Allmänt

Tidigare revideringar av 20 kap. i strafflagen

Bestämmelserna i strafflagens 20 kap. om sexualbrott sågs över i sin helhet i samband med totalreformen av strafflagen 1999 (563/1998; se RP 6/1997 rd och LaUB 3/1997 rd). Sedan dess har det gjorts flera punktvisa översyner av bestämmelserna i kapitlet. 

Till exempel förlängdes preskriptionstiderna för sexuellt utnyttjande av barn 2006 och 2011 (8 kap. 1 § 5 mom. i strafflagen). År 2011 utvidgades rekvisitet för våldtäkt i fråga om utnyttjande av personer i hjälplöst tillstånd. Samma år föreskrevs det att samlag med barn i en viss ålder i regel ska ses som grovt sexuellt utnyttjande av barn, höjdes minimistraffet för sexuellt utnyttjande av barn och föreskrevs det nya straffbestämmelser om lockande av barn i sexuella syften (20 kap. 8 b § i strafflagen) och om besökande av en barnpornografisk framställning (20 kap. 8 c § i strafflagen). År 2014 omdefinierades de lindrigaste gärningsformerna av våldtäktsbrott så att de hänfördes till grundformen av våldtäktsbrott, och gärningar som riktar sig mot personer under 18 år föreskrevs utgöra grov våldtäkt. Den senaste ändringen gjordes 2019, då maximistraffet för sexuellt utnyttjande av barn höjdes och en ny bestämmelse om grov våldtäkt mot barn stiftades (20 kap. 7 b § i strafflagen). Många reformer har lett till att ingen av bestämmelserna i kapitlet längre är i kraft i den form som föreskrevs vid totalreformen (se RP 212/2018 rd, s. 5). 

Lagutskottet har i samband med de ovan nämnda delreformerna av 20 kap. i strafflagen upprepade gånger påtalat problemen med punktvisa översyner (se LaUB 37/2010 rd, LaUB 43/2010 rd, LaUB 4/2014 rd och LaUB 24/2018 rd). Att det görs revideringar i snabb takt är problematiskt särskilt med tanke på dem som tillämpar lagen, bland annat med hänsyn till den tidsmässiga tillämpningen av strafflagens bestämmelser. 

Utskottet har därför redan länge framhållit att det behövs en totalreform av 20 kap. i strafflagen. Detta behov granskades ingående i utskottets betänkande om den senaste partiella reformen av kapitlet (se LaUB 24/2018 rd). 

På grundval av lagutskottets betänkande förutsatte riksdagen en totalreform av 20 kap. i strafflagen så att bestämmelserna om de olika sexualbrotten i kapitlet bildar en tydlig och konsekvent helhet (RSv 305/2018 rd). Dessutom bör man särskilt bedöma rekvisitet för våldtäktsbrott i fråga om andra gärningar än de som riktar sig mot barn. Det är bland annat viktigt att bedöma regleringen om offrets hjälplösa tillstånd och en stärkning av samtyckets ställning i definitionen av våldtäktsbrott och andra sexualbrott. Dessutom förutsatte riksdagen utifrån utskottets betänkande att bestämmelserna om utnyttjande- och våldtäktsbrott mot barn i 20 kap. i strafflagen revideras så att i synnerhet minimistraffen skärps och regleringstekniken och brottsbeteckningarna bedöms. Regeringen skulle särskilt granska regleringstekniken i fråga om gärningar i vilka det ingår samlag, betydelsen av barnets ålder och frågan om huruvida dessa gärningar borde överföras till våldtäktsbrotten. Riksdagen förutsatte också att regeringen i samband med totalreformen av 20 kap. i strafflagen eller separat bedömer utvecklingsbehoven i fråga om de straffbestämmelser om sexualbrott som ingår i andra kapitel i strafflagen. 

Också grundlagsutskottet konstaterade 2014 att ett skrivsätt som baserar sig på avsaknad av samtycke skulle framhäva våldtäktens karaktär av kränkning av den sexuella självbestämmanderätten och de mänskliga rättigheterna. Grundlagsutskottet ansåg då att det vid den fortsatta beredningen av översynen av strafflagens 20 kap. finns anledning att bedöma utsikterna att förnya våldtäktsrekvisitet i denna riktning (se GrUU 6/2014 rd, s. 5). 

Totalreform av 20 kap. i strafflagen

Regeringen föreslår en totalreform av strafflagens lagstiftning om sexualbrott. Syftet med propositionen är att stärka skyddet för den sexuella självbestämmanderätten och personliga integriteten. Avsikten är också att harmonisera och förtydliga regleringen. 

I enlighet med målen föreslås det i propositionen att brottsbenämningarna, tillämpningsområdet och straffen för sexualbrott i 20 kap. i strafflagen ses över så att de bättre motsvarar dagens uppfattningar. Ett väsentligt förslag är att bestämmelsen om våldtäktsbrott ändras så att den grundar sig på avsaknad av frivillighet. Det centrala vid våldtäktsbrott föreslås vara samlag med en person som inte frivilligt deltar i handlingen. 

Ett viktigt ändringsförslag är likaså att bestämmelserna om sexualbrott mot barn under 16 år samlas i ett block separat från bestämmelserna om vuxna. Det föreslås att dessa bestämmelser ändras för att stärka skyddet för barnets integritet och en störningsfri utveckling. Det föreslås bland annat att det stiftas en ny brottsbenämning, "våldtäkt mot barn". Till skillnad från våldtäktsbrott grundar sig straffbarheten för våldtäkt mot barn inte på avsaknad av frivillighet, utan förutsätter endast uppsåtligt samlag med en person under 16 år. Det föreslås också att barn som är äldre än 16 år ska skyddas genom mer omfattande specialbestämmelser än de som gäller för vuxna. 

Syftet med propositionen är också att i 20 kap. i strafflagen samla gärningar som kränker den sexuella självbestämmanderätten. I enlighet med detta föreslås det att till exempel straffbestämmelserna om sexuella bilder, som för närvarande ingår i 17 kap., tas in i 20 kap. i strafflagen. I 17 kap. i strafflagen finns också andra bestämmelser som berör sexuella relationer och sedligheten, såsom sedlighetssårande marknadsföring och offentlig kränkning av sedligheten. Syftet med dessa bestämmelser berör huvudsakligen tryggandet av allmän ordning, och därför faller de utanför bedömningen i denna proposition. 

