Motivering
         
         Krishantering
         
         Den förändrade krishanteringen
         
         Förenta nationerna betonar i sina resolutioner, precis
            som det internationella samfundet i sin verksamhet, starkare än
            någonsin hur viktigt det är att förebygga
            konflikter och att genast ingripa i konflikter och humanitära
            kriser när de uppstår, vid behov till och med
            med kraftåtgärder. Detta nya sätt att
            se och agera har drivits fram bl.a. av de krig som upplöste
            forna Jugoslavien på 1990-talet och folkmordet i Ruanda
            1994, då hundratusentals civila fick lida i konflikterna utan
            att de närvarande FN-trupperna hade mandat eller kapacitet
            att hindra det.
         
         
         En aktivare intervention i kriser och konflikter kräver
            en mer övergripande krishantering; för att stabilisera
            konfliktsituationer måste den militära krishanteringen
            gå hand i hand med den civila. Genom militär krishantering
            bereder man väg för att återställa
            funktionerna i ett organiserat samhälle med hjälp
            av civila krishanteringsinstrument — bl.a. för
            rättsväsendet, polisen och den civila förvaltningen.
            Krishanteringen bör skyndsamt kompletteras med bistånd.
            Konfliktförebyggande är ett område för
            sig, dvs. att kunna upptäcka utvecklingstrender som leder
            till kris och att ta tag i dem på ett tidigt stadium, t.ex.
            genom civil krishantering och bistånd. Fattigdom och brist är
            en gynnsam grogrund för konflikter och extremistiska rörelser.
         
         
         Under de senaste decennierna har den militära krishanteringen
            förändrats i takt med statsinterna konflikter.
            Militära krishanteringsoperationer innebär i allt
            färre fall övervakning av mellanstatliga överenskommelser
            om vapenvila eller fred; militär krishantering innebär
            allt oftare aktiv intervention för att hindra t.ex. våld
            mot civila.
         
         
         Förändringen har ökat behovet av
            militär krishantering och gjort den mer krävande.
            För tillfället tjänstgör över
            100 000 personer i FN:s fredsbevarande operationer. Operationerna är långvariga
            och därmed är FN:s personalbehov på grund
            av rotation i verkligheten två eller tre gånger
            så stort, beroende på om man också räknar
            in nödvändiga viloperioder vid sidan av utbildning
            och insatser. Inte minst när det gäller stora
            operationer börjar FN:s kapacitet att leda och serva sina
            trupper vara ansträngd till det yttersta. Verksamheten
            antar allt större dimensioner och därmed har FN
            måst dra i gång operationer som kan sägas
            vara militärt ytterst krävande krishanteringsuppdrag,
            framför allt i Afrika.
         
         
         Vid sidan av FN:s fredsbevarande verksamhet har vi nu en lång
            rad militära krishanteringsoperationer som genomförs
            i regionala organisationers regi (t.ex. Nato, Europeiska unionen
            eller Afrikanska unionen) med mandat från FN:s säkerhetsråd.
            De är ofta också militärt ytterst krävande.
            Som exempel kan nämnas Natos pågående
            ISAF-operation i Afghanistan och EU:s operation EUFOR DRC i Demokratiska
            Republiken Kongo. Den genomfördes 2006 under Finlands EU-ordförandeskap.
         
         
         Ett viktigt led i EU:s och Natos arbete för att utveckla
            de militära resurserna är att förbättra kapaciteten
            för krävande krishanteringsuppdrag. Det är
            framför allt FN som har framställt önskemål
            om bättre snabbinsatskapacitet; för att effektivt
            begränsa en kris är det nämligen viktigt
            att det finns tillgång till trupper som snabbt kan ingripa
            och bereda marken för andra krishanterings- och biståndsåtgärder.
            Men att förbättra snabbinsatskapaciteten har också militära konsekvenser
            som går utöver krishanteringen. Natos NRF-trupper
            och EU:s stridsgrupper har uppnått en prestationskapacitet
            som gör att de också lämpar sig väl
            för nationellt försvar.
         
         
         Finland och den militära krishanteringen
         
         Finland deltar aktivt i krishantering. I november 2007 deltar
            totalt 646 soldater i militära krishanteringsuppdrag. De
            största pågående operationerna är
            KFOR-operationen i Kosovo (395), ISAF-operationen i Afghanistan
            (101) och Altheaoperationen i Bosnien och Hercegovina (54).
            Förberedelserna för en finländsk militär avdelnings
            (221) medverkan i beredskapsperioden för EU:s stridsgrupper
            under Sveriges ledning har enligt vad utskottet erfarit löpt
            väl. Det betyder att stridsgruppen i sin helhet kan försättas
            i hög beredskap från den 1 januari 2008.
         
         
         I statsrådets redogörelse beskrivs de förändringar
            som planeras i Finlands deltagande i militär krishantering
            2008. Alla betydande förändringar har emellertid
            inte tagits med i redogörelsen, erfar utskottet. Finland
            har erbjudit sig att ta ledningsansvaret för stridsgruppen
            (Multinational Task Force Center) i Kosovo sommaren 2008 för
            ett år framåt. Stridsgruppen spelar en central roll
            i KFOR-operationen. Om Finland får axla rollen som ledarstat
            krävs det ett tillskott på omkring 50 personer
            i vår nuvarande styrka. Europeiska unionen förväntas
            2008 fatta beslut om att eventuellt lägga ner operation
            Althea i Bosnien och Hercegovina i slutet av 2008. Därigenom
            blir det möjligt att dra bort de finländska trupper
            som tjänstgör i operationen, förutsatt
            att situationen i Kosovo inte får negativa återverkningar
            för situationen i Bosnien och Hercegovina. Om ändringarna
            går att genomföra, får de betydande ekonomiska
            konsekvenser.
         
         
         Ett mycket viktigt projekt som inte tagits med i redogörelsen
            gäller långdistanstransporter för krishantering.
            Finland överväger att gå med i 15 Natoländers
            och Sveriges lufttransportprojekt SAC (Strategic Airlift Capability)
            för att utveckla en strategisk transportkapacitet bl.a.
            för den militära krishanteringens behov. Projektet
            har ett direkt samband med behovet av transporter inte bara inom
            EU:s militära avdelningar utan också med våra
            egna behov av att transportera krishanteringstrupper, t.ex. för
            vår möjlighet att ta ledningsansvaret för
            PRT i Afghanistan. Om projektet genomförs, får
            det betydande ekonomiska konsekvenser.
         
