Allmänt

Lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt (361/1983) trädde i kraft för cirka 35 år sedan. Lagen är central med tanke på barn och föräldrar. Vissa av bestämmelserna i lagen är allmänna bestämmelser som gäller barn och vårdnadshavare i alla situationer, medan en del av bestämmelserna tillämpas vid skilsmässa. 

Under den tid lagen varit i kraft har det gjorts förhållandevis få ändringar i den, vilket visar att den till karaktären allmänna lagstiftningen har tålt tiden bra. Nu har det emellertid blivit aktuellt att ändra lagen på grund av de förändringar som skett i samhället och i familjestrukturerna. I samma sammanhang kan en del tolkningar som godkänts i rättspraxis skrivas in i lagen. 

Sammantaget sett anser utskottet att propositionen behövs och är lämplig. Utskottet tillstyrker lagförslaget, men med anmärkningarna och ändringarna nedan. 

Barnets bästa

Det viktigaste målet i propositionen är att bättre tillgodose barnets bästa i ärenden som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt. I den föreslagna lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt nämns barnets bästa uttryckligen endast i bestämmelserna om fastställelse av avtal som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt och om avgörande av dessa ärenden (8 och 10 § i lagförslag 1) men inte i de allmänna bestämmelserna, som gäller alla situationer och barnrelaterade åtgärder rent allmänt. Målet att stärka tillgodoseendet av barnets bästa framgår dock av de många preciseringar och kompletteringar som föreslås både i de allmänna bestämmelserna och i de övriga bestämmelserna i lagen. Det gäller bland annat de bestämmelser som anger syftet med vårdnad om barn och umgängesrätt (1 och 2 § i lagförslag 1), vårdnadshavarens uppgifter (4 § i lagförslag 1), samt de ovannämnda kompletteringar som föreslås i 10 §. Till barnets bästa hänför sig också de föreslagna bestämmelserna om stärkande av barnets delaktighet som behandlas närmare nedan (bl.a. 4, 8 och 15 a § i lagförslag 1). Utskottet anser att de föreslagna preciseringarna och kompletteringarna konkretiserar och förtydligar den gällande regleringen om vad som är barnets bästa vid vårdnad om barn, umgängesrätt och vårdnadshavarnas uppgifter, samt betonar att ärenden som gäller dessa frågor ska avgöras framför allt i enlighet med barnets bästa. 

Social- och hälsovårdsutskottet anser i sitt utlåtande till lagutskottet om propositionen att barnets bästa ska vara den främsta och viktigaste prövningsgrunden i alla beslut och all verksamhet som rör barn. Principen om barnets bästa ska vara den tolkningsprincip som genomgående genomsyrar beslutsfattandet och verksamheten enligt lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt. Det ska alltid göras en bedömning från fall till fall för varje barn (ShUU 6/2018 rd). Lagutskottet håller med om detta och anser att det är viktigt att man också i praktiken förstår betydelsen av barnets bästa på detta sätt. Lagutskottet föreslår därför med hänvisning till social- och hälsovårdsutskottets utlåtande ett uttalande om att statsrådet vid verkställigheten av reformen ska ge anvisningar om betydelsen av barnets bästa i allt beslutsfattande och all verksamhet som rör barn (Utskottets förslag till uttalande 1). 

Terminologi

Vid reformen av lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt har man stannat för att använda de nuvarande begreppen, såsom umgängesrätt. Enligt förslaget är definitionen av umgängesrätt ändå bredare än i dag och innefattar också att barnet tidvis får vistas hos den förälder hos vilken barnet inte bor (2 § i lagförslag 1). Utskottet stöder den nya bredare definitionen som bättre än i dag tydliggör att båda föräldrarna är viktiga för barnet. Å andra sidan anser utskottet inte att det finns något hinder för att utvidgningen av definitionen också kunde synas i själva begreppet. Det är dock inte motiverat att göra en sådan ändring vid riksdagsbehandlingen av propositionen, eftersom de begrepp som används i lagen i fråga är vedertagna och också används på många ställen i övrig lagstiftning. Frågan bör således bedömas i ett lämpligt sammanhang senare. 

