Hoppa över menyflikskommandon
Hoppa till huvudinnehåll

Kyösti Kallios förordning om riksdagens mötesplats 2.12.1939

Kallion_maarays_iso2.jpg

​Kyösti Kallios förordning om riksdagens mötesplats 2.12.1939

​Hurdan var Kauhajoki?

När dåvarande republikens president Kyösti Kallio den 2.12.1939 förordnade att Kauhajoki skulle bli riksdagens mötesplats blev orten en viktig ort.

I Kauhajoki som i övriga Finland levde man i skräckblandade och spända tider. Kauhajoki tog en stor risk i att ta emot den evakuerade riksdagen, men detta säger mycket om orten.

I Kauhajoki levde man i huvudsak av jord- och skogsbruk. På den tiden fanns det få fabriker i Kauhajoki. Orten hade redan då en kommunläkare, en barnmorska, en veterinär, ett apotek och ett kommunsjukhus. Dessutom fanns det fem ungdomsföreningar samt mycket musik, körsång, musikkårer och orkestrar som motvikt till den utmattande jordbruksvardagen.

När vinterkriget bröt ut hade en lantmannaskola, en husmodersskola, ett samlyceum samt ett evangeliskt folkinstitut sedan flera år redan funnits i Kauhajoki. Fullmäktige hade inlett sin verksamhet redan 1918.

Husmodersskolans roll var mycket viktig. Riksdagsmännen både inkvarterades och bjöds på mat där. Alla skolans lärare deltog och hjälpte till och även elever från skolan, som tagit uppehåll, hjälpte till. På skolan fanns även ett kafé. Riksdagens folk samlades på husmodersskolan om inget annat ställe fanns. Energin och verksamheten på husmodersskolan var exemplarisk och uppskattad.

Sydbottens järnväg gick från Seinäjoki till Kristinestad och Kaskö. Järnvägen stod klar redan på 1910-talet. Den hade en ytterst viktig roll med tanke på riksdagens evakueringstransporter. I Kauhajoki fanns även en syn som var ovanlig på den tidens landsbygder: en asfaltbelagd väg, Topeeka.

Kauhajoki var en liten socken som hade rätt goda förbindelser och lämpliga lokaler för riksdagsmännen, och socknen ansågs vara det tryggaste stället i hela Sydösterbotten. Dessutom hade Kauhajoki ett tätt centrum så ledamöterna kunde enkelt röra sig mellan inkvarterings- och bespisningslokalerna och plenisalen.

Krigsåren var en jobbig och utmattande tid. Ingen kunde säga något definitivt om morgondagen. Utöver riksdagsledamöterna som placerats i familjer i Kauhajoki bodde även bl.a. evakuerade flyktingar från Karelen samt krigsfångar i hemmen.

De karga och plågsamma tiderna gjorde att människorna kom varandra närmare. De partipolitiska meningsskiljaktigheterna fick stå i bakgrunden och alla jobbade tillsammans i sämja. De olika politiska åsikterna som riksdagsledamöterna och husfolket möjligtvis hade fick stiga åt sidan.

Kvinnorna gjorde mansarbete och barnen deltog i hushållssysslorna efter bästa förmåga. Hemmafrontens hjälp och stöd samt frivilligarbetet stod i nyckelposition med tanke på överlevandet. Mycket saker skickades till fronten: halmskor, varma kläder... Hemmafronten var en oersättlig hjälp.

I Kauhajoki var bombningshotet stort. Var riksdagen befann sig hölls så hemligt som möjligt, eftersom Kauhajoki mycket snabbt och enkelt skulle ha bombats om ryssarna fått nys om att riksdagen befann sig där. Många byar i Kauhajoki fick veta att riksdagen varit där först efteråt. Man kunde hålla informationen hemlig.

Dagens Kauhajokibor borde ta modell av dåtidens invånare. Många av dagens problem och motgångar är, om man nu kan säga så, små i jämförelse med problemen då. Istället för att sträva efter egen nytta fokuserade man på att ta hand om varandra. Kauhajoki var ett samhälle som jobbade tillsammans, var effektivt och som brydde sig om varandra

​Hurdan var riksdagen?