         
         Utskottet anser att de planerade förändringarna
            i operationerna och SAC-projektet borde ha ingått i redogörelsen
            för att riksdagen ska kunna bilda sig en samlad uppfattning
            om den militära krishanteringen 2008.
         
         
         Utrikesutskottet framhåller att de planerade omläggningarna
            i operationerna på Balkan och vårt eventuella
            deltagande i lufttransportprojektet SAC är viktiga för
            att vi ska kunna skapa oss en samlad bild av vårt deltagande
            i militär krishantering. Därför förutsätter
            utskottet att regeringen skyndsamt lämnar en utredning
            till utrikesutskottet om alla militära krishanteringsoperationer
            och den aktuella situationen för SAC-projektet. 
         
         
         Ett nytt element i vår militära krishantering är att
            utveckla en snabbinsatskapacitet och delta i att upprätta
            EU:s stridsgrupper. En finländsk militär avdelning
            stod i beredskap mellan den 1 januari och 30 juni 2007 som en del
            av EU:s stridsgrupp under Tysklands ledning, och under 2007 genomfördes
            rekryteringen och utbildningen av en militäravdelning för
            EU:s stridsgrupp under Sveriges ledning. Utifrån redogörelsen
            och annan information till utskottet är erfarenheterna av
            vår medverkan i EU:s stridsgrupper positiva. Enligt redogörelsen
            förbereder sig Finland för deltagande i två beredskapsperioder
            i EU:s stridsgrupper 2011.
         
         
         Finland deltar också i övningar för
            Natos snabbinsatsstyrkor (NRF). Våren 2007 uppgav Finland
            och Sverige att de ser positivt på den möjlighet
            som erbjöds länderna inom ramen för Natos
            partnerskap för fred att delta i aktiviteter som kompletterar
            NRF. Nato planerar vissa förändringar i NRF, som
            börjar genomföras under 2008. Utskottet konstaterar
            att om republikens president och regeringen beslutar att finländska trupper
            kan anmälas till NRF, ska hela riksdagen få ta
            ställning till frågan. De resurser som partnerskapsländerna
            ställer till NRF:s förfogande är kompletterande,
            dvs. också om de inte materialiseras, hindrar de inte NRF:s
            verksamhet.
         
         
         Utrikesutskottet konstaterade i sitt betänkande om
            regeringens åtgärdsberättelse (UtUB 1/2007
               rd) att Finland har möjlighet att delta i NRF
            med den kapacitet och beredskap för snabba insatser som
            utvecklas för EU:s stridsgrupper under den tid Finland
            inte har jour i EU. Till denna del har vi alltså redan
            förutsättningar för att delta, och det
            finns olika alternativ för deltagande, bl.a. truppstorlekar.
            När vi överväger ett eventuellt deltagande är
            det skäl att beakta att NRF står för
            ett krävande deltagande i krishantering och därmed
            bidrar till att förbättra vår krishanteringskompetens.
            Utskottet ser det som helt naturligt att Finland söker
            en likadan krishanteringskompetens som Sverige, eftersom Finland har
            ett nära samarbete med Sverige i många krishanteringsoperationer
            och i EU:s stridsgrupper.
         
         
         Utrikesutskottet uppmanar regeringen att så snart som
            möjligt komma med en utredning till utskottet om en översyn
            av NRF-konceptet, inbegripet en bedömning av vilka effekter
            det kan få för vår militära
            prestationskapacitet att vi deltar i NRF.
         
         
         Slutsatser om den förändrade krishanteringen
         
         Det är viktigt att Finland fortsatt aktivt deltar i krishantering,
            anser utrikesutskottet. Det är förenligt med vår
            säkerhetspolitiska strategi att vi bär ansvar
            också för den internationella säkerheten
            och stabiliteten (UtUB 1/2006 rd, UtUB 1/2007
               rd). Vi bör fortsatt utveckla den civila krishanteringen
            vid sidan av den militära och ta ett starkare samlat grepp
            om krishanteringen genom att koppla ihop utvecklingssamarbete och krishantering.
         
         
         Kriser och krishantering måste ses i ett sammanhang.
            I planeringen av operationer måste man med hänsyn
            till varje enskild situation i princip samordna den militära
            och den civila krishanteringen och räkna med att delta
            i eftervården genom biståndssamarbete. I planeringen av
            militär krishantering bör man ha en klar uppfattning
            om hur man lösgör sig ur en operation. Besluten
            om deltagande bör fattas för en bestämd
            tid alltid när den tilltänkta operationen beräknas
            vara kortvarig (omkring ett år). Tidsbestämda
            beslut om deltagande gör det lättare att planera
            för militär krishantering på sikt genom att
            de ger en bättre överblick över när
            resurser som bundits upp vid olika operationer kan lösgöras
            för nya operationer.
         
         
         Enligt utskottets mening är det uppenbart att krishanteringen
            i framtiden kräver mer resurser. Utskottet har systematiskt
            understrukit (UtUU 3/2004 rd, UtUU
               10/2005 rd, UtUB 1/2007 rd, UtUU
               3/2007 rd) att anslagen för civil krishantering
            inte står i rätt proportion till de verkliga behoven.
         
         
         Utskottet ser positivt på att anslagen för
            civil krishantering har ökat på senare år,
            men påpekar att de fortfarande är små i
            jämförelse med anslagen för militär
            krishantering. Det som bör göra det lättare
            att höja anslagen för civil krishantering är
            att resurserna delvis kan statistikföras som biståndssamarbete
            och att meningen i vilket fall som helst är att öka
            anslagen för biståndssamarbete avsevärt.
            Utskottet betonar ändå att resurser för
            militär och civil krishantering inte får ställas
            mot varandra.
         
         
         Finland har goda möjligheter att bygga ut utbildningen
            för civil krishantering till ett viktigt kompetensområde
            också internationellt sett. Krishanteringscentralen i Kuopio
            ger bra beredskap för att utbilda personal för
            civil krishantering. Det är viktigt att krishanteringscentralen utvecklas
            och förstärks, anser utskottet. Försvarsmakten
            står i begrepp att se över sina egna kurser och
            sin egen utbildning i krishantering. Genom samarbete mellan krishanteringscentralen
            i Kuopio och försvarsmaktens internationella centrum kan
            man göra mycket för att främja en övergripande
            syn på krishantering i Finland.
         
