I proposition RP 263/2018 rd föreslås ändringar i viltskadelagen. Paragrafen om den särskilda ersättning som betalas för exceptionellt stora skador på ren (Lex Halla) ska upphävas. Bestämmelsen har upplevts som ojämlik inom rennäringen och de som lämnat yttrande har välkomnat upphävandet. Enligt propositionen ska skador som stora rovdjur orsakar på odling, husdjur och lösöre, även skador på hund, ersättas fullt ut på samma sätt som personskador. Möjligheterna att påvisa skador på ren ska förbättras genom bestämmelser om en skyldighet att fotografera och märka ut skadeplatsen i terrängen och att ange skadeplatsens läge med hjälp av koordinater. Alla ersättningar för skador orsakade av stora rovdjur 2017 — även skador på husdjur och hundar — skars ner med 26 procent, alltså ungefär tre miljoner euro, eftersom budgetpropositionen för 2018 inte innehöll anslag för att ersätta skadorna till fullt belopp. Den stora ersättningssumman berodde på att Lex Halla-ersättningarna ökade betydligt. När den här ersättningen inte längre ska betalas för skador som inträffat 2018 kommer de sammanlagda ersättningarna för skador på ren att minska med ungefär 2,96 miljoner euro, vilket sannolikt kommer att göra det möjligt att ersätta alla skador till fullt belopp. Propositionen är motiverad och välkommen. 

Jag ställer mig i huvudsak bakom betänkandet men kan inte till alla delar omfatta motiveringen, framför allt avsnittet Vargstammen. 

De största skadorna på renar i renskötselområdet orsakas av järv och inte varg. Trots det har utskottet i betänkandet tagit in ett mycket omfattande avsnitt med riktlinjer för tillståndet i vargstammen, regleringen, forskningen och dispensförfarandet. I betänkandet föreslår utskottet ändringar i EU:s habitatdirektiv, vilket är omöjligt genom nationella beslut. I den allmänna motiveringen i betänkandet yttrar sig utskottet om frågor som inte ingår i propositionen. 

Jord- och skogsbruksministeriet ser för närvarande över förvaltningsplanen för vargstammen och i det sammanhanget är det befogat och önskvärt att man öppet diskuterar vargstammen och förvaltningen av den. Polisen har och bör ha tillräckligt omfattande möjligheter och befogenheter att ingripa så att fara och egendomsskada som vargar orsakar människor hindras. Det är viktigt att snabbt reagera på skador som orsakas av varg genom samarbete mellan lokala invånare, Finlands viltcentral och polisen. Ambitionen är att förebygga skador enligt förvaltningsplanen och metoderna utvecklas aktivt. Skador som orsakas av varg ersätts till fullt belopp och utbetalningen måste snabbas upp. Polisen och Finlands viltcentral sammanställer årligen en statistik över utfallet av skadorna och övriga problemfall och jord- och skogsbruksministeriet över skadeersättningarna. 

Proposition RP 263/2018 rd handlar om viltskadelagen och framför allt om ändringar i ersättningarna för skador på ren orsakade av stora rovdjur. Paragrafen om den särskilda ersättning som betalas för exceptionellt stora skador på ren (s.k. Lex Halla) ska upphävas. Bestämmelsen har upplevts som ojämlik inom rennäringen och de som lämnat yttrande har välkomnat upphävandet. 

Alla ersättningar för skador orsakade av stora rovdjur 2017 — även skador på till exempel husdjur och hundar — skars ner med 26 procent, alltså ungefär tre miljoner euro, eftersom budgetpropositionen för 2018 inte innehöll anslag för att ersätta skadorna till fullt belopp. Den stora ersättningssumman berodde uttryckligen på att Lex Halla-ersättningarna ökade betydligt. När Lex Halla-ersättningen inte längre ska betalas för skador som inträffat 2018 kommer de sammanlagda ersättningarna för skador på ren att minska med ungefär 2,96 miljoner euro, vilket sannolikt kommer att göra det möjligt att ersätta alla skador till fullt belopp. Propositionen är motiverad och välkommen. 

