Allmänt

Bestämmelser om erkännande, utredning, fastställande och upphävande av moderskap och faderskap finns för närvarande i separata lagar. Bestämmelser om faderskap finns i faderskapslagen (11/2015), som trädde i kraft 2016, och bestämmelser om moderskap i moderskapslagen (253/2018, MI 3/2018 rd), som trädde i kraft 2019. Även om bestämmelserna ingår i separata lagar motsvarar de i stor utsträckning varandra. Vid behandlingen av medborgarinitiativet om moderskapslagen ansåg lagutskottet att en enhetlig reglering är naturlig, eftersom fastställandet av moderskap och faderskap är förknippat med många gemensamma frågor. Utskottet ansåg dock att det finns anledning att fundera över möjligheten att införa en gemensam föräldraskapslag senare när erfarenheterna av faderskaps- respektive moderskapslagen är större (LaUB 1/2018 rd, s. 4). 

Regeringen föreslår att bestämmelserna om moderskap och faderskap samlas i en gemensam lag. Det centrala syftet är att tekniskt slå samman moderskaps- och faderskapslagarna, men dessutom föreslås vissa ändringar utifrån de behov som framkommit i tillämpningspraxisen. 

Lagutskottet anser att propositionen behövs och fyller sitt syfte och tillstyrker lagförslagen men med följande anmärkningar och ändringsförslag. 

Möjligheten att återkalla eller bestrida föräldraskap inom 30 dagar slopas

Faderskap och moderskap kan i dag erkännas antingen före eller efter barnets födelse. Före barnets födelse kan detta göras på rådgivningsbyrån för mödravård eller hos barnatillsyningsmannen och efter barnets födelse hos barnatillsyningsmannen. 

Den som på förhand har erkänt sitt faderskap eller moderskap kan återkalla erkännandet genom att underrätta barnatillsyningsmannen om detta inom 30 dagar från barnets födelse. Den mor som har fött barnet eller den som anser sig vara barnets förälder i stället för den som har erkänt föräldraskapet, kan genom en anmälan inom samma tidsfrist föra fram sin uppfattning att den som har erkänt barnet inte är barnets förälder. Om erkännandet på detta sätt återkallas eller bestrids, är erkännandet verkningslöst och barnatillsyningsmannen inleder en faderskaps- eller moderskapsutredning. Faderskapet eller moderskapet kan inte fastställas förrän 30 dagar har förflutit från barnets födelse. 

Det framgår av propositionen att det ovan beskrivna förhandserkännandet i sig fungerar bra och används i stor utsträckning (RP, s. 6). Möjligheten till 30 dagars återkallelse och bestridande efter barnets födelse har dock utnyttjats ytterst sällan och har i tillämpningspraxis upplevts som onödig. Exempelvis 2019 återkallades eller bestreds endast 0,1 procent av alla erkännanden av faderskap före barnets födelse. Regeringen föreslår därför att karenstiden på 30 dagar slopas. För oklara fall föreslås att de korrigerande åtgärder som för närvarande står till buds bevaras och att nya korrigerande åtgärder införs. 

De sakkunniga har i huvudsak förhållit sig positiva till förslaget att slopa karenstiden på 30 dagar, men förslaget har också mött motstånd med motiveringen att de föreslagna korrigerande åtgärderna i oklara fall inte är tillräckliga. Förslaget har ansetts försvaga ställningen både för den som på förhand har erkänt föräldraskapet och för den som anser sig vara barnets förälder i stället för den som har erkänt föräldraskapet. 

Lagutskottet menar att det i regel ligger i barnets intresse att två juridiska föräldrar fastställs för barnet så snart som möjligt efter barnets födelse. Fastställandet av föräldraskapet har betydande rättsverkningar bland annat för vårdnaden om barnet och namngivningen, och det är viktigt att barnets ställning i dessa avseenden är tydlig. 