         
         Utskottet påpekar om den militära krishanteringen
            att vårt deltagande till en del går ut på att utveckla
            en snabbinsatskapacitet och att delta i EU:s stridsgrupper, längre
            fram eventuellt också NRF. Kostnaderna för beredskapstruppernas utbildning
            och beredskap finansieras över budgeten för militär
            krishantering. Det betyder att beredskapstrupperna kan få betydande
            konsekvenser för annan medverkan på årsnivå.
            De totala kostnaderna t.ex. för den trupp som ska vara försatt
            i beredskap i början av 2008 uppgår enligt redogörelsen
            till 15,1 miljoner euro, eller lika mycket som de beräknade
            utgifterna för ISAF-operationen 2008. Finland förbereder
            sig för två beredskapsperioder inom EU:s stridsgrupp
            under 2011, och det får betydande konsekvenser för
            hela verksamheten 2010 (utbildningsperiod) och 2011 (beredskapsperiod
            samt eventuell operation).
         
         
         Utrikesutskottet noterar att försvarsmakten arbetar
            fram ny krishanteringskapacitet utifrån riktlinjerna i
            statsrådets tidigare säkerhets- och försvarspolitiska
            redogörelser. Det ser ut att bli ett problem att samordna
            marinens och luftvapnets kapacitet för internationella
            aktiviteter och arméns stegvis breddade kompetensarsenal
            inom ramen för de årliga anslagen på cirka
            100 miljoner euro för pågående operationer
            och beredskapstruppernas beredskap för militär
            krishantering.
         
         
         Utrikesutskottet betonar att deltagandet i militär
            krishantering bidrar till bättre samarbetskapacitet inom
            försvaret och ökar det nationella försvarets
            trovärdighet. För militär krishantering
            utnyttjas huvudsakligen samma resurser som har reserverats för
            det nationella försvaret. Den militära krishanteringen
            och den nationella försvarskapaciteten är försvarsfunktioner
            som stöder varandra.
         
         
         Det är viktigt att regeringen i den kommande säkerhets-
            och försvarspolitiska redogörelsen gör
            en samlad bedömning av hur resurserna för militär
            krishantering ska riktas och hur stora de behöver vara.
         
         
         Allmän bedömning om redogörelsen
         
         Statsrådets redogörelse till riksdagen tar
            upp tre separata teman kring militär krishantering. Skälen
            lär ha att göra dels med tidsschemat, dels med
            att regeringen velat ge riksdagen en möjlighet till en
            samlad behandling av frågor kring militär krishantering.
            Utrikesutskottet uppskattar regeringens ambition att ge riksdagen
            en samlad uppfattning om planerna för utveckling av den militära
            krishanteringen, men påpekar att det skulle ha krävt
            att alla planerade ändringar i operationer och faktorer
            kring utveckling av krishanteringskapaciteten tas med i redogörelsen. 
         
         
         Utrikesutskottet omfattar försvarsutskottets syn i
            utlåtande FsUU 5/2007 rd att
            det inte är meningsfullt att militära krishanteringsfrågor som
            inte har något samband med varandra behandlas i samma redogörelse.
            Utskottet menar att besluten om militär krishantering bör
            vara så klara som möjligt och påminner
            att riksdagen har det politiska ansvaret för konsekvenserna
            av besluten. Redogörelsen om hög beredskap för
            EU-stridsgruppen bör för klarhetens skull härefter behandlas
            som en separat redogörelse.
         
         
         Redogörelsen är teknisk till sin natur. Det skulle
            ha bidragit till ett mer samlat grepp, om regeringens mål
            för utveckling av den militära krishanteringen
            och en politisk lägesbedömning av varje operation
            hade tagits med.
         
         
         Det behövs långsiktig planering för
            att man ska klara av de ökade kostnaderna för
            militär krishantering och utveckla beredskapstruppers och
            andra försvarsgrenars krishanteringskapacitet. Framtida åtaganden
            som man redan nu har vetskap om, t.ex. utbildnings- och beredskapsperioder
            för EU-stridsgrupper, bör om möjligt
            beaktas i planeringen av den övriga verksamheten. Det är
            viktigt att utrikesutskottet får en redogörelse
            för de översikter över militära
            krishanteringsoperationer som årligen utarbetas för
            behandling av republikens president och statsrådets utrikes-
            och säkerhetspolitiska ministerutskott för att
            utrikesutskottet ska vara på det klara med hur operationerna
            utvecklas och med tilltänkta omläggningar av verksamheten.
            Halvårsöversikterna bör innehålla
            en lägesbedömning med en gemensam tväradministrativ
            riskutvärdering av enskilda operationer.
         
         
         Regeringen kommer med en bedömning av kostnaderna för
            Finland 2008 av deltagande i de operationer som nämns i
            redogörelsen. Det framhålls för varje
            enskild operation att de nuvarande anslagen räcker till
            för alla beräknade kostnader. På tal
            om de ekonomiska konsekvenserna påpekar utskottet att redogörelsen
            inte innehåller någon uppskattning av kostnaderna för
            de planerade omställningarna i vårt deltagande
            i operationerna KFOR och Althea, inte heller för att eventuellt
            gå med i lufttransportprojektet SAC eller konsekvenserna
            för kostnaderna för militär krishantering över
            lag.
         
         
         Utifrån vad utrikesutskottet har erfarit omfattar det
            försvarsutskottets bedömning att kostnaderna för
            medverkan i de operativa utbildnings- och samverkansgrupperna OMLT
            som ett led i ISAF-operationen sannolikt är helt realistiskt beräknade.
            Utskottet förmodar att kostnaderna för att delta
            i operation EUFOR TCHAD/RCA sannolikt ökar mer än
            beräknat i den takt planeringen av operationen fortskrider
            och anser att de uppskattade kostnaderna på 10 miljoner
            euro för den nordiska stridsgruppen inte är realistiska med
            hänsyn till den finländska militära avdelningens
            storlek (221 personer) och tunga materiel.
         
