1.1  Lag om för- och efternamn

1 kap. Förnamn

1 §.Förnamnsplikt och absoluta krav på förnamn. Enligt det föreslagna 1 mom. ska var och en ha minst ett förnamn. En person som saknar förnamn är skyldig att ta ett förnamn. Bestämmelser om förfarandet för att uppfylla förnamnsplikten finns i 22 §. Förnamnsplikten motsvarar den gällande lagstiftningen. 

Enligt 2 mom. får förnamnen vara högst fyra till antalet. Ett sammanskrivet dubbelnamn (t.ex. Annamari) eller ett dubbelnamn bestående av två med bindestreck förenade förnamn (t.ex. Anna-Mari) betraktas som ett namn. Kravet i fråga om antalet förnamn har ändrats så att det maximala antalet förnamn har ökats från tre förnamn i enlighet med den gällande lagen till de nu föreslagna fyra. Ökningen i fråga om antalet förnamn är behövlig, eftersom i och med internationaliseringsutveckligen har allt fler personer bosatta i Finland de facto fler än tre förnamn eller anknytning till en sådan namnkultur där förnamnen kan vara fler än tre.  

I fråga om personer som kommit till Finland från utlandet, där de har getts fler än tre förnamn, har deras namn antecknats i befolkningsdatasystemet i Finland som sådana, oberoende av den nationella begränsningen av antalet förnamn. Fler än tre förnamn har också kunnat antecknas i de fall då i enlighet med internationellt privaträttsliga bestämmelser något annat lands lag tillämpas på bestämmande av personens namn. Den föreslagna ändringen främjar en jämlik behandling och svarar mot behoven för de flesta människor med en namnkultur där fler än tre förnamn ges. Den föreslagna ändringen dels ökar människornas valfrihet i fråga om sitt eget namn och sitt barns namn och dels minskar namnmyndighetens utredningsarbete i fråga om internationellt privaträttsliga anknytningar.  

Enligt 3 mom. kan som förnamn endast godkännas sådana namn eller helheter bestående av flera förnamn som inte kan väcka anstöt. Ett namn eller en helhet bestående av förnamn väcker anstöt t.ex. när namnet eller helheten är ett svärord, innehållsmässigt underblåser hat eller hänvisar till sexuellt umgänge, brottslig verksamhet, dubiösa personliga egenskaper eller i negativ bemärkelse till övertygelse som rör religion eller livsåskådning. Det bör noteras att syftet med bestämmelsen är att tjäna allmänintresset och kraven ska granskas ur en allmän och inte den enskilda sökandens synvinkel. Det är fråga om ett objektivt krav vars betydelse i första hand bedöms av namnmyndigheten och i sista hand av domstolen. 

Med en helhet bestående av förnamn avses en situation där endera det första förnamnet tillsammans med ett av de följande förnamnen eller de senare förnamnen sinsemellan bildar en sådan helhet som avses i paragrafen som väcker anstöt.  

Som förnamn kan dessutom godkännas endast ett namn eller en helhet bestående av flera förnamn som inte kan medföra olägenhet. I motsats till kravet på att namnet inte kan väcka anstöt ska kravet i fråga om olägenhet i huvudsak granskas ur sökandens egen subjektiva synvinkel. Utgångspunkten är att bedömningen av den olägenhet som ett namn medför görs av den person själv som har gjort anmälan eller ansökan eller av hans eller hennes lagliga företrädare. I sista hand bedöms olägenheten dock av namnmyndigheten, i synnerhet när namnet föreslås för ett barn eller en myndig person vars fattningsförmåga är väsentligt nedsatt. Vid bedömningen av om ett namn som föreslås för ett barn kan godkännas ska i första hand barnets bästa beaktas. Det bör observeras att också ett redan etablerat förnamn, eller en redan etablerad helhet bestående av förnamn, kan bedömas stå i strid med barnets bästa, om det kan medföra olägenhet för barnet. Barnets bästa ska övervägas utifrån omständigheterna i varje enskilt fall och med beaktande av situationen som helhet. Tröskeln i fråga om olägenhet ska bedömas vara lägre för ett minderårigt barn än för en vuxen sökande. Minderårigas egen åsikt ska i enlighet med barnets ålder och utvecklingsnivå beaktas när barnets bästa bedöms och med beaktande av bestämmelserna om minderårigas egen rätt att föra talan. Därför anses en minderårig som har fyllt 15 år som utgångspunkt själv ha förmåga att bedöma den olägenhet som namnet medför för honom eller henne. 

Som förnamn kan dessutom godkännas endast namn som inte är uppenbart olämpliga som förnamn. Ett förnamn är uppenbart olämpligt som förnamn t.ex. när det förnamn som ansökan gäller är en siffra eller en betydelselös, enskild bokstav eller kombination av bokstäver eller ett namn som hänvisar till en titel, ett yrke, en offentlig institution eller ett ämbetsverk.  

De absoluta krav på efternamn som räknas upp i 3 mom. motsvarar i huvudsak den gällande regleringen, men innehållet i bestämmelsen har gjorts tydligare. På grund av bestämmelsernas absoluta karaktär ska de tolkas snävt. 

2 §.Krav på förnamn som kan godkännas efter prövning. I 1 mom. föreskrivs om de krav som ska ställas på förnamn som man av de orsaker som räknas upp i 3 § kan avvika från.  

Enligt 1 mom. 1 punkten kan som förnamn endast godkännas namn som i fråga om form, innehåll och skrivsätt motsvarar etablerat förnamnsskick. Syftet med bestämmelsen är att trygga en kontrollerad utveckling av den nationella namnkulturen. Bestämmelsen skiljer sig dock från den gällande lagen till den del att det inte längre krävs att förnamnet uttryckligen motsvarar namnskicket enbart i Finland, vilket i tillämpningspraxis har betytt det förnamnsbestånd som används av finsk-, svensk- och samiskspråkiga samt av romer. Som en följd av ändringen jämförs ett föreslaget förnamn i stället för endast med namnskicket i Finland med samtliga förnamn som används i Finland, oberoende av från vilket lands namnkultur de kommer. Ett förnamns etablering kontrolleras utifrån de förnamn som antecknats i befolkningsdatasystemet i Finland. Ett namn som till sin form, sitt innehåll och skrivsätt på samma sätt motsvarar förnamn som tidigare bildats och är etablerade, kan godkännas som ett nybildat förnamn. Ändringen är behövlig, eftersom immigrationen och internationaliseringen har inverkat, och kan fortfarande inverka, utvidgande på det använda förnamnsbeståndet.  

Ett förnamn motsvarar inte till sin form eller sitt innehåll det etablerade förnamnsskicket när det till sin form eller sitt innehåll inte är av förnamnskaraktär. Exempelvis är många ord som avser föremål, t.ex. bord eller cykel, inte av förnamnskaraktär. Ett förnamn motsvarar till sitt skrivsätt inte det etablerade förnamnsskicket t.ex. när namnet innehåller andra skiljetecken än bindestreck eller när det används andra än latinska bokstäver och de specialtecken som anknyter till dem. Användningen av specialtecken bedöms specifikt utifrån språket i fråga.  

I ett förnamn kan en stor bokstav ingå endast i början av namnet och i ett dubbelnamn efter bindestrecket. Namnet ska bestå av minst två bokstäver och den ena ska vara en vokal. Ett förnamn ska följa de gällande rättstavningsreglerna och kunna uttalas fonologiskt. Som förnamn duger därför inte t.ex. OlliPekka, eftersom det inte följer de gällande rättstavningsreglerna. Skillnaden mellan kravet i fråga om olämplighet som ska bedömas utifrån 1 § och kravet i fråga om skrivsätt som ska bedömas utifrån 2 § blir i sista hand en fråga som bedöms vid tillämpningsförfarandet.  

Syftet med bestämmelsen är inte att hindra en naturlig utveckling av förnamnsbeståndet. Olika förnamns popularitet varierar med tiden på samma sätt som åsikterna om vilka ord som passar som förnamn och deras skrivsätt. Det är möjligt att en tolkning enligt vilken ett visst ord eller skrivsätt inte kan betraktas vara av namnkaraktär i och med den språkliga utvecklingen kan ändra.  

Enligt 1 mom. 2 punkten kan som förnamn endast godkännas namn som är etablerade bland personer av samma kön. Vid prövningen av kraven på förnamn som kan godkännas efter prövning ska det därmed bedömas om namnet i fråga kan betraktas som etablerat bland personer av samma kön som sökanden.  

Många av de förnamn som används allmänt i Finland är etablerade för det ena könet. Indelningen i kvinno- och mansnamn är i praktiken dock inte exakt avgränsad. Det finns flera förnamn som etablerat används för båda könen och på grund av att de är etablerade för båda könen är de också könsneutrala. Huruvida ett namn är etablerat både som kvinnonamn och som mansnamn kan bedömas med uppgifterna i befolkningsdatasystemet som grund. Om namnet normalt getts personer inom båda könen kan detta anses vara en bekräftelse på att användningen av namnet är etablerad för båda könen. Antalet könskodade och könsneutrala förnamn varierar dock. Exempelvis kan ett förnamn som länge använts för det ena könet bli könsneutralt t.ex. i och med de internationella flyttningsrörelserna eller dödligheten. I extrema fall har ett förnamn som ursprungligen använts för det ena könet i och med utvecklingen senare kommit att bli ett namn för endast det motsatta könet. Uppgifterna i befolkningsdatasystemet anses i praktiken som avgörande vid en bedömning av om ett visst förnamn är ett etablerat kvinnonamn eller ett mansnamn eller om det är etablerat både som kvinnonamn och som mansnamn, dvs. könsneutralt. Bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll nuläget, men terminologin i bestämmelsen har preciserats. 

Enligt 1 mom. 3 punkten kan som förnamn endast godkännas ett namn som inte uppenbart påminner om efternamn. Vid skötseln av ärenden i praktiken är det ändamålsenligt att de namn som används som för- och efternamn kan åtskiljas. Trots att det i de efternamn som används i Finland ingår namn som används både som förnamn och efternamn, är det inte ändamålsenligt att främja att för- och efternamn blandas samman. Bestämmelsen hindrar inte att sådana egennamn som används som efternamn godkänns som förnamn, som ursprungligen har varit förnamn eller som traditionellt har använts också som förnamn. Utgångspunkten är att namn av efternamnskaraktär är namn som slutar på -nen, t.ex. Aaltonen, Pekkanen, Hyvönen och Turkulainen samt ett flertal namn med slutleden -man, t.ex. Snellman och Backman. Som efternamn har tagits in också typiska gårdsnamn, t.ex. Karhula, Mattila, Koivisto, Snickars och Södergård. Också sådana sammansatta ord som bildats i enlighet med modellen för ortnamn, t.ex. Sinisalo, Korvenperä och Joensuu är namn som uppenbart påminner om efternamn. Hjälp vid tolkningen av definitionen av namn som uppenbart påminner om efternamn kan man få av de efternamn av samma karaktär som antecknats i befolkningsdatasystemet och av antalet personer som bär namnen, men enbart den allmänna förekomsten av det ansökta namnet som efternamn kan inte anses vara avgörande. Den föreslagna bestämmelsen är mer tillåtande än tidigare, eftersom den inte hindrar att ett nybildat namn godkänns som förnamn trots att det är ett befintligt efternamn, om inte namnet uppenbart påminner om efternamn och därmed i första hand identifieras som ett efternamn.  

