1.1
Lagen om det nationella genomförandet av Europeiska unionens gemensamma fiskeripolitik
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §.Tillämpningsområde. Paragrafens 1 mom. innehåller en bestämmelse om att lagen är en allmän genomförandelag om Europeiska unionens gemensamma fiskeripolitik. Således ska i första hand tillämpas de särskilda bestämmelser som finns i annan nationell lagstiftning och som gäller genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken.
I 2 mom. föreskrivs det att lagens tillämpningsområde omfattar Finlands territorium och ekonomiska zon samt sådana havsområden i vilka de fartyg som är registrerade i Finland har rätt att bedriva kommersiellt fiske med stöd av EU:s lagstiftning om den gemensamma fiskeripolitiken. Med detta avses särskilt de ekonomiska zoner och territorialvatten i andra medlemsstater kring Östersjön som avses i artikel 5(2) bilaga I till Europaparlamentets och rådets förordning 1380/2013.
2 §.Behörig myndighet. I paragrafen föreskrivs det att genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken samt styrningen och samordnandet av tillsynsåtgärderna i anknytning till den hör till jord- och skogsbruksministeriet och att ministeriet är en sådan behörig myndighet i Finland som avses i bestämmelserna om EU:s gemensamma fiskeripolitik, om det inte föreskrivs något annat någon annanstans i lag.
I paragrafens 2 mom. preciseras det att jord- och skogsbruksministeriet är ansvarig myndighet vid beredningen av det fondprogram som finansieras med EU-medel samt vid planeringen av genomförandet. Under finansieringsperioden 2014–2020 gäller fondprogrammet det genomförandeprogram som finansieras med medel ur Europeiska havs- och fiskerifonden. Ministeriet ska även ansvara för att godkänna förslaget om en till sin betydelse ringa ändring av fondprogrammet eller för att överlämna förslaget till Europeiska kommissionen för godkännande.
Enligt 3 mom. ska jord- och skogsbruksministeriet styra och samordna insamlingen av uppgifter om Europeiska unionens gemensamma fiskeripolitik samt insamlingen, behandlingen, kontrollen och rapporteringen av uppgifterna om tillsynen. Bestämmelser om insamlingen av uppgifter finns i rådets förordning (EG) nr 199/2008 om upprättande av en gemenskapsram för insamling, förvaltning och utnyttjande av uppgifter inom fiskerisektorn och till stöd för vetenskapliga utlåtanden rörande den gemensamma fiskeripolitiken. De huvudsakliga bestämmelserna om tillsynen finns i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 om införande av ett kontrollsystem i gemenskapen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs. Den myndighet som ska genomföra insamlingen av uppgifterna är Naturresursinstitutet, och för tillsynsuppgifternas del särskilt närings-, trafik- och miljöcentralen.
3 §. Definitioner. I paragrafen definieras de centrala begreppen med tanke på tillämpningen av genomförandelagen. Den gällande genomförandelagen innehåller ingen separat bestämmelse med definitioner. I den nya lagen behövs den på grund av vissa centrala termer. I paragrafen definieras sådana begrepp som ligger som grund för lagens bestämmelser och som är viktiga för tolkningen och tillämpningen av lagen.
1) Med Europaparlamentets och rådets förordning om den gemensamma fiskeripolitiken avses Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG.
2) Med Europaparlamentets och rådets marknadsförordning avses Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1379/2013 om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1184/2006 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 104/2000.
3) Med kommissionens producentförordning avses kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1419/2013 om erkännande av producentorganisationer och branschorganisationer, utvidgning av producentorganisationers och branschorganisationers regler och offentliggörande av utlösningspriser enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1379/2013 om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter.
4) Med kommissionens produktionsförordning avses kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1418/2013 om produktions- och saluföringsplaner enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1379/2013 om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter.
5) Med rådets kontrollförordning avses rådets förordning (EG) nr 1224/2009 om införande av ett kontrollsystem i gemenskapen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs, om ändring av förordningarna (EG) nr 847/96, (EG) nr 2371/2002, (EG) nr 811/2004, (EG) nr 768/2005, (EG) nr 2115/2005, (EG) nr 2166/2005, (EG) nr 388/2006, (EG) nr 509/2007, (EG) nr 676/2007, (EG) nr 1098/2007, (EG) nr 1300/2008, (EG) nr 1342/2008 och upphävande av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1627/94 och (EG) nr 1966/2006.
6) Med kommissionens kontrollförordning avses kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 404/2011 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 1224/2009 om införande av ett kontrollsystem i gemenskapen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs.
7) Med rådets IUU-förordning avses rådets förordning (EG) nr 1005/2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske och om ändring av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1936/2001 och (EG) nr 601/2004 samt om upphävande av förordningarna (EG) nr 1093/94 och (EG) nr 1447/1999.
8) Med fondprogrammet avses ett sådant programdokument som finansieras helt eller delvis med Europeiska unionens medel och där de åtgärder som finansieras enligt dokumentet i huvudsak hör till området för Europeiska unionens gemensamma fiskeripolitik. De bestämmelser om fondprogrammet som gäller finansieringsperioden i fråga finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 508/2014 om Europeiska havs- och fiskerifonden och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2328/2003, (EG) nr 861/2006, (EG) nr 1198/2006 och (EG) nr 791/2007 och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1255/2011.
9) Med Finlands fiskekvot avses Finlands andel av den största tillåtna fångst för varje fiskbestånd i Östersjön som årligen fastställs genom årliga kvotförordningar och bestäms på basis av den relativa stabiliteten.
10) Med överlåtbar nyttjanderätt avses en sådan rätt att fiska en bestämd andel av Finlands fiskekvot för ett visst fiskbestånd som beviljas för viss tid till en kommersiell fiskare och som kan överlåtas under de förutsättningar som närmare anges. För Finland fastställs årliga fiskekvoter för strömming, vassbuk, torsk och lax genom EU:s årliga kvotförordningar om Östersjön.
11) Med aktörsspecifik fiskekvot avses den årliga fiskekvot som närings-, trafik- och miljöcentralen fastställer för den kommersiella fiskaren och vars storlek grundar sig på en andel enligt den överlåtbara nyttjanderätten.
12) Med kvotförordningen om Östersjön avses rådets förordning genom vilken det årligen fastställs de största tillåtna fångsterna för varje fiskbestånd i Östersjön. De största tillåtna fångsterna för 2016 finns i rådets förordning (EU) nr 2015/2072 om fastställande för 2016 av fiskemöjligheter för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i Östersjön och om ändring av förordningarna (EU) nr 1221/2014 och (EU) 2015/104.
2 kap. Styrningen av nyttjandet av fiskresurserna
4 §.Fyllande av Finlands fiskekvot eller uppnående av största tillåtna fiskeansträngningsnivå. I paragrafen föreskrivs om ett förbud att fiska ett visst fiskbestånd eller en viss grupp av fiskbestånd, om de fångster som härstammar från fiskbeståndet eller fiskbeståndsgruppen i fråga sannolikt fyller eller överskrider den kvot som fastställts för Finland för fiskbeståndet i fråga, eller, om fiskbeståndets fiskeansträngningsnivå sannolikt har uppnåtts eller överskridits. Om det datum då förbudet träder i kraft föreskrivs genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
Europeiska unionens råd fastställer årligen unionens fiskemöjligheter i enlighet med artikel 43.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Med fastställande av fiskemöjligheter avses i praktiken att det för unionen fastställs största tillåtna fångster och att nyttjanderätten för dem fördelas till medlemsstaterna i from av fiskekvoter. För Finland har det fastställts en kvotandel för alla kvoterade fiskarter som fiskas i Östersjön, med undantag av rödspätta. I Östersjön har Finland följande fångstkvoter: en strömmingskvot i Bottniska viken, en strömmingskvot i Finska viken och centrala Östersjön, en kvot för det västliga strömmingsbeståndet, en vassbukskvot, en kvot för det östliga torskbeståndet, en kvot för det västliga torskbeståndet samt en laxkvot i centrala Östersjön och Bottniska viken och en laxkvot i Finska viken. Dessutom innehar Finland en liten sillkvot i Nordatlanten. Utöver fiskekvoterna kan fisket i den gemensamma fiskeripolitiken regleras genom att begränsa fiskeansträngningen, som t.ex. antalet fiskedagar.
Enligt artikel 35.1 i rådets kontrollförordning ska varje medlemsstat fastställa det datum från och med vilket fångster ur ett kvoterat bestånd eller en kvoterad grupp av bestånd som tas av fiskefartyg som för dess flagg ska bedömas ha uttömt denna kvot eller fiskeansträngningen ska bedömas ha nåtts.
Från och med den fastställda dagen ska medlemsstaten förbjuda sina fiskefartyg att fiska samt fastställa ett datum fram till vilket det är tillåtet att lasta om, transportera och landa fångster eller lämna in de slutliga fångstdeklarationerna. Beslutet ska offentliggöras och omedelbart meddelas kommissionen. Finlands kvoter av strömming, vassbuk och lax har några gånger under de senaste åren fyllts i mitten av fiskeperioden.
Enligt paragrafen ska jord- och skogsbruksministeriet följa upp hur fångstmängden och fiskeansträngningskapaciteten utvecklas utifrån uppgifterna i fångstregistret samt antal, fiskekapacitet och position i fråga om de fiskefartyg som fiskar detta fiskbestånd. Dessa uppgifter ger den bästa grunden för de beslut som gäller att förbjuda fiske. Eftersom rapporteringen av fångsterna alltid görs i efterhand, måste det i regel föreskrivas om datumet för förbudet av fisket genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet redan innan fångstregistret visar att en kvot har fyllts helt. I förordningen kan det föreskrivas att förbudet ska gälla antingen hela det kvotområde som fastställts för ifrågavarande fiskbestånd eller endast den del av det kvotområde där man kan erhålla en betydande fångstmängd av det fiskbeståndet. Detta kan t.ex. gälla en situation där en viss kvot av ett fiskbestånd som fås som bifångst har fyllts och man är tvungen att tillåta fortsatt fiske av den egentliga målarten i sådana områden där mängderna av bifångsten av fiskbeståndet endast är små. På det sättet hindrar fyllandet av kvoten av det mindre fiskbeståndet inte fiske av målarten.
För fiske av ett fiskbestånd som fås som bifångst och för en överskriden kvot för den påförs inga påföljder för Finland, eftersom en medlemsstat enligt artikel 15.9 i Europaparlamentets och rådets förordning om den gemensamma fiskeripolitiken får tillåta att sådana fiskbestånd som omfattas av landningsskyldigheten landas för en ytterligare mängd på högst tio procent av den kvot som beviljats till medlemsstaten. Den överskridna andelen dras av från kvoten för följande år. Om landningarna överskrider denna mängd avdras dessa genom koefficienter i enlighet med artikel 105 i rådets kontrollförordning. Detsamma gäller när största tillåtna fiskeansträngningsnivån överskrids. Således överväger jord- och skogsbruksministeriet när förbudet ska träda i kraft med beaktande av nivån på fyllandet av kvoten och vid behov nivån på överskridningen samt förbudets verkningar på nyttjandet av övriga fiskbestånd. Tidpunkten för förbudets ikraftträdande kan dessutom bestämmas enligt artikel 15.8 i Europaparlamentets och rådets förordning om den gemensamma fiskeripolitiken, som gäller att fångster av sådana fiskbestånd som omfattas av landningsskyldigheten får dras av från kvoten för målarten för högst nio procent av fiskekvoten för målarten, om någon annan fiskekvot i medlemsstaten än fiskekvoten för målarten har fyllts eller om medlemsstaten inte har en kvot för fiskbeståndet i fråga. Det fiskbestånd som inte hör till målarten ska ligga inom säkra biologiska gränser, dvs. dess fiskedödlighet får inte överskrida Flim och storleken på dess lekande bestånd inte överskrida Blim. Detta gäller t.ex. i en situation där Finlands vassbukskvot har överskridits och det i trålfiske av strömming fås vassbuk som bifångst. I dessa fall kan Finland för högst nio procent dra av de fångster som överskrider vassbukskvoten t.ex. från fiskekvoten av strömming i Bottniska viken, förutsatt att vassbuksbeståndet ligger inom säkra biologiska gränser enligt Internationella havsforskningsrådets uppgifter. Detsamma gäller fångsterna av rödspätta vid torskfiske, om torskbeståndet uppfyller ovan nämnda villkor.
I förordningen ska på grund av bestämmelsen i rådets kontrollförordning dessutom föreskrivas om den tid under vilken det fortfarande är tillåtet att hantera fångsterna efter att de fiskats. Bestämmelsen förbättrar förutsättningarna för tillsynen över att fiskeförbudet följs.
Genom en hänvisning till artikel 3.1 c) i rådets IUU-förordning preciseras det att sådant fiske som bedrivs efter det i förordningen angivna datumet för fiskeförbudet avser IUU-fiske, som innebär en allvarlig överträdelse enligt artikel 42 i rådets IUU-förordning och 51 § i lagen om ett påföljdssystem för och tillsynen över den gemensamma fiskeripolitiken (1188/2014).
5 §.Fiskereglering genom nationella fiskekvoter. Den gemensamma fiskeripolitiken hör till Europeiska unionens exklusiva behörighet vad gäller bevarandet av marina biologiska resurser, vilket betyder att medlemsstaterna behöver unionens bemyndigande för att lagstifta och anta rättsligt bindande akter. Enligt artikel 19 i Europaparlamentets och rådets förordning om den gemensamma fiskeripolitiken får medlemsstaterna anta åtgärder för bevarande av fiskbestånden i unionens vatten under förutsättning att åtgärderna gäller fiskefartyg som för deras flagg eller personer som är etablerade på deras territorium. Åtgärderna ska vara förenliga med de mål för den gemensamma fiskeripolitiken som anges i artikel 2 i förordningen och minst lika strikta som åtgärderna enligt unionslagstiftningen.