Även om jag nästan till alla delar ställer mig bakom propositionen kan jag inte helt och hållet instämma i det som utskottet skriver i motiveringen. 

De största skadorna på renar i renskötselområdet orsakas av järv. Trots det behandlar utskottet i exceptionellt stor omfattning tillståndet i den finska vargstammen och lagstiftningen om vargen. I den allmänna motiveringen yttrar sig utskottet om många frågor som inte ingår i propositionen: genomförandet av EU:s habitatdirektiv, tillståndet i vargstammen, reglering och forskning, dispensförfarandet och polisens åtgärder i fråga om vargar. 

Det här har ingenting att göra med det aktuella lagförslaget. Jag anser att det inte är lämpligt att utskottet gör så här. Som representant för den verkställande makten ser jord- och skogsbruksministeriet för närvarande över förvaltningsplanen för vargstammen i Finland. Man kan rentav tolka det som att utskottet så här inför valet har för avsikt att påverka genomförandet av gällande lagstiftning på ett sätt som inte kan anses vara helt sakligt. 

Därför delar jag inte ståndpunkterna i utskottets motivering. Jag framför följande som motivering till reservationen. 

Tillståndet i och regleringen av vargstammen

Förvaltningsplanen för vargstammen i Finland (2015), som under ledning av jord- och skogsbruksministeriet utarbetats i samarbete mellan Finlands viltcentral och Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet (numera Naturresursinstitutet), ställer följande mål för förvaltningen av vargstammen: 

• Att nå och bevara stammens gynnsamma skyddsstatus 

• Att inkludera uppföljning av vargstammen i nätverket av rovdjurskontaktpersoner 

• Att ta fram sätt att förbättra samexistensen mellan människa och varg 

• Att skapa tillit mellan aktörer 

• Att snabbt reagera på vargproblem och förebygga skador 

• Att på ett effektivt sätt ingripa för att stoppa olagligt dödande av varg 

• Att stärka betydelsen av vargen som en värdefull naturresurs. 

Under ledning av jord- och skogsbruksministeriet uppdateras förvaltningsplanen för närvarande och arbetet ska vara slutfört i år. 

För arbetet med uppdateringen tillsatte ministeriet hösten 2018 en beredningsgrupp bestående av experter och företrädare för berörda grupper plus en styrgrupp. För närvarande bedöms behoven av ändringar i den gällande förvaltningsplanen. Förslag till nya åtgärder och ändringar i de tidigare åtgärderna läggs fram. Styrgruppen fastställer vilka ändringar som ska föreslås för ministeriet. På förslag av beredningsgruppen ska styrgruppen också lägga fram förslag till ministeriet om eventuella åtgärder som ska vidtas på försök. 

Jag stöder och välkomnar uppdateringen av förvaltningsplanen, eftersom den tidigare planen trots bra principer och mål är behäftad med problem som gäller samarbetet mellan viltförvaltningen, forskarna och aktörerna i det civila samhället. 

Finland har länge siktat på en gynnsam bevarandestatus för vargen med hjälp av strikt skydd i enlighet med EU-lagstiftningen, men har inte lyckats. Skyddet av vargstammen lyckas bara om stammen förvaltas så att oron och behoven hos de människor som bor och är aktiva på samma områden som vargarna beaktas. I den gällande förvaltningsplanen bygger den gynnsamma bevarandestatusen på kraven i EU:s habitatdirektiv. Enligt direktivet betraktas bevarandestatusen som gynnsam när 

• uppgifter om den berörda artens populationsutveckling visar att arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö, och  

• artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller sannolikt kommer att minska inom en överskådlig framtid, och  

• det finns, och sannolikt kommer att fortsätta att finnas, en tillräckligt stor livsmiljö för att artens populationer ska bibehållas på lång sikt.  

En gynnsam bevarandestatus fastställs enligt förfarandet i artikel 17 i habitatdirektivet. 