Enligt 2 mom. kan endast av särskilda skäl som första förnamn för ett minderårigt barn godkännas ett namn som utgör första namnet för ett levande syskon eller halvsyskon. Den föreslagna bestämmelsen begränsar användningen av ett sådant förnamn endast som det första förnamnet. Kraven motsvarar den gällande lagstiftningen.  

Som första förnamn för ett minderårigt barn kan enligt 2 mom. inte heller godkännas ett namn som är bildat med tillägg av ändelsen -poika, -tytär, -son eller -dotter eller som är bildat på motsvarande sätt. Sådana namn är t.ex. namn bildade utifrån metro- eller patronymikon för barnets juridiska eller faktiska förälders namn eller tilltalsnamn, t.ex. Liisantytär och Lisasson eller Matinpoika och Kallesdotter. Det kan anses att namn som slutar på -dotter eller -tyttö, t.ex. Andersdotter och Antintytär har bildats på motsvarande sätt. Den föreslagna bestämmelsen begränsar användningen av ett sådant förnamn endast som det första förnamnet. Användningsmöjligheten för namn som slutar på -dotter och -son är inte bunden till ett visst språk, utan förutom i fråga om finsk- och svenskspråkiga namn kan ett namn i enlighet med en persons eget modersmål antas, t.ex. det isländska Lísudóttir. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak nuläget. Huruvida ett namn som slutar på -son eller -dotter och som inte innehåller namnet på barnets juridiska eller faktiska förälder, t.ex. det symboliska namnet Skogsson, måste dock bedömas också utifrån kraven enligt 1 § 3 mom. och 2 § 1 mom.  

3 §.Grunder för undantag. I paragrafen räknas de grunder upp med stöd av vilka undantag kan göras från kraven på förnamn som kan godkännas efter prövning.  

Enligt 1 punkten kan ett förnamn godkännas om namnet enligt uppgifter i befolkningsdatasystemet redan bärs av fem levande personer av samma kön som personen i fråga. Antalet personer som bär namnet enligt anteckningarna i befolkningsdatasystemet kan anses vara ett jämlikt och genomskinligt sätt att bedöma godtagbarheten för användningen av ett förnamn. Om namnet antecknats för fem levande personer av samma kön som personen i fråga kan man för jämlikhetens skull konstatera, att namnet i fråga ska godkännas också i de övriga fallen där lagens absoluta krav enligt 1 § uppfylls. Om namnet används av mindre än fem levande personer av samma kön, ska namnet bedömas från fall till fall med stöd av 3 § 4 punkten. Exempelvis kan nya eller ovanliga namn godkännas enligt 3 § 1 mom. för det ena könet och enligt 3 § 4 mom. för det andra könet. Syftet med bestämmelsen är därmed att inte etablera nya och ovanliga namn att med stöd av fem namn i befolkningsdatasystemet användas endast för det ena könet. Bestämmelsen är ny, men den motsvarar delvis gällande tillämpningspraxis där godtagbarheten för namn bedöms utifrån befintliga namn antecknade i befolkningsdatasystemet. Bestämmelsen behövs för främjandet av den jämlika behandlingen.  

Enligt 2 punkten kan ett förnamn också godkännas om personen på grund av sitt medborgarskap, sina familjeförhållanden eller någon annan därmed jämförbar omständighet har anknytning till en främmande stat och det föreslagna förnamnet motsvarar det efternamnsskick som iakttas i den staten. Bestämmelsen motsvarar nuläget och behövs fortfarande för beaktande av behoven för den ökande internationella delen av befolkningen med bakgrund i andra namnkulturer. Det görs t.ex. inte skillnad mellan för- och efternamn i alla namnkulturer.  

Enligt 3 punkten kan ett förnamn som står i strid med 2 § 1 mom. godkännas om det är en del av en religiös sed för den som ska få namnet eller hans eller hennes vårdnadshavare. Detta kan gälla t.ex. att sökanden har konverterat till en religion där det är brukligt att anta ett nytt efternamn. Syftet med bestämmelsen är att främja religionsfriheten. Bestämmelsen motsvarar nuläget.  

Enligt 4 punkten är undantag från kraven på förnamn som kan godkännas efter prövning möjliga också om något annat särskilt skäl prövas föreligga. Bestämmelsen motsvarar nuläget och behövs fortfarande för beaktande av exceptionella omständigheter.  

Som ett annat särskilt skäl kan t.ex. anses att namnet inte är etablerat för någotdera könet. Nya och ovanliga namns etablering som ett namn för någotdera könet eller för båda könen pågår ännu. I det fallet att ett ovanligt namn godkänns med stöd av 3 § 1 punkten för det ena könet, utesluter detta inte att namnet på grund av sin ovanlighet kan godkännas också för det andra könet. Prövningen ska i ett sådant fall göras utifrån ett särskilt skäl enligt 4 punkten och vid prövningen ska bl.a. de anteckningar i befolkningsdatasystemet som utvisar namnets allmänna förekomst beaktas.  

Som ett annat särskilt skäl kan också anses t.ex. orsaker i anknytning till sökandens könsidentitet. Ett förnamn som är etablerat för det andra könet kan godkännas av orsaker som grundar sig på sökandens könsidentitet. I motsats till situationer där det ansöks om fastställande könstillhörigheten med stöd av lagen om fastställande av transsexuella personers könstillhörighet (563/2002) förutsätter grunden för undantag inte att sökanden lägger fram en sådan utredning som avses i 1 § i den lagen om att han eller hon varaktigt upplever sig tillhöra det motsatta könet, utan det avgörande ska vara att sökanden på ett tillförlitligt sätt visar på sin erfarenhet om sin könstillhörighet. Grunden för undantag motsvarar gällande tillämpningspraxis.  

2 kap. Efternamn

4 §.Efternamnsplikt samt ändring och kombinering av efternamn. Enligt det föreslagna 1 mom. ska var och en ha ett efternamn. En person som inte har ett efternamn är förpliktad att ta ett efternamn. Bestämmelser om förfarandet för att uppfylla efternamnsplikten finns i 23 §. 

Enligt 2 mom. kan efternamnet ändras i enlighet med det som föreskrivs i denna lag. Ett efternamn kan först och främst ändras till ett nybildat efternamn, dvs. ett efternamn som enligt befolkningsdatasystemet för närvarande inte används av någon levande person. Bestämmelser om krav på nybildade efternamn finns i 17—20 §. I enlighet med de föreslagna kraven i 16 § kan ett efternamn också ändras till ett annat befintligt efternamn. Separata bestämmelser om namnalternativen i samband med ingående av äktenskap finns i 9—13 §. Ett efternamn kan också kombineras med ett annat efternamn genom att bilda en sådan efternamnskombination som avses i 5 §. Efternamnsplikten motsvarar den gällande lagstiftningen. Termen nybildat släktnamn används redan nu i tillämpningspraxis och det föreslås att definitionen av termen införs i lagen. Med indelningen nybildade efternamn och befintliga efternamn ersätts termen ”nytt släktnamn” som har ansetts vara tvetydig. Möjligheten att bilda en efternamnskombination som går i arv är däremot ny.  

5 §.Efternamnskombination. I paragrafen föreslås bestämmelser om bildande av en efternamnskombination. Enligt paragrafen kan två olika efternamn bilda en efternamnskombination. Efternamnskombinationen är därmed inte ett efternamn, utan en kombination av två efternamn. Efternamnen i efternamnskombinationen ska separat kunna användas som efternamn. Syftet med bestämmelsen är att göra det möjligt att kombinera två efternamn. Enligt de gällande bestämmelserna är det förbjudet att förena två släktnamn förutom vid ingående av äktenskap, ändring av efternamn på grundval att en internationell anknytning eller när ett släktnamn som fåtts i utlandet erkänns som giltigt i Finland. I och med den förändrade befolkningsstrukturen och internationaliseringen har det ansetts som befogat att slopa förbudet. En jämlik behandling av befolkningen kräver att den nationella namntraditionen tillåts utveckla sig på ett kontrollerat sätt i enlighet med befolkningens behov, också i situationer där den som ansöker om namnet inte har sådan anknytning till en främmande namnkultur som enligt den gällande lagstiftningen har kunnat motivera att efternamnskombinationer tas i användning. Den föreslagna ändringen ökar å ena sidan människornas valfrihet i fråga om sitt eget och sitt barns efternamn och gör det å andra sidan möjligt att upprätta en namngemenskap mellan två olika släkter eller släktgrenar. 

Det bör observeras att i framtiden ska efternamnskombinationerna avskiljas från sådana efternamn innehållande bindestreck som används i dagsläget och som påminner om efternamnskombinationer, men som med tanke på både sin uppkomst och sett ur synvinkeln för namnlagstiftningen ska betraktas som ett namn. Sådana efternamn är t.ex. de namn med ursprung i gårdsnamn som börjar med Ylä- och Ala-. Exempelvis ska efternamnet Ylä-Mattila fortfarande betraktas som ett enda namn som går i arv som sådant. Syfte med bestämmelsen är inte att begränsa användningen av de befintliga, etablerade namnen av denna typ. Bestämmelsens förhållande till personlig användning av tidigare släktnamn enligt den gällande lagen behandlas nedan i motiveringen till 50 §.  

Enligt bestämmelsen kan fler än två efternamn inte kombineras. Begränsningen är befogad med tanke på efternamnens användbarhet. I fråga om överföring av efternamnskombinationer till följande generation eller till en make föreslås separata bestämmelser i 7 och 11 §. En person kan bilda en efternamnskombination av två efternamn som han eller hon har rätt att använda med stöd av denna lag. Två likadana efternamn kan dock inte förenas till en efternamnskombination. Detta innebär att ett barn inte kan ges efternamnskombinationen Virtanen-Virtanen, trots att barnets föräldrar heter Virtanen och Virtanen-Heikkinen. Efternamnskombinationen kan bildas förutom av föräldrarnas efternamn eller makarnas efternamn, som det föreslås nedan, också av t.ex. två sådana nybildade efternamn som uppfyller kraven enligt 17—20 § på nybildade efternamn eller av sådana efternamn som i enlighet med 16 § används och som en person på ansökan kan få som sitt eget efternamn.  

