1 a §.

Enligt propositionen kan begränsningsåtgärder inte genomföras av någon annan än yrkesutbildade personer inom socialvården eller hälso- och sjukvården som ingår i personalen på verksamhetsenheten. Lagen och förordningen om yrkesutbildade personer inom socialvården tillämpas inte på personer med yrkesexamen inom omsorg om utvecklingsstörda. Följaktligen föreslår utskottet en ny 1 a §, som tillåter att också personer med examen inom exempelvis omsorg om utvecklingsstörda genomför begränsningsåtgärder enligt 3 a kap. och kan vara med och utföra en undersökning som avses i 33 §.  

33 §.

Med hänvisning till grundlagsutskottet föreslår utskottet att paragrafen kompletteras med bestämmelser om vem som ska utföra undersökningar, vad de ska innefatta och hur de ska gå till.  

När någon förordnas till undersökning ska det enligt förslaget basera sig på ansökan, men också på andra nödvändiga undersökningar och utredningar inom social- och hälsovården. Enligt 1 mom. ska ledargruppen, när de lagstadgade villkoren är uppfyllda, fatta ett skriftligt beslut att förordna en person att genomgå undersökning genast i brådskande fall och i övrigt senast sju dagar efter det att ansökan har kommit in. Beslutet kan överklagas till förvaltningsdomstolen, men det får verkställas genast med stöd av förvaltningsprocesslagen trots överklagandet. 

Med hänvisning till grundlagsutskottet föreslår social- och hälsovårdsutskottet att 1 mom. får en bestämmelse om att en persons egen åsikt ska klarläggas innan personen förordnas till undersökning. Personen själv och hans eller hennes vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare ska bli hörda enligt förvaltningslagen. Också när det gäller exempelvis personer under femton år ska personens egen åsikt utredas, trots att vårdnadshavaren eller någon annan laglig företrädare för personens talan i förvaltningsärenden.  

Om en myndig person inte har någon laglig företrädare ska enligt 1 mom. en anhörig eller någon annan närstående som är med och planerar och genomför servicen ges tillfälle att bli hörd på det sätt som förvaltningslagen föreskriver. I sådana fall har den anhörige eller någon annan närstående enligt 81 b § 3 mom. rätt att överklaga beslutet. Dessutom ska föräldrarna till en minderårig och den person som tog hand om och fostrade den minderårige omedelbart innan han eller hon förordnades till undersökning ges tillfälle att bli hörda på det sätt som föreskrivs i förvaltningslagen. 

I 2 mom. föreskrivs det att personens åsikt ska klarläggas också när undersökningen görs. Dessutom ska personen själv och de som avses i 1 mom. ges tillfälle att bli hörda på det sätt som förvaltningslagen föreskriver. Följaktligen ska dessa personer före ett beslut om specialomsorger oberoende av personens vilja bli hörda på samma sätt som före ett förordnande till undersökning. 

Den gällande lagen föreskriver om en undersökningstid på fem dagar, men det har visat sig vara för kort tid för att utföra behöriga undersökningar och för att ledargruppen ska hinna fatta sitt beslut. Därför föreslår utskottet att fristen förlängs till fjorton dagar. Inom den tiden ska undersökningar göras och utlåtanden ges, men också skriftligt beslut enligt 3 mom. fattas om att förordna specialomsorger. Undersökningarna måste dock avslutas med en gång om det kommer fram att det inte finns förutsättningar för att förordna specialomsorger. 

Med hänvisning till grundlagsutskottet föreslår utskottet i 2 mom. att den läkare, psykolog och socialarbetare som utför undersökningen ska vara yrkesutbildade personer som är förtrogna med omsorgen om utvecklingsstörda och är anställda i tjänsteförhållande. Undersökningarna kan göras på en sådan allmän eller privat verksamhetsenhet inom specialomsorger som enligt 32 § 2 mom. kan ge specialomsorger oberoende av en persons vilja.  

Utlåtandet om undersökningen ska innehålla ett motiverat ställningstagande om att förutsättningarna för specialomsorger oberoende av personens vilja är uppfyllda.  

38 §.

Enligt grundlagsutskottet är det extra problematiskt att gränsdragningen mellan specialomsorger oberoende av en persons vilja och specialomsorger av fri vilja är så diffus i 38 §. Formuleringen förefaller enligt grundlagsutskottet att betyda att det, för att förutsättningarna för specialomsorger ska utredas, krävs att personen efter en halvårsperiod explicit vägrar att ta emot specialomsorger. Social- och hälsovårdsutskottet förslår att 1 mom. preciseras med att en ny undersökning enligt 33 § 2 mom. ska göras utan ett särskilt beslut, om det är uppenbart att förutsättningarna för specialomsorger oberoende av personens vilja fortfarande finns efter en halvårsperiod. På grundval av beslutet om fortsatta specialomsorger får åtgärden fortsätta högst sex månader i taget. Också beslutet om fortsatta specialomsorger är överklagbart och ska underställas förvaltningsdomstolen. Beslutet får dock verkställas genast, också när det har överklagats. 

Utskottet föreslår att paragrafen får ett nytt 2 mom. med samma innehåll som 12 d § i mentalvårdslagen. En person som har blivit intagen på en verksamhetsenhet för specialomsorger oberoende av sin vilja och hans eller hennes lagliga företrädare ska ha rätt att få förutsättningarna för fortsatta specialomsorger oberoende av personens vilja bedömda av ledargruppen medan specialomsorgerna pågår, också innan halvårsfristen löpt ut. Om det inte finns någon laglig företrädare, ska också en anhörig eller någon annan närstående som är med och planerar och genomför servicen ha rätt att initiera ärendet. Ledargruppen måste bedöma om det finns förutsättningar för fortsatta specialomsorger oberoende av personens vilja och avsluta åtgärderna enligt det som 37 § föreskriver, om inga förutsättningar finns. Om den bedömer att förutsättningar fortfarande finns, får specialomsorgerna oberoende av personens vilja fortsätta i överensstämmelse med det gällande beslutet utan att det meddelas ett nytt överklagbart beslut.  