         
         Det är mycket svårt att förutse kriser,
            och det internationella samfundet ställs gång
            efter annan i situationer där det måste överväga
            att starta nya krishanteringsoperationer. Att delta i nya operationer är
            alltid ett nationellt politiskt beslut. Utrikesutskottet noterar
            att Finland deltar i militär krishantering med i genomsnitt
            100 miljoner euro per år. Finland bör räkna
            med att kostnaderna stiger, bl.a. för att uppdragen har
            blivit mer omfattande. Det är viktigt att behovet av extra
            finansiering görs klart för riksdagen på ett
            så tidigt stadium som möjligt.
         
         
         Det nationella beslutsfattandet
         
         Finlands deltagande i internationella militära krishanteringsoperationer
            regleras i lagen om militär krishantering (211/2006).
            Enligt 2 § 1 mom. fattas beslut om Finlands
            deltagande i eller utträde ur militär krishantering
            i varje enskilt fall av republikens president utifrån statsrådets
            förslag till avgörande. Republikens president
            beslutar utifrån statsrådets förslag
            också om försättande av en militär
            avdelning i hög beredskap (beredskapsenhet). Innan statsrådet
            lägger fram ett förslag till avgörande
            ska det enligt 3 § höra riksdagen.
         
         
         Utrikesutskottet konstaterade i sitt betänkande (UtUB
               1/2006 rd) om förslaget till lag om
            militär krishantering att det var befogat att regeringen,
            innan den presenterar ett förslag till avgörande
            för republikens president, hör hela riksdagen
            genom en redogörelse när vi fattar beslut om deltagande
            i militärt särskilt krävande operationer
            eller när vi deltar i en operation som inte bygger på ett
            bemyndigande från säkerhetsrådet. I övriga
            fall ska riksdagens utrikesutskott höras. Utskottet såg
            inget behov av en närmare definition av "särskilt
            krävande" uppgifter, eftersom riksdagen har politisk prövningsrätt
            i varje enskilt fall när redogörelseförfarande
            tilllämpas.
         
         
         Utrikesutskottet betonade i sitt betänkande (UtUB
               1/2006 rd) att regeringen i fråga om
            alla krishanteringsoperationer, när den så finner
            för gott, kan höra hela riksdagen om operationen. Det är
            helt klart att regeringen kommer att utnyttja denna möjlighet
            när det finns vägande skäl som talar
            för det. Även utrikesutskottet kan vid behov föreslå att
            hela riksdagen ska delta i behandlingen.
         
         
         I den allmänna motiveringen till regeringens proposition
            (RP 5/2006 rd) med förslag
            till lag om militär krishantering konstateras att uppdelningen
            av operationer i militärt synnerligen krävande
            och icke-krävande uppdrag lämpligen bör avgöras
            utifrån prövning av det enskilda fallet. Då kan
            man beakta inte bara de politiska faktorerna och den nationella
            beredskapen utan också faktorer som påverkar operationens
            karaktär, som operationens mål och uppgifter och
            sättet att genomföra den samt förhållandena
            på krisområdet, inbegripet en riskbedömning
            av uppdraget.
         
         
         Som utrikesutskottet ser det innehåller redogörelsen
            inte någon tillräckligt utförlig beskrivning
            av utrikesministeriets och försvarsministeriets prövning
            från fall till fall. Med hänsyn till att krishanteringen
            har blivit mer krävande och riskerna större, behöver
            de förvaltningsspecifika bedömningarna av kraven
            och riskerna i nya operationer samordnas.
         
         
         Finlands deltagande i ISAF-operationen (International Security
            Assistance Force in Afghanistan) i Afghanistan
         
         
         Situationen i Afghanistan
         
         Utrikesutskottet framhöll i sitt betänkande
            om regeringens åtgärdsberättelse för
            2006 att läget i Afghanistan kräver en helhetsanalys
            och bad regeringen lämna en utredning om det till utrikesutskottet
            eller en redogörelse till riksdagen (UtUB
               1/2007 rd). Utskottet har hört att det kommer
            att få en helhetsanalys av frågan från statsrådet.
            Den del av redogörelsen som gäller Afghanistan
            omfattar Finlands deltagande i operation ISAF under Natos ledning.
         
         
         Redogörelsen hävdar att den ekonomiska och politiska
            utvecklingen i Afghanistan bromsas upp av utbredd korruption, narkotikaekonomin och
            fortsatta väpnade insatser mot civilbefolkningen, myndigheterna
            och representanter för det internationella samfundet. President
            Hamid Karzai har alltjämt en relativt stabil ställning som
            statsöverhuvud och har ett förhållandevis brett
            förtroende över de etniska gränserna.
            Det har också skett en viss positiv utveckling i Afghanistan,
            ekonomin växer, uppskattningsvis 80 procent av befolkningen
            omfattas av den basala hälso- och sjukvården,
            barndödligheten har sjunkit och flyktingar har börjat
            flytta tillbaka.
         
         
         Säkerhetssituationen i Afghanistan har försämrats
            under 2007. Trots att kriget i Afghanistan är riktat mot
            talibankrigarna, har det växande antalet civila offer ökat
            den lokala befolkningens motstånd mot operationerna ISAF
            och OEF. Därför bör de internationella
            truppernas metoder granskas kritiskt, även om utskottet mycket
            väl förstår att trupperna behöver
            skydda sig själva. Det anser att Finland vid ISAF-möten mellan
            de länder som ställer fram trupper bör uppmärksamma
            frågan att undvika civila offer. Talibanrörelsen är
            inte enhetlig och därför bör det internationella
            samfundet ge sitt starka stöd åt den afghanska
            regeringens planer på att inleda förhandlingar
            med moderata talibaner. Man beräknar att Talibanrörelsen
            fortsatt kommer att vara koncentrerad till de områden i
            landets södra och östra delar där rörelsen
            uppstått och anamma allt fler drag av terroristisk och
            asymmetrisk krigföring. Samtidigt spelar krigare som kommer
            från områden utanför Afghanistan en allt
            större roll i olika räder.
         