Skyddande av barn mot våld

För att precisera vårdnadshavarnas skyldigheter föreslår regeringen en ny bestämmelse om vårdnadshavarnas skyldighet att skydda barn mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, försumlig behandling och utnyttjande (1 § 2 mom. i lagförslag 1). Den föreslagna bestämmelsen syftar till att uppfylla förpliktelserna i FN:s konvention om barnets rättigheter. Lagutskottet anser att det är viktigt att ta in bestämmelsen i lagen, eftersom lagstiftaren på det sättet kan ge en stark signal om att man fördömer alla slag av våld. Den föreslagna bestämmelsen kompletterar också det uttryckliga förbudet i den gällande lagen enligt vilket ett barn inte får undertryckas, agas eller utsättas för annan kränkande behandling (1 § 3 mom.). Lagutskottet betonar att ”alla former av våld” i den nya bestämmelsen ska förstås i vid bemärkelse. Bestämmelsen täcker således förutom fysiskt och psykiskt våld, som nämns i bestämmelsen, också direkt våld mot barn och till exempel våld mellan makarna eller föräldrarna som inte är direkt riktat mot barnet. 

Skyddande av barn mot våld har beaktats också i de övriga bestämmelserna i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt, eftersom det samtidigt föreslås kompletteringar i de omständigheter som domstolen och socialnämnden ska beakta vid avgörandet av ärenden som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt (10 § i lagförslag 1). En av kompletteringarna hänför sig till hur de i 1 och 2 § angivna målen för vårdnaden och umgängesrätten bäst kan nås i framtiden. Med det avses enligt motiven till regeringens proposition bland annat skyldigheten i 1 § 2 mom. att skydda barnet mot våld (s. 56). Likaså ska våld beaktas vid fastställelse av rätt att träffa en person som står barnet särskilt nära (9 c § 2 mom. i lagförslag 1). De ovannämnda ändringarna syftar till att stärka den i artikel 31 i Istanbulkonventionen nämnda skyldigheten att beakta förekomsten av familjevåld när frågor om vårdnad av barn och barns umgängesrätt ska avgöras (RP, s. 18 och 35). Också de föreslagna bestämmelserna om möjlighet att avtala om att umgänget mellan ett barn och en förälder ska ske som stöttat umgänge eller övervakat umgänge (9 b § i lagförslag 1) uppfyller förpliktelsen i artikeln att säkerställa att utövandet av umgängesrätt eller vårdnad inte äventyrar brottsoffrets eller barnens rättigheter och säkerhet. 

Utskottet anser att de ovannämnda bestämmelserna om beaktande av och betydelsen av våld i ärenden som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt är entydiga. Utifrån dem är det klart att uttrycket ”alla former av våld” i 1 § 2 mom. ska beaktas vid avgörandet av ett ärende om vårdnad om barn och umgängesrätt med stöd av 10 §. Eftersom saken är viktig föreslår utskottet att detta ska nämnas uttryckligen i 10 §, på det sätt som anges närmare nedan.  

Med tanke på tillämpningen av bestämmelsen är det också viktigt att kunna identifiera familjevåld när det förekommer. Det är därför bland annat av stor betydelse att socialvården fäster uppmärksamhet vid eventuell förekomst av våld när man gör en utredning av en familjs situation för domstolen. Behovet att kunna identifiera våld måste också beaktas i utbildningen av socialvårdare och domare. 

Socialnämndens och domstolens behörighet

Enligt uppgifter till lagutskottet ingicks det 48 419 av socialnämnden fastställda avtal om vårdnad om barn, boende och umgängesrätt 2017. Åren 2015—2017 avgjordes det i snitt 3 200 ärenden om vårdnad om barn och umgängesrätt i tingsrätterna, varav cirka 1 300 var stridiga. Ungefär en tredjedel av de stridiga ärendena avgjordes vid medling i domstol. Merparten av de ärenden som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt avgörs alltså numera genom avtal mellan föräldrarna. 

I propositionen föreslås det att socialnämndens behörighet vid fastställelse av avtal om vårdnad om barn och umgängesrätt ska utvidgas ytterligare. I dag är det bara domstolen som får besluta om fördelningen av uppgifter mellan vårdnadshavarna och om extra vårdnadshavare. Efter reformen kommer således antalet avtal som ingås inom socialvården att öka ytterligare och de ärenden som handläggs i domstolarna att minska. Lagutskottet tillstyrker förslaget, eftersom det som utgångspunkt med tanke på både parterna och domstolen är motiverat att ostridiga ärenden inte behöver föras till domstol. På det sättet kan förfarandet förenklas och försnabbas, och domstolarna kan bättre rikta sina resurser till avgörande av stridiga ärenden. 

