Regeringen föreslår att fastställande av juridiskt kön åtskiljs från medicinska undersökningar och behandlingar. En person kan i fortsättningen fastställas höra till ett annat kön än det som antecknats för personen i befolkningsdatasystemet, om han eller hon meddelar att han eller hon varaktigt upplever sig höra till det motsatta könet. Byte av könstillhörighet ska således basera sig på personens egen anmälan om hans eller hennes upplevelse av sitt kön, och en medicinsk utredning eller diagnos ska inte längre vara en förutsättning för fastställande av kön.
Sannfinländarnas utskottsgrupp anser att det inte är motiverat att skilja fastställande av juridiskt kön från medicinska undersökningar och behandlingar, och föreslår därför att lagförslagen i propositionen förkastas. Vår utskottsgrupp anser att det också i fortsättningen ska krävas en medicinsk utredning om att en person varaktigt upplever att han eller hon hör till det motsatta könet och att han eller hon förstår betydelsen av den rättshandling som leder till könsbyte.
Villkor för könsfastställelse
Ingen människorättskonvention som är bindande för Finland kräver att Finland genomför regeringens förslag om subjektiv självdefinition av det juridiska könet. Inte heller Europadomstolen kräver en självdefinition av det juridiska könet, och det är inte heller annars förbjudet att kräva medicinska undersökningar eller diagnos på könsdysfori som villkor för fastställande av juridiskt kön i den nationella lagstiftningen.
Enligt kvinnoorganisationen Naisten rintama ry urholkar regeringens lagförslag om självdefinition av könstillhörigheten på många sätt den könsindelning som används inom olika funktioner i samhället och som det fortfarande är nödvändigt att bevara till exempel för att trygga säkerheten och främja lika möjligheter. För att lagförslagets faktiska konsekvenser inte ska försämra jämställdheten mellan könen och jämlikheten mellan olika människogrupper, måste det göras en heltäckande bedömning av könskonsekvenserna med hjälp av vilken man kan påvisa diskriminerande konsekvenser och korrigera lagförslaget i fråga om dem.
Vid utfrågningen av de sakkunniga har politices doktor och forskare inom sociologi Linda Hart föreslagit att lagförslaget om könsfastställelse ska ändras så att det krävs en medicinsk utredning som förutsättning för fastställande av kön. Hart påpekade att Finlands människorättsförpliktelser inte kräver att fastställande av juridiskt kön ändras så att det enbart utgår från personens egen redogörelse för upplevelsen av sitt kön. Enligt Hart ligger det i både individens och samhällets intresse att en medicinsk utredning är ett villkor för korrigering av juridiskt kön. Motiveringen till korrigering av det juridiska könet ska vara en bedömning som gjorts inom hälso- och sjukvården och av vilken det framgår att könskonflikten är bestående. Förfarandet ska inte enbart bygga på subjektiv könsidentitet och individuellt könsuttryck. Enligt Hart möjliggör en situation, där inte bara de som upplever könskonflikt utan vem som helst kan korrigera sitt juridiska kön, tydliga möjligheter till strategiska handlingar och missbruk.
Enligt professor Tapio Puolimatka, som hördes i utskottet, bör ändringar i det juridiska könet inte tillåtas utifrån könsidentitet, utan endast på medicinska grunder för intersexuella personer. Ett juridiskt könsbyte ska enligt Puolimatka förutsätta en betänketid på minst två år som är en del av en psykiatrisk undersökningsperiod, under vilken den som ansöker om ändring av det juridiska könet har levt i den könsrollen enligt vilken han eller hon vill korrigera sitt juridiska kön. Puolimatka lyfte fram att det juridiska könet inte ska basera sig på könsidentitet utan på biologiskt kön. Vidare betonade professor Puolimatka att det huvudsakliga problemet med lagförslaget är den begreppsförvirring som ligger till grund för lagförslaget: begreppet kön används både för biologisk könsidentitet och för könsidentitet som bygger på känslor och upplevelser. Könsidentitet är ett vagt begrepp som inte kan påvisas och det medför att begreppet juridiskt kön, som definieras utifrån könsidentiteten, ger möjlighet till sådana ändringar av den juridiska könstillhörigheten som görs i bedrägligt syfte. En samhällsordning som bygger på könsidentitet begränsar yttrande- och religionsfriheten, eftersom den tvingar alla medlemmar i samhället att anpassa sig till den juridiska fiktionen att en man verkligen kan byta kön till kvinna och vice versa.
