Lagen om tillhandahållande av digitala tjänster

Syftet med den föreslagna lagen om tillhandahållande av digitala tjänster (lagförslag 1) är att främja vars och ens möjligheter att använda digitala tjänster på lika villkor genom att tillgången till tjänster, informationssäkerheten, tjänsternas kvalitet och innehållets tillgänglighet förbättras. Genom de föreslagna lagarna genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2102 om tillgänglighet avseende offentliga myndigheters webbplatser och mobila applikationer (nedan webbtillgänglighetsdirektivet). Syftet med direktivet är att göra offentliga myndigheters webbplatser och mobila applikationer mer tillgängliga för användare, särskilt personer med funktionsnedsättning. 

Det föreslagna 2 kap. innehåller bestämmelser om digitala tjänster som myndigheterna ordnar för allmänheten. De bestämmelserna hänger samman med ett nationellt regleringsbehov. De baserar sig huvudsakligen på gällande bestämmelser i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003), men de uppdateras nu för att motsvara dagens förhållanden. Den nya lagen innehåller särskilt bestämmelser om myndigheternas skyldigheter när det gäller att ordna digitala tjänster. Det är också orsaken till att lagförslag 2 innehåller förslag om upphävande av vissa bestämmelser i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet. Syftet med den nya lagen är att främja utbudet på och tillgången till myndigheternas digitala tjänster på ett sätt där förvaltningens kunder i fortsättningen kan uträtta sina ärenden elektroniskt i så gott som alla situationer som kräver kontakt med myndigheter. 

Enligt webbtillgänglighetsdirektivet är de grundläggande kraven på tillgänglighet att innehållet i de digitala tjänsterna är begripligt och möjligt att uppfatta samt att komponenterna i ett användargränssnitt och navigeringen är hanterbara och robusta (driftsäkra). Tillgänglighetskraven ger förvaltningens kunder bättre möjligheter att sköta kontakterna med myndigheter och andra viktiga tjänsteleverantörer elektronisk med hjälp av digitala tjänster. Kraven kommer att preciseras utifrån europeiska standarder. Dessutom kommer kommissionen att ta fram tekniska specifikationer, som kommer att ingå i en genomförandeakt. 

Tillgänglighetskraven främjar i synnerhet möjligheterna för synskadade, döva, personer med motoriska funktionsnedsättningar och personer med läs- och skrivsvårigheter att få information om myndigheternas verksamhet med hjälp av digitala tjänster och att klara av sin myndighetskontakt självständigt. Också för äldre personer innebär ökad tillgänglighet bättre möjligheter att själva sköta sina ärenden oberoende av tid och plats. Förvaltningsutskottet anser att de föreslagna bestämmelserna totalt sett främjar god förvaltning och lika villkor för alla i ett allt mer digitalt samhälle. Dessutom bidrar den föreslagna lagen genomförandet av FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. 

Det räcker inte med att enbart tillhandahålla tillgängliga digitala tjänster, utan det krävs också användarstöd och rådgivning både när det gäller elektroniska tjänster och när det gäller apparaterna. Det går exempelvis att bidra till inlärningen av digitala tjänster genom att erbjuda en möjlighet att öva myndighetskontakter i testmiljö. Samtidigt bör det beaktas att alla inte har tillgång till informationsteknik (it) eller förmåga att använda tekniken. Och även om tillgänglighetskraven uppfylls garanterar det inte att alla har möjlighet att uträtta ärenden digitalt utan tekniska hinder i tjänsten. Därför poängterar utskottet att myndigheterna som en del av jämlikhetsarbetet ska se till att det finns ett tillräckligt urval tjänster för de olika användargrupperna. Detta är också något som god förvaltning kräver. Uppfyllda tillgänglighetskrav befriar inte en myndighet från skyldigheten att sörja för behörig service på alternativa sätt i enlighet med förvaltningslagen. Detta innebär till exempel att det finns adekvat telefonservice och tillräckligt många myndighetsgemensamma serviceställen och att myndigheterna har tillräckligt med egna serviceställen. I fortsättningen bör man också titta på möjligheterna att utveckla andra lösningar, exempelvis elektroniska fullmakter, för att främja användningen av digitala tjänster.  

