Propositionen fortsätter på den linje att balansera upp statsfinanserna som ingår i regeringen Sipiläs regeringsprogram. Den innebär att totalt 150 miljoner euro sparas in i läkemedelsersättningar. I år har besparingar gjorts genom ändringar som bland annat inneburit att aktörer inom läkemedelsområdet har påförts en återbetalningsavgift av engångskaraktär och att tabellen för apoteksavgifter ändrats temporärt. De temporära sparåtgärderna upphör att gälla vid ingången av 2017. Därefter ska fortfarande 134 miljoner euro sparas in utifrån den aktuella propositionen. Dessutom har det gjorts ändringar i bland annat de försäkrades självrisker och de gäller tills vidare. 

Största delen av de föreslagna besparingarna görs genom större priskonkurrens för läkemedel, mindre läkemedelssvinn och rationell läkemedelsbehandling. Det införs ett riskfördelningsförfarande för att underlätta lanseringen på marknaden av nya innovativa särläkemedel och extra dyra läkemedel. Dessutom ses specialersättningarna över. 

De flesta av åtgärderna ger samhället lägre utgifter för läkemedel samtidigt som också många patienter får lägre kostnader för läkemedel när priserna sjunker, påpekar utskottet. Vidare anser utskottet att lagförslagen är motiverade, och det tillstyrker dem utan ändringar. Samtidigt anser utskottet att det måste följas upp noggrant vilka konsekvenser sparåtgärderna har, särskilt för enskilda patientgruppers läkemedelskostnader. 

Spareffekter

Åtgärderna beräknas minska de årliga utgifterna för läkemedelsersättningar inom sjukvårdsförsäkringen med omkring 134 miljoner euro. Statens andel av sjukvårdsförsäkringen minskar med cirka 60 miljoner euro och de försäkrades andel med omkring 74 miljoner euro.  

Till följd av ändringarna minskar läkemedelsförsäljningen med uppskattningsvis 143 miljoner euro om året. Det påverkar alla aktörer inom läkemedelsområdet. Största delen av det minskade försäljningsvärdet, ungefär 81 miljoner euro, gäller detaljhandeln med originalpreparat. Värdet av försäljningen av synonympreparat beräknas sjunka med omkring 14 miljoner euro, och det beror på att referensprisintervallet minskar. De som importerar och distribuerar synonympreparat står bara för en liten del (mindre än 1 %) av läkemedelsförsäljningen. Följaktligen är också spar-effekten liten i det här fallet.  

För aktörerna inom läkemedelsområdet är det positivt att den föreslagna riskfördelningsmodellen erbjuder ett nytt och snabbare alternativ för att introducera nya läkemedel på ett kontrollerat sätt. Försäljningen av synonympreparat ökar av att läkemedelsutbytet utvidgas och användningen biosimilarer backas upp. När parallellimporterade och parallelldistribuerade preparat tas in i referensprissystemet drar parallellimportörerna och parallelldistributörerna nytta av det eftersom deras marknadsandelar växer. 

Statens intäkter av moms och apoteksavgifter beräknas sjunka med omkring 17 miljoner euro när värdet av läkemedelsförsäljningen minskar. Ungefär 32 miljoner kommer att avse apoteken, och det är cirka 5 procent av apotekens omsättning. Utskottet anser de föreslagna sparåtgärderna vara motiverade när det gäller att balansera upp statsfinanserna. 

Översyn av specialersättningarna

Enligt propositionen ska alla diabetesläkemedel utom insulinpreparat flyttas ner från högre (100 %) till lägre specialersättning (65 %). Insulinpreparat kommer fortfarande att ingå i den högre ersättningskategorin. Ändringen genomförs via en förordning av statsrådet och den bygger på en utredning av professor Heikki Ruskoaho om modeller för att spara in på läkemedelsersättningar (STM Raportteja 2016:31). Patienterna får stå för en större andel av kostnaderna när läkemedel för behandling av typ 2-diabetes inordnas i en lägre ersättningskategori. I propositionen motiveras det bland annat med att ersättningskategorin då är densamma som för läkemedel vid behandling av hjärt- och kärlsjukdomar.  

De vanligaste specialersättningsgilla sjukdomarna (hypertoni, diabetes och astma) står för drygt hälften av alla beviljade rättigheter till specialersättning. Kostnaderna för vård och behandling av diabetes har ökat snabbt. Sedan 2010 har personer med ersättning ökat med 50 procent och kostnaderna för specialersättningar har stigit från 45 till 97 miljoner euro under samma tid. Nya och dyrare läkemedelsbehandlingar är den största orsaken till kostnadsökningen.  

I motiven till propositionen bedömer regeringen att ändringen inte påverkar vare sig nivån eller kvaliteten på diabetesvården. Däremot säger regeringen att en del patienter kan få högre läkemedelskostnader till följd av ändringen på ett sätt som påverkar om de köper läkemedel eller inte. Dessutom anses ändringen kunna påverka kommunernas och den allmänna hälso- och sjukvårdens kostnader. Vidare kan utgifterna för utkomststöd öka. De höjda självriskerna kan enligt propositionen dämpas genom att billigare läkemedelsalternativ används när dyrare behandling inte ger bättre behandlingsresultat. Å andra sidan sägs det att den ändrade ersättningsnivån kan resultera i ökad användning av insulin i behandlingen av typ 2-diabetes eller i högre hälso- och sjukvårdskostnader över lag, om höjd självrisk leder till sämre blodsockerkontroll. Dessutom bör det noteras att insulin används företrädesvis i yngre åldersgrupper, medan andra diabetesläkemedel är vanligare i äldre åldersgrupper. 