Sannfinländarnas utskottsgrupp instämmer i de synpunkter som anförts ovan och anser att fastställande av kön bör grunda sig på medicinsk utredning och begränsas till de personer som upplever könskonflikt. Förfarandet ska också förutsätta långvarigt övervägande och en tillräcklig betänketid. Vi betonar att även om en förutsättning för könsfastställelse enligt lagförslaget är en redogörelse för att den som ansöker om fastställande av kön har bestående upplevelser av att höra till det kön som fastställs, innehåller propositionen ändå inga bestämmelser om hur många gånger en person kan ansöka om fastställande av kön. Vår utskottsgrupp framhåller därför att det utöver en längre betänketid än den föreslagna är motiverat att könstillhörigheten kan fastställas endast två gånger. På så sätt skulle det vara möjligt att göra en ändring av kön till det ursprungliga i en situation där en person efter fastställandet av sitt kön vill återgå till sitt ursprungliga juridiska kön. Begränsningen skulle ändå förhindra sådant missbruk som den föreslagna lagstiftningen ger möjlighet till där könsbeteckningen ändras upprepade gånger i vinningssyfte och oberoende av könsidentitet. För att fastställandet av kön inte ska missbrukas i syfte att dölja en persons bakgrund och skaffa nya personbeteckningar är det motiverat att en persons ursprungliga personbeteckning återställs om personen korrigerar sitt kön på nytt så att det motsvarar det kön som fastställts för honom eller henne vid födelsen.
Behandling av ansökan
Enligt 2 § i den gällande lagen om för- och efternamn (946/2017) kan som förnamn endast godkännas ett namn som är etablerat bland personer av samma kön. Enligt 11 § 2 mom. i lagen om befolkningsdatasystemet och de certifikattjänster som tillhandahålls av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata (661/1999) innehåller det individuella numret i personbeteckningen information om personens kön.
Vår utskottsgrupp påpekar att byte av namn och personbeteckning eller ändring av benämningen på föräldraskap enligt propositionen inte är bundet till fastställandet av kön. Däremot kan den som ansökt om fastställande av kön enligt eget övervägande ansöka om ändring av personbeteckningen eller benämningen på föräldraskap så att de motsvarar det fastställda könet.
Godkännandet av lagförslagen i den föreslagna formen tillåter en situation där en person endast byter könsbeteckning men behåller det förnamn och den personbeteckning som han eller hon fått utifrån det kön som fastställts vid födseln. Det här strider mot den gällande namnlagstiftningen och lagstiftningen om personbeteckning. Det här utvidgar ytterligare möjligheten till strategiska handlingar och missbruk. Vi sannfinländare anser att en ändring av namnet så att det motsvarar det fastställda könet samt en ändring av personbeteckningen och en eventuell benämning på föräldraskap bör ha ett nära samband med fastställandet av könstillhörigheten och ansökningarna bör lämnas in samtidigt.
Rättsverkningarna på föräldraskapet och ändringen av benämningarna på föräldraskap
Sannfinländarnas utskottsgrupp anser det vara viktigt att man i lagstiftningen även i fortsättningen i mån av möjlighet använder ord som "kvinna", "man", "mor" och "far". Exempelvis ersätts ordet "kvinna" i lagstiftningen på det sätt som föreslås i propositionen med begreppen "gravid", "ammande" och "människa", vilket dehumaniserar kvinnor och försvårar förståelsen av lagtexten. Propositionen syftar uppenbarligen också avsiktligt till att undvika användningen av begreppet "biologiskt kön", trots att detta är ogrundat och gör det svårare att formulera begripliga bestämmelser.