Genom en sådan förordning av statsrådet som gäller i högst fem år får det enligt paragrafen utfärdas bestämmelser om nationella fiskekvoter som är territoriella, specificerade enligt fartygsgrupp och bundna till en viss tidsperiod för sådana i unionen kvoterade fiskbestånd som fiskefartyg som seglar under finsk flagg har rätt att fiska. Kravet är att det ska föreskrivas genom förordning när man behöver trygga tillräckliga kvoter och se till att de kan användas fullt ut, reglera det regionala fisketrycket eller ordna så att de kommersiella fiskarna har jämlika möjligheter till fiske. I förordningen fastställs den största möjliga fångstmängden antingen uttryckt i vikt, antal eller andel av den fiskekvot av ett fiskbestånd som Europeiska unionen har fastställt för Finland, som får fiskas i ett bestämt havsområde eller som en viss fartygsgrupp får fiska i ett bestämt havsområde eller i ett kvotområde som unionen fastställt för Finland. I en förordning som är i kraft längre än ett år bestäms den största möjliga fångstmängden såsom en andel av Finlands fiskekvot. I förordningen är det möjligt att föreskriva även om den bestämda tid under vilken den maximala fångstmängden inte får överskridas.
De fiskefartyg som omfattas av en fiskekvot enligt fartygsgrupp kan bestämmas på basis av fiskefartygets egenskaper (längd, dräktighet, maskinstyrka) eller det fångstredskap som fartyget använder. Den nationella fiskekvoten enligt fartygsgrupp kan gälla antingen hela det kvotområde som fastställts för Finland eller en del av det, varvid begränsningen endast gäller det område som behövs för att uppnå ett visst mål.
Det regionala begränsningsområdet ska avgränsas enligt koordinater eller ICES-områden eller ICES-delområden. Indelningen i ICES-delområden ska grunda sig på motsvarande indelning som finns i bilaga 1 till rådets förordning (EG) nr 2187/2005 om bevarande av fiskresurser genom tekniska åtgärder i Östersjön, Bälten och Öresund, om ändring av förordning (EG) nr 1434/98 och om upphävande av förordning (EG) nr 88/98 rådets Östersjöförordning eller i någon annan unionslagstiftning.
Genom förordning av statsrådet har man bl.a. föreskrivit om nationella regionala kvoter för sådana grupper av fiskefartyg i centrala Östersjön och Finska viken som är under eller över 24 meter långa, för att säkerställa att kvoten av vassbuk, som fås som bifångst vid trålfiske av strömming, räcker till för att trålfiske av strömming ska kunna bedrivas året om i Bottniska viken. Utan begränsningar skulle Finlands vassbukskvot kunna bli uttömd på en kort tid i centrala Östersjön. Då skulle man också ha varit tvungen att förbjuda strömmingsfiske i de områden i Bottniska viken där stora mängder av vassbuk fås som bifångst vid strömmingsfiske. Ibruktagandet av de aktörsspecifika fiskekvoterna undanröjer i regel behovet att föreskriva om detta för strömmingens och vassbukens del. Utnyttjandet av Finlands kvot av torsk kan dock i fortsättningen kräva motsvarande fiskeregleringsåtgärder. Sannolikt skulle regleringsbehovet främst gälla ett kalenderår åt gången, men i vissa fall kan det bli ändamålsenligt att även utfärda mångåriga statsrådsförordningar.
6 §.När den nationellt föreskrivna fiskekvoten har fyllts. Paragrafen innehåller ett motsvarande fiskeförbud som i 5 §. Ett förbud kan påföras när det bedöms att den nationella kvot som anges i en statsrådsförordning som utfärdats med stöd av 5 § har fyllts eller överskridits. Förbudet gäller de fartyg eller områden och fiskbestånd på vilka statsrådets förordning om den nationella kvoten tillämpas. Jord- och skogsbruksministeriet följer upp uppfyllandet av den nationellt fastställda kvoten på samma sätt som uppfyllandet av Finlands totala kvot. Genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet föreskrivs det om datum för ikraftträdande av fiskeförbud och om den tidpunkt från vilken det inte längre är tillåtet att hantera fångsten efter det att den fiskats.
Artikel 3 i rådets IUU-förordning ska även tillämpas på de nationella bestämmelser som utfärdats för att genomföra Europeiska unionens gemensamma fiskeripolitik. Fiske efter ett datum för fiskeförbud som fastställts genom förordning på grund av en uttömd eller överskriden nationellt fastställd kvot är jämförbart med fiske av sådan fisk som ingår i en för Finland fastställd kvot som har fyllts.
7 §.Byte av Finlands fiskekvoter med andra medlemsstater inom Europeiska unionen. Enligt artikel 16.8 i Parlamentets och rådets förordning om den gemensamma fiskeripolitiken kan medlemsstaterna sinsemellan byta antingen alla eller en del av de fiskemöjligheter som fördelats till dem, om de innan bytet har meddelat kommissionen om detta. I paragrafen föreslås att jord- och skogsbruksministeriet ska få byta de fiskekvoter som får användas av Finland och de fiskekvoter som i framtiden kommer att beviljas Finland eller delar av dem med andra medlemsstater, om det krävs mera fångstkvoter i Finland för att garantera att fiskekvoterna är tillräckliga eller att de aktörsspecifika fiskekvoterna kan användas fullt ut eller om ett byte kan jämna ut det regionala fisketrycket eller stödja en jämlik fördelning av fiskemöjligheter mellan kommersiella fiskare. Detta kräver dock också att den fångstkvot som överförs också samtidigt kan minskas. Ministeriet beslutar vilken fångstkvot (fiskbestånd) som ska fås som vederlag vid bytet och hur mycket av den som ska fås. Ett byte av kvoter som utförs av ministeriet kan ske på initiativ av innehavaren av fiskekvoten eller representanter för kommersiella fiskare eller på ministeriets eget initiativ, t.ex. så att en sådan producentorganisation som avses i 4 kap. samlar in innehavarnas initiativ och uppgifter som gäller de kvoter som ska överföras från en annan medlemsstat. Efter detta kan ministeriet verkställa kvotbytet. Före kvotbytet ska ministeriet genom ett lämpligt flexibelt förfarande höra representanterna för kommersiella fiskare, inklusive innehavarna av överlåtbara nyttjanderätter.
Bytet förutsätter att det främjar att fiskekvoterna är tillräckliga eller att de kan användas fullt ut eller att bytet jämnar ut det regionala fisketrycket eller stöder en jämlik fördelning av fiskemöjligheter mellan kommersiella fiskare. Förutsättningen angående det optimala nyttjandet kan t.ex. gälla då det finns risk för att den strömming som ingår i kvoten fiskas för lite på grund av att vassbukskvoten har fyllts. Genom att byta ett annat fiskbestånd och få vassbuk som vederlag i stället för det kan man utnyttja strömmingskvoten fullt ut. Med tanke på innehavarna av överlåtbara nyttjanderätter kan kvotbytet vara en förutsättning för att kunna använda de aktörsspecifika fiskekvoterna fullt ut. Förutsättningen angående utjämnandet av fisketrycket kan t.ex. gälla om Finland byter till lax i centrala Östersjön och byter något annat kvoterat fiskbestånd i Bottniska viken. Då skulle den laxkvot som fås vid bytet användas i Bottniska viken i stället för i centrala Östersjön, vilket skulle leda till att fisket skulle riktas till starkare laxbestånd och till små hanlaxar, s.k. grilse, som är mindre värdefulla i fortplantningshänseende och som förekommer i stora mängder i slutet av Finlands fiskeperiod och laxens uppstigning. Bytet skulle även bidra till att stödja en jämlik fördelning av fiskemöjligheterna mellan de kommersiella fiskarna vid kusten i Bottniska viken.
8 §.Övriga fiskebegränsningar. Utöver det bemyndigande att föreskriva genom förordning om begränsningar av kvantiteten eller tiden för användningen av kvoter som föreslås i 5 § i detta kapitel, behöver statsrådet och jord- och skogsbruksministeriet även bemyndiganden med vilka de kan föreskriva om ett temporärt fiskeförbud i ett visst havsområde, om begränsningar i fråga om tid eller kvantitet för användning av fiskeredskap eller om de tekniska egenskaperna på fiskredskapen. Begränsningarna skulle gälla alla fiskefartyg eller endast fartyg i en viss grupp. Kravet är att det ska föreskrivas genom förordning när man behöver trygga tillräckliga kvoter och se till att de kan användas fullt ut, bevara och vårda fiskbestånden, reglera det regionala fisketrycket eller ordna så att de kommersiella fiskarna har jämlika möjligheter till fiske.
Bestämmelser om de regionala fiskeförbud som påförs för viss tid, om de begränsningar i fråga om tid, region eller kvantitet för användningen av de fiskeredskap som används vid fiske av kvoterade fiskbestånd eller fiskbestånd som regleras på något annat sätt ska utfärdas genom förordning av statsrådet. Närmare bestämmelser om de tekniska egenskaperna på fångstredskap utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. Ett temporärt fiskeförbud som påförs genom förordning av statsrådet kan t.ex. gälla det laxfiske som bedrivs i centrala Östersjön av fiskefartyg som är registrerade i Finland. En begränsning i fråga om användningen av fångstredskap som föreskrivs genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet kan t.ex. gälla den maskstorlek som används vid strömmingsfiske med trål.
Paragrafens 2 mom. innehåller en hänvisning till artikel 3.1 c) och e) i rådets IUU-förordning. I punkt c föreskrivs det om att IUU-fiske avser fiske under en förbjuden tid i ett område som omfattas av ett fiskeförbud, och i punkt e) om användning av sådana fångstredskap som är förbjudna och som strider mot bestämmelserna.
När det utfärdas bestämmelser om de begränsningar som avses i paragrafen bör man beakta artiklarna 19 och 20 i parlamentets och rådets förordning om den gemensamma fiskeripolitiken. I artikel 19 gäller rätten att anta åtgärder endast fartyg som för medlemsstaternas flagg inom unionens vatten, men i artikel 20 föreskrivs det att en medlemsstat får vidta icke-diskriminerande åtgärder för bevarande och förvaltning av fiskbestånden och för att bibehålla eller förbättra bevarandestatusen för de marina ekosystemen inom en gräns på tolv nautiska mil från dess baslinjer, förutsatt att unionen inte har antagit åtgärder för bevarande och förvaltning särskilt för detta område eller åtgärder som specifikt avser det problem som identifierats av den berörda medlemsstaten. Medlemsstatens åtgärder ska vara förenliga med de mål för den gemensamma fiskeripolitiken som anges i artikel 2 i förordningen och minst lika strikta som åtgärderna enligt unionslagstiftningen. Om de åtgärder som en medlemsstat avser att anta sannolikt kan påverka andra medlemsstaters fartyg får åtgärderna inte antas förrän efter det har hållits samråd om utkastet till åtgärderna tillsammans med de berörda medlemsstaterna, kommissionen och de berörda rådgivande nämnderna. Kommissionen kan ännu efter det att en åtgärd har antagits begära att medlemsstaten ska ändra eller upphäva åtgärden.
9 §. Närmare bestämmelser om bevarandeåtgärder och fleråriga planer som avses i Europeiska unionens lagstiftning. Bestämmelser om det regionala samarbetet i anknytning till bevarandeåtgärder finns i artikel 18 i Europaparlamentets och rådets förordning om den gemensamma fiskeripolitiken. I artikel 18.8 föreskrivs det om sådana situationer där medlemsstaterna i en unionsåtgärd för bevarande eller i en flerårig plan som gäller ett relevant geografiskt område ges befogenhet att inom en fastställd tidsfrist anta åtgärder som ytterligare specificerar den bevarandeåtgärden. Enligt artikeln ska de berörda medlemsstaterna samarbeta nära vid antagandet av dessa specificerande åtgärder.
Medlemsstaterna ska höra de berörda rådgivande nämnderna och säkerställa att åtgärderna baserar sig på bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning och att de uppfyller målen för den gemensamma fiskeripolitiken, för bevarandeåtgärden i fråga eller för den fleråriga planen och att de är åtminstone lika strikta som åtgärder enligt unionsrätten. Kommissionen ska medverka i samarbetet medlemsstaterna emellan och dess kommentarer ska beaktas. Medlemsstaterna ska endast anta sina respektive nationella åtgärder om en överenskommelse om innehållet i åtgärderna har nåtts med alla berörda medlemsstater. Om kommissionen anser att en medlemsstats åtgärder inte är förenliga med de villkor som fastställs i den aktuella bevarandeåtgärden, får den, med angivande av relevanta skäl, begära att den berörda medlemsstaten ändrar eller upphäver den åtgärden.
