Allmänt

Med summariska tvistemål avses mål som kan väckas i tingsrätten genom en stämningsansökan som är mindre omfattande än en vanlig stämningsansökan. En mindre omfattande stämningsansökan kan användas i ett ärende som gäller en fordran på ett visst belopp, återställande av besittning eller ett rubbat förhållande eller vräkning, om saken inte är tvistig enligt käranden. De summariska tvistemålen utgör en stor ärendegrupp i tingsrätterna: 2017 kom det in mer än 400 000 summariska tvistemål till tingsrätterna. 

Tingsrätten delger svaranden stämningen bevisligen. I stämningen informeras svaranden om att käromålet bifalls genom en tredskodom, om svaranden inte avger svaromål eller inte i sitt svaromål uppger på vilka grunder han eller hon motsätter sig käromålet eller om svaranden åberopar en grund som saknar betydelse för målets avgörande. En tredskodom kan omedelbart efter det att den meddelats verkställas på samma sätt som en lagakraftvunnen dom. Om svaranden motsätter sig käromålet och åberopar en grund som kunde ha betydelse för målets avgörande, överförs behandlingen av ärendet till ett sedvanligt rättegångsförfarande i tvistemål. 

Svaranden får inte söka ändring i en tredskodom som meddelats av tingsrätten. Svaranden får dock söka återvinning hos den tingsrätt som meddelat tredskodomen inom 30 dagar från det att han eller hon bevisligen har fått del av den. 

Behandlingen av summariska tvistemål i tingsrätterna är i hög grad automatiserad. Ostridiga ärenden avgörs i huvudsak av kanslipersonalen genom skriftlig beredning, men om ärendet bestrids, överförs det som ett sedvanligt tvistemål till behandling av en domare eller tingsnotarie. Ett ärende överförs också till rättskipningspersonalen om det krävs rättslig bedömning av lagenligheten hos kärandens yrkande eller av svarandens svaromål vid den skriftliga beredningen. 

I dag behandlas summariska tvistemål i samtliga tingsrätter. Regeringen föreslår i sin proposition att behandlingen av summariska tvistemål ska centraliseras till nio tingsrätter och att elektroniska förfaranden i högre grad ska användas vid behandlingen. Meningen är att centraliseringen ska genomföras i det tingsrättsnätverk som träder i kraft vid ingången av 2019. I det nätverket finns det 20 tingsrätter i stället för 27 som i dag (RP 270/2016 rd — LaUB 11/2017 rd). 

Sammantaget anser utskottet att propositionen är behövlig och lämplig och tillstyrker lagförslaget, men med anmärkningarna och ändringarna nedan. 

Centralisering av behandlingen av summariska tvistemål

Propositionens bakgrund och utvecklingsalternativ

I reformprogrammet för rättsvården för åren 2013—2025 förutsätts det som en åtgärd på medellång sikt att summariska tvistemål antingen överförs från tingsrätterna till utsökningsmyndigheterna eller koncentreras till högst tre tingsrätter. Senare frångick man centraliseringen av summariska tvistemål på detta sätt, och 2016 slog justitie- och arbetsminister Jari Lindström fast riktlinjer enligt vilka summariska tvistemål ska centraliseras till högst två tingsrätter inom varje hovrätts domkrets, det vill säga till högst tio tingsrätter. 

I propositionen föreslås det nu att behandlingen av samtliga summariska tvistemål centraliseras till nio tingsrätter. Genom centraliseringen vill man förbättra effektiviteten och produktiviteten. Om det finns färre tingsrätter som behandlar summariska tvistemål, kan det antas att skillnaderna i förfarandena för behandling av ärenden och i behandlingstiderna minskar och verksamheten blir enhetligare (RP, s. 23). Ett annat mål är att ett större antal summariska tvistemål ska kunna avgöras av en mindre personal. Bakgrunden till förslaget är justitieförvaltningens minskade ekonomiska resurser (RP, s. 15). 