         
         Enligt redogörelsen är det största
            hotet för stabiliteten i Afghanistan under den närmaste framtiden
            den fortsatta väpnade aktiviteten. Motståndsgrupper,
            klanhövdingar och kriminella element som stöds
            inte minst av narkotikaekonomin försvårar för
            centralmakten att få ordentligt fotfäste och att
            normalisera förhållandena i landet. Avsaknaden
            av strukturer för ett organiserat samhälle, eller
            det faktum att det inte fungerar, och det dagliga våldet
            undergräver medborgarnas tro på centralförvaltningen
            och fördröjer en normalisering av samhället.
            Utskottet uppmärksammar att den instabila situationen har spritt
            sig över gränsen till Pakistan, där det
            på grund av den interna instabiliteten snabbt har uppstått
            ett stödområde för terrorism.
         
         
         Syftet med den militära närvaron är
            att stabilisera säkerhetssituationen i Afghanistan för
            att landet ska få utvecklas under fredliga former. För
            att säkerhetssituationen ska bli bättre måste det
            till en effektivare politisk process mellan motståndsgrupperna
            och centralförvaltningen. Det går inte att lösa
            krisen i Afghanistan med militära medel, men det behövs
            militär krishantering för att bereda mark för
            en hållbar lösning på krisen och det
            kan bl.a. ske genom civil krishantering och utvecklingssamarbete.
            Utskottet omfattar försvarsutskottets åsikt i
            utlåtande FsUU 5/2007 rd att
            det är ett långtidsprojekt att stödja
            Afghanistan och att det internationella samfundet bör engagera
            sig i det på så bred basis som möjligt.
            Samarbete mellan olika aktörer och en effektiv samordning
            och ett ömsesidigt utnyttjande av krishanteringsinstrument
            och utvecklingsbistånd är det enda sättet
            att hjälpa Afghanistan att utvecklas mot ett stabilare
            samhälle.
         
         
         ISAF i Afghanistan
         
         I ISAF deltar 40 länder med en samlad styrka på omkring
            40 000 soldater. Den Natoledda operationen fungerar med
            mandat från FN:s säkerhetsråd. I oktober
            2003 utvidgades det till att omfatta hela landet. ISAF tog över
            ansvaret för hela det afghanska territoriet i oktober 2006, med
            uppgift att skapa stabilitet och säkerhet. Vid sidan av
            ISAF finns den amerikanskledda operationen OEF (Operation Enduring
            Freedom), som koncentrerar sig på antiterroristiska aktiviteter och
            utgör en del av en bredare antiterroristisk verksamhet
            under Förenta staternas ledning.
         
         
         ISAF verkar med befogenheter enligt kapitel VII i FN-stadgan,
            m.a.o. har den rätt att tillgripa maktmedel i stor skala
            för att återställa fred, och den förutsätts
            utnyttja alla till buds stående medel för
            att fullgöra sitt uppdrag. Det handlar om ett grundläggande
            bemyndigande för militära krishanteringsoperationer
            på 2000-talet, sådant som alla operationer i regel
            grundar sig på. Operationens uppdrag går ut på att
            utveckla och stödja den afghanska centralförvaltningen
            och säkerhetssektorn och att skapa en säker omvärld för
            bistånd och återuppbyggnad. Operationens viktigaste
            verksamhetsform just nu är de regionala återuppbyggnadsgrupperna
            (PRT, Provincial Reconstruction Team, 25 st), men på senare tid
            har det gjorts betydande extra satsningar på att utveckla
            den nationella armén och polisen. De operativa utbildnings-
            och samverkansgrupperna knyter an till dem. 
         
         
         Finlands deltagande i ISAF
         
         Finlands deltagande i operation ISAF har utvidgats och utvecklats
            stegvis efter nationella politiska riktlinjer. Beslutet om koncentrering
            på den regionala återuppbyggnadsgruppen i Mazar-i-Sharif
            under Sveriges ledning fattades i februari 2007, då man
            också övervägde alternativet att Finland
            tar ledningsansvar för PRT. Koncentreringen bedömdes
            bidra till större effektivitet i Finlands åtgärder
            och underlätta truppservicen. Man antog att erfarenheterna
            av koncentreringen skulle möjliggöra för
            Finland att överväga ledningsansvaret för
            PRT i Afghanistan längre fram. I samband med beslutet om
            koncentrering fattades också ett principbeslut om att utreda möjligheterna
            att delta i utbildningen av den nationella afghanska försvarsmakten. 
         
         
         PRT i Mazar-i-Sharif omfattar enligt utredning omkring 90 finländska
            soldater. De övriga tio tjänstgör i stabsgruppen
            i Kabul. I PRT är verksamheten koncentrerad på s.k.
            MOT-grupper (Military Observer Team), som anlitas för att inhämta
            information, stödja de lokala myndigheterna, förmedla
            information om gruppernas eget arbete till lokalbefolkningen och
            för småskalig humanitär verksamhet. I
            PRT tjänstgör vid sidan av soldater en fyra personers
            civil expertgrupp som specialiserat sig på att utveckla
            säkerhetssektorn, två polissambandsmän,
            en rådgivare för utvecklingssamarbete och en politisk
            rådgivare. De civila experterna samarbetar med svenska
            experter.
         
         
         Redogörelsen utgår från att Finland
            under de närmaste åren deltar med en lika stor
            styrka som i dag. Som ett nytt inslag föreslås
            deltagande i utbildning av den afghanska försvarsmakten
            genom operativa utbildnings- och samverkansgrupper (OMLT, Operational
            Mentoring and Liaison Team) och materielbistånd
            när det gäller icke-dödlig materiel.
            Enligt redogörelsen kan Finland bygga ut sin medverkan
            i betydande grad genom att ta ledningsansvaret för PRT.
            Målet är att lyfta fram en utveckling av säkerhetssektorn
            som ett led i Finlands deltagande i krishanteringen i Afghanistan.
         
         
         Operativa utbildnings- och samverkansgrupper
         
         Enligt utredning till utrikesutskottet anses stöd för
            den afghanska nationella arméns och polisens beredskap
            vara ett effektivt instrument för att förbättra
            centralförvaltningens kapacitet att småningom
            ta över mer ansvar för säkerheten i Afghanistan.
            För tillfället finns det ett stort behov av fler
            OMLT-grupper. Nato bedömer att det behövs omkring
            50 grupper för att utbilda den nuvarande nationella armén
            ANA (Afghan National Army), som har en styrka på 30 000 man,
            men det finns bara 23 grupper. Behovet av OMLT-grupper kommer att öka
            snabbt inom den närmaste framtiden, för om den
            nationella armén ska uppnå sitt mål på 70 000
            man senast fram till 2010, måste trupper utbildas i snabbare takt.
            Utskottet omfattar regeringens syn att OMLT-grupperna är
            ett effektivt sätt att delta i utbildningen av den afghanska
            försvarsmakten.
         
