Denna sida använder kakor (cookies). Läs mer om kakor
Nedan ser du närmare vilka kakor vi använder och du kan välja vilka kakor du godkänner. Tryck till slut på Spara och stäng. Vid behov kan du när som helst ändra kakinställningarna. Läs mer om vår kakpolicy.
Söktjänsternas nödvändiga kakor möjliggör användningen av söktjänster och sökresultat. Dessa kakor kan du inte blockera.
Med hjälp av icke-nödvändiga kakor samlar vi besökarstatistik av sidan och analyserar information. Vårt mål är att utveckla sidans kvalitet och innehåll utifrån användarnas perspektiv.
Hoppa till huvudnavigeringen
Direkt till innehållet
Grunden för Finlands politiska system lades under de århundraden då landet var en del av först Sverige och sedan, efter 1809, Ryssland. I början av 1900-talet var många av riksdagsarbetets former sedan länge etablerade.
De fyra stånden i lantdagen i storhertigdömet Finland – adel, präster, borgare och bönder – hade regelbundet sammanträtt sedan 1863 och stiftat cirka 400 lagar. Detta befäste tron på det finländska samhället och bidrog till att olika samhällsalternativ debatterades. Rysslands ambitioner att knyta Finland närmare kejsardömet väckte därför starkt motstånd.
Ett tillfälle att förnya lantdagsverksamheten erbjöd sig hösten 1905, då Ryssland drev in i en samhällskris, bland annat på grund av förlusten i kriget mot Japan. Ståndslantdagen understödde enhälligt förslaget om en enkammarlantdag och att allmän och lika rösträtt skulle införas. Den ryske tsaren stadfäste lantdagsordningen och lantdagen inrättades 1906.
Enkammarlantdagen innebar ett stort steg från en medeltida ståndsrepresentation till ett av sin tids mest utvecklade parlamentariska system.
Enligt den nya lantdagsordningen var rösträtten allmän och lika för alla finländare som fyllt 24 år och inte längre bunden till social ställning eller kön. Reformen innebar att antalet röstberättigade nära nog tiodubblades. Det unika var att också kvinnorna som de första i världen fick utöva fullständiga politiska rättigheter, dvs. rätten att rösta och rätten att kandidera. I det första lantdagsvalet i mars 1907 valdes 19 kvinnor in i riksdagen – världens första kvinnliga parlamentariker.
Det första valet förrättades den 15–16 mars 1907. Närmare 900 000 väljare, 70,7 procent av de röstberättigade, använde sig av sin rösträtt. Man gick till val under partibeteckningar och den stora vinnaren var det socialdemokratiska partiet, som haft en stor roll i den folkrörelse som drivit frågan om rösträtt. Platserna fördelade sig enligt följande: Socialdemokratiska partiet 80, Finska partiet 59, Ungfinska partiet 26, Svenska folkpartiet 24, Agrarförbundet 9 och Kristliga arbetarförbundet 2. Lantdagen sammanträdde till sitt första plenum den 23 maj 1907. Till talman valdes P. E. Svinhufvud.
Den nya lantdagens första år var politiskt instabila och beslutsfattarna ställdes inför många problem. Lantdagen upplöstes flera gånger, vilket ledde till att nyval ordnades nära nog varje år. Första världskriget och den ryska revolutionen påskyndade Finlands frigörelse från kejsardömet, och lantdagen förklarade sig som utövare av den högsta makten i Finland i november 1917. Några veckor senare antogs självständighetsförklaringen.
Lantdagens första år i det självständiga Finland präglades förutom av det tunga inbördeskriget också av oenighet om statsskicket. Slutligen stannade man för ett statsskick som republik, även om presidenten beviljades betydande befogenheter, bland annat att upplösa riksdagen. Den bärande principen för regeringsformen från 1919 har bibehållits i den gällande grundlagen: "Statsmakten i Finland tillkommer folket, som företräds av riksdagen." Regeringen ska ha riksdagens stöd och riksdagsledamöterna har möjlighet att mäta regeringens förtroende med hjälp av interpellationer.