Förslaget innebär att föräldrarna i framtiden kan komma överens om bland annat vårdnaden om ett barn och barnets boende också med någon annan person. Avtal om extra vårdnadshavare hänför sig i praktiken till arrangemang med regnbågsfamiljer och ombildade familjer och till barnskyddssituationer där en extra vårdnadshavare kan stödja barnets uppväxtförhållanden så att omhändertagande kan undvikas. Utskottet har ingenting att anmärka på att socialnämnden ska kunna fastställa ett avtal om extra vårdnadshavare i ostridiga fall. Ärenden som gäller extra vårdnadshavare handläggs redan nu ofta i ett skriftligt förfarande i domstolen, vilket visar att det inte förekommer stridigheter mellan parterna. Men också i dessa fall behöver domstolen ofta få en utredning om förhållandena av socialnämnden för att få en riktig bild av behovet av extra vårdnadshavare. 

Efter reformen kommer särskilt barnatillsyningsmännens uppgifter att bli fler och mer komplicerade. Detta förutsätter att man sörjer för att barnatillsyningsmännen får den utbildning, de anvisningar och de resurser som behövs. 

Domstolen föreslås dock fortfarande ha exklusiv behörighet i situationer där vårdnaden om ett barn anförtros en eller flera personer i stället för en förälder eller föräldrarna. I en sådan situation bör barnets bästa bedömas särskilt noga, eftersom det handlar om ett beslut som är synnerligen viktigt för barnet och föräldrarna. Utskottet anser att detta talar för att beslutet ska fattas av domstolen. 

Det föreslås likaså i propositionen att endast domstolen ska vara behörig att fastställa umgängesrätt mellan ett barn och en person som står barnet särskilt nära (9 c § i lagförslag 1). Det handlar om ny reglering jämfört med nuläget, eftersom den möjliggör fastställelse av en rättsligt bindande och verkställbar umgängesrätt för någon annan än barnets föräldrar. Tillämpningsområdet för den föreslagna bestämmelsen innefattar mycket olika typer av situationer. Det kan handla om barnets förhållande till exempelvis en social förälder, en fosterförälder eller en far- eller morförälder. 

Redan i den gällande lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt föreskrivs det att vårdnaden bör trygga positiva och nära människokontakter i synnerhet mellan barnet och föräldrarna (1 § 1 mom.). Nu föreslås det en skrivning i bestämmelsen om att också andra människokontakter som är viktiga för barnet ska värnas. Tillägget kan understödas, och särskilt vid en skilsmässa är det viktigt att barnet får ha kvar sina kontakter till personer som står barnet nära. Lagutskottet anser att relationerna med personer som står barnet nära som utgångspunkt ska skötas genom normala kontakter, som barnets föräldrar i praktiken understöder. Så är det ändå inte alltid, och därför kan det anses att den föreslagna nya bestämmelsen om fastställelse av umgängesrätten behövs. Det kan dock bedömas att det är främst i stridiga fall som bestämmelsen kommer att behöva tillämpas. Det handlar då om situationer där föräldrarna inte medverkar till att kontakten mellan barnet och en person som står barnet särskilt nära kan upprätthållas. Det kan således finnas risk för att stridigheterna runt barnet ökar genom den nya regleringen. Också barnets liv kan splittras och belastas på grund av olika tidsscheman. 

Av de orsaker som anges ovan krävs det enligt lagutskottet för att umgängesrätt för en person som står barnet särskilt nära ska kunna fastställas ytterst noggranna överväganden av de intressen och det behov av skydd som gäller barnet och den som bor med barnet å ena sidan och barnet och den person som står barnet särskilt nära å den andra. Lagutskottet håller med social- och hälsovårdsutskottet om att barnets bästa i dessa överväganden alltid väger tyngre än att värna relationer med personer som står barnet nära och medverka till att umgängesrätten tillgodoses (se ShUU 6/2018 rd). Därför bör umgängesrätt mellan ett barn och en person som står barnet särskilt nära fastställas bara när det i det enskilda fallet utifrån en prövning behövs och är motiverat med tanke på barnets bästa. 

Efter en sammantagen bedömning av det som sägs ovan har lagutskottet beslutat att stödja den föreslagna lösningen i propositionen, dvs. att umgängesrätten fastställs genom ett domstolsbeslut när det gäller andra personer än barnets föräldrar. Men det finns inga hinder för att senare överväga en möjlighet till fastställelse inom socialvården, om det visar sig finnas behov av att fastställa sådan umgängesrätt också i ostridiga situationer. Innan man gör en sådan bedömning är det dock viktigt få erfarenheter av de nya bestämmelserna och hur de fungerar. 