I paragrafen föreslås det att statsrådet ska ha rätt att genom förordning utfärda närmare bestämmelser om unionens bevarandeåtgärder och fleråriga planer när de är nödvändiga för genomförande av Europeiska unionens gemensamma fiskeripolitik. Detta bemyndigande gäller endast sådana situationer där medlemsstaterna genom en förordning om unionens bevarandeåtgärd eller fleråriga plan har getts rätt att anta specificerande åtgärder på det sätt som föreskrivs i artikel 18.8 i parlamentets och rådets förordning om den gemensamma fiskeripolitiken. Bestämmelser om de tekniska egenskaperna och användningen av de fångstredskap som avses i unionens bevarandeåtgärder eller fleråriga planer får utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
Systemet för regionaliseringen är nytt, och trots att erfarenheterna av det är uppmuntrande, har regionaliseringen tillämpats i Östersjön endast en gång vid utarbetandet av BALTFISH gemensamma rekommendation om Östersjöns utkastplan, vilken kommissionen genomförde som sådan genom kommissionens delegerade förordning (EU) nr 1396/2014 om upprättande av en utkastplan i Östersjön. I artikel 18.8 i parlamentets och rådets förordning om den gemensamma fiskeripolitiken konstateras det att de nationella åtgärderna ska antas inom den fastställda tidsfristen. Antagandet förutsätter även att de berörda medlemsstaterna är överens om innehållet i åtgärden, och i praktiken även att kommissionen godkänt det. När åtgärder antas och förordningar utfärdas i Finland ska 80 § i grundlagen beaktas, enligt vilken det genom lag ska utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag.
10 §. Fisketillstånd. Det fisketillstånd som avses i rådets och kommissionens kontrollförordning beviljas alltid separat för varje fartyg. I kommissionens kontrollförordning specificeras det att kravet om fisketillstånd inte gäller fiskefartyg inom unionen som har en total längd på mindre än tio meter och som bedriver fiske endast under medlemsstatens flagg och i dess territorialvatten. I förordningar om vissa fartyg kan det dock föreskivas om undantag från denna bestämmelse. I artikel 7.1 i rådets kontrollförordning föreskrivs det allmänt om de situationer som kräver tillstånd. De viktigaste kraven för finländska fiskefartyg gäller för närvarande de fleråriga planerna för fiske, programmet för begränsningen av fiskeansträngningsnivån samt det fiske som bedrivs i vetenskapligt syfte.
Beviljandet av fisketillstånd är starkt förknippat med tillsynen över fisket. I paragrafen föreslås att närings-, trafik- och miljöcentralen ska bevilja tillstånden och registerföra dem. Enligt rådets kontrollförordning kan tillstånd beviljas endast till sådana fartyg som har giltiga fiskelicenser. Tillstånd beviljas för högst tio kalenderår åt gången. Den som bedriver fiskeverksamhet ska kunna planera sin verksamhet så långsiktigt som möjligt, och därför är det motiverat att bevilja tillstånden för så lång tid som möjligt och undvika den administrativa börda som hänför sig till dem. En förteckning över de tillstånd som beviljats ska enligt artikel 5 i kommissionens kontrollförordning läggas ut på den säkra delen av den webbplats som avses i artikel 114 i rådets kontrollförordning.
Om alla sökanden inte kan beviljas tillstånd, föreslås det att företräde ska ges sådana innehavare av fiskelicens vilkas fiskefartyg under licenshavarens besittningstid till närings-, trafik- och miljöcentralen har rapporterat fångster av fiskbestånd som avses i tillståndet ett flertal kalenderår under de senaste fem åren som föregick det år då tillstånden förklarats lediga att sökas. Företrädet hör därmed samman med sökandens tidigare insatser inom det fiske som det är fråga om, och dessa insatser framgår av tidigare fiskeverksamhet. Det föreslås också en bestämmelse som gör det möjligt att reservera högst tio procent av tillstånden eller den återstående mängd tillstånd som tilldelats Finland genom en rättsakt av Europeiska unionen kan reserveras för sådana innehavare av fiskelicens vars fartyg saknar en fångsthistorik som uppfyller kraven. Sådana sökande ska ges företräde vid godkännandet på så sätt att man i första hand prioriterar de sökande vars huvudmaskin på fiskefartyget har den lägsta maskineffekten i kilowatt. På det sättet kan nya aktörer och småskaligt fiske garanteras tillträde till det tillståndspliktiga fisket.
I paragrafen föreslås ett bemyndigande för jord- och skogsbruksministeriet att utfärda förordning. Närmare bestämmelser om de fiskbestånd som avses i tillstånden och om de tillåtna fångstredskapen, antalet tillstånd som ska beviljas, de fångstdeklarationer som avses i 2 mom., på vilket område och under vilken tid tillstånden är i kraft samt om förfarandet för ansökan om tillstånd får utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. På fiske utan fisketillstånd tillämpas artikel 3.1 a) i rådets IUU-förordning.
11 §.Överföring av fisketillstånd. Om ett fiskefartyg säljs eller överförs på annat sätt i mitten av giltighetstiden för tillståndet, ska närings-, trafik- och miljöcentralen enligt huvudregeln överföra tillståndet på fartygets nya licensinnehavare för den återstående tiden. Tillståndet kan emellertid inte överföras, om fiskefartygets nationalitet ändrar i och med överlåtelsen. Det föreslås också att parterna ska ha möjlighet att skriftligen avtala om att tillståndet blir kvar hos fartygets tidigare licensinnehavare. Den tidigare licensinnehavaren kan ha ett annat fiskefartyg som han eller hon vill att tillståndet överförs på. Det är inte alltid möjligt att överföra ett tillstånd på ett annat fartyg, eftersom tillståndet genom unionens bestämmelser kan vara bundet till ett fartygs egenskaper såsom dräktighet eller effekt.
3 kap. Fördelning av Finlands fiskekvoter till kommersiella fiskare
12 §.Fördelning av Finlands fiskekvoter till överlåtbara nyttjanderätter. I artikel 21 i Europaparlamentets och rådets förordning om den gemensamma fiskeripolitiken föreskrivs det att medlemsstaterna får införa ett system med överlåtbara fiskenyttjanderätter. Kapitel 3 i den föreslagna lagen innehåller bestämmelser som gäller att i Finland ta i bruk det system med överlåtbara fiskenyttjanderätter som avses i EU-lagstiftningen. På grund av att användningen av begreppet fiskerätt är etablerad för ett visst ändamål i Finland och staten fortfarande ska inneha fiskerätten i det föreslagna system som ska tas i bruk i Finland, och på grund av att företag och yrkesutövare ska ges användningsrätt till Finlands fiskekvoter, föreslås det att man i Finland använder begreppet överlåtbar nyttjanderätt.
Syftet med systemet för överlåtbara nyttjanderätter och för de aktörsspecifika fiskekvoter som baserar sig på dem är att förbättra verksamhetsförutsättningarna för det kommersiella fisket i havsområdet samt att ordna fisket på ett effektivt sätt och på ett hållbart sätt ur ekologiskt, ekonomiskt och socialt perspektiv. Syftet är att fastställa Östersjöns fiskemöjligheter och utnyttja fiskbestånden i enlighet med den gemensamma fiskeripolitiken och principen om maximalt hållbart uttag. I paragrafen föreslås således att Finlands fiskekvoter av strömming, vassbuk och lax ska fördelas till överlåtbara nyttjanderätter i syfte att förbättra verksamhetsförutsättningarna för det kommersiella fisket i havsområdet och ordna fisket på ett effektivt och hållbart sätt. Genom rådets förordning fastställs för Finland årligen en strömmingskvot för Finska viken och centrala Östersjön, en strömmingskvot för Bottniska viken, en vassbukskvot, en laxkvot för Finska viken samt en laxkvot för centrala Östersjön och Bottniska viken. Samtliga ska fördelas till överlåtbara nyttjanderätter. Dessutom fastställs för Finland en strömmingskvot för ICE:s delområden 22–24, s.k. västra strömmingskvoten, som på grund av dess ringa storlek (Finlands fiskekvot är 2 ton år 2016) inte fördelas till överlåtbara nyttjanderätter.
Enligt 18 § 16 punkten i självstyrelselagen för Åland (1144/1991) har landskapet Åland lagstiftningsbehörighet i fråga om jakt och fiske, registrering av fiskefartyg samt styrning av fiskerinäringen. Finlands fiskekvoter av strömming, vassbuk och lax behöver således fördelas mellan Fastlandsfinland och landskapet Åland på så sätt att man bestämmer de andelar av Finlands fiskekvoter som tilldelas landskapet Åland och överför dem till Ålands landskapsregering för att förvaltas av den. För att säkerställa att fiskare i Fastlandsfinland och på Åland behandlas jämlikt är det viktigt att de andelar som hör till Åland fastställs enligt samma grunder som för de kommersiella fiskarna i Fastlandsfinland. Jord- och skogsbruksministeriet fastställer i regel Ålands andelar av Finlands fiskekvoter i enlighet med de fördelningsgrunder som anges i 13 §. I och med detta säkerställs en jämlik behandling. Beslutet om fördelningen ska fattas i enlighet med 59 b § 2 mom. i självstyrelselagen. Således föreslås det i paragrafens 2 mom. att andelarna för landskapet Åland ska överföras till Ålands landskapsregering för att administreras av den.
Fisket av strömming och vassbuk bedrivs i huvudsak med trålfartyg som har en hög fångstkapacitet samt i mindre omfattning med ryssja. Förutsättningarna för dessa fiskeformer borde förbättras så att företagen i stället för att konkurrera om fångstmängder kan koncentrera sig på att tillgodose behoven på marknaden och via detta kan sätta ett högre pris på fisken och förbättra sin lönsamhet. Detsamma gäller laxfisket, och utgångspunkten i den lax- och havsöringsstrategi som fastställts i statsrådets principbeslut 2014 är att man i laxfisket ska ta i bruk aktörsspecifika fiskekvoter, vilket förutsätter att man tar i bruk de överlåtbara nyttjanderätterna även i laxfisket. Bland annat på basis av Sveriges och Estlands erfarenheter kan dessa mål uppnås bäst genom att övergå till ett system med överlåtbara nyttjanderätter. Finlands fiskekvoter av torsk (östra och västra) är småskaliga och utnyttjandet av dem har koncentrerats bara till några få fartyg. Det finns också en möjlighet att Finlands torskfångster ökar i Finlands kustvatten, vilket betyder att kvoten för det västliga torskbeståndet måste reserveras som en bifångstkvot för att undvika onödiga begränsningar särskilt av fisket vid kusten. På grund av detta föreslås det att Finlands fiskekvot av torsk inte ska fördelas i form av överlåtbara nyttjanderätter. Vid fördelningen av nyttjanderätterna enligt systemet ska de överlåtbara nyttjanderätterna enligt Finlands fiskekvoter som hör till staten fördelas till privata företag och yrkesutövare, och således föreslås det i paragrafen att jord- och skogsbruksministeriet i egenskap av den behöriga myndighet som ansvarar för den nationella fiskeripolitiken och för det nationella genomförandet av Europeiska unionens gemensamma fiskeripolitik ska fördela Finlands fiskekvoter av strömming, vassbuk och lax till överlåtbara nyttjanderätter på basis av ansökan.
Det är motiverat att de överlåtbara nyttjanderätterna reserveras till sådana företag och yrkesutövare som har en möjlighet att utnyttja dem i enlighet med unionslagstiftningen och den nationella lagstiftningen, och således föreslås det i paragrafens 3 mom. att man efter att de andelar som ska överföras till Åland i enlighet med 2 mom. har dragits av beviljar de överlåtbara nyttjanderätterna till sådana kommersiella fiskare som äger ett fartyg som har registrerats enligt lagen om registrering av fiskefartyg och vattenbruksfartyg som används till havs och som bedriver kommersiellt fiske i havsområdet, vilka inbegriper företag eller yrkesutövare som bedriver fiske. Jord- och skogsbruksministeriet fattar beslutet om de överlåtbara nyttjanderätterna så fort som möjligt efter att denna lag har trätt i kraft.
I paragrafens 4 mom. föreslås det att de överlåtbara nyttjanderätterna anges som andelar i promille, eftersom de kan användas som grund för fördelningen av de årliga aktörsspecifika fiskekvoter som avses i 18 § i lagen om de uttrycks som bestämda andelar av den fiskekvot i Finland som gäller ett visst fiskbestånd. Promilleandelen ska uttryckas med en decimals noggrannhet så att de aktörsspecifika fiskekvoterna kan fördelas med tillräcklig noggrannhet, dvs. i fisket av strömming och vassbuk med ett tons noggrannhet och i laxfisket med en fisks noggrannhet.
För att se till att olika fiskeformer behandlas jämlikt, för att trygga verksamhetsmöjligheterna i fisket med ryssja och för att möjliggöra regleringen av överföringen av överlåtbara nyttjanderätter mellan trålfisket och fisket med ryssja, föreslås det i paragrafens 5 mom. att de överlåtbara nyttjanderätter som gäller Finlands fiskekvoter av strömming ska fördelas separat till trålfisket och till fisket med ryssja.
I paragrafen föreslås ett bemyndigande för statsrådet att utfärda förordning. Närmare bestämmelser om det ansökningsförfarande gällande det beslut om överlåtbara nyttjanderätter som avses i 3 mom. samt om de handlingar som ska bifogas till ansökan får utfärdas genom förordning av statsrådet.
13 §.Grunderna för fördelning av överlåtbara nyttjanderätter. Med tanke på systemet för överlåtbara nyttjanderätter är det mycket viktigt att nyttjanderätterna fördelas på rättvisa och likvärdiga grunder. I paragrafens 1 mom. föreslås därför att de överlåtbara nyttjanderätterna fördelas som andelar i promille till kommersiella fiskare enligt hur stor den kommersiella fiskarens fångst inom Finlands fiskekvot i fråga har varit under åren 2011–2015 för fiskefartyget eller fiskefartygen som ägs eller som har ägts av ett företag eller en yrkesutövare i jämförelse med den totala fångst för alla sökanden som har beräknats på samma sätt. En fördelning på basis av fångsthistoriken har av företagen och yrkesutövarna uppfattats som den mest rättvisa fördelningsgrunden. Även i de andra länderna har alltid fångsthistoriken varit grunden för fördelningen i motsvarande system. Vid fördelningen av EU:s fiskekvoter har man dessutom iakttagit en s.k. relativ stabilitet, som beräknats på basis av medlemsstaternas fångsthistorik.
