I propositionen föreslås det att det stiftas en ny veterinärvårdslag och att vissa författningar som gäller skötseln av de kommunala veterinärernas uppgifter ändras. Enligt propositionen förblir kommunerna ansvariga för ordnandet av sedvanliga veterinärtjänster. De tjänster som enligt förslaget omfattas av organiseringsansvaret hör enligt den gällande veterinärvårdslagen till de grundläggande veterinärtjänsterna eller den akuta veterinärhjälpen. Tjänsterna definieras dock noggrannare än i den gällande lagen. Det betyder att propositionen inte medför någon utvidgning av organiseringsansvaret, utan det är fråga om en precisering av ansvaret. Kommunens organiseringsansvar utvidgas dock de facto i fråga om de grundläggande veterinärtjänsterna för sällskapsdjur och hobbydjur. Å andra sidan erbjuds för närvarande operationer och andra motsvarande åtgärder i kommunerna i större utsträckning än den veterinärtjänst som definieras i lagförslaget. Det är även i fortsättningen möjligt för kommunerna att tillhandahålla en mer omfattande service än lagen kräver. Avsikten är att kommunens organiseringsansvar ska omfatta de nödvändiga veterinärtjänster som måste kunna erbjudas på lika villkor i hela landet. Behovet av att definiera kommunens lagstadgade uppgifter hänför sig till tryggandet av tillgången till veterinärtjänster samt till de krav som följer av Europeiska unionens konkurrenslagstiftning. Sammantaget anser utskottet att propositionen är behövlig och lämplig och tillstyrker lagförslaget, men med vissa ändringar.
Anordnande av veterinärvård
Enligt propositionen kan kommunen själv producera grundläggande veterinärtjänster eller upphandla dem av en privat näringsidkare eller av ett kommunalt bolag. Om kommunen inte producerar tjänsten själv, tillämpas upphandlingslagstiftningen, och upphandlingen ska normalt konkurrensutsättas. Enligt propositionen är det något oklart om de bestämmelser om undantag från konkurrensskyldigheten som gäller anknutna enheter kan tillämpas när kommunen köper tjänster av ett av kommunen ägt bolag. På villkoren för den ersättning som kommunen betalar till veterinärtjänsteproducenten, också om tjänsterna produceras av ett kommunalt bolag, tillämpas under vissa förutsättningar EU:s regler för statligt stöd. Utskottet noterar att den modell som föreslås i propositionen ännu inte har anmälts till EU-kommissionen, som har exklusiv behörighet att bedöma om modellen är förenlig med den inre marknaden. Lagförslagen i propositionen kan träda i kraft först när kommissionen har godkänt modellen eller meddelat att godkännande inte behövs. Därför föreslås det att bestämmelser om ikraftträdandet av de lagförslag som ingår i propositionen utfärdas genom förordning.
Kommunen ska även i fortsättningen organisera tillsynen över djurs hälsa och välfärd. De veterinärer som producerar grundläggande kommunala veterinärtjänster sköter tillsynen på uppdrag av staten, och kostnaderna för detta påförs staten. Privata tjänsteproducenter kan endast anlitas som sakkunnighjälp vid skötseln av dessa uppgifter. Dessutom ska det på det sätt som grundlagsutskottets utlåtande förutsätter föreskrivas på behörigt sätt om säkerställande av kraven på rättssäkerhet och god förvaltning (GrUU 49/2022 rd). Utskottet konstaterar att de kommunala veterinärerna är en oersättlig resurs i bekämpningen av djursjukdomar och i djurskyddsarbetet, även om huvudansvaret för dessa uppgifter vilar på de heltidsanställda tillsynsveterinärerna. Verksamhetsförutsättningarna för denna resurs får inte försvagas genom reformen.
