. Inga nedskärningar riktas mot barnfamiljer. Ett konkret sätt att stödja familjerna kunde vara att lindra beskattningen av barnfamiljer. Det här bör utredas.
- I stället för det indragna vuxenutbildningsstödet ska det omedelbart beredas ett nytt incitament för vuxenstudier, och det görs ingen nedskärning i yrkesutbildningen.
- Vi välkomnar alla invandrare som inte är arbetsskygga. Försämringen av försörjningskvoten kan stoppas med 40 000 nettoinflyttare på årsnivå. Invandrarna bör bli lika väl sysselsatta och få samma uppgifter och samma lön som majoritetsbefolkningen. Vi behöver ett poängsystem enligt kanadensisk och australiensisk modell för att säkerställa att migrationen bidrar till att sanera de offentliga finanserna.
- Utländska experter och deras familjer ska erbjudas och garanteras ett servicelöfte på två veckor från den tidpunkt då sökanden lämnar in sin ansökan till systemet. Hit hör identifiering, erhållande av arbetstillstånd och alla andra konkreta angelägenheter, allt från att öppna bankkonto till personnummer och vårdplats för barn.
- Dessutom ska studerande som kommer till Finland få incitament att stanna kvar i Finland för att arbeta efter studierna.
- Runt om i världen ska det inrättas finländska språk- och kulturskolor, där de som lärt sig finska och finsk kultur kan beviljas uppehållstillstånd för att arbeta i Finland.
- Vi vill slopa tremånadersregeln, som försvårar arbetskraftsinvandringen.
Starta det parlamentariska arbetet för tillväxt
- Inom ramen för det parlamentariska samarbetet bereds ett åtagande för flera valperioder framåt att på lång sikt sanera de offentliga finanserna och satsa på ambitiösa tillväxtåtgärder.
Ökad biogasproduktion och satsningar på förnybar energi
I regeringsprogrammet lovar man att utveckla och inleda biogasproduktion samt främja en mångsidig användning av biogas. För att det här ska lyckas behövs på en och samma gång åtgärder för att främja både produktionen och användningen av biogas.
Det är väsentligt att regeringen ser till att vi verkligen kan genomföra nya investeringar i biogasanläggningar och återvinningsgödsel i Finland. Vi har efterlyst en samlad bedömning av biogasproduktionen och användningen av biogas. Det förutsätter samarbete mellan olika ministerier (JSM, ANM, MM, KM, FM). Den övergripande samordningen mellan förvaltningsområdena bör stärkas. För närvarande ser det ut som om den saknas helt.
Vi är bekymrade över att tillståndsprocesserna för investeringar i förnybar energi inte kommer att påskyndas på det sätt som regeringen eftersträvar, utan det förutsätts även i fortsättningen att nya energiproducerande anläggningar tillämpar ett dyrt flerstegsförfarande enligt miljöskyddslagen. De åtgärder som regeringen bereder skapar snarare osäkerhet i investeringsmiljön för rena energikällor.
Ändringen av infrastrukturförordningen försvagade incitamenten att övergå till biogas, eftersom tankstationerna för biogas i viss mån började omfattas av de minimis-stöd. Det hade varit viktigt att ha kvar teknikneutraliteten och inte det separata stödet för ett enda drivmedel. Det är känt att tankstationerna fortfarande är för få framför allt i östra och norra Finland. Dessutom har regeringen infört nya administrativa skyldigheter för biogas, bland annat en skyldighet att verifiera hållbarheten, som ökar kostnaderna och inte förbättrar förutsättningarna för biogasinvesteringar.
Regeringens beslut att sänka tilläggsskyldigheten inom distributionsskyldigheten bidrar till att öka osäkerheten inom biogasproduktionen. Investeringsmiljön ser inte attraktiv ut. En politik som strider mot löftena är skadlig såväl med tanke på utvecklingen av marknaden för hållbara bränslen som med tanke på försörjningsberedskapen.
Centern uttrycker oro över hur regeringens beslut att införa utsläppshandel inom transportsektorn redan 2027 i stället för 2031 kommer att påverka drivmedelspriserna. Dessutom är det ett orosmoment hur producenterna kommer att kompenseras för det nationella beslutet att utvidga utsläppshandeln till att gälla jord- och skogsbruket. Centern förutsätter full kompensation för regeringens olyckliga nationella beslut som orsakar merkostnader.
Företagande och arbetsliv
Centern anser det vara bra att den sociala tryggheten för deltidsföretagare förbättras genom att en kombinationsförsäkring införs i förtjänstskyddet. Kombinationsförsäkringen stärker utkomstskyddet för arbetslösa både för företagare och arbetstagare. Reformen förbättrar utkomstskyddet särskilt inom de kreativa branscherna.
Uppmärksamhet ska också fästas vid hur en arbetslös kan bli tvungen att utreda betydelsen och omfattningen av sin egen småskaliga företagsverksamhet. Om en person arbetar ens några timmar i månaden, måste man avgöra om han eller hon är företagare i huvudsyssla eller bisyssla. Utredningen och bedömningen görs av arbetskraftsmyndigheten. Tolkningarna kan variera, vilket medför både osäkerhet och risker. Det är ett problem som gäller rättsskyddet och likabehandlingen och det uppmuntrar inte till att pröva på om företagsverksamhet i liten skala skulle ge extra inkomster eller om det någon gång rentav skulle leda till företagsverksamhet på heltid.
Regeringen bör för att ersätta det slopade vuxenutbildningsstödet utan dröjsmål bereda en ny modell som sporrar till vuxenstudier och svarar mot arbetslivets föränderliga behov samt uppmuntrar till kontinuerligt lärande. Individuella och flexibla studievägar möjliggör en meningsfull karriär och de kan vid behov snabbt svara på nya utvecklingsbehov.
Större uppmärksamhet bör också fästas vid välbefinnandet i arbetet och arbetshälsan samt goda chefs- och medarbetarfärdigheter. Det är också viktigt att bättre kunna kombinera familj, studier och arbetsliv. Det behövs flexibla lösningar och också rätt attityd till exempel när det gäller att kombinera arbetslivet och vardagen med barnfamilj. Partiellt arbetsföra måste också beaktas i högre grad. Partiellt arbetsföra får inte lämnas utanför samhället på grund av sjukdom eller skada. Individuella tjänster är det bästa alternativet för att stödja möjligheterna att klara sig i arbetslivet.
Regeringen har beslutat om en ändring av hemvårdsstödet, enligt vilken rätten till stöd för hemvård börjar efter tre års boendetid. Kravet på boendetid gäller båda föräldrarna. Även om ändringen enligt FPA:s statistik inte berör en särskilt stor grupp, är den principiellt stor. I Finland har den sociala tryggheten av hävd varit bosättningsbaserad och den treårsregel som nu föreslås skulle avvika från denna modell. Det kan anses problematiskt med avseende på grundlagen och diskrimineringslagen. Om en finländare har en utländsk make eller maka får de inte hemvårdsstöd om kravet som gäller boendetid inte uppfylls för maken eller makan.
Artificiell intelligens och dataekonomi
Artificiell intelligens och dataekonomi erbjuder möjligheter att förbättra produktiviteten, men samtidigt bör man fästa uppmärksamhet vid dataskyddet. Resurserna för dataombudsmannens verksamhet måste tryggas. Dataskyddets betydelse bör ses som en del av den oundvikliga utvidgningen av teknik och innovationer, möjligheterna att öka den ekonomiska tillväxten och stärka investerarnas förtroende samt tryggandet av den nationella säkerheten och skyddet för privatpersoners personuppgifter. När tekniken utvecklas snabbt är det med tanke på Finlands konkurrenskraft viktigt att man kan lita på att samhället är funktionsdugligt och säkert.
Bedömning av den ekonomiska politikens konsekvenser för jämställdheten
Under de föregående regeringsperioderna bereddes en separat bedömning av den ekonomiska politikens konsekvenser för jämställdhet. Utifrån bedömningarna kan det konstateras att även om konsekvenserna av enskilda finanspolitiska beslut kan vara små, kan ändå den kumulativa effekten av dem inverka på jämställdheten mellan könen.
Under denna regeringsperiod har man till exempel genomfört omfattande strukturella arbetsmarknadsreformer som sammantaget verkar ha negativa konsekvenser för jämställdheten på arbetsmarknaden och för kvinnors försörjning. Därför är det viktigt att man vid beredningen av budgetlagarna bedömer lagarnas konsekvenser för jämställdheten för att de negativa konsekvenserna ska kunna minskas och undvikas.
Transportsektorn
I denna reservation stöder vi oss på vad utfrågade sakkunniga i finansutskottet och kommunikationsutskottet framfört och koncentrerar oss på att analysera den aktuella redogörelsen, även om det största problemet med trafikledspolitiken just nu är avsaknaden av en framtidsvision. Med andra ord en hurdan trafikledspolitik bör Finland bedriva till följd av de geopolitiska förändringarna och de allt mera spända stormaktsrelationerna för att landet inte ska bli en avkrok i utkanten av Europa.
Regeringen har i sitt program skrivit in ett löfte om att föra en bättre trafikledspolitik än sina föregångare. Regeringens trafikledspolitik kan med fog beskrivas som oklar och oansvarig. De fina målformuleringar i regeringsprogrammet och regeringens långsiktiga finansieringsbeslut motsvarar inte varandra.
Finansieringen av trafiklederna kommer att sjunka såväl under de två sista åren av denna valperiod som under ramperioden 2026—2029 trots att kostnadsnivån beräknas stiga. Samtidigt har andelen projekt som finansieras utanför budgetramarna och med intäkter från försäljning av statens produktiva egendom ökat till en oroande nivå. Vid den senaste ramförhandlingarna beslutade regeringen att öka andelen ytterligare.
I strid med sina egna löften driver regeringen en trafikledspolitik som utarmar största delen av Finland. Regeringen håller på att skapa en fullständigt felaktig verksamhets- och finansieringskultur för statens trafikledspolitik. Detta kommer att bli svårt att korrigera under de kommande regeringsperioderna, eftersom regeringen särskilt i fråga om utvecklingsprojekt håller på att krympa ramfinansieringen till det minimala. Ur samhällsekonomisk synvinkel är det inte klokt att varje valperiod sälja statlig egendom i den utsträckning som regeringen nu gör.
Vi stöder oss på utfrågade sakkunniga och lyfter fram de centrala problemområdena inom kommunikationsutskottets ansvarsområde i planen för de offentliga finanserna 2026—2029. Vi anser att det finns all anledning att kräva att regeringen agerar i enlighet med vad som står i regeringsprogrammet.
Regeringen bör i sin trafikpolitik beakta följande synpunkter:
- regeringen har skurit ner den långsiktiga trafikledsfinansieringen och kompenserat den med kortvarig engångsfinansiering och i den riksomfattande trafiksystemplanen (LJS12) antagit att nästa regering höjer ramfinansieringen efter ramperioden 2026—2029
- trafikledsfinansieringen varierar från år till år och det eftersatta underhållet ökar märkbart
- trafikledspolitiken bedrivs med hjälp av ett investeringsprogram på mer än 4,5 miljarder euro som finansieras med intäkter av försäljning av statlig egendom; av investeringsprogrammet gäller till och med mer än 3 miljarder euro trafikleder
- hur stort utgiftstryck sätter de nya trafikleder som tagits in investeringsprogrammet på basunderhållet av transportinfrastrukturen, och hur väl räcker finansieringen till
- ramvillkor för finansieringen av Västbanan och hur de eventuellt kan komma att förändras
- försummelse att utveckla tvärtrafikförbindelser
- löftet om att de regionala flygen ska fortsätta som köpta trafiktjänster utan att regeringen anvisat finansiering för detta
- hur avskaffandet av bredbandsprogrammet/icke fungerande bredbandsförbindelser påverkar jämlikheten och den ekonomiska tillväxten i Finland
- effekterna av det s.k. produktivitetsprogrammet på kapaciteten hos myndigheterna under kommunikationsministeriet (särskilt Transport- och kommunikationsverket) samtidigt som de har ålagts tilläggsuppgifter när det geopolitiska läget försvåras.