I paragrafen föreslås det vidare att efternamnen förenas med ett bindestreck eller särskrivs. Trots att det som en del av det etablerade efternamnsskicket i Finland har varit att förena efternamn med bindestreck, är det inte längre nödvändigt att använda bindestreck. Två efternamn kan däremot inte sammanskrivas i en enda teckensträng utan bindestreck, t.ex. i formen Virtanenlindberg. Syftet med bestämmelsen är att i synnerhet beakta sådana internationella familjer och namnkulturer där användningen av bindestreck inte ingår i traditionen för bildandet av namn. Samma syfte genomförs genom att anmälaren eller sökanden kan välja namnens ordningsföljd när kombinationen bildas. Däremot ska efternamn som Ylä-Mattila och Ala-Heikkilä, som ska betraktas som ett enda namn, fortfarande skrivas med bindestreck. De val som gäller namnens ordningsföljd och användningen av bindestreck ska göras när kombinationen bildas. Valet är personligt, om det inte är fråga om bestämmande av ett barns efternamn i enlighet med 6 § 1—3 mom. utifrån föräldrarnas gemensamma efternamnskombination, ett helsyskons efternamnskombination, den enda förälderns efternamnskombination eller en sådan gemensam efternamnskombination för makar som avses i 10 §. 

6 §.Bestämmande av barns efternamn. Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om bestämmande av barns efternamn i olika situationer. Trots de utmaningar som hänför sig till de förändrade familjestrukturerna finns det inte anledning av avsiktligt avstå från att behålla namngemenskapen i familjen. Det primära syftet med bestämmelsen är också att säkerställa barnets namngemenskap med sin familj. Samma syfte genomförs genom att det, i enlighet med förslaget, för barnet tillåts den efternamnskombination som bildats av föräldrarnas efternamn. Att efternamnskombinationer tillåts för barn är en förändring jämfört med den gällande lagstiftningen. Behovet av att ta efternamnskombinationer i användning har ökat förutom på grund av föräldrarnas olika namn, också i och med internationaliseringsutvecklingen bland befolkningen. En annan ändring jämfört med den gällande lagstiftningen är att tidpunkten för när barnets efternamn bestäms ändrar enligt förslaget från tidpunkten för barnets födelse till den tidpunkt när föräldrarna anmäler sitt barns efternamn på det sätt som föreskrivs i 23 § 1 mom. Avgörande med tanke på bestämmande av barns efternamn är därmed tidpunkten för anmälan. 

Enligt 1 mom. bestäms barnets efternamn i första hand utifrån föräldrarnas gemensamma efternamn eller gemensamma efternamnskombination. Om föräldrarna när de anmäler barnets namn har gemensamt efternamn eller en gemensam efternamnskombination, får barnet sina föräldrars gemensamma efternamn eller gemensamma efternamnskombination. För att främja familjens namngemenskap är det motiverat att barnet fortfarande får samma efternamn som sina föräldrar. Bestämmelsen om prioritering av föräldrarnas gemensamma efternamn motsvarar nuläget. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om en situation då föräldrarna inte har ett gemensamt efternamn eller gemensam efternamnskombination, men valet av efternamn har gjorts redan tidigare för ett minderårigt gemensamt barn till föräldrarna som fötts tidigare och som föräldrarna gemensamt har vårdnaden om. Barnet får då det efternamn eller den efternamnskombination som barnets helsyskon har. Principen om namngemenskap mellan syskon är sekundär i förhållande till gemenskapen med det gemensamma efternamn som föräldrarna bär. Detta medför att ett barn får sina föräldrars gemensamma efternamn eller efternamnskombination också i ett fall där föräldrarna från tidigare har ett minderårigt barn som de har gemensam vårdnad om och som har ett annat efternamn än föräldrarnas gemensamma efternamn eller efternamnskombination. Orsaken till att barnet har ett annat namn kan vara t.ex. att när föräldrarna ingått äktenskap har namngemenskapen med deras barn som fötts före äktenskapet brutits. Namngemenskapen med föräldrarna, som har samma efternamn eller efternamnskombination, kan i dessa situationer återupprättas avgiftsfritt med stöd av 28 §. 

Den bestämmelse som begränsar föräldrarnas valmöjlighet i en situation med flera barn i familjen motsvarar nuläget. För att främja namngemenskapen och jämlikheten mellan barnen är bestämmelsen fortfarande motiverad. Bestämmelsens betydelse betonas i och med att efternamnskombinationer tillåts, eftersom föräldrarnas valmöjlighet i fråga om det första gemensamma barnets efternamn ökar anmärkningsvärt jämfört med nuläget. Det kan inte anses vara ändamålsenligt att ordningen i och sättet att anteckna efternamnskombinationer varierar mellan helsyskon.  

Enligt 3 mom. bestäms barnets efternamn med förälderns efternamn som grund, om barnet har en förälder när barnets namn anmäls. Efternamnet följer då förälderns efternamn eller efternamnskombination. För att främja familjens namngemenskap är det motiverat att barnet fortfarande får samma efternamn sin förälder. 

I 4 mom. föreslås bestämmelser om bestämmande av barns efternamn i situationer när barnets föräldrar inte har ett gemensamt efternamn eller en gemensam efternamnskombination eller ett barn som fötts tidigare som de har gemensam vårdnad om vars efternamn skulle bestämma efternamnet på det yngre helsyskonet. I sådana situationer är föräldrarnas valfrihet i fråga om deras barns efternamn som störst. För barnet kan väljas någondera förälderns efternamn eller efternamnskombination. För barnet kan också väljas en efternamnskombination som bildats av föräldrarnas efternamn i den ordningsföljd som föräldrarna väljer. Bestämmelser om överföring av en förälders efternamnskombination till barnet finns dessutom i 7 §.  

Det bör beaktas att tolkningen av föräldrars gemensamma efternamn ändrar i och med förslaget. Om föräldrarna till barnet heter Lahtinen och Johansson-Lahtinen är enligt gällande praxis föräldrarnas gemensamma efternamn i exemplet Lahtinen. Johansson är däremot den ena förälderns efternamn som han eller hon personligen använder före det gemensamma efternamnet och som inte ärvs av barnet. Enligt den gällande lagen får barnet föräldrarnas gemensamma efternamn Lahtinen. Definitionen av föräldrarnas gemensamma efternamn i förslaget skiljer sig från definitionen enligt den gällande lagen på det sätt att båda föräldrarna ska ha endera exakt samma efternamn eller efternamnskombination för att det ska definieras som föräldrarnas gemensamma efternamn eller efternamnskombination. Eftersom föräldrarna i exemplet inte har ett gemensamt efternamn eller en gemensam efternamnskombination, kan för barnet utöver efternamnen Johansson eller Lahtinen också väljas en efternamnskombination bildad av dessa i en fritt vald ordning, endera Johansson-Lahtinen eller Lahtinen-Johansson eller de samma namnalternativen särskrivna utan bindestreck. Den föreslagna definitionen motsvarar förslaget nedan till definition av makarnas gemensamma efternamn eller efternamnskombination. För att föräldrarnas efternamnskombination ska betraktas som gemensam ska efternamnen vara i samma ordningsföljd för båda föräldrarna och användningen av bindstreck ska vara likadan. Den föreslagna ändringen gör det möjligt att stärka barnets namngemenskap på ett jämlikt sätt i förhållande till båda föräldrarna, också i situationer där barnets föräldrar inte har ett gemensamt efternamn eller en gemensam efternamnskombination. 

Trots bestämmelserna i 1—4 mom. föreslås att det för barnet i de situationer som anges i 5 mom. också kan väljas ett efternamn som motsvarar namnskicket i en främmande stat. Allt fler barn som föds i Finland har anknytning till en sådan namnkultur där barnets efternamn inte bestäms direkt på grundval av föräldrarnas efternamn. Enligt bestämmelserna i den gällande namnlagen är det ett krav att barnet får endera förälderns släktnamn, oberoende av att barnets namn inte motsvarar namnskicket enligt efternamnsskicket i namnkulturen i familjens ursprungsland. Ett efternamn i enlighet med den önskade namnkulturen har varit möjligt att få endast efter en tidskrävande namnändring. För att avhjälpa detta missförhållande föreslås det att barnets namn kan bestämmas direkt utifrån det föreslagna 5 mom. Enligt bestämmelsen kan som efternamn för barnet väljas ett efternamn eller en efternamnskombination som bildats av en förälders eller en mor- eller farförälders namn eller av både förälderns och mor- eller farförälderns namn, om föräldern på grund av sitt medborgarskap, äktenskap eller någon annan därmed jämförbar omständighet har anknytning till en främmande stat. Ett krav är dessutom att det efternamn som föräldrarna anmäler motsvarar namnskicket i staten i fråga. De jämförbara omständigheter som nämns ska tolkas snävt. Därmed innebär inte vilken anknytning som helst till en stat, t.ex. avsikt att flytta utomlands eller arbeta utomlands, ännu som sådan det som i lagen avses med anknytning till en främmande stat.  

Det föreslagna 5 mom. är nytt. Bestämmelsen behövs för att säkerställa en jämlik behandling och den motsvarar behoven för de flesta som tillhör namnkulturer där efternamnet inte ärvs direkt på grundval av förälderns namn. Barnets bästa förutsätter dessutom att det för barnet så fort som möjligt i enlighet med barnets namnkultur registreras ett efternamn som avses vara permanent. 

7 §.Överföring av förälders efternamnskombination till barnet. Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om överföring av en förälders efternamnskombination till barnet i sådana fall där åtminstone den ena föräldern har en efternamnskombination. Det bör påpekas att bestämmelsen ska tillämpas endast när föräldrarna inte har en gemensam efternamnskombination eller ett minderårigt gemensamt barn som de har gemensam vårdnad om. I dessa fall bestäms barnets efternamn enligt 6 § 1 och 2 mom. Har barnet endast en förälder får barnet i enlighet med 6 § 3 mom. denna förälders efternamnskombination. 

Föräldrarnas valfrihet är stor i de fall som avses i paragrafen. Barnet kan enligt 1 punkten för det första ges endera förälderns efternamnskombination som sådan. Enligt 2 punkten kan barnet också ges det ena efternamnet i förälderns efternamnskombination som sådant eller föräldrarnas efternamn kan kombineras så att slutresultatet är en namnkombination av föräldrarnas efternamn. Den allmänna begränsningen enligt 5 §, enligt vilken fler än två efternamn inte kan kombineras, gäller också dessa situationer. Detta innebär att om den ena föräldern redan från tidigare har en efternamnskombination och föräldrarna vill ge barnet en efternamnskombination som består av föräldrarnas efternamn, måste de välja vilket av namnen i efternamnskombinationen som ges till barnet. Om båda föräldrarna har en efternamnskombination så måste samma val göras för båda efternamnskombinationernas del. En efternamnskombination kan inte kombineras med den ena förälderns efternamn eller efternamnskombination som sådan, eftersom begränsningen i fråga om antalet efternamn överskrids. Föräldrarna kan sinsemellan bestämma i vilken ordningsföljd föräldrarnas namn nämns i den namnkombination som barnet ges samt om efternamnen ska kombineras med bindestreck eller om de ska särskrivas.  