Av betydelse i detta sammanhang är också den föräldraskapslag som trädde i kraft den 1 januari 2023. Enligt den lagen förutsätter fastställande av moderskap inte att den som har fött barnet är kvinna och fastställande av faderskap förutsätter inte att fadern är en man till könet. Vi anser inte att det är nödvändigt eller lämpligt att upplösa de biologiska och faktiska skillnaderna mellan könen på det här sättet. Situationen blir dock ännu värre i fortsättningen, om det blir möjligt att byta kön genom egen anmälan på det sätt som föreslås i propositionen. Vi anser också att befolkningsdatasystemets benämningar på föräldraskap — "mor" och "far" — framför allt bör bestämmas enligt föräldrarnas biologiska egenskaper, eftersom det ur barnets synvinkel kan vara förvirrande om pappan plötsligt är mamma eller vice versa utan att det sker motsvarande förändringar i personens yttre.
Minderårigas ställning
Sannfinländarnas utskottsgrupp välkomnar att propositionen utgår från att fastställande av juridiskt kön även i fortsättningen ska vara möjligt endast för myndiga personer. Enligt propositionsmotiven finns det ingen evidensbaserad kunskap, som är avskild från social transition och omgivningens stöd eller medicinsk behandling av könskonflikt, om betydelsen av fastställande av juridiskt kön när det gäller barns och ungas välbefinnande. Enligt propositionen kan en persons sexuella identitet utvecklas rätt länge, och det kan ske förändringar i den. Forskning visar också att det är möjligt att en transition tillbaka till den tidigare könsrollen kan bli tung för barnet. Enligt propositionen undviks med åldersgränsen de negativa konsekvenserna av fastställande av kön till den del fastställandet av kön och det anknytande förfarandet anses vara skadligt med tanke på identitetsutvecklingen.
Skillnaden mellan transpersonlighet bland vuxna och barn är fundamental såtillvida att endast en liten minoritet av de barn som identifierar sig med det motsatta könet fortsätter att göra det i vuxen ålder. Undersökningar visar att fyra femtedelar av de barn som upplever kraftig könsdysfori i barndomen inte blir transpersoner som vuxna. I praktiken har man inte heller lyckats identifiera tillförlitliga tecken som redan i barndomen prognostiserar en transidentitet som vuxen. Därför kan inte ens barnpsykiatriska yrkesutbildade personer förutsäga vilket barn som upplevt könsångest som växer upp till en transperson som vuxen. Eftersom identitetsutvecklingen hos barn fortfarande pågår är det mycket problematiskt att erbjuda dem möjlighet att byta juridiskt kön, dessutom med tanke på att en eventuell återgång till det tidigare könet sannolikt skulle bli mycket tung för barnet. Byte av kön är ett grundläggande beslut som barnet helt enkelt inte är tillräckligt moget för att fatta. Det är mycket besynnerligt om en person enligt den föreslagna lagen till exempel inte kan inneha eller köpa en flaska mellanöl, men ändå kan byta kön genom egen anmälan.
Enligt förslaget till uttalande i betänkandet ska statsrådet bedöma och bereda de författningsändringar som behövs för att främja transbarns och transungas självbestämmanderätt vid könsfastställelse. Utifrån det som anförts ovan finns det dock inga grunder för att inleda en sådan utredning och Sannfinländarnas utskottsgrupp föreslår därför att det föreslagna uttalandet förkastas.
Konsekvenser för värnplikten och hörande till reserven
I Finlands lagstiftning är värnplikten könsbunden och gäller endast män. Enligt 3 § 1 mom. i lagförslaget om könsfastställelse ska det kön som fastställts enligt lagen betraktas som personens kön vid tillämpningen av annan lagstiftning, om inte något annat föreskrivs. I specialmotiveringen nämns tillämpningen av värnpliktslagen som exempel på en sådan situation.
Vår utskottsgrupp påpekar att det vid riksdagsbehandlingen av lagförslaget har gjorts en mycket snäv bedömning av den föreslagna lagstiftningens konsekvenser för fullgörandet av värnplikt enligt värnpliktslagen (1438/2007) eller för fullgörandet av militärtjänst enligt lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor (285/2022). Det här gäller också reservisternas ställning. Propositionen har inte heller remitterats till försvarsutskottet för utlåtande. Av propositionen framgår till exempel inte vilken lag som ska tillämpas i en situation där en person som redan inlett militärtjänst ansöker om fastställande av kön. Det framgår inte heller hur rätten, enligt 5 § 1 mom. i lagen om frivillig militärtjänst för kvinnor att inom 30 dagar från det att militärtjänsten inletts meddela att personen inte fortsätter militärtjänsten, ska tillämpas i en sådan situation.