Regeringen har förstört det långsiktiga planerings- och finansieringssystemet för trafiklederna
Under den gångna valperioden har regeringens trafikledspolitik genomgående varit mycket problematisk. Det var redan i sitt program som regering lät bli att beakta den parlamentariskt godkända 12-åriga trafiksystemplanen, där målen och prioriteringarna för en långsiktig trafikledspolitiken med tillhörande finansieringsbehov fastställs. Samtidigt gick botten ur den finansiering som behövs för att genomföra en långsiktig trafikledsstrategi när trafikledsutgifter som påverkar ramen skars ner först i regeringsprogrammet och senare i ram- och budgetförhandlingarna.
Uppdateringen av trafiksystemplanen håller på att gå samma öde till mötes i höst och är redan nu grovt försenad. Det utkast som nyligen var på remiss håller på att uppdateras i enlighet med regeringens rambeslut från april men inte som ett genuint parlamentariskt arbetsgruppsarbete.
Sammanfattningsvis vill vi konstatera att regeringen inte ens strävar efter en långsiktig trafikledspolitik, utan håller i bästa fall bara på med trafikledspolitik vid valperiodens hälft. Fokus ligger på att genom mycket exceptionella finansieringsmetoder dra igång så många investerings- och utvecklingsprojekt som möjligt för att skapa en bild av att det eftersatta underhållet börjar minska och på att styra extra engångsfinansiering till vägbeläggningsprogram och samtidigt glömma att basunderhållet av transportinfrastrukturen inbegriper mycket mer än att sprida ny asfalt.
En osammanhängande och atypisk trafikledsfinansiering skapar osäkerhet och orsakar extra kostnader
I kommunikationsutskottets sakkunnigutfrågning framhölls med emfas att en förutsägbar och jämn finansieringsnivå bör eftersträvas inom basunderhållet av transportinfrastrukturen och utvecklingen av trafikledsnätet. Det skulle bidra till en långsiktig planering av trafikledsunderhållet, genomförandet av konkurrensupphandling och entreprenad samt en fungerande infrastrukturmarknad. Historiskt sett vet vi att kostnadsökningen kumuleras och blir alltför stor om alltför många projekt startas, samtidigt som byggandet drabbas av förseningar och betydande behov av tilläggsfinansiering.
Med stöd av sakkunnigyttrandena vill vi lyfta fram det problematiska med en osammanhängande trafikledsfinansiering och riskerna med en trafikledsfinansiering som inte är typisk, när långsiktig trafikledsfinansiering skärs ned och ersätts med ett investeringsprogram där finansieringen är av engångsnatur och kräver att statens produktiva egendom säljs med upp till flera miljarder euro. Vi anser också att en ansvarsfull regeringspolitik kräver långsiktighet där man inte rakt av skjuter över sådana utmaningar som man redan nu är medveten om på nästa regering eller till och med förvärrar dem genom egna åtgärder, vilket nu håller på att hända.
Basunderhåll av transportinfrastrukturen. Det årliga anslaget för basunderhållet av transportinfrastrukturen har varierat avsevärt finansåren 2024 och 2025. Och samma sak fortsätter också under den nu aktuella ramperioden 2026—2029. Så sent som 2024 var anslaget för basunderhållet av transportinfrastrukturen 1,566 miljarder euro, och det räckte för att i det närmaste stoppa det så kallade eftersatta underhållet av trafikleder som är i dåligt skick. År 2025 höjdes anslaget till 1,605 miljarder euro, men efter det verkar ett veritabelt ras inträffa mot slutet av ramperioden när de tre sista finansåren börjar. Åren 2027—2029 uppgår finansieringen av basunderhållet till endast 1,286 miljarder euro.
Enligt utfrågade sakkunniga kommer det sammanlagda eftersatta underhållet av trafiklederna att stiga från nuvarande 4,2 till över 5 miljarder euro, om regeringens förslag till årlig finansieringsnivå går igenom. Detta står i strid med regeringens egen målsättning i regeringsprogrammet, för att inte tala om vilken signal det ger utåt.
Utöver vad som framgick under sakkunnigutfrågningen vill vi också poängtera att det eftersatta underhållet inte täcker brister i servicenivån (investeringsskuld), såsom breddning av vägar, uträtning av backar och kurvor, byggande av ytterligare körfiler och tilläggsspår eller förbättring av anslutningar, och inte heller kostnaderna för fullgörande av nya lagstadgade skyldigheter. Därför finns det en risk att regeringens linje, dvs. att bara starta så många vägbeläggningsprogram som möjligt med pengarna för eftersatt underhåll, leder till vi förlorar kontrollen över det eftersatta underhållet.
Investerings- och utvecklingsfinansiering
I bästa fall stöder projekten för utveckling av trafiknätet både medborgarnas vardag och näringslivets verksamhetsbetingelser, och de är ofta en av de grundläggande villkoren för stora investeringsprojekt inom näringslivet.
Anslagsnivån för investeringar i utveckling av trafikledsnätet föreslås under ramperioden 2026—2029 uppgå till sammanlagt cirka 421—574 miljoner euro per år. Anslagen under momentet för utveckling av trafikledsnätet uppgår för sin del årligen till 346—518 miljoner euro. Ramanslagen omfattar också livscykelprojekt i underhållsskedet (54—100 miljoner euro).
Den ospecificerade projektreserveringen för 2026 uppgår till den jämna summan noll euro, eftersom hela finansieringen är bunden till projekt som regeringen redan har beslutat om. I fråga om ramperiodsåren 2027—2029 uppgår projektreserveringarna till endast 2, 43,8 respektive 53,2 miljoner euro. Trots detta ökade regeringen vid de senaste ramförhandlingarna de trafikledsutgifter som påverkar ramen.
Investeringsprogram
Regeringen skrev i sitt program in ett investeringsprogram på sammanlagt fyra miljarder euro. Vid de senaste ramförhandlingarna ökades det till 4,5 miljarder euro. Av detta finansieras 4,2 miljarder euro huvudsakligen genom försäljningsintäkter av statlig egendom och endast omkring 0,3 miljarder euro inom ramen. Största delen av investeringsprogrammets satsningar, mer än 3 miljarder euro, riktas till kommunikationsministeriets förvaltningsområde för olika trafikledsprojekt, utveckling av trafikledsnätet och avveckling av det eftersatta underhållet.
Hittills har regeringen beviljat fullmakter för investerings- och utvecklingsbeslut som gäller nya trafikleder, men den egentliga byggfinansieringen saknas ännu. Det bör också noteras att anslagen för upprustning av Savolaxbanan och i synnerhet finansieringen för förbättring av Karelenbanan har skurits ned jämfört med vad som utlovades i regeringsprogrammet. Med andra ord har regeringen omfördelat finansieringen till andra projekt utanför investeringsprogrammet, och de har heller inte i övrigt gällt bland annat landskapet Södra Savolax och Kajanaland. Det är då helt onödigt att regeringen talar om utveckling av trafiklederna i hela landet.
Under utfrågningen i utskottet framgick det att regeringen har förbundit sig att helt finansiera alla nya investeringsprojekt som den beslutat om. Detta innebär att regeringen före utgången av sin mandatperiod måste sälja produktiv statlig egendom för 4,2 miljarder euro eller finansiera projekten med tilläggsskuld, om det inte är klokt att sälja statlig egendom i det rådande marknadsläget. Ett tredje alternativ är att regeringen återtar de projekt som den inte kan få finansiering för.
Centerns utskottsgrupp understryker att regeringen fullt ut måste bära sitt ansvar för finansieringen av det investeringsprogram som den skrivit in i regeringsprogrammet och senare beslutat om projektvis. Ansvaret för finansieringen får inte överföras på nästa regering i fråga om ett enda projekt.
Finansieringen av Västbanan är en tickande kostnads- och skuldbomb
Regeringens finanspolitiska ministerutskott fattade i december 2023 beslut om villkoren för statens deltagande i Västbanan (tidigare entimmeståget till Åbo). Projektet har skrivits in i regeringens investeringsprogram.
Enligt ett beslut från december 2023 skulle statens finansieringsandel för den första etappen av byggandet av Västbanans (totalkostnadskalkyl 1,3 miljarder euro) vara 51 procent, det vill säga 400 miljoner euro. De sex delägarkommunerna i projektbolaget skulle stå för 49 procent. I pengar skulle kommunerna satsa lika mycket som staten. Dessutom skulle projektbolaget skaffa extern finansiering till ett belopp av 500 miljoner euro.
Kommunerna har ansett att deras andel är för stor. De har ännu inte fattat beslut om sitt deltagande eller om villkoren för sin finansiering Bolaget Västbanan har uttryckt sin beredskap att påbörja byggandet vid ingången av 2027.
Inom regeringen har det uttryckts motstridiga uppgifter om projektet. Enligt kommunikationsminister Lulu Ranne (saf) skulle förhandlingarna mellan kommunerna ha avbrutits i mars 2025. Statsminister Orpo (saml), som tagit projektet under sitt särskilda beskydd, har däremot sagt att förhandlingarna har framskridit. Vid ramförhandlingarna i april 2025 behandlade regeringen uppenbarligen inte alls Västbanan, eftersom den saknas i den redogörelse om planen för de offentliga finanserna som lämnats till riksdagen.
Enligt medieuppgifter (HS 3.5.2025) har kommunerna föreslagit ett avtal som väsentligt avviker från det beslut som regeringens finanspolitiska ministerutskott fattade i december 2023. Kommunerna ska ha föreslagit att staten ensam skulle stå för byggkostnaderna under de första projektåren. Dessutom skulle staten enligt kommunernas modell förbinda sig att ordna den externa finansieringen på 500 miljoner euro innan avtalet mellan staten och kommunerna undertecknas. Kommunerna ska också ha krävt att om staten senare drar sig ur projektet, ska staten ersätta kommunerna, det vill säga återbetala deras andelar.
Vi påminner om att om statens finansiering används före kommunernas, kommer medel som planerats för andra trafikprojekt nästa år i huvudsak att gå till bygget av Västbanan. Många andra projekt i Finland skulle då inte kunna genomföras.
Det uppstår också frågetecken kring hur regeringen skulle hantera en finansieringslösning där staten tar på sig större ekonomiskt ansvar än planerat. Det finns en risk att staten tvingas sälja tillgångar till underpris eller ta upp nya lån i ett läge där regeringen inte lyckats få kontroll över skuldsättningen. Det är också viktigt att komma ihåg att detta endast gäller den första etappen av Västbanan, där ny järnväg byggs mellan Åbo och Salo samt mellan Lojo och Esbo. Regeringen främjar inte alls den andra fasen, som kopplar samman dessa två sträckor. Enligt tidigare uppskattningar är det den dyraste delen av projektet (kostnadsberäkning 1,9 miljarder euro), och den har väckt minst intresse bland delägarkommunerna.