För att minska konsekvenserna av tillfälliga störningar i företagsverksamheten, t.ex. sjukdom eller då ett fartygs motor har gått sönder, föreslås det i paragrafens 2 mom. att man vid beräkningen av storleken på fångsten ska räkna med de tre kalenderår för varje sökande av referensperioden 2011–2015 under vilka det för de fartyg som ägs eller har ägts av den sökande har antecknats mest fångster inom fiskekvoten i fråga i det fångstregister som avses i 30 § i lagen om ett påföljdssystem för och tillsynen över den gemensamma fiskeripolitiken.
Det finns många särdrag hos det laxfiske som bedrivs i Bottniska viken. I området finns t.ex. de s.k. terminalområdena där laxfiske tillåtits tidigare än i övriga områden och med flera fångstredskap än i övriga områden. Detta har aktörerna inom fisket utanför dessa områden upplevt som orättvist. Genom mildare reglering har man å andra sidan möjliggjort nyttjande av den utplanterade lax i byggda älvar som är avsedd att fiskas, och därför finns inga skäl att från fångsthistoriken helt utelämna den nytta som man fått i och med den mildare regleringen. I syfte att i paragrafen beakta nyttan av den mildare regleringen på ett rättvist sätt, föreslås det att 80 procent av den laxfångst som fiskats norr om breddgraden 65°30′N före den 25 juni och mellan breddgraderna 64°00´N och 65°30`N före den 20 juni medräknas i fångsthistoriken. Det datum då laxfiske får inledas utanför terminalområdena har en längre tid varit den 20 eller 25 juni. I terminalområdena har man under åren 2011–2015 fiskat i genomsnitt cirka 1 300 laxar före de ovan nämnda datumen, varav cirka 260 laxar fördelats i utjämning till de övriga kommersiella fiskarna.
För att i fråga om laxfisket undvika att de överlåtbara nyttjanderätterna orsakar för stor splittring och för mycket administrativt arbete, föreslås det att överlåtbara nyttjanderätter inte fördelas till sökanden vid laxfiske när medeltalet av fångsten från de tre kalenderår som beräknats enligt 2 mom., som antecknats i Finlands fiskekvot i fråga, är under tio laxar.
Genom unionslagstiftningen kan de kvotområden som gäller Finlands fiskekvoter ändras. Exempelvis i kommissionens förslag om den fleråriga vårdplanen i fråga om laxen i Östersjön har det föreslagits endast ett kvotområde för laxen. Därför föreslås det att jord- och skogsbruksministeriet ska fördela de överlåtbara nyttjanderätterna för ifrågavarande Finlands fiskekvot på nytt till innehavarna av överlåtbara nyttjanderätter i proportion till de i 20 § avsedda aktörsspecifika fiskekvoter som fördelats enligt de giltiga överlåtbara nyttjanderätterna, om kvotområdena för strömming, vassbuk eller lax ändras i Europeiska unionens lagstiftning.
I paragrafen föreslås ett bemyndigande för statsrådet att utfärda förordning. Bestämmelser om förfaranden för utredning av de uppgifter som avses i 2, 3 och 4 mom. samt om förfarandet för en mer exakt beräkning av de överlåtbara nyttjanderätterna får utfärdas genom förordning av statsrådet.
14 §.Begränsning av andelen överlåtbara nyttjanderätter. I syfte att säkerställa konkurrensen och undvika negativa konsekvenser av en eventuell dominerande marknadsställning ska andelen överlåtbara nyttjanderätter begränsas. Även andra länders erfarenheter, särskilt Islands och Danmarks, har visat att en obegränsad företagsverksamhet kan leda till att utbudet av fisk blir ensidigt med tanke på marknaden och till att sådan fiske- och förädlingsverksamhet som är lönsam upphör. På grund av detta föreslås det att en kommersiell fiskare som innehar en överlåtbar nyttjanderätt kan inneha högst 200,00 promille av de överlåtbara nyttjanderätterna för varje Finlands fiskekvot samt av de icke-överlåtbara nyttjanderätter som avses i 17 §. Dessutom behöver möjligheterna att kringgå gränserna för andelarna av överlåtbara nyttjanderätter genom bolagsarrangemang begränsas. Därför föreslås det att en sådan koncern som avses i 8 kap. 12 § i aktiebolagslagen (624/2006) som bedriver kommersiellt fiske ska betraktas som en (1) kommersiell fiskare.
15 §.Giltighetstid för överlåtbara nyttjanderätter och förlängning av giltigheten. Syftet med systemet för överlåtbara nyttjanderätter är att möjliggöra en långsiktig och planenlig utveckling av företagsverksamheten. Därför föreslås det att de överlåtbara nyttjanderätterna ska gälla i tio kalenderår från det att de har fördelats första gången.
I enlighet med ovan nämnda grunder är det viktigt att jord- och skogsbruksministeriet förlänger giltighetstiden för de överlåtbara nyttjanderätterna i ett tillräckligt tidigt skede innan deras giltighet upphör. Förlängningen av giltighetstiden kräver en skriftlig ansökan av innehavaren av den överlåtbara nyttjanderätten där innehavaren framför sin önskan att fortsätta med verksamheten enligt systemet. Därmed föreslås det att jord- och skogsbruksministeriet ska bevilja en förlängning för högts fem kalenderår åt gången av giltigheten för den överlåtbara nyttjanderätten på basis av en ansökan av innehavaren av den överlåtbara nyttjanderätten som inkommit inom den tidsfrist som föreskrivs genom förordning av statsrådet. Beviljandet av förlängning förutsätter att sökanden har införts i det register som avses i 30 § såsom innehavare av ifrågavarande överlåtbara nyttjanderätt.
Om innehavaren av den överlåtbara nyttjanderätten inte visar intresse för att fortsätta med sin verksamhet enligt systemet, är det motiverat att de överlåtbara nyttjanderätterna återgår till staten som sedan fördelar dem på nytt till aktiva kommersiella fiskare i syfte att säkerställa att Finlands fiskekvoter används så fullt ut som möjligt och uppnå maximalt uttag på lång sikt. Således föreslås det i paragrafen att nyttjanderätten ska återgå till staten efter det att den ursprungliga giltighetstiden har löpt ut, om innehavaren av den överlåtbara nyttjanderätten inte ansöker om förlängning av giltigheten för den överlåtbara nyttjanderätten inom den föreskrivna tidsfristen.
I paragrafen föreslås ett bemyndigande för statsrådet att utfärda förordning. Bestämmelser om förfarandet för ansökan om förlängning samt om tidsfristen för ansökan skulle utfärdas genom förordning av statsrådet.
16 §.Överföring av överlåtbara nyttjanderätter. Syftet med systemet för överlåtbara nyttjanderätter är att möjliggöra en långsiktig och optimal planering av företagsverksamheten. En förutsättning för detta är att de överlåtbara nyttjanderätterna kan överföras mellan de kommersiella fiskarna så fritt som möjligt och antingen mot vederlag eller utan. Staten kontrollerar inte den verksamhet som är bakgrunden till överföringen, men däremot att de förutsättningar som anges i följande moment uppfylls och att de överlåtbara nyttjanderätterna inte överförs till sådana aktörer som inte kan utnyttja de aktörsspecifika fiskekvoter som fördelas på basis av de överlåtbara nyttjanderätterna. I paragrafen föreslås således att innehavare av överlåtbara nyttjanderätter ska ha rätt att överföra de överlåtbara nyttjanderätterna helt eller delvis till kommersiella fiskare som äger ett fiskefartyg som har registrerats för kommersiellt fiske i havsområdet. På grund av att Ålands andelar av fiskekvoterna hädanefter ska förvaltas av Ålands landskapsregering, föreslås det att den överlåtbara nyttjanderätten inte ska få överföras till en sådan kommersiell fiskare som har hemvist i landskapet Åland.
För att säkerställa att Finlands fiskekvoter utnyttjas så fullt ut som möjligt är det viktigt att se till att innehavarna av överlåtbara nyttjanderätter är så aktiva som möjligt. Därför föreslås det i paragrafen att innehavarens dödsbo eller konkursbo kan överföra en överlåtbar nyttjanderätt på samma villkor som den ursprungliga rättsinnehavaren.
En överlåtbar nyttjanderätt får inte överföras om det kan leda till en överskridning av den maximiandel på 200, 00 promille som har angetts för den överlåtbara nyttjanderätten i syfte att begränsa koncentrering.
I andra länder har motsvarande system med överlåtbara nyttjanderätter, särskilt på Island och i Danmark, lett till sådan överföring från det småskaliga kustfisket till trålfisket som inte är önskvärd med tanke på marknaden. Orsaken har främst varit att de stora trålföretagen haft möjlighet att köpa de mindre företagens nyttjanderätter. För att trygga verksamhetsförutsättningarna inom strömmingsfisket med ryssja, föreslås det därför att en överlåtbar nyttjanderätt för strömmingsfiske med ryssja inte får överföras till en överlåtbar nyttjanderätt för trålfiske.
I syfte att säkerställa en rättvis och jämlik fördelning ska man i laxfisket fördela de överlåtbara nyttjanderätterna även till sådana företag eller yrkesutövare som innehar en rätt liten fångsthistorik, dvs. minst 10 laxar. Eftersom man kan registreras som en sådan kommersiell fiskare i grupp 2 som avses i 88 § i lagen om fiske utan ett krav på att man ska bedriva kommersiellt fiske aktivt, skulle en obegränsad möjlighet för alla kommersiella fiskare att överföra överlåtbara nyttjanderätter för lax kunna leda till att Finlands fiskekvot av lax inte utnyttjas fullt ut och att den splittras i allt mindre överlåtbara nyttjanderätter. I paragrafen föreslås därför att en innehavare av överlåtbara nyttjanderätter vid laxfiske inte får överföra en överlåtbar nyttjanderätt till andra än sådana kommersiella fiskare i grupp 1 som avses i 88 § i lagen om fiske som äger ett fiskefartyg som har registrerats för kommersiellt fiske i havsområdet. Ett ytterligare skäl till denna bestämmelse är att det mål i lax- och havsöringsstrategin som gäller att reservera användningen av storryssja endast för kommersiella fiskare i grupp 1 är omöjligt att uppnå på ett rättvist sätt, medan denna paragraf tjänar det syfte i lax- och havsöringsstrategin som gäller att främja verksamhetsförutsättningarna i laxfisket särskilt för de kommersiella fiskarna i grupp 1.
I enlighet med lax- och havsöringsstrategin strävar man efter att minska det blandfiske som gäller laxbestånd i olika tillstånd. I enlighet med den riktlinjen är det motiverat att begränsa möjligheten att överföra överlåtbara nyttjanderätter så att en överlåtbar nyttjanderätt för laxfiske inte kan överföras från ett område i Bottenviken till Kvarken eller Bottenhavet, eftersom det fiske som bedrivs i dessa områden kan rikta sig till svaga, vilda laxbestånd. En innehavare av en överlåtbar nyttjanderätt för lax som har hemvist i Bottenviken kan således inte överföra en överlåtbar nyttjanderätt till havsområden söder om Bottenviken.
Enligt paragrafen ska innehavarna av de överlåtbara nyttjanderätterna, samt de kommersiella fiskare till vilka överlåtbara nyttjanderätter ska överföras, ansöka om överföring hos närings-, trafik- och miljöcentralen, som fastställer och antecknar överföringen i det register som avses i 30 §.
I paragrafen föreslås ett bemyndigande för statsrådet att utfärda förordning. Bestämmelser om ansökningsförfarandet som avses i 6 mom. i anknytning till antecknandet av överföringen får utfärdas genom förordning av statsrådet.
17 §. Icke-överlåtbara nyttjanderätter för kommersiella fiskare som börjar bedriva kommersiellt fiske. Inom det kommersiella fisket är företagarnas medelålder hög, och rekryteringen av nya företagare till branschen är en förutsättning för kontinuiteten särskilt för det småskaliga fisket vid kusten, vilket betyder att nya företagare behöver incitament till att komma in i branschen. Kraven i fråga om incitamenten bör dock vara tillräckligt strikta så att de inte uppmuntrar sådana spekulerare som endast strävar efter att dra nytta av systemet utan att bedriva långsiktig fiskeverksamhet. För att undvika spekulation ska nyttjanderätterna för de kommersiella fiskare som börjar bedriva fiske vara begränsade vad gäller storleken på andelen av nyttjanderätten, beviljas för viss tid och vara icke-överlåtbara samt kunna fördelas endast till en fiskare som har registrerats som en sådan fiskare i grupp 1 som börjar bedriva kommersiellt fiske. Dessutom krävs det att den kommersiella fiskare som börjar bedriva kommersiellt fiske ansöker om den icke-överlåtbara nyttjanderätten skriftligen. På grund av ovan nämnda orsaker föreslås det att en kommersiell fiskare som i enlighet med 88 § i lagen om fiske har registrerats som en sådan kommersiell fiskare i grupp 1 som börjar bedriva kommersiellt fiske och som äger ett fiskefartyg som har registrerats för kommersiellt fiske i havsområdet ska få av jord- och skogsbruksministeriet på skriftlig ansökan en sådan icke-överlåtbar nyttjanderätt för strömmingsfiske eller laxfiske med ryssja vars storlek motsvarar högst två promille av den del av Finlands fiskekvot av strömming eller lax som finns kvar efter att den i 12 § avsedda kvotmängden till landskapet Åland och den särskilda fiskekvot som avses i 18 § har fördelats.