Den minsta livsdugliga vargstammen i Finland är 25 reproducerande par. Den minsta livsdugliga stammen är en annan sak än en gynnsam bevarandestatus. Som reproducerande par betraktas sådana par som producerar avkommor vid en uppskattad tidpunkt. Av de reproducerande par som lever på båda sidorna av den finska och ryska gränsen räknas hälften med i den finska vargpopulationen. Antalet flockar samt populationens och flockarnas livskraft bedöms årligen utifrån Naturresursinstitutets stamuppskattning. 

Utskottets allmänna motivering gällande vargstammen i Finland

Utskottet konstaterar att vargarna i Finland hör till det eurasiska utbredningsområdet som omfattar tiotusentals individer och vars stora population inte är hotad. Även om genetiska analyser inte tyder på att antalet inflyttande individer från områden bakom östgränsen är betydande ser utskottet det som sannolikt att det sker en del inflyttning från Ryssland till Finland. 

Det måste konstateras att inga experter har hävdat att det inte rör sig vargar åt båda hållen över östgränsen. Trots det visar inget expertmaterial att den finska vargstammen fortlöpande stärks med inflyttade individer från öster, även om det rör sig en del individer över gränsen. Därför sattes det som minimimål i förvaltningsplanen för 2014 att det skulle finnas 25 reproducerande flockar. Så sent som i förvaltningsplanen från 2005 ansågs det räcka med 20 reproducerande flockar om inflyttningen var oförändrad. Men redan då noterades det i planen att det inte räcker med 20 reproducerande flockar om inflyttningen minskar. Enligt de senaste forskningsresultaten ser det rentav ut som om den genetiska mångfalden i vår vargstam kan minska. Därför anser jag mig inte kunna godkänna motiveringstexten på den här punkten. 

I sin allmänna motivering ifrågasätter utskottet bedömningen att vargen är en hotad art och hänvisar till att skyddskriterierna i det naturliga utbredningsområdet i Finland och Europa bör kunna försvagas eftersom den finska vargstammen har samband med vargens omfattande naturliga utbredningsområde som inbegriper hela den eurasiska kontinenten. Utskottet menar också att Finland bör kräva större nationell beslutanderätt för att ändra EU-lagstiftningen så att vargen kan flyttas över till bilaga V i habitatdirektivet i hela landet. 

Jag kan inte godkänna motiveringen till denna del. 

Utskottets uppfattning underbyggs inte av någon dokumentation från sakkunniga och är heller inte rättsligt relevant med avseende på lagstiftningen. 

Bedömningen av hur hotade arterna är bygger på IUCN:s rödlista (the IUCN Red List of Threatened Species). Bedömningarna är både globala och nationella. 

De går ut på att bedöma arternas utdöenderisk. De handlar inte om att prioritera behoven av att skydda arter och är inte direkt juridiskt bindande. Skyddsåtgärder bör övervägas separat med hänsyn till de förpliktelser som följer av internationella avtal och EU-lagstiftningen. Tillsammans med uppgifter om förekomsten av arterna ger bedömningen i varje fall behövlig information till underlag för åtgärder för att skydda arterna och deras livsmiljöer på lokal, regional, riksomfattande och europeisk nivå. 

Den gynnsamma skyddsnivån är ett bindande mål i habitatdirektivet och ska utvärderas med sex års mellanrum på det sätt som föreskrivs i direktivet. 

Med bevarandestatus avses i direktivet summan av de faktorer som påverkar den berörda arten och som på lång sikt kan påverka den naturliga utbredningen och mängden hos dess populationer inom det territorium i Europa där grundfördraget tillämpas. Det är alltså fråga om bevarandestatusen i Europa. Hur hotad vargen är exempelvis i Ryssland är utifrån habitatdirektivet inte rättsligt relevant i EU eller dess medlemsstater såsom Finland. 

Inom renskötselområdet i Finland hör vargen till de arter som nämns i bilaga V till habitatdirektivet (djur- och växtarter av gemenskapsintresse för vilka insamling i naturen och exploatering kan bli föremål för förvaltningsåtgärder). Utanför renskötselområdet i Finland hör vargen till de arter som finns upptagna i bilaga IV till habitatdirektivet (djur- och växtarter av gemenskapsintresse som kräver strikt skydd). 