Det är möjligt att en centralisering av behandlingen av summariska tvistemål till utsökningsmyndigheterna eller till högst tre tingsrätter skulle ha gett större enhetlighets- och effektivitetsvinster än den modell som nu föreslås. Eftersom det inte nu föreslås någon sådan ändring, kan man fråga sig om den föreslagna centraliseringen till nio tingsrätter är motiverad och lämplig, när man också beaktar att tingsrättsnätverket ändå krymper till 20 tingsrätter vid ingången av 2019. Dessutom är det möjligt att påverka behandlingstiderna för summariska tvistemål och tingsrätternas produktivitet genom olika praktiska åtgärder, bland annat arbetsledning och organisering. Sammantaget har lagutskottet ändå beslutat sig för att förorda en centralisering av summariska tvistemål på det sätt som regeringen föreslår. Det finns betydande skillnader mellan tingsrätterna i fråga om behandlingstiderna för summariska tvistemål och produktiviteten (RP, s. 7, 12 och 13). År 2016 var den kortaste genomsnittliga handläggningstiden 1,3 månader och den längsta 6,7 månader. Samma år avgjordes också 225 summariska tvistemål per årsverke av kanslipersonalen i en tingsrätt, medan siffran i en annan tingsrätt var 427 summariska tvistemål. Skillnaderna är av betydelse för medborgarnas jämlikhet och tillgången på rättssäkerhet. Centraliseringen ökar antalet summariska tvistemål i de tingsrätter som behandlar sådana tvistemål, vilket enligt utskottet medför större möjligheter till specialisering och därmed större enhetlighet och effektivare handläggning. 

Centraliseringen kan leda till att det geografiska avståndet till en tingsrätt som behandlar summariska tvistemål blir längre än vad det är i dag. Det försämrar ändå inte parternas ställning med avseende på rättssäkerheten och möjligheterna till rättslig prövning, eftersom ostridiga summariska tvistemål behandlas vid skriftlig beredning som inte kräver att käranden eller svaranden kommer till tingsrätten. Om ett summariskt tvistemål däremot bestrids, blir det ett sedvanligt omfattande tvistemål och ska enligt propositionen överföras för behandling till den tingsrätt som är behörig på någon annan grund (10 kap. 20 § i lagförslaget). Exempelvis överförs ett yrkande mot en fysisk person för behandling till den tingsrätt inom vars domkrets personen i fråga har sin hemvist eller sin vanliga vistelseort. Parterna kan ändå samtycka till att ett tvistemål som bestrids behandlas i den tingsrätt som behandlar summariska tvistemål. 

Centraliseringen av summariska tvistemål har ett nära samband med den strukturreform av tingsrätterna som riksdagen godkände hösten 2017 och som träder i kraft vid ingången av 2019 (RP 270/2016 rd), eftersom centraliseringen utgår från det nya tingsrättsnätverket och meningen är att den ska träda i kraft samtidigt som tingsrättsreformen eller så snart som möjligt efter det. Därför är det beklagligt att reformerna inte har kunnat behandlas samtidigt i riksdagen också med hänsyn till att de summariska tvistemålen utgör en stor del av tingsrätternas arbete. Lagutskottet ansåg också redan när det behandlade regeringspropositionen om tingsrättsreformen att en samtidig behandling skulle ha varit lämplig framför allt med tanke på tingsrätternas personal- och lokalbehov (LaUB 11/2017 rd, s. 5). Utskottet inväntade vid den tidpunkten ändå inte propositionen om centralisering av summariska tvistemål, eftersom detta hade fördröjt behandlingen av tingsrättsreformen. Utskottet ansåg ändå att de samlade effekterna av tingsrättsreformen och centraliseringen av summariska tvistemål bör ägnas särskild uppmärksamhet vid den fortsatta beredningen. 

Vid beredningen av propositionen övervägde man också möjligheten att föreskriva att domstolar som behandlar summariska tvistemål ska ha riksomfattande behörighet (RP, s. 17). Detta innebär i praktiken att ett summariskt tvistemål kan inledas och på motsvarande sätt behandlas i samtliga tingsrätter som behandlar summariska ärenden oberoende av behörighetsgrunderna i rättegångsbalken. 

Ett lyckat system med uppdragskö infördes nyligen i summariska bötesärenden, och systemet har redan tidigare införts i rättshjälpsärenden. Enligt uppgift går det ändå inte att ta i bruk de systemen som sådana i summariska tvistemål. Trots att de ovannämnda bötesärendena på grund av sin summariska natur delvis kan jämställas med en stämningsansökan i ett summariskt tvistemål, är det alltid en myndighet som gör en bötesansökan i systemet med uppdragskö. I ett summariskt tvistemål görs stämningsansökan däremot av käranden, som kan vara en juridisk eller en fysisk person. När sökanden är en fysisk person kan ansökan dessutom också göras i pappersform. Det kräver att ansökan matas in i uppdragskön manuellt. Bland annat av dessa orsaker finns det olika datatekniska utmaningar i systemet med uppdragskö. Det finns eventuellt också rättsliga frågor kring den riksomfattande behörigheten som kräver utredning. Av de orsaker som anges ovan var det inte möjligt att genomföra systemet med uppdragskö inom tidtabellen för den nu aktuella propositionen. 