         
         Enligt redogörelsen kommer en beredningsgrupp på 2—3
            personer att sändas ut under 2007 för att klarlägga
            möjligheterna till samverkan i OMLT med Tyskland, Sverige
            och Norge. Avsikten är att bredda verksamheten med hjälp
            av ett tiotal personer under 2008. Enlig utredning till utrikesutskottet
            möjliggör OMLT-verksamheten för utbildarna
            att också delta i den afghanska arméns operativa
            verksamhet. I norra Afghanistan står OMLT under Tysklands
            ledning, men tyska soldater deltar inte i stridsaktiviteter. Sverige
            (4 personer) och Norge (9 personer) har begränsat sitt
            deltagande i OMLT på samma sätt.
         
         
         Utrikesutskottet anser att Finlands deltagande i utbildning
            av den afghanska nationella försvarsmakten är
            ett motiverat komplement till deltagandet i ISAF. I redogörelsen
            nämns emellertid inte om regeringen överväger
            att lägga in en nationell reservation mot deltagande i OMLT,
            t.ex. att finländska utbildare inte deltar i patrullering
            inom den afghanska armén eller i operationer utanför
            utbildningsbaserna. Utskottet anser i likhet med försvarsutskottet
            (FsUU 5/2007 rd) att det är
            viktigt med en geografisk begränsning och med klara operativa
            villkor för Finlands deltagande i OMLT. Det menar att Finland
            kan sikta in sig på OMLT-uppdrag bara på brigad-
            eller armékårsnivå, men det får
            inte omfatta aktiviteter i fält tillsammans med afghanska
            trupper.
         
         
         Utskottet kritiserar redogörelsen för bristfälligt
            förfarande i och med att den inte anger hurdana ändringar
            regeringen vill ha i Finlands deltagande i operation ISAF. Det hävdar
            att deltagandet i OMLT måste tolkas som ett slag av väsentlig
            förändring som planeras i de uppgifter som ålagts
            en finländsk krishanteringsstyrka som avses i 3 § i
            lagen om militär krishantering. Redogörelsen kan
            i den här meningen anses som liktydig med att riksdagen
            har blivit hörd enligt 3 § 2 mom.
            i lagen om militär krishantering. 
         
         
         Eventuellt ledningsansvar för en regional återuppbyggnadsgrupp
         
         I redogörelsen konstateras att Finland också kommer
            att se på möjligheterna till ett starkare deltagande
            i PRT. Ett alternativ är att utvidga verksamheten i riktning
            mot ledningsansvar för PRT. Finland förbereder
            tillsammans med Sverige och Norge konkreta förslag till
            krishanteringssamarbete i Afghanistan. Om vi tar över ledningsansvaret
            för PRT, kräver det betydande extra satsningar
            på militär och civil personal, en avsevärd
            ekonomisk extrasatsning på PRT och sannolikt en permanent
            representation i Kabul, precis som övriga stater med ledaransvar
            för PRT har. De svåra förhållandena
            i Afghanistan lyfter också fram betydelsen av en lufttransportkapacitet.
         
         
         Enligt utrikesutskottets mening är ledaransvaret för
            PRT ett beaktansvärt alternativ för att utveckla
            verksamheten, och villkoren måste klarläggas noggrant.
            Ledaransvar för PRT förutsätter en övergripande
            utveckling av Finlands aktiviteter och inte minst ökad
            civil krishantering. Redogörelsen avser inte att söka
            ett mandat för att ta över ledningsansvaret för
            PRT eller ett bredare deltagande i PRT. Utrikesutskottet anser att redogörelsen
            inte innebär att riksdagen skulle ha blivit hörd
            så som avses i 3 § i lagen om militär krishantering
            och att regeringen utifrån detta skulle kunna lägga
            ett förslag till avgörande för republikens
            president om att Finland ska utvidga sitt deltagande i PRT i betydande
            grad. 
         
         
         Finlands deltagande i EU:s militära krishanteringsoperation
            i Tchad och Centralafrikanska republiken (EUFOR TCHAD/RCA)
         
         
         Operationens syfte och mandat
         
         Europeiska unionen antog den 15 oktober 2007 en gemensam åtgärd
            för att upprätta en militär EU-insats
            i Tchad och Centralafrikanska republiken. Genom insatsen vill EU
            bidra till att förbättra den humanitära
            situationen och säkerhetsläget i regionen kring
            Darfur och bereda väg för återuppbyggnad
            och för flyktingar att återvända. Syftet
            med EU:s operation EUFOR TCHAD/RCA (nedan insatsen i Tchad) är
            att stödja FN:s arbete i området och delvis också FN:s
            och AU:s (African Union) gemensamma operation i Darfur (UNAMID,
            United Nations Mission in Darfur).
         
         
         FN:s säkerhetsråd antog en resolution om insatsen
            i Tchad den 25 september 2007 (R 1778), dvs. insatsen har
            mandat från säkerhetsrådet. Genom resolutionen
            upprättas en multidimensionell internationell närvaro
            i Tchad och Centralafrikanska republiken i syfte att kontrollera de
            regionala effekterna av Darfurkonflikten. EU-insatsen genomförs
            inom ramen för FN och utgör ett led i det internationella
            samfundets bredare engagemang för att lösa Darfurkonflikten. 
         
         
         Utifrån resolution (1778) ska EU:s militära insats
            bidra till att skydda civila och framför allt flyktingar
            i fara, underlätta fri rörlighet för
            humanitärt bistånd och humanitär personal
            genom att förbättra säkerheten i insatsområdet
            och stödja säkerheten i FN-insatsen MINURCAT (United
            Nations Mission in the Central African Republic and Chad).
         
         
         FN-resolutionen bemyndigar EU att vidta alla nödvändiga åtgärder
            och att efter bästa förmåga utföra
            sina uppdrag i enlighet med överenskommelse med EU och
            FN och i samarbete med regeringarna i Tchad och Centralafrikanska
            republiken. Operationen verkar, precis som operation ISAF i Afghanistan,
            med mandat enligt kapitel VII i FN-stadgan.
         
