Allmänt
Europaparlamentet och rådet antog den 13 mars 2024 förordning (EU) 2024/900 om transparens och inriktning när det gäller politisk reklam (nedan förordningen om politisk reklam eller förordningen). Syftet med förordningen är att förbättra transparensen i politisk reklam och fastställa regler för inriktningen av politisk onlinereklam för att unionsmedborgarna lättare ska kunna identifiera politiska reklammeddelanden, få information om aktörerna bakom meddelandena och få vetskap om när och på vilka villkor de utsätts för politisk onelinereklam. Dessutom strävar förordningen efter att förhindra skadlig hybridpåverkan bland annat vid val.
Förordningen innehåller olika krav på transparens och aktsamhet för sponsorer och tjänsteleverantörer av politisk reklam, såsom skyldighet att lämna och bevara information samt skyldighet att märka reklammeddelanden och tillhandahålla bakgrundsinformation. Största delen av skyldigheterna gäller tjänsteleverantörer, särskilt utgivare av politisk reklam.
Förordningen är direkt tillämplig i EU:s medlemsstater. I propositionen innehåller sådana kompletterande bestämmelser som krävs för att genomföra förordningen. Bestämmelserna handlar främst om ordnandet av den nationella myndighetstillsynen.
Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och är lämplig. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med anmärkningarna och ändringarna nedan.
Behöriga myndigheter
I propositionen föreslås det att statens revisionsverk (revisionsverket) är den huvudsakliga tillsynsmyndigheten för förordningen. Revisionsverket föreslås få de befogenheter som behövs för tillsynen över förordningen, såsom rätten att få information samt rätten att utföra inspektioner, att förena beslut med vite och påföra påföljdsavgifter vid särskilt föreskrivna överträdelser av förordningen. Förordningen medför dessutom tillsynsuppgifter för dataombudsmannen och samordningsuppgifter för Transport- och kommunikationsverket.
Av orsaker som beror på förordningen om politisk reklam är det inte möjligt att rikta tillsynen över förordningen till en enda nationell myndighet (se RP, s. 62). Man har dock strävat efter att organisera och fördela tillsynsuppgifterna enligt förordningen mellan myndigheterna så tydligt och effektivt som möjligt. I tillsynsbestämmelserna har man också beaktat att förordningen om politisk reklam ska tillämpas parallellt med den så kallade förordningen om digitala tjänster (EU) 2022/2065.
Revisionsverket är behörigt att sörja för tillsynen över efterlevnaden av förordningen och informationsgången i anslutning till förordningen också i samband med val på Åland. Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande om propositionen ansett att det för att tillsynen över lagen ska vara smidig krävs att revisionsverket när det gäller tillämpningen av lagen samarbetar med landskapsregeringen och landskapets revisionsverk och också ser till att informationen på Åland är tillräcklig (se GrUU 30/2025 rd).
Myndighetsuppgifterna i anslutning till förordningen är nya och de baserar sig på den nya reglering i förordningen och propositionen som bildar en delvis rätt komplicerad helhet. Genomförandet av förordningen förutsätter således att myndigheterna har tillräckliga resurser och tillräcklig kompetens. Lagutskottet betonar särskilt vikten av att säkerställa revisionsverkets väglednings- och rådgivningstjänster och tillräckliga resurser för dem. Konsekvenserna av den nya regleringen och hur den fungerar bör i fortsättningen följas upp både nationellt och på EU-nivå.
Myndigheternas undersökningsförfarande och tillsynsåtgärder
I 5 § i lagförslag 1 föreskrivs det om revisionsverkets behörighet att utföra inspektioner som behövs för tillsynen över efterlevnaden av lagen. Grundlagsutskottet fäster uppmärksamhet vid specialmotiveringen till den föreslagna bestämmelsen (se RP s. 87) där det påpekas att även om inspektionsrätten inte gäller källskyddat material på det sätt som anges i propositionen, ska utövandet av inspektionsbefogenheterna dock alltid ske med hänsyn till källskyddet enligt 16 § i lagen om yttrandefrihet i masskommunikation (lagen om yttrandefrihet) (se GrUU 30/2025 rd). Enligt grundlagsutskottet kan beaktandet av källskyddet vid tillämpningen av den nu föreslagna lagstiftningen inte grunda sig enbart på propositionsmotiv. Grundlagsutskottet påpekar att om det vid tillämpningen av denna lag råder oklarhet om tryggandet av källskyddet enligt 16 § i lagen om yttrandefrihet, så måste bestämmelserna preciseras.