Utskottet anser ändå att den riksomfattande behörigheten och systemet med uppdragskö är av intresse. Det är viktigt att man senare utreder möjligheterna och behovet att införa ett sådant system i summariska tvistemål. 

Behöriga tingsrätter

Summariska tvistemål ska enligt propositionen centraliseras till Birkalands tingsrätt, Egentliga Finlands tingsrätt, Helsingfors tingsrätt, Kymmenedalens tingsrätt, Lapplands tingsrätt, Uleåborgs tingsrätt, Ålands tingsrätt, Österbottens tingsrätt och Östra Nylands tingsrätt (10 kap. 17 a § i lagförslaget). 

Eftersom tingsrätternas domkretsar bestäms enligt landskapen, har propositionen samband med den aktuella propositionen om landskapsreformen (RP 15/2017 rd). Propositionerna behöver ändå inte samordnas vid behandlingen i riksdagen, eftersom det föreskrivs genom förordning av statsrådet om tingsrätternas domkretsar i summariska tvistemål och de ändringar som landskapsreformen kräver kan beaktas när förordningen utfärdas. 

Enligt propositionen är utgångspunkten att ärendena centraliseras till en tingsrätt i varje hovrättsdomkrets så att den specialsakkunskap som behövs vid behandlingen av summariska tvistemål kan garanteras (RP, s. 24). Ett undantag från detta görs om antalet ärenden som ska behandlas eller de språkliga rättigheterna ger anledning till det. 

De sakkunniga som lagutskottet har hört och särskilt domstolarna har förhållit sig motstridigt till hur de tingsrätter som de summariska tvistemålen ska centraliseras till har bestämts. Enligt utskottets uppfattning är propositionen till dessa delar en kompromiss, där man har försökt beakta olika faktorer såsom geografiska avstånd, språkliga rättigheter, lokaler och konsekvenser för personalen. Utskottet anser således att den föreslagna centraliseringsmodellen kan godtas. När det gäller hovrätternas domkretsar framhåller utskottet emellertid följande. 

I Helsingfors hovrätts domkrets ska summariska tvistemål enligt propositionen behandlas i två tingsrätter: Helsingfors tingsrätt och den nya Östra Nylands tingsrätt. Detta baserar sig bland annat på antalet ärenden som ska behandlas, eftersom det kommer att avgöras cirka 50 000 summariska tvistemål i Helsingfors tingsrätt och cirka 65 000 summariska tvistemål i Östra Nylands tingsrätt per år (RP, s. 24). Lagutskottet ser den valda lösningen som motiverad med tanke på antalet ärenden. Utskottet fäster ändå uppmärksamhet vid att man till den nya Östra Nylands tingsrätt centraliserar alla summariska tvistemål utom de som behandlas i Helsingfors tingsrätt, det vill säga de summariska tvistemålen vid nuvarande Esbo tingsrätt, Hyvinge tingsrätt (i fråga om Östra Nyland), Östra Nylands tingsrätt, Västra Nylands tingsrätt och Tusby tingsrätt. Förslaget är således av betydelse också med tanke på lokalarrangemangen och tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna. 

Den nya Östra Nylands tingsrätt har kanslier i Vanda och Hyvinge och sammanträdesplatser i Vanda, Hyvinge och Borgå. Enligt uppgift från justitieministeriet medför strukturförändringen och centraliseringen av summariska tvistemål ett behov att koncentrera lokalerna i Vanda och Hyvinge och att i någon mån öka kapaciteten när det gäller sammanträdessalar. Personalen vid den nya Östra Nylands tingsrätt, inklusive de som handlägger summariska ärenden, får för närvarande ändå plats i de fastigheter som finns i Vanda och Hyvinge. Det finns således inte något behov av nya lokaler. 