Ingen ny bedömning behöver göras om det har gått mindre än en månad sedan bedömningen och det är uppenbart att det inte skett någon förändring i personens tillstånd. Orsaken till att ingen bedömning görs ska skrivas in i journalerna. I så fall meddelas inget separat överklagbart beslut. 

39 §.

Utskottet föreslår en teknisk ändring i paragrafen. 

42 b §. Tillämpningsområdet för bestämmelserna om användning av begränsningsåtgärder.

Enligt propositionen får begränsningsåtgärderna bara sättas in inom serviceboende med heldygnsomsorg, på institutioner eller liknande privata enheter. Utgångspunkten är att det fortlöpande ska finnas social- och hälsovårdspersonal närvarande dygnet runt, om det bedöms att begränsningsåtgärder måste sättas in. Enligt uppgifter till utskottet kan det också vara motiverat att delvis tillåta begränsningsåtgärder i arbets- och dagverksamhet, eftersom det ger personer med större problematik möjligheter att delta i verksamhet utanför boendeenheten och samtidigt skyddar personens egen och andras hälsa och säkerhet. I sådana fall gäller det dock att se till att det fortlöpande finns tillräckligt många personer med yrkesutbildning inom hälso- och sjukvården på plats i arbets- och dagverksamheten. Utskottet föreslår att annat kvarhållande än kortvarigt kvarhållande bara ska kunna tillämpas vid specialomsorger oberoende av personens vilja.  

Om ett beslut om sedvanlig och långvarig användning av en begränsningsåtgärd har fattats på en boendeserviceenhet eller på en inrättning, behöver arbets- och dagverksamhetsenheten inte fatta ett särskilt beslut om att använda en begränsningsåtgärd. I stället kan det tidigare beslutet tillämpas. Arbets- och dagverksamhetsenheten ska ha tillgång till adekvat expertis inom medicin, psykologi och socialt arbete, om den använder begränsande anordningar i de dagliga rutinerna, vid rörelsefrihet under övervakning eller kvarhållande.  

42 e §. Bedömning av användningen av begränsningsåtgärder och minskad användning av begränsningsåtgärder.

Med hänvisning till grundlagsutskottet föreslår social- och hälsovårdsutskottet att bestämmelsen preciseras för att förtydliga gränsen mellan specialomsorger oberoende av en persons vilja respektive av fri vilja. Enligt utskottets förslag ska behovet av specialomsorger oberoende av en persons vilja bedömas, om en person som frivilligt tar emot specialomsorger upprepade gånger eller långvarigt har varit föremål för begränsningsåtgärder enligt paragrafen. Det kan vara nödvändig hälso- och sjukvård, användning av begränsande anordningar eller klädesplagg i allvarliga risksituationer, rörelsefrihet under övervakning och kvarhållande. 

42 f §. Fasthållande.

Med hänvisning till grundlagsutskottet föreslår social- och hälsovårdsutskottet att 1 mom. ska ange att fasthållande är tillåtet i syfte att lugna personen. 

42 j §. Tillhandahållande av nödvändig hälso- och sjukvård trots motstånd.

Enligt grundlagsutskottet förefaller det vara oklart om åtgärder inom ramen för grundläggande vård också innefattar medicinska åtgärder som personen motsätter sig. Grundlagsutskottet föreslår att bestämmelser om begränsande vårdåtgärder tas in i en ny 42 j §. 

Enligt 1 mom. ska en person som får specialomsorger vid hälso- och sjukvård i första hand vårdas och behandlas i samråd med personen själv enligt vad 6—9 § i lagen om patientens ställning och rättigheter (patientlagen) föreskriver. Paragraferna anger vilken betydelse myndiga och minderåriga patienters samtycke och viljeyttring har i olika vårdsituationer och när patienten inte själv kan fatta beslut om sin vård och behandling eller det inte går att ta reda på vad han eller hon hade velat.  

På grundval av patientlagen får den som får specialomsorger behandlas, även om han eller hon inte kan fatta beslut som vården eller behandlingen eller ge sitt samtycke till den. I sådana fall måste personen behandlas i samförstånd med de som avses i 6 och 7 § i patientlagen (laglig företrädare, en nära anhörig eller någon annan närstående). De kan dock inte förbjuda vård eller behandling, som behövs för att motverka en fara som hotar personens liv eller hälsa. Patientlagen tillåter emellertid inte att en person som får specialomsorger tvingas att genomgå vård eller behandling, om han eller hon inte kan fatta beslut om vården eller behandlingen och motsätter sig den.  

Utskottet föreslår ett nytt 2 mom. Om en person som får specialomsorger inte själv kan fatta beslut om vården och motsätter sig hälso- och sjukvård, får den behandlande läkaren eller en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som ingår i personalen på verksamhetsenheten enligt anvisningar från läkaren ge medicinskt nödvändig hälso- och sjukvård trots motståndet, när personens hälsa kan vara allvarligt hotad vid utebliven vård. I det här fallet avser medicinskt nödvändig hälso- och sjukvård exempelvis att ge läkemedel, nödvändig näring och vätska och att inskränka tvångsmässigt ätande eller drickande, om det kan vara till allvarlig skada för personens hälsa. Personens tillstånd måste i så fall bevakas och bedömas fortlöpande på det sätt som är nödvändigt för personens hälsa och säkerhet.  

Vidare föreslår utskottet ett nytt 3 mom. När vård- eller undersökningsåtgärder enligt 2 mom. utförs får personen kortvarigt hålls fast eller kortvarigt hindras att röra sig med hjälp av en begränsande anordning, men högst så länge som det är absolut nödvändigt för att utföra åtgärden, och högst en timme. Fasthållande och begränsad rätt att röra sig kan vara nödvändiga åtgärder exempelvis när ett sår ska sys eller ett läkemedel injiceras. 