         
         Enligt redogörelsen ska EU-insatsen bestå av max.
            4 000 fredsbevarare och pågå i högst
            12 månader. Behovet av en eventuell fortsatt FN-ledd insats
            avgörs under EU-insatsens första halvår. 
         
         
         Utrikesutskottet betonar att konflikterna i området är
            sammanlänkade. Den militära EU-insatsen i Tchad
            och Centralafrikanska republiken signalerar EU:s starka engagemang
            för att lösa krisen i Darfur. Den inre situationen
            och den bräckliga politiska utvecklingen i Tchad understryker
            hur viktigt det är att EU-insatsen är opartisk.
            Syftet är inte att stödja regeringen i Tchad. Enligt
            utskottets mening bör EU-truppen vara så multinationell
            som möjligt för att den lokala befolkningen inte
            ska få uppfattningen att t.ex. de tidigare kolonialmakterna,
            inte minst Frankrike, använder EU-truppen för
            sina ambitioner visavi den politiska utvecklingen i området.
         
         
         Finlands deltagande
         
         Finland har enligt redogörelsen för avsikt
            att delta i EU-insatsen med en skyddspluton på 30—40
            soldater och nödvändiga stöd- och underhållsresurser
            samt stabsofficerare som sänds till ledningsstaben och
            den operativa staben. Truppen ska i huvudsak rekryteras bland dem som
            tjänstgjort i den stridsgrupp som stod i beredskap under
            förra hälften av 2007. Den finländska
            militära avdelningen beräknas inte vara större än
            60 man. 
         
         
         Finland förbereder ett samarbete med Sverige. Vid utfrågningen
            av sakkunniga kom det fram att den gemensamma finska och svenska
            avdelningen eventuellt inlemmas i den franska eller irländska
            bataljonen eller ställs till kommendörens förfogande
            i reserven för QRF (Quick Reaction Force). Utskottet anser
            att ett eventuellt uppdrag i QRF-reserven lämpar sig för
            en skyddspluton, men uppmärksammar samtidigt att risknivån är
            högre i reservuppdraget, eftersom QRF-reserven ofta också sätts
            in på sådana uppdrag i operationerna som kräver
            bruk av maktmedel. Sverige överväger ett sex månaders engagemang
            i insatsen i Tchad. Om Sverige fattar ett beslut om att delta i
            sex månader, kan det betyda problem för den finländska
            avdelningen, som delvis ska stödja sig på den
            svenska. EU utgår från att insatsen ska vara 12
            månader och därför bör regeringen
            enligt utskottets mening givetvis fastställa en lika lång
            tid för Finlands deltagande.
         
         
         Utrikesutskottet omfattar den tolkningen i redogörelsen
            att insatsen i Tchad är ett militärt krävande
            krishanteringsuppdrag. Det som gör insatsen krävande är
            utom de faktorer som lyfts fram i redogörelsen också att
            den finländska militära avdelningen kommer att
            placeras i skyddsuppdrag som kräver ständig rörlighet
            inom insatsområdet och aktivt bruk av militära
            maktmedel inom ramen för gällande regler för
            insatsen vid sidan av passivt bruk av maktmedel. Utskottet påpekar
            att uppfattningen om hur krävande insatsen är
            preciserades i väsentlig grad i samband med utfrågningen
            av sakkunniga och poängterar att man i de utredningar
            och redogörelser som avses i krishanteringslagen måste
            fästa större avseende vid en närmare
            beskrivning av de uppgifter som är tänkta för
            finländska trupper. 
         
         
         Det nationella beslutsfattandet
         
         Insatsen i Tchad är ny för Finland. Utifrån
            2 § 1 mom. i lagen om militär
            krishantering (211/2006) fattas beslut om Finlands deltagande i
            militär krishantering av republikens president utifrån
            statsrådets förslag till avgörande. Regeringen
            anser att insatsen i Tchad är ett särskilt krävande
            krishanteringsuppdrag, och det betyder att den nu måste
            höra riksdagen genom att lämna en redogörelse
            i saken innan förslaget till avgörande läggs
            fram. 
         
         
         Utrikesutskottet framhåller att det avgörande också för
            Finlands deltagande och beslutsfattande är att Europeiska
            unionens råd har fattat ett enhälligt beslut om
            EU-insatserna. När utskottet behandlade krishanteringslagen
            (UtUB 1/2006 rd) förutsatte
            det att riksdagen garanteras ett faktiskt inflytande över
            besluten om operationer i Europeiska unionen. Detta kräver
            att utrikesutskottet regelbundet får information. Det vill
            bli hört redan innan kommittén för utrikes-
            och säkerhetspolitik fattar beslut om huruvida EU:s åtgärder är
            nödvändiga eller inte. Utskottet bör kunna
            formulera sin ståndpunkt innan ett s.k. krishanteringskoncept
            och en gemensam åtgärd antas i rådet,
            vilket inte skedde på ett fullt tillfredsställande
            sätt i detta fall.
         
         
         Utskottet har erfarit att den långsamma processen med
            att sammanställa EU-trupper har bromsat upp planeringen
            av insatsen i Tchad. Därför har en detaljerad
            beskrivning av truppens uppdrag, storlek, sammansättning
            och utrustning inte kunnat tas in i redogörelsen. Det är fullt
            möjligt att bristen på kritiska resurser leder till
            att EU-insatsen inte kommer i gång förrän under
            2008. Utskottet förmodar att när det finns tillgång
            till exakta uppgifter om Finlands deltagande, kommer det att få ytterligare
            information om detaljerna. Då bör det också finnas
            en noggrannare bedömning av de ekonomiska konsekvenserna
            av ett deltagande.
         
         
         Beslut att försätta en finländsk
            militär avdelning i hög beredskap i Sveriges,
            Finlands, Estlands, Irlands och Norges gemensamma EU-stridsgrupp
            för beredskapsperioden 1.1—30.6.2008
         
         
         Europeiska unionen utvecklas mot en allt starkare säkerhetsgemenskap
            och det är viktigt att unionen kan agera självständigt
            i kriser som medlemsstaterna bedömer som viktiga. EU:s snabbinsatskapacitet
            har förbättrat unionens förmåga
            till snabb intervention i krissituationer, vilket kan bidra till
            att hindra att kriser eskalerar. EU:s koncept för en stridsgrupp
            stöder unionens säkerhetsstrategi. Den innebär
            att EU åtar sig att öka sitt stöd till
            FN vid kortvarig krishantering och understryker att FN:s säkerhetsråd
            har det huvudsakliga ansvaret för att upprätthålla
            internationell fred och säkerhet.
         