Särskilda bestämmelser om tillgodoseende av språkliga rättigheter finns i språklagstiftningen. Väsentligt för språkgrupperna är också rekommendationen JHS 173, som gäller utveckling av servicen. Den fäster uppmärksamhet i synnerhet vid hur de olika språkgrupperna bör beaktas när offentliga digitala tjänster utvecklas. Den fäster avseende vid de språkliga rättigheterna för såväl finsk-, svensk- och samiskspråkiga som teckenspråkiga när myndigheter ordnar digitala tjänster. Som utskottet ser det kan den föreslagna lagen bedömas ha positiva effekter för de språkliga rättigheterna exempelvis när det gäller kravet på att innehållet ska vara begripligt. När digitala tjänster planeras och utvecklas måste man redan från början beakta hur de språkliga rättigheterna ska tillgodoses i praktiken, understryker utskottet. Utskottet vill också poängtera vikten av lättläst språk. 

Sammantaget sett anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande synpunkter och ändringsförslag. 

Tillgänglighetsdirektivet

Kommissionen lade fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar vad gäller tillgänglighetskrav för produkter och tjänster (COM(2015) 615 final) den 2 december 2015. Förslaget har kallats tillgänglighetsdirektivet och det föreslagna direktivet avses delvis också gälla webbtillgänglighet. Det ska bland annat tillämpas på olika terminaler, men också på webbplatser för kollektivtrafiktjänster med flyg, buss, på järnväg och på vatten och på mobilapplikationer samt på e-handel och banktjänster för konsumenter. Direktivutkastet innehåller förslag till bestämmelser om en presumtion om överensstämmelse för produkter och tjänster. Presumtionen innebär att sådana produkter och tjänster ska förutsättas överensstämma med tillgänglighetskraven enligt direktivet som överensstämmer med de harmoniserade standarder eller delar av dem till vilka hänvisningar har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning. Enligt inhämtad utredning finns det i dagsläget bara en harmoniserad standard där tillgänglighetskrav på webbplatser och mobila applikationer fastställs. Enligt uppgift avser tillgänglighetskraven i de båda direktiven samma sak i fråga om webbplatser och mobila applikationer. 

Det föreslagna tillgänglighetsdirektivet har nu nått trepartsfasen, erfar utskottet. Avsikten är att tillgänglighetsdirektivet ska träda i kraft under första halvåret 2019, och därefter inleds en tvåårig övergångstid för att införliva direktivet i den nationella lagstiftningen. Avsikten är enligt uppgift att de tillgänglighetskrav på webbplatser och mobila applikationer som följer av tillgänglighetsdirektivet ska införlivas i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster till den del lagen ännu inte motsvarar de kraven.  

Uppföljning

Utskottet ser den föreslagna lagen om tillhandahållande av digitala tjänster som ett viktigt framsteg med avseende på den nationella digitala infrastrukturen, medborgarnas rättigheter och informationssäkerhet samt likabehandlingen. Det som är väsentligt för huruvida propositionens mål ska nås är hur regleringen genomförs i praktiken. Utskottet understryker vikten av anvisningar och rådgivning och av att tillgängligheten förbättras och utvecklas i samarbete med olika aktörer. 

Enligt uppskattning kommer verkställandet av regleringen att orsaka både kostnader av investeringsnatur och fortlöpande kostnader för de organisationer som omfattas av lagen. Kostnaderna kan variera organisationerna emellan beroende på i vilket skede av livscykeln de digitala tjänsterna befinner sig och på hur organisationen har beaktat tillgänglighet i sina nuvarande tjänster eller förberett sig på att fylla kraven exempelvis vid anskaffningar. Enligt propositionen ska kostnaderna täckas med befintliga anslag. Utskottet påpekar att detta inte får äventyra fullgörandet av myndighetsuppgifterna. Dessutom vill utskottet accentuera vikten av att tillsynsmyndigheterna har behövliga resurser. 

Man måste följa konsekvenserna av det föreslagna regelverket om digitala tjänster, även hur tydliga och fungerande de är samt de ekonomiska konsekvenserna, och göra en utvärdering exempelvis när tillgänglighetsdirektivet genomförs nationellt eller i samband med den första rapporteringen till kommissionen av hur webbtillgänglighetsdirektivet genomförts, dvs. 2021. Det är motiverat att i det sammanhanget också bedöma tillgänglighetskravens tillämpning när det gäller innehållet, och att då beakta den tekniska utvecklingen och andra omständigheter. 

Vissa frågor som gäller lagens tillämpningsområde

Allmänt

Den föreslagna lagen om tillhandahållande av digitala tjänster innehåller bestämmelser som preciserar tillämpningsområdet. Bestämmelserna gäller berörda organisationer och tjänsternas innehåll. Tillgänglighetsbestämmelserna gäller bland annat myndigheter och offentligrättsliga inrättningar. Under vissa i lagen närmare angivna förutsättningar blir bestämmelserna tillämpliga också på aktörer som utför offentliga förvaltningsuppgifter eller har en nära relation till den offentliga förvaltningen. Till vissa delar avses de också gälla aktörer inom den privata sektorn. 