Grundlagsutskottet ansåg i sitt utlåtande om propositionen att det finns ett vägande samhälleligt behov av den föreslagna regleringen och att det med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna finns en godtagbar grund för den som delvis till och med är direkt relaterad till dessa rättigheter (se GrUU 20/2022 rd). 

Lagutskottet konstaterar att propositionen föreslår betydande ändringar i strukturen för, innehållet i och omfattningen av bestämmelserna om sexualbrott. Dessutom skärps straffskalan. Det är alltså både principiellt och i praktiken fråga om en mycket betydande reform. Utskottet hänvisar till sina tidigare ställningstaganden och anser att propositionen är behövlig och motiverad och tillstyrker den med de kommentarer som följer. 

Sexualbrott mot vuxna

Övergång till en samtyckesbaserad lagstiftning

För våldtäkt döms för närvarande den som genom våld på person eller med hot om sådant våld tvingar någon till samlag (20 kap. 1 § i strafflagen). Det är likaså straffbart att ha samlag med någon genom att utnyttja att denne till följd av medvetslöshet, sjukdom, funktionsnedsättning, rädsla eller något annat hjälplöst tillstånd inte kan försvara sig eller förmår utforma eller uttrycka sin vilja. Motsvarande reglering gäller också andra gärningar som väsentligen kränker den sexuella självbestämmanderätten och som det föreskrivs om i bestämmelsen om tvingande till sexuell handling (SL 20 kap. 4 §). Lindrigare sexuella handlingar som begåtts genom beröring och som är ägnade att kränka någons sexuella självbestämmanderätt bestraffas som sexuellt antastande (SL 20 kap. 5 a §). 

Riksdagen har förutsatt att rekvisitet för våldtäktsbrott, bland annat stärkandet av samtyckets ställning vid definitionen av våldtäktsbrott och andra sexualbrott, utvärderas i samband med totalreformen av 20 kap. i strafflagen. 

Regeringen föreslår att straffbestämmelsen om våldtäkt (20 kap. 1 § i lagförslag 1) ändras så att ett villkor för att gärningen ska vara straffbar är att någon inte deltar frivilligt i samlaget. Den föreslagna bestämmelsen utvidgar tillämpningsområdet för våldtäkt till vissa gärningar där någon inte i egentlig mening har tvingats till samlag exempelvis genom våld eller hot om våld. I den föreslagna paragrafen räknas de grunder upp med stöd av vilka en persons deltagande i samlag inte ska anses frivilligt. Det föreslås också att det föreskrivs om en grov gärningsform av våldtäkt (20 kap. 2 § i lagförslag 1). Det föreslås att andra gärningar än de som innefattar samlag och som väsentligt kränker den sexuella självbestämmanderätten ska vara straffbara med stöd av en ny bestämmelse om sexuellt övergrepp (20 kap. 3 § i lagförslag 1). Det föreslås också att det föreskrivs om en grov gärningsform av sexuellt övergrepp (20 kap. 4 § i lagförslag 1). Lindrigare gärningar som är ägnade att kränka någons sexuella självbestämmanderätt föreslås bli straffbara under rubriceringen sexuellt antastande (20 kap. 6 § i lagförslag 1). 

I propositionen används i stället för "samtycke" uttrycket "deltar inte frivilligt". Det är fråga om ett nytt sätt att definiera området för straffbart beteende, och terminologin överlappar inte den straffrättsliga läran om den kränktes samtycke. Uttryckt på allmänspråk är det dock fråga om en samtyckesbaserad lagstiftning om sexualbrott, även om termen "samtycke" inte används i bestämmelserna. Också Sverige har gått in för ett frivillighetsbegrepp i stället för samtycke, eftersom termen samtycke i brottsbalken tidigare getts ett annat betydelseinnehåll än i fråga om våldtäktsbrott (prop. 2017/18:177, s. 30—31). 

Vid lagutskottets sakkunnigutfrågning fick förslaget att rekvisitet för sexualbrott ska grunda sig på samtycke stort understöd. Också utskottet anser att en övergång till samtyckesbaserad reglering är en motiverad och tidsenlig ändring, eftersom vikten av sexuell självbestämmanderätt och skydd för personlig integritet är mer framträdande i dagens samhälle än tidigare. Propositionen svarar också på riksdagens uttalande ovan, där det förutsätts att samtyckets ställning stärks i lagstiftningen. Propositionen återspeglar också bättre än för närvarande den samtyckesbaserade utgångspunkten vid sexualbrott som ingår i internationella förpliktelser som är bindande för Finland (däribland Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet, den så kallade Istanbulkonventionen, FördrS 53/2015). Det kan bedömas att det i och med ändringen kommer att dömas ut fler våldtäktsstraff för gärningar som hittills inte har kunnat bestraffas som våldtäkt. 

De sakkunniga har dock uttryckt oro över att den samtyckesbaserade regleringen ökar bevisningsproblemen. Enligt lagutskottets uppfattning kan det dock bedömas att rekvisiten för de nya sexualbrottsbestämmelserna som grundar sig på avsaknad av frivillighet kommer att ställas inför samma, i praktiken oundvikliga, bevisningssvårigheter som vid gärningar som för närvarande bestraffas som våldtäkt. Beviströskeln för dessa brott är dock den samma som för andra brott av motsvarande allvarlighetsgrad. Högsta domstolen konstaterar emellertid i sitt avgörande HD 2013:96 följande (punkt 11 i domen) 

Också grundlagsutskottet betonar i sitt utlåtande om propositionen betydelsen av garantierna för en rättvis rättegång i 21 § i grundlagen och understryker att de svårigheter vid framläggandet av bevisning som de föreslagna bestämmelserna eventuellt medför inte kommer att sänka beviströskeln (GrUU 20/2022 rd). 

Övergången till en samtyckesbaserad reglering innebär dock en avsevärd förändring, och därför bör man utifrån det som sägs nedan följa hur den nya regleringen fungerar och vilka konsekvenser den har. 

Gärningar baserade på avsaknad av frivillighet: Våldtäkt, sexuellt övergrepp och sexuellt antastande

Propositionens förslag om att sexualbrott ska vara straffbara på grund av avsaknad av frivillighet gäller i synnerhet våldtäkt (20 kap. 1 § i lagförslag 1) och sexuellt övergrepp (20 kap. 3 § i lagförslag 1) samt grova gärningsformer av dessa. Dessa brott skiljer sig från varandra i det att våldtäkt förutsätter samlag, medan det vid sexuellt övergrepp är fråga om andra sexuella handlingar som väsentligen kränker personens sexuella självbestämmanderätt. 