Sammantaget har lagutskottet kommit fram till att barnets och barnfamiljens bästa talar för att slopa karenstiden på 30 dagar. Möjligheten att återkalla eller bestrida ett erkännande har utnyttjats i mycket liten utsträckning, och i de flesta fall skjuter karenstiden upp fastställandet av föräldraskapet på ett omotiverat sätt. Enligt uppgifter från barnatillsyningsmännens praktiska erfarenheter har det till exempel endast i enstaka fall förekommit att någon utanför familjen bestridit ett erkännande. Det bedöms bero på att trettio dagar är en mycket kort tid för den som inte ingår i familjens vardag och normala sociala nätverk. En utomstående har inte nödvändigtvis ens blivit medveten om barnets födelse förrän det har gått 30 dygn. 

Som motvikt till slopandet av karenstiden krävs dock tillräckliga åtgärder för att vid behov utreda och rätta till oklarheter i fråga om barnets ursprung. I fråga om detta anför lagutskottet följande. 

Möjligheten att erkänna föräldraskapet före barnets födelse har tagits i bruk för så kallade klara fall (se LaUB 16/2014 rd och RP 91/2014 rd). Detta framgår bland annat av de nuvarande bestämmelserna om skyldighet för hälsovårdare, barnmorskor och barnatillsyningsmän att vägra ta emot ett erkännande, om det finns oklarheter i saken. Bestämmelsen föreslås stå kvar (19 § 4 mom. i lagförslag 1). I oklara fall ska föräldraskapet således inte erkännas före barnets födelse, utan först efter barnets födelse, varvid man genom rättsgenetisk faderskapsundersökning kan försäkra sig om barnets genetiska föräldraskap före erkännandet (21 § i lagförslag 1). 

Om föräldraskapet har erkänts på förhand och det uppstår osäkerhet om föräldraskapet före barnets födelse, föreslås det i propositionen att möjligheten att återkalla erkännandet på förhand ska kvarstå före barnets födelse (20 § i lagförslag 1). Utskottet har inget att anmärka på detta, eftersom ett sådant återkallande av erkännande inte fördröjer fastställandet av föräldraskapet, vilket däremot den nuvarande karenstiden efter barnets födelse gör. 

Om föräldraskapet har erkänts på förhand, men det i stället uppstår osäkerhet om föräldraskapet först efter barnets födelse, kan föräldraskapet på samma sätt som nu utredas av barnatillsyningsmannen. Till denna del föreslås det som en ny metod att den mor som har fött barnet och den som har erkänt sitt föräldraskap före barnets födelse tillsammans kan begära att barnatillsyningsmannen utreder föräldraskapet inom sex månader från barnets födelse (6 § 3 mom. 1 punkten i lagförslag 1). Också en person utanför familjen kan erkänna eller meddela att han eller hon ämnar erkänna föräldraskapet, varvid föräldraskapet ska utredas om den mor som har fött barnet och den person som på förhand har erkänt föräldraskapet samtycker till detta (6 § 3 mom. 2 punkten i lagförslag 1). Denna möjlighet ingår också i den gällande lagstiftningen och det har inte fastställts någon tidsfrist för den. Sakkunniga har dock framfört att den som på förhand har erkänt föräldraskapet och den som konkurrerar om föräldraskapet bör ha självständig möjlighet att inleda en utredning av föräldraskapet hos barnatillsyningsmannen. 

Vid beredningen av propositionen övervägdes enligt uppgift kravet på att en förälder eller en konkurrerande part ensam ska kunna begära utredning av föräldraskapet, men förslaget slopades eftersom ett sådant krav sannolikt inte skulle leda till att oklarheten om föräldraskapet skingras. Det beror på att en utredning av föräldraskapet förutsätter rättsgenetiska faderskapsundersökningar, för vilket barnatillsyningsmannen i princip behöver samtycke av den som skulle bli föremål för undersökningen. Endast domstol har behörighet att låta utföra sådana undersökningar utan samtycke av den som undersöks, eftersom provtagning är en åtgärd som ingriper i den personliga integriteten som skyddas i 7 § i grundlagen. 

