I propositionen föreslås det att räddningslagen (379/2011) ändras med anledning av kommissionens motiverade yttrande till Finland om hanteringen av nödsituationer med strålrisk samt med anledning av den revidering av lagen om transport av farliga ämnen (719/1994) som för närvarande behandlas i riksdagen (RP 220/2021 rd och RP 231/2022 rd). 

Kommissionen anser i sitt motiverade yttrande (2018/2051) av den 3 juli 2020 att Finland inte till fullo har fullgjort sina skyldigheter enligt artikel 106 a i strålskyddsdirektivet (direktiv 2013/59/Euratom), eftersom Finland inte har utfärdat alla lagar, förordningar och andra administrativa föreskrifter för att följa strålskyddsdirektivet och inte har underrättat kommissionen om sådana bestämmelser. 

Med anledning av kommissionens motiverade yttrande föreslås det att 40 § 1 mom. i räddningslagen kompletteras så att den som äger objektet är skyldig att svara för efterröjning och efterbevakning utöver efter en eldsvåda också efter en nödsituation med strålrisk eller någon annan olycka samt för att begränsa exponering i en nödsituation med strålrisk när situationen inte längre kräver åtgärder från räddningsverkets sida och uppgiften inte har föreskrivits någon annan myndighet. Momentet preciseras också i fråga om praxis som gäller avslutande av räddningsverksamheten. 

Förvaltningsutskottet välkomnar att 40 § i räddningslagen utvidgas till att utöver efterröjning och efterbevakning samt efterbehandling av eldsvådor och oljeskador också gälla nödsituationer som medför strålrisk och andra olyckssituationer. 

Utskottet påpekar i detta sammanhang att nödsituationer som medför strålrisk kan vara långvariga och i stor utsträckning påverka olika funktioner i samhället. Utskottet noterar att det i flera olika lagar finns bestämmelser om nödsituationer med strålrisk och att samordningen av ansvaren i dem, övergångarna mellan tillämpningen av olika lagar och terminologin som används kan medföra utmaningar. Bestämmelser om ansvar finns förutom i räddningslagen också till exempel i atomansvarighetslagen (484/1972), strålsäkerhetslagen (859/2018) och kärnenergilagen (990/1987). Definitioner av termerna som berör dessa finns i 4 § i strålsäkerhetslagen, 1 § i atomansvarighetslagen och 3 § i kärnenergilagen. 

Enligt uppgifter till utskottet kan den föreslagna 40 § i vissa situationer stå i strid med 138 och 139 § i strålsäkerhetslagen (859/2018). Enligt propositionen ska den som äger objektet svara för efterröjning och efterbevakning samt för att begränsa exponering i en nödsituation med strålrisk. Utskottet fäster vikt vid att en sådan verksamhetsutövare som avses i strålsäkerhetslagen och som genom sin verksamhet har förorsakat en situation ansvarar för motsvarande åtgärder enligt 138 § i strålsäkerhetslagen. Det sekundära ansvaret vilar på den som äger objektet. Den som äger objektet och den verksamhetsutövare eller innehavare av objektet som avses i strålsäkerhetslagen kan vara olika aktörer, vilket innebär att kraven kan gälla olika parter samtidigt. Dessutom behandlas sekundärt ansvar i 139 § i strålsäkerhetslagen i en situation där verksamhetsutövaren inte uppfyller eller inte förmår uppfylla kraven i 138 §. Förhållandet mellan den sekundära ombesörjningsplikten enligt strålsäkerhetslagen och det ansvar som anges i lagförslaget förblir enligt utskottet oklart. 

Tidsmässigt tillämpas 40 § i räddningslagen enligt utskottets uppfattning efter det att situationen inte längre kräver åtgärder från räddningsverkets sida. Enligt inkommen utredning blir 138 § i strålsäkerhetslagen tillämplig när man har övergått från en nödsituation med strålrisk till en exponeringssituation. Beroende på olyckans art och utveckling kan en övergång till en rådande exponeringssituation ske antingen samtidigt som situationen inte längre kräver räddningsverkets åtgärder eller senare. 

Förvaltningsutskottet påpekar att förhållandet mellan kraven i den föreslagna 40 § i räddningslagen och kraven i 138 och 139 § i strålsäkerhetslagen förblir oklart i propositionen, särskilt i situationer där de ska tillämpas samtidigt eller nästan samtidigt. För att det ska vara tydligt att 138 § i strålsäkerhetslagen tillämpas i första hand i förhållande till räddningslagen föreslår utskottet att lagförslagets 40 § 1 mom. ändras på det sätt som anges nedan. 

Den proposition med förslag till ny lag om transport av farliga ämnen som är under behandling i riksdagen, och som kommunikationsutskottet har lämnat betänkande om (KoUB 26/2022 rd — RP 220/2021 rd, RP 231/2022 rd), innehåller inte längre den gällande lagens bestämmelser om de bangårdar som Transport- och kommunikationsverket utsett eller krav på säkerhetsutredning för bangårdar. I syfte att bevara nuläget säkerställer lagförslagets 48 § att en extern räddningsplan görs upp för sådana bangårdar och hamnområden som används för transport av farliga ämnen. I fortsättningen fastställer inrikesministeriet i stället för Transport- och kommunikationsverket de bangårdar för vilka en extern säkerhetsplan ska utarbetas. 

Enligt inkommen utredning är avsikten också att inrikesministeriets förordning om externa räddningsplaner (1286/2019) ändras så att ändringarna träder i kraft samtidigt som det nu aktuella lagförslaget och den ändring av lagen om transport av farliga ämnen som behandlas i riksdagen. 

Förvaltningsutskottet ställer sig bakom propositionens förslag som syftar till att även efter ändringarna i lagen om transport av farliga ämnen garantera den allmänna säkerheten och olycksberedskapen på sådana bangårdar och hamnområden genom vilka betydande mängder farliga ämnen transporteras.