Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av lagen om försäkringsstöd för kommersiellt fiske står helt klart i strid med regeringsprogrammet. I regeringsprogrammet lyfter man fram den blå bioekonomin och fiskerinäringen och säger att villkoren för dem måste förbättras. Det sägs i regeringsprogrammet att ”Med hjälp av näringar och kompetens som har samband med vattenbruk (blå bioekonomi) ökar den hållbara tillväxten” och att ”Möjligheterna till jakt och fiske säkras, eftersom de hör till den finländska levnadstraditionen”. Ett av regeringens spetsprojekt är att främja användningen och exporten av de inhemska fiskbestånden och vattenresurserna. Försäkringsskyddet för fiske bör ses som en investering i bioekonomi, sysselsättning, finländarnas folkhälsa, vården av Östersjön och levande skärgårds- och kustområden.
Statens kostnader för försäkringsskyddet för fiske har uppgått till cirka en miljon euro under de senaste åren. Den totala budgeten för jord- och skogsbruksministeriets förvaltningsområde är 2,5 miljarder euro. Av detta belopp är andelen av de föreslagna besparingarna i fiskeriförsäkringen 0,02 promille eller 500 000 euro. Försäkringsskyddet för fiske har under 2010-talet redan försämrats med 250 000 euro per år, och det är den enda återstående nationella stödformen för kommersiellt fiske i vårt land.
Vid beredningen av propositionen understödde ingen förslaget, med undantag av finansministeriet. Också finansministeriet konstaterade att besparingarna kunde ordnas på något annat sätt.
I motiveringen har man inte beaktat att kostnaderna kommer att minska till följd av naturlig avgång. Det sägs visserligen att kustfiskarna kommer att minska i antal, men man beaktar inte sambandet med framtida ersättningsbelopp. I motiveringen nämns också de billiga bränslena. Vi anser ändå att priset på bränsle vid en viss tidpunkt inte kan läggas till grund för lagstiftning.
Den höga inkomstgränsen som infördes vid reformen 2012 motiverades med att man ville rikta stödet till de företag vars verksamhet är yrkesmässig och bedrivs i näringssyfte. Lagberedarna verkar nu anse att fisket på öppna havet är alltför kommersiellt och att försäkringsskyddet för fångstredskap därför bör slopas för dessa fiskare.
För de enskilda aktörerna är propositionen ödesdiger. En stor skada på en trål kan ha betydande konsekvenser för ett enskilt trålföretags resultat om försäkring saknas. Propositionen har således direkta konsekvenser för fiskets lönsamhet. Om en enda kraftig storm kan förstöra hela utrustningen är det omöjligt för fiskaren att utöva sin näring. Det är också omöjligt för nya fiskare att inleda affärsverksamhet utan försäkring. Inga andra försäkringsgivare är intresserade av att bevilja fiskarna försäkringar. Propositionen kommer att leda till att en stor del av särskilt de unga fiskarna måste gå till arbetslöshetskassan.
Propositionen kan också indirekt påverka fiskeriaktiviteten och fångstmängderna, när man undviker att ta risker. Också fiskeriförsäkringsföreningarnas verksamhet är hotad. En del av fiskarna lämnar försäkringssystemet, och fisket på öppna havet lämnas utanför systemet. Det betyder att föreningarnas verksamhetsförutsättningar är hotade och föreningarna kanske måste upplösas.
Propositionen har direkta konsekvenser för konsumenternas möjligheter att få inhemsk fångad fisk. För närvarande är bara 16 procent av den fisk som konsumeras i Finland inhemsk. Av den andelen är 6 procent kommersiellt fångad och 10 procent odlad. Andelen har minskat under 2000-talet. Propositionen försämrar också läget i Östersjön då de näringsämnen som annars skulle fiskas upp i samband med fångsten blir kvar i havet.
Denna proposition kan visa sig vara väldigt dyr i förhållande till de besparingar som fås.