Enligt utskottet bör de omständigheter som nämns ovan beaktas också när man bedömer vem som kan anses som en sådan i bestämmelsen avsedd särskilt närstående person för vilken umgängesrätt kan fastställas. Denna definition behandlas närmare nedan i detaljmotiven till bestämmelsen i fråga. 

Växelvist boende

Lagutskottet välkomnar möjligheten att barnet bor växelvist hos vardera föräldern. Erkännandet av växelvist boende i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt klarlägger nuläget, för trots att arrangemanget används redan i dag tillämpas bestämmelserna om umgängesrätt på det. I bästa fall kan växelvist boende bidra till att upprätthålla barnets förhållande och kontakter med vardera föräldern och ge båda föräldrarna möjlighet att gemensamt och på jämbördiga villkor delta i barnets uppväxt och omvårdnaden om det. På det sättet kan växelvist boende stödja barnets utveckling och välfärd. Växelvist boende kan också bedömas främja och stärka i synnerhet pappornas delaktighet i barnens uppväxt och vardag. 

Som det sägs ovan finns det betydande fördelar med växelvist boende, men det lämpar sig inte nödvändigtvis för alla barn eller alla familjesituationer. Boendearrangemangen för barn ska alltid utgå från barnets bästa, och de ska därför bedömas från fall till fall och i enlighet med barnets bästa. Man ska särskilt beakta barnets ålder och utvecklingsnivå, barnets karaktär och anlag, eventuella särskilda behov hos barnet, avståndet mellan föräldrarnas bostäder samt föräldrarnas förmåga att tillsammans ta ansvar i frågor som gäller barnet (10 §). Utskottet betonar följaktligen att föräldrarnas intresse inte får gå före barnets bästa vid bedömningen. 

Det centrala för om ett arrangemang med växelvist boende ska lyckas är att föräldrarna bor nära varandra och att de kan komma överens om de praktiska arrangemangen och samarbeta i frågor som gäller barnet. Det är också väsentligt att beakta barnets ålder och utvecklingsnivå. Trots att barn utvecklas individuellt, är det enligt uppgift till lagutskottet viktigt med rutiner och förutsägbarhet för ett litet barns utveckling. För att utvecklas behöver ett barn under 3 år få vård som upprepas oförändrad och ges av samma förälder, och barnet måste skyddas mot skilsmässorelaterade upplevelser. Det framgår också av social- och hälsovårdsutskottets utlåtande (ShUU 6/2018 rd, s. 4) att växelvist boende med byte varje vecka, särskilt om det handlar om små barn, kan äventyra barnets behov av trygghet i form av förutsägbarhet, upprepning och känslomässiga relationer. För större barn bedöms för sin del den belastning som uppstår på grund av de ständiga bytena vid växelvist boende kunna leda till en alltför frekvent användning av försvarsmekanismer, vilket kan försvåra barnets uppväxt och utveckling. I ljuset av det som sägs ovan understryker lagutskottet vikten av att växelvist boende väljs som boendearrangemang för ett barn i de fall när det bedöms vara förenligt med barnets bästa. Boendearrangemangen måste också kunna ändras om det senare visar sig att det behövs med tanke på barnets bästa. 

Enligt de föreslagna bestämmelserna antecknas uppgiften om växelvist boende i befolkningsdatasystemet som information om innehållet i vårdnaden. Vid växelvist boende kan ett barn emellertid endast ha en officiell bostad som bestäms enligt lagen om hemkommun (201/1994) även om barnet faktiskt bor turvis hos föräldrarna. Hur barnets officiella bostad bestäms är viktigt för familjerna, eftersom många av samhällets tjänster och förmåner, till exempel bostadsbidraget och skolskjutsarna, betalas enligt hos vilken förälder barnet har sin officiella bostad. Propositionen innehåller dock inga ändringar i grunderna för bestämmande av de förmåner och rättigheter som regleras i speciallagstiftning. 

Enligt uppgifter till lagutskottet ställer den gällande lagstiftningen i huvudsak inte några hinder för växelvist boende, men denna boendeform beaktas inte på ett heltäckande sätt vare sig i lagstiftningen eller i tillämpningspraxis. Det framgår av den rapport av en arbetsgrupp vid social- och hälsovårdsministeriet att det krävs ytterligare utredningar om frågan samt ändringar i lagstiftningen (Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 18/2018). 