I fråga om tillgodoseende av de språkliga rättigheterna konstaterar utskottet att den svenskspråkiga befolkningens andel är betydande både i domkretsen för den nuvarande Västra Nylands tingsrätt (med kansli i Raseborg) och i domkretsen för Östra Nylands tingsrätt (kansli i Borgå), och kunskaperna i svenska är starka vid de tingsrätterna. Enligt uppgift till utskottet är det ändå osäkert i vilken mån den svenskkunniga personalen vid de tingsrätter som läggs ned i tingsrättsreformen övergår till den nya Östra Nylands tingsrätt. Det finns således en risk för att man tappar kompetent språkkunnig personal. Detta är ett problem, eftersom det för att de språkliga rättigheterna de facto ska bli tillgodosedda framför allt krävs att de tvåspråkiga tingsrätterna har tillräckligt med personal som kan både finska och svenska. 

Utskottet betonar därför att man vid centraliseringen av summariska tvistemål till den nya Östra Nylands tingsrätt särskilt bör se till att de språkliga rättigheterna tillgodoses och beakta personalens kompetens och ställning. Man kan till exempel placera språkdomare och språknotarier vid Östra Nylands tingsrätt och beakta kunskaper i svenska vid rekrytering och utbildning. Man bör särskilt måna om den språkkunniga kanslipersonalen och stämningsmännen så att de är villiga att flytta över till den nya tingsrätten. Man kunde exempelvis hålla kvar serviceställen också på andra platser än i kanslierna i Vanda och Hyvinge, till exempel sammanträdesplatsen i Borgå, och ordna med möjligheter till distansarbete. Till dessa delar hänvisar utskottet också till vad det sade i samband med omstruktureringen av tingsrätterna (LaUB 11/2017 rd, s. 11—12). Utskottet förutsätter att man följer reformen och dess konsekvenser för de språkliga rättigheterna. 

Det föreslås att summariska tvistemål i Åbo hovrätts domkrets ska centraliseras till Birkalands tingsrätt och Egentliga Finlands tingsrätt och att Ålands tingsrätt dessutom också ska behandla dessa ärenden. Behandlingen av summariska tvistemål i tre tingsrätter är ett undantag från beslutet om att ärendena ska behandlas i högst två tingsrätter i varje hovrättsdomkrets. Tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna stöder ändå den föreslagna lösningen. 

Lagutskottet noterar ändå att enligt det utkast till förordning som bifogats propositionen hör inte bara landskapet Birkaland utan också landskapet Satakunta till domkretsen för Birkalands tingsrätt. Att sådana summariska tvistemål som för närvarande behandlas i Satakunta tingsrätt ska behandlas i Birkalands tingsrätt är ett undantag från indelningen i hovrättsdomkretsar, eftersom Satakunta tingsrätt hör till Vasa hovrätts domkrets, medan Birkalands tingsrätt för sin del hör till Åbo hovrätts domkrets. Av propositionen följer att summariska tvistemål som väckts i Birkalands tingsrätt kan komma både till Åbo hovrätt och till Vasa hovrätt för behandling. Det beror på att ändring i ett avgörande som meddelats av Birkalands tingsrätt ska sökas hos Åbo hovrätt, men om ett summariskt tvistemål bestrids och behandlas till exempel i Satakunta tingsrätt, ska ändring i det avgörande som meddelats av den tingsrätten sökas hos Vasa hovrätt. Den hovrätt hos vilken ändring ska sökas bestäms alltså enligt vilken tingsrätt som har meddelat avgörandet. I regeringens proposition motiveras det att de summariska ärenden som behandlas i Satakunta tingsrätt ska höra till Birkalands tingsrätt med målet att fördela ärendena jämnt mellan Birkalands och Egentliga Finlands tingsrätter. Enligt propositionen skulle det dessutom vara lättare för den personal som behandlar summariska tvistemål i Satakunta tingsrätt att börja arbeta vid Birkalands tingsrätt än vid Österbottens tingsrätt (RP, s. 24). Enligt de uppgifter som utskottet fått är det ändå osäkert i vilken mån personalen vid Satakunta tingsrätt kommer att flytta över till Birkalands tingsrätt. Med hänsyn också till de övriga omständigheter som nämns ovan anser utskottet att det är viktigt att man följer hur indelningen i domkretsar fungerar till dessa delar. 

Behandlingen av summariska tvistemål i Vasa hovrätts domkrets föreslås bli centraliserad till Österbottens tingsrätt. Bakgrunden är att man vill tillgodose de språkliga rättigheterna för den svenskspråkiga befolkningen. Antalet ärenden som ska behandlas är cirka 35 000 per år. Utskottet har ingenting att invända mot förslaget till denna del. 