Vi drar slutsatsen att Västbanan fortfarande är förknippad med alltför stora och långvariga ekonomiska osäkerheter och orimliga risker för att staten ska ta på sig ansvaret. Det finns en uppenbar risk att staten i slutändan får stå för hela projektets kostnader, som kan uppgå till cirka 3 miljarder euro inklusive kostnadsökningar — och detta i ett läge där regeringen inte ens har tryggat de för Finland livsviktiga transportförbindelserna inom landet och till omvärlden, till exempel för försvaret och försörjningsberedskapen.
Regeringen försummar utvecklingen av tvärgående trafik
Vi anser att regeringen i det rådande läget borde prioritera utvecklingen av befintliga spår- och andra trafikförbindelser samt tvärgående trafik i Finland, i stället för att satsa på ett miljardprojekt för enbart persontrafik och med tveksam kostnadseffektivitet.
Enligt en utredning som offentliggjordes den 14 maj 2025 skulle återställandet av trafiken på banavsnittet Pieksämäki—Nyslott—Parikkala vara en betydande förbättring för hela Finlands järnvägssystem. Banavsnittet skulle binda samman Savolaxbanan med Karelenbanan, och vid störningar norr eller öster om Kouvola skulle det fungera som en reservförbindelse för godstrafiken till industrin i sydöstra Finland. Samtidigt skulle det förbättra de öst-västliga järnvägsförbindelserna och möjliggöra persontrafik mellan Pieksämäki och Nyslott samt förbättra godstrafikens förutsättningar även under normala förhållanden. De totala kostnaderna skulle bara utgöra en bråkdel av kostnaderna för Västbanan.
Regionala flyg
Regeringen meddelade den 23 april 2025 att den garanterar att de regionala flygen fortsätter till början av 2028. Enligt redogörelsen om planen för de offentliga finanserna, som kom senare, inleder regeringen ”också förhandlingar med städerna om fortsatta regionala flygningar i syfte att trygga flygningarna fram till början av 2028”.
Enligt kommunikationsminister Lulu Ranne (saf) fortsätter regionalflygen säkert, men inga pengar har reserverats för ändamålet (FNB 11.5.2025). Med andra ord har regeringen beslutat att fortsätta regionalflygen som köpt trafik, men utan att ha säkrat finansieringen. Det är ännu ett exempel på att regeringens löften inte motsvaras av faktiska finansieringsbeslut.
Regionalflyg har hittills upphandlats som köpt trafik till Joensuu, Jyväskylä, Kajana, Kemi-Torneå och Karleby-Jakobstad som en del av de ekonomiska stödåtgärderna under covidpandemin. Hittills har staten stått för hela kostnaden. Den nuvarande avtalsperioden löper ut våren 2026. Enligt minister Ranne skulle nästa avtalsperiod, fram till början av 2028, kosta totalt 33 miljoner euro.
Centerns utskottsgrupp vill betona att målet är att återgå till marknadsbaserad flygtrafik till de nämnda regionala flygplatserna. Det kommer att ta tid. Regeringen har också i övrigt förbundit sig att vidta åtgärder som stärker den ekonomiska tillväxten. En viktig del av detta är tillgänglighet — något som fungerande flygtrafik till regionerna bidrar till. Att lägga ner flygtrafiken eller ens skapa osäkerhet kring dess fortsättning skulle däremot skada regionernas ekonomi.
Vi vill också understryka att det för förtroendet i relationen mellan kommunerna och staten är viktigt att regeringen håller sina löften till kommunerna. Regeringen har inte lyckats genomföra åtgärder som stärker kommunernas ekonomi, och kommunerna drabbas också ekonomiskt av regeringens misslyckade ekonomi- och sysselsättningspolitik. Regeringen har dessutom redan som en del av sina besparingar överfört uppgifter till kommunerna som egentligen är statens ansvar.
Det nationella bredbandsprogrammet måste återinföras
Regeringens första åtgärd var att avveckla programmet Bredband för alla, trots att en expertutredning som offentliggjordes i mars 2024 visade att det program som inleddes 2010 hade lyckats över förväntningarna. I utredningen betonas att bredbandsnätet inte byggs ut i hela Finland på marknadsvillkor utan statliga stödåtgärder.
Efter att utredningen publicerats meddelade kommunikationsminister Lulu Ranne (saf) att hon skulle sätta sig in i den och föra frågan vidare till det ministerutskott hon leder. Det har gått över ett år, men ingenting har hänt.
Det rådande problemet kan sammanfattas i att regeringen i sitt program har lovat fungerande bredbandsförbindelser och att främja digitaliseringen av tjänster. Regeringen förutsätter att bland annat välfärdsområdena gör det i fråga om social- och hälsovårdstjänsterna.
I Finland har 3G-näten avvecklats under 2023—2024 för att ge plats åt nästa generations bredbandsnät. Det har lett till täckningsluckor, vilket i vissa fall gjort det svårt för människor att ens ringa nödsamtal. De regionala räddningsmyndigheterna har också uttryckt sin oro.
Utifrån den nyligen förda ramförhandlingarna har regeringen ännu inte tagit itu med detta redan existerande problem som ökar ojämlikheten mellan medborgarna. Redogörelsen om de offentliga finanserna säger ingenting om bredbandsanslutningar. Det finns endast en vag protokollsanteckning om att riktlinjer för hela Finlands datakommunikationsförbindelser och deras utveckling ska fastställas i projektet TUUTTI 2025—2026. TUUTTI är ett projekt som inleddes i mars 2025 med syftet att skapa hållbar och säker tillväxt och konkurrenskraft genom digitalisering fram till 2037. Projektet svarar alltså inte på det akuta problem som redan råder, särskilt på landsbygden och i glesbygden.
Produktivitetsprogrammen för myndigheter
Vid sakkunnigutfrågningarna framhöll Transport- och kommunikationsverket att dess budgetfinansierade verksamhetsutgifter skulle minska med cirka 14 procent jämfört med tidigare till följd av produktivitetsbesparingarna, och att inga tilläggsanslag som föreslagits inom ramen har beviljats. Verket har redan ett brett ansvarsområde. Det ansvarar bland annat för att säkerställa samhällets beredskap och funktionsförmåga inom transport- och kommunikationssektorn. Därför är det viktigt att säkerställa tillräckliga resurser för kritiska uppgifter, bland annat för de nya uppgifter som följer av NIS 2-direktivet.
Transport- och kommunikationsverket betonade också att cybersäkerhetscentrets verksamhet är budgetfinansierad. Besparingarna gäller således också dess verksamhet, vilket oundvikligen försämrar den nationella cybersäkerheten. Verket konstaterade dessutom att de nedskärningar som följer av produktivitetsbesparingarna, i kombination med att nya uppgifter tillkommer, skapar mycket stora utmaningar för verksamheten.
Centerns utskottsgrupp uttrycker sin oro över att regeringens så kallade produktivitetsprogram — som i praktiken innebär osthyvelprincipen — även riktas mot centrala myndigheter som ansvarar för Finlands säkerhet. Det riskerar att underminera både den inre och yttre säkerheten samtidigt som myndigheternas uppgifter ökar och blir mer komplexa.
Inbesparingarna inom förvaltningen är motiverade, men de bör genomföras genom att förbättra produktiviteten, förenkla regleringen och avskaffa onödig administrativ börda samt normer som ökar kostnaderna för människor och företag utan att ge nytta.
Jord- och skogsbruket
Centern har redan tidigare konstaterat att regeringsprogrammet innehåller många bra skrivningar om jord- och skogsbruk samt fiske och jakt. Vi välkomnar att jordbrukets betydelse som en del av försörjningsberedskapen och samhällets strategiska kärna har identifierats. Tyvärr finns det varken finansiering eller medel i planen för de offentliga finanserna för 2026—2029 för att fullfölja de flesta positiva utfästelser i regeringsprogrammet.
Jordbrukets lönsamhet
Regeringen ser det som en merit att den i huvudsak lyckats rikta sina nedskärningar inom jord- och skogsbrukssektorn till annat än livsmedelsproducerande jordbruk. Centern påpekar att det inte i något fall räcker till att trygga enbart nuläget för att den inhemska matproduktionen ska kunna bevaras på lång sikt. De mål för ökad lönsamhet inom sektorn som skrivits in i regeringsprogrammet är betydligt mer ambitiösa än de mål som skrivits in i planen för de offentliga finanserna.
Vi understryker att jordbrukets lönsamhet fortfarande är mycket svag. Regeringspartiernas löften om en kursändring i fråga om lönsamheten inom jordbruket har inte uppfyllts. I lönsamhetsfrågan vädjar regeringen till ansvaret hos de starkare parterna i livsmedelskedjan, framför allt handeln. Tyvärr räcker det inte med enbart vädjanden om en rättvisare inkomstfördelning. Det är ytterst oroväckande att regeringen inte i tillräcklig utsträckning har främjat revideringen av livsmedelsmarknads-, konkurrens- och upphandlingslagarna i enlighet med skrivningarna i regeringsprogrammet. Det så kallade II-paketet för revidering av livsmedelsmarknadslagen har inte kommit längre än till att den bereds av en arbetsgrupp tillsatt av ministeriet. Tyngdpunkten i revideringen av upphandlingslagen ligger annanstans än på livsmedelsupphandling. Det pågår för närvarande ingen beredning av revideringen av konkurrenslagen, som är viktigast med tanke på balanseringen av marknaden. Centern kräver att regeringen följer skrivningen i sitt eget regeringsprogram och omedelbart inleder beredningen av en revidering av konkurrenslagen.
Utöver en rättvisare inkomstfördelning måste man eftersträva förädlingsvärde i hela den finländska livsmedelskedjan. Detta är möjligt framför allt genom ökade satsningar på livsmedelsexporten. Regeringen har anvisat extra satsningar på exportfrämjande, men låtit bli att beakta finansieringen av de stödtjänster som är viktiga med tanke på exportfrämjandet. Det finns ett finansieringsbehov bland annat i fråga om Livsmedelsverkets exporttillstånd. Livsmedelsverket har meddelat att verket på grund av regeringens nedskärningar har svårigheter med att upprätthålla ens den nuvarande servicenivån.
Den svaga lönsamhetsutvecklingen inom jordbruket har identifierats, men åtgärderna för att vända trenden lyser med sin frånvaro. Antalet gårdar förutspås minska dramatiskt under de följande tio åren. Det är särskilt oroväckande att det finns allt större produktionsenheter på de gårdar som läggs ner. Den minskade produktionen försvagar Finlands försörjningsberedskap och självförsörjning i fråga om livsmedel. Den rådande bristen på malet kött visar hur den inhemska produktionen inte ens för närvarande vill räcka till för att täcka efterfrågan. Den svaga lönsamhetsutsikterna inverkar negativt på generationsväxlingar och investeringsviljan.
Centern anser att regeringen inte har ingripit i tillräcklig utsträckning ens i de akuta problemen inom jordbruket. Livsmedelsproduktionen har i huvudsak koncentrerats till ett mycket litet geografiskt område och östra Finland har tömts, vilket kräver särskild uppmärksamhet och åtgärder. En verklig försörjningsberedskap förutsätter att livsmedelsproduktion bedrivs i hela Finland. Regeringen bör så snart som möjligt beakta östra Finlands särskilda situation och som en del av helheten förhandla om EU:s landsbygdsfinansiering till området.