I rekvisitet för sexuellt antastande (20 kap. 6 § i lagförslag 1) nämns inte, till skillnad från rekvisitet för våldtäkt och sexuellt övergrepp, avsaknad av frivillighet, utan en förutsättning är att gärningen är ägnad att kränka någon annans sexuella självbestämmanderätt. Vid sexuellt antastande är det fråga om att gärningsmannen fysiskt eller på något annat sätt utsätter någon för sexuellt väsentlig verksamhet oberoende av personens vilja. En handling som kränker den sexuella självbestämmanderätten innebär således att den som är föremål för handlingen inte frivilligt deltar i någon annans sexuella handling. Bestämmelsen om sexuellt antastande är sekundär, det vill säga den tillämpas endast i situationer där handlingen inte uppfyller rekvisitet för någon annan handling som bestraffas strängare med stöd av 20 kap. i strafflagen. 

Lagutskottet anser att denna reglering bildar en konsekvent helhet. 

Sexuellt utnyttjande

För närvarande skyddas vissa utsatta grupper, såsom sjuka och funktionshindrade på institutioner och ungdomar under 18 år i skolor eller institutioner, genom en bestämmelse om sexuellt utnyttjande (20 kap. 5 § i strafflagen). Enligt den är det straffbart att genom att utnyttja sin ställning förmå någon att delta i en handling som väsentligt kränker den sexuella självbestämmanderätten. Till de situationer som nämns i bestämmelsen hör bland annat att en person som är yngre än aderton år står under gärningsmannens övervakning i skolan. Vidare avses grovt missbruk av omogenhet, där en person inte har fyllt 18 år och som på grund av omognad samt åldersskillnaden mellan parterna har en väsentligt svagare förmåga att självständigt besluta om sitt sexuella beteende än gärningsmannen. Dessutom nämns i bestämmelsen en person som vårdas på ett sjukhus eller någon annan inrättning och som på grund av sjukdom, funktionsnedsättning eller något annat svaghetstillstånd har försämrade möjligheter att utforma eller uttrycka sin vilja. Bestämmelsen täcker också fall där en person är synnerligen beroende av gärningsmannen, som grovt missbrukar beroendeställningen. 

Regeringen föreslår att straffbestämmelsen om sexuellt utnyttjande bibehålls (20 kap. 5 § i lagförslag 1). Jämfört med den gällande bestämmelsen föreslås dock vissa ändringar som behandlas närmare i detaljmotiven nedan. 

Under sakkunnigutfrågningen i utskottet understöddes den föreslagna bestämmelsen, men den har också kritiserats. Bland annat har bestämmelsens förhållande till de föreslagna bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt övergrepp ansetts vara oklart. Den föreslagna bestämmelsen har också bedömts innebära lindrigare straff för våldtäkt och sexuellt övergrepp för ett sexualbrott som riktar sig mot en utsatt person. Därför har det framförts att de handlingar som avses i den föreslagna bestämmelsen helt eller delvis ska bedömas som våldtäkt och sexuellt övergrepp. 

Efter en bedömning av de samlade utredningarna har utskottet på följande grunder beslutat ställa sig bakom att den föreslagna bestämmelsen tas in i 20 kap. i strafflagen. 

För det första skiljer sig tillämpningsområdet för den föreslagna bestämmelsen om sexuellt utnyttjande från tillämpningsområdet för de föreslagna bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt övergrepp. I de senare fallen grundar sig straffbarheten på avsaknad av frivillighet, medan den föreslagna bestämmelsen om sexuellt utnyttjande är tillämplig endast i sådana fall där en person i de särskilda situationer som avses i bestämmelsen har deltagit frivilligt i samlag eller någon annan sexuell handling som avses i bestämmelsen. Det är således fråga om gärningar som begåtts i särskilda situationer där den svagare partens valmöjligheter inte är så begränsade som vid våldtäkt eller sexuellt övergrepp. I stället för avsaknad av frivillighet är grunden för straffbarheten utnyttjande av personens svagare omdömesförmåga eller en svagare ställning i övrigt, och den risk det utgör för personens sexuella självbestämmanderätt (se RP, s. 55). 

Syftet med förslaget är att skydda den sexuella självbestämmanderätten för vissa utsatta personer i situationer där förutsättningen för våldtäkt eller sexuellt övergrepp, det vill säga avsaknad av frivillighet, inte uppfylls. Den kompletterar således de föreslagna bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt övergrepp och ger ytterligare skydd för personer i en svag eller utsatt ställning. Eftersom bestämmelsen kompletterar bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt övergrepp, omfattar den också både handlingar som inbegriper samlag och andra sexuella handlingar. 

Utskottet betonar också att den föreslagna bestämmelsen om sexuellt utnyttjande är sekundär i förhållande till bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt övergrepp. Detta framgår av den subsidiaritetsklausul som skrivits in i bestämmelsen, enligt vilken det föreskrivna straffet ska utdömas "om inte lika strängt eller strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i detta kapitel". Subsidiariteten innebär att bestämmelsen om sexuellt utnyttjande kan tillämpas endast om rekvisitet för våldtäkt eller sexuellt övergrepp inte uppfylls. Den föreslagna bestämmelsen gäller således inte gärningar i vilka föremålet för gärningen inte deltar frivilligt, även om gärningarna annars skulle ske under de omständigheter som nämns i bestämmelsen. 

Sammanfattningsvis anser utskottet att den föreslagna särskilda bestämmelsen om sexuellt utnyttjande, som kompletterar de övriga bestämmelserna om sexualbrott, behövs med hänsyn till det ökade behovet av skydd för de personer i svagare ställning som nämns där. Utskottet ser det inte som motiverat att utvidga rekvisitet för våldtäkt och sexuellt övergrepp till att omfatta gärningar som innebär sexuellt utnyttjande, eftersom de inte begås utan den andra partens frivillighet, såsom våldtäkt eller sexuellt övergrepp. Sexuellt utnyttjande avviker också till sin karaktär och allvarlighetsgrad från våldtäkt och sexuellt övergrepp. Om de gärningar som avses där skulle inkluderas i rekvisitet för våldtäkt och sexuellt övergrepp skulle våldtäktsbrott och sexuellt övergrepp bli otydligare än det som föreslås i propositionen. Det skulle också innebära en avvikelse från den gradering av straffbestämmelserna som ingår i strafflagens systematik enligt hur allvarliga och klandervärda gärningarna är. Ändringen skulle också förutsätta att straffskalorna för våldtäkt och sexuellt övergrepp lindras jämfört med förslaget. 