8 §.Bestämmande av minderårigas efternamn på grund av adoption. Enligt det föreslagna 1 mom. ska på bestämmande av ett adoptivbarns efternamn tillämpas vad som i 6 och 7 § föreskrivs om bestämmande av ett barns efternamn. Av detta följer att adoptivföräldrarna i fråga om sitt barns efternamn har samma valmöjligheter som biologiska föräldrar.  

I 2 mom. finns bestämmelser om barnets rätt att behålla sitt eget efternamn. Trots det som föreskrivs i 6 och 7 § kan barnet behålla sitt efternamn som sådant eller som ett av namnen i en efternamnskombination. Bestämmelsen betonar på ett starkare sätt än i gällande lagstiftning barnets rätt till en bestående namnidentitet. Ju äldre barnet är, desto viktigare är frågan om barnets rätt att behålla sitt eget efternamn. Genom den föreslagna bestämmelsen beaktas också bättre än i dagsläget adoption inom familjen, där det dock ofta inte finns behov av att på grund av adoptionen ändra barnets efternamn. Ett efternamn som barnet behållit övergår med stöd av den föreslagna bestämmelsen i 6 § 2 mom. inte till barnets syskon.  

9 §.Bevarande av efternamn vid vigsel. Enligt den föreslagna paragrafen behåller båda makarna vid vigseln det efternamn eller den efternamnskombination som de hade när äktenskapet ingicks, om de inte kommer överens om något annat. Huvudprincipen i paragrafen är makarnas jämlikhet och namnens beständighet. Bestämmelsen motsvarar nuläget. I allt större utsträckning behåller makar sitt eget efternamn när de ingår äktenskap. Därmed är utgångspunkten om bevarande av efternamn utifrån den gällande lagstiftningen fortfarande motiverad. Med tanke på makarnas jämställdhet är det viktigt att båda makarna har rätt att behålla sitt eget efternamn och möjlighet att ge namnet vidare till eventuella barn. 

Med make i den föreslagna paragrafen och i andra paragrafer i denna lag som gäller en makes namn avses makar som ingått äktenskap, om det inte av ordalydelsen i bestämmelsen framgår något annat. Det föreslås dessutom att lagen om registrerat partnerskap ändras så att de bestämmelser som gäller en makes namn i fortsättningen också ska tillämpas på en part i ett registrerat partnerskap. 

10 §.Makars gemensamma efternamn och efternamnskombination. Enligt 1 mom. kan blivande makar gemensamt besluta att de vid vigseln antar ett gemensamt efternamn eller en gemensam efternamnskombination. Bestämmelsen om ett gemensamt efternamn motsvarar delvis den gällande lagstiftningen. Till skillnad från nuläget föreslås dock att makarna också kan anta en gemensam efternamnskombination som bildas av det egna och makens efternamn. Båda makarna har därmed lika rätt att bilda en efternamnskombination av sitt eget och makens namn. I 5 § finns närmare bestämmelser om kraven på bildandet av efternamnskombinationer.  

När makarna bildar en gemensam efternamnskombinationen kan de välja ordningsföljden för sina namn och bestämma om efternamnen ska fogas samman med bindestreck eller om de ska särskrivas. För att efternamnskombinationen ska betraktas som gemensam ska efternamnen vara i samma ordningsföljd för båda makarna och användningen av bindstreck ska vara likadan. Om de blivande makarna Lena Johansson och Kalle Lahtinen vill ta en gemensam efternamnskombination, ska efternamnskombination ha samma form för båda två, t.ex. Johansson-Lahtinen. Detta är en förändring jämfört med nuläget. Enligt den gällande lagen kan endast den ena maken framför det gemensamma efternamnet personligen använda sitt tidigare släktnamn. Ett sådant namn i personlig användning kan enligt den gällande lagstiftningen inte gå i arv till maken eller till ett barn. Båda efternamnen i den efternamnskombination som nu föreslås går i arv. Ändringen främjar jämställdheten mellan makarna och gör det möjligt att skapa en namngemenskap mellan makarna utan att någondera av dem behöver avstå från sin egen namnidentitet. 

Enligt 1 mom. kan som gemensamt efternamn eller som det ena efternamnet i en gemensam efternamnskombination antas det efternamn som någondera av dem hade vid begäran om hindersprövning eller senast som ogift. Bestämmelsen innebär en ändring jämfört med nuläget. Enligt den gällande lagen kan som gemensamt släktnamn endast antas det släktnamn som någondera av dem senast hade som ogift. Detta innebär det efternamn som sökanden hade före sitt första äktenskap eller registrerade partnerskap. Enligt förslaget kan som gemensamt efternamn eller som en del i en gemensam efternamnskombination antas det efternamn som någondera av dem bär när de begär sådan hindersprövning som avses i 10 § i äktenskapslagen (234/1929).  

Den föreslagna ändringen ökar namnalternativen så att ett gemensamt namn inte är bundet endast till det namn som någondera senast hade som ogift. Exempelvis om någondera av de blivande makarna under ett tidigare äktenskap på ansökan har tagit sin far- eller morförälders efternamn och personen bär detta när hindersprövning begärs, kan detta tas som gemensamt efternamn trots att maken inte har haft namnet senast som ogift. Bestämmelsen kompletteras dock med förbudet mot att överföra ett efternamn från en tidigare make till en ny make i 13 §.  

Enligt 2 mom. kan som gemensamt efternamn också det ena efternamnet i någondera makens efternamnskombination antas. Som gemensam efternamnskombination kan också någondera makens efternamnskombination antas som sådan. Den föreslagna bestämmelsen är ny och betonar att efternamnskombinationer går i arv. 

Med bestämmelsen om makars gemensamma efternamnskombination avses inte att ett gemensamt efternamn bildas genom att endast delar av båda makarnas efternamn kombineras till ett helt nytt nybildat efternamn. En sådan situation uppstår t.ex. när de blivande makarna Maija Tervanen och Antti Laaksola vill kombinera delar av sina nuvarande efternamn till det nybildade efternamnet Tervalaakso. Separata bestämmelser om kraven på nybildade efternamn finns i 17—20 §. Nybildandet av efternamn skiljer sig också förfarandemässigt från bildandet av efternamnskombinationer. När en efternamnskombination som bildats vid ingåendet av äktenskap kan tas i användning genom en anmälan i samband med hindersprövningen, kräver ett nybildat efternamn en separat ansökan till magistraten i enlighet med 25 §.  

11 §.Antagande av makes efternamn eller det ena efternamnet i makes efternamnskombination. I paragrafen föreslås bestämmelser om antagande av makens efternamn eller det ena efternamnet i makens efternamnskombination i situationer där de blivande makarna inte tar ett sådant gemensamt efternamn eller en sådan gemensam efternamnskombination som avses i 10 §. I ett sådant fall kan en blivande make förutom att behålla sitt eget efternamn eller sin egen efternamnskombination i enlighet med 9 § också bilda en i 5 § avsedd efternamnskombination. För antagande av makens efternamn eller det ena namnet i makens efternamnskombination krävs alltid makens samtycke.  

Enligt paragrafen kan blivande makar bilda en efternamnskombination av sitt eget och makens efternamn. Utöver detta är det möjligt att kombinera det egna efternamnet eller ett efternamn i den egna efternamnskombinationen med makens efternamn eller ett efternamn i makens efternamnskombination. En blivande make kan också som sitt efternamn anta ett av efternamnen i den andra makens efternamnskombination. När efternamn bildas och antas ska kraven på efternamnskombinationer enligt 5 och 12 § samt begränsningen i fråga om överföring av efternamnet från en tidigare make i 13 § beaktas.  

Därmed betonas det personliga i rätten att bilda en efternamnskombination av det egna och makens efternamn och den är inte bunden till om båda makarna bildar en efternamnskombination eller i vilken ordningsföljd makarnas namn förekommer i efternamnskombinationen. Den föreslagna bestämmelsen är en ändring av den gällande lagstiftningen. Bestämmelsen påminner om den bestämmelse som gäller personlig användning av efternamn i den gällande lagstiftningen, dock med den skillnaden att ett efternamn som bildats på detta sätt kan gå i arv till ett barn. 

12 §.Förutsättningar för överföring av makes efternamn. I paragrafen finns bestämmelser om kraven på ett efternamn som överförs till en make på det sätt som avses i 11 §. Ett efternamn som överförs till maken som efternamn eller som det ena efternamnet i en efternamnskombination, ska enligt bestämmelsen bäras av den andra maken när hindersprövning begärs eller när denne senast var ogift. Till denna del hänvisas till det som framförts i motiveringen till 10 § 1 mom. Syftet med bestämmelsen är att för den delen göra det möjligt att makarna kan ta sina tidigare efternamn i användning i en situation där ett efternamn på grund av begränsningen i 13 § inte kan överföras till en make. 

Ett ytterligare krav är att det namn som överförs till maken ska behållas av den andra maken när äktenskapet ingås eller så ska maken anta namnet i fråga när äktenskapet ingås. Bestämmelsen är ny. Bakgrunden till bestämmelserna är att göra en namngemenskap mellan makarna möjlig i en situation när båda två behåller också sitt eget efternamn eller tar i användning det efternamn som de tidigare hade som ogift. Syftet uppnås inte, om den ena av makarna överför ett sådant namn till sin make som han eller hon själv kommer att avstå från eller inte använder. Med stöd av bestämmelsen är det därmed inte heller möjligt att vid ingående av äktenskapet ta i användning ett namn som personen har haft som ogift, om inte detta efternamn också överförs till maken när äktenskapet ingås.  

13 §.Efternamn från tidigare make. Enligt den föreslagna paragrafen kan ett efternamn från en tidigare make inte överföras till en ny make som efternamn eller som det ena efternamnet i en efternamnskombination. Inte heller en efternamnskombination från en tidigare make kan överföras till en ny make. Detta hindrar dock inte att maken själv som del av efternamnskombinationen behåller det namn som maken fått genom sitt tidigare äktenskap. Bestämmelsen hindrar inte heller att ett nybildat efternamn som gemensamt tagits i användning av makarna under det föregående äktenskapet överförs till den nya maken. Bestämmelse motsvarar i sak nuläget, trots att den genomförts på ett annat sätt än i den gällande lagstiftningen.  

14 §.Antagande av gemensamt efternamn eller makes efternamn under äktenskapet. Enligt den föreslagna paragrafens 1 mom. tillämpas i fråga om ändring av efternamn under samma äktenskap vad som i 10—13 § föreskrivs om namnalternativ för blivande makar. Det är logiskt att bestämmelserna om val av efternamn för blivande makar också tillämpas när efternamnet ändras senare under samma äktenskap. Eftersom namnalternativen vid ingående av äktenskap är fler än tidigare, är också alternativen vid ändring av efternamnet fler än enligt den gällande lagen. Bestämmelsen gäller enskilda äktenskap. Den innebär att sökanden efter att äktenskapet har upplösts inte kan ta sin tidigare makes efternamn på grundval av att det är makens namn, om inte sökanden har rätt till namnet med stöd av den föreslagna 16 § 1 punkten.  