Centern uttrycker sin oro över regeringens förmåga att försvara det inhemska jordbruket vid förhandlingarna om nästa programperiod för EU:s jordbrukspolitik. Det är nödvändigt att trygga finansieringen av jordbruks- och landsbygdspolitiken. På EU-nivå bör kravet vara att jordbrukets relativa andel av EU-budgeten åtminstone består, med inflationen beaktad. Modellen med den så kallade II-pelaren bör inte slopas. Regeringen bör ställa som förhandlingsmål att Finlands finansieringsandel ökar jämfört med nuläget.
Skogar och förnybar energi
Regeringens beslut att höja skogsavdraget är värt att understödja, eftersom det bidrar till att stärka det inhemska ägandet och en hållbar användning av skogarna. Regeringens skogspolitik behöver dock förbättras på många andra punkter. Regeringen har skurit ner i METKA-stöden för hållbar skogsvård och stödvillkoren har försvagats. Beskogningsstödet har slopats helt och hållet. Centern har ansett att dessa beslut är skadliga för hela den finländska skogssektorn.
Vid ramförhandlingarna våren 2025 visade regeringen lyckligtvis att den delvis förstått att besluten varit skadliga och anvisade tilläggsanslag för att främja skogstillväxten. Centern noterar att det finns både behov och starka grunder för tilläggsfinansiering också i fråga om METSO-finansieringen för frivilligt skydd. Genom frivilligt skydd kan man öka den allmänna acceptansen för användningen av skogarna.
Regeringen har misslyckats i sitt löfte att stärka produktionsförutsättningarna för inhemsk förnybar energi. Byråkratin och produktionskostnaderna för biogas och bioenergi har redan ökat genom flera propositioner. Det har inte anvisats några som helst lättnader i tillstånden för energianläggningar och de dyra verifieringsskyldigheterna gäller till och med biogasanläggningar på enskilda gårdsbruk. Det är obegripligt att man inte ens har velat utnyttja de möjligheter till flexibilitet som EU erbjuder.
När det gäller tillgången på strötorv och växttorv som är nödvändiga för jordbruket har regeringen inte kunnat komma med någon som helst konkret förbättring jämfört med nuläget. Det räcker inte med enbart skrivningar om att trygga tillgången. Ersättande och kostnadsneutrala lösningar måste hittas snabbt, eftersom regeringen genom sina egna beslut håller på att köra ner torvutvinningen i hela Finland före utgången av årtiondet.
Utbildningen inom naturbruk
De nedskärningar som föreslås i planen för de offentliga finanserna syns i att anslagen för yrkesutbildning minskar och att vuxenutbildningsstödet slopas. Utbildningsanordnarna har i sina utlåtanden uttryckt oro över att inriktningen av besparingarna kan leda till att utbildningsvolymerna eller utbildningens kvalitet försämras och på så sätt försvåra tillgången på kompetent arbetskraft särskilt inom de naturresursekonomins sektorer som är centrala med tanke på ekonomin, välfärden och försörjningsberedskapen. Centern understöder inte ytterligare besparingar som riktas till yrkesutbildningen.
Rovdjurspolitik
Centern anser att vi så snart som möjligt bör finna en lösning för att inleda stamvårdande jakt på stora rovdjur. Regeringens proposition med förslag till lag om ändring av jaktlagen förde inte frågan framåt i tillräcklig utsträckning. Det finns risk för att stamvårdande jakt på stora rovdjur inte möjliggörs heller under denna riksdagsperiod. Även ekonomiska orsaker talar för att stamvårdande jakt ska möjliggöras. Det blir kostnadsbesparingar i statsfinanserna om ersättningarna för rovdjursskador minskar, liksom när bland annat behovet av olika vargprojekt minskar.
Miljö
I regeringen Orpos plan för de offentliga finanserna fortsätter en rekordstor skuldtagning och man har inte lyckats göra val och nödvändiga reformer för att nå ens de klimat- och naturmål som fastställts i regeringsprogrammet.
Man har börjat tackla underskottet i statsfinanserna genom ett flertal nedskärningar. Nedskärningarna drabbar fortfarande samma människor och områden. Vid halvtidsöversynen fattade regeringen dessutom betydande skattebeslut som minskar statens inkomster och som gynnar löntagare med höga inkomster och främst stora företag. Tillväxt- och produktivitetsåtgärderna har fortsatt endast en liten roll och riktas inte jämlikt till olika delar av landet och olika typer av företag. Östra Finland lämnas nästan helt och hållet åt sitt öde.
I planen för de offentliga finanserna borde man ha kunnat göra tydligare val för att finansieringen ska riktas till projekt med genuint genomslag och för att hela Finland ska bli beaktat. Nu återstår det för kommande generationer inte bara att lösa klimat- och naturkrisen utan också att axla en massiv skuldbörda.
Nedskärningarna
De betydande nedskärningarna inom miljöministeriets förvaltningsområde fortsätter. Till miljöministeriets förvaltningsområde hör uppgifter som ministeriet ska kunna utföra jämlikt i hela landet och över landets gränser. Särskilt oroväckande är hur myndighetsresurserna ska räcka till för en korrekt och snabb behandling av de miljötillstånd som miljölagstiftningen kräver. Detta accentueras särskilt i samband med inrättandet av det nya Tillstånds- och tillsynsverket och reformen av regionförvaltningen.
Regionförvaltningsreformen innebär en risk för att landskapens möjligheter att främja sin livskraft försämras. Om åtgärderna ska få allmänt stöd måste det lokala självbestämmandet stärkas. Propositionen verkar inte stödja starka lokala livskraftcentra, utan fortsätter en centraliserande politik. Besluten kommer i allt högre grad att fattas av personer utan tillräcklig lokalkännedom. En verklig regional närvaro är en förutsättning för kvalitativa och tillgängliga myndighetstjänster, så att uppgifterna inom miljöministeriets förvaltningsområde kan skötas jämlikt och effektivt.
Planen för de offentliga finanserna väcker oro över om ministeriet kan fullgöra sina uppgifter och skyldigheter med kraftigt minskade anslag.
Vattenvård
Regeringen satsar avsevärt på att förbättra Skärgårdshavets skick, men samtidigt minskar medlen för att sörja för insjöarnas och Östersjöns tillstånd i övrigt. Regeringen verkar fortfarande inte anse att dessa vattenområden är lika viktiga som Skärgårdshavet.
Skärgårdshavet är värt sitt skydd, men samtidigt innebär det en nedskärning till för östra Finland då regeringen bara riktar pengarna till sydvästra Finlands kust. Rena insjöar är ingen självklarhet ens i Finland.
Naturvård
När det frivilliga skyddet minskar kan den obligatoriska normstyrningen öka. Livsmiljöprogrammen Helmi och Metso stärker Finlands biologiska mångfald och tryggar de livsviktiga ekosystemtjänster som naturen erbjuder. Samtidigt dämpas klimatförändringen och främjas anpassningen till den. Båda programmen bygger på frivillighet och har visat sig vara framgångsrika. Frivillighet har varit en viktig faktor för att göra programmen populära, och modellen kan med fördel vidmakthållas.
Planen för de offentliga finanserna kan inte garantera tillräckliga resurser för frivilligt skydd och det finns en risk för så kallat grått skydd. Därför är det väsentligt att regeringen påskyndar uppkomsten av en privat kompensationsmarknad.
Reparationsbyggande och energiunderstöd
Utsikterna för bostadsbyggandet i Finland är fortsatt svaga. Byggbranschen är i behov av snabbt stöd. Regeringen gjorde ett av sina största misstag när den sänkte anslagen för reparationsbyggande i ett läge där nybyggandet avtar, samtidigt som bostadsaktiebolagens behov av reparationer ökar och de ekonomiska resurserna minskar, särskilt i östra och sydöstra Finland. Situationen förvärras ytterligare av regeringens nedskärningar i hushållsavdraget.
Också slopandet av energiunderstöden i och med regeringens nedskärningar drabbar samma målgrupp. Energistöden har bidragit till bättre byggnadsbestånd och arbete runtom i Finland.
Byggnaderna kan inte betraktas enbart som placeringsobjekt, utan de ska ses som hem och arbetsplatser. Sunda och välfungerande byggnader förbättrar livskvaliteten.
Reparationsbyggande och energiunderstöd motsvarar också Finlands klimatmål när byggnadernas energiprestanda kan förbättras.
Bostadspolitik
Att bygga bostadsrättsbostäder innebär att man kompletterar bostadsbeståndet i förorter med lågt marknadspris utan risk för att områdena segregeras. Den låga prisnivån på gamla bostäder i dessa förorter gör nämligen att byggnadsföretagen inte inleder produktion av ägarbostäder för konsumentförsäljning.
Att upphöra med byggandet av bostadsrättsbostäder signaleras att man i Finland inte förhåller sig allvarligt till områdessegregering. En sådan signal bör vi inte sända i vårt land, där urbaniseringen sker snabbt.
Regeringen bör signalera att de finländska städerna absolut håller fast vid bekämpningen av områdessegregeringen.
I stället för att frysa produktionen kan produktionen av bostadsrättsboende styras noggrannare än för närvarande. Exempelvis kan bostadsrättsboendesystemets parametrar ändras, bostäderna riktas och finansieringen förenas med ramvillkor genom vilka statens risk minskas utan att förorterna offras.
Det anslag som regeringen anvisat för bostadsutbudet för grupper med särskilda behov är för litet för att det ska räcka till för alla målgrupper.
Boenderådgivning
Halveringen av stödet för boenderådgivning minskar antalet anställda i kommunerna. Boenderådgivningen hann inte ens bli etablerad innan den omstruktureras.
Nedskärningarna i den sociala tryggheten ökar hyresbetalnings svårigheterna och risken för vräkning. Regeringens åtgärder ökar enligt sakkunnigbedömningar fattigdomen, särskilt bland barn, vilket ytterligare förvärrar situationen. Det har redan resulterat i att antalet personer som ansöker om utkomststöd har ökat kraftigt. På grund av regeringens åtgärder är man tvungen att övergå från förebyggande verksamhet till att korrigera skador. Det leder till att tyngdpunkten flyttas längre bort från lagens syfte.
Naturresurssektorn och klimatåtgärderna
Naturbaserade ekosystem spelar en central roll i bekämpningen av klimatförändringen. Naturbruksaktörerna, det vill säga de som bedriver jord- och skogsbruk och de som arbetar inom branschen, har en central roll i underhållet av dessa ekosystem. Samtidigt är det fråga om att upprätthålla en hälsosam och bördig jordmån, vilket är av central betydelse för upprätthållandet av livsmedelssäkerheten och försörjningsberedskapen.
Regeringens nedskärningar, till exempel i stödet till våtmarksodling, var förhastade och ideologiskt motiverade, vilket har bromsat genomförandet. Det är dock positivt att regeringen nu är beredd att godkänna dessa metoder som en del av jordbrukets effektiva klimatåtgärder.
Utsläppen från trafiken
Att minska utsläppen från inrikestrafiken är avgörande för att uppfylla målen för utsläppsminskningen inom ansvarsfördelningssektorn, eftersom cirka en tredjedel av utsläppen inom denna sektor kommer från trafiken. I den energi- och klimatstrategi som nu bereds fastställs åtgärder för att främja koldioxidneutralitet och en ren omställning.