Enligt 4 mom. är det en läkare i tjänsteförhållande som ska avgöra om en person som får specialomsorger ska ges nödvändig hälso- och sjukvård trots att han eller hon motsätter sig det och om kortvariga begränsningsåtgärder enligt 3 mom. får sättas in. Om det inte finns en läkare i tjänsteförhållande i personalen eller specialomsorgerna ges på en privat verksamhetsenhet, ska specialomsorgsdistriktet eller kommunen i förväg komma överens med enheten hur det ska ordnas med ett beslut av en läkare i tjänsteförhållande.  

Vid beslut om en begränsningsåtgärd måste en bedömning begäras av de experter som avses i 42 b § 2 mom., det vill säga en läkare, en psykolog och en socialarbetare, och deras bedömning beaktas i beslutet. Tanken med en multiprofessionell bedömning är att få en bred uppskattning av bland annat om det finns andra möjligheter att ge personen nödvändig hälso- och sjukvård och i vilka fall det är nödvändigt med begränsningsåtgärder.  

I brådskande fall kan beslutet om en begränsningsåtgärd fattas av den behandlande läkaren eller av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som ingår i personalen, som omedelbart ska underrätta den behandlande läkaren. Den behandlande läkaren kan också vara någon annan läkare som ingår i personalen än en läkare i tjänsteförhållande eller exempelvis en läkare som arbetar på verksamhetsenheten utifrån ett upphandlingskontrakt. Det handlar om en förvaltningsåtgärd och det meddelas därför inget överklagbart skriftligt förvaltningsbeslut. 

Om det finns ett uppenbart behov av återkommande begränsningsåtgärder, kan en läkare anställd i tjänsteförhållande fatta ett beslut om återkommande användning av en begränsningsåtgärd för högst 30 dagar åt gången. Också sådana fall kan en begränsningsåtgärd användas bara under förutsättning att villkoren i 2 och 3 mom. är uppfyllda. Det kan vara att ge livsnödvändiga läkemedel som insulin, hjärtmediciner m.fl., ta hand om sår, katetrisera och omhänderta vätsketillförsel. Även om beslutet kan meddelas för 30 dagar i taget, måste det genast ses över om behandlingen behöver ändras.  

42 k §. Användning av begränsande anordningar eller klädesplagg i dagliga rutiner.

Med hänvisning till grundlagsutskottet föreslår social- och hälsovårdsutskottet nya 42 k och 42 l § om användning av anordningar och klädesplagg som begränsar de grundläggande fri- och rättigheterna. Syftet med 42 k § om begränsande anordningar i dagliga rutiner syftar till att ge personerna möjlighet att vila om nätterna och på dagarna, inta måltider, röra sig utomhus, tvätta sig och utföra andra liknande aktiviteter säkert och med respekt för människovärdet.  

Om en persons hälsa eller säkerhet sannolikt äventyras i annat fall, får en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården som ingår i personalen enligt 1 mom. för det första använda en anordning som hindrar att personen ramlar ur sängen, men som inte hindrar personen att röra extremiteterna eller kroppen. Med en sådan anordning avses exempelvis säng med ställbara grindar. Anordningen kan användas under den tid personen vilar på natt- eller dagtid och kortvarigt vid andra dagliga rutiner, om personen exempelvis har spasmer på grund av sin funktionsnedsättning eller sjukdom. Men i första hand bör andra medel än anordningar tillämpas, när det är möjligt. I stället för begränsningsåtgärder kan exempelvis en låg och bred säng användas eller en motordriven säng som kan höjas och sänkas allt efter behov. Dessutom bör risken att skada sig beaktas i den övriga inredningen.  

För det andra får en anordning för att hindra att personen ramlar av stolen användas kortvarigt vid måltider och andra liknande dagliga rutiner. Med sådana anordningar avses exempelvis geriatriska stolar och säkerhetsbälte som hindrar att personen ramlar ur rullstol. Anordningarna ska skydda personen mot skador vid måltider eller andra dagliga rutiner, bland annat rullstolspromenad utomhus.  

För det tredje kan enheten använda anordningar eller klädesplagg som hindrar självskador och förbättrar säkerheten, men som inte mer än i ringa utsträckning hindrar personen från att röra extremiteterna eller kroppen eller att vara aktiv. Ett exempel på sådana anordningar är hjälm vid epilepsi, som skyddar huvudet vid epileptiska anfall. Skyddshjälmen får inte täcka ansiktet eftersom det inskränker personens aktiviteter betydligt mer än i ringa grad. Tyngdtäcke används för att lindra ångest, oro och sömnlöshet, och oftast bara om personen själv ber om att få det och upplever att täcket har lugnande effekt. Om personen inte själv kan ta täcket av sig är det en anordning som inskränker hans eller hennes aktiviteter mer än i ringa grad. Anordningen kan i det fallet inte användas på grundval av paragrafen, utan användningen måste bedömas på grundval av den föreslagna 42 l §, som gäller mer begränsande anordningar. 

En begränsande anordning eller ett begränsande klädesplagg får inte användas längre än det är nödvändigt och bara i överensstämmelse med sitt syfte. När de används måste personens tillstånd bevakas och bedömas på det sätt som är nödvändigt för hans eller hennes hälsa och säkerhet. Användningen av en begränsande anordning eller ett begränsande klädesplagg måste upphöra med en gång om den äventyrar personens hälsa eller säkerhet. Begränsande anordningar får bara användas av personer med nödvändig utbildning och erfarenhet. Bestämmelsen tillåter exempelvis inte att en person hela tiden måste ligga till sängs med grindarna uppe eller lämnas sittande i en geriatrisk stol i andra fall än vid måltider eller andra liknande dagliga rutiner. Den får inte heller tillämpas om åtgärden syftar till att skydda någon annan eller förhindra skada på egendom. 

Enligt 3 mom. är det en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården som ingår i personalen som enligt anvisningar från den ansvariga föreståndaren ska fatta beslut om att använda begränsande anordningar eller klädesplagg. Det handlar här om sedvanlig förvaltningsverksamhet och det meddelas därför inget förvaltningsbeslut. Samtidigt med anvisningarna ska den ansvariga föreståndaren begära bedömning om användning av en begränsande anordning eller ett begränsande klädesplagg av de experter som avses i 42 b § 2 mom. och beakta bedömningarna. Läkaren ska i synnerhet bedöma hälsoriskerna med att använda en begränsande anordning. Experterna måste regelbundet kontrollera och utvärdera återkommande användning av begränsande anordningar eller klädesplagg. 