         
         Unionens krishanteringsuppdrag har inte ökat i och
            med att stridsgrupper har inrättats, utan det skapades
            bara möjligheter till snabbare insatser efter beslut i
            unionen. Stridsgrupperna ska kunna inleda sitt uppdrag i ett insatsområde
            inom tio dagar från rådets beslut. Gruppernas
            uppdrag grundar sig på de s.k. Petersberguppdragen; gemensamma
            insatser inom avrustning, humanitära uppdrag och räddningsuppdrag,
            rådgivning och stöd i militära frågor,
            konfliktförebyggande och fredsbevarande, uppgifter för
            militära styrkor i krishantering, inklusive fredsskapande
            insatser och stabilisering efter konflikter. 
         
         
         EU:s stridsgrupper har varit i full beredskap sedan den 1 januari
            2007. Finland stod tillsammans med Nederländerna i beredskap
            mellan den 1 januari och 30 juni 2007 under Tysklands ledning. Statsrådet
            lämnade i november 2006 en redogörelse till riksdagen
            om försättande av gruppen Tyskland—Nederländerna—Finland
            i hög beredskap. Utrikesutskottet noterar att redogörelsen
            från november 2006 och den del av den nu aktuella redogörelsen
            som handlar om att försätta en nordisk stridsgrupp
            i hög beredskap är nästan identiska strukturellt
            och innehållsligt. 
         
         
         Bedömning av stridsgruppens användning
         
         Redogörelsen utgår från att det i
            en bedömning av stridsgruppens eventuella användning är lämpligare
            att se på EU-stridsgruppernas syfte, karaktär
            och eventuella uppgifter och vilka faktorer som begränsar
            verksamhetsmöjligheterna än att utgå från
            geografiska områden. Utrikesutskottet anser att detta tillnärmningssätt är
            riktigt och motiverat. Även om uppföljningen av
            kriser har blivit bättre är det inte möjligt
            att på förhand ange exakt vilket område
            eller land en stridsgrupp kommer att sättas in på.
         
         
         Tröskeln för att engagera stridsgrupper får inte
            bli för hög och de bör i princip kunna
            engageras i alla kriser som gruppens prestationskapacitet och insatsens
            maximala längd (4 månader) enligt konceptet
            ger realistiska möjligheter till.
         
         
         Sammanställning av en nordisk stridsgrupp
         
         Den nordiska stridsgruppen under Sveriges ledning omfattar fem
            länder (Sverige, Finland, Estland, Irland och Norge). Om
            service- och stödfunktioner räknas med, omfattar
            gruppen totalt 2 700 soldater. Enligt vad utskottet har
            erfarit har den nationella rekryteringen och utbildningen av stridsgruppen
            löpt enligt planerna. Gruppens internationella specialutbildningsavsnitt och
            gemensamma utbildningsavsnitt har löpt exemplariskt under
            Sveriges ledning, och gruppen kommer att uppnå full handlingskapacitet
            före den 1 januari 2008. De finländska avdelningarna
            fortsätter med utbildningen under beredskapsperioden och
            deltar också i övningar i Sverige.
         
         
         Genom medverkan i EU:s stridsgrupper kan de deltagande länderna
            förbättra sin försvarsmakts kapacitet
            för krishantering, men också för nationellt
            försvar. Stridsgrupperna följer i långa stycken
            standarder och förfaranden som utarbetats inom Nato. EU
            ordnar inga egna krishanteringsövningar, utan medlemsstaterna
            tränar upp sina trupper som ska ingå i stridsgrupperna
            vid nationella och internationella övningar, inbegripet övningar
            med Nato. 
         
         
         Erfarenheterna både av stridsgruppens beredskapsperiod
            under Tysklands ledning och av sammanställningen av stridsgruppen
            under Sveriges ledning har varit positiva för Finland.
            Utskottet konstaterar att regeringen meddelar att Finland förbereder
            sig för två beredskapsperioder för EU:s
            stridsgrupper 2011. Medverkan i stridsgrupperna kräver
            ett långsiktigt samarbete med de övriga länderna
            i gruppen och att försvarsmakten avsätter adekvata
            resurser för deltagande i dem.
         
         
         Det nationella beslutsfattandet
         
         I 2 § 1 mom. i lagen om militär krishantering (211/2006)
            föreskrivs att republikens president ska besluta om försättande
            av en militär avdelning i hög beredskap (beredskapsenhet)
            utifrån statsrådets förslag till avgörande.
            I 3 § 3 mom. i samma lag föreskrivs att innan
            ett förslag till avgörande om upprättande
            av en beredskapsenhet läggs fram, ska statsrådet
            höra riksdagen genom att förelägga den
            en redogörelse i saken. Innan ett förslag till
            avgörande om Finlands deltagande i krishantering med en
            beredskapsenhet läggs fram, ska statsrådet höra
            riksdagens utrikesutskott. Utrikesutskottet understryker att regeringen
            efter eget övervägande har möjlighet
            att höra hela riksdagen om alla krishanteringsoperationer. 
         
         
         Den del av den föreliggande redogörelsen som
            handlar om en EU-stridsgrupp under Sveriges ledning är
            det slag av redogörelse om upprättande av en beredskapsenhet
            som avses i 3 § 3 mom. i lagen om militär
            krishantering, konstaterar utrikesutskottet. Det är viktigt
            att riksdagen får information också under stridsgruppens beredskapsperiod.
            Deltagandet i krishantering med en beredskapsenhet enligt 3 § 3
            mom. i lagen om militär krishantering har ännu
            inte testats efter det att lagen trädde i kraft. Utrikesutskottet
            kräver garantier för riksdagens medinflytande
            när beslut om en insats fattas i Europeiska unionen. Det är
            motiverat att höra utrikesutskottet i saken redan innan
            EU:s kommitté för utrikes- och säkerhetspolitik
            fattar beslut om nödvändiga EU-åtgärder.
            Utskottet bör ha möjlighet att formulera sin ståndpunkt
            innan ett krishanteringskoncept och en gemensam åtgärd
            antas i rådet.