Kommunen kan också i fortsättningen på marknadsvillkor producera mer omfattande tjänster än grundläggande veterinärtjänster. Enligt kommunallagen är kommunen skyldig att bolagisera tjänsterna, om motsvarande tjänster finns tillgängliga på marknaden. Om motsvarande tjänster finns tillgängliga på marknaden, ska kommunen prissätta tjänsten på marknadsbasis och ha en separat bokföring över verksamheten. Det nuvarande systemet med veterinärarvode gör det inte möjligt att uppfylla dessa krav. I praktiken har problemet uppstått i fråga om icke-brådskande veterinärtjänster för sällskapsdjur och hobbydjur, där det finns utbud runtom i landet. I de yttranden som utskottet fått har man lyft fram att det som sagts ovan leder till en övergripande bolagisering av de kommunala veterinärtjänsterna. Man befarar att detta i sin tur bland annat leder till höjda klientavgifter. Syftet med den valda modellen är dock inte att tvinga kommunerna att bolagisera veterinärtjänsterna. För närvarande producerar en del kommuner i betydande utsträckning veterinärtjänster för sällskapsdjur och hobbydjur. Inom den sektorn tillhandahåller också den privata sektorn tjänster i delar av landet. Den privata andelen är så betydande att bolagisering i praktiken inte kan undvikas med tanke på kravet på konkurrensneutralitet, om den nuvarande verksamhetsmodellen fortsätter. Om kommunen avstår från grundläggande veterinärtjänster för sällskapsdjur och hobbydjur eller överför tjänsterna till ett bolag äventyras å andra sidan hela det offentliga tjänstesystemet, som behöver ett tillräckligt kundunderlag inom ett rimligt stort geografiskt område.
Enligt propositionen är det sannolikt att en bolagisering av de grundläggande veterinärtjänsterna för sällskapsdjur och hobbydjur skulle leda till att samtliga kommunala veterinärtjänster bolagiseras. Enligt propositionen är detta förenat med stora problem bland annat för de kommunala veterinärernas lagstadgade tillsynsuppgifter och konkurrensutsättningen av tjänsterna. Med tanke på såväl attraktionskraften för uppdraget som kommunal veterinär som den praktiska verksamheten finns det också problem med en lösning där veterinärerna sköter tillsynsuppgifterna på deltid och den övriga tiden producerar tjänster för ett bolag som kommunen har bestämmande inflytande i. De alternativ som beskrivs ovan kan bland annat leda till högre avgifter för behandling av produktionsdjur. Utskottet anser det vara viktigt att den modell som föreslås i propositionen inte leder till höjda kundavgifter för grundläggande veterinärtjänster. Reformen får inte heller äventyra kommunernas möjligheter att rekrytera veterinärer eller anställa vikarier.
Enligt propositionen har den gällande veterinärvårdslagen och systemet med arvoden för kommunalveterinärer möjliggjort endast ett slags prissättning av tjänster oberoende av om tjänsterna kan anses hör till de grundläggande veterinärtjänsterna. Följaktligen har de tjänster som en kommun har ordnat frivilligt och inom ramen för kommunens självstyrelse prissatts på samma sätt som kommunens lagstadgade tjänster. I anknytning till detta föreslås det nu bestämmelser om skäligheten i kundavgifterna för tjänster som omfattas av kommunens organiseringsansvar. Däremot ska kommunens andra, frivilliga veterinärtjänster i fortsättningen prissättas på marknadsbasis. Det förväntas leda till högre priser på de kommunala veterinärtjänster som överskrider basnivån.
I 15 och 16 § i lagförslaget föreslås en bestämmelse om att de avgifter som tas ut för tjänster som omfattas av kommunens organiseringsansvar ska vara skäliga för dem som använder tjänsterna. Bestämmelsen gäller även köpta tjänster. Grundlagsutskottet har sett det som motiverat att det i lagen anges att avgiften får vara högst lika stor som kostnaderna för produktionen av tjänsten (GrUU 49/2022 rd). I 14 och 16 § i lagförslaget föreslås det dessutom bestämmelser om utjämning av besöksarvoden och ersättningar för resekostnader i samband med lagstadgade veterinärtjänster. Syftet med detta är att eliminera sådana oskäliga skillnader i avgiftsstorlek som beror på avståndet. Utskottet menar att de föreslagna bestämmelserna i princip behövs och återkommer senare i detta betänkande till vissa preciseringar av bestämmelserna.