Bildning och utbildning
Den kommunala ekonomin
Enligt barometern för kommunekonomin, som gjordes före halvtidsöversynen, väntade sig nästan 70 procent av kommunernas ekonomidirektörer att den egna kommunens ekonomiska utsikter försämras under de följande 12 månaderna. En fjärdedel av de som svarade bedömde att anpassningsbehovet är betydande och två fjärdedelar såg det som måttfullt. Merparten av kommunerna befinner sig i en situation där de måste kunna anpassa sitt servicenät och sin verksamhet efter en minskande befolkning och mindre finansiella resurser till följd av detta.
I en sådan situation är det ett misstag att skära i kommunernas statsandelar. Enligt undersökningen lönar det sig att hålla utbildningsfinansieringen på nuvarande nivå i kommunerna och den bör inte minskas ens i enlighet med minskningen av antalet elever.
Regeringen beslutade att skära ner statsandelen för kommunal basservice med 75 miljoner euro ytterligare utöver att man redan tidigare beslutade skära ner indexen för kommunernas statsandel med en procentenhet per år. Det innebär en nedskärning på 30,6 miljoner euro i nästa års budget.
Eftersom största delen (över 60 procent) av kommunens utgifter består av produktion av tjänster inom fostran och utbildning, inverkar ändringarna i den kommunala ekonomin också på ordnandet av basservice, småbarnspedagogik och grundläggande utbildning. Det är nedskärningar som drabbar barn och unga. Sammantaget bedöms regeringens beslut stärka den kommunala ekonomin, men konsekvenserna för kommunerna är dock mycket olika. Enligt finansministeriets uppskattning sjunker statsandelarna i ungefär hälften av kommunerna. Dessutom medför de minskade intäkterna av samfundsskatt också en risk för nedskärningar i utbildningen.
Nedskärningarna försätter de kommunala beslutsfattarna i en svår situation i de kommuner där statsandelarna sjunker. Genomförandet av de lagreformer som träder i kraft den 1 augusti 2025 förutsätter att tre årsveckotimmar läggs till i årskurserna 1—6. Det nya stödet för lärande och skolgång förutsätter 0,122 timmar gruppspecifika stödformer per elev och vecka. Utifrån kalkylerna över reformernas kostnadseffekter kan reformerna inte genomföras i enlighet med lagens mål utan tilläggsresurser.
Regeringens nedskärningar i kommunerna försvagar genomförandet av reformerna. Generell tilläggsfinansiering används inte i alla kommuner för fler timmar eller för att reformera stödet för lärande och skolgång. Således ökar antalet årsveckotimmar inte i alla kommuner den 1 augusti 2025 med tre årsveckotimmar jämfört med det nuvarande antalet timmar och fler lärare eller special- och specialklasslärare rekryteras inte för att genomföra reformen av stödet för lärande och skolgång. Regeringens sätt att genomföra nedskärningarna är inte rättvist mot olika kommuner och deras barn och unga.
Småbarnspedagogik
Enligt planen för de offentliga finanserna anvisas sex miljoner euro per år för modellen för fortbildning inom småbarnspedagogiken i samarbete med C6-städerna. Fortbildningen för C6-städerna är en viktig start, men regeringen glömmer bort behoven hos yrkesutbildade personer inom småbarnspedagogiken i andra regioner i Finland. Situationen är svag i hela Finland.
En tillräcklig, välmående och utbildad personal utgör grunden för en högklassig småbarnspedagogik. Multiprofessionalitet är en resurs för den finländska småbarnspedagogiken och skapar en stark grund för bred kompetens inom personalen. Men det råder brist på behörig personal, särskilt universitetsutbildade lärare inom småbarnspedagogik. Ledningen och utvecklingen av kompetensen inom småbarnspedagogiken samt säkerställandet av att det finns tillräckligt med behörig personal kräver systematisk samordning överallt i landet.
Regeringen bortser än en gång från personaleffekterna av det ökade antalet barn. I sammanhanget lyfts det inte fram något behov av att öka utbildningsvolymen för lärare och annan personal inom småbarnspedagogiken. Konsekvenserna för personalbehovet av det ökade deltagandet i småbarnspedagogisk verksamhet måste bedömas och beaktas i form av en permanent ökning av antalet nybörjarplatser.
Förskoleundervisning och grundläggande utbildning
De krympande resurserna inom de offentliga finanserna och kommunernas olika ekonomiska situationer har ökat ojämlikheten mellan skolorna, vilket hotar genomförandet av en jämlik grundläggande utbildning. De ekonomiska ramarna inverkar i avgörande grad på undervisningens kvalitet, omfattning och möjligheterna till stöd för lärande. Enligt bedömningar gjorda av Nationella centret för utbildningsutvärdering försvagar de knappa resurserna ordnandet av undervisningen. Även om nationella utvärderingar av inlärningsresultat visar att de regionala skillnaderna i kompetens är små, kan skillnaderna mellan skolorna inom städerna vara betydande på grund av socioekonomiska faktorer. En jämlik utbildning förutsätter inte bara tillräcklig finansiering utan också ett bredare samhällspolitiskt samarbete med bland annat ekonomi-, bostads- och sysselsättningspolitiken. Utbildningen påverkas av många beslut som gäller familjernas välbefinnande, och skillnaderna i inlärning har ett starkt samband med familjernas och regionernas sociala och ekonomiska differentiering.
Bedömningarna gjorda av Nationella centret för utbildningsutvärdering visar att det behövs tilläggsfinansiering för förberedande undervisning före den grundläggande utbildningen. Med tanke på integrationen i det finska samhället är det viktigt att alla personer med invandrarbakgrund, såväl barn, unga som vuxna, har en reell möjlighet att lära sig och studera finska eller svenska och känna sig delaktiga i det finska samhället. Språkkunskaper har en väsentlig betydelse för inlärning, uppbyggnad av sociala relationer, social integration och sysselsättning. Befolkning med ett främmande språk som modersmål finns särskilt i städerna, vilket leder till skillnader också på skol- och regionnivå.
Av utvärderingarna av inlärningsresultaten inom den grundläggande utbildningen framgår att läsintresset har ett klart samband med elevens kunnande. Läsintresset stöder utvecklingen av kunskaperna både i modersmål och i matematik. Det är beklagligt att läsintresset framträder särskilt som en hobby för högutbildade familjer. Läsupplevelser bör erbjudas också sådana barn som inte på eget initiativ och aktivt uttrycker intresse för läsning.
Andra stadiet
För studerande på andra stadiet från länder utanför EU/EES kommer det att föreskrivas om terminsavgifter på samma sätt som i högskolorna. Under denna förevändning ska man nu skära ner 18 miljoner euro i utbildningen på andra stadiet. Regeringen har redan skurit ner yrkesutbildningen med 120 miljoner euro och avvecklat normer med 9 miljoner euro. Tidigare har det införts ett nedskärningselement för gymnasiet, som minskar den finansiering som årligen beviljas gymnasiet med cirka 100 miljoner euro.
Den nedskärning som görs på grundval av bestämmelserna om läsårsavgifter genomförs på andra stadiet på samma sätt som vid högskolorna. Antagandet för nedskärningarna är att det totala antalet studerande inte förändras trots att studierna blir avgiftsbelagda. Detta strider mot lagen om utbud och efterfrågan och förvandlas således oundvikligen till en ren nedskärning i utbildningen, vilket också skedde i fråga om högskolorna.
Det är viktigt att man söker lösningar på identifierade missbruk. En modell där finansieringen minskas med beloppet av eventuella terminsavgifter är inte en sådan lösning. Flera små gymnasier kan tvingas att upphöra med sin verksamhet när utländska studerandes studier blir avgiftsbelagda och därmed omöjliga. Tillgängligheten till gymnasier försämras i dessa områden och försvårar utbildningen av unga i områdena.
Gymnasieutbildning
Förutsättningarna för att ordna gymnasieutbildning och utbildningens tillgänglighet har varit aktuella i utbildningspolitiken och regeringsprogrammen särskilt sedan början av 2010-talet. De krympande åldersklasserna, differentieringen av kommunernas omvärld och läget inom de offentliga finanserna kräver att anordnandet av gymnasieutbildning ses över för att utbildningens tillgänglighet och ett jämlikt tillgodoseende av de kulturella rättigheterna ska kunna garanteras också i fortsättningen i olika regioner samt på finska och svenska.
Mottagandet av studerande med utländsk bakgrund förutsätter att gymnasierna har färdigheter att erbjuda stöd för lärande och ändamålsenlig språkmedveten undervisning för de studerande. Stödet för lärande och de studerandes välbefinnande är samtidigt en större utmaning för gymnasierna. Undersökningar, utvärderingar och utredningar har visat att elevernas och studerandenas välbefinnande har försämrats, behovet av stöd för lärande har ökat och studieresultaten har sjunkit under 2000-talet. Kommunerna finansierar för närvarande sin gymnasieutbildning även själva och inte bara med den lagstadgade invånarbaserade finansieringsandelen. De omfattande utvecklingskraven och utvecklingsbehoven i anslutning till stödet för lärande förutsätter också att den statliga finansieringen av gymnasieutbildningen ökas.
Yrkesutbildning
Sammantaget har yrkesutbildningen drabbats av nedskärningar som inte fördelats jämnt på alla anordnare. Samtidigt pågår betydande reformer av yrkesutbildningen. Finansieringssystemet förnyas så att den nya finansieringsmodellen används första gången när besluten fattas om finansieringen för 2026. Reformen av stödet för lärande träder i kraft den 1 augusti 2026. Dessutom inleds ett åttaårigt försök med verksamhetsstyrning inom yrkesutbildningen, för vilket högst 40 utbildningsanordnare väljs ut, den 1 januari 2026. Det är viktigt att aktivt följa vilka konsekvenser flera samtidiga ändringar har för yrkesutbildningens kvalitet, genomslag, uppnåendet av målen för kunnandet och utbildningens tillgänglighet.
Högskoleutbildning
Regeringens viktigaste nedskärningar i utbildningen drabbar den här gången högskoleutbildningen. Av nedskärningarna blir rentav cirka 70 miljoner euro permanenta. Det står fullständigt i strid med målet att höja antalet högskoleutbildade unga vuxna till så nära 50 procent som möjligt före 2030. Finland släpar efter alla sina jämförelseländer på utbildningsnivå. Finland saknar parlamentariskt samförstånd om en långsiktig plan och finansiering för att höja vår kompetens- och utbildningsnivå. Arbetet kan inte bara fokusera på antalet utexaminerade utan också på undervisningens och forskningens kvalitet, vilket tryggas av basfinansieringen.
Nu ska statsunderstöden skäras ner med 52,7 euro. Av detta ska 35,8 miljoner euro fråntas universiteten och 16,9 miljoner euro fråntas yrkeshögskolorna. Dessutom drabbas högskolorna av nedskärningar på sammanlagt 65 miljoner euro i basfinansieringen. Fördelningen mellan universiteten och yrkeshögskolorna har inte meddelats. Om denna nedskärning på 65 miljoner euro vet vi att det 2026 görs en temporär nedskärning på 30 miljoner euro och 2027 en temporär nedskärning på 20 miljoner euro. Från och med 2028 skärs 15 miljoner euro ner permanent. Nedskärningarna motsvarar en nedskärning på 5–7 procent i högskolornas basfinansiering.