Parlamentarismen testades i praktiken på 1920- och 30-talen. Grunden för lagstiftningen i det självständiga Finland lades då mot bakgrund av dramatiska politiska motsättningar, och regeringarna blev ofta kortvariga. Det demokratiska systemet genomgick sin kanske största kris åren 1929–32, då Lapporörelsen inledde sin högerradikala verksamhet och hotade störta regeringen. Våldsamheterna och lagöverträdelserna motverkade småningom rörelsens syfte. Den borgerliga laglighetslinjen kvävde högerns ambitioner att överta makten och företrädarna för de politiska ytterligheterna förlorade sitt understöd. I det övriga Östeuropa ledde motståndet mot kommunismen till uppkomsten av auktoritära högerrörelser.
Riksdagens verksamhet fortsatte oavbrutet under kriget då den riksdag som valdes 1939, det s.k. långa parlamentet, satt ända fram till 1945. Under vinterkriget, från december 1939 till februari 1940, var riksdagen evakuerad till Kauhajoki. Av Europas krigförande länder var Finland och Storbritannien de enda där parlamentet sammanträdde också under krigstiden.
Åldersgränsen för valbarhet och rösträtt sänktes till 21 år i andra världskrigets slutskede, och därmed kunde unga frontveteraner rösta i det första valet som ordnades efter krigsslutet 1945. Åldersgränserna för rösträtt och valbarhet sänktes på 1960- och 1970-talen, först till 20 år och sedan till nuvarande 18 år.
Det inrikespolitiska läget efter kriget var länge instabilt och under åren 1948–63 hade Finland över 16 regeringar. Trots det vidtogs stora sociala reformer under perioden och välfärdsstaten byggdes upp.
Finland förvandlades snabbt från ett utpräglat agrarsamhälle till ett urbant industrisamhälle. I takt med att det ekonomiska välståndet ökade förbättrades den sociala tryggheten och välfärden genom ny lagstiftning och komplettering av den befintliga. Bland reformerna kan nämnas barnbidraget (1948), bättre pensionsskydd genom den nya folkpensionslagen (1956), ökad social trygghet genom sjukförsäkringslagen (1963), lagen om arbetslöshetsersättning (1967), övergången till grundskola (1968) och folkhälsolagen (1971).
Ända sedan mitten av 1960-talet har Finlands politiska liv dominerats av starka majoritetsregeringar, utom under en kort period i början av 1970-talet. Regeringarna har alltså oftast suttit valperioden ut. Man avstod också från praxis att byta regering vid ingången av en ny presidentperiod.
Under 1980-talets inledande år vidtog en intensiv utveckling i riksdagen. Utskottsinstitutionen, som bestått från ståndslantdagarnas tid, reformerades 1991 så att den i huvudsak kom att motsvara ministeriernas ansvarsområden och utskottens mandatperioder förlängdes till att överensstämma med valperioden. När riksdagsledamöternas arbete började pågå nära nog året om, blev man tvungen att utveckla riksdagens arbetsformer och utöka resurserna för riksdagens kansli.
Målet för utvecklingsarbetet har varit att förvandla riksdagsplenumen till en skådeplats för nationell politisk debatt och ge riksdagsledamöterna bättre möjligheter att ta upp dagspolitiska frågor. Bland annat stora utskottets ställning ändrades under 1990-talet och lagförslagen sänds inte längre regelmässigt till stora utskottet för behandling.
Riksdagsarbetet påverkades också av Sovjetunionens fall och den möjlighet att delta i den Europeiska integrationsutvecklingen som då uppstod. Stora utskottet blev riksdagens integrationsutskott redan under EES-skedet och fungerar sedan EU-inträdet som riksdagens EU-utskott.
Den lag som blev resultatet av den första totalreformen av Finlands grundlagar trädde i kraft den 1 mars 2000. Regeringsformen, riksdagsordningen och vissa andra lagar slogs ihop till en enda grundlag. Den nya grundlagen gör det lättare att förstå det finländska politiska systemet, de viktigaste aktörernas befogenheter och aktörernas inbördes förhållanden.
Finlands statsskick är nu mer parlamentariskt eftersom riksdag och regering har fått en starkare ställning gentemot republikens president. Det är numera riksdagen som väljer statsminister. Den nya grundlagen har stärkt riksdagens ställning som Finlands högsta statsorgan.
Vid valet 1907 kom 19 kvinnor in i lantdagen, världens första kvinnliga parlamentariker. Som lägst var antalet kvinnliga ledamöter i riksdagen 11 stycken, efter riksdagsvalet 1930, och som mest 94 stycken, efter riksdagsvalet 2019.