De föreslagna tillgänglighetsbestämmelserna ska också tillämpas på föreningar och andra aktörer som fått finansiering uttryckligen för utveckling och användning av digitala tjänster av en i lagen avsedd myndighet, när finansieringen uppgår till minst hälften av utvecklingskostnaderna eller de årliga underhållskostnaderna. Utskottet understryker för klarhets skull att lagen exempelvis inte tillämpas på digitala tjänster som en förening driver med allmänt understöd. Digitala tjänster inom tredje sektorn omfattas av lagens tillämpningsområde med stöd av den föreslagna bestämmelsen till den del det beviljas riktad finansiering för utveckling och underhåll av tjänsterna, påpekar utskottet. På vissa områden är tredje sektorn en betydande producent av digitala tjänster uttryckligen för de grupper med särskilda behov som avses i lagen. Regleringen kan också komma att gälla en organisation inom tredje sektorn på grund av dess ställning som offentligrättslig inrättning, om de i lagen angivna kriterierna enligt direktivet är uppfyllda.  

Dessutom bör det också i detta sammanhang betonas att det föreslagna 2 kap. bara gäller myndigheter. Det innebär att kapitlet inte kan komma att bli tillämpligt exempelvis på de offentligrättsliga inrättningar som lagen avser.  

Enligt propositionen gäller särskilda bestämmelser i fråga om tillämpningen av lagen på evangelisk-lutherska kyrkans digitala tjänster. I fråga om det har regeringen lämnat riksdagen en proposition med förslag till lag om ändring av kyrkolagen (RP 113/2018 rd). 

Identifieringstjänster för stark autentisering samt internetbetalning

Den föreslagna 3 § 1 mom. 4 punkten innebär att tillgänglighetskraven ska tillämpas på identifieringstjänster som tillhandahålls av sådana leverantörer av identifieringstjänster som finns införda i det register som avses i 12 § i lagen om stark autentisering och betrodda elektroniska tjänster (617/2009) och på sådana delar av digitala tjänster som används via en i 3 § 1 mom. 8 punkten i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster (571/2016) avsedd samlad förvaltningstjänst för internetbetalning och som det går att sköta betalningsuppdrag med. 

Flera myndigheters digitala tjänster kan användas tack vare identifieringstjänster för stark autentisering. Den enda möjligheten för den som vill använda myndigheternas e-tjänster interaktivt och exempelvis titta på sina e-recept och patientuppgifter på OmaKanta (Mina Kanta-sidor) är att göra det med hjälp av stark autentisering. Om dessa identifieringstjänster inte till innehållet fyller tillgänglighetskraven, kan det hända att personer med funktionsnedsättning och andra grupper med särskilda behov inte har åtkomst till tjänsten, även om myndighetens tjänst i övrigt skulle uppfylla kraven. Det räcker heller inte med att myndigheterna använder bara en identifieringstjänst, eftersom det kan ha inverkan på ambitionerna att utveckla marknaden för sådana tjänster. Dessutom är det ett sätt att tillhandahålla tjänster kundorienterat när också myndigheternas tjänster tillåter identifiering med olika identifieringstjänster. Ett kundorienterat upplägg ingår i serviceprincipen enligt förvaltningslagen. Även möjligheten till internetbetalning ingår i servicen på många myndigheter, vilket innebär att också betalningstjänsterna måste vara tillgängliga för att myndighetens serviceprocess ska fungera. Utskottet anser att de föreslagna bestämmelserna har vägande samhällsrelaterade skäl. Vidare fullgörs åtaganden som följer av FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning genom propositionen och de föreslagna utvidgningarna av tillämpningsområdet. 

Också kommunikationsutskottet anser det vara befogat att tillgänglighetskraven utsträcks också till de identifieringstjänster som tillhandahålls av de leverantörer av tjänster med stark autentisering som är införda i det register som avses i 12 § i lagen om stark autentisering och betrodda elektroniska tjänster (617/2009). I ett flertal andra betänkanden och utlåtanden har det utskottet understrukit behovet av att bättre tillgänglighetsanpassa digitala tjänster. Elektronisk identifiering spelar en framträdande roll för många tjänster av stor relevans för många människor, och tillgängligheten måste därför förbättras också för elektronisk identifiering, konstaterar kommunikationsutskottet. 