Det är alltså uteslutande Europeiska kommissionen och inte medlemsstaterna som är behörig att initiera ändringar i bilagorna till direktivet. För att ändra bilaga IV krävs det dessutom enhälligt beslut av Europarådet, det vill säga samtliga medlemsländer. Bedömningen av behovet att ändra bilaga IV bör uteslutande göras på biologiska grunder, alltså utifrån bedömningen av hotade arter och bevarandestatus, inte på politiska grunder. 

Vidare vill jag påpeka att förslaget om att ändra bilagorna är vilseledande med avseende på slutresultatet och att det medvetna syftet är att hålla vargkonflikten vid liv. Även i det fall att vargen i hela landet flyttades över till bilaga V skulle målet enligt lagstiftningen nämligen fortfarande vara gynnsam bevarandestatus. Till denna del skulle det alltså inte ske någon förändring jämfört med nuläget. Utskottet förbiser de här förutsättningarna och följderna och bidrar bara till att förvärra vargkonflikten. 

Finland har hittills misslyckats med att ha kvar en gynnsam bevarandestatus för vargen med hjälp av strikt skydd. År 2016 fick Finland också en fällande dom i EU-domstolen för förfaranden som riskerar en gynnsam bevarandestatus för vargen enligt habitatdirektivets krav på strikt skydd. För att detta inte ska upprepas måste Finlands linje vara tydlig och förenlig med lagstiftningen. 

Tolkningen av habitatdirektivet har utformats via EU-domstolens avgöranden och direktivets vägledningsdokument om strikt skydd. I Finland har kraven enligt habitatdirektivet tagits in i jaktlagen och statsrådets förordning om dispens. Om vi nationellt försöker luckra upp de här bestämmelserna tar vi medvetet risken att kommissionen på nytt ställer Finland inför rätta i EU-domstolen. Om detta sker är det mycket sannolikt att kommissionen också yrkar viten, som kan vara mycket stora. Jag anser att vi inte kan tillämpa nationell flexibilitet i synnerhet när det gäller en art som inte har gynnsam bevarandestatus. 

Utskottet ser det som positivt att jord- och skogsbruksministeriet utifrån uppskattningen av vargstammen beslutade att inte utfärda förordning om den största tillåtna bytesmängden i fråga om skaderelaterad dispens för varg för jaktåret 2018–2019. 

I fråga om den här ståndpunkten finns det skäl att se närmare på ministeriets motivering till beslutet att inte utfärda förordning. Ministeriet konstaterade att motsvarande modell redan har använts för varg i renskötselområdet och när det gällt så kallad skaderelaterad dispens för björn och lodjur. Genom den här lösningen har ministeriet försökt dämpa den häftiga debatten kring vargar eftersom den största tillåtna bytesmängd som ministeriet tidigare fastställt ofta felaktigt har upplevts som mål för bytesmängden eller som löfte om dispensantalet. Den uteblivna förordningen innebär alltså inte heller att det när dispens beviljas inte görs någon bedömning av den absoluta övre gränsen för dödligheten i förhållande till den fastställda gynnsamma bevarandestatusen. 

I den allmänna motiveringen hänvisar utskottet indirekt till att rätten till överklagande av dispens gällande varg möjligen behöver avgränsas men utelämnar de rättsligt relevanta argumenten för det här önskemålet. 

Jag anser att berörda medborgares, frivilligorganisationers och andra aktörers rätt att överklaga förvaltningsbeslut är ett av de rättsliga rättesnörena i förvaltningsprocessen och en av de viktigaste principerna för hur rättsstaten ska fungera. Myndighetsbesluten om förvaltningen av vargstammen, skyddet och dispensförfarandet måste fortsatt kunna underkastas domstolsprövning så att det utifrån avgörandepraxis säkerställs att förfarandena och besluten är lagenliga. 