I 2 mom. finns en specialbestämmelse med tanke på de situationer där en make har ändrat sitt efternamn efter hindersprövningen. Specialbestämmelsen innebär att till den andra maken kan under äktenskapet överföras endast det efternamn eller den efternamnskombination som maken hade vid tidpunkten för ansökan. Hänvisningen till tidpunkten för ansökan betyder den tidpunkt när en ansökan om att anta ett sådant efternamn eller en sådan efternamnskombination som avses i 10—13 § görs. Som exempel kan nämnas en situation där båda makarna vid ingåendet av äktenskapet behållit sina egna efternamn. Den ena maken har under äktenskapet ändrat sitt namn till sina far- eller morföräldrars namn. Dennes make vill nu som eget efternamn ta det namn som maken som ändrade sitt namn tidigare hade när makarna ingick äktenskapet. Detta är inte möjligt, eftersom maken inte längre har det namnet när ansökan görs. Som namn kan med samtycke av maken väljas det namn som maken har vid tidpunkten för ansökan, dvs. far- eller morförälderns namn. 

15 §.Avstående från efternamnskombination. Enligt den föreslagna paragrafen får den som bär ett efternamn som ingår i en efternamnskombination avstå från det. I det fallet blir sökandens efternamn det kvarstående efternamnet i efternamnskombinationen. Sökanden kan själv bestämma vilket efternamn i efternamnskombinationen som han eller hon avstår från. Man kan avstå från ett namn i en efternamnskombination oberoende av om det kvarstående efternamnet t.ex. används av en annan person eller är skyddat också som firma. Bestämmelsen behövs bl.a. eftersom en efternamnskombination i praktiken kan visa sig vara krånglig att använda.  

16 §.Ändring av efternamn till befintligt efternamn. Paragrafen innehåller bestämmelser om skyddet för efternamn samt de avvikande grunder med stöd av vilka undantag kan göras. Efternamnsskyddet kontrolleras utifrån de befintliga efternamnen enligt uppgifterna i befolkningsdatasystemet i Finland. Ett efternamn som antecknats som en levande persons nuvarande efternamn kan man inte få utan särskilda skäl. Av detta följer att ett efternamn inte skyddas efter att de som senast bar det har dött, om det inte är fråga om namnet till en sådan allmänt känd och historiskt betydande släkt som avses i 18 § 2 punkten. En efternamnskombination anses bestå av två olika efternamn. Av detta följer att en person som har en efternamnskombination anses bära båda efternamnen. De villkor som räknas upp i paragrafen tillämpas separat på båda efternamnen i efternamnskombinationen.  

Enligt 1 mom. kan man få ett befintligt efternamn om sökanden visar att det efternamn som ansökan gäller har burits av sökanden eller av en förfader i högst femte generationen från sökanden, sökandens generation medräknad. Enligt bestämmelsen har sökanden alltid rätt att ta tillbaka ett namn som han eller hon tidigare har använt. Till denna del motsvarar bestämmelsen nuläget. Rätten att ta tillbaka en förfaders namn har avgränsats till att gälla fem generationer med sökanden som den första generationen. Preciseringen av generationsgränsen motsvarar den tillämpningspraxis som högsta förvaltningsdomstolen har fastställt i ärende 20.9.2012/2980. Begränsningen är fortfarande motiverad, eftersom en person kan ha en personlig kontakt högst inom fem generationer i sin släkt.  

Enligt 2 punkten är en namnändring möjlig om det är fråga om att ändra eller förkorta skrivsättet av ett efternamn av främmande ursprung som sökanden använder och på så sätt göra namnet lättare att använda, trots att slutresultatet är ett efternamn som redan används av en annan person. Synnerliga skäl kan tillämpas t.ex. i fall där en invandrares efternamn vid transkription från det kyrilliska eller arabiska alfabetet skrivits i en form som är otymplig och svår att använda i Finland. Punkten är tillämplig också på situationer när man vill avkorta ett efternamn av främmande ursprung som består av flera delar eller annars är långt. Bestämmelsen är ny, men den motsvarar gällande praxis.  

Enligt 3 punkten är det möjligt att få det efternamn som används av sökandens sambo med vilken sökanden har bott i gemensamt hushåll i minst fem år eller med vilken sökanden har eller har haft ett gemensamt barn. Utgångspunkten är att det utifrån adressuppgifterna i befolkningsdatasystemet kontrolleras att villkoren uppfylls. Namnändringen kräver dessutom sambons samtycke. Det är logiskt att definitionerna av sambo och samboförhållande i lagen motsvarar definitionerna i 3 § i lagen om upplösning av sambors gemensamma hushåll (26/2011). Bestämmelsen är ny, men motsvarar vedertagen tillämpningspraxis. För många är ett barns födsel en viktig orsak att ta ett gemensamt efternamn för familjen. Ändringen främjar likabehandlingen av barn och genomförandet av ett barns namngemenskap i förhållande till barnets båda föräldrar.  

I 4 punkten är det fråga om att komma överens om rätten att använda efternamnet. Ett särskilt skäl till att ta ett efternamn som redan används kan anses vara att det efternamn som avses används av sökandens barn eller syskon och sökande får samtycke av alla de som enligt befolkningsdatasystemet bär det aktuella efternamnet. Samtycke ska fås av alla som har fyllt 15 år och som bär det efternamn som avses. Åldersgränsen motsvarar den åldersgräns som också i övrigt tagits in i lagen som åldersgräns för självständig rätt att föra talan. Samtycke för den som är under 15 år ges av vårdnadshavaren. Den situation som avses i punkten kan bli aktuell t.ex. mellan myndiga syskon när ett syskon har antagit ett nybildat namn och hans eller hennes syskon vill ha samma namn. Det är krångligt att få samtycke av en stor grupp personer, så bestämmelsen kommer sannolikt att tillämpas närmast i situationer där det namn som avses är ovanligt, t.ex. ett nybildat namn. Bestämmelsen är ny, men den motsvarar tillämpningspraxis enligt den gällande lagen. 

I 5 punkten finns en specialbestämmelse för situationer där det, med fosterförälderns samtycke, ansöks om det efternamn som fosterföräldern använder. Det föreslås att bestämmelsen tas i lagen, eftersom i synnerhet i fall där ett barns placering i familjen varat länge kan möjligheten att bilda en namngemenskap med fosterföräldern vara motiverad och förenlig med barnets bästa. Tillämpningen av bestämmelsen är beroende av prövning från fall till fall med fokus på barnets bästa. När ett barns namn ändras till en fosterförälders namn ska bestämmelserna om rätt att föra talan och minderårigas självbestämmanderätt i denna lag beaktas. De förfarandemässiga förutsättningarna för avgörande av ett omhändertaget barns namnärende framförs närmare i motiveringen till 27 §. Bestämmelsen gör en namnändring möjlig också efter att barnet har blivit myndigt. Bestämmelsen motsvarar nuvarande tillämpningspraxis, men för tydlighetens skull har den kompletterats med kravet på fosterförälderns samtycke.  

Enligt 6 punkten är ett undantag från efternamnsskyddet möjligt också om antagandet av det efternamn som sökanden föreslår annars måste betraktas som särskilt motiverat på grund av förändringar i familjeförhållandena eller av något annat synnerligen vägande skäl. Detta är ett undantag till huvudregeln och ska tolkas snävt. Om orsaken är förändringar i familjeförhållandena ska sökanden dels påvisa denna förändring i familjeförhållandena samt dels förhållandet till det namn som föreslås. Ett ytterligare villkor är också att det ska anses finnas vägande skäl till namnändringen.  

Som ett exempel på förändringar i familjeförhållandena kan anses vara en situation där ett barn flyttar för att bo hos den ena föräldern och vårdnadshavarna anser att det är motiverat att barnets efternamn ändras så att det är samma som den förälders efternamn där barnet bor, trots att ett helsyskon som vårdnadshavarna har gemensam vårdnad om fortfarande behåller det andra namnet. Som ett annat exempel kan nämnas en situation där man vill ändra barnets efternamn i enlighet med barnets bästa så att det motsvarar barnets verkliga familjeförhållanden. En sådan situation kan uppstå t.ex. när barnet fötts till ett par av samma kön, och för barnets vårdnad och uppfostran ansvarar utöver de juridiska föräldrarna också barnets sociala förälder, vars namn man vill ge barnet. Detta kan vara förenligt med barnets bästa t.ex. när namngemenskapen för de barn som bor i familjen anses vara avgörande. Vid bedömningen av om namnet kan godkännas ska därmed i första hand barnets bästa beaktas. Syftet med bestämmelsen är att göra det möjligt att anpassa tillämpningen av lagen till eventuella ändringar i samhället i och med att mångfalden inom familjeförhållandena ökar.  

Som ett annat synnerligen vägande skäl kan anses en situation där sökanden av säkerhetsskäl behöver ett sådant efternamn som används som gör att personen inte skiljer sig från mängden. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak nuläget. Användningsområdet för bestämmelsen har dock avgränsats till sådana situationer där antagandet av namnet dessutom ska betraktas som synnerligen motiverat. Bestämmelsen gör det möjligt att bevara lagens tidsenlighet i situationer som inte varit möjliga att förutse vid beredningen av lagen.  

17 §.Absoluta krav på nybildade efternamn. Enligt paragrafen kan som ett nybildat efternamn endast godkännas ett namn som inte kan väcka anstöt eller medföra olägenhet eller är uppenbart olämpligt som efternamn. 

Huruvida ett efternamn väcker anstöt bedöms på samma sätt som i fråga om förnamn. Till denna del hänvisas till det som har framförts i detaljmotiveringen för 1 § 3 mom. 

På samma sätt som när det gäller förnamn, kan som efternamn godkännas endast namn som inte kan medföra uppenbar olägenhet. Utgångspunkten är att bedömningen av den olägenhet som ett efternamn medför görs av sökanden själv eller av hans eller hennes lagliga företrädare. I sista hand bedöms olägenheten dock av namnmyndigheten, i synnerhet när det gäller ansökan om efternamn för ett barn eller en myndig person vars fattningsförmåga är väsentligt nedsatt. På grund av den allmänna strävan efter en namngemenskap för familjemedlemmar ska det vid bedömningen av efternamn, till skillnad från förnamn, beaktas olägenhet också för andra personer än för den som ansöker om namnet. Detta framhävs i synnerhet i situationer där de som ansöker om efternamnet förutom sökanden är sökandes minderåriga barn. En minderårigs egen åsikt ska i enlighet med barnets ålder och utvecklingsnivå beaktas när barnets bästa bedöms med beaktande av bestämmelserna om minderårigas egen rätt att föra talan. Utgångspunkten är att en minderårig som har fyllt 15 år anses själv ha förmåga att bedöma den olägenhet som namnet medför för honom eller henne.  