Eftersom det för en rättsgenetisk faderskapsundersökning behövs prov inte bara av faderskandidaten utan också av barnet, krävs samtycke till provtagningen antingen av barnet självt eller av barnets vårdnadshavare. I en situation där den som på förhand har erkänt föräldraskapet vill att barnatillsyningsmannen utreder barnets föräldraskap, förutsätter en utredning av föräldraskapet således alltid också medverkan av den mor som har fött barnet. Om en person utanför familjen begär att föräldraskapet utreds och barnets andra förälder redan har fastställts på basis av ett erkännande som getts före barnets födelse, förutsätter utredande av föräldraskapet genom prov på barnet att både den mor som har fött barnet och den som på förhand har erkänt föräldraskapet godkänner provtagningen. 

Av kravet på samtycke från barnets vårdnadshavare följer således att en utredning av föräldraskapet som inletts enbart på yrkande av den ena föräldern eller en person utanför familjen inte kan leda till önskat resultat. Av samma orsak förutsätts för närvarande att makar endast tillsammans kan begära en faderskapsutredning hos barnatillsyningsmannen (4 § 2 mom. 3 punkten i faderskapslagen). Mot bakgrund av vad som anförts ovan har utskottet inget att anmärka på propositionens förslag till bestämmelser. 

Ett felaktigt fastställt föräldraskap kan rättas också genom domstolsförfarande. I anknytning till detta och till det föreslagna slopandet av en karenstid på 30 dagar föreslås det i propositionen att den krets av personer som har rätt att väcka talan om upphävande av faderskap eller moderskap utvidgas så att den som anser sig vara barnets förälder i stället för barnets juridiska förälder ska ha rätt att väcka talan på grund av familjeförhållande eller ett därmed jämförbart förhållande också när föräldraskapet har fastställts på grundval av ett erkännande som gjorts före barnets födelse. Enligt gällande lagstiftning har en man utanför familjen sådan talerätt endast i situationer där faderskapet bygger på en faderskapspresumtion (42 § 2 mom. i faderskapslagen). 

Utskottet anser att den föreslagna utvidgningen av talerätten till situationer med förhandserkännande förbättrar ställningen och rättsskyddet för en kandidat som inte hör till familjen. För att förbättra en sådan persons rättsliga ställning är det dock motiverat att i detta sammanhang utvidga talerätten också till sådana situationer där föräldraskapet har erkänts efter barnets födelse. I och med ändringen utvidgas talerätten för en person utanför familjen till att gälla alla föräldraskapssituationer. Utskottet föreslår därför att den föreslagna bestämmelsen ändras på det sätt som beskrivs närmare nedan (48 § 2 mom. i lagförslag 1). 

Sammantaget anser utskottet att de åtgärder för korrigering av föräldraskapet som föreslås för oklara fall är ändamålsenliga. 

I propositionen föreslås inga innehållsmässiga ändringar i de materiella villkor för talerätt för personer utanför familjen (48 § 2 mom. i lagförslag 1). Dessa villkor är strikta, eftersom de förutsätter både ett förhållande som kan jämställas med ett familjeförhållande och att de krav som anknyter till barnets bästa bedöms och uppfylls. Lagutskottet anser att det i fortsättningen är motiverat att bedöma om dessa villkor fortfarande är motiverade och aktuella. Vid bedömningen är det viktigt att på ett balanserat sätt beakta barnets bästa, barnets rätt att känna sitt ursprung samt skyddet för det sociala familjelivet. Vid bedömningen är det också av betydelse att det inte har ställts några särskilda villkor eller tidsfrister för barnets egen talerätt. 