Vi anser det vara beklagligt och mycket problematiskt, också med tanke på rättsskyddet för personer som fastställer sitt kön, att man i samband med beredningen av propositionen inte utredde behovet av ändringar i lagstiftningen om värnplikt och frivillig militärtjänst för kvinnor för att undvika oklarheter i tolkningen av lagarna.
Placering av fångar och häktade
Enligt ett sakkunnigyttrande från Naisten rintama ry kommer alla biologiska män efter att lagen trätt i kraft att ha lika möjligheter att ändra sin juridiska könsbeteckning och kräva att de placeras i ett kvinnofängelse på basis av sitt fastställda kön, oberoende av sina motiv. Eftersom det i lagen inte har definierats några giltiga orsaker för att ändra juridiskt kön, är könsbyte möjligt också för andra än transpersoner. Det skulle vara mycket svårt, om inte omöjligt, att bevisa att den upplevelse som personen anger att ligger till grund för ändringen av juridiskt kön inte är sann. En fånge som inte är transperson utan ändrar sitt juridiska kön i bedrägligt syfte kan åberopa att han eller hon diskrimineras på grund av könsidentitet eller könsuttryck. Det kan också vara fråga om att till exempel en man som dömts för sexualbrott mot kvinnor ansöker om fastställande av könstillhörighet som kvinna för att bli placerad i ett kvinnofängelse. Till exempel i Storbritannien är nästan 60 procent av de fångar som registrerats som transpersoner uttryckligen sexualbrottslingar. Enligt inkommen utredning är det fråga om biologiska män som inte har gått igenom undersökningar eller behandlingar som gäller könsidentiteten. I Skottland har hälften av de transpersoner som dömts för brott bytt könstillhörighet först efter att domen meddelats. Där har det också observerats att en del av dessa personer genast byter kön till man när de frigivits från fängelset.
Dessa iakttagelser antyder att det framför allt finns ett strategiskt motiv bakom könsbytet. Det är alltså inte alls orealistiskt att anta att en del av de manliga fångarna också i Finland kommer att utnyttja möjligheten att byta kön för att få tillträde till ett kvinnofängelse eller en boendeavdelning för kvinnliga fångar. Följden blir att kvinnofängelserna blir blandade fängelser och att de boendeavdelningar som är avsedda för kvinnliga fångar blir blandade avdelningar. Kvinnliga fångar som utsatts för våld skulle sannolikt uppleva situationen som mycket traumatiserande. Fångar som ändrar kön medför allvarliga utmaningar när det gäller upprätthållandet av säkerheten för andra fångar. I Storbritannien och andra länder där det juridiska könet bestäms utifrån den könsidentitet som personen själv uppgett har det redan förekommit fall där en biologisk man som uppgett sig vara kvinna har begått sexuellt våld mot kvinnliga fångar efter att ha blivit förflyttad till ett kvinnofängelse.
Tröskeln för att avvika från placering i enlighet med det fastställda könet är oskäligt hög i propositionen, eftersom det kan göras endast om det är nödvändigt för att trygga säkerheten för fången eller någon annan. Professorn i straffrätt Matti Tolvanen har påpekat att exempelvis avskilt boende och placering på en säkerhetsavdelning i lagen förutsätter "grundad anledning" i stället för nödvändighet. Professor i straffrätt Kimmo Nuotio har för sin del framfört att man kunde överväga om ett behövlighetskrav vore bättre i detta sammanhang än det föreslagna nödvändighetskravet. I Storbritannien har man börjat bereda en lagändring för att fångar med manliga könsorgan i fortsättningen inte alls ska placeras i kvinnofängelser.