År 1939 hade riksdagen en osedvanlig situation framför sig: 1. Den 1 september skuggades riksdagens första plenum av världskriget som brutit ut och situationen skärptes när vinterkriget bröt ut den 30 november efter att Sovjetunionen ordnat de s.k. skotten i Mainila fyra dagar innan. Riksdagen skulle snarast flyttas någon annanstans efter att Helsingfors blivit bombat.

Den första december flyttade riksdagen till Kauhajoki, som låg långt från östgränsen. Kauhajoki hade heller inga objekt som varit lockande för Sovjetunionens flygbombningar, så som hamnar eller viktiga byggnader som fanns i de större städerna. Flytten skedde med snabb tidtabell och riksdagsledamöterna hade inte mer än ett par timmar på sig att samla ihop sina saker och stiga ombord på tåget mot Kauhajoki.

De fem åren efter dessa händelser var även de ovanliga för riksdagen. Åren 1939 – 1944 kunde man inte genomföra ett nytt riksdagsval så riksdagsledamöterna byttes inte ut under denna period som kallades långa parlamentet, även om variationer bland statsmännen (presidenten, statsministern och övriga regeringsmedlemmar) var vanliga. Utrikespolitiken leddes främst av regeringen, riksdagens roll var nästan enbart att bekräfta besluten och vara representationsorganet som stärkte nationens enhetlighet.

Fram till år 1941 bestod riksdagen av sju grupper vars riksdagsledamöter valdes i valet år 1939. ”Sexlingarna” som uteslöts från Socialdemokratiska riksdagsgruppen, som satt fängslade 1941 – 1944, bildade en egen Socialistisk riksdagsgrupp.

Flest medlemmar hade den Socialdemokratiska riksdagsgruppen med 85 ledamöter (79 ledamöter efter att Sexlingarna uteslutits) och Agrarförbundets riksdagsgrupp hade 56 ledamöter. Till de mindre riksdagsgrupperna hörde Nationella Samlingspartiet (25 ledamöter), Svenska riksdagsgruppen (18 ledamöter), Fosterländska folkrörelsen (8 ledamöter), Framstegspartiet (6 ledamöter), Socialistiska riksdagsgruppen ”Sexlingarna” (6 ledamöter) samt Finlands småbondeparti (2 ledamöter).

​Väinö Hakkila

Väinö Pietari Hakkila (29.6.1882 Lempäälä – 18.7.1958 Orivesi) var en av Finlands Socialdemokratiska partis mest betydande politiker under tiden mellan världskrigen.

Han tog studenten år 1903 och blev senare filosofie och juris kandidat och grundade Työväen lakiasiaintoimisto, där han själv arbetade. Hakkila steg snabbt upp i Finlands Socialdemokratiska partiets partikommission och han valdes in i riksdagen första gången våren 1919.

Under sin över trettio år långa riksdagskarriär ledde Hakkila bl.a. lag- och ekonomiutskottet och var justitieminister i Tanners regering. Mest ihågkommen är ändå Hakkila som riksdagens talesman under krigsåren.

Riksdagsledamot Aino Malkamäki

Aino Elin Malkamäki (1.4.1895 Itis – 17.10.1961 Åbo) tog studenten år 1915 och blev senare folkskollärare och sedermera bibliotekarie.

Malkamäki arbetade bl.a. som guvernant, som redaktionssekreterare på tidningen Työläisnaisten urheilulehti och som bibliotekarie. Malkamäki var Finlands Socialdemokratiska Partis riksdagsledamot åren 1922-1929 och 1933-1957. År 1923 var Malkamäki viceordförande i det Socialdemokratiska kvinnoförbundet och år 1955 beviljades hon titeln skolråd. Malkamäki var elektor i flera presidentval.

År 1960 blev Malkamäki riksdagsledamot i Arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund ASSF. Medan hon tillhörde ASSF agerade Malkamäki även som socialminister i statsminister Sukselainens I regering. Malkamäki arbetade som riksdagsledamot i över 30 år och är Finlands näst långvarigaste kvinnliga riksdagsledamot.

Kauhajoki kyrkby från kyrktornet norrut 1940. Bild: Alfred Niemistö. Kop. Kauhajoki museum.

 

 

 

 

 

Väinö Hakkila

Socialdemokraternas Väinö Hakkila var riksdagens talesman under hela krigstiden. Bild: Riksdagens bildarkiv.

 

Aino Malkamäki

Riksdagsledamot Aino Malkamäki. Bild: Riksdagens bildarkiv.