Syftet med de icke-överlåtbara nyttjanderätterna är att ge den kommersiella fiskare som börjar bedriva fiske ett incitament för viss tid till att bedriva kommersiellt fiske, men samtidig får systemet för de icke-överlåtbara nyttjanderätterna inte avsevärt begränsa de möjligheter som innehavarna av överlåtbara nyttjanderätter har att utnyttja sina nyttjanderätter. Därför är det motiverat att fastställa en övre gräns för storleken på den andel av Finlands fiskekvot som får fördelas som icke-överlåtbara kvoter. På basis av detta föreslås det att man av varje Finlands fiskekvot av strömming och lax får fördela icke-överlåtbara nyttjanderätter sammanlagt till högst en mängd som motsvarar fyra procent av den del av Finlands fiskekvot i fråga från vilken de kvotmängder till landskapet Åland som avses i 12 § och de särskilda fiskekvoter som avses i 18 § har dragits av. Dessutom behövs det bestämmelser om fördelningsgrunderna vid de situationer där man inte kan fördela icke-överlåtbara nyttjanderätter till två promille till alla sökande. Således föreslås det att, om alla de sökande som uppfyller kraven i 1 mom. inte kan beviljas icke-överlåtbara nyttjanderätter för två promille utan att maximiandelen på fyra procent överskrids, ska av den ännu inte fördelade andelen av Finlands fiskekvot fördelas lika stora icke-överlåtbara nyttjanderätter till de sökande som uppfyller kraven i 1 mom.
I paragrafen föreslås ett bemyndigande för statsrådet att utfärda förordning. Bestämmelser om ansökan i fråga om de icke-överlåtbara nyttjanderätter som ska fördelas till kommersiella fiskare som börjar bedriva verksamhet, om innehållet i ansökan och beslut samt om de förfaranden som gäller dessa får utfärdas genom förordning av statsrådet.
18 §.Särskilda fiskekvoter. I samband med ibruktagandet av de överlåtbara nyttjanderätterna ska samtliga Finlands fiskekvoter av strömming, vassbuk och lax fördelas till innehavarna av överlåtbara nyttjanderätter, med undantag av Ålands kvotmängder och de icke-överlåtbara nyttjanderätter som avses i 17 §. Det finns skäl att göra avvikelser från denna princip i vissa fall i syfte att inte behöva begränsa vissa fiskeformer på grund av att det fattas en kvot för målarten, som t.ex. vid strömmingsfiske med nät, eller på grund av vassbuk som fås som bifångst. Andra exempel är den vassbuk som fås som bifångst vid strömmingsfiske med ryssja och den strömming som fås i samband med trålfiske av siklöja. Med anledning av detta föreslås det att särskilda fiskekvoter som gäller små mängder ska kunna reserveras genom förordning av statsrådet i syfte att tillgodose behov som gäller olika fiskeformers verksamhetsförutsättningar samt bifångster.
Om fördelningsgrunderna i fråga om de särskilda fiskekvoter som det föreskrivs genom förordning av statsrådet ska det föreskrivas i lag. Därför föreslås det att de särskilda fiskekvoternas mängder ska vara så små som möjligt och fastställas på basis av tidigare års fångststatistik för de olika fångstformerna så att kvoterna inte onödigt begränsar annat fiske än det som bedrivs på basis av överlåtbara och icke-överlåtbara nyttjanderätter och de i 20 § avsedda aktörsspecifika fiskekvoter som fördelas enligt dem.
I paragrafen föreslås ett bemyndigande för statsrådet att utfärda förordning. Genom förordning av statsrådet får det utfärdas bestämmelser om vilka fiskbestånd och fiskeformer som de särskilda fiskekvoter som avses i 1 mom. ska gälla, om storleken på de särskilda fiskekvoterna, om grunderna för beräkningen av storleken samt om begränsningar för fångsten inom de särskilda fiskekvoterna. Dessutom föreslås det att det vid utfärdandet av de förordningar som avses i 3 mom. kan föreskrivas olika skyldigheter för de olika grupperna av kommersiella fiskare och för olika innehavare av aktörsspecifika fiskekvoter och övriga kommersiella fiskare.
19 §.Förfarande för fördelning av aktörsspecifika fiskekvoter. För att den fördelning av aktörsspecifika fiskekvoter som avses i 20 § ska vara begriplig och för att de kommersiella fiskarna ska förstå från vilka andelar av Finlands fiskekvoter de särskilda fiskekvoterna samt de aktörsspecifika fiskekvoter som beräknas enligt de icke-överlåtbara och överlåtbara nyttjanderätterna ska räknas, föreslås det en separat paragraf om förfarandet för fördelningen. I 1 mom. i den paragrafen föreslås således att de kvotmängder som ska fördelas till landskapet Åland samt de särskilda fiskekvoterna ska av jord- och skogsbruksministeriet dras av från de årliga Finlands fiskekvoter av strömming, vassbuk och lax som finns kvar efter att de aktörsspecifika fiskekvoterna har fördelats på basis av de icke-överlåtbara och överlåtbara nyttjanderätterna.
Efter ovan nämnda avdrag ska från den ännu ofördelade andelen av Finlands fiskekvot fördelas de aktörsspecifika fiskekvoterna på basis av de icke-överlåtbara nyttjanderätterna som anges i promille, och efter det, från den ännu ofördelade andelen av Finlands fiskekvot fördelas de aktörsspecifika fiskekvoterna på basis av de överlåtbara nyttjanderätterna i promille på så sätt som anges i 2 och 3 mom. Fördelningen genomförs av närings-, trafik- och miljöcentralen.
20 §. Fördelning av aktörsspecifika fiskekvoter. De överlåtbara och icke-överlåtbara nyttjanderätterna berättigar att fiska en bestämd andel av Finlands fiskekvot. Den egentliga möjligheten att nyttja Finlands fiskbestånd uppstår då Finlands årliga fiskekvot fördelas enligt förfarandet i 19 § till aktörsspecifika fiskekvoter för kalenderåret på basis av andelen i promille av den överlåtbara eller icke-överlåtbara nyttjanderätten. En annan princip för fördelningen av de aktörsspecifika fiskekvoterna är att samtliga Finlands fiskekvoter för strömming, vassbuk och lax ska fördelas till kommersiella fiskare i enlighet med 19 § på så sätt att staten inte har någon andel kvar att fördela.
Det förfarande för fördelning av aktörsspecifika fiskekvoter som föreslås i paragrafen har planerats så att den, trots vissa komplicerande villkor, ska vara så enkel som möjligt både för förvaltningen och för de kommersiella fiskarna.
Fördelningen av de aktörsspecifika fiskekvoterna är en årlig åtgärd som förutsätter bakgrundsuppgifter om de Finlands fiskekvoter av strömming, vassbuk och lax som fastställs enligt kvotförordningen om Östersjön för det följande kalenderåret, om de kvotmängder som ska fördelas till landskapet Åland samt om de giltiga överlåtbara och icke-överlåtbara nyttjanderätterna. På grund av eventuella överskridningar av kvoter och sannolika överföringar från föregående år till Finlands fiskekvoter, är man tvungen att ändra de aktörsspecifika fiskekvoterna så att innehavarna kan utnyttja dem omedelbart efter årsskiftet. I paragrafen föreslås det att närings-, trafik- och miljöcentralen ska fördela Finlands fiskekvoter av strömming, vassbuk och lax till temporära aktörsspecifika fiskekvoter för kalenderåret enligt de ansökningar som inkommit före utgången av tidsfristen från innehavarna av överlåtbara och icke-överlåtbara nyttjanderätter och i enlighet med det förfarande som avses i 19 §. I syfte att förenkla det administrativa förfarandet ska närings-, trafik- och miljöcentralen i detta skede beakta eventuella avståenden från aktörsspecifika fiskekvoter som avses i 23 § samt i 27 § 5 mom. avsedda förluster av aktörsspecifika fiskekvoter som följer av obetalda bruksavgifter.
Eftersom kvotförordningen om Östersjön, i vilken Finlands fiskekvoter av strömming, vassbuk och lax för följande kalenderår fastställs, inte nödvändigtvis alltid kan antas före årsskiftet, bör närings-, trafik- och miljöcentralen reserveras en möjlighet att fastställa temporära aktörsspecifika fiskekvoter som gäller en begränsad mängd, vilket innebär att fiskeverksamheten vid behov kan fortsätta genast vid ingången av året. Om de aktörsspecifika fiskekvoterna inte kan fastställas före utgången av året, föreslås det därför att närings-, trafik- och miljöcentralen kan fastställa de temporära aktörsspecifika fiskekvoter som avses i 1 mom. för det följande året till en mängd som får omfatta högst 70 procent av de aktörsspecifika fiskekvoterna för det innevarande året eller högst den nedre gräns som anges i en vetenskaplig rekommendation av Internationella havsforskningsrådet.
Vid årsskiftet och i januari har man uppgifter om de överlåtbara och icke-överlåtbara nyttjanderätter som har återgått till staten på grund av att de aktörsspecifika fiskekvoterna har överskridits eller inte utnyttjats. När jord- och skogsbruksministeriet har utrett uppgifterna om det föregående årets utnyttjande av de aktörsspecifika fiskekvoterna, ska den enligt förfarandet i 28 § fördela i 27 § 2 och 3 mom. avsedda eventuella överlåtbara nyttjanderätter som återgått till staten och vid behov ändra beslut om överlåtbara nyttjanderätter. Närings-, trafik- och miljöcentralen fördelar på motsvarande vis utgående från uppgifterna om det föregående årets utnyttjande av de aktörsspecifika fiskekvoterna och om bruksavgiften de aktörsspecifika fiskekvoter som återgått till staten och som avses i 27 § 5 mom. och 29 § 4 mom. samt ändrar vid behov beslut om temporära aktörsspecifika fiskekvoter.
När de ändringar som avses i 3 mom. har gjorts och kommissionen genom dess förordning har bekräftat eventuella överföringar av Finlands fiskekvoter eller avdrag från det föregående året, fattar närings-, trafik- och miljöcentralen beslut om de slutliga aktörsspecifika fiskekvoterna. I paragrafen föreslås det således att, när de ändringar av beslut som avses i 3 mom. har gjorts och Europeiska kommissionen genom dess förordning har bekräftat eventuella överföringar av Finlands fiskekvoter eller avdrag från det föregående året, fattar närings-, trafik- och miljöcentralen beslut om de slutliga aktörsspecifika fiskekvoterna. I syfte att beakta följderna av Europeiska kommissionens förordning föreslås det således att de tillägg som följer av Europeiska kommissionens förordning fördelas till innehavarna av icke-överlåtbara och överlåtbara nyttjanderätter i proportion till deras andelar och avdragen till de innehavare som har överskridit sin aktörsspecifika fiskekvot under det föregående året fördelas dem emellan i proportion till storleken på de överskridna kvoterna.
I paragrafen föreslås ett bemyndigande för statsrådet att utfärda förordning. Genom förordning av statsrådet får det föreskrivas om ansökan om aktörsspecifika fiskekvoter, om innehållet i ansökan och beslut samt om de förfaranden som anknyter till dem.
21 §.Inverkan på aktörsspecifika fiskekvoter vid ändringar av Finlands fiskekvoter. Paragrafen innehåller regler om överlåtbara och icke-överlåtbara nyttjanderätter för sådana situationer där Finlands fiskekvot ändras mitt i kalenderåret genom ett beslut av rådet. Således föreslås det att, om Finlands fiskekvot minskar eller ökar mitt i kalenderåret genom ett beslut av rådet, ska närings-, trafik- och miljöcentralen vid behov ändra det beslut om aktörsspecifika fiskekvoter som avses i 20 § 3 eller 4 mom. så att de tillägg och avdrag som gäller Finlands fiskekvoter fördelas till innehavare av överlåtbara och icke-överlåtbara nyttjanderätter i proportion till de överlåtbara och icke-överlåtbara nyttjanderätterna.
22 §. Överföring av aktörsspecifika fiskekvoter. I fråga om de aktörsspecifika fiskekvoterna är utgångspunkten att innehavaren fritt och utan myndighetens godkännande får överföra sin aktörsspecifika fiskekvot helt eller delvis till en sådan innehavare som har registrerats i det register som avses i 30 §. Överföringen av den aktörsspecifika fiskekvoten ska i regel ske i det elektroniska system som bygger på autentisering. I överföringsskedet ska överföringarna ordnas via ett flexibelt anmälningsförfarande. Det finns ett behov av att kunna överföra aktörsspecifika fiskekvoter på ett flexibelt sätt utan myndighetens godkännande, eftersom behovet av en överföring kan bli brådskande t.ex. i en situation där en aktörsspecifik fiskekvot oavsiktligt har fyllts. Således föreslås det att en innehavare av en aktörsspecifik fiskekvot får överföra den aktörsspecifika fiskekvoten helt eller delvis till en kommersiell fiskare som har införts i det register som avses i 30 §.
För att säkerställa att Finlands fiskekvoter utnyttjas så fullt ut som möjligt är det viktigt att se till att innehavarna av aktörsspecifika fiskekvoter utnyttjar dem så aktivt som möjligt. Därför föreslås det att ett dödsbo eller konkursbo för en innehavare av en aktörsspecifik fiskekvot kan överföra en aktörsspecifik fiskekvot på samma villkor som den ursprungliga rättsinnehavaren.