Tidsfrist för talan om upphävande av föräldraskap

Talan om upphävande av faderskap eller moderskap ska väckas inom två år (44 § i faderskapslagen och 38 § i moderskapslagen). Begynnelsetidpunkten för tidsfristen har beroende på situationen förknippats med barnets födelse, fastställandet av faderskap eller fastställandet av moderskap. Det har inte fastställts någon tidsfrist för barnets egen talerätt. 

Talan om upphävande kan dock prövas även om den har väckts efter fristens utgång, i det fall att käranden har haft laga förfall eller anför något annat vägande skäl till att talan inte har väckts tidigare. Ett mycket vägande skäl har i rättspraxis i synnerhet ansetts vara att frågan om huruvida föräldraskapet stämmer har uppkommit först efter det att tiden för väckande av talan löpt ut. Enligt rättspraxis ska talan då väckas snabbt efter det att misstanken uppstod och omedelbart när det inte längre finns något skäl att avstå från att väcka talan (se RP s. 11). 

Regeringen föreslår att bestämmelserna om tidsfrister för talan om upphävande av föräldraskap bibehålls. Enligt 50 § 1 mom. i den föreslagna föräldraskapslagen ska talan väckas inom två år från barnets födelse eller från det att föräldraskapet fastställdes. Det föreslås ingen tidsfrist för barnets egen talerätt, vilket motsvarar nuläget. Enligt det föreslagna 50 § 2 mom. kan talan dock prövas även om den har väckts efter fristens utgång, i det fall att käranden har haft laga förfall eller anför något annat vägande skäl till att talan inte har väckts tidigare. Talan ska dock lämnas utan prövning, om talan inte väckts inom ett år från det att skälet att avstå från att väcka talan hade upphört. 

Den föreslagna regleringen skiljer sig från den gällande i det avseendet att i en situation där talan om upphävande inte har väckts inom den i huvudregeln föreskrivna tidsfristen på två år, gäller för väckande av talan en exakt tidsfrist, som dock ger sökanden mer tid än för närvarande att bedöma ärendet. Dessutom har kravet på att skälet ska vara vägande lindrats jämfört med nuläget. 

Grundlagsutskottet har inget att anmärka på den föreslagna regleringen (se GrUU 26/2021 rd). 

Nästan alla sakkunniga som hörts i lagutskottet har understött den lösning som föreslås i propositionen, det vill säga att bevara bestämmelserna om en tidsfrist för talan om upphävande av föräldraskap med de ändringar som föreslås i propositionen och som ökar flexibiliteten. 

Också lagutskottet har sammantaget beslutat tillstyrka att tidsfristen för väckande av talan om upphävande bibehålls på det sätt som föreslås i propositionen. Som det konstateras i propositionen har bestämmelserna om upphävande av föräldraskap två syften (s. 11). Å ena sidan försöker man säkerställa att ett felaktigt konstaterande av faderskap eller moderskap kan rättas till och på så sätt stödja barnets rätt att känna till sina föräldrar och sitt ursprung. Å andra sidan syftar bestämmelserna till att skydda etablerade sociala föräldraskapsförhållanden och undanröja osäkerhetsfaktorer i föräldrafrågor. Till exempel kan fadern enligt faderskapspresumtionen ha blivit en viktig social förälder för barnet, även om presumtionen har lett till fel biologiska faderskap. Det sistnämnda målet framgår av tidsfristerna för upphävande av faderskap och moderskap, som dock inte heller för närvarande är helt absoluta. 

Utskottet anser att det med tanke på barnets bästa är viktigt att misstanken om barnets ursprung behandlas så tidigt som möjligt. Fristen för väckande av talan om upphävande stöder detta mål. Om det inte finns någon tidsfrist för talan om upphävande av föräldraskap, står möjligheten öppen och käranden kan när som helst väcka talan. Detta skulle skapa rättslig osäkerhet i fråga om föräldraskapet och familjelivet. Utskottet anser dock att det är värt att understöda och motiverat att på det sätt som föreslås i propositionen lindra ovillkorligheten i bestämmelserna om tidsfrister med tanke på de situationer där talan om upphävande inte har väckts inom utsatt tid. Hur ändringen fungerar och vilka konsekvenser den har bör bevakas, och vid behov bör alternativ för att vidareutveckla regleringen utredas. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om detta (Utskottets förslag till uttalande). 