Förvaltningsutskottet understryker att de föreslagna bestämmelserna kommer att tillämpas bara på de tjänster som nationellt har införts i det register som avses i 12 § i lagen om stark autentisering och betrodda elektroniska tjänster (617/2009). Det bör också poängteras att tillgänglighetskraven tillämpas på sådana digitala tjänster i anslutning till identifieringstjänster, och att tillämpningsområdet således inte inbegriper identifieringsverktygen, utan innehållet i de webbplatser eller mobila applikationer vid identifieringstransaktioner. Enligt utskottets uppfattning bör de utmaningar som förhindrar användningen av identifieringsverktyg tills vidare främst lösas i enlighet med diskrimineringslagen (1325/2014) genom rimliga anpassningar. Det tillgänglighetsdirektiv för produkter och tjänster som EU håller på att utforma kan medföra krav också för identifieringsverktyg. 

Utskottet påpekar för klarhets skull att det inte är meningen att lagförslaget på tillgänglighetsgrunder ska begränsa användningen av olika identifieringstjänster i Europa när användningen är tekniskt möjlig. Enligt den s.k. eIDAS-förordningen (förordning (EU) nr 910/2014), som gäller identifieringstjänster, måste anmälda medel för elektronisk identifiering på vissa villkor godkännas i den offentliga sektorns nättjänster. Med andra ord måste en utländsk användare kunna identifiera sig i en finländsk offentlig nättjänst med ett utländskt anmält identifieringsverktyg. Exempelvis utesluts en digital tjänst som en myndighet tillhandahåller för identifiering inte från webbtillgänglighetsdirektivets tillämpningsområde även om eIDAS-förordningen är tillämplig på tjänsten.  

Bank- och försäkringstjänster

Regeringen föreslår att tillgänglighetskraven också ska gälla kreditinstitutens, betalningsinstitutens, värdepappersföretagens, försäkringsbolagens och försäkringsföreningarnas webbplatser och mobila applikationer, när organisationerna tillhandahåller dem för allmänheten (3 § 1 mom. 6 punkten). Det rör sig om en nationell utvidgning i förhållande till webbtillgänglighetsdirektivet, dvs. den bygger inte på direktivet. 

Utskottet har från bank- och finanssektorns sida gjorts uppmärksamt på att kreditinstitutslagen (610/2014) och diskrimineringslagen redan nu innebär kontroll av att det finns tillgång till banktjänster. I yttrandena om detta uttrycks oro för att överlappande reglering håller på att införas och för hur de inhemska företagen i finanssektorn ska klara sig i konkurrensen mot utländska företag. Enligt yttrandena bör de nationella bestämmelserna om finanssektorn utarbetas först när tillgänglighetsdirektivet genomförs nationellt. Det har också framförts att propositionen inte innehåller någon motivering till att också alla kreditinstitut, försäkringsbolag och värdepappersföretag ska regleras genom webbtillgänglighetslagen och inte enbart identifieringstjänster för stark autentisering inom offentlig service, betalningstjänster och lagstadgade försäkringar. 

I propositionen motiveras regleringen bland annat med att bankers och andra betalningsinstituts digitala tjänster till stora delar, antingen direkt eller indirekt, är en del av sådana digitala tjänster som tillhandahålls av myndigheter, till den del som det till tjänsten anknyter betalningsfunktioner eller om en myndighet som resultat av den process som sköts med hjälp av tjänsten betalar olika förmåner och ersättningar till förvaltningskunder. Tjänster som tillhandahålls av banker och andra betalningsinstitut hör alltså till helheten myndighetstjänster och då är det viktigt att tjänsterna i sin helhet kan omfattas av samma tillgänglighetskrav. Med detta vill man säkerställa att personer med funktionsnedsättning och andra grupper med särskilda behov kan sköta alla sina serviceprocesser med en myndighet. Det att regleringen utsträcks till att gälla kreditinstitut, betalningsinstitut och värdepappersföretag kan anses vara behövligt med tanke på förverkligandet av tillgängligheten när det gäller myndigheters digitala serviceprocesser. Vidare står det i motiveringen att man med en utvidgning av tillämpningsområdet för regleringen också säkerställer att företag i finansbranschen som har olika serviceutbud inte blir tvungna att tillämpa olika bestämmelser. Eftersom kreditinstituten har en särskild skyldighet att tillhandahålla grundläggande banktjänster och att bara av grundad anledning vägra öppna sådana, kan tillgänglighetsproblem i fråga om banktjänstens innehåll de facto utgöra ett hinder för att den i kreditinstitutslagen föreskrivna rätten tillgodoses på så sätt att kunden självständigt kan sköta sina grundläggande banktjänster, står det också i motiveringen. Med tillgänglighetsregleringen främjas således också kundens rätt att självständigt använda grundläggande banktjänster. 