Ett efternamn är uppenbart olämpligt som efternamn t.ex. om ansökan gäller en siffra som efternamn, eller en betydelselös, enskild bokstav eller kombination av bokstäver eller ett namn som hänvisar till en titel, offentlig institution eller ett ämbetsverk. Kravet motsvarar i hög grad det som framförts i fråga om krav när det gäller olämplighet i fråga om förnamn. Till skillnad från förnamn är ett namn som hänvisar till ett yrke som utgångspunkt inte ett hinder för godkännande. Skillnaden beror på att många efternamn av tradition har bildats utifrån yrkesbenämningar.  

De absoluta kraven på efternamn som räknas upp i paragrafen motsvarar i huvudsak den gällande regleringen, men innehållet i bestämmelsen har gjorts tydligare. 

18 §.Krav på nybildade efternamn som kan godkännas efter prövning. I paragrafen föreskrivs det om kraven på nybildade efternamn som kan godkännas efter prövning. Enligt 1 punkten kan som nybildat efternamn endast godkännas namn som i fråga om form, innehåll och skrivsätt motsvarar efternamnsskicket i Finland. Bestämmelsen motsvarar den gällande lagstiftningen. Med efternamnsskicket i Finland avses efternamnsbeståndet på finska, svenska och samiska samt det efternamnsbestånd som romerna använder i Finland. Syftet med bestämmelsen är att trygga en kontrollerad utveckling av den nationella namnkulturen och efternamnsbeståndets historiska värde i Finland. Bildandet av efternamn är mer kulturbundet än bildandet av förnamn. När förnamnsbeståndet utvecklas lånas namn lättare ur andra namn- och språkkulturer. Till sin karaktär går efternamnsbeståndet i arv och är därför mer bestående. En av efternamnets uppgifter är att visa att en person hör till en viss släkt. I motsats till när det gäller förnamn kan jämförelseobjektet för det föreslagna efternamnet inte utvidgas till att utöver namnskicket i Finland omfatta alla efternamn som används i landet, eftersom de efternamn som används i Finland är skyddade i enlighet med 16 §. Vid jämförelsen i fråga om förnamn kan de förnamn som antecknats i befolkningsdatasystemet användas som grund, eftersom ett etablerat förnamn i princip är tillåtet för alla. Också i många andra namnkulturer finns det egna bestämmelser om efternamnsskydd och hur efternamn går i arv. Det som anförts ovan innebär att man i fråga om efternamn inte har frångått kravet på att efternamn ska motsvara namnskicket i Finland. 

Ett nybildat efternamn motsvarar inte till sin form eller sitt innehåll namnskicket i Finland när det uppenbart inte påminner om ett efternamn. Detta innebär att vilka ord som helst med tanke på sin innebörd inte är lämpliga som efternamn. Däremot följer många allmänna ortnamn eller gårdsnamn som hänvisar till naturen namnskicket i Finland, dvs. de påminner uppenbart om efternamn och är därför i regel lämpliga som nybildade efternamn. Bildandet av efternamn kan på olika språk dock till vissa delar skilja sig från varandra.  

Kravet på skrivsättet i fråga om nybildade efternamn bedöms på samma sätt som i fråga om förnamn. Till denna del hänvisas till det som framförs i detaljmotiveringen för 2 § 1 mom. 1 punkten.  

Syftet med bestämmelsen är dock inte att hindra en naturlig utveckling av efternamnsbeståndet. Detta innebär att tolkningen i fråga om namn enligt namnskicket i Finland till följd av utvecklingen av namnskicket och språket kan komma att ändra. 

Enligt 2 punkten kan som ett nybildat efternamn endast godkännas namn som inte är vedertagna i en viss allmänt känd och historiskt betydande inhemsk eller utländsk släkt. Bestämmelsen blir tillämplig när namnet inte längre används, men det kan anses vara så pass vedertaget i en viss allmänt känd och historiskt betydande släkt att namnet fortfarande behöver skyddas efter att den sista personen som bar namnet har dött. Definitionen av ett efternamn i en historiskt betydande släkt blir i sista hand en fråga för tillämpningspraxis. Kraven motsvarar till sitt innehåll den gällande lagstiftningen.  

Enligt 3 punkten kan som ett nybildat efternamn endast godkännas namn som inte uppenbart påminner om ett förnamn. Ordalydelsen i bestämmelsen har förenhetligats så att den motsvarar kraven på förnamn i 2 § 1 mom. 3 punkten. Till skillnad från nuläget föreslås att det avgörande ska vara namnets uppenbara förnamnskaraktär, inte om namnet i allmänhet används som förnamn. Vägledning vid tolkningen av definitionen av förnamnskaraktär kan man fortfarande få ur uppgifterna i befolkningsdatasystemet, men enbart att det namn som föreslås förekommer allmänt som förnamn kan inte anses vara avgörande. 

Enligt 4 punkten kan utan särskilda skäl som ett nybildat efternamn endast godkännas ett namn som inte består av två eller flera särskrivna namn eller namndelar. Detta innebär att ett nybildat efternamn inte kan innehålla prefixet af, von, van, zu eller de som används i adelsnamn. Bestämmelsen hindrar inte att en efternamnskombination bestående av två separata nybildade efternamn bildas på det sätt som det föreskrivs i 5 §. Begränsningen är behövlig med tanke på efternamnens användbarhet, i synnerhet med beaktande av tillåtelsen för efternamnskombinationer. Bestämmelsen är ny, men motsvarar tillämpningspraxis för nybildade efternamn. 

19 §.Skyddade kännetecken. Paragrafen innehåller bestämmelser om skyddade kännetecken. I bestämmelserna är det fråga om begränsningar som skyddar bärarens enskilda intresse i de fall som räknas upp i bestämmelserna. Syftet med bestämmelsen är att i synnerhet säkerställa ekonomiska aktörers urskiljbarhet och individualisering. Bestämmelsens huvudsakliga användningsområde har begränsats i enlighet med detta syfte. Trots att bestämmelsen i huvudsak motsvarar de gällande bestämmelserna, har innehållet i bestämmelsen och begreppen i den bearbetats med beaktande av den gällande firmalagen (128/1979) och de begrepp som används i tillämpningspraxis för den lagen.  

Enligt 1 mom. 1 punkten kan utan särskilda skäl som nybildat efternamn endast godkännas namn som inte kan förväxlas med en rikskänd stiftelses, förenings eller annan sammanslutnings namn. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak nuläget, men innehållet i den har preciserats. Den föreslagna ändringen avgränsar skyddet endast till de situationer där sammanslutningens namn är rikskänt och på så sätt ger en uppfattning om sammanslutningens namn. Om en förening, stiftelse eller någon annan sammanslutning som inte är rikskänd utövar näringsverksamhet och är registrerad i handelsregistret, får en sådan sammanslutning dock skydd som registrerad firma med stöd av 2 punkten i momentet. Med andra sammanslutningar avses t.ex. registrerade religionssamfund och handelskamrar. 

Enligt 2 punkten kan som nybildat efternamn endast godkännas namn som inte kan förväxlas med en registrerad firma eller ett registrerat varumärke eller något annat i näringsverksamhet använt skyddat kännetecken. De rättsliga funktionerna i fråga om efternamn, varumärke och firma skiljer sig i någon mån från varandra. Av konkurrensrättsliga skäl är det förståeligt att varumärke och firma måste kunna skiljas från varandra utan risk för sammanblandning. Ett likadant behov att skilja ett verksamt bolag eller företag från en fysisk person finns däremot inte alltid. Att efternamnet ingår som en del av firman förhindrar i allmänhet inte en annan näringsidkare från att i sin egen firma använda samma efternamn, om det är fråga om personens eget efternamn. Detta innebär att om man kunde anta ett skyddat kännetecken som nybildat efternamn så kunde det leda till att en person som sitt nybildade efternamn kan använda också en del av ett konkurrerande skyddat kännetecken. Med något annat i näringsverksamhet använt skyddat kännetecken avses t.ex. bifirma och parallellfirma.  

Enligt 3 punkten utgör i regel också ett konstnärsnamn som är allmänt känt nationellt eller internationellt hinder för att godkänna ett nybildat efternamn. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak nuläget, men det hinder som utgörs av en signatur enligt den gällande lagen har slopats. Ett konstnärsnamn är ett genom kulturellt arbete etablerat namn som används i stället för det officiella namnet. I konstnärsnamnet kan också en signatur ingå. Om det som konstnärsnamn används ett efternamn som redan är i bruk, omfattas konstnärsnamnet av skyddet med stöd av 16 § 1 mom.  

Enligt 2 mom. tillämpas inte det som föreskrivs i 2 mom. 1 punkten på bostadsaktiebolags firma. Det finns många bostadsaktiebolag, men de är ofta endast lokalt kända och ett bostadsaktiebolags namn har i allmänhet inte någon sådan berömdhet eller sådant kommersiellt värde som skulle göra det ändamålsenligt att skydda det. Bestämmelsen är ny, men den motsvarar tillämpningspraxis för den gällande lagen.  

I 3 mom. föreskrivs om undantag i fråga om ett allmänt ortnamn eller ett ord i allmänspråket. Ett allmänt ortnamn eller ett ord i allmänspråket kan inte på det sätt som avses i bestämmelsen förväxlas med ett enskilt skyddat kännetecken. Med skyddat kännetecken hänvisas till 1 mom. 1—3 punkten. Bestämmelsen är ny, men den motsvarar tillämpningspraxis för den gällande lagen. Bestämmelsen stämmer dessutom överens med tillämpningspraxis för firmalagen, enligt vilken innehavaren av firman inte kan få ensamrätt till ett ord med dubbel betydelse eller ett allmänt ortnamn, om man genom namnet inte kan åtskilja företag eller deras varor eller tjänster. Som exempel på en sådan firma som inte innehåller ett ortnamn eller ord i allmänspråket är firman Valmet. Detta innebär att Valmet som förslag till nybildat efternamn kan sammanblandas med den registrerade firman. Som exempel på ett allmänt ortnamn som däremot inte utgör något hinder för registrering av ett nybildat efternamn, trots att det används som namn på ett skyddat kännetecken, kan nämnas Karhuvuori.  

20 §.Särskilda skäl för att godkänna nybildade efternamn. I paragrafens 1 mom. räknas de skäl upp med stöd av vilka undantag från de krav som kan godkännas efter prövning i 18 § kan göras.  

Enligt 1 punkten i momentet är det ett särskilt skäl för att godkänna ett namn, om sökanden visar att det efternamn som ansökan gäller har burits av sökanden eller av en förfader i högst femte generationen från sökanden, sökandens generation medräknad. Ett efternamn godkänns dock inte om det är fråga om ett föråldrat skrivsätt för namnet som representerar sin egen tids vacklande rättskrivning. Exempelvis förekommer efternamnet Nikkanen i gamla kyrkböcker skrivet som Nickain. Punkten motsvarar till sitt innehåll och sin ordalydelse 16 § 1 punkten. Till denna del hänvisas till det som framförts tidigare i anknytning till punkten i fråga.  