Utredande av barnets åsikt och hörande av barnet

Det föreslås att det i föräldralagen tas in en särskild bestämmelse om att barnets åsikt ska utredas vid bedömningen av barnets bästa och att barnet ska höras vid domstolsbehandlingen (63 § i lagförslag 1). Den föreslagna bestämmelsen är viktig, eftersom den betonar barnets delaktighet och möjligheter att i enlighet med artikel 12 i konventionen om barnets rättigheter påverka i frågor som gäller föräldraskap. Dessa frågor är av särskild betydelse för barnet. 

Den föreslagna bestämmelsen är dock till vissa delar vag. Enligt ordalydelsen gäller den också barn som fyllt 15 år, men ett sådant barn har i ärenden som gäller föräldraskap en processuellt starkare ställning än vad som nu föreslås (se även RP, s. 29). Utskottet anser därför att det är motiverat att begränsa den föreslagna bestämmelsen till att gälla endast utredning och beaktande av åsikten hos barn under 15 år. 

Ordalydelsen i den föreslagna bestämmelsen gör det också oklart i vilka situationer barnets åsikt ska utredas när man bedömer barnets bästa. Regleringen behöver förtydligas genom en hänvisning till de bestämmelser i föräldraskapslagen som innehåller en särskild hänvisning till bedömning av barnets bästa i en viss situation. 

Av den föreslagna regleringen framgår inte heller på vilket sätt domstolen utreder åsikten hos en person som inte fyllt 15 år, om domstolen anser att det inte är lämpligt att höra barnet personligen i domstolen. Också till denna del är det motiverat att förtydliga den föreslagna regleringen. De justeringar utskottet föreslår behandlas utförligare i detaljmotiven nedan. 

Vid sakkunnigutfrågningen föreslogs också andra innehållsmässiga ändringar när det gäller utredning av barnets åsikt. Det har bland annat framförts att barnets bästa och åsikt ska utredas och beaktas i alla frågor som gäller föräldraskapet och inte bara i de situationer där barnets bästa är en separat grund för prövning. Det är dock en vittsyftande ändring som innebär en grundläggande ändring av den etablerade regleringen och dess principiella utgångspunkter. En sådan översyn är inte möjlig i detta sammanhang. 

Det bör också noteras att i praktiken avgörs de flesta fall som gäller rättsligt föräldraskap på basis av rättsgenetiska faderskapsundersökningar. Om rättsgenetiska faderskapsundersökningar visar att någon är barnets förälder och de övriga processuella förutsättningarna i det ärende som ska avgöras uppfylls, ska barnets åsikt eller bedömningen av barnets bästa i princip inte tillmätas betydelse, om inte barnet har fyllt 15 år och motsätter sig fastställande av föräldraskapet. Om barnets bästa och åsikt ska utredas och beaktas i alla ärenden som gäller föräldraskapet, är det således möjligt att detta kan börja påverka föräldraskapsärenden i högre grad än ursprungligen tänkt eller i strid med det ursprungliga syftet. 

Assisterad befruktning och utvidgad valfrihet för kvinnliga par

Vid assisterad befruktning av kvinnliga par kan man för närvarande endast använda spermier vars donator inte har gett sitt samtycke till att faderskapet fastställs (16 § 2 mom. i lagen om assisterad befruktning). Om ett kvinnligt par får ett barn genom assisterad befruktning kan alltså inte en juridisk far fastställas för barnet. När moderskapslagen stiftades ansåg lagutskottet att lösningen är tydlig med hänsyn till såväl paren som förfarandena för assisterad befruktning, eftersom samma avgränsning också gäller olikkönade par. Avgränsningen ansågs också stöda dels föräldraskapet för den kvinna som inte har fött barnet och hennes relation till barnet, dels kvinnornas gemensamma föräldraskap (se LaUB 1/2018 rd). Lagutskottet ansåg dock att justitieministeriet bör utreda om regleringen kan ändras och samtidigt bedöma vilka konsekvenser en ändring kan komma att ha. 