Århuskonventionen (1998) och Republikens presidents förordning (2004) om sättande i kraft av konventionen om tillgång till information, allmänhetens deltagande i beslutsprocesser och tillgång till rättslig prövning i miljöfrågor och om ikraftträdande av lagen om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i konventionen gäller också det aktuella dispensförfarandet. 

Utskottet kräver att oavhängiga aktörer ska ta prover för genetisk analys av vargar som ska elimineras med stöd av dispensförfarande och att metoderna för identifiering av korsningar mellan hund och varg ska vara tillförlitliga, transparenta och öppna för insyn. Men samtidigt menar utskottet att misstänkta korsningar mellan hund och varg också bör kunna identifieras utifrån morfologiska egenskaper och att identifieringen ska göras av experter utsedda av Viltcentralen. 

Jag vill påpeka att DNA-prover redan i nuläget alltid tas på alla vargar och misstänkta korsningar som forskningsinstitutet tar emot. I och med den här ståndpunkten försöker utskottet framför allt påverka genomförandet av lagstiftningen på ett sätt som inte är godtagbart. 

Gällande praxis går ut på att de myndigheter och forskningsinstitut som styrs av jord- och skogsbruksministeriet, så som Viltcentralen och Naturresursinstitutet, bestämmer vilka experter som i syfte att göra genetiska analyser eller undersökningar som gäller djursjukdomar ska ta prover på och undersöka alla vargar som fällts med stöd av dispens, vargar som hittats döda och individer som misstänks vara korsningar av hund och varg. Det är inte befogat att anta att myndighetspraxis behöver ändras till denna del, att det finns skäl att ifrågasätta att undersökningsmetoderna är tillförlitliga eller att undersökningarna utförs oavhängigt. Utskottet utelämnar all motivering till den här ståndpunkten. 

Undantag från strikt skydd av vargen enligt den gällande lagstiftningen

I vissa fall får undantag från skyddet av vargen göras med stöd av kriterierna i artikel 16 i habitatdirektivet förutsatt att det inte finns någon annan lämplig lösning och att undantaget inte försvårar upprätthållandet av en gynnsam bevarandestatus hos bestånden av den berörda arten i dess naturliga utbredningsområde. 

Det är viktigt att snabbt reagera på störningar och skador som orsakas av varg genom samarbete mellan lokala invånare, Finlands viltcentral och polisen. Ambitionen är att förebygga skador enligt förvaltningsplanen och metoderna utvecklas aktivt. Skador som orsakas av varg ersätts till fullt belopp och utbetalningen ska snabbas upp. Polisen och Finlands viltcentral sammanställer årligen en statistik över utfallet av skadorna och övriga problemfall. Jord- och skogsbruksministeriet lägger årligen fram statistik över skadeersättningarna. Undantag från strikt skydd sker enligt de lagfästa principerna: 

• I fråga om vargindivider som orsakar skada får åtgärder vidtas av polisen eller genom dispens som beviljas av Finlands viltcentral 

• Dispensförfarandet är den procedur som i huvudsak tillämpas vid avlivning av stora rovdjur 

• Bestämmelser om sökande av dispens, prövning av förutsättningarna för dispens, undantag från beviljande av dispens och dispensvillkoren, giltighetstiden för dispens och anmälan om djur som fällts med stöd av dispens finns i statsrådets förordning om dispens enligt jaktlagen (452/2013) 

• Individer som inte är skygga för människan ska elimineras effekoch snabbt av polisen  

• Det är Finlands viltcentral som huvudsakligen har befogenhet att besluta om eliminering av vargar som orsakar skador på egendom  

• Enligt 41 § 2 mom. (10.7.2017/504) i den jaktlag som trädde i kraft den 1 augusti 2017 kan Finlands viltcentral under de förutsättningar som anges i 41 a § 1 mom. bevilja dispens för att störa stora rovdjur (Polisens anvisning ”Polisens verksamhet i situationer som gäller stora rovdjur och vildsvin” POL-2017-36246) 

• Enligt 2 kap. 16 § i den nya polislagen (872/2011), som trädde i kraft i början av 2014, har en polisman "rätt att ta fast och som en sista utväg avliva ett djur som orsakar fara för människors liv eller hälsa eller betydande skador på egendom eller allvarligt äventyrar trafiken. Ett djur får också avlivas om det skulle innebära uppenbar grymhet mot djuret att hålla det vid liv."  