Det föreslås att summariska tvistemål i Östra Finlands hovrätts domkrets centraliseras till Kymmenedalens tingsrätt, med undantag för Pyttis kommun. Utifrån antalet ärenden 2016 kommer det att behandlas cirka 65 000 summariska tvistemål i Kymmenedalens tingsrätt i och med centraliseringen. Enligt propositionen ger antalet ärenden inte anledning att fördela behandlingen av ärenden mellan två tingsrätter. Det sägs också i propositionen att Kymmenedalens tingsrätt finns på skäligt avstånd och är lättillgänglig från verksamhetsställena för både Päijänne-Tavastlands, Södra Karelens och Södra Savolax tingsrätter (s. 25). För en centralisering till Kymmenedalens tingsrätt talar också lokalaspekter, enligt uppgift till utskottet. 

Lagutskottet konstaterar att antalet summariska tvistemål som behandlas vid Kymmenedalens tingsrätt är stort jämfört med de övriga tingsrätter som behandlar dessa ärenden. Också geografiskt är hovrättens domkrets omfattande, och avståndet mellan Kymmenedalens tingsrätt och de nordliga kommunerna i domkretsen är stort. Parternas rättsskydd försämras ändå inte trots det geografiska avståndet, eftersom en part på det sätt som sägs ovan inte behöver komma till den tingsrätt som behandlar ärendet om ett summariskt tvistemål bestrids, om inte parten samtycker till det. Med beaktande av detta har utskottet beslutat att tillstyrka centraliseringen av summariska tvistemål till Kymmenedalens tingsrätt. Utskottet ser det ändå som viktigt att man följer hur denna lösning fungerar och vilka konsekvenser den har för personalen. 

För Norra Finlands del föreslås det att summariska tvistemål centraliseras till Lapplands och Uleåborgs tingsrätter. I Uleåborgs tingsrätt kommer det att behandlas cirka 20 000 och i Lapplands tingsrätt drygt 15 000 ärenden per år. Genom förslaget försöker man bland annat säkerställa att samernas språkliga rättigheter bevaras på nuvarande nivå. Utskottet har inget att invända mot det här förslaget. 

Av det som sägs ovan framgår det att regeringens förslag inte skapar tingsrätter som är lika stora när det gäller antalet ärenden. Det kommer att finnas stora skillnader mellan tingsrätterna i det här avseendet. Utskottet anser att det är viktigt att man beaktar detta i tingsrätternas resurser och att man följer hur lösningen fungerar. 

Ärenden som centraliseras

Enligt förslaget omfattar centraliseringen alla summariska tvistemål. Ungefär 1—2 procent av de summariska tvistemålen är inte fordringsmål (RP, s. 18), det vill säga vräkning eller återställande av besittning eller ett rubbat förhållande. 

Utskottet håller med slutsatsen i propositionen om att ett klart och effektivt system talar för att samtliga summariska ärenden ska centraliseras. Antalet ärenden som inte är fordringsmål är litet, och gränsdragningen mellan fordringsmål och andra mål är inte alltid helt tydlig. 

Överföring av ett summariskt tvistemål och återvinning

Om den tingsrätt som är behörig i ett summariskt tvistemål inte bifaller käromålet genom en tredskodom eller genom dom efter medgivande och denna tingsrätt inte på någon annan grund är behörig att pröva målet, ska målet överföras för behandling till den tingsrätt som är behörig på någon annan grund (10 kap. 20 § 2 mom. i lagförslaget). Skyldigheten att överföra målet är ändå inte absolut. Om båda parterna samtycker till det, behöver målet inte överföras. 

En del av de sakkunniga som utskottet hörde understödde inte förslaget om överföring utan ansåg att den behöriga tingsrätten i ett summariskt tvistemål borde vara behörig också om målet bestrids, eller så borde ett tvistemål som bestrids automatiskt överföras för behandling till den tingsrätt som är behörig på någon annan grund, utan något krav på samtycke av parterna. Den föreslagna regleringen om överföring av ärenden ansågs också vara inkonsekvent. När svaranden söker återvinning i en tredskodom ska ärendet enligt förslaget alltid behandlas i en tingsrätt som behandlar summariska tvistemål, trots att det är fråga om en motsvarande situation som när ett ärende bestrids redan i stämningsansökan. 