I propositionen föreslås det nu att kvinnliga par i samband med assisterad befruktning ska ges möjlighet att välja spermier för embryobildning också från en donator som har samtyckt till att bli fastställd som fader. Om ett kvinnligt par väljer sådana spermier för att bilda ett embryo, fastställs som andra förälder spermadonatorn och inte partnern till den mor som fött barnet. Det beror på att fastställande av faderskap är primärt i förhållande till fastställande av moderskap, och moderskap kan således inte fastställas om barnet redan har två juridiska föräldrar eller om faderskap kan konstateras eller fastställas för barnet (5 § 2 mom. i lagförslag 1). 

I propositionen föreslås det att lagen om assisterad befruktning ändras så att kvinnliga par i samband med assisterad befruktning får välja också spermier vars donator har samtyckt till att faderskapet fastställs. I propositionen föreslås det inte någon motsvarande valmöjlighet för par som består av en kvinna och en man. Enligt grundlagsutskottets uppfattning medför de föreslagna bestämmelserna inga problem med avseende på 6 § i grundlagen (GrUU 26/2022 rd). 

Lagutskottet ställer sig positivt till den föreslagna utvidgningen av kvinnliga pars valmöjligheter, eftersom den ger ett barn som lever i en familj med två kvinnliga partner möjlighet att ha en juridisk far, om parterna önskar det. Lösningen tar bättre hänsyn till mångfalden i fråga om familjeformer och stöder barnets rätt att känna sin biologiska förälder, dock utan att ändra utgångspunkten för det rådande rättsläget, det vill säga att barnet kan ha högst två juridiska föräldrar. 

Utskottet framhåller dock att valet mellan att fastställa faderskapet för den som donerat könsceller eller att vid sidan av den kvinna som föder barnet fastställa den andra parten i det kvinnliga paret som mor i praktiken görs när det kvinnliga paret beslutar vilka könsceller som ska användas vid behandlingen. Det val som det kvinnliga paret gör i detta sammanhang är således av avgörande betydelse för om spermadonatorn eller den andra modern, på basis av samtycke till assisterad befruktning, fastställs vara barnets andra juridiska förälder. Också spermadonatorn måste vid donation välja om han samtycker till att fastställas som far eller inte. Det är alltså väsentligt att det kvinnliga paret och spermadonatorn förstår betydelsen och rättsverkningarna av de olika alternativen och valen. Utskottet betonar därför betydelsen av den information och rådgivning som ges vid assisterad befruktning. 

I lagen om assisterad befruktning föreslås i detta sammanhang endast de ändringar som är nödvändiga för att utvidga kvinnliga pars valfrihet. Enligt utredning behöver de allmänna bestämmelserna i lagen om assisterad befruktning inte ändras för att den föreslagna ändringen ska kunna genomföras. 

I lagen om assisterad befruktning föreskrivs det redan nu att innan assisterad befruktning ges ska den som tillhandahåller tjänsten förklara för den som får behandling vilken juridisk ställning det barn som ska födas och övriga parter har (9 §). Innan samtycket tas emot ska enligt 16 § 1 mom. i samma lag donatorn informeras om de rättsliga och medicinska omständigheter som är förknippade med donation av könsceller. Om donerade könsceller eller embryon används vid assisterad befruktning, ska tjänstetillhandahållaren dessutom informera den som får behandling om de eventuella verkningar som barnets biologiska ursprung kan ha på familjemedlemmarnas inbördes förhållanden samt hur eventuella problem kan förebyggas eller lindras. Tjänstetillhandahållaren ska se till att den som får behandling får möjlighet att samtala om dessa frågor med en expert. 