Universitetens basfinansiering har minskat med 12,6 procent mellan 2013 och 2023, medan antalet examina samtidigt har ökat med 12,5 procent, antalet studerande med 36,2 procent och antalet referentgranskade vetenskapliga artiklar och böcker med 8,7 procent.
Den permanenta nedskärningen 2028 motsvarar i finansieringsmodellen för yrkeshögskolorna finansieringen av cirka 3 800 årliga examina. Nedskärningarna under regeringsperioden innebär nästa år en sänkning av basfinansieringen med 51 miljoner euro och 5,4 procent för yrkeshögskolorna.
Regeringens beslut urvattnar i hög grad också pilotförsöket med doktorsutbildning, om det inte finns någon permanent finansiering för forskarstudier. Även om pilotförsöket upphör först 2028 är det inte konsekvent att det inte görs några satsningar på forskarstudier under denna period.
Nedskärningarna i basfinansieringen inverkar oundvikligen negativt på utbildningens kvalitet. Den minskade finansieringen innebär sämre förutsättningar att ordna utbildning, dvs. också mindre undervisning, handledning och stöd på individ- eller smågruppsnivå. Dessutom försvagar minskningen av den permanenta basfinansieringen högskolornas möjligheter till planmässig långsiktig utveckling av verksamheten och försvårar också möjligheterna att få extern forskningsfinansiering på grund av brist på motfinansiering.
De resursnedskärningar som redan tidigare riktats till högskolorna under de senaste 15 åren innebär att yrkeshögskolorna ordnar examensutbildning med cirka hälften mindre finansiering och universiteten med en tredjedel mindre finansiering nu än 2011. Högskolornas finansiella situation i förhållande till antalet studerande släpar redan nu efter med nästan en tredjedel jämfört med de övriga nordiska länderna, och efter de riktade nedskärningarna blir situationen ännu värre.
I planen för de offentliga finanserna anvisades endast en permanent tilläggsfinansiering på 3,8 miljoner euro för nybörjarplatserna vid högskolorna. Utöver de tidigare tidsbegränsade finansiella resurser som det redan beslutats om meddelade regeringen på informationsmötet vid ramförhandlingarna att nybörjarplatserna inom högskoleutbildningen kommer att få ett nytt visstidstillägg på 100 miljoner euro. Detta nämns dock inte alls i planen för de offentliga finanserna. Summan bör hittas utanför undervisnings- och kulturministeriets nuvarande budgetram, eftersom det annars visar sig som en ytterligare nedskärning i utbildningen.
Vi kan inte skära ned på utbildningen och samtidigt förvänta oss att den ska producera mer. Om vi vill ha kompetent arbetskraft, innovationer och internationell attraktionskraft måste vi investera i människor – studenter, lärare och forskare.
Det räcker inte med att de unga får en plats vid högskolan för att höja utbildningsnivån. En höjning av utbildningsnivån kräver fullständig finansiering av nybörjarplatserna och tillräckliga personalresurser. För att säkerställa kvaliteten på utbildningen och förbättra genomströmningen i utbildningen måste man se till att det finns tillräckligt med stöd och handledning för lärande och att personalen och de studerande mår bra. Man får inte sträva efter att höja utbildningsnivån genom att sänka inlärningsmålen.
För att höja den målsatta utbildnings- och kompetensnivån bör hela utbildningsvägen betraktas som ett kontinuum och tillräckliga resurser anvisas för den. Främjandet av jämlika utbildningsmöjligheter och kompetens bör återspeglas konkret i undervisningsmängden, resurserna, strukturerna och rutinerna i vardagen. Högskolorna utbildar lärare och experter som hela utbildningssystemets och Finlands framtid bygger på. Därför har högskolorna en central roll när det gäller att höja kompetensnivån och främja jämlikheten i utbildningen. Endast genom att stärka kompetensen och stödja studerande med olika bakgrund kan vi bygga upp en stark och jämlikare framtid för det finländska utbildningssystemet.
Regeringen fattade inte heller vid halvtidsöversynen beslut om att förbättra förmågan att attrahera och hålla kvar internationella experter. Detta är ett parlamentariskt delat mål och det hade lyfts fram som en av åtgärderna i rapporten från Murtos arbetsgrupp för tillväxt. Regeringen skulle ha haft flera metoder för att locka internationella experter och främja deras etablering i Finland. Finlands internationalisering och kompetensbaserade invandring kräver smidigare praxis för uppehållstillstånd och integrationsstöd än för närvarande. Doktorander bör beviljas uppehållstillstånd för hela doktorsavhandlingsprocessen, och personer som avlagt högskoleexamen bör ges permanent uppehållstillstånd utan tilläggskriterier. Dessutom måste internationella experter erbjudas möjlighet att lära sig finska eller svenska under arbets- eller studietiden.
Öppna högskolan
I enlighet med regeringens beslut ska den öppna högskoleundervisningens roll utökas och uttaget av avgifter liberaliseras. Dessutom erbjuds möjlighet att avlägga hela examina via en öppen kanal. Beslutet har beretts utan att högskolorna, det vill säga de som verkställer beslutet, hörts.
Det är en tydlig förändring i Finlands långvariga praxis att studierna är avgiftsfria och att man söker sig till examensutbildning. Det finns en risk för att en bredare räckvidd för avgifter och möjligheten att köpa examensutbildning i vårt samhälle ökar koncentrationen av utbildningen, den socioekonomiska bakgrundens inverkan på utbildningsnivån och utvecklingen av ojämlikheten samt bildar två nivåer av examina. Avgiftsfri utbildning har tryggat lika möjligheter för alla att utbilda sig, och så måste det förbli även i fortsättningen.
Till exempel regeringens planer på en möjlighet att avgiftsfritt avlägga 30 studiepoäng vid öppna högskolor för dem som blivit utan studieplats ligger i linje med tidigare praxis.
Högskoleutbildningen bör förbli avgiftsfri i Finland.
FoUI
Nya tillägg enligt FoU-finansieringslagen riktas till universiteten och yrkeshögskolorna och uppgår till sammanlagt 30 miljoner euro 2026 och 54 miljoner euro från och med 2027. Tyngdpunkten i finansieringen ligger på universiteten så att universiteten får 20 miljoner euro av tillägget 2026 och 39 miljoner euro 2027. Det bör dock beaktas att yrkeshögskolornas FoU-uppgift enligt yrkeshögskolelagen 2015 fortfarande inte får tillräckligt finansiellt stöd.
Till följd av de ökade anslagen för FoU-verksamhet och nedskärningarna i basfinansieringen flyttas tyngdpunkten i högskolornas verksamhet och personal från utbildning och den högsta undervisningen till forskning. Detta kan också påskyndas av att högskolornas finansieringsmodell stärkte FoU-verksamheten på bekostnad av utbildningsfinansieringen.
Till följd av nedskärningarna i högskoleutbildningen blir de behövliga satsningarna på forskning och utveckling tyvärr omintetgjorda på grund av bristen på kompetent arbetskraft. Nedskärningarna i basfinansieringen urholkar högskolornas möjligheter att utbilda de experter och forskare som behövs för FoU-verksamheten.
De studerande
Enligt regeringsprogrammet skulle man vid halvtidsöversynen besluta om en totalreform av studiestödet och granska nivån på inkomstgränserna för studiestödet. Men ingetdera av dessa beslut fattades.
Regeringen Orpos åtgärder minskar förmånerna i pengar för heltidsstuderande med upp till nästan en tredjedel i vissa fall. Förmånsnivån kommer sannolikt att vara den svagaste i Norden och den lägsta sedan studiestödsreformen 1992.
Till följd av den försämrade förmånsnivån för studerande kommer användningen av studielån sannolikt att öka ytterligare. Studielånestocken är i nuläget fyra gånger större än för drygt tio år sedan. Lånen tagna av nyutexaminerade magistrar har stigit från under 10 000 euro till 24 714 euro 2024. Skuldsättningen kommer sannolikt i och med de åtgärder som det nu beslutats och som det ännu fattas beslut om att öka ytterligare och studielån på eventuellt 30 000 eller 40 000 euro blir vanliga i framtiden.
Konst och kultur
Konst- och kulturbranschen har skurits ner både direkt i den egentliga kulturbudgeten och i annan kulturfinansiering, såsom Rundradion. Många aktörer, såsom konstfestivaler, har gått omkull, många turnéer har ställts in och många yrkesverksamma inom branschen har blivit arbetslösa. Samtidigt bedömer den kulturpolitiska redogörelsen att den regionala ojämlikheten inom kulturtjänsterna ökar på grund av variationerna inom den kommunala ekonomin.
Nedskärningarna i kommunernas statsandelar påverkar också kultur- och biblioteksväsendet: den kalkylerade nedskärningen av statsandelsanslaget är 2 miljoner euro för biblioteken och en miljon för kulturen.
På nedskärningslistan står också 1,6 miljoner euro för investeringsunderstöd till kulturlokaler.
Statsunderstöden för barnkultur (2 miljoner euro/år) har inte indexhöjts under årens lopp, och det har under flera års tid kommit nya aktörer som har rätt till understöden, medan resurserna varit oförändrade. Minskningen av de redan små anslagen har inneburit omfattande anpassningsåtgärder inom konst- och kulturtjänster för barn och unga, såsom öppen familjeverksamhet, verksamhet inom småbarnspedagogiken och under skoldagen samt olika evenemang, verkstäder och utställningar. I glesbygden är situationen särskilt svår.
Det kulturpedagogiska programmet Konsttestarna har sedan 2017 låtit alla elever i årskurs åtta i Finland göra två konstbesök, i närområdet i det egna landskapet och/eller till ett nationellt besöksmål i Helsingfors. Programmets huvudfinansiärer har sedan starten varit Finska Kulturfonden och Svenska kulturfonden. Riksdagen finansierade verksamheten under perioderna 2020–24, men inte längre under perioden 2024–25. Programmet har nått unga i årskurs åtta till nästan hundra procent under alla avslutade verksamhetsperioder och når redan sammanlagt över 500 000 unga.
Stiftelserna har under åtta läsår använt nästan 40 miljoner euro till programmet och utvecklingen av det och staten hittills 5,15 miljoner euro. Det nuvarande finansieringsavtalet löper ut sommaren 2027, och stiftelserna har beslutat att sluta finansiera detta. Framtiden för programmet måste tryggas.
Åtgärderna för att öka FoUI-verksamheten är ytliga i fråga om aktörerna inom konst och kultur. Det finns för närvarande en kritisk klyfta mellan finansieringsmöjligheterna för Centret för konstfrämjande och Business Finland. Här behövs det ett specifikt finansiellt instrument: en första konceptutvecklingsfas för konstnärligt innehåll av hög kvalitet med internationell potential eller skalbarhet. Finland förlorar hela tiden kreativ ekonomisk potential, eftersom vi inte har finansiella instrument för att kunna nyttja konstnärligt innehåll som kan omarbetas till företagsverksamhet.
När statsförvaltningens produktivitetsbesparingar fördelas är det viktigt att beakta förändringarna i ämbetsverken inom undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde, sammanslagningen av Centret för konstfrämjande och Nationella audiovisuella institutet, som 2026 kräver kritiska resurser för sammanslagning av funktioner i praktiken — besparingarna realiseras på längre sikt. Ytterligare nedskärningar i små ämbetsverks omkostnader i en förändringssituation kan bli ödesdigra med tanke på skötseln av de grundläggande uppgifterna och tjänsterna.