De offentliga veterinärtjänsternas omfattning
I 9 § i förslaget till veterinärvårdslag specificeras de veterinärtjänster som omfattas av kommunens organiseringsansvar. Det är frågan om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse; uppgifterna innebär inte utövning av offentlig makt eller skötsel av en myndighetsuppgift, och tjänsterna finns också tillgängliga på marknaden. För att en stat eller en självstyrande organisation ska kunna överta tillhandahållandet av sådana tjänster måste staten visa att det finns en marknadsbrist som kräver åtgärder från den offentliga sektorns sida. Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse ska motsvara något samhälleligt behov som kräver statliga åtgärder. Syftet med bestämmelsen är att förtydliga nuläget i fråga om vilka lagstadgade kommunala veterinärtjänster som i princip omfattas av EU:s regler om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Om staten eller kommunen betalar ersättning för tillhandahållandet av en sådan tjänst, tillämpas i regel reglerna för statligt stöd på ersättningen.
I delar av landet är utbudet av privata veterinärtjänster mycket stort. Tillgången till veterinärtjänster kan dock inte garanteras i alla delar av landet och för alla husdjur. I synnerhet tillgången till akut veterinärhjälp kan leda till problem, om veterinärtjänstsystemet inte täcker hela landet. Dessutom varierar tillgången på tjänster i olika delar av landet beroende på djurart och användningsändamål. Veterinärtjänsterna måste tryggas också i de regioner där till exempel antalet produktionsdjur är så litet att veterinärtjänsterna inte är lönsamma. Nästan 70 procent av Finlands territorium är glesbygd och kännetecknas av långa avstånd till tjänster och av att servicenätet ständigt blir glesare. Transportsträckorna för sjuka och skadade djur kan under dessa omständigheter leda till att det enda alternativet är att avliva djuren. Av djurskyddsskäl är det inte alltid möjligt att transportera sjuka djur för behandling på annan ort. Även om det i området finns ett företag som producerar veterinärtjänster, kan priset på tjänsterna medföra att djurens ägare inte har råd att använda tjänsterna. För djurens hälsa och välfärd utgör de här faktorerna riskfaktorer. Strävan är att kontrollera riskerna vid fastställandet av vilka tjänster som hör till kommunens organiseringsansvar. Som det konstateras ovan utövar de kommunala veterinärerna också offentlig makt när de utför vissa uppgifter i anslutning till djurskydd och bekämpning av djursjukdomar. Utskottet anser det vara nödvändigt att akut veterinärhjälp och de nuvarande grundläggande veterinärtjänster som kommunen ansvarar för också i fortsättningen kan skötas antingen av kommunen själv eller av en privat serviceproducent.
Avgränsningen av de grundläggande veterinärtjänsterna i 9 § i förslaget till veterinärvårdslag baserar sig i stor utsträckning på Livsmedelsverkets riksomfattande program för veterinärvården (EHO). De grundläggande veterinärtjänster som ingår i paragrafen har enligt propositionen avgränsats på följande grunder: Tjänsterna omfattar åtgärder som kan utföras vid djurhållningsplatserna eller sedvanliga veterinärmottagningar utan specialutbildning eller specialutrustning. Dessa åtgärder vidtas för närvarande i de kommuner där veterinärtjänster produceras. Åtgärderna är nödvändiga för att säkerställa djurs välfärd, djurhälsan och folkhälsan samt delvis också för att säkerställa den lantbruksproduktion som är central med tanke på Finlands försörjningsberedskap. Utskottet anser att dessa utgångspunkter i sig är godtagbara, men anser att den kritik som framförts i de inkomna yttrandena delvis är motiverad. Kritiken riktar sig särskilt mot huruvida förteckningen över de åtgärder som föreslås för kommunens organiseringsansvar motsvarar det praktiska behovet.
Enligt 9 § i förslaget till veterinärvårdslag omfattar de grundläggande veterinärtjänsterna allmän undersökning och bedömning av hälsotillståndet i syfte att fastställa djurs hälsa. Hälsointyg från dessa undersökningar och bedömningar hindrar spridningen av smittsamma djursjukdomar och säkerställer att sjuka djur inte säljs vidare. I den allmänna undersökningen ingår inte diagnostisk avbildning eller undersökningar eller kontroller som kräver specialveterinärexamen eller specialutrustning. Dessutom omfattar servicen identitetsmärkning av katter och hundar, vaccinering av djur samt åtgärder för att fördriva och förebygga parasiter. Till den grundläggande veterinärtjänsten räknas dessutom nödvändiga åtgärder som gäller mun- och tandvård eller remiss till fortsatt vård. De lagstadgade veterinärtjänsterna omfattar också avhorning och borttagande av hornanlag hos nötkreatur och getter. Utskottet anser att det är motiverat att inkludera dessa veterinärtjänster i kommunens organiseringsansvar. I regeringens proposition med förslag till lag om djurvälfärd (RP 186/2022 rd) föreslås det bestämmelser om skyldighet för veterinärer att underrätta myndigheterna om defekter och sjukdomar som begränsar djurens användning för avel. Utskottet anser att det i viss mån är oklart i vilken utsträckning de kommunala veterinärerna kan fullgöra anmälningsskyldigheten, om kommunens organiseringsansvar inte omfattar avbildningstjänster och andra undersökningar som gäller smådjur.