Med hänvisning till grundlagsutskottet föreslår social- och hälsovårdsutskottet en ny bestämmelse i 3 mom. Den föreskriver att ett skriftligt beslut att upprepade gånger använda en begränsande anordning eller ett begränsande klädesplagg ska fattas av den ansvariga föreståndaren för verksamhetsenheten för högst sex månader, när användningen sker regelbundet och är långvarig. Också i sådana fall kan en begränsningsåtgärd användas bara under förutsättning att villkoren i 1 mom. är uppfyllda. Det skriftliga beslutet får överklagas på det sätt som 81 b § föreskriver. Samtidigt med det skriftliga beslutet ska den ansvariga föreståndaren begära bedömning om användning av begränsande anordningar eller klädesplagg av de experter som avses i 42 b § 2 mom. och beakta bedömningarna. 

Om de begränsande anordningarna används i dagliga rutiner handlar det om att begränsa den personliga integriteten som är skyddad genom 7 § 1 mom. och rörelsefriheten som är skyddad i 9 § i grundlagen. De begränsande anordningarna avser dock att skydda rätten till trygghet enligt 7 § 1 mom. i grundlagen och rätten till oundgänglig omsorg, som är skyddad i 19 § 1 mom. i grundlagen. Den föreslagna paragrafen reglerar inga uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt. I stället handlar det om åtgärder för att säkerställa de dagliga rutinerna för personer som får specialomsorger. Syftet är att säkerställa oundgänglig vård och omsorg för personen. Bestämmelserna som tillåter att begränsande anordningar används dagligen vid vila och måltider och andra liknande situationer behövs för att arbetet ska kunna utföras på behörigt sätt, oberoende av om specialomsorgerna ordnas eller tillhandahålls av en privat eller en offentlig serviceleverantör. 

42 l §. Användning av begränsande anordningar eller klädesplagg i allvarliga risksituationer.

Med hänvisning till grundlagsutskottet föreslår social- och hälsovårdsutskottet att också 42 l § ska reglera användningen av de viktigaste begränsande anordningarna och klädesplaggen. 

Enligt 1 mom. får en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården som ingår i personalen på verksamhetsenheten använda begränsande anordningar eller klädesplagg för att inskränka en persons rörelsefrihet eller aktiviteter i andra situationer än de som avses i 42 k § 1 mom. bara om det är sannolikt att personen i annat fall äventyrar sin egen eller andras hälsa eller säkerhet. Bestämmelsen avviker från 42 k §, som avser användning i dagliga rutiner, eftersom den mer koncist avser användning i begränsande syfte för att skydda personens eller någon annans hälsa och säkerhet. En begränsande anordning eller ett begränsande klädesplagg får inte användas längre än det är nödvändigt och bara i överensstämmelse med sitt syfte. 

Det som avses är exempelvis handskar eller bandage som hindrar att personen river upp operationsstygn eller biter sig i armen. Paragrafen tillåter att hygienoverall används när det inte finns några andra fullgoda metoder för att förhindra att personen beter sig ohygieniskt och riskerar sin hälsa. Vid benägenhet att bita andra kan beteendet förhindras med en visirförsedd hjälm. Personer som tenderar att slå andra kan hindras i sitt beteende med en särskild väst som delvis begränsar armrörelserna eller med säkerhetsväst. Med hjälp av magnetbälte i midjehöjd kan personen hindras att ta sig upp ur sängen, exempelvis vid efterbehandling av operationssår eller benbrott. Om tyngdtäcke används i begränsande syfte och hindrar personen att komma ur sängen, måste förutsättningarna för att använda täcket bedömas på grundval av den här paragrafen och inte på grundval av 42 k §. 

En person får bindas fast bara när andra metoder inte räcker till. Med fastbindande avses att använda spännbälten. Någon annan metod tillåter bestämmelsen inte. Enligt bestämmelsen får en person vara fastbunden bara så länge det är nödvändigt, och högst åtta timmar utan avbrott eller upprepade gånger. Under tiden måste den behandlande läkaren bedöma förutsättningarna på nytt varannan timme. Personen måste under alla omständigheter släppas så snart fastbindning inte längre är nödvändig.  

Inom specialomsorger förekommer det ibland att någon är så självdestruktiv eller våldsam att fastbindning är det enda sättet att få situationen under kontroll. Bestämmelsen tillåter fastbindning bara vid mycket tungt vägande skäl, exempelvis när någon är självdestruktiv eller mycket våldsam mot andra. Självdestruktivt beteende kan yttra sig i att man försöker strypa sig själv, klöser sig i ansiktet eller slår huvudet mot väggen. I sådana fall kan inte flera vårdare fortsätta hålla fast personen om personen fortsätter handla självdestruktivt. Alla som uppträder självdestruktivt eller våldsamt är dock inte alltid psykotiska. Då finns det inga förutsättningar att utfärda en observationsremiss enligt mentalvårdslagen i syfte att förordna psykiatrisk vård oberoende av patientens vilja.  

Enligt 3 mom. ska ett skriftligt beslut att använda andra begränsande anordningar eller klädesplagg än de som är avsedda för att binda fast en person fattas av den ansvariga föreståndaren. Samtidigt ska den ansvariga föreståndaren begära bedömning om användning av begränsande anordningar eller klädesplagg av de experter som avses i 42 b § 2 mom. och beakta bedömningarna. Läkaren ska i synnerhet bedöma hälsoriskerna med att använda en begränsande anordning. Beslutet är ett överklagbart förvaltningsbeslut. Även om rättssäkerheten via domstol kommer i efterskott, har den en styrande effekt längre fram, och inte bara för den som utsätts för en begränsningsåtgärd utan också i andra liknade situationer. 