Utskottet välkomnar den principiella utgångspunkten i propositionen om att utvidga tillämpningsområdet för tillgänglighetskraven i förhållande till direktivet. Syftet är då att säkerställa fungerande servicehelheter, främja likabehandling och fullgöra de skyldigheter som följer av FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. I ingressen till direktivet uppmuntras medlemsstaterna att utvidga tillämpningen. 

Med tanke på det dagliga livet är det motiverat att bestämmelserna om tillgänglighet tillämpas i större utsträckning på de grundläggande tjänsterna. Då kan man sörja för att tillgänglighetskraven tillämpas enhetligt oberoende av tjänst eller tjänsteleverantör. Definitionen av grundläggande banktjänster bygger på EU:s betalkontodirektiv (direktiv 2014/92/EU), och den är förhållandevis snäv när man i huvudsak beaktar de behov som gäller betalning och stark autentisering. Också andra banktjänster, exempelvis avseende placeringar och bostadslån, kan anses vara väsentliga när man eftersträvar att olika befolkningsgrupper ska kunna delta i samhällelig verksamhet som fullvärdiga samhällsmedlemmar. När tillgänglighet beaktas i de digitala tjänsterna har dessutom tjänsteleverantörerna bättre möjligheter att allt mer föra över service till webben.  

Det framgår av propositionsmotiven att både banksektorn och försäkringssektorn i stor utsträckning har övergått till elektroniska nättjänster. Det väsentliga när webbtillgänglighetsdirektivet ska genomföras är att de grundläggande tjänsterna ska finnas tillgängliga på webben när serviceställena och kontoren minskar. Som ett exempel kan nämnas att ansökningarna om försäkringsersättning för skador numera huvudsakligen lämnas in elektroniskt på webben. Tillgängliga försäkringstjänster, inklusive lagstadgade och frivilliga försäkringar, ger till största delen grupper med särskilda behov möjlighet att uträtta ärenden självständigt. Det kan vara tekniskt svårt eller omöjligt att på webbplatser börja hålla isär de tjänster som gäller exempelvis lagstadgade och frivilliga trafikförsäkringar. Försäkringstjänsterna bildar helheter som innehåller både tjänster som gäller obligatoriska försäkringar som anknyter till en offentlig förvaltningsuppgift och frivilliga försäkringstjänster. Med tanke på en lyckad serviceprocess är det tydligare om samma tillgänglighetskrav tillämpas på en servicehelhet, menar utskottet. Om samma tillgänglighetskrav inte till alla delar tillämpas på tjänster inom en helhet, kan det hända att en enskild fråga blir föremål för en granskning också med avseende på eventuell indirekt diskriminering. Enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis är tillhandahållande av lagstadgade försäkringar en offentlig förvaltningsuppgift där bestämmelserna om myndighetsverksamhet ska följas, eftersom det är att anse som offentlig verksamhet enligt grundlagen (t.ex. GrUB 25/1994 rd och GrUU 31/2014 rd). Det innebär att tillgänglighetskraven under alla omständigheter delvis måste tillämpas på försäkringstjänster med tanke på att de grundläggande fri- och rättigheterna ska tryggas, eftersom tjänsterna har karaktären av offentliga förvaltningsuppgifter. 

Enligt propositionen är avsikten med att tillämpningsområdet utvidgas till alla aktörer inom finansbranschen att säkerställa att branschföretag som har olika serviceutbud inte blir tvungna att tillämpa olika bestämmelser. Om bestämmelserna bara gäller de företag som tillhandahåller lagstadgade försäkringar, kommer andra som har verksamhet på samma marknad inte att omfattas av reglering i samma utsträckning på en konkurrensutsatt marknad. Utskottet menar att detta kan visa sig vara problematiskt med avseende på marknadsreglerna. Utskottet hänvisar också till propositionsmotiven, där det står att tillgängliga banktjänster kommer att vara en konkurrensfördel för finländska banker i förhållande till utländska banker. 

Om en person med funktionsnedsättning till följd av problem med tillgängligheten inte kan använda en banks eller ett försäkringsbolags digitala tjänster, måste personen kunna ta sig till ett serviceställe, vilket i allmänhet innebär anlitande av transportservice eller assistent eller båda. Enligt diskriminerings- och jämställdhetsnämndens avgörandepraxis kan sådan tjänsteproduktion innebära indirekt diskriminering. Det finns allt färre kontor och därför går det inte nödvändigtvis att uträtta ärenden på hemorten. Detta är viktigt också med tanke på samhällets kostnader, påpekar utskottet. 