Överföringen av ärenden på det föreslagna sättet medför arbete för tingsrätterna och kan påverka effektiviteten i deras verksamhet. Å andra sidan är det inte särskilt vanligt att ett summariskt tvistemål bestrids. Bara någon procent av de ostridiga tvistemål som väcks bestrids så att de ska behandlas som ett omfattande tvistemål. Man bör också beakta att centraliseringen kommer att leda till att de behöriga tingsrätternas domkretsar geografiskt blir större, vilket avsevärt kan förlänga parternas resor till tingsrätten i vissa fall. Lagutskottet anser att de omständigheter som nämns ovan talar för att ett summariskt tvistemål som bestrids ska överföras till den tingsrätt som är behörig på någon annan grund, på det sätt som föreslås i propositionen. Om svaranden är en fysisk person, överförs ärendet i så fall till den tingsrätt inom vars domkrets personen i fråga har sin hemvist eller sin vanliga vistelseort. Det är ändå motiverat att skyldigheten att överföra ärendet inte är absolut utan att behandlingen kan fortsätta i den tingsrätt som är behörig i det summariska tvistemålet om parterna samtycker till det. Eftersom det är fråga om ny reglering som medför en del gränsdragningsfrågor och praktiska konsekvenser för tingsrätternas arbete bör man följa hur den fungerar. 

Man bör ändå inte i onödan överföra ärenden till den tingsrätt som är behörig på någon annan grund. Det bör ske endast när kraven på rättssäkerhet förutsätter det och särskilt när ärendet bestrids och behandlingen av ärendet fortsätter i ett sedvanligt rättegångsförfarande i tvistemål. Exempel på sådana typiska situationer är enligt uppgift att tingsrätten delvis bifaller yrkandena i käromålet genom en tredskodom på grund av svarandens passivitet och delvis förkastar yrkandena genom en dom på grund av att de är klart ogrundade (5 kap. 13 § 1 mom. i rättegångsbalken). I det fallet förutsätter den föreslagna regleringen att ärendet överförs, men utskottet anser att det i en sådan här situation är motiverat och lämpligt att den tingsrätt som är behörig i det summariska tvistemålet kan meddela både en tredskodom och en dom. För att säkerställa detta föreslår utskottet att den föreslagna bestämmelsen ändras på det sätt som anges nedan i detaljmotiven. 

Utskottet noterar också att regeringens proposition inte innehåller några förslag till ändringar i bestämmelserna om återvinning. Av detta följer att återvinning i en tredskodom ska sökas hos den tingsrätt som meddelat domen på det sätt som anges i 12 kap. 15 § 1 mom. i rättegångsbalken. Om ansökan om återvinning tas till prövning, blir ett ärende som avgjorts genom en tredskodom stridigt och behandlingen av ärendet fortsätter från den behandlingsfas i vilken tredskodomen meddelades. Frågan om i vilken tingsrätt ärendet då ska behandlas är ändå inte entydig i ljuset av den bestämmelse som föreslås i propositionen. 

Utskottet anser att om ansökan om återvinning tas till prövning, är det av konsekvensskäl motiverat att överföra ärendet till den tingsrätt som är behörig på någon annan grund. Det betyder att ett ärende som blivit stridigt på grund av en ansökan om återvinning i fråga om den behöriga domstolen behandlas på samma sätt som om ärendet bestridits redan i stämningsansökan. Om parterna emellertid samtycker till att ärendet behandlas i den tingsrätt som meddelat tredskodomen, får ärendet behandlas i den domstolen. Vid återvinning måste man å andra sidan också beakta de situationer där det inte är motiverat eller lämpligt att överföra ett ärende. I ett sådant fall när ärendet avvisas på grund av att det i ansökan om återvinning endast åberopas sådana skäl som inte har någon betydelse vid prövningen av målet (12 kap. 15 § 2 mom. i rättegångsbalken) behöver ärendet därför inte överföras, utan det får avgöras av den tingsrätt som meddelat tredskodomen. Utskottet föreslår i detaljmotiven att den föreslagna bestämmelsen ändras för att förtydliga det som sägs ovan. 

Elektronisk kommunikation

Enligt förslaget ska en juridisk person, en näringsidkare, en fysisk person som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet samt ett rättegångsombud och ett rättegångsbiträde lämna in stämningsansökan i ett summariskt tvistemål till tingsrätten i elektronisk form via ett informationssystem eller e-tjänsten (5 kap. 3 a § 1 mom. i lagförslaget). Stämningsansökningar som lämnas in på något annat sätt ska genast avvisas. Bestämmelsen är ny jämfört med nuläget. 