Utskottet anser det dock viktigt att tillämpningen av bestämmelsen om sexuellt utnyttjande följs noggrant när det gäller gränsdragningen mellan bestämmelsen i fråga och de straffbestämmelser som grundar sig på avsaknad av frivillighet – våldtäkt och sexuellt övergrepp – och klarheten i det inbördes förhållandet. Om det finns anledning till det, ska åtgärder vidtas för att säkerställa ett klart och enhetligt rättsläge. 

Sexualbrott mot barn

Nuläge och behovet av en översyn

De gällande bestämmelserna i 20 kap. 1—4 § tillämpas på handlingar mot såväl vuxna som barn. Dessutom tillämpas på barn bestämmelserna om sexuellt utnyttjande av barn, grovt sexuellt utnyttjande av barn samt grov våldtäkt mot barn (20 kap. 6, 7 och 7 b § i strafflagen). Det har ansetts nödvändigt att föreskriva separat om sexualbrott som riktar sig mot barn för att skydda barnen och för att kunna lägga vikt vid att barn inte är mogna att råda över sin sexualitet. Bestämmelserna om sexualbrott mot barn skyddar barn mot utnyttjande och anknyter också bland annat till hälsa och kroppslig integritet. 

Skyddsobjekten för å ena sidan våldtäktsbrott och å andra sidan brott som gäller utnyttjande av barn skiljer sig från varandra, vilket innebär att de för närvarande tillämpas parallellt. Om gärningsmannen genom en och samma gärning gör sig skyldig exempelvis till våldtäkt och sexuellt utnyttjande av barn döms hen till ett gemensamt straff för bägge brotten. Om bestämmelserna om grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande av barn blir tillämpliga, döms gärningsmannen för grov våldtäkt mot barn. 

Med skyddsåldersgränsen avses den lagfästa ålder på16 år och att personer som är yngre än det inte anses kunna ge ett giltigt samtycke till sexuellt umgänge med en vuxen. Skyddsåldersgränsen varierar från land till land och i Finland är den i nuläget 16 år. Om gärningsmannen är en förälder till barnet eller i förhållande till barnet står i en ställning som motsvarar en förälders och bor i samma hushåll som barnet är skyddsåldersgränsen 18 år. 

När det gäller unga personer bör bestämmelserna samtidigt ge en möjlighet till en flexibel syn på unga människors inbördes sexuella relationer (se även LaUB 24/2018 rd). Bestämmelserna om sexuellt utnyttjande av barn innehåller därmed också en begränsningsbestämmelse (20 kap. 7 a § i strafflagen) som gäller situationer som inte kränker den sexuella självbestämmanderätten för den som utsattes för handlingen och det inte råder någon stor skillnad i ålder samt själslig och kroppslig mognad mellan parterna. 

Bestämmelserna om sexualbrott mot barn har ändrats och straffen skärpts flera gånger, senast 2019. Trots det har lagutskottet som sagt ansett att regleringen fortfarande behöver ses över och straffen skärpas (se LaUB 24/2018 rd). Utskottet har i ett tidigare betänkande särskilt uppmärksammat bestämmelserna om våldtäkt och konstaterat att trots att de bestämmelserna redan i dag kan tillämpas på gärningar som riktar sig mot barn, är det gällande rekvisitet för våldtäktsbrott inte lämpligt med tanke på de yngsta barnen. Samlag med ett litet barn uppfyller inte automatiskt rekvisitet för våldtäktsbrott, trots att ett litet barn inte kan ge giltigt samtycke till samlag och det inte kan krävas att barnet ska kunna försvara sig på det sätt som det gällande rekvisitet förutsätter. Utskottet har ansett att ett litet barn inte kan förväntas ha den mognad som krävs för att inse vad samlag med en vuxen innebär. Utskottet har likaså ansett att också brottsbeteckningarna måste granskas, eftersom beteckningarna av utnyttjandebrott som riktar sig mot barn inte tillräckligt väl återspeglar hur allvarliga och klandervärda gärningarna är. 

Därför har riksdagen utifrån lagutskottets betänkande godkänt ett uttalande (RSv 305/2018 rd) enligt vilket straffen för utnyttjande- och våldtäktsbrott mot barn ska skärpas ytterligare, särskilt minimistraffen, och regleringstekniken och brottsbeteckningarna bedömas. Man bör särskilt granska regleringstekniken i fråga om gärningar i vilka det ingår samlag, betydelsen av barnets ålder och frågan om huruvida dessa gärningar borde överföras till våldtäktsbrotten. 

De föreslagna ändringarna

Regeringen föreslår att bestämmelserna om sexualbrott mot barn avskiljs i ett separat block. Skyddsåldersgränsen föreslås liksom för närvarande vara 16 år och i situationer där gärningsmannen är barnets förälder eller i en ställning som kan jämställas med en förälder 18 år. Det föreslås att straffbestämmelserna om sexualbrott mot barn definieras så att avsaknad av frivillighet inte är en förutsättning för straffbarhet. Därmed är förutsättningen redan i sig att samlag med barn under 16 år är våldtäktsbrott. 

Det föreslås också ändringar i brottsbenämningarna. I 20 kap. i strafflagen föreslås bestämmelser om våldtäkt mot barn (20 kap. 12 § i lagförslag 1) och sexuellt övergrepp mot barn (20 kap. 14 § i lagförslag 1) samt grova gärningsformer av dessa (20 kap. 13 och 15 § i lagförslag 1). På samma sätt som i straffbestämmelserna om sexualbrott mot vuxna har dessa bestämmelser skilts åt från bestämmelserna om våldtäkt av barn och sexuellt övergrepp mot barn beroende på om det är fråga om samlag med barn eller någon annan sexuell handling som kan skada barnets utveckling. 

Under sakkunnigutfrågningen i utskottet fick förslagen till bestämmelser om sexualbrott mot barn ett brett stöd. Det är positivt eftersom de ändringar som föreslogs tidigare under lagberedningen fick kritik (se RP s. 87—90). Utifrån remissvaren har förslagen till bestämmelser om sexualbrott mot barn således ändrats. Tillämpningsområdet för de föreslagna bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt övergrepp mot barn har under den fortsatta beredningen utvidgats och regleringen förenklats, och rekvisiten föreslås bli definierade så att de i princip inte förutsätter något annat än att uppsåtligt samlag eller en sexuell gärning som äventyrar barnets utveckling riktas mot ett barn under 16 år. 