Jämfört med överföringen av de överlåtbara nyttjanderätterna behövs det avsevärt mindre begränsningar för överföringen av de aktörsspecifika fiskekvoterna. Det finns exempelvis inga skäl att begränsa överföringar mellan fisket med ryssja och trålfisket. För att undvika att aktörsspecifika kvoter splittras och Finlands fiskekvoter av lax inte utnyttjas fullt ut samt för att främja verksamhetsförutsättningarna för de kustfiskare som har fiske som huvudsyssla, behöver överföringsmöjligheterna vid laxfisket dock begränsas så att en aktörsspecifik fiskekvot endast får överföras till kommersiella fiskare i grupp 1. I paragrafen föreslås således att en innehavare av en aktörsspecifik fiskekvot vid laxfiske får överföra den aktörsspecifika fiskekvoten endast till sådana kommersiella fiskare i grupp 1 som avses i 88 § i lagen om fiske och som äger ett fiskefartyg som har registrerats för kommersiellt fiske i havsområdet.
I enlighet med lax- och havsöringsstrategin strävar man efter att minska det blandfiske som gäller laxbestånd i olika tillstånd. I enlighet med den riktlinjen är det motiverat att begränsa möjligheten att överföra aktörsspecifika fiskekvoter så att en aktörsspecifik fiskekvot för laxfiske inte kan överföras från ett område i Bottenviken till Kvarken eller Bottenhavet, eftersom det fiske som bedrivs i dessa områden kan rikta sig till svaga, vilda laxbestånd. En innehavare av en aktörsspecifik fiskekvot för lax som har hemvist i Bottenviken kan således inte överföra en aktörsspecifik fiskekvot till områden söder om Bottenviken.
Om innehavaren av en aktörsspecifik fiskekvot överför den aktörsspecifika fiskekvoten eller en del av den till en sådan kommersiell fiskare som inte införts i det register som avses i 30 §, ska innehavaren och den kommersiella fiskare till vilken den aktörsspecifika fiskekvoten överförs göra en gemensam ansökan hos närings-, trafik- och miljöcentralen om att få överföringen antecknad i registret. Närings-, trafik- och miljöcentralen kontrollerar att den till vilken kvoten överförs är registrerad som kommersiell fiskare och äger ett fiskefartyg som är registrerat för kommersiellt fiske i havsområdet. Även i detta fall är utgångspunkten att de aktörsspecifika fiskekvoterna ska överföras och fastställas i det elektroniska system som bygger på autentisering. I överföringsskedet ska överföringarna ordnas via ett flexibelt anmälningsförfarande. Den överföring som man ansökt om ska enligt paragrafen träda i kraft samtidigt som närings-, trafik- och miljöcentralen antecknar överföringen i det register som avses i 30 §.
I paragrafen föreslås ett bemyndigande för statsrådet att utfärda förordning. Bestämmelser om de i 2, 3 och 4 mom. avsedda förfarandena för överföring, ansökan och beslutsfattande i fråga om aktörsspecifika fiskekvoter får utfärdas genom förordning av statsrådet.
23 §. Avstående från aktörsspecifika fiskekvoter. Om en innehavare av en överlåtbar nyttjanderätt vet redan på förhand att den aktörsspecifika fiskekvoten som fördelas på basis av den överlåtbara nyttjanderätten av någon orsak inte kommer att utnyttjas alls eller delvis, och innehavaren inte vill betala bruksavgiften för den, är det motiverat att för en sådan innehavare av överlåtbara nyttjanderätter ge en möjlighet att inom en viss tid avstå från den genom en skriftlig ansökan. Även i detta fall är syftet att ansökningarna i huvudsak ska göras i det elektroniska systemet. Således föreslås det att en innehavare av överlåtbara och icke-överlåtbara nyttjanderätter kan i en ansökan som avses i 20 § meddela att denna avstår helt eller delvis från sin aktörsspecifika fiskekvot för följande kalenderår som fördelas enligt den överlåtbara nyttjanderätten. I paragrafen föreslås också att den andel som innehavaren avstår från ska fördelas mellan de övriga innehavarna av överlåtbara och icke-överlåtbara nyttjanderätter för Finlands fiskekvot i fråga i proportion till de överlåtbara och icke-överlåtbara nyttjanderätterna.
24 §. Rapporter från innehavare av aktörsspecifika fiskekvoter och kvotarrangemang. I paragrafens 1 mom. föreskrivs det att man i de fångst- och landningsdeklarationer som avses i 21 och 25 § i lagen om ett påföljdssystem för och tillsynen över den gemensamma fiskeripolitiken ska meddela även innehavaren av den aktörsspecifika fiskekvot som den rapporterade fångsten eller en del av den gäller. På det sättet kan man säkerställa att de rapporter som ges i fångstregistret alltid också gör det möjligt att koppla ihop fångsterna med den aktörsspecifika fiskekvoten, vilket gör det möjligt att följa upp hur de utnyttjas och fylls.
Artikel 15.8 i Europaparlamentets och rådets förordning om den gemensamma fiskeripolitiken möjliggör att de fångster som omfattas av landningsskyldigheten dras av från kvoten av målarten upp till högst nio procent av den, om medlemsstatens fångster inom någon annan kvot än kvoten av målarten har fyllts eller om medlemsstaten inte har en kvot för fiskbeståndet i fråga. Det fiskbestånd som inte hör till målarten ska ligga inom säkra biologiska gränser, dvs. dess fiskedödlighet får inte överskrida Flim och storleken på dess lekande bestånd inte underskrida Blim. Detta gäller t.ex. i en situation där Finlands vassbukskvot har överskridits och det i trålfiske av strömming fås vassbuk som bifångst. I dessa fall kan Finland för högst nio procent dra av de fångster som överskrider vassbukskvoten t.ex. från fiskekvoten av strömming i Bottniska viken, förutsatt att vassbuksbeståndet ligger inom säkra biologiska gränser enligt Internationella havsforskningsrådets uppgifter. I paragrafens 2 mom. föreskrivs det att jord- och skogsbruksministeriet fattar beslut årligen om de Finlands fiskekvoter som ska omfattas av ovan nämnda flexibilitetsmekanism. Genom beslutet kan man beakta de senaste uppgifterna från Internationella havsforskningsrådet som gäller statusen för strömmings- och vassbuksbestånden och sträva efter att flexibilitetsmekanismen vid behov ska kunna tillämpas i ett så tidigt skede av fiskeperioden som möjligt.
Paragrafens 3 mom. ska innehålla ett bemyndigande att utfärda förordning i syfte att tillämpa beslutet enligt 2 mom. Bemyndigandena ska gälla fångstredskap, fiskeområden eller fångstens sammansättning.
25 §.Specialbestämmelser om laxfångster. Särskilda fiskekvoter som skulle beviljas särskilt för fiske med ryssja vid laxfiske i havsområdet skulle kunna leda till en avsevärd och till och med medveten ökning av det laxfiske som bedrivs utanför systemet för aktörsspecifika fiskekvoter. Detta kan å andra sidan leda till en situation där hela det fiske vid kusten där möjligheten att få lax som bifångst är stor skulle måsta stängas på grund av att den särskilda fiskekvoten har fylls. För att undvika detta föreslås det att första försäljning av lax som fiskats i havsområdet ska vara tillåten endast för en innehavare av en aktörsspecifik fiskekvot och att övriga kommersiella fiskare ska frisläppa laxarna vid fiske med ryssja. Även om laxen omfattas av landningsskyldigheten har kommissionen genom en delegerad förordning (1396/2014) godkänt att laxarna ska frisläppas från ryssjor. Således ska alla de laxar som fångas rapporteras till myndigheternas fångstregister, och endast en innehavare av en aktörsspecifik fiskekvot får sälja sin fångst. Sådana bifångster av lax som en kommersiell fiskare får vid nätfiske av andra arter får tas till vara för eget bruk. I syfte att genomföra åtgärderna i statsrådets principbeslut om den nationella lax- och havsöringsstrategin på ett balanserat sätt föreslås det att laxarna ska märkas med en identifieringsbeteckning som fås från närings-, trafik- och miljöcentralen och på så sätt att innehavaren av den aktörsspecifika fiskekvot från vilken laxen härstammar kan identifieras. Genom märkningen försöker man också minska sådant fiske och saluföring av fisk som strider mot reglerna.
För att främja utvecklingen av olika fiskeformer, t.ex. för att reglera laxfisket och för att säkerställa att Finlands fiskekvoter utnyttjas så fullt ut som möjligt, finns det i vissa fall behov av att påföra olika skyldigheter för olika grupper av kommersiella fiskare samt olika skyldigheter för de kommersiella fiskare som hör till systemet för aktörsspecifika fiskekvoter och de som inte hör till detta system. Därför föreslås det att det vid utfärdande av förordningar enligt 2 mom. får föreskrivas sådana på förordningen baserade skyldigheter som är olika för olika grupper av kommersiella fiskare samt olika för innehavare av aktörsspecifika fiskekvoter och övriga kommersiella fiskare.
26 §.Bruksavgift för aktörsspecifika fiskekvoter. Vid fördelningen av nyttjanderätterna för Finlands fiskekvoter är det de överlåtbara nyttjanderätter som hör till staten och som gäller Finlands fiskekvoter som överförs till kommersiella fiskare. Eftersom det är fråga om överlåtelse av en viktig nyttjanderätt som kan utnyttjas ekonomiskt och tillsynen över de aktörsspecifika fiskekvoterna medför tilläggskostnader för staten, ska kommersiella fiskare tillåtas använda den överlåtbara nyttjanderätten mot ett vederlag. Syftet med ibruktagandet av systemet är dock att förbättra lönsamheten inom det kommersiella fisket, och därför ska bruksavgifterna vara rimliga. I paragrafens 1 mom. föreskrivs det om skyldigheten hos innehavare av överlåtbara och icke-överlåtbara nyttjanderätter att till staten betala en bruksavgift för aktörsspecifika fiskekvoter. Bruksavgiften är av skattenatur, vilket innebär att bestämmelserna i 2 mom. om de allmänna grunderna för storleken på avgiften ska uppfylla kraven i grundlagen. I momentet preciseras att bruksavgiften beräknas genom att multiplicera storleken på den aktörsspecifika fiskekvoten med priset på strömming och vassbuk per ton eller priset på lax per fisk.
I paragrafen föreslås ett bemyndigande för statsrådet att utfärda förordning. Genom förordning får det utfärdas bestämmelser om de priser per ton och fisk som får fastställas enligt primärproducentens genomsnittliga marknadspris på fisken. Marknadspriserna kan fastställas på basis av Naturresursinstitutets senaste prisstatistik i fråga om strömming, vassbuk och lax. I genomsnitt får priset dock inte överskrida en och en halv procent av primärproducentens marknadspris. På det sättet är bemyndigandet noggrant avgränsat och bruksavgiften har ett maximibelopp som bygger på marknadspriserna.
Paragrafens sista moment innehåller en bestämmelse om att det genom ett i 20 § 3 mom. avsett beslut om fördelning som ges av närings-, trafik- och miljöcentralen ska fastställas en bruksavgift för den aktörsspecifika fiskekvot som innehavaren av överlåtbara och icke-överlåtbara nyttjanderätter får. Detta innebär att det är närings-, trafik- och miljöcentralen som har den senaste information om storleken på den aktörsspecifika fiskekvoten som behövs för att beräkna bruksavgiften.
27 §.Skyldigheter för innehavare av överlåtbara och icke-överlåtbara nyttjanderätter samt påföljder vid underlåtande att iaktta skyldigheterna. I paragrafens 1 mom. föreskrivs att en innehavare av en överlåtbar nyttjanderätt är skyldig att så fullt ut som möjligt utnyttja sina aktörsspecifika fiskekvoter som fördelats på basis av denna rätt eller att överföra dem till andra kommersiella fiskare så att de kan utnyttjas i enlighet med 22 §. Denna skyldighet i fråga om utnyttjandet behövs för att Finlands fiskekvoter ska bli utnyttjade och de aktörsspecifika fiskekvoterna inte ska stanna eller samlas hos sådana innehavare som inte är aktiva som kommersiella fiskare. I paragrafens 2 och 3 mom. kompletteras skyldigheten med bestämmelser om att en oanvänd eller endast lite använd aktörsspecifik fiskekvot återgår till staten.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om påföljden då en innehavare under två av tre på varandra följande år inte använder sin aktörsspecifika fiskekvot som fördelats på basis av den överlåtbara nyttjanderätten eller inte överför en del av den till andra kommersiella fiskare i enlighet med 22 §, och i 3 mom. om påföljden då en innehavare under två av tre på varandra följande år inte använder eller överför mindre än hälften av sin kvot. I det första fallet återgår den överlåtbara nyttjanderätten i sin helhet till staten, och i det andra fallet återgår hälften. Påföljden i fråga om den outnyttjade tiden på två år eller den tid då den utnyttjats endast i liten grad gäller endast sådan användning som är oändamålsenlig med tanke på utnyttjandet av Finlands fiskekvoter och då innehavaren under de två åren inte har överfört sin aktörsspecifika fiskekvot till någon annan.
Paragrafens 4 mom. innehåller en motsvarande bestämmelse som i 2 mom. om att en icke-överlåtbar nyttjanderätt återgår till staten i sin helhet, om innehavaren under två av tre på varandra följande år inte använder minst 50 procent av sin aktörsspecifika fiskekvot som fördelats på basis av den överlåtbara nyttjanderätten.
Enligt paragrafens sista moment ska innehavaren av en överlåtbar eller icke-överlåtbar nyttjanderätt betala bruksavgiften för sin aktörsspecifika fiskekvot före förfallodagen. Om bruksavgiften är obetald då tidsfristen för ansökan om den aktörsspecifika fiskekvoten för följande år har löpt ut, förlorar innehavaren sin rätt till den aktörsspecifika fiskekvoten för följande år.