I brådskande fall kan beslutet fattas av den behandlande läkaren eller av en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården som ingår i personalen på verksamhetsenheten enligt anvisningar från den ansvariga föreståndaren. Den behandlande läkaren kan ingå i personalen eller vara en läkare som arbetar på verksamhetsenheten utifrån ett upphandlingskontrakt. Den ansvariga föreståndaren ska genast underrättas om att en begränsande anordning eller ett begränsande klädesplagg har använts. Därefter ska ett skriftligt beslut fattas på det sätt som anges ovan. Vanligen går det att förutse när begränsande anordningar eller klädesplagg behövs och därför ska det ses som ett undantag att de används i brådskande situationer. 

Vid uppenbart behov av återkommande användning av andra begränsande anordningar eller klädesplagg än de som används för fastbindning kan den ansvariga föreståndaren enligt 4 mom. fatta ett skriftligt beslut om det för högst sju dagar. Därefter ska beslutet om återkommande användning av en begränsande anordning eller ett begränsande klädesplagg för högst 30 dagar fattas av den ansvariga föreståndaren anställd i tjänsteförhållande eller, om den ansvariga föreståndaren inte är anställd i tjänsteförhållande, av en läkare anställd i tjänsteförhållande eller en socialarbetare anställd i tjänsteförhållande. Vid specialomsorger på en privat verksamhetsenhet ska specialomsorgsdistriktet eller kommunen i förväg komma överens med den privata verksamhetsenheten hur en läkare i tjänsteförhållande eller en socialarbetare i tjänsteförhållande ska fatta beslutet i sådana situationer. När den ansvariga föreståndaren för en offentlig verksamhetsenhet är anställd i arbetsavtalsförhållande och inte i tjänsteförhållande är det en läkare i tjänsteförhållande vid specialomsorgsdistriktet eller kommunen eller en socialarbetare i tjänsteförhållande som beslutar att begränsande anordningar eller klädesplagg får användas i högst 30 dagar.  

Under beslutets giltighetstid kan en begränsande anordning eller ett begränsande klädesplagg emellertid användas bara under förutsättning att villkoren i 1 mom. är uppfyllda. Ett beslut om återkommande användning ska ange hur länge en begränsande anordning eller ett begränsande klädesplagg maximalt får användas per gång och varför andra medel inte är lämpliga eller tillräckliga i den givna situationen. Samtidigt ska den som fattar beslutet begära bedömning om användning av en begränsande anordning eller ett begränsande klädesplagg av de experter som avses i 42 b § 2 mom. och beakta bedömningarna. Experterna måste därtill regelbundet kontrollera och utvärdera återkommande användning av begränsande anordningar eller klädesplagg. 

Enligt 5 mom. är det en läkare anställd i tjänsteförhållande som ska fatta ett skriftligt beslut om fastbindning utifrån sin undersökning och en psykiatrisk bedömning. Fastbindning är förknippad med betydande hälsorisker och därför måste beslutet alltid fattas av en läkare. Samtidigt ska läkaren begära bedömning om fastbindning av de experter som avses i 42 b § 2 mom. och beakta bedömningarna. I brådskande fall kan en läkare anställd i tjänsteförhållande eller en läkare som ingår i personalen på verksamhetsenheten fatta ett skriftligt beslut om fastbindning utifrån sin egen undersökning. I sådana fall går det inte alltid att med en gång få en psykiatrisk och multiprofessionell bedömning. En läkare som ingår i personalen på enheten kan fatta beslutet om det inte går att genast få ett beslut av en läkare i tjänsteförhållande. I sådana fall måste läkaren vara anställd i arbetsavtalsförhållande på verksamhetsenheten, och exempelvis inte vara en läkare som arbetar utifrån ett upphandlingskontrakt. 

Om någon i brådskande fall måste vara fastbunden längre än två timmar, ska det skriftliga beslutet fattas av en läkare i tjänsteförhållande när beslutet avser längre tid än två timmar. När två timmar har gått ska i första hand en tjänsteläkare inkallas för att fatta beslutet. I brådskande fall kan dock en läkare i tjänsteförhållande också besluta om fastbindning i mer än två timmar på förslag av en läkare som ingår i personalen på enheten via telefon eller någon annan kontakt på distans. För att få ett beslut av en läkare i tjänsteförhållande måste verksamhetsenheten komma överens om procedurerna i förväg med specialomsorgsdistriktet eller kommunen. 

Att använda begränsande anordningar eller klädesplagg är att göra intrång i den personliga integriteten som är skyddad i 7 § 1 mom. i grundlagen, i rörelsefriheten enligt 9 § och skyddet för privatlivet enligt 10 § 1 mom. i den lagen. De begränsande anordningarna eller klädesplaggen avser dock att skydda rätten till trygghet enligt 7 § 1 mom. i grundlagen och rätten till oundgänglig omsorg, som är skyddad i 19 § 1 mom. i grundlagen. Dessutom kan man värna andras rätt till integritet och trygghet, som är skyddad i 7 § 1 mom. i grundlagen. Det anses att det ingår betydande utövning av offentlig makt när begränsande anordningar används. Därför ska ett beslut enligt 4 mom. om att upprepade gånger använda en begränsande anordning eller ett begränsande klädesplagg i mer än sju timmar och ett beslut enligt 5 mom. om att hålla någon fastbunden i mer än två timmar alltid fattas av en person i tjänsteförhållande. I brådskande fall med fastbindning i högst två timmar kan beslutet också fattas av någon annan läkare som ingår i personalen på enheten än en läkare i tjänsteförhållande. När det är bråttom måste enheten också kunna fungera utan ett beslut av en läkare i tjänsteförhållande. 

42 m §. Rörelsefrihet under övervakning.

Med hänvisning till grundlagsutskottet föreslår social- och hälsovårdsutskottet att bestämmelserna om inskränkt rörelsefrihet delas upp på två paragrafer: 42 m § om rörelsefrihet under övervakning och 42 n § om kvarhållande. 