Vi påpekar att det utifrån erfarenheterna från Storbritannien är motiverat att Finland handlar på samma sätt och inte placerar fångar med manligt könsorgan i kvinnofängelser och på fängelseavdelningar för kvinnor oberoende av deras juridiska kön.
Könsspecifika lokaler
Fastställande av juridiskt kön på rent subjektiva grunder står i varje fall i strid med i synnerhet kvinnors rättigheter. Kvinnor och flickor — och naturligtvis även män och pojkar — har på grund av sina gemensamma fysiska och reproduktiva biologiska egenskaper rätt till sina egna lokaler och tjänster för att garantera säkerhet och privatliv. Det innebär till exempel att flickor och kvinnor ska ha rätt till mansfria utrymmen såsom toaletter, omklädningsrum och tvättrum. Exempelvis på Island har rätten att själv bestämma sitt juridiska kön ändå lett till att bland annat simhallar antagit som praxis att den som till sitt yttre ser ut att vara en biologisk man antas vara en transkvinna om hen befinner sig i kvinnornas duschrum, och detta kan inte ifrågasättas. I Norge har människor till och med åtalats eller blivit föremål för polisundersökning för att de protesterat mot att biologiska män tränger in i lokaler avsedda för kvinnor.
Vår utskottsgrupp påpekar att propositionen innehåller en mycket begränsad konsekvensanalys ur jämställdhetsperspektiv. Avsaknaden av en ordentlig bedömning av konsekvenserna för jämställdheten har lett till att de oönskade konsekvenserna för flickor och kvinnor förblir osynliga, trots att det är en viktig säkerhetsfråga. Vi ser det därför som nödvändigt att i detta sammanhang påminna om att Finland som stat har förbundit sig till internationella förpliktelser enligt vilka landet ska avhålla sig från alla åtgärder som ökar risken för våld mot flickor och kvinnor eller som annars försämrar kvinnornas ställning.
Konsekvenser för damidrotten
Enligt ett yttrande från Finlands Olympiska Kommitté är tävlingssystemet inom idrotten i regel indelat i två serier enligt kön, eftersom könet har en betydande inverkan på prestationsförmågan och den fysiska kapaciteten inom många idrottsgrenar. I grenar där könet inte är av betydelse för tävlingsprestationen, eller där könet endast har liten betydelse, tävlar ofta båda könen i samma tävlingsserie. Tävlingsidrottens trovärdighet förutsätter att de tävlande tävlar på lika villkor och att ingen har orättvisa eller oproportionella fördelar i förhållande till de andra tävlande. Hormonbehandlingar och andra medicinska könskorrigerande behandlingar minskar risken för en sådan fördel som särskilt har att göra med testosteronnivåerna, muskulaturen och kroppsbyggnaden. Utan en medicinsk könskorrigerande behandling är möjligheten till en sådan förmån uppenbar i synnerhet för en man som korrigerat sitt kön till kvinna. Enligt gällande lagstiftning förutsätter fastställandet av juridisk könstillhörighet medicinska behandlingar (avlägsnande av testosteron eller hormonbehandlingar hos kvinnor med transbakgrund), vilket inom idrotten kan anses inverka på att en person som korrigerat sitt kön inte får några betydande fördelar av sitt tidigare kön. Om fastställandet av kön i fortsättningen grundar sig på en anmälan utan krav på könskorrigerande behandling måste man inom idrotten på andra sätt försäkra sig om att konkurrensen är rättvis, särskilt inom damidrotten.
I ett yttrande från Naisten rintama ry har det lyfts fram att det delvis kan vara omöjligt att samordna flickors, kvinnors och transpersonerns rättigheter, såsom det konstaterats inom idrotten. Många internationella idrottsförbund har beslutat att organisera egna tävlingsklasser för transidrottare, både för att garantera en rättvis behandling av flickor och kvinnliga idrottare och för att garantera deras säkerhet. Lösningen innebär också att transkvinnor inte behöver en lång behandlingsperiod, under vilken deras testosteronvärden på konstgjord väg har hållits nere. Beslutet är till alla delar förnuftigt, eftersom tävlingsidrotten även i övrigt är organiserad utifrån biologiska egenskaper, såsom ålder, vikt, funktionsnedsättning och kön. Den här modellen syftar till att förena olika gruppers rättigheter.