Dessutom vill utskottet hänvisa till det som sägs ovan om tillgänglighetsdirektivet och dess nationella genomförande. Det direktivet avses vara ett minimiharmoniseringsdirektiv, vilket innebär att det inte finns några hinder för mer omfattande reglering i det avseendet.  

Sammantaget anser förvaltningsutskottet att den föreslagna regleringen är ändamålsenlig och motiverad med den räckvidd som regeringen föreslår. 

Intranät och extranät på arbetsplatser

Enligt propositionen ska lagen inte tillämpas på webbplatser på intranät eller extranät eller mobilapplikationer som används på arbetsplatser och är avsedda för ett begränsat antal personer (3 § 3 mom. 1 punkten i lagförslag 1). Efter det att propositionen överlämnades har Europeiska kommissionen emellertid i samband med arbetet med att ta fram genomförandeakter föreslagit en tolkning som innebär att den på direktivet baserade avgränsningen av tillämpningsområdet bara kan tillämpas på sådana intranät och extranät som skapats före den 23 september 2019. För nya eller helt omarbetade intranät och extranät som också används på arbetsplatser och som publiceras efter det ska tillgänglighetskraven gälla. Därför behöver den föreslagna begränsningen av tillämpningsområdet ändras för att motsvara den tolkning som kommissionen fört fram. Utskottet påpekar att detta ger personer med funktionsnedsättning bättre möjligheter att få jobb och att klara sig självständigt i arbetet. Utskottet hänvisar i detta avseende till det som sägs i detaljmotiveringen. 

Begränsning i fråga om småbarnspedagogik och undervisning

Regeringen föreslår med stöd av det nationella handlingsutrymme som webbtillgänglighetsdirektivet medger att lagen inte ska tillämpas på småbarnspedagogisk verksamhet enligt lagen om småbarnspedagogik (36/1973) eller på undervisning enligt lagen om grundläggande utbildning (628/1998), gymnasielagen (629/1998), lagen om yrkesutbildning (531/2017), lagen om fritt bildningsarbete (632/1998), universitetslagen (558/2009) och yrkeshögskolelagen (932/2014), när en webbplats eller mobilapplikation kommer till i samband med den småbarnspedagogiska verksamheten eller undervisningen och används i en avgränsad grupp under en viss tid (3 § 3 mom. 2 punkten). Enligt motiveringen till propositionen kan detta avse till exempel ett övningsarbete eller försök som eleverna eller studerandena gör. Också de digitala tjänster som skapats av läraren faller utanför tillämpningsområdet, om de används vid undervisning eller småbarnspedagogisk verksamhet för en avgränsad grupp under en viss tid eller i försökssyfte. Med begränsningen av tillämpningsområdet strävar man efter att trygga utbildningsanordnarnas möjligheter till avgränsad och lokal flexibilitet i utvecklings- och övningsuppgifter inom undervisning och småbarnsfostran. Utskottet finner det föreslagna motiverat, även om det finns spelrum för en större avgränsning. Om en utbildningsanordnare beslutar att mer eller mindre permanent börja använda digitalt material eller digitala tjänster som tagits fram som lärdomsprov eller övningsarbete måste anordnaren se till att de blir tillgängliga.  

Tillgänglighetskraven

I 3 kap. i lagförslag 1 finns allmänna bestämmelser om tillgänglighetskraven och bland annat om ett tillgänglighetsutlåtanden (9 §) som varje tjänsteleverantör ska tillhandahålla på sin webbplats. Enligt förslaget ska utlåtandet innehålla bland annat en redogörelse för vilka delar av innehållet i tjänsteleverantörens digitala tjänster som inte uppfyller tillgänglighetskraven och även anvisningar om hur en tjänsteanvändare på ett alternativt sätt kan få de upplysningar eller den service som ingår i de digitala tjänsterna, om tjänsterna eller någon del av dem inte finns i en form som är tillgänglig för användaren. En tjänsteleverantör får avvika från tillgänglighetskraven på grundval av en oproportionerligt stor börda enligt 8 §, men sådana avvikelser måste motiveras i tillgänglighetsutlåtandet. Direktivet kräver att medlemsstaterna ska ordna med möjlighet att lämna återkoppling till tjänsteleverantörerna om hur tillgänglighetskraven uppfylls och huruvida information finns att få i tillgänglig form. Bestämmelser om responsmekanismen finns i den föreslagna 10 §. 