Också lagutskottet ställer sig positivt till förslagen till bestämmelser om sexualbrott mot barn och anser att de på behörigt sätt beaktar behovet av att förbättra det straffrättsliga skyddet för att trygga barnens integritet och en störningsfri utveckling samt särdragen hos och klandervärdheten i gärningar som riktar sig mot barn. Utskottet anser att det är motiverat att skilja åt regleringen med tanke på syftena med skyddet av barn och för att förtydliga regleringen. 

Lagutskottet konstaterar att sexualbrott är mycket skadliga och farliga för barnets utveckling och hälsa och att barn är utsatta i förhållande till vuxna. Det är därför motiverat att bevara skyddsåldersgränsen på 16 år och att alla samlag med barn under den åldern i princip bedöms som våldtäkt mot barn. Också benämningen våldtäkt mot barn är lämplig och ger bättre uttryck för gärningarnas klandervärdhet än de nuvarande benämningarna. 

Den gällande begränsningsbestämmelsen bör dock bibehållas på det sätt som föreslås i propositionen, bland annat för att sällskapande mellan unga personer ska kunna beaktas (20 kap. 17 § i lagförslag 1). Utskottet framhåller därför att reformen inte avser att ändra på den nuvarande principen enligt vilken samlag och andra sexuella handlingar mellan unga i närheten av skyddsålder på 16 år inte är straffbara om de inte kränker den sexuella självbestämmanderätten för en av parterna. 

Barn som passerat skyddsåldersgränsen

Enligt propositionen ska bestämmelserna om våldtäkt och sexuellt övergrepp i fråga om vuxna i princip tillämpas på gärningar som riktar sig mot barn som är äldre än sexton år. Den särskilda ställningen för barn i denna ålder och barnets behov av skydd beaktas dock i flera av de föreslagna bestämmelserna. Detta framgår bland annat av att särskilt de grova gärningsformerna enligt straffbestämmelserna i fråga (20 kap. 2 och 4 § i lagförslag 1) tillämpas på gärningar som riktar sig mot personer i åldern 16—17 år, eftersom en skärpningsgrund för de grova gärningsformerna av våldtäkt och sexuellt övergrepp är att gärningen riktar sig mot ett barn under 18 år. Dessutom skyddas barn under 18 år genom specialbestämmelser bland annat i den föreslagna bestämmelsen om sexuellt utnyttjande (20 kap. 5 § 1 och 2 punkten i lagförslag 1). 

Propositionen innehåller också andra bestämmelser som kompletterar det straffrättsliga skyddet för barn och som gäller alla barn under 18 år. Bestämmelserna gäller erbjudande av ersättning för en sexuell handling mot ung person, lockande av barn i sexuella syften, spridning av bild som på ett sexuellt sätt visar barn och den grova gärningsformen av detta, innehav av en bild som på ett sexuellt sätt visar barn samt besökande av föreställning som på ett sexuellt sätt visar barn (20 kap. 9 och 18—22 § i lagförslag 1). 

Lagutskottet anser att den ovan beskrivna regleringen är motiverad och behövlig, eftersom också barn som är äldre än skyddsåldersgränsen i princip är minderåriga och normalt har en svagare ställning än vuxna. 

Uppsåt

Sexualbrott enligt 20 kap. i strafflagen föreslås på samma sätt som nu i regel vara straffbara endast när de är uppsåtliga. Lagutskottet ställer sig bakom denna princip. 

Vid sexualbrott mot barn ska gärningsmannens uppsåt också omfatta åldern hos den som utsatts för gärningen. Således blir till exempel de föreslagna bestämmelserna om våldtäkt av barn eller sexuella ingrepp mot barn inte tillämpliga, om gärningsmannens uppsåt inte uppfylls i fråga om objektets ålder. I en sådan situation är de allmänna bestämmelserna om sexualbrott tillämpliga på gärningen (20 kap. 1—5 § i lagförslag 1), om rekvisiten för dem uppfylls, eftersom bestämmelsernas ordalydelse inte utesluter att de kan tillämpas också på gärningar som riktar sig mot personer under 16 år. Mot bakgrund av detta anser utskottet att det inte är nödvändigt att föreskriva om ansvar vid oaktsamhet i fråga om barnets ålder. 

Definitionen av samlag

Bestämmelserna om sexualbrott i 20 kap. i strafflagen indelas redan nu i huvudsak enligt om de gäller gärningar som innefattar samlag eller andra sexuella handlingar. Indelningen baserar sig på att gärningar som innefattar samlag i princip är allvarligare. Indelningen har betydelse också i den föreslagna totalreformen. 

I 20 kap. i strafflagen finns det redan nu en bestämmelse som definierar samlag och sexuell handling (20 kap. 10 § i strafflagen). Med samlag avses inträngande med könsorgan i en annans kropp eller sexuellt inträngande i en annans könsorgan eller anus eller tagande av en annans könsorgan i sin kropp. 

I propositionen föreslås det att definitionen av samlag utvidgas till att omfatta också beröring av en annans könsorgan eller anus med könsorgan eller mun (20 kap. 23 § 1 mom. i lagförslag 1). Syftet med ändringen är att definitionen ska omfatta gärningar som på grund av sin natur och det intima i beröringen till allvarlighetsgraden kan jämställas med andra gärningar som omfattas av definitionen av samlag. Den föreslagna ändringen utvidgar tillämpningsområdet för straffbestämmelserna om samlag. 

Lagutskottet har tidigare betonat vikten av att definitionsbestämmelserna i strafflagen är särskilt exakta, eftersom de ger innehåll åt många andra straffbestämmelser (se LaUB 4/2014 rd). Redan den nuvarande definitionen av samlag är mer omfattande än den allmänspråkliga betydelsen av samlag, och i propositionen utvidgas definitionen ytterligare. Utskottet har dock stannat för en utvidgning av definitionen för att uppnå propositionens syften. 