• Polisen är skyldig att specificera vilken djurindivid åtgärderna ska riktas mot, det vill säga uteslutande den individ som orsakat fara  

• Habitatdirektivet är också förpliktande för polisen vid tillämpningen av polislage. 

Enligt nödtillståndsbestämmelsen i 4 kap. 5 § i strafflagen är det dessutom tillåtet att försvara sig själv eller ett husdjur för att avvärja en trängande fara, om handlingen utifrån en helhetsbedömning är försvarlig med beaktande av det räddade intressets samt den orsakade skadans och olägenhetens art och storlek, farans ursprung samt övriga omständigheter. Bedömningen av om nödtillståndsbestämmelserna är tillämpliga ska alltid bygga på en helhetsprövning i varje enskilt fall. I förvaltningsplanen för vargstammen står det mycket riktigt att vår gällande strafflagstiftning gör det möjligt att i nödtillstånd skydda egendom, såsom husdjur, eller människor mot vargangrepp.På senare år har vissa fall lett till beslut av både åklagare och domstol om att det varit tillåtet att som nödtillståndshandling skjuta ett fridlyst rovdjur som anfallit hundar eller produktionsdjur. År 2017 inträffade tre fall där en varg dödades i nödtillstånd men som inte ledde till påföljder efter polisutredningen. Vår nationella lagstiftning, det vill säga strafflagen, väger alltså för närvarande in de situationer där till exempel en person tvingas försvara sig själv eller sin egendom. Slutsatsen blir att vår nationella lagstiftning beaktar de situationer där till exempel ett husdjur eller en hund försvaras vid vargangrepp. 

Avslutningsvis

Till skillnad från vad utskottet indirekt antyder i den allmänna motiveringen finns det inga skäl att anta att det är motiverat eller rättsligt relevant att luckra upp förfarandena för strikt skydd av vargen eller för undantag från skyddet med hänsyn till vår nationella lagstiftning och den EU-lagstiftning som är bindande för Finland. Det är heller inte befogat att misstänka att de ansvariga myndigheterna inte har tillräcklig expertis och/eller befogenheter att reagera i situationer som involverar stora rovdjur. 

Jag omfattar betänkandet till den del att proposition RP 263/2018 rd godkänns med de små ändringar som utskottet föreslår. 

Däremot ställer jag mig skeptisk till en del av utskottets ståndpunkter i motiveringen gällande vargstammen i Finland. Jag kan inte instämma i utskottets ståndpunkter till en fråga som ingår i jord- och skogsbruksministeriets verkställande makt i och med att frågan uppenbart inte ingår i lagförslagets innehåll. 

I betänkandet om förslaget till viltskadelag (RP 263/2018 rd) påpekar jord- och skogsbruksutskottet att korsningar mellan varg och hund är en främmande art som inte hör hemma i naturen i Finland. Enligt förvaltningsplanen för vargstammen ska korsningar identifieras morfologiskt eller genetiskt innan djuret elimineras genom dödande. Identifieringen ska utföras av aktörer utsedda av myndigheten och den ska vara tillförlitlig och transparent och möjliggöra oavhängig provtagning. 

Beslutet om att eliminera korsningar mellan hund och varg ska alltid fattas av myndigheten. Det är viktigt för att besluten ska vara transparenta och av jämn kvalitet på alla håll i landet. Ett beslut fattat under tjänsteansvar säkrar också ställningen för de aktörer som tillhandahåller storviltsassistans för den händelse att den genetiska identifieringen visar att den morfologiska identifieringen är felaktig. I det sista stycket i avsnittet "Dispens" i motiveringen ska det stå "Varghybrider ska elimineras av aktörer som utsetts av myndigheterna."