I den föreslagna 7 § finns bestämmelser om grundläggande krav på tillgänglighet. Kraven bestäms närmare genom harmoniserade standarder eller delar av sådana. Kommissionen offentliggör hänvisningar till dessa i Europeiska unionens officiella tidning. Denna hänvisningsteknik används också i annan lag där man hänvisar till sådana rättsakter som bygger på standarder av teknisk natur och som kommissionen fått delegerad behörighet att anta. Utskottet konstaterar att en specificering av vilka standarder det rör sig om skulle leda till att lagstiftningen behöver ändras allt eftersom standardernas versionsnumrering ändras. Enligt uppgift har den europeiska standard som avses i webbtillgänglighetsdirektivet redan ändrats sedan propositionen lämnades, och således har kommissionen offentliggjort en hänvisning till den nya standarden. De krav som gäller just nu ingår i version 2.1 av World Wide Web Consortiums dokument Web Accessibility Guideline. 

Den föreslagna hänvisningstekniken är adekvat i detta sammanhang, menar förvaltningsutskottet, särskilt när man beaktar det som sägs ovan och bestämmelserna i 7 § om att tillsynsmyndigheten ska hålla de officiella översättningarna till finska och svenska av de avsedda standarderna eller delarna av dem, och av de riktlinjer som det i dessa hänvisas till, tillgängliga för allmänheten på sin webbplats på adressen www.saavutettavuusvaatimukset.fi. 

Också bestämmelserna i den föreslagna 12 § om tillsynsmyndighetens anvisningar och rådgivning är viktiga. Enligt förslaget ska tillsynsmyndigheten bland annat ge både tjänsteanvändarna och tjänsteleverantörerna allmänna anvisningar och allmän rådgivning om iakttagandet av de krav, fullgörandet av de skyldigheter och tillgodoseendet av de rättigheter som anges i 3 kap. I myndighetens uppgifter ingår också aktiv kommunikation till berörda grupper om innehållet i genomförandeakterna till webbtillgänglighetsdirektivet och om tillgänglighetskravens innehåll och utveckling. Vidare ska tillsynsmyndigheten delta i beredningen av internationella riktlinjer för tillgänglighet, och i samarbete med Transport- och kommunikationsverket se till att förpliktande tillgänglighetsstandarder som gäller digitala tjänster eller delar av standarderna samt de riktlinjer som det hänvisas till i standarderna eller delar av dem blir översatta till finska och svenska. Utskottet hänvisar också till justitieombudsmannens avgörandepraxis när det gäller språket på standarderna.  

Det behövs anvisningar, mallar och rådgivning i fråga om tillgänglighet redan när lagen träder i kraft, påpekar utskottet. Utskottet har gjorts uppmärksamt på att det behövs ytterligare upplysningar exempelvis om vad tillgänglighetsutlåtandet ska innehålla och vilka tjänster som kräver ett separat utlåtande. Dessutom krävs det adekvat information om övergångsreglerna. 

Tillgänglighetstillsyn

Det föreslagna 4 kap. gäller tillsyn över tillgänglighetskraven och rättsskydd. Genom kapitlet genomförs innehållet i artiklarna 8 och 9 i webbtillgänglighetsdirektivet nationellt till den del det hör till medlemsstaternas behörighet. 

Enligt 12 § är Regionförvaltningsverket i Södra Finland tillsynsmyndighet. Till myndighetens uppgifter hör dels i enlighet med vad som sägs ovan att ge allmänna anvisningar och allmän rådgivning och uppgifterna avseende tillgänglighetskraven och tillgänglighetsstandarderna, dels att övervaka och kontrollera att kraven iakttas. Myndigheten får ålägga tjänsteleverantören att inom skälig tid se till att dess digitala tjänster uppfyller kraven i 3 kap. Den får också ålägga tjänsteleverantören att med anledning av en begäran om utredning av tillgängligheten inom utsatt tid lämna tjänsteanvändaren behövligt datainnehåll i den digitala tjänsten i en form som uppfyller tillgänglighetskraven eller på något annat alternativt sätt som är tillgängligt för tjänsteanvändaren. Lagen avses också innehålla bestämmelser om tillsynsmyndighetens rätt att få information och utföra kontroller (13 §) och att förena ett åläggande eller tillgodoseendet av rätten att få information och utföra kontroller (14 §) med vite.  

I den föreslagna 11 § föreskrivs det om anförande av tillgänglighetsklagan och begäran om utredning av tillgängligheten hos tillsynsmyndigheten. Syftet med bestämmelserna är att säkerställa tjänsteanvändarnas rättsskydd och möjliggöra en effektiv tillsyn via användarna. Bestämmelser om ändringssökande föreslås ingå i 15 §. 