28 §. Fördelning av överlåtbara nyttjanderätter som återgått till staten. Eftersom den andel av Finlands fiskekvoter som innehas av innehavare av överlåtbara nyttjanderätter inte minskar om de nyttjanderätter som återgått till staten fördelas till andra än innehavare av överlåtbara nyttjanderätter, är det motiverat att på strikta villkor erbjuda dem främst till sådana kommersiella fiskare som har börjat bedriva verksamhet inom branschen på så sätt att deras icke-överlåtbara nyttjanderätter omvandlas till överlåtbara nyttjanderätter. Därför föreslås det i 1 mom. att jord- och skogsbruksministeriet enligt de ansökningar som inkommit inom den tid som den bestämt ska fördela de överlåtbara nyttjanderätter som återgått till staten på basis av 27 § 2 och 3 mom. och 15 § till de innehavare av icke-överlåtbara nyttjanderätter enligt 17 § som under minst två år har utnyttjat minst 50 procent varje år av de aktörsspecifika fiskekvoter som fördelats enligt de icke-överlåtbara nyttjanderätterna.
I paragrafens 2 mom. preciseras att den överlåtbara nyttjanderätt som fördelas på basis av 1 mom. får vara högst fyra promille av de överlåtbara nyttjanderätter enligt 12 § som fördelas för varje fiskbestånd. I paragrafens 3 mom. föreskrivs det att, om de nyttjanderätter som återgått till staten inte räcker till för alla de innehavare av icke-överlåtbara nyttjanderätter som uppfyller de ovan nämnda kraven, rangordnas de sökande så att giltighetstiden för den icke-överlåtbara nyttjanderätten prioriteras i första hand och processen för utnyttjandet av den icke-överlåtbara nyttjanderätten i andra hand.
I paragrafens 4 mom. föreskrivs det att om det av den överlåtbara nyttjanderätt som återgått till staten på basis av 27 § 2 och 3 mom. och 15 § finns kvar något av den överlåtbara nyttjanderätten efter den fördelning som avses i 3 mom., fördelas den återstående andelen mellan de övriga innehavarna av de överlåtbara nyttjanderätterna för Finlands fiskekvot i fråga i proportion till de överlåtbara nyttjanderätterna och de begränsningar som anges i 14 §.
I paragrafens sista 5 mom. föreskrivs det att bestämmelser om hur de överlåtbara nyttjanderätter som återgått till staten ska omfördelas till kommersiella fiskare får utfärdas genom förordning av statsrådet.
29 §.Skyldigheter för innehavare av aktörsspecifika fiskekvoter samt påföljder vid underlåtande att iaktta skyldigheterna. Syftet med ibruktagandet av de överlåtbara nyttjanderätterna och aktörsspecifika fiskekvoterna är att överföra ansvaret för användningen av fiskemöjligheterna till de företag och yrkesutövare som bedriver kommersiellt fiske. Enskilda överskridningar av de aktörsspecifika fiskekvoterna kan, om alla företag utnyttjar sina aktörsspecifika kvoter fullt ut, leda till att den nationella fiskekvoten överskrids och Finland som stat påförs en sanktion. Därför bör man undvika överskridningar av de aktörsspecifika fiskekvoterna och, om en överskridning skett, rikta följderna till det företag eller den yrkesutövare som har överskridit dess egen aktörsspecifika fiskekvot. I paragrafen föreskrivs det om skyldigheter och påföljder för innehavare av aktörsspecifika fiskekvoter. Enligt 1 mom. är innehavaren skyldig att ordna sin fiskeverksamhet och utnyttja sin aktörsspecifika fiskekvot så att fångsterna inte överskrider den aktörsspecifika fiskekvoten. Skyldigheten innefattar även att i fiskeverksamheten beakta eventuella överskridna kvoter, t.ex. så att den som innehar en aktörsspecifik fiskekvot som har överskridits beaktar detta själv och på eget initiativ vid dimensioneringen av fisket.
I paragrafens 2 mom. förbjuds kommersiella fiskare att fiska Finlands fiskekvoter av strömming, vassbuk och lax utan en aktörsspecifik fiskekvot, med undantag av sådant fiske som bedrivs på basis av de särskilda fiskekvoter som avses i 18 §. Närmare bestämmelser om särskilda fiskekvoter utfärdas genom förordning av statsrådet, i vilken det ska föreskrivas att de särskilda fiskekvoterna gäller sådana fiskeformer som inte regleras genom aktörsspecifika fiskekvoter. Sådana former är t.ex. strömmings- och vassbuksfiske med nät samt bifångster av vassbuk vid fiske med ryssja. Dessutom preciseras detta i momentet så att en innehavare av en aktörsspecifik fiskekvot inte får fiska Finlands fiskekvot i fråga, om innehavarens aktörsspecifika fiskekvot som gäller en av de ovan nämnda fiskekvoterna i Finland har fyllts. I momentet föreskrivs också att fisket ska avbrytas omedelbart, om det är uppenbart att den aktörsspecifika fiskekvoten har fyllts. I praktiken betyder detta att t.ex. fiskefärden måste avbrytas då fångsterna har fyllt en aktörsspecifik fiskekvot. Fiskefärden ska inte heller inledas, om det är uppenbart att fångsten kommer att överskrida den aktörsspecifika fiskekvoten.
I paragrafens 3 mom. konstateras det att bestämmelserna om påföljden för allvarlig överträdelse, dvs. fiske utan en aktörsspecifik fiskekvot eller en överskridning av en aktörsspecifik fiskekvot, finns i 51 och 52 § i lagen om ett påföljdssystem för och tillsynen över den gemensamma fiskeripolitiken. Gärningen är en allvarlig överträdelse som motsvarar att fiska trots att Finlands fiskekvot har fyllts. I praktiken är det mildaste straffet för en allvarlig överträdelse 2000 euro. Påföljderna baserar sig på Rådets förordning (EG) nr 1005/2008 om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske och om ändring av förordningarna (EEG) nr 2847/93, (EG) nr 1936/2001 och (EG) nr 601/2004 samt om upphävande av förordningarna (EG) nr 1093/94 och (EG) nr 1447/1999. Enligt artikel 3.1 c i förordning avser fiske utan kvot eller fiske efter att kvoten fyllts olagligt, orapporterat och oreglerat fiske, som enligt artikel 42.1 i förordningen är en allvarlig överträdelse.
I paragrafens 4 mom. föreskrivs det att, om en sådan innehavare av en aktörsspecifik fiskekvot som har överskridit en aktörsspecifik fiskekvot samtidigt är innehavare av en överlåtbar nyttjanderätt, ska en mängd som motsvarar den överskridna mängden dras av från denna aktörsspecifika fiskekvot för följande år samt denna andel av den aktörsspecifika fiskekvoten återgå till staten. På så sätt säkerställer man att en andel som motsvarar överskridningen av den aktörsspecifika fiskekvoten dras av enligt anvisningarna från den aktörsspecifika fiskekvoten för det följande fiskeåret. En eventuell överskridning som en innehavare av en aktörsspecifik fiskekvot gjort sig skyldig till kan alltid dras av utan att det får konsekvenser för staten i Finland.
För att säkerställa en optimal användning av de aktörsspecifika fiskekvoterna behövs en bestämmelse enligt vilken en kommersiell fiskare kan säkerställa att den aktörsspecifika fiskekvoten används fullt ut utan att detta uppmuntrar till sådant utkast av fångst som strider mot den gemensamma fiskepolitiken. Om detta föreskrivs i 5 mom., enligt vilket en överskridning av den aktörsspecifika fiskekvoten under en fiskefärd inte leder till de påföljder som avses i 3 och 4 mom., om innehavaren senast inom 72 timmar efter landningen av fångsten har skaffat sig flera aktörsspecifika fiskekvoter samt meddelat detta till närings-, trafik- och miljöcentralen. Då den aktörsspecifika fiskekvoten har utnyttjats fullt ut ska den kommersiella fiskaren redan innan fiskefärden inleds komma överens preliminärt med en annan innehavare av en aktörsspecifik fiskekvot om överföringsmöjligheten.
Paragrafens sista 6 mom. innehåller ett bemyndigande att utfärda förordning om förfarandet vid överföringar enligt 5 mom. och om uppföljningen av uppfyllandet av de aktörsspecifika fiskekvoterna.
30 §.Register över överlåtbara nyttjanderätter och aktörsspecifika fiskekvoter inom kommersiellt fiske. I paragrafens 1 mom. föreskrivs det att jord- och skogsbruksministeriet tar i bruk ett register (fiskekvotsregister) som ska höra till det informationssystem som avses i 29 § i lagen om ett påföljdssystem för och tillsynen över den gemensamma fiskeripolitiken. I och med registret uppfylls det krav om register som det föreskrivs om i artikel 21 i Europaparlamentets och rådets förordning om den gemensamma fiskeripolitiken. Registret ska användas för skötseln av de uppgifter som det föreskrivs om i Europeiska unionens lagstiftning och i denna lag. I paragrafens 2 mom. föreskrivs det att jord- och skogsbruksministeriet och närings-, trafik- och miljöcentralen är registeransvariga och svarar för att det förs in korrekta och tillräckliga uppgifter i registret. Uppgifterna i registret får utlämnas till Naturresursinstitutet för forskning och statistikföring.
31 §.Fiskekvotsregistrets innehåll. I paragrafen föreskrivs om de uppgifter i fråga om överlåtbara nyttjanderätter, icke-överlåtbara nyttjanderätter och aktörsspecifika fiskekvoter som kan införas i det fiskekvotsregister som gäller dessa. Utöver basuppgifter om innehavare kan i registret införas uppgifter de andelar i promille av de överlåtbara nyttjanderätter och icke-överförbara nyttjanderätter som innehas av innehavare av överlåtbara nyttjanderätter och icke-överförbara nyttjanderätter samt storlekarna på de aktörsspecifika fiskekvoter som innehas av innehavare av aktörsspecifika fiskekvoter och nyttjandegraden för dem, och namn och kontaktuppgifter samt uppgifter som behövs för autentiseringen i fråga om en kontaktperson som i innehavarens ställe bemyndigats att ta del av uppgifter och utföra överföringar i den elektroniska tjänsten enligt 30 §. I registret kan dessutom införas uppgifter om överföringar av överlåtbara nyttjanderätter och aktörsspecifika fiskekvoter, uppgifter om konstaterade överföringar av aktörsspecifika fiskekvoter eller om fiske som bedrivs utan en fiskekvot samt andra nödvändiga uppgifter som behövs vid behandlingen av ansökningar.
32 §.Innehavarens rätt att använda uppgifterna i fiskekvotsregistret. I paragrafen föreskrivs om den rätt som innehavare av överlåtbara nyttjanderätter och aktörsspecifika fiskekvoter har att i den elektroniska tjänst som hör till registret att ta del av sina egna uppgifter, att ta del av övriga uppgifter om identifieringsbeteckningarna för de som innehar överlåtbara och icke-överlåtbara nyttjanderätter och aktörsspecifika fiskekvoter samt att helt eller delvis överföra sin aktörsspecifika fiskekvot till en annan innehavare av en aktörsspecifik fiskekvot som införts i registret. För att ta del av uppgifter samt utföra överföringar i den elektroniska tjänsten krävs det sådan stark autentisering som avses i 2 § i lagen om stark autentisering och elektroniska signaturer (617/2009).
Systemet förbättrar innehavarnas möjligheter att planera fisket och utföra överföringar av aktörsspecifika fiskekvoter på ett flexibelt sätt, vilket avsevärt minskar den administrativa bördan som det nya systemet medför för förvaltningen.
4 kap. Marknadsordningen
33 §.Erkännande av producentorganisationer och branschorganisationer. I paragrafens 1 mom. föreskrivs det att jord- och skogsbruksministeriet är den myndighet i Finland som i enlighet med marknadsförordningen och producentförordningen erkänner producentorganisationerna och branschorganisationerna inom fiskeri och vattenbruk. Kriterierna för erkännandet ingår i marknadsförordningen och förfarandena för detta i producentförordningen.
Ett viktigt kriterium är att organisationernas verksamhet ska vara tillräckligt omfattande, men detta specificeras dock inte i EU-förordningarna. I paragrafens 2 mom. föreslås en specificering om att den ekonomiska verksamheten ska utgöra minst 20 procent av den årliga fångsten av fiskarten i fråga eller av det antal kommersiella fiskare i Finland som fiskar den. För branschorganisationerna föreslås ett motsvarande kriterium om att den väsentliga andelen av verksamheten inom produktion och av beredningen eller saluföringen, eller av fiskeri- och vattenbruksprodukterna eller produkterna som beretts av dem, ska utgöra minst 20 procent. Andelarna både för producentorganisationernas och för branschorganisationernas del justeras på basis av talen för Fastlandsfinland. I och med kravet om en omfattning på minst en femtedel säkerställer man att organisationens verksamhet är effektiv och kan främja målen i artikel 35 i förordningen om den gemensamma fiskeripolitiken och de mål för producentorganisationer som anges i artikel 7 i marknadsförordningen. Målet är särskilt att förbättra det hållbara utnyttjandet av de biologiska naturresurserna samt producenternas konkurrenskraft och produktionens anpassning till marknadens krav.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs det om att ansökan om erkännande ska göras i enlighet med producentförordningen. Momentet innehåller ett bemyndigande för statsrådet att genom förordning utfärda närmare bestämmelser om de utredningar som ska bifogas till ansökan.