Lagutskottet anser att förhållandet mellan bestämmelserna om inspektionsbefogenhet i 5 § i lagförslaget och tryggandet av källskyddet förblir oklart och flertydigt och att den föreslagna paragrafen kan tolkas så att inspektionsbefogenheten också gäller uppgifter som tryggas av källskyddet, även om detta inte är propositionens syfte. Detsamma gäller revisionsverkets rätt att få information enligt 3 § i lagförslag 1. Lagutskottet föreslår därför på det sätt som närmare anges nedan i detaljmotiveringen att källskyddet beaktas i både 3 och 5 § i lagförslag 1.
Grundlagsutskottet anser att bestämmelserna i 5 § i lagförslag 1 uppfyller de villkor som grundlagsutskottet i sin utlåtandepraxis ställt på bestämmelser som rör hemfriden och att inspektionsbefogenheten i lokaler som omfattas av hemfriden i 4 mom. i den föreslagna paragrafen på behörigt sätt är kopplad till nödvändighetskravet. Enligt grundlagsutskottet är det dock i ljuset av propositionen inte helt klart att förordningen om politisk reklam förutsätter att inspektionsbefogenheten utsträcks till lokaler som skyddas av hemfriden. Om förordningen inte medför någon skyldighet att utsträcka inspektionsrätten också till lokaler som omfattas av hemfriden, bör inspektionsrätten enligt grundlagsutskottet på grund av kravet på proportionalitet i lagstiftningen begränsas så att den inte gäller utrymmen som omfattas av hemfriden.
Enligt uppgift från justitieministeriet medför förordningen om politisk reklam en skyldighet att utsträcka inspektionsrätten också till lokaler som omfattas av hemfriden och som används för näringsverksamhet. Till denna del finns det inget nationellt handlingsutrymme. Inom det nationella handlingsutrymmet kan det dock ställas en högre tröskel för utövande av inspektionsrätten som en del av de rättssäkerhetsgarantier som förordningen kräver på det sätt som föreslås i propositionen. Detsamma gäller förordningen om digitala tjänster, och därför motsvarar den nu föreslagna regleringslösningen det nationella genomförandet av förordningen om digitala tjänster (6 § i lagen om tillsyn över förmedlingstjänster på nätet, 18/2024).
Påföljder
Enligt artikel 25.1 i förordningen om politisk reklam ska medlemsstaterna fastställa bestämmelser om sanktioner för överträdelser av artiklarna 5—17, 20 och 21. Sanktionerna kan vara av straffkaraktär eller vid behov av annan typ. De sanktioner som påförs ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Förordningen fastställer typerna av sanktioner, men det finns nationellt handlingsutrymme när det gäller valet av typer av sanktioner och vilka överträdelser de riktar sig mot. När det gäller bestämmelserna om sanktioner ska man dessutom ta hänsyn till bestämmelserna om pressfrihet och yttrandefrihet i andra medier samt till regler eller normer för journalistyrket.
Av artikel 25.4 i förordningen framgår att medlemsstaternas tillsynsmyndigheter vid beslut om typ av sanktioner och deras nivå i varje enskilt fall ska ta vederbörlig hänsyn till ett antal omständigheter, såsom överträdelsens karaktär, allvar, upprepning och varaktighet samt om överträdelsen skett med uppsåt eller av oaktsamhet. Dessutom ska man beakta de åtgärder som vidtagits för att mildra eventuella skador och eventuella motsvarande tidigare överträdelser samt eventuella andra försvårande eller förmildrande faktorer som är tillämpliga på omständigheterna i fallet. Även graden av samarbete med den behöriga myndigheten och, i tillämpliga fall, storleken på och den ekonomiska kapaciteten hos den enhet som är föremål för sanktioner ska beaktas.