Grundlagsutskottet ansåg i sitt utlåtande om propositionen att den föreslagna skyldigheten kan anses vara ett ordinärt och godtagbart processuellt krav (GrUU 4/2018 rd). 

Lagutskottet tillstyrker skyldigheten för en juridisk person, en näringsidkare, en fysisk person som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet samt ett rättegångsombud och ett rättegångsbiträde att använda elektroniska förfaranden. I denna typ av verksamhet används i allt högre grad e-tjänster på nätet. Det går att göra en elektronisk stämningsansökan via ett informationssystem (Santra). Eftersom detta kostar är det viktigt att stämningsansökan kan göras elektroniskt också via justitieförvaltningens webbaserade e-tjänst. Den är gratis och lätt att använda och lämpar sig därför också för andra än de största borgenärerna. Det är ändå motiverat att skyldigheten att använda e-tjänster inte utsträcks till att gälla fysiska personer som agerar i egen sak utan att dessa också framöver ska kunna lämna in en summarisk stämningsansökan till tingsrätten i skriftlig form. 

Å andra sidan är det motiverat att skyldigheten att använda e-tjänster för juridiska personer och de övriga aktörer som anges i propositionen inte är absolut. Utskottet understöder därför möjligheten att stämningsansökan i undantagsfall kan lämnas in i pappersform eller som bifogad e-postbilaga (2 mom.). 

Enligt ordalydelsen i den föreslagna bestämmelsen gäller skyldigheten att lämna in stämningsansökan till tingsrätten i elektronisk form inte intressebevakare. Utskottet anser att denna lösning är motiverad, trots att den föreslagna skyldigheten skulle kunna utsträckas till en av domstolen förordnad intressebevakare på samma sätt som när det gäller ett rättegångsombud. Å andra sidan är det motiverat att i detta sammanhang behandla en laglig intressebevakare, till exempel ett barns förälder, på samma sätt som en fysisk person som agerar i egen sak. Av tydlighetsskäl bör intressebevakare ändå behandlas på samma sätt, oberoende av om det är fråga om en intressebevakare som har förordnats av domstolen eller en laglig intressebevakare. Därför är det motiverat att inte utsträcka skyldigheten att använda e-tjänster till intressebevakare. 

Ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för personalen

En centralisering av summariska tvistemål är i praktiken en förutsättning för att effektivitetsvinsten av en ökad användning av e-tjänster kan förverkligas i form av besparingar i årsverken (RP, s. 30). I propositionen gör regeringen den riktgivande bedömningen att årliga kostnadsbesparingar på sammanlagt cirka 800 000 euro, det vill säga 20 årsverken, kan fås från en ökad användning av e-tjänsten och en centralisering av behandlingen. Genom ändringarna anpassas domstolarnas verksamhet till de besparingar i domstolarnas omkostnader som redan ingår i ramarna för statsfinanserna. 

Enligt propositionen medför centraliseringen emellertid också kostnader, bland annat när personalen omplaceras och på grund av förändrade lokalbehov. Under utskottsbehandlingen av propositionen har justitieministeriet preciserat att kostnaderna för överföring av personalen inte har beräknats separat, eftersom de har bedömts som en del av reformen av tingsrätterna. Justitieministeriet har också bedömt att centraliseringen av summariska tvistemål inte kräver nya lokaler, eftersom lokalerna för till exempel Kymmenedalens tingsrätt och den nya Östra Nylands tingsrätt bedöms räcka också för behandlingen av summariska tvistemål. 

Reformerna kräver också ändringar i datakommunikations- och ärendehanteringssystemen. Enligt propositionen medför dessa ändringar kostnader på uppskattningsvis cirka 215 000 euro. Det handlar ändå om en utgift av engångsnatur. 

Lagutskottet konstaterar att de ekonomiska konsekvenser som behandlas i propositionen är uppskattningar och att de är förenade med osäkerhetsfaktorer. Därför är det viktigt att följa konsekvenserna av reformen och också de sammantagna konsekvenserna i förhållande till strukturreformen av tingsrätterna (se också LaUB 11/2017 rd). 