Enligt 1 mom. får en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården som ingår i personalen övervaka en persons rörelsefrihet på verksamhetsenheten, hur han eller hon avlägsnar sig från verksamhetsenheten och rör sig utanför enheten eller gården i anslutning till enheten, om det är sannolikt att personen i annat fall skulle äventyra sin egen eller andras hälsa eller säkerhet. När andra metoder inte räcker till kan rörelsefriheten övervakas med någon teknisk apparat som personen bär på sig, enligt en plan med hjälp av ledsagare eller på något annat sätt. Planen för rörelsefrihet måste skrivas in i service- och vårdplanen.  

Rörelsefriheten utanför verksamhetsenheten kan övervakas, om personen inte kan ta vara på sig själv eller röra sig säkert utanför enheten och om hans eller hennes hälsa eller säkerhet sannolikt skulle äventyras utan omhändertagande och övervakning. När andra metoder inte räcker till, kan rörelsefriheten utanför verksamhetsenheten ordnas med teknisk övervakning (exempelvis trygghetslarm). En personkan också få röra sig enligt en upplagd plan i sällskap med en ledsagare. Ledsagaren kan exempelvis vara någon i personalen, en anhörig eller någon närstående, en frivilligarbetare eller någon annan som enheten planerar och samordnar utegången med.  

När villkoren för begränsningsåtgärder är uppfyllda kan rörelsefriheten också övervakas internt på verksamhetsenheten. Det kan förekomma att de intagna äventyrar sin egen och andras hälsa och säkerhet om de exempelvis går in i andras rum mot rumsinnehavarens vilja och därmed ger upphov till säkerhetsrisker. Också de andra på verksamhetsenheten har rätt till hälsa och säkerhet och exempelvis på nätterna måste enheten kunna garantera att var och en får sova tryggt. 

Alltid när någon övervakas måste målet vara att tillämpa lindrigast möjliga medlet för att undvika att den fara för hälsa och säkerhet som bestämmelsen avser uppstår. Övervakningen kan exempelvis gå till så att personalen övervakar ytterdörren. Vidare kan rörelsefriheten övervakas med tekniska låsanordningar och passerkontroll under förutsättning att de inte kränker någons integritet och inte inskränker någon annans än den avsedda personens rörelsefrihet. Dessutom måste låsningssystemen alltid tillåta att människor lämnar byggnaden i nödsituationer, bland annat vid bränder. Andra typer av möjliga tekniska anordningar är elektromekaniska lås och låsning med kod eller sensor. Andra tekniska mekanismer som kan användas är passerkontrollsystem kopplade till det elektriska systemet. Det kan fungera till exempel med personlig sensor eller kod.  

När kameraövervakning ingår i passerkontrollen av ytterdörren är det viktigt att värna om integritetsskyddet. Kameraövervakning som kränker integritetsskyddet kan bestraffas som olovlig observation enligt 24 kap. 6 § i strafflagen.”Öppen kameraövervakning som de som blir iakttagna är beredda på och bara momentant blir föremål för, och som inte riktas mot någon särskild person, skall i allmänhet inte anses kränka integriteten”, sägs det i motiven till 24 kap. På samma sätt ska det bedömas, när de som lovligen vistas på en plats är medvetna om kameraövervakningen, också om en annan person som är omedveten om övervakningen än den som olovligen befinner sig på platsen tillfälligt kan bli föremål för observation. Kameror som är placerade utanför ytterdörren till verksamhetsenheter inom socialvården för passerkontroll kan således inte anses kränka integriteten eller anses vara en begränsningsåtgärd enligt 42 m §. 

På grundval av 2 mom. får rummen vara låsta högst åtta timmar på natten, om inte andra metoder räcker till för att garantera personens egen eller andras hälsa eller säkerhet. Det måste dock vara möjligt att lämna rummet med ledsagare. På så sätt kan säkerheten under natten garanteras. Dessutom måste en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården övervaka personen i rummet under hela inlåsningen. Det betyder att medarbetaren måste vara i omedelbar närhet av rummet för att personalen ska kunna få kontakt med den inlåsta personen. Också den inlåsta personen måste kunna få kontakt med personalen. Låst dörr på grundval av ett beslut om rörelsefrihet under övervakning är en lindrigare begränsningsåtgärd än avskildhet, eftersom personen inte kan komma ut ur rummet för avskildhet. Låst dörr nattetid gör att personalen kan övervaka när personen lämnar sitt rum och hur han eller hon rör sig utanför rummet. Däremot är kortvarig avskildhet enligt 42 i § att föredra, om personen med sitt beteende äventyrar hälsa och säkerhet i så hög grad att personen måste vara avskild från andra. 

Vid rörelsefrihet under övervakning är det extra viktigt att se till att andras rörelsefrihet inte inskränks. De övrigas rörelsefrihet får inte inskränkas av att en eller två människors rörelsefrihet övervakas. Ett godtagbart sätt att vidta åtgärden är att låta andra lämna verksamhetsenheten exempelvis så att personalen öppnar dörren för dem eller att de får nyckel eller någon annan manick för att öppna dörren eller i övrigt ges möjlighet att lämna byggnaden. 

Enligt 3 mom. är det den ansvariga föreståndaren som ska fatta ett skriftligt beslut om rörelsefrihet under övervakning i högst sju dagar. Vid längre perioder, totalt högst sex månader, ska det skriftliga beslutet fattas av en ansvarig föreståndare anställd i tjänsteförhållande eller av en socialarbetare anställd i tjänsteförhållande, om den ansvariga föreståndaren inte är anställd i tjänsteförhållande. Vid specialomsorger på en privat verksamhetsenhet ska specialomsorgsdistriktet eller kommunen i förväg komma överens med den privata verksamhetsenheten hur en socialarbetare i tjänsteförhållande ska fatta beslutet i sådana situationer. När den ansvariga föreståndaren för en offentlig verksamhetsenhet är anställd i arbetsavtalsförhållande och inte i tjänsteförhållande är det en socialarbetare i tjänsteförhållande vid specialomsorgsdistriktet eller kommunen som beslutar om rörelsefrihet under övervakning i högst sex månader. Samtidigt ska den som fattar beslutet begära bedömning om rörelsefrihet under övervakning av de experter som avses i 42 b § 2 mom. och beakta bedömningarna. Syftet med multidisciplinär bedömning är att bedöma om andra metoder kan tillämpas i stället för begränsningsåtgärder. Dessutom ska experterna regelbundet kontrollera och utvädera användningen av begränsningsåtgärder. 

