Regeringen tänker — i strid med statsministerpartiets tidigare löften — sänka barnbidraget med 0,91 procent för att uppnå inbesparingar i de offentliga finanserna. I genomsnitt och på kort sikt har nedskärningen ringa effekter på de tillgängliga inkomsterna. På längre sikt, när priserna stiger, kommer den föreslagna sänkningen av barnbidragsnivån liksom slopandet av barnbidragets indexbindning som trädde i kraft i början av 2016 dock att minska barnbidragens köpkraft.  

Vi får inte göra barnfamiljerna fattigare

Enligt Institutet för hälsa och välfärd har köpkraften när det gäller de inkomstöverföringar som är viktigast för barnfamiljer, såsom barnbidrag, föräldradagpenning och hemvårdsstöd, sackat efter den allmänna prisstegringen och inkomstökningen. I ungefär hälften av de barnfamiljer som ligger under fattigdomsgränsen finns ingen som förvärvsarbetar. Om största delen av familjens sammanlagda inkomster utgörs av olika inkomstöverföringar, är risken för barnfattigdom stor.  

Enligt Institutet för hälsa och välfärds undersökning om barnfamiljers välfärd (Lapsiperheiden hyvinvointi 2014) visar sig bristande ekonomisk jämlikhet i barnens vardag i första hand som skillnader i möjligheterna till konsumtion och aktiviteter. Familjens låga inkomster kan leda till att barnen särbehandlas, utestängs och mobbas. Av Institutet för hälsa och välfärds kohortundersökning, som med hjälp av registermaterial följt upp barn födda 1987 fram till det att de fyllt 21 år, framgår det att antalet barn som är lågutbildade, får psykiska problem, omhändertas och gör sig skyldiga till mindre brott ökar om föräldrarna har fått utkomststöd under en längre tid. Samtidigt fick barnen problem med att klara sig ekonomiskt i vuxen ålder. Således har förhållandena i barndomen en betydande inverkan på den senare välfärden.  

En sänkning av barnbidraget förväntas i fortsättningen öka utgifterna för utkomststöd. Ett ökat beroende av utkomststöd höjer sysselsättningströskeln i familjer med låga inkomster, eftersom stödet tas bort när inkomsterna ökar.  

Frysningen av och nedskärningen i index för den grundläggande tryggheten gör att de orsaksbaserade sociala trygghetsförmånerna inte längre lika självklart kommer i första hand i relation till utkomststödet, som är den sista utvägen inom socialvården. En sänkning av barnbidragen har liknande effekter. Utgifterna för utkomststöd stiger när regeringen fryser index för de grundläggande trygghetsförmånerna och bostadsbidraget och samtidigt sänker barnbidragen. På sikt kommer de orsaksbaserade sociala trygghetsförmånerna och bostadsbidraget att förlora i betydelse och det behovsprövade och hushållsspecifika utkomststödet i stället bli viktigare för människors försörjning och boendeutgifter. 

Det krävs en övergripande bedömning av barnfamiljernas ekonomi

Sakkunniga har under utfrågningen erinrat om att det inte är frågan om en enskild sparåtgärd, utan att de kumulativa effekterna av barnbidragets utveckling måste granskas i ett längre perspektiv. Barnbidragets realvärde har sjunkit sedan 1994 och den relativa nivån i förhållande till den allmänna inkomst- och lönenivån har sjunkit betydligt mer. Att barnbidraget bands till index 2011 förändrade inte nämnvärt situationen, eftersom indexhöjningarna frystes för åren 2013—2015. Under förra regeringsperioden sänktes barnbidraget med åtta procent, men sänkningen kompenserades för låg- och medelinkomstfamiljernas del genom ett temporärt skatteavdrag för åren 2015—2017. Avdraget slopas nästa år. Under innevarande regeringsperiod har bindningen till index övergetts helt. 

Det ursprungliga syftet med barnbidraget var att jämna ut inkomsterna mellan barnfamiljer och barnlösa hushåll. Barnbidraget är en universell förmån som betalas till alla barnfamiljer och inte påverkas av familjernas inkomster. När barnbidraget inte längre följer vare sig pris- eller inkomstutvecklingen finns det anledning överväga hur bidraget bör utvecklas och huruvida det ursprungliga syftet kunde slopas. Vi anser, i likhet med det som framkommit under sakkunnigutfrågningen, att en sådan principiell förändring förutsätter en öppen samhällsdebatt och ett politiskt beslut. Att undan för undan försämra barnbidraget utan några konsekvensbedömningar är inte försvarligt.  