Enligt förslaget till veterinärvårdslag erbjuds kontroller och undersökningar i anknytning till reproduktion samt behandling av reproduktionsproblem när det gäller nötkreatur, svin, får, getter och renar som hålls för livsmedelsproduktion. Kontroller och undersökningar i anknytning till reproduktionen inbegriper även ultraljudsundersökningar. Det finns kontroller, undersökningar och andra tjänster i anknytning till djurs reproduktion även för andra djur än sådana som hålls för livsmedelsproduktion, men de omfattas inte av kommunernas organiseringsskyldighet. I sakkunnigyttranden till utskottet har det föreslagits att kontroller och undersökningar som hänför sig till hästars reproduktion samt behandlingen av reproduktionsproblem ska omfattas av organiseringsansvaret. Enligt utredning till utskottet är motiveringen till begränsningen att kontroller och behandlingar som gäller fertiliteten hos hästar och andra sällskapsdjur och hobbydjur inte kan motiveras av skäl som hänför sig till folkhälsan, djurens hälsa och välbefinnande eller livsmedelsproduktionen. Av dessa orsaker och med tanke på livsmedelsförsörjningen kan veterinärtjänster i anslutning till reproduktionen anses vara nödvändiga endast för produktionsdjur.
Till kommunens organiseringsansvar hör kastrering av nötkreatur, svin, får, getter, renar, hundar och katter samt sterilisering av katter. Sterilisering av hundar och kastrering och sterilisering av kaniner ingår inte i de grundläggande veterinärtjänsterna. Det är en förändring jämfört med nuläget. Enligt utredning till utskottet anses de senare nämnda tjänsterna inte vara förknippade med några samhälleliga grunder som anknyter till tryggandet av djurens hälsa och välfärd eller folkhälsan. Den särställning som ges katter motiveras i propositionen med strävan att åtgärda den så kallade kattkrisen. Om katterna inte steriliseras eller kastreras är följden en okontrollerad förökning av populationen. Det föreslås att kastrering av hundar ska omfattas av organiseringsansvaret. Utskottet har informerats om att dessa ingrepp redan nu görs i alla kommuner och att de inte ökar kommunernas kostnader.
I 9 § 1 mom. 10 punkten i förslaget till veterinärvårdslag föreslås det att de grundläggande veterinärtjänsterna ska omfatta klinisk undersökning av ett sjukt djur och bedömning av vårdbehovet oberoende av djurart eller syftet med djurhållningen. Punkten omfattar även tagning av sedvanliga prov, såsom blodprov, och sändande av dem för laboratorieundersökningar i syfte att utreda orsaken till djurets sjukdom. Utskottet föreslår nedan preciseringar i fråga om provtagningen. Enligt motiveringen till bestämmelsen är avsikten inte att den kommunala veterinären ska förutsättas utföra krävande provtagning eller bilddiagnostik för att utreda orsaken till en sjukdom. Kommunernas organiseringsansvar omfattar således inte bland annat ultraljudsundersökning eller röntgen. Detta trots att de ultraljudsundersökningar som kommunen ansvarar för hör till de undersökningar i anknytning till reproduktionen som ska tillhandahållas för produktionsdjur. Utskottet anser att detta är en brist, men hänvisar till en inkommen utredning, enligt vilken ultraljudsundersökningar inte hör till organiseringsansvaret enligt den gällande lagen och anskaffning av utrustning skulle öka kommunernas kostnader.