Sannfinländarnas utskottsgrupp beklagar att regeringen i sin proposition inte har vidtagit några åtgärder för att trygga de kvinnliga idrottarnas rättigheter. Vi anser att det för att trygga en rättvis behandling av kvinnliga idrottsutövare är nödvändigt att för transidrottare ordna egna tävlingsserier i sådana grenar där en person som korrigerat sitt kön till kvinna skulle få oskäliga fördelar i förhållande till en idrottsutövare som är född som kvinna.
Avslutningsvis
Sannfinländarnas utskottsgrupp anser att det ligger i den enskildes eget intresse att ett villkor för fastställande av juridiskt kön alltid också är en medicinsk utredning om att personens upplevelse av sitt kön är stabil och att han eller hon förstår betydelsen och konsekvenserna av att fastställa könet. I samband med exempelvis att en allvarlig psykotisk sjukdom förvärras eller vid dissociativ identitetsstörning kan en persons upplevelse av sitt kön tillfälligt vara störd eller förändrad på ett sätt som inte motsvarar hur han eller hon varaktigt upplever sig själv. Trots detta kan en sådan person komma att ansöka om fastställande av kön, eftersom han eller hon själv vid tidpunkten för ansökan är övertygad om saken och mycket väl kan ha förmåga att göra den ansökan som behövs för att byta könstillhörighet. Vid byte av könstillhörighet är det dock fråga om en betydande rättshandling som påverkar individens rättigheter och skyldigheter. Eftersom handlingen också påverkar den omgivande gemenskapen är det nödvändigt att så tillförlitligt som möjligt utreda hur bestående en persons sinnestillstånd och upplevelse av sitt kön är. Kravet på att en medicinsk utredning ska läggas fram är nödvändigt i detta avseende.
Vi påminner om att åtskiljandet av fastställande av juridiskt kön från medicinska undersökningar och behandlingar öppnar tydliga möjligheter till strategiskt beteende och missbruk, såsom det konstaterats vid utskottets sakkunnigutfrågning. Denna möjlighet har bedömts öppet också i själva propositionen. Eftersom könet i praktiken i fortsättningen kan bytas fram och tillbaka med några månaders mellanrum, kan systemet användas bland annat för att maskera en persons verkliga identitet i olika brottsliga syften. Personuppgifterna kan bytas exempelvis för att möjliggöra bedrägerier. Fastställandet av könstillhörigheten kan också utnyttjas till exempel för att kringgå könskvoterna eller för att få bättre poäng i sådana urvalsprov där kvinnorna har lättare krav på fysiska tester, såsom urvalsprovet vid Polisyrkeshögskolan.
Vi oroar oss också för tillförlitligheten hos statistiska uppgifter som är viktiga för jämställdheten mellan könen och likabehandlingen av olika människogrupper. Insamling av könsuppdelad statistisk information är livsviktig med tanke på uppföljningen av jämställdheten mellan könen. Självdefinition av könet skulle dock i fortsättningen göra statistikföringen otillförlitlig. När könet blir en anmälningsfråga kan den som till sina biologiska egenskaper är man juridiskt sett vara kvinna, varvid han eller hon ska hänföras till den datainsamling som gäller kvinnor. Enligt de sakkunniga som utskottet har utfrågat har detta till exempel i Storbritannien lett till att sexualbrott som begås av män som har fastställt sitt juridiska kön som kvinna i statistiken har antecknats som brott begångna av kvinnor. Också i Norge har ett rekordstort antal sexualbrott registrerats som brott begångna av kvinnor efter att den lagstiftning som baserar sig på självdefinition av könet trädde i kraft. Det snedvrider statistiken avsevärt, eftersom sexualbrott som begås av kvinnor i själva verket är relativt sällsynta.
Sammanfattningsvis kan det konstateras att lagförslagen i propositionen innehåller flera grundläggande och betydande problem som inte kan åtgärdas utan att propositionen bereds på nytt. Sannfinländarnas utskottsgrupp föreslår således att lagförslagen förkastas.