Under sakkunnigutfrågningen i utskottet har det å andra sidan framförts att definitionen av samlag också bör omfatta gärningar där gärningsmannen exempelvis via en internetförbindelse får den som är utsatt för handlingen att tränga in i sitt eget könsorgan. Utskottet betonar att sådana gärningar är allvarliga och skadliga, men konstaterar att gärningsmannen inte berör offret fysiskt när offret utsätts för sexuellt utnyttjande via internet. Att ta in en sådan gärning i definitionen av samlag skulle ytterligare utvidga den föreslagna vida definitionen, och utskottet anser därför att det inte är motiverat. Det kan inte heller anses nödvändigt att utvidga definitionen till sådana gärningar eftersom de i regel uppfyller definitionen av sexuell handling även om de inte motsvarar definitionen av samlag (20 kap. 23 § 2 mom. i lagförslag 1). Därmed kan man tillämpa exempelvis straffbestämmelserna om sexuellt övergrepp eller sexuellt övergrepp mot barn, vars straffskalor gör det möjligt att påföra ett lämpligt straff. Utskottet anser dock att det är befogat att noga följa utvecklingen och rättsläget i fråga om detta slag av gärningar som begås via internet för att säkerställa att lagstiftningen är tillräckligt täckande. 

De sakkunniga har också fäst uppmärksamhet vid definitionen av samlag och dess könsneutrala tillämpning och ansett att bestämmelsen inte i tillräcklig utsträckning och på lika villkor beaktar situationer där mannens eller pojkens könsorgan berörs på något annat sätt än med könsorgan eller mun. Därför har det ansetts att definitionen också bör omfatta situationer där någon annan persons könsorgan berörs utan dennes samtycke och kontakten till sin varaktighet eller sitt sätt att utföra den är sådan att den kan jämställas med samlag. Utskottet konstaterar dock att uttrycket "beröring som kan jämställas med samlag" är vagt och att det därför inte är motiverat att utvidga definitionen av samlag till en sådan gärning. De beröringsgärningar som avses ovan är dock allvarliga och skadliga. Det är väsentligt att de kan bedömas utifrån definitionen av sexuell handling, och således tillämpas straffbestämmelserna om sexuellt övergrepp och sexuellt övergrepp mot barn, som vid behov gör det möjligt att påföra också ett strängt straff. 

Straffskalor

Regeringen föreslår strängare bestämmelser om sexualbrott (se t.ex. RP, s. 58—61). Det är delvis fråga om att de föreslagna straffskalorna är strängare än tidigare och delvis om att tillämpningsområdet för vissa bestämmelser på grund av de föreslagna ändringarna i rekvisiten utvidgas, vilket innebär att den straffrättsliga bedömningen skärps. De viktigaste förslagen som uttryckligen gäller strängare straff är straffskalan för bestämmelsen om sexuellt övergrepp (20 kap. 3 § i lagförslag 1), fängelse i 4 månader—4 år, vilket är strängare än straffskalan för bestämmelsen om tvingande till sexuell handling som ersätts med bestämmelsen om sexuellt övergrepp, böter eller fängelse i högst 3 år. Det föreskrivs om en grov gärningsform av sexuellt övergrepp (20 kap. 4 § i lagförslag 1). Till dessa delar är det fråga om en betydande skärpning av straffskalan. Också minimistraffet för sexuellt utnyttjande (20 kap. 5 § i lagförslag 1) höjs från böter till fängelse i 4 månader. 

Straffen för sexualbrott mot barn skärps avsevärt. De straffbara samlag som för närvarande bedöms som grovt sexuellt utnyttjande av barn ska i fortsättningen vara straffbara som våldtäkt mot barn, vars minimistraff är fängelse i två år. I grova fall föreslås det att sexuella handlingar som inte innefattar samlag ska bestraffas som grovt sexuellt övergrepp mot barn, för vilket minimistraffet är fängelse i två år. För närvarande är minimistraffet för dessa gärningar fängelse i ett år. Ändringarna innebär att villkorligt fängelse endast i mycket exceptionella fall kan dömas ut för dessa gärningar (se även RP, s. 60). Till denna del är det fråga om en mycket betydande skärpning av straffskalans minimistraff, vilket har en mer skärpande effekt på straffpraxis än en höjning av maximistraffet. Skärpningen av straffen för brott mot barn ligger i linje med riksdagens uttalande (RSv 305/2018 rd) som godkändes utifrån lagutskottets betänkande (LaUB 24/2018 rd) och där riksdagen förutsatte att straffen och i synnerhet minimistraffen för utnyttjande- och våldtäktsbrott mot barn skärps ytterligare i samband med reformen av 20 kap. i strafflagen. 

Lagutskottet noterar dessutom att straffbarheten för grundformen av våldtäkt (20 kap. 1 § i lagförslag 1) skärps betydligt genom de lagändringar som föreslås i propositionen. Det beror på följande: (1) rekvisitet för våldtäkt utvidgas till att gälla alla samlag som genomförs utan frivilligt deltagande, (2) definitionen av samlag utvidgas, (3) i fråga om de lindrigaste gärningar som i dag bestraffas som våldtäkt (20 kap. 1 § 3 mom. i strafflagen) höjs minimistraffet från fyra månaders till ett års fängelse och (4) en del av de gärningar som i dag är straffbara som sexuellt utnyttjande (20 kap. 5 § i strafflagen) är i fortsättningen straffbara som våldtäkt, varvid minimistraffet stiger från böter till fängelse i ett år. Av detta följer konsekvent att det i fortsättningen i princip är motiverat att påföra strängare straff för gärningar som för närvarande bestraffas som våldtäkt, inklusive gärningar som begås genom våld. Straffskalorna måste tillämpas så att straffpraxisen i sin helhet blir konsekvent och logisk. Det är också viktigt att bestämmelserna tillämpas enhetligt i hela landet. Utskottet noterar också att den strängare straffpraxisen beaktats också i anslagen till myndigheterna och domstolarna. 

Det är dock klart att man vid bestämmande och utmätning av straff i domstolarna iakttar den allmänna regleringen i 6 kap. i strafflagen, som bland annat innehåller bestämmelsen om proportionalitetsprincipen i 6 kap. 4 § i strafflagen, som gäller den allmänna principen för straffmätning, liksom också till exempel bestämmelsen i 6 kap. 9 § i strafflagen, som gäller valet mellan villkorligt och ovillkorligt fängelse. 

De sakkunniga har också tagit upp frågan om att höja minimistraffet för grundformen av våldtäkt till fängelse i två år. Utifrån inkommen utredning anser lagutskottet att det inte är motiverat att höja minimistraffet för grundformen av våldtäkt från det som föreslås i propositionen. Det skulle bland annat kräva att man överväger att till lagen foga en bestämmelse och en skala där man för de gärningar som är minst klandervärda har en straffskala som är lindrigare än grundskalan. Utskottet anser inte att en sådan ändring av regleringens struktur är motiverad. Utskottet påpekar dessutom att om straffskalan för något av de brott som nämns i 20 kap. i strafflagen ändras, skulle detta i större utsträckning påverka proportionaliteten mellan straffen för olika brott. 