I de flesta fall sker det inga stora förändringar i utvecklingsstördas förmåga att själva fatta beslut om sin vård eller omsorg eller att förstå konsekvenserna av sitt handlande. När det väl är aktuellt med ett beslut om rörelsefrihet under övervakning är det sannolikt att beslutet måste förlängas och åtgärden eventuellt fortgå livet ut. Därför har det ansetts befogat att ett beslut om rörelsefrihet under övervakning i förekommande fall kan fattas för sex månader i sänder. 

Rörelsefrihet under övervakning är ett intrång i rörelsefriheten som är skyddad i 9 § i grundlagen och i skyddet för privatlivet enligt 10 § 1 mom. i grundlagen. Rörelsefriheten under övervakning avser dock att skydda rätten till trygghet enligt 7 § 1 mom. i grundlagen och rätten till oundgänglig omsorg, som är skyddad i 19 § 1 mom. i grundlagen. Det anses att det ingår betydande utövning av offentlig makt i ett beslut om rörelsefrihet under övervakning. Därför ska ett beslut som gäller längre än sju dagar fattas av en person i tjänsteförhållande. 

42 n §. Kvarhållande.

Enligt 1 mom. kan en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården som ingår i personalen hindra en person som får specialomsorger att lämna verksamhetsenheten eller avlägsna sig från gården i anslutning till enheten, om personen därigenom utsätter sig själv eller någon annan för ett omedelbart och allvarligt hot mot hälsa eller säkerhet. På samma villkor kan en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården hämta tillbaka personen till verksamhetsenheten eller gården i anslutning till enheten, om personen påträffas i omedelbar närhet av enheten eller gården.  

En risksituationen som avses i momentet kan uppstå exempelvis när en person vill gå ut på vintern utan rätt klädsel och riskerar att gå vilse eller förfrysa sig. En allvarlig risksituation kan också föreligga exempelvis om en person utsätter sig för trafikrisker eller i övrigt uppträder skadligt mot sig själv om han eller hon lämnar enheten ensam. Maktmedel får användas för att hålla kvar eller hämta tillbaka personen till verksamhetsenheten eller gården i anslutning till den, om de är nödvändiga med hänsyn till arten och graden av motstånd, hur hotfull situationen är och övriga omständigheter. Personalen har inte rätt att använda maktmedel om en person måste hämtas längre bort än i omedelbar närhet av gården. I sådana fall kan personalen begära handräckning av polisen enligt 22 § i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården för att få tillbaka en person som får specialomsorger oberoende av sin vilja. Om någon som frivilligt får specialomsorger och inte kan ta vara på sig själv lämnar verksamhetsenheten och personens hälsa eller säkerhet bedöms vara hotad, kan enheten polisanmäla personen som försvunnen. 

Enligt 2 mom. får ett beslut om kortvarigt kvarhållande i brådskande fall fattas av en yrkesutbildad person inom socialvården eller hälso- och sjukvården som ingår i personalen, och personen ska med en gång underrätta den ansvariga föreståndaren. I brådskande fall får en person hållas kvar högst några timmar. Därefter ska den ansvariga föreståndaren bedöma om personens rörelsefrihet måste inskränkas exempelvis med ett beslut om rörelsefrihet under övervakning enligt 42 m §. Bara personer som är intagna oberoende av sin vilja får hållas kvar under en längre tid.  

Enligt 3 mom. kan en person som får specialomsorger oberoende av sin vilja hållas kvar också i övrigt och inte bara kortvarigt, om rörelsefrihet under övervakning enligt 42 m § inte lämpar sig eller räcker till som åtgärd. När rätten att röra sig utanför verksamhetsenheten inte går att ordna utan allvarlig fara för hälsa eller säkerhet ens med rörelsefrihet under övervakning enligt 42 m §, får rörelsefriheten för den som får specialomsorger oberoende av sin vilja inskränkas med ett beslut om kvarhållande i övrigt och inte bara kortvarigt. Ett skriftligt beslut om kvarhållande i högst sju dagar fattas då av den ansvariga föreståndaren. Vid kvarhållande ännu längre, totalt högst 30 dagar, ska det skriftliga beslutet fattas av en ansvarig föreståndare anställd i tjänsteförhållande eller av en socialarbetare anställd i tjänsteförhållande, om den ansvariga föreståndaren inte är anställd i tjänsteförhållande.  

Vid specialomsorger på en privat verksamhetsenhet ska specialomsorgsdistriktet eller kommunen i förväg komma överens med den privata verksamhetsenheten hur en socialarbetare i tjänsteförhållande ska fatta beslutet i sådana situationer. När den ansvariga föreståndaren för en offentlig verksamhetsenhet är anställd i arbetsavtalsförhållande och inte i tjänsteförhållande är det en socialarbetare i tjänsteförhållande vid specialomsorgsdistriktet eller kommunen som beslutar om kvarhållande i högst 30 dagar. Samtidigt ska den som fattar beslutet av de experter som avses i 42 b § 2 mom. begära bedömning om kvarhållande och ta hänsyn till bedömningarna. Dessutom ska experterna regelbundet kontrollera och utvärdera användningen av begränsningsåtgärden. 

Vid kvarhållande bör målet vara personen åtminstone ska få vistas utomhus under övervakning. En plan för utomhusvistelse och övrig rätt att röra sig den tid som rörelsefrihet under övervakning pågår måste skrivas in i service- och vårdplanen. Vid kvarhållande kan samma metoder tillämpas som vid rörelsefrihet under övervakning enligt 42 m §. Personen kan kvarhållas på enheten exempelvis genom att personalen övervakar ytterdörren. Vidare kan personen hållas kvar med hjälp av tekniska låsanordningar och passerkontroll under förutsättning att de inte kränker någons integritet och inte inskränker någon annans än den avsedda personens rörelsefrihet. Dessutom måste låsningssystemen alltid tillåta att människor lämnar byggnaden i nödsituationer, bland annat vid bränder. 