Vi kan inte acceptera beslut som behandlar barnfamiljerna ojämlikt. Exempel på sådana beslut är, utöver nedskärningarna i förmånerna, fördubblingen av maxavgifterna för skolbarnens morgon- och eftermiddagsverksamhet, begränsningen av rätten till småbarnspedagogisk verksamhet samt nedskärningarna i utbildningen för barn och unga och särskilt i finansieringen av yrkesutbildningen på andra stadiet. Vi anser att nedskärningar i förmåner till och tjänster för barnfamiljer inte får göras utan föregående, uttömmande bedömningar. Vi förutsätter att regeringen gör en samlad bedömning av barnfamiljspolitiken och beaktar inte bara förmånerna och tjänsterna utan också åtgärderna för att samordna arbetet och familjelivet.  

Barnfattigdomen i Finland ökar. Samtidigt som den allmänna inkomstnivån stigit har fattigdomen bland barnfamiljer ökat. År 1995 fanns det 52 000 barn under 18 år i mindre bemedlade familjer. I början av 2000 var antalet barn i fattiga familjer 129 000 och år 2007 hela 151 000. Antalet barn i familjer med små inkomster har nästan tredubblats. Enligt EU:s byrå för grundläggande rättigheter ökade andelen barn som riskerar hamna i socialt utanförskap från 13 till 15,6 procent mellan 2013 och 2014. Fattigdomen är utmattande för såväl vuxna som barn och utgör en stor risk för barnets uppväxt och välfärd. Långvarig fattigdom under barndomsåren följer ofta med upp i vuxenåren och leder till att fattigdomen går vidare till följande generationer. Fattigdomen bland barnfamiljerna måste tas på allvar.  

Barnfattigdom är vanligast i familjer med endast en försörjare. I ungefär 20 procent av samtliga familjer finns det bara en försörjare, och i de flesta fall (86 %) är det mamman som försörjer familjen. I dag är 20 procent av ensamförsörjarfamiljerna låginkomstfamiljer. I mitten av 1990-talet var andelen cirka 10 procent. Av de familjer där det finns två försörjare är 7 procent låginkomstfamiljer. Orsakerna till att ensamförsörjarna har låga inkomster är arbetslöshet och nedskärningar i inkomstöverföringarna. Andelen ensamförsörjare som deltar i arbetslivet är klart mindre än för föräldrarna i barnfamiljer med två försörjare. Arbetslösheten bland ensamförsörjare var 16,4 procent år 2014, och särskilt ensamstående mammor har lägre utbildning än mammorna i familjer med två försörjare. Det har visat sig svårt för ensamförsörjare att hitta tillbaka till arbetsmarknaden efter föräldraledigheten.  

De universella förmånerna och tjänsterna bildar grunden för bekämpningen av fattigdom bland barnfamiljer. Nedskärningarna i stöden utgör ett stort hot mot barnfamiljernas ekonomi. Trots det planerar regeringen spara in 11,7 miljoner euro på barnbidragen, vilket ytterligare försvagar levnadsstandarden för de familjer som har de allra lägsta inkomsterna. Ojämlikheten ökar om samhället övergår från ett universellt barnbidrag till ett behovsprövat utkomststöd. Nedskärningarna är särskilt tunga för ensamförsörjarfamiljer. Därför bör barnbidragets ensamförsörjartillägg höjas med 6,20 euro i månaden, dvs. från 48,55 euro till 54,75 euro i månaden. 

I budgetpropositionen omsätter regeringen nu ett av förslagen i rambeslutet från i våras, nämligen att skära ner alla indexbundna förmåner med 0,85 procent. I fråga om barnbidragen uppgår nedskärningen till totalt 11,7 miljoner euro, trots att barnbidragen kategoriskt inte längre hör till de indexbundna förmånerna. Regeringen skär ned på barnbidragen på tre olika sätt. Indexhöjningarna av barnbidragen slopades helt i början av året, efter att tidigare ha varit temporärt frysta. Uppskattningsvis leder enbart slopandet av indexbundenheten till att barnbidragen sjunker med 4,1 procent fram till 2019. Nedskärningarna står i bjärt kontrast till löftet att inte längre skära ned på barnbidraget. Barnbidragen bands till index 2011 och indexhöjningar gjordes 2011 och 2012. Det gjordes inga indexhöjningar före det och det har inte heller efter det gjorts några höjningar, vilket lett till att realvärdet för barnbidraget minskat med 30 procent sedan 1994. I början av 2015 sänktes barnbidragen med 8,1 procent, vilket kompenserades genom ett barnavdrag i beskattningen. Om ett år slopar regeringen också detta barnavdrag. Nu tänker regeringen dessutom skära ned på barnbidraget med 0,85 procent.  

Nedskärningen drabbar dem som har det allra sämst ställt. De är oskäliga och försvårar vardagen särskilt för barnfamiljer med låga inkomster. Jag kan inte godta nedskärningen och föreslår därför att lagförslaget förkastas.