Lagutskottet anser att det är viktigt att växelvist boende beaktas i samhällets tjänster och förmåner, så att dessa stöder användningen av boendearrangemanget. Därför bör man så snart som möjligt utreda och bedöma konsekvenserna av växelvist boende och behovet av ändringar i lagstiftningen om förmåner och tjänster och efter det utan dröjsmål bereda de ändringar som behövs i lagstiftningen och överlämna dem till riksdagen. Lagutskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om detta (Utskottets förslag till uttalande 2). Det är också viktigt att försöka tolka och tillämpa redan de gällande bestämmelserna på ett sådant sätt att det stöder växelvist boende. 

Föräldraalienation och annat förhindrande av umgängesrätten

I propositionen föreslås det flera lagstiftningsåtgärder vars syfte är att effektivare än för närvarande förebygga problem vid tillgodoseendet av umgängesrätten på grund av så kallad föräldraalienation eller av andra orsaker samt erbjuda medel att tackla dem. Det föreslås inte att föräldraalienation ska definieras på lagnivå, men enligt propositionsmotiven avses med det ofta att en förälder uppträder på ett sätt som försvårar kommunikationen mellan barnet och den andra föräldern eller någon annan person och som i en del fall leder till att kontakten helt bryts (s. 21). 

I lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt föreslås för det första bestämmelser vilkas syfte är att framhäva umgängesrättens betydelse samt att det är skadligt för barnet att hindra den. I bestämmelserna framhävs bland annat betydelsen av kontakter med personer som står barnet nära och att båda föräldrarna är skyldiga att se till att barnets förhållande med vardera föräldern upprätthålls (1 § 1 mom. i lagförslag 1) samt att vardera föräldern ska medverka till att umgängesrätten tillgodoses och i sin uppgift som fostrare undvika allt som kan inverka skadligt på förhållandet mellan barnet och den andra föräldern (2 § 2 mom. i lagförslag 1). Avsikten är att förbjuda all slags manipulation och annan olämplig inverkan på barnet. Syftet med dessa förslag är att stärka föräldrarnas förståelse för att umgängesrätten är viktig för barnet och att det är skadligt för barnet att hindra den. 

Också i socialnämndens och domstolens prövning betonas betydelsen av umgängesrätten och av kontakter med personer som står barnet nära. I beslut om vårdnad om barn, boende och umgängesrätt ska beaktas hur de i 1 och 2 § angivna målen för vårdnaden och umgängesrätten bäst kan uppnås i framtiden samt föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov framför sina inbördes konflikter (10 § 1 och 2 mom. i lagförslag 1). 

Ett annat sätt att försöka trygga umgängesrätten är den nya möjligheten att förelägga vite redan när domstolen beslutar om umgängesrätten, om det utgående från hur den person som bor med barnet agerat tidigare finns anledning att befara att han eller hon inte kommer att iaktta beslutet om umgängesrätt (9 d § i lagförslag 1). Detta kan bedömas effektivisera tillgodoseendet av umgängesrätten och påskynda det egentliga verkställighetsförfarandet. Det är dock motiverat att möjligheten ska kunna utnyttjas bara under de förutsättningar som anges ovan. 

Lagutskottet anser att det är viktigt att fästa uppmärksamhet vid föräldraalienation och annat förhindrande av umgängesrätten, eftersom det kan påverka både barnets utveckling och uppväxt och barnets och familjens välfärd på ett negativt sätt. Det väsentliga är att alienationen identifieras och att den beaktas inom socialvården och i domstolen, eftersom den förälder som alienerar barnet inte bör kunna dra nytta av det. 

I ljuset av det som sägs ovan anser utskottet att de nya verktyg som nu föreslås i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt i sig kan understödas. Det är också viktigt att den lagstiftning som ingriper i föräldraalienation är noga övervägd, balanserad och proportionell, eftersom det handlar om det känsliga förhållandet mellan ett barn och barnets föräldrar och om barnets bästa. Utskottet anser att den föreslagna lagstiftningen är korrekt i detta avseende. I framtiden bör man dock följa hur de föreslagna verktygen fungerar och hur effektiva de är. 

Man bör också lägga märke till att det är möjligt att ingripa i föräldraalienation redan utifrån den gällande socialvårdslagstiftningen, eftersom myndigheterna enligt barnskyddslagen (417/2007) är skyldiga att göra anmälan till barnskyddet om psykisk eller fysisk försumlig behandling av ett barn. Barnskyddet har skyldighet att bedöma barnets situation och barnets och familjens behov av stöd och tjänster. Ett barn och en familj kan få stöd och hjälp på ett tidigt stadium med stöd av socialvårdslagen och barnskyddslagen också utan att vara klienter hos barnskyddet. Det går att snabbt och effektivt ingripa i föräldraalienation genom en övergripande bedömning och stöd inom socialvården. 