I 9 § 1 mom. 11—14 punkten i förslaget till veterinärvårdslag föreslås bestämmelser om vård eller annan veterinärhjälp som efter en undersökning och bedömning av vårdbehovet kan ges som en grundläggande veterinärtjänst. Djur som hålls för livsmedels- eller pälsproduktion kan erbjudas vård, inklusive operation av löpmagen på nötkreatur, på djurhållningsplatsen. Enligt utredning till utskottet hör operation av löpmagen till de grundläggande veterinärtjänsterna oberoende av hur operationen utförs. I fråga om andra djur än produktionsdjur inom livsmedels- och pälsdjursuppfödning omfattar organiseringsansvaret grundläggande vård av första hjälpen-karaktär. Enligt motiveringen till bestämmelsen omfattas alla sällskapsdjur av punkten. Förutom sällskapsdjur och hobbydjur gäller punkten även exempelvis hundar som hålls inom turismnäringen samt hästar som hålls inom idrottsverksamhet som bedrivs som näringsverksamhet. Uttrycket grundläggande vård hänvisar till att vården kan ges utan specialutrustning eller specialkunnande. Förteckningen inbegriper konservativ behandling av störningar i matsmältningskanalen och urinvägarna, behandling av inflammations- och smärttillstånd, behandling av chocktillstånd, behandling av metaboliska störningar och sömnad av sår. I detaljmotiven till paragrafen konstateras det att bestämmelsens förteckning över vårdåtgärder inte är helt uttömmande, men den försöker så exakt som möjligt förtydliga gränsdragningen mellan den vård som omfattas av kommunens organiseringsansvar och den vård som faller utanför den. Utskottet anser det vara viktigt att förteckningen inte tolkas som uttömmande, utan att sjuka djur i kommunen kan erbjudas vård av första hjälpen-karaktär med de medel som står till buds. Av djurskyddsskäl måste dessutom vård kunna erbjudas på djurhållningsplatsen, om det med tanke på utrymmena eller djurets välfärd inte är ändamålsenligt att transportera djuret till mottagningen. Organiseringsansvaret omfattar enligt propositionen också förlossningshjälp för alla husdjur. Förlossningshjälpen ska inbegripa möjlighet till kejsarsnitt på nötkreatur, får, getter och katter.
Enligt propositionen ska kommunens organiseringsansvar när det gäller sällskapsdjur i fortsättningen endast täcka vård som omfattar högst mindre kirurgiska ingrepp och är av första hjälpen-karaktär. I ett sakkunnigyttrande har det föreslagits att de ovan beskrivna bestämmelserna kompletteras så att det till förteckningen fogas brådskande operation av första hjälpen-karaktär, såsom operation av varig livmoderinflammation (pyometra) hos hund och kejsarsnitt i situationer där remiss till fortsatt vård försämrar prognosen eller annars inte är möjlig. Att inkludera sådan vård i kommunens organiseringsansvar upprätthåller de kommunala veterinärernas yrkesskicklighet särskilt i de områden där det inte finns något privat serviceutbud i fråga om akuta operationer av jourkaraktär. Den gällande lagen har i kommunerna tolkats så att kommunerna är skyldiga att tillhandahålla dessa tjänster åtminstone om det i området inte finns några privata tjänsteproducenter. Enligt inkommen utredning hör ansvaret för att ordna kirurgiska operationer för närvarande till kommunen endast om de med grundläggande veterinärutbildning kan utföras utan specialinstrument i sedvanliga mottagningslokaler och djurstall. Utvidgningen av organiseringsansvaret till mer krävande operationer förutsätter narkosutrustning och ett biträde, vilket inte alla kommuner har tillgång till. I och med dessa krav stiger kostnaderna för kommunerna. Dessutom tillhandahåller den privata sektorn ett stort antal kirurgiska ingrepp, såsom borttagning av främmande föremål, operation av olika tumörer, kirurgisk borttagning av tänder och ortopedisk kirurgi. Utskottet konstaterar att det i den kommande modellen inte är helt problemfritt att låta kommunerna själva avgöra hur de ska ordna kirurgiska operationer av första hjälpen-karaktär.