Också bland annat bestämmelserna om återkallelse av samtycke i lagen om assisterad befruktning (16 § 3 och 4 mom.), som är tillämpliga på alla könsceller som har donerats för assisterad befruktning, blir tillämpliga. Enligt de bestämmelserna kan donatorn återkalla sitt samtycke, men återkallelsen inverkar inte till den del donatorns könsceller redan har använts för assisterad befruktning innan den tjänstetillhandahållare som utför behandlingen fått kännedom om återkallelsen. 

Lagutskottet anser det viktigt att dokumentmallarna för assisterad befruktning planeras på det sätt som framgår av propositionsmotiven innan föräldralagen träder i kraft. Det behövs för att handlingarna ska styra klinikerna för assisterad befruktning i deras rådgivning till dem som får behandling och donerar könsceller och att de tydligt förmedlar de behövliga uppgifterna också till de myndigheter som senare behandlar handlingarna (se RP, s. 108). 

Ikraftträdande och verkställighet

Förslaget till föräldraskapslag har samband med de ändringar som ingår i social- och hälsovårdsreformen (RP 241/2020 rd) och det så kallade sote100-projektet (RP 56/2021 rd) (se RP, s. 108–109) och de avses träda i kraft samtidigt den 1 januari 2023. 

Propositionen hänförde sig till budgetpropositionen för 2022 och avsågs bli behandlad i samband med den. Den kunde dock inte behandlas inom den då aktuella tidsplanen för budgetlagar, eftersom behandlingen av propositionen om projektet sote100 fördröjdes. Därför — och eftersom de åtgärder som krävs för verkställigheten av lagen medför att lagarna kan träda i kraft tidigast ett år efter det att de har antagits och blivit stadfästa (s. 107) — bad lagutskottet våren 2022 justitieministeriet ompröva tidsplanen för ikraftträdandet och genomförandet av reformen. 

Enligt inkommen tilläggsutredning har justitieministeriet, finansministeriet, social- och hälsovårdsministeriet, myndigheten för digitalisering och befolkningsdata samt Institutet för hälsa och välfärd ansett det vara ytterst viktigt att hålla fast vid den ursprungliga tidtabellen. Enligt denna träder föräldraskapslagen och social- och hälsovårdsreformen i kraft samtidigt den 1 januari 2023, eftersom det skulle medföra åtskilliga problem om reformerna skulle träda i kraft vid olika tidpunkter. De gamla blanketterna och verksamhetsmodellerna måste till en början tillämpas i den nya social- och hälsovårdsorganisationen, vilket innebär att kostnadsfördelarna med att genomföra två reformer samtidigt inte realiseras. En senareläggning av ikraftträdandet av föräldraskapslagen skulle också innebära att de kalkylerade kostnadsbesparingarna när det gäller personalresurser för barnatillsyningsmännen fördröjs (se RP, s. 23). Olika ikraftträdelsetider skulle också innebära att barnatillsyningsmännen och rådgivningsbyråerna tvingas gå igenom två stora verksamhetsomläggningar inom kort tid. 

Förberedande åtgärder i anslutning till verkställigheten av föräldraskapslagen har enligt utredning till utskottet därför vidtagits under våren 2022 i så stor utsträckning som möjligt, och utbildningarna i anslutning till genomförandet har preliminärt planerats så att föräldraskapslagen träder i kraft den 1 januari 2023. Även de tilläggsanslag som behövs år 2022 för genomförandet av reformen har tagits in i årets andra tilläggsbudget (se RP 81/2022 rd, s. 18, 77 och 125) och de bestående behoven av tilläggsanslag i planen för de offentliga finanserna för 2023—2026. 