Vid kvarhållande ska det särskilt ses till att andras rörelsefrihet inte inskränks. De övrigas rörelsefrihet får inte inskränkas av att en eller två människor hålls kvar på enheten. Ett godtagbart sätt att vidta åtgärden är att låta andra lämna verksamhetsenheten exempelvis så att personalen öppnar dörren för dem eller att de får nyckel eller någon annan manick för att öppna dörren eller i övrigt ges möjlighet att lämna byggnaden. 

Kvarhållande är att göra intrång i den personliga integriteten som är skyddad i 7 § 1 mom. i grundlagen, i rörelsefriheten enligt 9 § och skyddet för privatlivet enligt 10 § 1 mom. i den lagen. Kvarhållande är dock en åtgärd som avser att skydda rätten till trygghet enligt 7 § 1 mom. i grundlagen och rätten till oundgänglig omsorg, som är skyddad i 19 § 1 mom. i grundlagen. Dessutom kan man genom kvarhållande värna andras rätt till integritet och trygghet enligt 7 § 1 mom. i grundlagen, om personen exempelvis är mycket våldsbenägen och utan kvarhållande skulle rikta våldet mot andra. Att ingripa i de grundlagsskyddade rättigheter som nämns ovan ska betraktas som betydande utövning av offentlig makt enligt 124 § i grundlagen. Därför ska ett beslut om kvarhållande i fler än sju dagar fattas av en person anställd i tjänsteförhållande. 

42 o § (42 j §). Genomgång i efterhand och anteckning av begränsningsåtgärder.

Utskottet föreslår en teknisk justering till följd av de nya bestämmelserna. 

42 p § (42 k §). Rapport om och delgivning av begränsningsåtgärder.

Utskottet föreslår att 1 mom. ändras till att rapporten om begränsningsåtgärder kan ges till den lagliga företrädaren och i situationer som avses i 9 § 1 mom. i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården till den lagliga företrädaren eller till anhöriga eller andra närstående som deltar i planeringen och genomförandet av servicen. Rapporten ska ges minst en gång i månaden. Därutöver ska de genast i enlighet med 54 § i förvaltningslagen delges skriftliga beslut om användning av begränsningsåtgärder. Med avseende på tillsynen bör den månatliga rapporten om begränsningsåtgärder dessutom lämnas till klientens kontaktperson. Det är viktigt i synnerhet med avseende på utvecklingsstörda som saknar anhöriga och närstående. Bestämmelser om kontaktpersoner finns i 42 § i socialvårdslagen, som föreskriver att egen kontaktperson i regel ska utses för socialvårdsklienten för den tid klientrelationen pågår. Det stämmer överens med förfarandet enligt 74 § i barnskyddslagen, som föreskriver att anteckningar om begränsande åtgärder ska lämnas till den socialarbetare som svarar för barnets angelägenheter. 

Dessutom föreslår utskottet att hänvisningen i 3 mom. ändras. 

75 a §.

Utskottet föreslår att ett nytt 2 mom. fogas till bestämmelsen om övervakning av fastbindning. Då stämmer paragrafen huvudsakligen överens med 22 f § 4 mom. om anmälan till regionförvaltningsverket om fastbindning i mentalvårdslagen. 

81 b §.

Ett beslut om att förordna att någon tas in för undersökning som ledargruppen fattar på grundval av 33 § 1 mom. kan inte överklagas genom besvär på grundval av 81 b § 2 mom. I sitt utlåtande anser grundlagsutskottet det befogat att social- och hälsovårdsutskottet slopar besvärsförbudet. Vidare föreslår social- och hälsovårdsutskottet att paragrafen ska föreskriva om rätt att överklaga beslut om begränsningsåtgärder enligt 42 l—42 n §.  

I 1 mom. bör det föreskrivas att ändring får sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen enligt vad som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen, förutom i beslut om att ge och fortsätta med specialomsorger oberoende av personens vilja också i skriftliga beslut som avses i 33 § 1 mom. och gäller att förordna en person till undersökning i högst 14 dagar. Vidare kompletterar utskottet rätten att överklaga begränsningsåtgärder så att den inte bara gäller ett skriftligt beslut om omhändertagande av ämnen och föremål enligt 42 g § 2 mom. utan också utan också ett skriftligt beslut om tillhandahållande av nödvändig hälso- och sjukvård enligt 42 j §., om användning av begränsande anordningar eller klädesplagg eller fastbindning enligt 42 k § 3 mom. och 42 l §, om rörelsefrihet under övervakning enligt 42 m § och om kvarhållande enligt 42 n § 3 mom. 

Utskottet föreslår att bestämmelserna om besvärsrätt ändras i 1 och 2 mom. enligt utlåtandet från grundlagsutskottet. Rätten ska därmed också gälla ett skriftligt beslut om återkommande användning i de dagliga rutinerna av en begränsande anordning eller ett begränsande klädesplagg enligt 42 k § 3 mom. 

Det moment som blir 2 mom. kompletteras. Inte bara ett skriftligt beslut om omhändertagande av ämnen och föremål enligt 42 g § 2 mom. ska kunna överklagas, utan också ett skriftligt beslut av den ansvariga föreståndaren för en verksamhetsenhet eller en inrättning inom privat socialvård som gäller användning av begränsande anordningar eller klädesplagg enligt 42 l § 3 och 4 mom., rörelsefrihet under övervakning enligt 42 m § och kvarhållande enligt 42 n § 3 mom. ska kunna överklagas. Vidare ska ett skriftligt beslut om fastbindning enligt 42 l § 5 mom. som fattas av en läkare på en verksamhetsenhet eller en inrättning inom privat socialvård kunna överklagas. 

Hänvisningen i 3 mom. ändras. Ett beslut om begränsningsåtgärder får även om det överklagas verkställas genast på grundval av 31 § 2 mom. i förvaltningsprocesslagen, som förskriver att ett beslut får verkställas innan det har vunnit laga kraft, om det till sin natur är sådant att det bör verkställas omedelbart.