De sakkunniga har också hänvisat till straffnivåerna i andra länder, däribland Sverige. Utskottet hänvisar till det som sägs i propositionen (RP, s. 48) och anser att straffnivån för sexualbrott i de jämförelseländer som är viktiga för Finland kan erbjuda nyttiga jämförelser för bedömningen av straffens proportionalitet. Olika länders rättssystem utgör dock separata helheter, där många faktorer påverkar straffens proportionalitet och faktiska stränghet. Det har stor betydelse hur stränga straff som vanligen föreskrivs i det aktuella systemet, hurudana handlingar vissa rekvisit, till exempel våldtäkt, innefattar, vilka bestämmelser om straffmätning som ingår i systemet, hur de allmänna förutsättningarna för straffrättsligt ansvar, till exempel uppsåt och oaktsamhet, definieras, om det är möjligt att avvika från straffskalorna i vissa fall, hurudana straff som i praktiken utdöms och hur straffen verkställs i praktiken. Enbart av det faktum att vissa jämförelseländer i vissa fall har strängare straffskalor än Finland kan inga långtgående slutsatser dras om vilken straffskalan borde vara i Finland. 

I enlighet med det som sägs ovan skärper propositionen de nuvarande straffskalorna för sexualbrott i stor utsträckning och ställvis mycket kännbart. I propositionen (se s. 46—51, 58—61, 68—70 och 138) har det gjorts en detaljerad bedömning av om höjningen av straffskalorna är motiverad och proportionerlig och om höjningens konsekvenser. Efter att ha bedömt propositionen och inkommen utredning anser lagutskottet att de föreslagna straffskalorna ändå bildar en proportionerlig och konsekvent helhet både inom lagstiftningen om sexualbrott och i förhållande till andra straffbestämmelser. 

Ekonomiska konsekvenser

Totalreformen av 20 kap. i strafflagen har ekonomiska konsekvenser för myndigheterna och domstolarna i rättsvårdskedjan, eftersom det bedöms att polisen, åklagaren och domstolen kommer få nya brottmål för behandling. Strängare straffskalor och den väntade ökningen av antalet brottmål kommer att öka antalet fångar. Myndigheternas arbetsmängd beräknas öka när reformen träder i kraft, men de faktiska konsekvenserna för personalbehovet förväntas klarna först flera år efter att reformen trätt i kraft (se RP s. 68). 

Reformen beräknas medföra bestående årliga tilläggskostnader på cirka 854 000 euro inom inrikesministeriets förvaltningsområde och cirka 6,027 miljoner euro inom justitieministeriets förvaltningsområde, det vill säga sammanlagt cirka 6,9 miljoner euro. För åklagarnas del är det fråga om merkostnader på cirka 886 000 euro (10 årsverken), för tingsrätternas och hovrätternas del sammanlagt cirka 348 000 euro (cirka 5 årsverken) och för rättshjälpsbyråernas del 225 000 euro (3 årsverken) (se RP, s. 66 och 67). Propositionen beräknas öka de årliga kostnaderna för verkställigheten av fängelsestraff med cirka 4,15 miljoner euro (se RP, s. 70). Det år då lagarna träder i kraft blir kostnadsökningen inte fullt så stor, eftersom verkställigheten av fängelsestraff i straffprocesskedjan ännu då inte är fullskalig. 

De sakkunniga bedömer dock att reformen kommer att öka arbetsmängden inom domstolsväsendet betydligt mer än uppskattat. Det har framförts att behovet av tilläggsresurser för tingsrätternas och hovrätternas del är cirka 1,8 miljoner euro (cirka 20 årsverken) större än vad som uppskattas i propositionen. Dessutom har det ansetts att det behövs en tilläggsfinansiering på cirka 83 000 euro för utbildningen av domare. 

Lagutskottet hänvisar till sina tidigare utlåtanden och betonar att en fungerande straffprocesskedja kräver en balanserad och tillräcklig resurstilldelning till alla myndigheter i kedjan (se särskilt LaUU 18/2022 rd och LaUU 11/2021 rd och de utlåtanden som det hänvisas till i det senare utlåtandet). Otillräckliga och oproportionerliga anslag leder endast till hinder i kedjans funktion. Utskottet har åtskilliga gånger tidigare också påpekat att resurserna för domarutbildningen och domarutbildningsnämnden är knappa (se bl.a. LaUU 11/2021 rd, LaVP 3/2021 rd och LaUU 22/2018 rd). 

Utskottet har också uttryckt allvarlig oro över anslagen för justitieministeriets förvaltningsområde, eftersom de är otillräckliga med hänsyn till aktörernas behov (se bl.a. LaUU 11/2021 rd och de tidigare utlåtanden som nämns där). Till följd av detta har det länge funnits betydande brister i aktörernas basfinansiering, vilket kräver omedelbara åtgärder (se bl.a. LaUU 18/2022 rd). 

Lagutskottet betonar därför att det krävs tillräckliga resurser för att totalreformen av 20 kap. i strafflagen ska kunna genomföras ändamålsenligt. Med beaktande av de sakkunnigas oro över resursernas tillräcklighet och utskottets tidigare ställningstaganden, reformens ekonomiska konsekvenser samt tillräckligheten och proportionaliteten i de anslag som anvisats myndigheter och domstolar är det nödvändigt att noga följa upp och vid behov vidta åtgärder för att stärka anslagen. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om saken (Utskottets förslag till uttalande 1). 

Verkställighet och uppföljning

Det föreslås att lagarna träder i kraft tidigast sex månader efter det att de har antagits, så att medborgarna och myndigheterna hinner förbereda sig för ikraftträdandet. Alla som berörs av reformen måste få tillräckligt med information, och de nya straffbestämmelserna om sexualbrott bör beaktas på behörigt sätt också i sexualupplysningen och sexualfostran. Utskottet betonar också vikten av att kompetensen inom myndigheterna och domstolarna säkerställs genom utbildning. Bland annat polisens specialkompetens är väsentlig när det gäller att möta offer och handlägga ärenden som gäller personer i utsatt ställning. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om saken (Utskottets förslag till uttalande 2). 