Bestämmelsen i 2 punkten gäller en situation där det är fråga om att ändra eller förkorta skrivsättet av ett efternamn av främmande ursprung så att det blir lättare att använda, trots att resultatet är ett efternamn som inte är helt språkriktigt. Detta innebär att resultatet kan vara ett namn som inte längre representerar namntraditionen i sökandens ursprungsland och inte heller motsvarar efternamnsskicket i Finland. Tillämpningsområdet för bestämmelsen innefattar de exempel på situationer som framförts i motiveringen till 16 § 2 punkten. Bestämmelsen motsvarar nuvarande praxis.  

Enligt 3 punkten kan ett efternamn som står i strid med bestämmelserna i 18 § också godkännas om sökanden på grund av sitt medborgarskap, äktenskap eller någon annan därmed jämförbar omständighet har anknytning till en främmande stat och det nya efternamn som sökanden föreslår motsvarar efternamnsskicket i den staten. De nämnda jämförbara omständigheterna ska tolkas snävt. Därmed innebär inte vilken anknytning som helst till en stat, t.ex. avsikt att flytta utomlands eller arbeta utomlands, ännu som sådan det som i lagen avses med anknytning till en främmande stat. Bestämmelsen motsvarar nuläget och behövs fortfarande för beaktande av behoven för den ökande internationella delen av befolkningen med bakgrund i andra namnkulturer. Som efternamn kan godkännas t.ex. en förälders, far- eller morförälders eller makes förnamn eller en namnkombination bildad av dessa, om detta är förenligt med namnkulturen i fråga.  

Enligt 4 punkten kan ett efternamn som strider mot kraven på nybildade efternamn som kan godkännas efter prövning också godkännas om efternamnet med fog påvisas motsvara sökandens religiösa sed. Detta kan gälla t.ex. att sökanden har konverterat till en religion där det är brukligt att anta ett nytt efternamn. Bestämmelsen är ny men behövlig för främjande av religionsfriheten.  

Enligt 5 punkten är det möjligt att avvika från kraven på efternamn enligt 18 § också om antagandet av det nybildade efternamn som sökanden föreslår annars bör anses särskilt motiverat. Bestämmelsen motsvarar nuläget och är fortfarande behövlig. Som andra särskilt motiverade orsaker kan anses t.ex. att sökanden har använt efternamnet som sitt etablerade konstnärsnamn och i sitt yrke blivit vitt känd under namnet i fråga.  

Trots det som föreskrivs i 19 § kan namnet i ett skyddat kännetecken i enlighet med 2 mom. godkännas som efternamn för det första om namnet i fråga har burits som efternamn av sökanden eller en förfader på det sätt som avses i 1 mom. 1 punkten. Dessutom föreligger det en särskild orsak om sökanden får samtycke till namnändringen av den eller dem som innehar det skyddade kännetecknet. Bestämmelsen är ny, men den motsvarar vedertagen tillämpningspraxis för den gällande lagstiftningen. Bestämmelsen behövs för att säkerställa att tillämpningsområdet för 19 § inte blir ett alltför omfattande hinder för godkännande av namn i situationer där den som innehar ett skyddat kännetecken inte upplever att registreringen av det nybildade namnet kränker innehavarens rätt till namnet i det skyddade kännetecknet eller har fått en ömsesidigt överenskommen ersättning för detta. 

3 kap. Namnmyndigheter och förfarandebestämmelser

21 §.Namnmyndigheter. I paragrafen föreslås bestämmelser om myndigheter för behandling av namnärenden. Enligt 1 mom. avgörs ärenden som gäller för- och efternamn av den magistrat inom vars verksamhetsområde sökanden har sin hemkommun eller folkbokföringskommun. Ansökan kan lämnas in till vilken magistrat som helst. Magistraternas uppgifter har centraliserats för att effektivera verksamheten. För underhållet av det regionala nätet av magistrater kan det dock finnas behov av att överföra arbetsuppgifter magistraterna emellan. Så gör man också för närvarande. I paragrafen ingår ett bemyndigande att utfärda förordning så att uppgifter ska kunna överföras på ett smidigt sätt. Enligt bemyndigandet att utfärda förordning får bestämmelser om hur behörigheten ska fördelas mellan magistraterna utfärdas genom förordning av finansministeriet.  

I landskapet Åland sköter Statens ämbetsverk på Åland ärenden som gäller namnändring i stället för magistraten. I 1 mom. ingår därför en bestämmelse enligt vilken de bestämmelser som gäller magistraten i landskapet Åland gäller Statens ämbetsverk på Åland.  

Enligt 2 mom. kan domstolen i samband med fastställande av adoption fatta beslut om ett minderårigt adoptivbarns efternamn. Bestämmelser om bestämmande av minderårigas efternamn på grund av adoption finns i 8 §. 

Särskild sakkunnigmyndighet i frågor som gäller tillämpningen av lagen är enligt 3 mom. nämnden för namnärenden, som tillsätts av justitieministeriet. Nämnden för namnärenden inrättades 1985 för att trygga en enhetlig tillämpningspraxis av den dåvarande släktnamnslagen och lagen om förnamn samt att i tillräcklig omfattning förse andra myndigheter med sakkunnighet inom språkvetenskap och namnforsking samt i fråga om befolkningsdatasystemet. Utöver de nämnda expertområdena företräds i nämnden för namnärenden också expertisen inom släktforskning. Enligt bemyndigandet att utfärda förordning i paragrafen utfärdas bestämmelser om nämndens sammansättning och uppgifter genom förordning av statsrådet. Genom förordning av statsrådet får det dessutom utfärdas bestämmelser om det förfarande som ska tillämpas vid behandlingen av utlåtanden. Bestämmelsen motsvarar nuläget med den skillnaden att det föreslås att den aktör som tillsätter nämnden för namnärenden föreskrivs i lagen. Bemyndigandet att utfärda förordning föreslås dessutom bli preciserat så att en förordning utfärdas av statsrådet och att det genom förordning också får utfärdas bestämmelser om det förfarande som ska tillämpas vid behandlingen av utlåtanden.  

22 §.Anmälan om förnamn. I paragrafen föreslås bestämmelser om förfarandet för att uppfylla förnamnsplikten i situationer när personen inte tidigare har getts ett förnamn. 

Enligt 1 mom. ska vårdnadshavaren anmäla barnets förnamn till magistraten inom tre månader från barnets födelse. Enligt den gällande lagstiftningen ska barnets namn anmälas inom två månader från barnets födelse. Tidsfristen föreslås bli förlängd till tre månader. Det är motiverat att förlänga tidsfristen eftersom det har konstaterats att det i praktiken har varit svårt att uppfylla förnamnsplikten inom den föreskrivna tidsfristen två månader. Enligt en utredning från Befolkningsregistercentralen hade endast ca 62 procent av barnen i Finland fått ett förnamn inom 60 dygn efter födseln under tiden mellan 2011 och 2016. Procenttalet stiger till nästan 92 när det har förflutit 90 dagar från barnets födelse. Enligt uppgifter från magistraterna och församlingarna har bl.a. tidsfristerna för fastställande av faderskap lett till att namngivningen fördröjts. Trots att myndighetsbesluten i anknytning till fastställande av faderskap närmast gäller bestämmande av efternamn, anmäls barnets förnamn samtidigt med efternamnet. Detta innebär att bestämningsgrunden för efternamnet har ett direkt orsakssamband också med anmälningstidpunkten för förnamnet.  

Även praxisen i de övriga nordiska länderna talar för att tidsfristen för att anmäla namn förlängs. I Sverige är tidsfristen för att uppfylla namnplikten tre månader. I Norge, Danmark och Island är tidsfristen sex månader.  

Enligt det föreslagna 1 mom. kan anmälan fortfarande göras också till den församling i den evangelisk-lutherska kyrkan eller i den ortodoxa kyrkan där barnet är medlem. Förslaget motsvarar den gällande lagstiftningen. Det är motiverat att bevara församlingarnas ställning som mottagare av namnanmälningar. För detta talar i synnerhet att det är smidigt för befolkningen och att myndigheternas resurser används effektivt.  

Den som tar emot en namnanmälan ska utreda att namnet är lagenligt. Bestämmelsen har preciserats så att både magistraten och församlingen har skyldighet att utreda lagenligheten för namnet. Bestämmelsen motsvarar gällande tillämpningspraxis. I praktiken har det ibland varit oklart huruvida förnamnets lagenlighet har utretts eller hur församlingens personal ska förfara när förnamnets lagenlighet är ifrågasatt. Av denna orsak föreslås i 1 mom. en bestämmelse enligt vilken församlingen utan dröjsmål överföra ärendet till magistraten för avgörande om det finns skäl att befara att namnet strider mot lag, om namnet inte används från tidigare eller om det inte kan godkännas. Överföringsförfarandet är motiverat för att trygga ett enhetligt tillämpningsförfarande i fråga om de absoluta kraven på förnamn eller kraven på förnamn som kan godkännas efter prövning. Överföringsförfarandet är motiverat också på grund av att en församling inte är en sådan i 21 § avsedd namnmyndighet som kan fatta ett överklagbart beslut i ett namnärende.  

Om det inte finns något skäl att betvivla namnets lagenlighet, ska församlingen registrera det anmälda namnet i befolkningsdatasystemet på samma sätt som i dagsläget. Registreringsskyldigheten grundar sig på 25 § i lagen om befolkningsdatasystemet och Befolkningsregistercentralens certifikattjänster så den specifika bestämmelsen om registreringsskyldighet kan slopas i denna lag.  

I 2 mom. föreslås bestämmelser om tidsfristen för förnamnsplikten i andra fall än de som avses i 1 mom. Om en person inte har något förnamn när personen antecknas i befolkningsdatasystemet, ska namnet meddelas inom sex månader från det att anteckningen i befolkningsdatasystemet gjordes. Rätt att föra talan för en minderårig har enligt 43 § den minderårigas vårdnadshavare, men en minderårig som har fyllt 15 år får självständigt meddela sitt namn med stöd av 44 §. I praktiken blir en sådan situation aktuell t.ex. när en sådans person varaktigt flyttar till Finland i vars namnkultur i ursprungslandet det inte används förnamn eller när ett barn vid en internationell adoption inte ännu har fått namn i den stat varifrån barnet kommer till Finland. Bestämmelsen är ny men behövligt med tanke på de ökade internationella flyttningsrörelserna. Tidsfristen föreslås vara sex månader av den orsak att personerna i de fall som i praktiken omfattas av tillämpningsområdet ofta nyligen har kommit till landet och de har många gånger ingen uppfattning om namnskicket i den finländska kulturen. Därför är det ändamålsenligt att reservera tillräckligt med tid för namnvalet. Av särskilda skäl finns det dessutom möjlighet till flexibilitet i fråga om tidsfristen. Ett särskilt skäl kan vara t.ex. att en person har kommit till Finland under sådana förhållanden att han eller hon innan tidsfristen har löpt ut inte ens kan antas ha kunnat tänka över valet av förnamn på ett tillräckligt sätt. Namnanmälan kan i de situationer som avses i 2 mom. enligt förslaget endast göras till magistraten.  