34 §.Återkallelse av erkännande av producentorganisationer och branschorganisationer. I artikel 18 i marknadsförordningen föreskrivs det att medlemsstaterna regelbundet ska kontrollera att producentorganisationerna iakttar de förutsättningar för erkännande som anges i artikel 14 och branschorganisationerna de förutsättningar som anges i artikel 16. Om förutsättningarna inte uppfylls kan erkännandet återkallas. I paragrafen föreskrivs det att beslut om återkallelse av erkännande fattas av jord- och skogsbruksministeriet, om förutsättningarna för erkännande inte längre uppfylls. Förfarandena för återkallelse av erkännande ingår i producentförordningen.
35 §.Utvidgning av regler inom producentorganisationer och branschorganisationer. I artiklarna 22–24 i marknadsförordningen föreskrivs det att de regler som gäller inom producentorganisationen och branschorganisationen även ska gälla för producenter som inte hör till producentorganisationen eller för aktörer som inte hör till branschorganisationen. En medlemsstat kan fatta ett sådant beslut, om en producentorganisations produktion omfattar minst 55 procent av fångsten eller minst 40 procent av den utplanterade fiskemängden. Branschorganisationens verksamhet ska omfatta minst 65 procent av minst två av följande funktioner: produktionen av ifrågavarande produkt, beredningen eller saluföringen under det föregående året. Beslut om en utvidgning av reglerna inom producentorganisationen eller branschorganisationen ska enligt 1 mom. fattas av jord- och skogsbruksministeriet i enlighet med artiklarna 22, 23 och 25 i Europaparlamentets och rådets marknadsförordning och artikel 5 i kommissionens producentförordning. Således ska jord- och skogsbruksministeriet i enlighet med förfarandena i artikel 25 i Europaparlamentets och rådets marknadsförordning och artikel 5 i kommissionens producentförordning meddela kommissionen om de regler som ska gälla för alla producenter eller aktörer. Med stöd av artikel 25 i marknadsförordningen fattar kommissionen beslut om godkännandet av utvidgningen av reglerna. Ett särskilt villkor är att bestämmelserna i artiklarna 22 och 23 i marknadsförordningen iakttas, att de regler för konkurrans som anges i kapitel V iakttas, att utvidgningen inte äventyrar den fria handeln eller de mål som anges i artikel 39 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. I momentet föreskrivs också om att man i ansökan om utvidgningen av reglerna ska kunna framföra grunderna för utvidgningen av reglerna samt kunna påvisa att de föreskrivna förutsättningarna i artiklarna 22 och 23 uppfylls.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs det att jord- och skogsbruksministeriet beslutar om de ersättningar som de icke-producenter eller icke-aktörer som avses i artikel 24 i marknadsförordningen ska betala till producentorganisationen eller branschorganisationen.
36 §.Producentorganisationens produktions- och saluföringsplan. Enligt artikel 28 i marknadsförordningen ska producentorganisationen överlämna en produktions- och saluföringsplan till den nationella behöriga myndigheten för godkännande, som ska omfatta åtminstone de viktigaste arterna som den saluför. Enligt artikel 28.4 kan producentorganisationen kontrollera planen och överlämna den till den behöriga myndigheten för godkännande. Enligt 1 mom. hör uppgiften med att godkänna planerna eller ändringar i dem till jord- och skogsbruksministeriet. Godkännandet ska ske i enlighet med förfarandet i kommissionens producentförordning. I enlighet med artikel 66 i Europaparlamentets och rådets förordning om Europeiska havs- och fiskerifonden (508/2014) kan producentorganisationer beviljas stöd för utarbetande och genomförande av planerna för produktion och saluföring. Stödet kan omfatta högst 3 procent per producentorganisation av det genomsnittliga årliga värdet under de tre föregående kalenderåren på den berörda producentorganisationens produktion på marknaden. Efter att produktions- och saluföringsplanen har godkänts kan medlemsstaten bevilja ett förskott som utgör 50 procent av det ovan nämnda stödet. Som en del av planen kan producentorganisationen avtala med sina medlemmar om att organisationen ska sköta de uppgifter i fråga om överlåtbara nyttjanderätter och aktörsspecifika fiskekvoter som hänför sig till kapitel 3, som t.ex. bytena av aktörsspecifika fiskekvoter innehavare emellan, planeringen för optimalt utnyttjande av aktörsspecifika fiskekvoter samt samordningen av det tidsmässiga och regionala utbudet av fångsterna enligt de aktörsspecifika fiskekvoterna.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs det att jord- och skogsbruksministeriet har till uppgift att godkänna den årsrapport om producentorganisationens verksamhet enligt produktions- och saluföringsplanen som avses i artikel 28.5 i marknadsförordningen.
37 §. Handelsbeteckningar och vetenskapliga namn på fiskeri- och vattenbruksprodukter. I artikel 35 i marknadsförordningen föreskrivs det att fiskeri- och vattenbruksprodukter, oavsett ursprung eller saluföringsmetod, får erbjudas till försäljning till slutkonsumenter eller storhushåll endast om man genom lämplig märkning eller etikettering anger bl.a. artens handelsbeteckning och dess vetenskapliga namn utöver de övriga uppgifterna. Närmare bestämmelser om handelsbeteckningarna finns i artikel 37. Enligt artikeln ska medlemsstaterna upprätta och offentliggöra en förteckning över de handelsbeteckningar som godtas på deras territorium, åtföljd av de vetenskapliga namnen. Handelsbeteckningen ska innehålla artens namn på den berörda medlemsstatens officiella språk samt eventuella andra namn som godtas eller tillåts lokalt eller regionalt. I paragrafen föreskrivs det att förteckningen över handelsbeteckningar och vetenskapliga namn på tillåtna fiskeri- och vattenbruksprodukter ska fastställas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
5 kap. Registrering av fiskefartyg som används i insjövatten
38 §.Fiskefartygsregister för insjövatten. I paragrafen föreskrivs det att de fartyg och båtar som används för kommersiellt fiske i insjövatten, dvs. insjöfartyg, ska införas i fiskefartygsregistret för insjövatten. Det nya registret ersätter det register för fiskefartyg i insjövatten som förs på basis av 2 § i jord- och skogsbruksministeriets beslut om register för fiskerinäringen. Det nuvarande registret är ett frivilligt register och tillgodoser därför inte nuvarande behov och krav.
39 §.Behörig registeransvarig. Enligt paragrafen är närings-, trafik- och miljöcentralen behörig registeransvarig. Förandet av registret kan således koncentreras till den myndighet som redan nu sköter registreringen av de kommersiella fiskarna och de fiskefartyg som bedriver fiske till havs. Enligt 2 mom. ska jord- och skogsbruksministeriet svara för styrningen av förandet av registret samt för upprätthållandet och utvecklandet av det informationssystem som krävs för att administrera detta.
40 §. Uppgifter som antecknas i registret. I paragrafen föreskrivs om de uppgifter om ett insjöfartyg som ska antecknas i registret. Utöver basuppgifterna om ägare och innehavare ska i registret antecknas uppgifter bl.a. om maskinstyrkan för huvudmotorn på insjöfartyg. Uppgiften om maskinstyrkan behövs för att kunna följa upp den potentiella fiskekapaciteten hos de insjöfartyg som bedriver fiske i insjövattnen. Däremot antecknas inte dräktigheten hos insjöfartyg i registret, eftersom detta inte beskriver den potentiella fiskekapaciteten lika bra i insjövattnen som i havsområdet.
41 §.Gruppering. I paragrafen föreslås det att insjöfartyg grupperas enligt deras huvudsakliga användningssätt vid fiske, antingen som trålare eller som övriga fartyg. Detta gör det möjligt att få en helhetsbild över de fiskefartyg som bedriver trålfiske i insjövattnen. I paragrafens 2 mom. föreskrivs det hur insjöfartyg ska märkas så att enskilda fartyg kan identifieras.
42 §. Registrering av insjöfartyg. I paragrafen föreskrivs det om ägarens skyldighet att innan fartyget tas i bruk vid fiske anmäla fartyget för registerföring. Registreringsskyldigheten säkerställer att kraven i fråga om uppgifter och övrigt som gäller insjöfartygen uppfylls. I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om den handling som visar äganderätten samt besiktningsintyg, och i 3 mom. om att ägaren ges ett registerutdrag då insjöfartyget har antecknats i registret.
43 §. Avregistrering av insjöfartyg. Enligt paragrafen kräver avregistrering av insjöfartyg ägarens anmälan. Innan närings-, trafik- och miljöcentralen fattar beslut om avregistreringen ska innehavaren av fartyget underrättas om detta. I 2 mom. preciseras när myndigheten kan avregistrera ett insjöfartyg på dess eget initiativ samt föreskrivs om det hörande av ägare och innehavare av fartyg som gäller detta.
44 §.Skyldighet att anmäla förändringar och uppgifter. I paragrafen föreskrivs det om den skyldighet som ägaren av ett insjöfartyg har att anmäla sådana förändringar som gäller ett insjöfartyg som har införts i registret. Efter att den berörda parten har hörts kan myndigheten även på eget initiativ korrigera de förändrade registeruppgifterna så att de motsvarar omständigheterna.
45 §. Den registeransvarigas rätt att få uppgifter av myndigheter. I paragrafen föreskrivs det om de grunder enligt vilka den registeransvariga trots sekretessbestämmelserna har rätt att av andra myndigheter få uppgifter som är nödvändiga för registerföringen. Uppgifterna får enligt 2 mom. lämnas ut elektroniskt.
6 kap. Särskilda bestämmelser
46 §. Naturresursinstitutets rätt att få uppgifter. Enligt 2 § är Naturresursinstitutet utsedd att ansvara för de skyldigheter i fråga om insamling av uppgifter inom fiskerinäringen som har påförts av EU. Denna uppgift förutsätter mångsidig insamling av biologiska och socioekonomiska uppgifter. I paragrafen föreskrivs det att Naturresursinstitutet har rätt att av registrerade kommersiella fiskare, företag inom förädling och saluföring av fisk, företag inom fiskodling samt övriga aktörer inom fiskerinäringen få sådana uppgifter i anknytning till verksamhetsutövandet som är nödvändiga för att kunna iaktta de skyldigheter i fråga om insamling, förvaltning och utnyttjande av uppgifter inom fiskerinäringen och stöd för vetenskapliga utlåtanden som det föreskrivs om inom Europeiska unionen.
47 §. Tillträde till provtagningsställen och företagsregister. Genomförandet EU-av lagstiftningen om insamling av uppgifter inom fiskerinäringen förutsätter också fysiskt tillträde till t.ex. fiskefartyg, vilket det föreskrivs om i den föreslagna paragrafen. Provtagning kan utföras även på andra platser. Naturresursinstitutets utsedda uppgiftsinsamlare ska ges tillträde till sådana platser där uppgifter kan samlas in.
48 §. Ändringssökande. I paragrafen föreskrivs det om möjligheten att i beslut som meddelats av jord- och skogsbruksministeriet och närings-, trafik- och miljöcentralen enligt denna lag söka ändring genom besvär. I dessa beslut får sökas ändring genom besvär på det sätt som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen (586/1996). I praktiken ska ändring genom besvär sökas hos Åbo förvaltningsdomstol, och vidare hos högsta förvaltningsdomstolen, under förutsättning att högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Kravet om besvärstillstånd är nödvändigt för att undvika omotiverade besvär. De flesta fiskeföretag bedriver fiske i Skärgårdshavet och Bottenhavet, och därutöver ska närings-, trafik- och miljöcentralen i Egentliga Finland sköta den nationella uppgiften med tillsyn, registrering av kommersiella fiskare samt importtillstånd för fisk som hör till Europeiska unionens gemensamma fiskeripolitik. Därför kan Åbo förvaltningsdomstol anses vara den lämpligaste instansen för att behandla ärenden i anknytning till denna lag.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs det att den myndighet som fattat beslut, dvs. jord- och skogsbruksministeriet eller närings-, trafik- och miljöcentralen, har besvärsrätt i fråga om Åbo förvaltningsdomstols beslut, om förvaltningsdomstolen har ändrat myndighetens beslut eller upphävt det. Bestämmelserna om myndigheternas besvärsrätt bör vara tydliga så att ett ärende i fråga om ändring eller upphävande av beslut i fråga om kvotsystemet kan behandlas grundligt vid behov.
Jord- och skogsbruksministeriet och närings-, trafik- och miljöcentralen kan bestämma att deras beslut som gäller kvotsystemet ska verkställas trots att ändring har sökts. Detta kan bestämmas t.ex. genom ett beslut av jord- och skogsbruksministeriet i vilket det fördelas överlåtbara och icke-överlåtbara nyttjanderätter till aktörer eller genom ett beslut av närings-, trafik- och miljöcentralen i vilket aktörsspecifika fiskekvoter fördelas. Att genomföra och sätta i kraft dessa beslut vid ingången av året är nödvändigt för att de ska kunna verkställas omedelbart oberoende av eventuella besvär. Om besvärsmyndigheten bestämmer något annat om nödvändigheten av verkställandet av beslutet, kan den förbjuda verkställandet av beslutet tills beslutet har vunnit laga kraft.
Vid ändringssökande iakttas i övrigt förvaltningsprocesslagen.
49 §.Ikraftträdande. Med tanke på utvecklandet av verksamhetsförutsättningarna för företag och yrkesutövare inom det kommersiella fisket är det viktigt att lagen kan antas så att systemet för överlåtbara och icke-överlåtbara nyttjanderätter samt aktörsspecifika fiskekvoter kan tas i bruk vid ingången av 2017. På grund av detta föreslås lagen träda i kraft den 1 november 2016. Lagen upphäver dessutom lagen om verkställighet av Europeiska unionens gemensamma fiskeripolitik (1139/1994).
Ett insjöfartygs ägare ges med en övergångsbestämmelse tid att inom ett år registrera ett sådant fartyg vars registrering inte var obligatorisk innan denna lag trädde i kraft.