Utifrån inkommen utredning anser lagutskottet att det är motiverat att föräldraskapslagen träder i kraft den 1 januari 2023 samtidigt som social- och hälsovårdsreformen. De blanketter och system som behövs måste då vara färdiga och tillgängliga. Utbildningen och informationen ska ordnas i god tid innan reformen träder i kraft. 

Övrigt

Sakkunniga har ansett att de ändringar som föreslås i föräldraskapsbestämmelserna delvis är för snäva och att bland annat strävan efter en könsneutral reglering, transpersoners föräldraskap och möjligheten att fastställa fler än två juridiska föräldrar borde ha diskuterats mer ingående vid beredningen av propositionen. Det har också framförts att det behövs bestämmelser om rättsgenetiska undersökningar för att fastställa eller upphäva föräldraskapet för den mor som har fött barnet. 

Enligt utredning till lagutskottet bedöms de här ändringsbehoven separat. Vid justitieministeriet pågår en utredning om de lagstiftningsutmaningar som familjer av olika typ medför. Justitieministeriet har också inlett en bedömning av lagstiftningsbehoven i samband med föräldraskapet för den mor som har fött barnet. Den rättsliga ställningen för transfamiljers föräldrar och barn bedöms i sin tur i samband med den pågående översynen av translagstiftningen. Utskottet anser det vara viktigt att man utifrån utredningarna bedömer vilka åtgärder som behöver vidtas för att tillgodose jämlikheten för familjer av olika typ och barnets bästa. 

Lagmotionerna

I lagmotion LM 20/2020 rd, som utskottet behandlat i samband med propositionen, föreslås det att 7 kap. 44 § i faderskapslagen upphävs, varvid tidsfristerna för väckande av talan som syftar till upphävande av faderskap slopas helt. Ändringsförslaget motiveras bland annat med att bestämmelsen strider mot lagstiftarens vilja och dessutom kränker barnets rätt att få känna till sitt biologiska ursprung. Dessutom framförs det att om ett felaktigt faderskap bibehålls på grundval av artificiella tidsfrister, uppstår en situation som strider mot FN:s konvention om barnets rättigheter och Europakonventionen och att Finland är skyldigt att ändra sin nationella lagstiftning så att den motsvarar de skyldigheter landet har i fråga om de mänskliga rättigheterna. 

Lagutskottet begärde utlåtande av grundlagsutskottet om hur de förslagen ska bedömas med avseende på grundlagens bestämmelser och internationella människorättskonventioner. Grundlagsutskottet bedömde dock inte det som framfördes i lagutskottets begäran om utlåtande (se GrUU 26/2022 rd). Grundlagsutskottet ansåg att det inte ingår i dess uppgifter enligt 74 § i grundlagen att göra en föregripande bedömning exempelvis om hur ett lagförslag som eventuellt lämnas i framtiden förhåller sig till grundlagen (utlåtandet hänvisar här till GrUU 20/2013 rd, s. 4, och GrUU 23/2021 rd). Om lagutskottet går in för att föreslå ändringar i bestämmelserna, ska ändringarna föreläggas grundlagsutskottet för behandling. 

Lagutskottet konstaterar att den föreslagna föräldraskapslagen förenar bestämmelserna om faderskap och moderskap. Samtidigt upphävs såväl faderskapslagen som moderskapslagen, vilket innebär att också 7 kap. 44 § i faderskapslagen, som lagmotionerna gäller, upphävs. I propositionen föreslås det dock inte att bestämmelserna om tidsfrister för talan om upphävande av föräldraskap ska slopas helt och hållet, så föräldraskapslagen leder inte till det resultat som avses i lagmotionerna. I propositionen föreslås det dock att bestämmelserna om tidsfrister ändras i en riktning som gör dem mindre absoluta. Lagutskottet har på ovan angivna grunder beslutat tillstyrka den lösning som föreslås i propositionen. 

Utskottet föreslår följaktligen att lagmotionerna förkastas.