Totalreformen av 20 kap. i strafflagen medför betydande ändringar i strafflagens bestämmelser om sexualbrott. Därför bör man noga och på bred front följa hur reformen fungerar, hur bestämmelserna tillämpas och vilka konsekvenser reformen har. Särskild uppmärksamhet bör fästas bland annat vid tillämpningen av straffbestämmelser som grundar sig på avsaknad av frivillighet och bestämmelser om sexuellt utnyttjande. Vid denna uppföljning bör man också syna att förhållandet mellan bestämmelserna i fråga är tydligt. Dessutom bör särskild uppmärksamhet fästas vid tillämpningen av straffbestämmelserna om sexualbrott mot barn. Också konsekvenserna för straffpraxis bör följas upp. En utredning om hur reformen fungerat och vilka konsekvenser den gett ska lämnas till utrikesutskottet senast ett år efter det att reformen trätt i kraft. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om saken (Utskottets förslag till uttalande 3). 

Medborgarinitiativet och lagmotionerna

Medborgarinitiativ MI 2/2019 rd

I medborgarinitiativet föreslås det att våldtäkt definieras utifrån samtycke så att avsaknad av samtycke lyfts fram som en central definition av våldtäkt. I initiativet föreslås det också att bestämmelsen om straffet för sexuellt utnyttjande (20 kap. 5 § i strafflagen) stryks, eftersom samlag genom utnyttjande av ställning eller beroendeställning alltid ska bestraffas som våldtäkt. Dessutom föreslås det att en bestämmelse om grov likgiltighet fogas till straffbestämmelsen om våldtäkt. 

Under hösten 2019 hörde utskottet ett brett urval sakkunniga om medborgarinitiativet. Efter sakkunnigutfrågningen beslutade utskottet att avbryta behandlingen av ärendet tills vidare, eftersom justitieministeriet beredde en totalreform av 20 kap. i strafflagen, i syfte att bland annat stärka samtyckets ställning i rekvisitet för våldtäkt. Lagutskottet har sammanfört behandlingen av medborgarinitiativet och propositionen. 

Utskottet ställer sig i och för sig positivt till målen med medborgarinitiativet, men den totalreform av 20 kap. i strafflagen som föreslås i propositionen täcker innehållsmässigt också de ändringsbehov som lyfts fram i initiativet. Utskottet tillstyrker att bestämmelserna i 20 kap. i strafflagen ändras utifrån propositionen och föreslår därför att medborgarinitiativet förkastas. 

Lagmotion LM 24/2020 rd

I lagmotion LM 24/2020 rd föreslås det att det till 17 kap. i strafflagen fogas en ny 17 a §, där det föreskrivs att innehav av bildmaterial som innehåller rått våld vid sidan av spridning av sådant material är straffbart. Vidare föreslås en ändring av 17 kap. 18 § i strafflagen så att också spridning av en enda fil, i stället som i nuläget flera filer, är ett brott. Maximistraffet enligt 17 kap. 19 § i strafflagen höjs samtidigt till två år och brottsbenämningen ändras till innehav av material som skildrar sexuellt utnyttjande av barn. I motionen föreslås det också att det till 17 kap. i strafflagen fogas en ny 19 a §, där det föreskrivs om straffet för en grov gärningsform av innehav av material som skildrar sexuellt utnyttjande av barn. 

Lagutskottet konstaterar att de ändringar som föreslås i lagmotionen delvis genomförs genom de ändringar som föreslås i propositionen. I propositionen föreslås det att bestämmelsen om spridning av bild som på ett sexuellt sätt visar barn flyttas till 20 kap. 19 § i strafflagen och i fortsättningen också ska omfatta gärningar som gäller enskilda bilder eller upptagningar (RP, s. 128). I propositionen föreslås det också på motsvarande sätt som i lagmotionen att bestämmelsen om innehav av bild som på ett sexuellt sätt visar barn överförs till 20 kap. 21 § i strafflagen och att maximistraffet höjs från ett år till två år i fängelse. Dessutom föreslås det att bestämmelsens rubrik ändras. 

Propositionen innehåller inte den i lagmotionen föreslagna kriminaliseringen av innehav av bildmaterial som innehåller rått våld och inte heller någon grov gärningsform som gäller innehav av bilder som på ett sexuellt sätt visar barn. I propositionen (s. 76) motiveras det dock varför det inte föreslås någon grov gärningsform för innehav av bilder som på ett sexuellt sätt visar barn. Lagutskottet anser därför, och med beaktande också av att riksdagens grundlagsutskott i sin praxis har betonat att kriminalisering av innehav måste betraktas som exceptionellt (GrUU 23/1997 rd, s. 4/II, GrUU 26/2004 rd, s. 4/I—II och GrUU 5/2009 rd, s. 3), att det i detta sammanhang varken är möjligt eller motiverat att genomföra det som föreslås i lagmotionen. 

Utskottet föreslår följaktligen att lagmotionen förkastas. 

Lagmotion LM 96/2020 rd

I lagmotion LM 96/2020 rd föreslås det att 20 kap. 7 § i strafflagen ändras så att minimistraffet för grovt sexuellt utnyttjande av barn höjs från ett till två års fängelse. Avsikten är att säkerställa att fängelsestraff som döms ut för grovt sexuellt utnyttjande av barn är ovillkorliga, eftersom fängelsestraff på mindre än två år enligt huvudregeln döms ut villkorligt i Finland och fängelsestraff på minst två år ovillkorligt. 

Regeringen föreslår att motsvarande gärningar ska bestraffas åtminstone som våldtäkt mot barn (20 kap. 12 § i lagförslag 1) eller som grovt sexuellt övergrepp mot barn (20 kap. 15 § i lagförslag 1). Straffskalan för båda brotten är fängelse i två till tio år. Lagutskottet konstaterar att de i propositionen föreslagna bestämmelserna därmed uppfyller målen för lagmotionen. Utskottet föreslår följaktligen att lagmotionen förkastas. 

Lagmotion LM 51/2020 rd

I lagmotion LM 51/2020 rd föreslås det att 17 kap. 1 § i strafflagen ändras så att könsumgänge med djur kriminaliseras genom bestämmelser i en ny 14 b § i kapitlet. 

Lagutskottet konstaterar att syftena med lagmotionen är förståeliga, men en eventuell kriminalisering skulle kräva en noggrannare bedömning. Lagutskottet föreslår att lagmotionen förkastas.