Vid sidan av de verktyg som finns i lagstiftningen bör man försöka förebygga alienation och ingripa i den på ett så tidigt stadium som möjligt. Därför bör föräldrarna få mer information om fenomenet och dess skadlighet för barn, bland annat i samband med olika tjänster för barn och familjer. Det är också viktigt att myndigheterna blir bättre på att så tidigt som möjligt identifiera situationer där det förekommer föräldraalienation och att de samarbetar intensivt för att förhindra och utreda fenomenet. Föräldraalienation bör därför uppmärksammas i utbildning och anvisningar. I svåra situationer måste familjerna också ha möjlighet att få stöd och multiprofessionell hjälp av socialvården. I ljuset av det som sägs ovan förutsätter lagutskottet att statsrådet stärker och utvecklar stödet för föräldraskap och parrelationer och tjänsterna för separationssituationer i syfte att förebygga och avgöra utdragna och svåra vårdnads- och umgängestvister. Utskottet betonar att det som sägs ovan ska beaktas i det aktuella projektet för utveckling av barn- och familjetjänster (LAPE) samt i social- och hälsovårdsreformen. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om saken (Utskottets förslag till uttalande 3). 

Barns delaktighet stärks

I propositionen föreslås det flera lagstiftningsåtgärder i syfte att förbättra barnets rätt att bli hört och barnets rätt att delta i behandlingen av ärenden som gäller honom eller henne. I förslagen beaktas FN:s konvention om barnets rättigheter, riktlinjer från Europarådets ministerkommitté för ett barnvänligt rättsväsende och den europeiska konventionen om utövandet av barns rättigheter. Lagutskottet anser att det är viktigt att stärka barnets rätt att delta, eftersom det bidrar till att stärka genomförandet av principen om barnets bästa. 

Målet att stärka barnets rätt att delta framgår för det första av den föreslagna uttryckliga bestämmelsen om vårdnadshavarnas skyldighet att ta reda på barnets åsikt och beakta den i beslut som gäller barnet (4 § 2 mom. i lagförslag 1). I lagen föreslås det också en uttrycklig bestämmelse om att vårdnadshavarna är skyldiga att på ett sätt som är lämpligt med beaktande av barnets ålder och utvecklingsnivå berätta för barnet om beslut som rör barnet och om andra omständigheter som inverkar på barnets liv (4 § 3 mom. i lagförslag 1). 

I ostridiga ärenden som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt är det enligt propositionen liksom i dag i första hand vårdnadshavarnas uppgift att ta reda på barnets åsikt och informera barnet. Men barnatillsyningsmannen ska försäkra sig om att föräldrarna har samtalat med barnet och beaktat dess åsikt innan ett avtal som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt fastställs (RP, s. 23). Dessutom föreskrivs det om en skyldighet för barnatillsyningsmannen att personligen samtala med barnet, om det behövs för att utreda barnets åsikt (8 § 3 mom. i lagförslag 1). Av de föreslagna ändringarna följer likaså att domstolen också i ostridiga ärenden ska säkerställa att vårdnadshavarna har utrett barnets åsikt. 

Om däremot ett barns föräldrar är oeniga om vårdnaden om barnet och umgängesrätten och ärendet behandlas som ett tvistemål i domstolen, utgår den föreslagna reformen i enlighet med den gällande lagen från att barnet inte är part i målet, utan det handlar om ett tvistemål mellan föräldrarna från vars skadliga följder barnet ska skyddas. Trots att barnet inte är part i tvisten, ska barnets åsikt beaktas vid avgörandet av ärendet, med beaktande av barnets ålder och utvecklingsnivå. 