Med hänsyn till jämlika villkor för läkemedelsersättningar vid olika sjukdomar anser utskottet ändringen vara motiverad, men framhåller samtidigt att regeringen genast efter det att lagen har trätt i kraft måste följa upp hur användningen av diabetesläkemedel och utkomststöd påverkas och vidta åtgärder till följd av eventuella ändringsbehov. Utskottet föreslår ett uttalande om detta. (Utskottets förslag till uttalande)  

Större priskonkurrens

Priskonkurrensen främjas genom att prisintervallet reduceras och referenspriserna utsträcks till att också gälla parallellimporterade preparat. Vidare utvidgas läkemedelsutbytet till att omfatta epileptika när de används för behandling av någon annan sjukdom än epilepsi. Biosimilarer blir utbytbara, men den behandlande läkaren måste fatta beslutet om utbyte och övervaka behandlingen. Bestämmelserna om prissättning av biosimilarer ses över. För att den första biosimilaren som kommer ut på marknaden ska kunna bli ersättningsgill måste priset vara minst 30 procent lägre än för originalpreparatet i ersättningssystemet. 

Större priskonkurrens, utvidgat läkemedelsutbyte och utbytbarhet för biosimilarer är enligt utskottet lämpliga åtgärder för att generera kostnadsbesparingar. När lagen verkställs gäller det att följa upp hur läkemedelsföretagens och läkemedelsprisnämndens arbetsbörda påverkas av att parallellimporterade preparat blir utbytbara och hur nyttan står i relation till kostnadsbesparingarna. Vidare bör man i fortsättningen hålla ett öga på hur i synnerhet den finländska läkemedelsindustrin påverkas av sparåtgärderna.  

Utredningsmannen föreslog att priskonkurrensen eventuellt också kunde främjas genom att prisuppdateringsintervallet enligt läkemedelstaxan förlängs från två veckor till en månad och genom att det införs restriktioner för prisstegringar på preparat med referenspris under den tid referenspriset gäller. Det är befogat att undersöka om åtgärderna kan införas om priskonkurrensen mellan preparat med referenspris inte förbättras tillräckligt mycket av ändringarna. 

Mindre läkemedelssvinn

Med rationell läkemedelsbehandling och mindre läkemedelsavfall beräknas man kunna spara in omkring 20 miljoner euro. Ändringarna avser leveransintervallen för ersättningsgilla preparat och läkemedelsmängder som expedieras med ersättning på en gång. Dyra ersättningsgilla läkemedel (över 1 000 euro) ersätts för en behandlingstid på högst en månad åt gången. Ett nytt parti expedieras med ersättning först när de tidigare köpta läkemedlen har använts nästan helt.  

Utskottet menar att man med dessa metoder kan medverka till rationell läkemedelsbehandling och minska läkemedelsavfallet. Ändringarna är inriktade på att både läkemedel med grundersättning och läkemedel med specialersättning ska expedieras i lämpliga mängder och med lämpliga leveransintervall. Det ökar den allmänna kostnadsmedvetenheten. Det är viktigt att det ingår i reformen att också försöka påverka förskrivningen av läkemedel med en ändring av den berörda förordningen. Förskrivaren ska tydligare ta hänsyn till dels läkemedlens effekter, dels kostnaderna för behandlingen i relation till andra behandlingsalternativ. Dessutom ska reformen medverka till att billigare biologiska preparat väljs oftare. 

Avslutningsvis

Vidare anser utskottet det fortfarande viktigt att finna effektiva metoder för att dämpa ökningen i de försäkrades och samhällets kostnader för läkemedel (ShUB 13/2015 rd). Utöver åtgärder för att förbättra priskonkurrensen på läkemedelsområdet är det fortfarande nödvändigt att minska onödig läkemedelsanvändning, exempelvis med åtgärder för minska överanvändning och reducera läkemedelsavfallet. Å andra sidan är följsamheten till läkemedelsbehandling dålig hos en del patienter och det resulterar ofta senare i större behandlingskostnader. I utvecklingen av läkemedelsbehandlingar måste möjligheterna med de nya informationssystemen inom social- och hälsovården nyttiggöras bättre. Den yrkesutbildade vårdpersonalen måste ha tillgång till uppdaterad information om bland annat patientens samlade medicinering, läkemedelsinteraktioner, eventuella biverkningar och läkemedelspriserna. 

Apotekens marginaler för expediering av läkemedel kunde dessutom kopplas bättre ihop med arbetsmängden för expedieringen. Dessutom måste både vårdpersonalen och patienterna få bättre tillgång till tillförlitlig och evidensbaserad läkemedelsinformation. För en hållbar social- och hälsovård är det av stor vikt att man samtidigt försöker ge patienterna bättre möjligheter att exempelvis kontakta vården på distans och att ta större ansvar för vården med utgångspunkt i anvisningar från yrkesutbildad vårdpersonal.  

Social- och hälsovårdsministeriet har startat en utredning av nuläget inom läkemedelsersättningarna och eventuella utvecklingsbehov. Utredningen ska bland annat förtydliga ersättningsklassificeringen för sjukdomar och läkemedel och ta hänsyn till strukturerna i den kommande vårdreformen, målen med rationell läkemedelsbehandling och nya dyra läkemedel. Utskottet anser att utredningen behövs och understryker att den bör ta hänsyn till situationen för långtidssjuka människor med små inkomster och stor läkemedelsanvändning.