Enligt förslaget har tillsynsmyndigheten inte rätt att övervaka och kontrollera de digitala tjänster som riksdagens justitieombudsman och justitiekanslern i statsrådet tillhandahåller och inte heller att med tanke på uppfyllandet av tillgänglighetskraven meddela ålägganden som gäller dessa tjänster (12 § 4 mom.). Avsikten med bestämmelsen är att garantera att de högsta laglighetsövervakarna oberoende kan övervaka hur den i lagen avsedda tillsynsmyndigheten sköter sina uppgifter och hur de rättigheter som användarna av digitala tjänster har tillgodoses. Utskottet anser att denna avgränsning är lämplig. 

I detta sammanhang vill utskottet påpeka att tillsynsmyndigheten, en statlig förvaltningsmyndighet, också kommer att övervaka de oberoende domstolarnas verksamhet, även om den tillsynen inte direkt gäller domstolarnas rättskipningsuppgifter. Dessutom möjliggör lagförslaget ett scenario där en administrativ tillsynsmyndighet utövar direkt tillsyn över ändamålsenligheten i domstolens digitala tjänster å ena sidan genom behandling av ärenden som gäller tillgänglighetsklagan och begäran om utredning av tillgängligheten och å andra sidan genom att meddela domstolen ålägganden, som den kan förena med vite. Domstolarna har å sin sida rätt att begära omprövning av sådana ålägganden och beslut som meddelats med anledning av en begäran om utredning av tillgängligheten och att överklaga till förvaltningsdomstolen. Samtidigt kommer förvaltningsdomstolarna att behandla de besvär som anförts över tillsynsmyndighetens avgöranden i fråga om digitala tjänster och därmed att övervaka lagligheten i myndighetens beslut. Utskottet anser att domstolarna inte bör omfattas av räckvidden för tillsynsmyndighetens behörighet. Frågan presenteras närmare i detaljmotiveringen.  

För tydlighets skull vill utskottet poängtera att tillsynen över det ansvar och de skyldigheter som anges i 2 kap. omfattas av den allmänna laglighetsövervakningen och inte lyder under behörigheten för den tillsynsmyndighet som avses i lagen. 

Elektronisk identifiering av tjänsteanvändarna

I 2 kap. ingår bland annat bestämmelser om elektronisk identifiering av tjänsteanvändarna. Utskottet noterar att de föreslagna bestämmelserna behövs eftersom den nuvarande regleringen saknar klara bestämmelser om de situationer där tjänsteanvändarna behöver identifieras och avsaknaden av en identifieringsmöjlighet har setts som ett hinder för elektronisk kommunikation med myndigheterna. Saken har uppmärksammats också inom laglighetsövervakningen. 

Enligt förslaget får en myndighet kräva elektronisk identifiering av en användare av digitala tjänster endast om det behövs för att säkerställa användarens åtkomsträttigheter i anslutning till en tjänst eller dess datainnehåll eller på grund av rättsverkningarna av en åtgärd som utförs i tjänsten. Avsikten med bestämmelsen är att understryka att tjänsteanvändarna inte aktivt behöver identifieras genom något särskilt identifierings- eller inloggningsförfarande för alla digitala tjänster eller i alla kundsituationer, utan att behovet av identifiering ska bedömas från fall till fall utifrån respektive tjänst och arten av de funktioner som ingår i den. Bestämmelsen har enligt propositionen samband med myndigheternas skyldighet att se till att de digitala tjänsternas innehåll iakttar en god offentlighets- och sekretesstruktur. Också dataskyddsförordningen måste beaktas. 

Utskottet understryker vikten av 6 § 2 mom. i synnerhet för Migrationsverkets verksamhet. Momentet gör det möjligt att av vägande och motiverade skäl identifiera en tjänsteanvändare också med hjälp av någon annan motsvarande informationssäker identifieringstjänst än en sådan tjänst för identifiering av fysiska personer som avses i 3 § 4 punkten i lagen om förvaltningens gemensamma stödtjänster för e-tjänster eller med hjälp av stark autentisering som avses i 2 § 1 mom. 1 punkten i lagen om stark autentisering och betrodda elektroniska tjänster. Sekretessbelagda uppgifter behandlas ofta i samband med ansökningar om uppehållstillstånd och tilläggsutredningarna, men stark autentisering av tredjelandsmedborgare är i allmänhet inte möjlig utomlands.