I fråga om tvistemål som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt föreslås det att det också framöver i första hand ska vara socialvården och inte domstolen som ska ta reda på barnets åsikt. Det görs i samband med att barnets förhållanden utreds. Syftet med utredningen är att ge domstolen uppgifter om familjens situation, barnets levnadsförhållanden och andra omständigheter som inverkar på avgörandet av ärendet (16 § 2 mom. i lagförslag 1). Lagutskottet anser att det till dessa delar är motiverat med tanke på barnet att nuläget inte ändras, eftersom socialvården har möjlighet att träffa barnet och samtala med det tillräckligt ofta i dess naturliga omgivning. Men det är motiverat att ett barn på det sätt som nu föreslås också ska kunna höras i domstol, antingen i stället för eller vid sidan av att det hörs av socialvården, om det behövs för att ärendet ska kunna avgöras (15 a § i lagförslag 1). Barnets åsikt är av stor betydelse vid bedömningen av barnets bästa, och hörandet i domstol gör det möjligt för barnet att säga sin åsikt direkt till domaren. Utskottet välkomnar därför att tröskeln för hörande av barn sänks på det föreslagna sättet. När man bedömer behovet att höra ett barn i domstolen är det dock viktigt att beakta att barnet kanske redan har hörts flera gånger under processen. I det fallet kan det som utgångspunkt bedömas vara en belastning för barnet att höras i ett tvistemål mellan föräldrarna. Det är följaktligen motiverat att i enlighet med förslaget förutsätta att barnet ska be om att få höras eller ge sitt samtycke till det (15 a § i lagförslag 1). Barnet har således också rätt att inte ta ställning i frågan. 

När tröskeln för att höra barn i domstol sänks är det viktigt att samtidigt se till att hörandet i domstolen sker på ett så barnvänligt sätt som möjligt. Med tanke på det anser utskottet att det är positivt att de föreslagna bestämmelserna om sättet och platsen för hörande av barn är mycket flexibla och ger stort utrymme för de praktiska arrangemangen. I många domstolar finns det barnvänliga lokaler, och barnen behöver alltså inte höras i ett sammanträde i rättssalen. Hörandet kan också ordnas i domarens arbetsrum eller i informella lokaler utanför domstolen. 

Med tanke på att tröskeln för hörande av barn sänks är det också bra att domstolen i framtiden kan få experthjälp med att bemöta barn och höra barn på ett så barnvänligt sätt som möjligt. Enligt den gällande lagstiftningen kan domstolen anlita ett sakkunnigbiträde vid medling i vård- och umgängestvister som gäller barn. Men sakkunnigbiträdets uppgift vid medling i vårdnadstvister avviker från den nu föreslagna hjälpen till domstolen i ett tvistemål. Vid medling försöker man hjälpa föräldrarna att nå en förlikning i enlighet med barnets bästa, och det är i praktiken sällsynt att barnet hörs. De föreslagna bestämmelserna innebär alltså att det införs en ny verksamhetsmodell för domstolarna och sakkunnigbiträdena, och man bör därför lägga särskild vikt vid saken i utbildningen av både domare och sakkunnigbiträden. 

Många av de sakkunniga som utskottet hörde ansåg att hörandet av barn i domstol bör utvecklas ytterligare jämfört med förslaget, så att ett barn kunde ha en egen stödperson vid handläggningen av ett tvistemål som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt. Denna stödperson kunde på förhand berätta för barnet vad hörandet går ut på och vad som händer där och vara med barnet vid hörandet. Det har också bland annat föreslagits att sakkunnigbiträdet kunde fungera som en sådan stödperson. 

Utskottet konstaterar att i ljuset av det som föreslås i propositionen är det inte sakkunnigbiträdets uppgift att hjälpa eller stödja barnet vid hörandet. Å andra sidan anser utskottet att det inte finns något behov av detta, eftersom det redan utifrån den gällande lagstiftningen är möjligt att utse en stödperson för barnet som kan ge barnet stöd, inte bara under rättegången när det ärende som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt behandlas utan också tidigare under föräldrarnas skilsmässa på ett övergripande sätt. En sådan stödperson kan förordnas för barnet till exempel med stöd av 28 § i socialvårdslagen (1301/2014). Det kan behövas en stödperson till exempel när socialnämnden utreder barnets förhållanden på domstolens begäran. Den som gör utredningen ska då vid behov hänvisa barnet och familjen till de tjänster som avses i socialvårdslagen. Vid skilsmässa kan barnet och familjen få stöd också i form av sådana stödåtgärder inom öppenvården som avses i 36 § i barnskyddslagen. Lagutskottet anser det vara viktigt att familjerna högre grad blir medvetna om dessa möjligheter som finns redan enligt den gällande lagen och att det fästs vikt vid saken i utbildningen inom socialvården. 

En annan sak som gör domstolen mer medveten om barnets perspektiv är förslaget om att ställningen vid rättegången för den tjänsteman inom socialvården som gör utredningen om barnets förhållanden ändras från vittne till person som ska höras (16 a § i lagförslag 1). Detta betonar utredarens opartiska roll och uppdraget att bevaka barnets bästa. 