Kulturen och konsten tangeras knappt i materialet för ramförhandlingarna. Det är nödvändigt att åtgärdsprogrammet för konst och kultur, som ingår i den kulturpolitiska redogörelsen, blir ett tillfälle där den framtida linjen stakas ut. Inte heller tillväxtåtgärderna har utsträckts till konst- och kultursektorn eller ens de kreativa branscherna i vidare bemärkelse. Här måste vi under ledning av arbets- och näringsministeriet samt undervisnings- och kulturministeriet säkerställa effekterna av det pågående arbetet med tillväxtstrategin och en genuin möjlighet att genomföra denna.
Motion och idrott
För lite motion är en av Finlands största hälsoutmaningar. Bara omkring en tredjedel av barnen och de unga, en fjärdedel av de vuxna och mindre än en femtedel av de äldre rör sig tillräckligt med tanke på hälsan. Särskilt lite motionerar personer med funktionsnedsättning, som uppskattningsvis utgör 15 procent av befolkningen.
Det är också oroväckande att befolkningens hälsa och funktionsförmåga, som länge förbättrades, har försämrats sedan 2010-talet. Exempel på detta är att fetma och psykiska problem blir vanligare, att arbetsförmågan försämras och att de äldres funktionsförmåga stagnerar. Cirka 10 procent av finländarna lider av typ 2-diabetes, av vilken en stor del kan förebyggas genom livsstilsförändringar, såsom motion.
Otillräcklig motion medför betydande kostnader för samhället. Sådana är bland annat utgifter för hälso- och sjukvård, minskad produktivitet, vårdkostnader för äldre, följderna av utslagning och ökade sociala förmåner. Enligt uppskattningar överstiger de totala kostnaderna för fysisk inaktivitet tre miljarder euro på årsnivå.
I planen har det inte anvisats några betydande tilläggssatsningar på statens idrottsanslag, vilket innebär att finansieringen i huvudsak hålls på 2025 års nivå. Detta kan i synnerhet begränsa utvecklingen av småskaliga projekt för främjande av motion och idrott och av verksamheten på lokal nivå.
I budgeten för 2025 uppgår anslagsnivån under undervisnings- och kulturministeriets huvudtitel till cirka 154,8 miljoner euro. Det är ungefär 10 miljoner euro mindre än i den ordinarie budgeten för 2024 (165 miljoner euro). Denna minskning visar att finansieringen av motion och idrott redan är på väg nedåt innan den nya planperioden börjar.
Det förebyggande hälsofrämjande som välfärdsområdena ansvarar för och som motion och idrott hör till får också i fortsättningen finansiering, men en stramare ekonomisk disciplin kan begränsa inledande av nya motionsprojekt. Kommunernas ekonomiska situation är enligt planen fortfarande utmanande. Detta kan leda till att underhållet och utvecklingen av kommunernas idrottstjänster ägnas mindre uppmärksamhet, om inte särskilt stöd anvisas för idrottsinfrastrukturen.
Nya besparingar på 2,4 miljoner euro riktas till investeringsunderstöden för nya idrottsanläggningar. Under den nuvarande regeringen har anslagen för byggande av idrottsanläggningar minskat betydligt. Åren 2016–2023 var anslagen i genomsnitt 32,7 miljoner euro, men 2024 sjönk de till 25,5 miljoner euro och 2025 till 17,5 miljoner euro (2026 cirka 15 miljoner euro). Detta innebär att anslagen är ungefär hälften av det tidigare genomsnittet. När byggnadskostnadsindexet beaktas motsvarar anslaget för 2025 14 miljoner euro enligt prisnivån 2016. Dessutom har anslaget för byggande av idrottsanläggningar i förhållande till den totala budgeten aldrig varit så litet som nu.
Ungdomsarbete
Regeringen uppgav i sitt regeringsprogram som ett av sina mål att stärka barns och ungas välbefinnande, men slutresultatet av halvtidsöversynen står åtminstone delvis i strid med detta mål. Trots att de massiva nedskärningarna i den statliga finansieringen på ungdomsområdet för 2026 återtogs, hotar andra beslut — såsom nedskärningarna i utbildningen och kommunernas finansiering — de ungas välbefinnande på många nivåer.
Den samlade finansieringen på ungdomsområdet har dock sjunkit med över 15 procent jämfört med tiden före Orpos regeringsperiod.
Regeringen har för avsikt att stärka ungdomsarbetets roll som en del av välfärdsarbetet i skolor och läroanstalter. Det har dock inte anvisats någon särskild finansiering för detta, så det är oklart vad detta innebär i praktiken. Detta torde hänvisa till skolungdomsarbetet, vilket också löper risk för nedskärningar på grund av nedskärningarna i statsandelarna till kommunerna.
Ärenden som gäller förebyggande av marginalisering bland unga och korrigerande åtgärder, olika former av ungdomsarbete samt utbildning, rehabilitering och tillgång till arbete har för närvarande fördelats på flera ministerier. Avsaknaden av en helhetsbild leder till sinsemellan motstridiga politiska åtgärder, oförutsedda slutresultat och ineffektivitet.
När de ungas välbefinnande inte ses som en helhet finns det inte heller något tryck på eller någon faktisk möjlighet att ställa upp ändamålsenliga mål eller uppnå målen konsekvent. Avsaknaden av målnivå hindrar inte bara en lyckad ledning utan också att resurserna på ett hållbart sätt styrs till arbete som förbättrar de ungas välbefinnande. Arbetet för de ungas välbefinnande måste anvisas ett enda ansvarigt ministerium, vilket också anges i regeringsprogrammet. Tydligast blir helheten om den anförtros undervisningsministern, som således konsekvent ska svara för utvecklingen när det gäller barnens och de ungas uppväxt. På så sätt blir också ungdomsarbetet en del av det övriga ungdomscentrerade uppfostringsarbetet, vilket det de facto också är.
Social- och hälsovårdstjänster
Centerns utskottsgrupp anser att den nuvarande regeringen, ledd av Samlingspartiet, bedriver samma politik som den tidigare samlingspartistiskt ledda regeringen under valperioden 2011—2015 Även denna gång riktas de största nedskärningarna mot tjänster som människor behöver. Statens ekonomi balanseras genom att överföra kostnadsansvar till kommuner och välfärdsområden, och ojämlikheten mellan kommuner och kommuninvånare påskyndas.
Regeringen, ledd av Samlingspartiet och Sannfinländarna, försöker inte ens följa sitt eget program, och det märks särskilt inom kommunpolitiken. Mandatperioden är redan halvvägs, men inte ett enda lagförslag som stärker kommunernas ekonomi eller minskar deras skyldigheter har lagts fram för riksdagen. Detsamma gäller finansieringen av välfärdsområdena, som ansvarar för social- och hälsovård och räddningsväsendet — där har regeringen enbart fokuserat på nedskärningar. Kommunernas finansieringssystem reformeras inte, och reformen av statsandelarna till kommunerna görs som en minireform utan att inkludera undervisnings- och kulturministeriets statsandelar. Även detta har skjutits upp med minst ett år.
För ett år sedan ålades alla myndigheter inom inrikesministeriets förvaltningsområde att spara, vilket försvårar en långsiktig hantering och utveckling av den inre säkerheten i ett försvårat säkerhetsläge. I praktiken innebär detta en nedskärning av basfinansieringen för säkerhetsmyndigheterna.
Regeringen driver medvetet på ojämlikheten mellan kommuner och kommuninvånare
Enligt regeringens plan för de offentliga finanserna 2026—2029 har besluten under mandatperioden stärkt kommunalekonomin med 300 miljoner euro. Detta påstående är tveksamt och speglar i bästa fall endast finansministeriets egen syn. I den nämnda summan ingår sannolikt en ökning av statsandelarna med 277 miljoner euro som gjordes i november 2023 för att korrigera en tidigare beräkning av överföringen av social- och hälsovården — en åtgärd som i praktiken endast förhindrade en lika stor nedskärning i statsandelen för kommunal basservice. För kommunerna var detta ett nollsummespel. Höjningen av fastighetsskattens nedre gräns från början av 2024 gav ytterligare 108 miljoner euro, men detta gynnade endast 15 städer som tidigare haft råd att hålla sina skattesatser låga. Av detta belopp gick två tredjedelar till Helsingfors och Esbo.
Vid ramförhandlingarna i april beslutade regeringen att skära ned statsandelarna för kommunal basservice med 75 miljoner euro. Statsandelarna har redan minskats genom en indexbroms på en procentenhet, vilket innebär en nedskärning på cirka 110 miljoner euro år 2027. Dessutom kommer statsandelarna att minska med över 20 miljoner euro nästa år på grund av regeringens avregleringsprogram, trots att inga normer ännu har avreglerats.
Det är också avgörande att regeringen, i enlighet med sitt program, fullt ut kompenserar kommunerna för de skatteintäktsförluster som uppstår till följd av de stora skattesänkningar som beslutades i ramförhandlingarna. Vi påpekar dock att dessa effekter inte fördelas jämnt mellan kommunerna. Däremot förvärrar de ovan nämnda nedskärningarna i statsandelarna kommunernas ekonomiska läge ytterligare. Fler kommuner tvingas höja kommunalskatten. Skillnaden mellan den lägsta och högsta kommunalskattesatsen är hela 6,2 procentenheter i år, och klyftan riskerar att öka ytterligare. Tyvärr verkar detta inte bekymra regeringspartierna.
Finansminister Riikka Purra sade under remissdebatten om planen för de offentliga finanserna den 7 maj 2025 i riksdagens plenisal att regeringens mål är att kommunalekonomi ska vara i balans eller visa ett lätt underskott år 2027. Detta stämmer inte alls. Enligt den nu aktuella redogörelsen om planen för de offentliga finanserna kommer kommunalekonomin varken att vara i balans eller ha ett litet underskott år 2027. Enligt regeringens egen utredning till riksdagen kommer kommunalekonomin att ha ett underskott på 1,9 miljarder euro år 2027, jämfört med 1,2 miljarder euro år 2023, det vill säga i början av valperioden. Det verkar alltså inte ens vara regeringens mål att uppnå balans eller ett mindre underskott. Detta visar att regeringen och dess nyckelministrar inte är intresserade av kommunalekonomin.
Halvvägs in i mandatperioden kan man sammanfatta att regeringens få åtgärder och deras effekter har slagit mycket olika mot olika kommuner. Det är tydligt att regeringens åtgärder — eller snarare dess uttalade passivitet — har försvårat situationen för de flesta kommuner.
Nästa år är det fjärde året efter social- och hälsovårdsreformen som kommunerna får vänta på den utlovade statsandelsreformen för kommunal basservice, efter att regeringen i höstas sköt upp reformen med åtminstone ett år. Också den avreglering som utlovats kommunerna har motvind, trots att kommunerna redan för drygt ett år sedan lämnade nästan 500 förslag till normer som kan avvecklas.
Däremot lägger regeringen via flera ministerier på löpande band fram nya lagförslag som ökar kommunernas kostnader. Gemensamt för dem är att de undergräver kommunernas rätt att själva besluta om organiseringen av de lagfästa uppgifterna på det sätt som de anser vara bäst. Som exempel kan nämnas de ändringar som gjorts i avfallslagen, kravet på invånargräns för kommunernas byggnadstillsyn samt den artificiella höjning av omsättningsgränsen för inhouse-anknutna enheter som kommer att ske i höst och som enligt Konsument- och konkurrensverkets uppskattning skulle medföra extra kostnader för kommunerna med upp till en miljard euro.