Kommunernas vilja att i fortsättningen ordna tjänster som går längre än de grundläggande veterinärtjänsterna kan påverkas av många faktorer. Enligt utredning till utskottet utgör nödoperationer och bilddiagnostik som endast behövs sporadiskt i allmänhet sådan ringa verksamhet, jämfört med den lagstadgade verksamheten, som när den ordnas på något annat sätt än som veterinärtjänster som omfattas av organiseringsansvaret inte nödvändigtvis leder till någon bolagiseringsskyldighet. Saken är dock något oklar, vilket kan leda till att kommunerna ogärna ordnar dessa tjänster. Det leder i sin tur till att djurens hälsa och välfärd äventyras särskilt i de områden där det inte heller finns något privat serviceutbud eller där utbudet är tidsmässigt begränsat eller endast berör vissa djurarter. I området kan det exempelvis finnas veterinärtjänster för smådjur men inte för hästar. En prissättning på marknadsvillkor av de tjänster som inte omfattas av organiseringsansvaret och en eventuell bolagisering av dessa tjänster kan i praktiken leda till att tillgången till nödvändiga veterinärtjänster äventyras. Å andra sidan har det framförts att det ligger i kommunens intresse att bygga upp veterinärtjänsterna så att det utöver de tjänster som omfattas av organiseringsansvaret erbjuds service som i någon mån överskrider basnivån, om det behövs för att systemet ska fungera i området. I områden med ett svagt eller obefintligt privat utbud ser utskottet det som problematiskt att den föreslagna lagen inte tryggar ordnandet av operationer och bilddiagnostik som går längre än de grundläggande tjänsterna.
Regional tillgång till veterinärtjänster
Enligt uppgift gäller bolagiseringsskyldigheten och kravet på marknadsbaserad prissättning av veterinärtjänster endast områden med en konkurrensutsatt marknad. Om det i ett område saknas ett privat serviceutbud eller förutsättningar för ett privat utbud av tjänster som inte hör till de lagstadgade grundläggande veterinärtjänsterna, råder det en marknadsbrist för dessa tjänster. Då hindrar kommun- och konkurrenslagstiftningen inte kommunen från att själv producera exempelvis bilddiagnostik och kirurgiska ingrepp till ett pris som är lägre än marknadspriset. Kommunen ska dock själv utreda om det finns en fungerande marknad i området och till vilken del det finns en marknadsbrist. Om kommunen på grund av en marknadsbrist beslutar att mot ersättning upphandla veterinärtjänster som överskrider basnivån, kan det anses att ersättningen utgör stöd för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Förfarandet omfattas då av EU:s regler för statligt stöd. Kommunen ska också i fortsättningen utreda om ett sådant stöd är förenligt med den inre marknaden, eftersom stödet inte omfattas av det system för lagstadgade grundläggande veterinärtjänster som i förekommande fall anmäls av staten. Om det råder marknadsbrist beslutar kommunen i princip själv i vilken utsträckning den stöder tjänsteproduktionen. Så är fallet också i fråga om specialveterinärtjänster. I 17 § i veterinärvårdslagen föreslås det bestämmelser om kundavgifter när kommunen inom ramen för sin så kallade allmänna kompetens ordnar andra än lagstadgade veterinärtjänster. Enligt paragrafen får kommunalveterinären för de tjänster som han eller hon tillhandahåller och som överskrider den lagstadgade nivån ta ut arvode enligt tjänstekollektivavtalet samt ersättning för resekostnader och för förbrukade läkemedel och förnödenheter. Kommunen tar dessutom ut en kundavgift. Avgiften måste vara marknadsmässig endast när kommunen agerar i ett konkurrensläge.
Utifrån inkommen utredning anser utskottet att kommunerna även i fortsättningen har omfattande rätt att själva avgöra om de ska ordna tjänster som går längre än grundläggande veterinärtjänster. Kommunen avgör dessutom om tjänsterna i avlägsna områden ska produceras till marknadspris eller till ett lägre pris. Konsekvenserna av förslaget till veterinärvårdslag kommer självfallet att variera i olika delar av Finland. Sammantaget kräver verkställigheten av lagen ingående anvisningar om hur kommun- och konkurrenslagstiftningen inverkar på produktionen av veterinärtjänster under olika marknadsförhållanden och med varierande kundunderlag. Utskottet anser det vara viktigt att statsrådet säkerställer att det finns behövliga anvisningar. Dessutom anser utskottet att det är nödvändigt att följa vilka konsekvenser lagen har för den regionala tillgången till veterinärtjänster samt för djurens hälsa och välbefinnande. En utredning om detta bör lämnas till riksdagen inom två år från det att veterinärvårdslagen trätt i kraft. (Utskottets förslag till uttalande)