De grunder för bestämmelserna om sanktioner som anges i förordningen kompletteras med bestämmelserna om administrativa påföljder i 3 kap. i lagförslag 1 i propositionen. Utskottet anser att de föreslagna bestämmelserna om påföljder på vederbörligt sätt beaktar bestämmelserna i förordningen och det nationella handlingsutrymme som förordningen möjliggör. Också det nära förhållandet mellan förordningen om politisk reklam och förordningen om digitala tjänster och det nationella genomförandet av förordningen har beaktats, eftersom de föreslagna påföljdsbestämmelserna i stor utsträckning stämmer överens med lagen om tillsyn över förmedlingstjänster på nätet. Detta kan anses motiverat med beaktande av det nära förhållandet mellan förordningen om politisk reklam och den nationella genomförandelagstiftningen om den förordningen och förordningen om digitala tjänster och den nationella genomförandelagstiftningen (se bl.a. RP s. 52).
För att säkerställa att påföljdssystemet är effektivt anses det i propositionen vara nödvändigt att påföljden för överträdelser av vissa skyldigheter enligt förordningen är en administrativ påföljdsavgift av straffkaraktär (13 § i lagförslag 1). Det föreslås att en påföljdsavgift ska påföras endast för överträdelser av sådana skyldigheter för tillhandahållare av politiska reklamtjänster som är tillräckligt noggrant avgränsade, som inte innehåller kvalitativa eller öppna kriterier och där påföljdsavgiften kan anses stå i proportion till överträdelsen då användning av andra administrativa påföljder, såsom vite, inte kan anses vara tillräckligt effektivt och ändamålsenligt (se RP s. 52). Det högsta belopp för påföljdsavgiften (sex procent) som fastställs i förordningen föreslås på det sätt som förordningen möjliggör bli kopplat till tjänsteleverantörens omsättning.
Lagutskottet påpekar att området för det beteende som bestraffas med påföljdsavgifter bestäms utifrån delvis komplicerade bestämmelser i förordningen. I ljuset av detta och med beaktande av att den föreslagna regleringen gör det möjligt att påföra mycket stränga påföljdsavgifter betonar lagutskottet att påföljdsavgifterna ska vara proportionerliga och påföras i sista hand, samt att i första hand skall tillsynsmyndigheten ge rådgivning och styrning.
Konsekvenserna av påföljdsbestämmelserna och hur de fungerar bör följas noggrant. Påföljdssystemet får inte ha en sådan avskräckande effekt som är problematisk med tanke på det politiska och samhälleliga deltagandet (se GrUU 57/2022 rd).
Ekonomiska konsekvenser, samband med andra propositioner och ikraftträdande
Den föreslagna regleringen medför behov av tilläggsanslag för statens revisionsverk. Enligt propositionen hänför den sig till den andra tilläggsbudgetpropositionen för 2025 och avses bli behandlad i samband med den. Enligt propositionen avses lagarna träda i kraft den 10 oktober 2025, då EU-förordningen börjar tillämpas
Det har inte varit möjligt att behandla propositionen i riksdagen så att de föreslagna lagarna skulle ha trätt i kraft enligt den ovan nämnda tidsplanen. Ikraftträdandet senareläggs därför till ingången av 2026. Propositionen har därför lösgjorts från behandlingen av den andra tilläggsbudgetpropositionen för 2025. De tilläggsanslag till revisionsverket som genomförandet av propositionen kräver från ingången av 2026 ingår i budgetpropositionen för 2026 (RP 99/2025 rd). I budgetpropositionen för nästa år ökar också dataombudsmannens resurser, vilket är positivt med tanke på tillsynen över genomförandet av förordningen. Propositionen hör därmed samman med statsbudgeten för 2026 och ska behandlas i samband med den.
Regeringen föreslår att 1 § 2 mom. i lagförslag 7 (lagen om verkställighet av böter, 672/2002) ändras. Riksdagen har behandlat och behandlar för närvarande flera andra propositioner där det också föreslås att paragrafen ändras (RP 90/2024 rd, RP 5/2025 rd, RP 16/2025 rd, RP 26/2025 rd, RP 46/2025 rd, RP 74/2025 rd, RP 77/2025 rd, RP 128/2025 rd och RP 134/2025 rd). Ändringsförslagen och ikraftträdandet av ändringarna måste samordnas.