Handläggningstiden

Med tanke på barnets bästa bör ärenden som gäller vårdnad, boende och umgängesrätt behandlas skyndsamt. I detta avseende finns det rum för förbättring. Exempelvis har riksdagens justitieombudsman regelbundet fäst uppmärksamhet vid att domstolsbehandlingen av ärenden som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt drar ut på tiden. 

En viktig bidragande faktor till långa domstolsbehandlingar av vårdnadstvister är socialnämndens utredning om rådande omständigheter dröjer. Därför bör domstolen få utvidgad rätt att avgöra när en sådan utredning ska begäras av socialnämnden (16 § i lagförslag 1). Också kraven på att domstolen närmare anger vilka frågor den behöver få utredda och även anger en tidsfrist för när utredningen ska lämnas är motiverade. Det är även välkommet att domstolen uttryckligen åläggs en skyldighet att behandla vårdnads- och umgängesärenden skyndsamt (14 b § i lagförslag 1). 

Andra faktorer inverkar emellertid också på handläggningstiden, exempelvis socialförvaltningens och domstolsväsendets resurser. Därför understryker utskottet hur viktigt det är att sörja för lämpliga och tillräckliga resurser. 

Lagutskottet vill i detta sammanhang också i fråga om utredningarna om rådande omständigheter utifrån inkommen utredning påpeka att det råder stor variation kommunerna emellan när det gäller utredningarna och utredningspraxis. Uppenbarligen beror det på att lagstiftningen inte anger vilken behörighet eller utbildning de ska ha som tar fram utredningar för domstolen om vårdnad och umgänge. Det innebär att kommunerna fritt kan avgöra vilka kvalifikationer som behövs för uppgiften och utifrån det ge sina anställda i uppdrag att ta fram en utredning. Det förekommer också att kommunerna helt eller delvis köper utredningar av privata serviceproducenter. 

Det krävs professionalism och kompetens av den som gör utredningarna, och det rör sig om väsentlig service för både familjerna och domstolarna. Utskottet anser därför att det rådande läget är otillfredsställande och oklart. Det är viktigt att nationella anvisningar och utbildning ges om hur utredningarna ska göras. Dessutom behöver man titta på om det finns ett behov av föreskrivna behörighetskrav för den som gör utredningar. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om saken (Utskottets förslag till uttalande 4). 

Utbildning, information, ikraftträdande och uppföljning

Utskottet vill understryka hur viktigt det är med utbildning med anledning av översynen av lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt. Utbildningen bör i synnerhet fokusera på beaktande av barnets bästa och på hörande av barnet. Det är i synnerhet barnatillsyningsmännen som behöver lämplig och tillräcklig utbildning, eftersom de får väsentligt utvidgade uppgifter och befogenheter. En handbok om reformen skulle vara till nytta och behövlig för barnatillsyningsmännen och mer allmänt också för socialförvaltningen, menar utskottet. Dessutom behöver utbildning också ordnas för domare, rättsbiträden och de yrkesmänniskor som deltar i hörande av barnet. Vidare bör information om reformen gå ut i tillräckligt god tid före ikraftträdandet. 

Enligt propositionen avses lagarna träda i kraft tidigast den 1 april 2019, då moderskapslagen (253/2018) träder i kraft. Enligt inkommen utredning kommer det emellertid inte att finnas tillräckligt med tid för att göra de ändringar som reformen kräver i Befolkningsregistercentralens och kommunernas it-system före den 1 april 2019. Befolkningsregistercentralen anser därför att lagarna kan träda i kraft tidigast den 1 oktober 2019. Utskottet anser att tidpunkten för ikraftträdandet bör bestämmas med beaktande av den tid som behövs för it-ändringarna och av att reformen kräver blankettöversyn, anvisningar och tillräcklig utbildning. 

Det är fråga om en betydande reform som berör barn och familjer på många sätt och som även påverkar myndigheternas och domstolarnas uppgifter. Därför är det viktigt att noga ge akt på verkställigheten och dess effekter. Det är viktigt att bland annat följa hur de utvidgade möjligheterna att avtala om vårdnad, boende och umgänge utnyttjas och motsvarande utvidgade befogenheter för de social myndigheterna utövas. Vidare bör man ge akt på hur det växelvisa boendet fungerar och hur effektiva metoderna mot föräldraalienation är. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om saken (Utskottets förslag till uttalande 5).