Utifrån det program för kommunernas ekonomi som publicerades i samband med ramförhandlingarna är det inte överraskande att de ekonomiska skillnaderna mellan kommunerna hotar att fördjupas ytterligare och att differentieringen är regionalt betingad. Regeringen har inte vidtagit några åtgärder för att minska de ekonomiska skillnaderna mellan kommunerna, trots att den i sitt program utlovar stöd bland annat till kommuner i nedgång. Regeringen har helt lämnat invånarna i östra Finland, som drabbats hårdast ekonomiskt av Rysslandssanktionerna, att klara sig själva med sina tjänster.
Det går därför inte att undvika slutsatsen att regeringens passivitet och oföretagsamhet är avsiktlig. Samlingspartiet har under flera valperioder, oavsett om partiet suttit i regering eller opposition, konsekvent förespråkat urbanisering och ansett att antalet kommuner är för stort.
Till skillnad från Samlingspartiets tidigare statsministerperiod 2011—2015 strävar partiet inte längre efter att minska antalet kommuner direkt genom en kommunstrukturlag. Nu strävar man efter samma mål genom att underlåta att genomföra utlovade reformer samt genom att urholka kommunernas självbestämmanderätt i fråga om hur lagstadgade uppgifter ska genomföras. På så sätt tvingas kommunerna att agera ineffektivt och kostsamt. En sådan kommunpolitik är skadlig för hela den offentliga ekonomin i en tid då regeringen borde sträva efter att öka effektiviteten och produktiviteten. Att medvetet skapa ekonomiskt krisdrabbade kommuner stärker inte den kommunala ekonomin. Regeringens kommunpolitik kan bäst beskrivas som kall och ansvarslös. I slutändan drabbar detta kommuninvånarna i form av högre skatter och försämrade tjänster.
Försämrad ekonomi i välfärdsområdena hotar närservicen inom social- och hälsovården
Utifrån regeringens halvtidsöversyn minskar anslaget till välfärdsområdena från 27,1 miljarder euro i början av ramperioden 2026—2029 till 26,9 miljarder euro i slutet av perioden, i 2026 års prisnivå.
Vid sakkunnigutfrågningarna kunde ministerierna inte förklara hur välfärdsområdena, trots ökande servicebehov i befolkningen, skulle kunna uppfylla sina lagfästa uppgifter och samtidigt hålla ekonomin i balans enligt lagens krav, när finansieringen minskar mot slutet av ramperioden. Därför anser vi att det mål för välfärdsområdenas finansiering som skrivits in i redogörelsen om planen för de offentliga finanserna är orealistiskt.
En annan central synpunkt som framfördes vid sakkunnigutfrågningarna var att finansieringen av välfärdsområdena inte bör utsättas för punktvisa, engångsmässiga nedskärningar, eftersom dessa undergräver trovärdigheten i finansieringssystemet och incitamenten för ekonomisk balans. Trots detta fortsätter regeringen att agera på detta sätt.
Vi anser därför att om regeringen agerade klokt, skulle den fokusera på att skapa ett fungerande finansieringssystem för välfärdsområdena. Fram till 2029 befinner sig välfärdsområdenas finansiering i en övergångsfas innan finansieringssystemet blir permanent. Till dess måste nödvändiga ändringar göras, exempelvis vad gäller behovsbasering. Tyvärr har regeringen inte ens inlett detta arbete.
En annan stor utmaning för välfärdsområdena är att de enligt lag ska täcka sina ackumulerade underskott senast vid utgången av 2026. Underskotten har uppstått till följd av otillräcklig initial finansiering under 2023—2024, vilket berodde på flera faktorer som varken den föregående regeringen eller välfärdsområdena kunde påverka.
De sammanlagda underskotten för välfärdsområdena under de två första verksamhetsåren uppgår till cirka 2,5 miljarder euro. Om välfärdsområdena i år uppnår ett nollresultat, skulle de nästa år behöva uppnå ett överskott på totalt 2,5 miljarder euro för att täcka underskotten inom den lagstadgade tidsramen. Det är uppenbart att detta är omöjligt utan att äventyra de lagstadgade tjänsterna.
I stället för att stödja välfärdsområdena i deras reformarbete och stabilisera deras finansiering, har regeringen fram till halvtid i valperioden enbart fokuserat på nedskärningar i finansieringen och på att överföra styrningsansvaret från social- och hälsovårdsministern till välfärdsområdena.
Den korrigering av social- och hälsovårdsreformen som statsminister Petteri Orpo (saml) lovade i början av valperioden har inte förverkligats. Inför välfärdsområdesvalen hävdade statsministern i stället att de flesta välfärdsområden skulle nå sina ekonomiska mål. Detta stämmer inte och visar tydligt regeringens bristande intresse för välfärdsområdena och de människor som är beroende av deras tjänster.
Enligt sakkunnigutfrågningarna och en utredning som social- och hälsovårdsministeriet genomförde vintern 2025, strävar de flesta välfärdsområden inte ens efter att täcka underskotten till utgången av 2026, eftersom detta skulle äventyra människors rätt till social- och hälsovårdstjänster.
Bland annat välfärdsområdena, Institutet för hälsa och välfärd och rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken har föreslagit att tidsfristen för att täcka underskotten förlängs med två år. Centern lade fram en lagmotion om detta i november 2023. Men regeringen vägrar lyssna och har inte gått med på detta, trots att det skulle kosta statsfinanserna mycket lite.
Justitiekanslern konstaterade i sitt beslut den 23 april 2025, med anledning av ett klagomål från Satakunta välfärdsområde och Södra Karelens välfärdsområde, att regeringen omedelbart bör vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder när finansieringsprincipen generellt äventyras. Enligt justitiekanslern kan man, om det finns systemiska problem med finansieringens tillräcklighet, även överväga innehållet och tidsfristerna i 115 § i lagen om välfärdsområden. I denna bedömning bör enligt justitiekanslern tryggandet av grundläggande rättigheter beaktas som en tungt vägande faktor.
Mot bakgrund av ovanstående anser vi att regeringen långt ifrån har gjort allt som krävs för att trygga välfärdsområdenas finansiering och de social- och hälsovårdstjänster som människor behöver. I stället tycks regeringen ha obegränsat med tid och pengar för att stötta privata läkarjättars affärsverksamhet genom att kanalisera hundratals miljoner euro i extra medel via FPA-ersättningar. Bland annat Läkarförbundet anser att detta inte är förnuftigt.
Vi vill också uppmärksamma den uppkomna snedvridningen i välfärdsområdenas finansiering som orsakas av servicebehovsfaktorer och diagnosdata. Det är inte ändamålsenligt att välfärdsområdena konkurrerar med antalet diagnoser för att säkra sin finansiering. Problemet måste få en hållbar lösning som inte snedvrider finansieringsläget.
Besparingar riktade mot säkerhetsmyndigheterna
De säkerhetsmyndigheter som lyder under inrikesministeriet har ålagts besparingar för åren 2025—2028, med stöd av det så kallade produktivitetsprogram som regeringen beslutade om vid ramförhandlingarna för ett år sedan. Inom inrikesministeriets förvaltningsområde riktas besparingarna bland annat mot polisen, skyddspolisen, Gränsbevakningsväsendet, räddningsväsendet, Nödcentralsverket, Räddningsinstitutet i Kuopio samt Migrationsverket.
Som en allmän iakttagelse konstaterar vi att varje förslag till skärpning av utlänningslagen hittills har lett till ökad arbetsbörda och högre kostnader för Migrationsverket. Liknande signaler har kommit från polisen och domstolarna. Regeringen har dock inte gett något tilläggsanslag för detta. Vid halvtidsöversynen beslutade regeringen om tilläggsfinansiering bland annat till polisen, skyddspolisen och Gränsbevakningsväsendet. Situationen är dock inte tillfredsställande ur deras perspektiv heller, eftersom tilläggsfinansieringen är av engångskaraktär, medan besparingskraven enligt produktivitetsprogrammet är permanenta och urholkar myndigheternas långsiktiga basfinansiering.
Mot bakgrund av det försämrade säkerhetsläget vill vi understryka att säkerhetsmyndigheterna behöver stabila och tillräckliga långsiktiga finansieringsutsikter för att kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Hittills har vissa säkerhetsmyndigheter till och med tvingats inleda omställningsförhandlingar till följd av de besparingar som regeringen krävt.
Vi vill betona att Finlands säkerhet är en helhet som består av utrikes- och säkerhetspolitik, försvar och inre säkerhet. Varje delområde måste upprätthållas på ett tillfredsställande sätt.
Vi vill särskilt lyfta fram den svåra situationen vid Räddningsinstitutet i Kuopio. Institutet har fått i uppdrag att kraftigt öka antalet utbildade räddningspersoner. Otillräcklig finansiering och de besparingsåtgärder som riktats mot Räddningsinstitutet utgör redan ett hot mot räddningsväsendets och nödcentralsverksamhetens framtida kapacitet, eftersom institutet med nuvarande finansiering inte har möjlighet att utbilda det antal nya yrkespersoner som behövs inom räddningsbranschen.
Ur Räddningsinstitutets perspektiv är det anmärkningsvärt att regeringen från och med 2024 började finansiera Helsingfors räddningsskola, som tidigare finansierades av Helsingfors stad. I praktiken innebar detta att hälften av den tidigare beslutade tilläggsfinansieringen till Räddningsinstitutet i Kuopio i stället tilldelades Helsingfors räddningsskola. Det kan därför sägas att Räddningsinstitutet i Kuopio har blivit föremål för nedskärningar två gånger.
Vi instämmer i det som framfördes vid utskottets utfrågning, nämligen att de nuvarande sparåtgärderna kan äventyra räddningsväsendets och nödcentralsverksamhetens förmåga att effektivt möta framtida utmaningar och trygga medborgarnas säkerhet. Som en åtgärd på kort sikt föreslår vi att utbildningen inom räddningsbranschen koncentreras till det nationella Räddningsinstitutet i Kuopio, som även skulle kunna ha en verksamhetspunkt i Helsingfors. På så sätt skulle finansieringen för räddningsväsendet styras dit där den ursprungligen hörde hemma.
Avslutningsvis
Finlandsbilden har fått en hård törn såväl inom landet som utanför det. Finland har tidigare byggts upp genom samarbete. Detta har varit en central konkurrensfaktor för vårt lilla folk. Nu har en betydlig del av detta förtroendekapital ätits upp.
Samtidigt har de politiska riskerna i anslutning till Finland ökat. Det ser inte bra ut när humankapitalet krymper, samhällsklimatet polariseras och regeringen inte orkar tänka långsiktigt.
Om vi inte får ekonomin att växa, har vi åter att vänta oss nya anpassningsåtgärder som får landet att utarmas.
Centern anser att beslutsfattarnas viktigaste uppgift i nuläget är att återställa förtroendet och stärka tron på framtiden.
Centern skulle genomföra anpassningen på ett sundare sätt än regeringen och samtidigt satsa kraftigt på tillväxt. Finland står vid en vägkorsning och Centerns val är den väg som leder till arbete och tillväxt.
Genom programmet kan den finländska ekonomin börja växa, återhämta sig på ett rättvist sätt samt återställa sitt förtroende. Centern anser att vi måste ändra kurs och skapa sund tillväxt i Finland. Vi fördubblar den ekonomiska tillväxten och räddar tjänsterna.