Ökningen av e-tjänsterna kommer att minska statens inkomster av domstolarnas prestationer med cirka 1 360 000 euro (RP, s. 31). Det beror på att domstolsavgiften i ett ärende som lämnats in direkt till tingsrättens datasystem är lägre än i ett ärende som väckts på något annat sätt. Att de avgifter som tas ut för domstolarnas prestationer minskar har ändå inte någon direkt betydelse för domstolarnas anslag, eftersom domstolarnas utgifter inte täcks med de avgifterna. Det bör också noteras att gäldenären har nytta av att domstolsavgiften minskar till följd av användningen av e-tjänster, eftersom det är gäldenären som i sista hand betalar avgiften. 

Personalminskningarna till följd av propositionen drabbar främst kanslipersonalen. Utskottet anser att det är ytterst viktigt att sträva efter att genomföra minskningen så att det i regel inte finns något behov av uppsägningar. Reformen bör också i övrigt genomföras med särskild fokus på villkoren för de anställda och minimering av olägenheterna för dem. Man bör också satsa på tingsrätternas ledning. 

Ikraftträdande

Enligt propositionen avses den föreslagna lagen träda i kraft vid ingången av 2019, samtidigt med den lagstiftning som gäller reformen av tingsrättsnätverket, eller så snart som möjligt efter det. 

Vid sakkunnigutfrågningen i utskottet sades det att ikraftträdandet av reformen bör skjutas upp tills det nya informations- och ärendehanteringssystemet AIPA tas i bruk i domstolarna i tvistemål. Det betyder ett uppskov på några år. 

Enligt justitieministeriet är det ändå inte ändamålsenligt att vänta tills AIPA blir klart och börjar användas. De ändringar som reformen kräver kan relativt snabbt göras i Tuomas, det system som i dag används i summariska tvistemål, och i andra program som är kopplade till det, delvis i samband med det normala systemunderhållet. Enligt justitieministeriet finns det inga planer på att slopa datasystemet Tuomas inom de närmaste åren. Det systemet kommer dessutom att användas parallellt med AIPA i ungefär två års tid efter det att AIPA börjat användas. 

Med stöd av det som sägs ovan anser utskottet inte att det är motiverat att skjuta fram reformen tills AIPA tas i bruk i summariska tvistemål. Reformen som innebär centralisering av summariska tvistemål kan dock inte träda i kraft innan ändringar som stöder reformen har gjorts i de nuvarande datasystemen. Enligt uppgift från Rättsregistercentralen ska uppdateringarna vara klara den 1 september 2019. Reformen kan således träda i kraft tidigast då. 

Uppföljning

Lagutskottet ansåg i samband med strukturreformen av tingsrätterna att det är motiverat att på bred front bevaka hur reformen fungerar och vilka effekter den får med hänsyn till den regionala tillgången till rättssäkerhet, fullföljandet av de språkliga rättigheterna, utbudet av juridiska tjänster samt de ekonomiska kostnaderna och besparingarna. Lagutskottet ansåg då också att man samtidigt bör ge akt på de samlade effekterna av tingsrättsreformen och den eventuella reformen av behandlingen av summariska tvistemål. Utskottet förutsatte att det får en utredning i frågan före utgången av 2022. Riksdagen godkände ett uttalande om saken utifrån lagutskottets betänkande (RSv 126/2017 rd). 

Lagutskottet föreslår att ett motsvarande uttalande godkänns också i fråga om den nu aktuella propositionen om summariska tvistemål (Utskottets förslag till uttalande). 

Utvecklingen av antalet summariska fordringsmål

Antalet summariska tvistemål varierar varje år. Också det ekonomiska läget påverkar situationen. Antalet summariska fordringsmål har ändå ökat märkbart: 2016 kom det in 340 000 summariska tvistemål till tingsrätterna medan antalet 2017 översteg 400 000. Dessutom har antalet summariska tvistemål ökat redan en längre tid. Före snabblånens tid kom det in cirka 150 000 summariska tvistemål till tingsrätterna per år. Det ökade antalet summariska tvistemål verkar således ha ett samband med snabblånefenomenet. Lagutskottet ser allvarligt på situationen. 

Praxis när det gäller korta snabblån som kan sökas på webben och genom textmeddelanden har varierat, och man har ingripit i de problematiska förfaranden som tillämpats av en del kreditgivare också genom lagändringar. I ljuset av det som sägs ovan verkar det ändå som om regleringen om snabblån behöver utvecklas ytterligare. Utskottet anser att det är viktigt att vidta åtgärder i detta syfte så snart som möjligt.