I 3 mom. föreslås bestämmelser om åtgärder som magistraten kan vidta om skyldigheten att anmäla en minderårigs förnamn inte har uppfyllts inom den utsatta tiden. Magistraten ska då sända en uppmaning till det minderåriga barnets vårdnadshavare att uppfylla anmälningsplikten. Om anmälningsplikten inte har uppfyllts inom skälig tid från det att uppmaningen gavs, är magistraten skyldig att anmäla saken till det organ som ansvarar för socialvården i den kommun inom vars område barnet bor. Det organ som ansvarar för socialvården i kommunen ska därefter i samverkan med barnets vårdnadshavare se till att anmälningsplikten uppfylls. Anmälningsplikten är motiverad med tanke på tillgodoseendet av barnets bästa.  

I den föreslagna bestämmelsen finns ingen exakt tidsfrist för uppfyllandet av anmälningsplikten efter det att uppmaningen har sänts. Magistraten får t.ex. utifrån de uppgifter den fått av uppmaningens mottagare bedöma när den meddelar vidare om underlåtelse att uppfylla namnplikten. I uppmaningen ska dock anges en tidpunkt efter vilken meddelande till kommunens socialväsende om underlåtelse att uppfylla namnplikten görs för att åtgärder ska vidtas.  

De alternativa åtgärder som kommunen kan använda sig av nämns inte heller i bestämmelsen. Det organ som ansvarar för socialvården i kommunen har ofta en närmare kontakt till familjen än vad magistraten har och därför också en bättre möjlighet att genom förhandlingar nå ett bra resultat i namnärendet. Om förhandlingskontakten bryts har kommunen möjlighet att hos domstolen ansöka om att en ställföreträdare för intressebevakaren utses för barnets namngivning. Detta sistahandsalternativ används redan i dagsläget och grundar sig på den i 11 § i lagen om förmyndarverksamhet (442/1999) föreskrivna möjligheten att förordna en ställföreträdare för intressebevakaren i vissa situationer. Magistratens anmälningsskyldighet till socialväsendet är motiverad också på grund av att underlåtelse att uppfylla namnplikten kan vara ett tecken på att familjen behöver mer omfattande stöd.  

23 §.Anmälan om efternamn. I paragrafen föreslås bestämmelser om ett förfarande för att uppfylla efternamnsplikten i situationer när en person inte tidigare har ett förnamn. 

Bestämmelserna som gäller uppfyllande av namnplikten i 1 mom. motsvarar i huvudsak bestämmelserna i 22 §. Till denna del hänvisas till det som konstateras i detaljmotiveringen till den paragrafen. Församlingars skyldighet att överföra en efternamnsanmälan till magistraten har dock formulerats annorlunda än i fråga om förnamn. Enligt 1 mom. har församlingen skyldighet att utan dröjsmål överföra ärendet till magistraten för avgörande om det finns skäl att befara att det anmälda efternamnet eller den anmälda efternamnskombinationen strider mot lag, om det anmälda efternamnet eller den anmälda efternamnskombinationen inte kan godkännas eller om det anmälda efternamnet eller den anmälda efternamnskombinationen baserar sig på 6 § 5 mom. Enligt den bestämmelse som det hänvisas till kan i avvikelse från huvudregeln som efternamn för barnet väljas ett efternamn som bildats av en förälders eller en mor- eller farförälders namn eller av både förälderns och mor- eller farförälderns namn, om föräldern på grund av sitt medborgarskap, äktenskap eller någon annan därmed jämförbar omständighet har anknytning till en främmande stat och det efternamn som föräldrarna anmält motsvarar namnskicket i den staten.  

Möjligheten att direkt få ett efternamn i enlighet med en främmande namnkultur är jämfört med den gällande lagstiftningen ny. Samma sakkunnighet om främmande namnkulturer som den som har samlats hos magistraterna kan dock inte förutsättas av församlingarna. Av denna orsak anses det motiverat att de namnanmälningar där det som barnets efternamn uppges ett efternamn i enlighet med en främmande namnkultur alltid ska överföras till magistraten för avgörande. Det föreslås också att de namnanmälningar överförs till magistraten för avgörande där församlingen av andra orsaker misstänker lagenligheten för det anmälda namnet eller anser att efternamnet inte kan godkännas. Dessa grunder för överföring beskrivs i motiveringen till 22 §.  

I 2 mom. föreslås bestämmelser om tidsfristen för bestämmande av efternamn och efternamnsplikten i andra fall än de som avses i 1 mom. Den föreslagna tidsfristen finns i motiveringen till 22 § 2 mom. På bestämmande av efternamn tillämpas i dessa fall dessutom det som föreskrivs om bestämmande av efternamn i 6 och 7 §.  

I 3 mom. föreslås bestämmelser om bestämmande av efternamn i situationer då skyldigheten att anmäla en minderårigs förnamn inte har uppfyllts inom den utsatta tiden. Om det inte gjorts någon anmälan om en minderårigs efternamn inom utsatt tid, ska magistaten sända en uppmaning till vårdnadshavaren att uppfylla anmälningsplikten. Om anmälningsplikten inte har uppfyllts inom skälig tid från det att uppmaningen gavs, antecknas för det minderåriga barnet samma efternamn som den förälder som har fött barnet eller, om denna inte är känd, den andra förälderns efternamn. Om ingendera förälderns efternamn är känt, är magistraten skyldig att anmäla saken till det organ som ansvarar för socialvården i den kommun inom vars område barnet bor. Det organ som ansvarar för socialvården i kommunen ska därefter i samverkan med barnets vårdnadshavare se till att anmälningsplikten uppfylls. Anmälningsplikten är motiverad med tanke på tillgodoseendet av barnets bästa. Genom bestämmande av efternamn på basis av ett familjeförhållande kan uppfyllandet av barnets namnplikt främjas utan socialvårdens myndighetsåtgärder. I sådana sällsynta fall där ingendera av barnets föräldrar är känd, är det dock nödvändigt att kontakta de myndigheter som ansvarar för socialvården i kommunen där barnet är bosatt för att namnplikten ska uppfyllas. En närmare redogörelse för anmälningsplikten finns i motiveringen till 22 § 3 mom. 

24 §.Ändring av efternamn i samband med vigsel. I paragrafen föreslås bestämmelser om ändring av efternamnet i samband med vigsel.  

Enligt 1 mom. ska blivande makar som har beslutat att de vid ingående av äktenskap antar ett efternamn eller en efternamnskombination enligt 10—13 §, anmäla valet av efternamn när de begär hindersprövning. Bestämmelsen tidigarelägger de blivande makarnas namnval jämfört med den gällande lagstiftningen. Också enligt den gällande lagen ska valet av efternamn dock anmälas till vigselförrättaren före vigseln.  

En tidigareläggning av anmälan om valet av efternamn behövs, eftersom det i och med att antalet efternamnsalternativ ökar är mer problematiskt att kontrollera lagenligheten än tidigare. Av denna orsak föreslås att det i 1 mom. föreskrivs att om hindersprövning begärs hos en församling i den evangelisk-lutherska kyrkan eller den ortodoxa kyrkan och om det finns skäl att befara att det anmälda namnet strider mot lag eller namnet inte kan godkännas, ska församlingen utan dröjsmål överföra ärendet till magistraten för avgörande. Det föreslagna överföringsförfarandet är konsekvent med överföringsförfarandet i fråga om bestämmande av barns namn.  

Till kontrollen av efternamns lagenlighet anknyter också 2 mom., enligt vilket intyget över hindersprövning förutom de uppgifter som avses i 13 § i äktenskapslagen även ska innehålla ett konstaterande om att det valda efternamnet är lagenligt. Av 18 § 2 mom. i äktenskapslagen följer att vigselförrättaren har skyldighet att förvissa sig om att hindersprövning har utförts. I praktiken sker detta genom uppvisande av ett intyg över hindersprövning. Samtidigt får vigselförrättaren en försäkran om att efternamnet är lagenligt.  

I 3 mom. föreslås bestämmelser om att vardera maken vid vigseln också kan behålla sitt eget efternamn oberoende av att han eller hon i samband med hindersprövningen har anmält ett annat namnval. Bestämmelsen är behövlig med tanke på situationer där en blivande make ändrar uppfattning om sitt namnval efter hindersprövningen eller där det efter att intyget har lämnats konstateras att det valda efternamnet inte är möjligt enligt lagen. Också i en sådan situation kan vigseln förrättas, men den som vigs behåller då sitt eget efternamn vid vigseln. Om felet eller bristen upptäcks i så god tid att den som gör hindersprövningen har möjlighet att ge ett nytt intyg före vigseln, ska bristen eller felet naturligtvis korrigeras. Ett fel som gjorts av den som gör hindersprövningen ska då anses vara ett sådant vägande skäl att ett nytt intyg kan utfärdas också inom kortare tid än den tidsfrist på sju dagar efter det att hindersprövningen begärdes som föreskrivs i 13 § 2 mom. i äktenskapslagen. 

25 §.Ändring av för- eller efternamn. I paragrafen föreslås bestämmelser om förfarandet för ändring av för- eller efternamn. Enligt paragrafen kan ett namn ändras endast på ansökan, om namnärendet inte gäller för- eller efternamn som bestäms enligt anmälan eller ändring av en makes namn i samband med vigsel. Bestämmelser om dessa sätt för bestämmande av namn finns i 22—24 §. Bestämmelsen skiljer sig från den gällande lagen till den delen att genom den begränsas användningen av anmälningsförfarandet jämfört med nuläget.  

Ändringen är motiverad för att en part i framtiden ska kunna inleda ett namnändringsärende utan att han eller hon av flera blanketter ska kunna välja den som är lämplig i fallet. Alla namnändringsärenden, förutom de som gäller vigslar, ska i framtiden kunna inledas med en enda blankett i elektronisk form eller pappersform. Behovet av att övergå till en modell med en enda blankett betonas i synnerhet vid övergången till elektroniska blanketter.  

26 §.Anmälan och ansökan. I 1 mom. föreslås bestämmelser om formen för en anmälan och en ansökan som gäller för- eller efternamn. Ett namnärende görs anhängigt skriftligen oberoende av om det är en anmälan eller en ansökan om ett namn. I bestämmelsen begränsas inte skötseln av ärendet på något annat sätt. Bestämmelsen gör det möjligt att sköta ärenden både elektroniskt och personligen.  

I momentet föreslås bestämmelser också om innehållet i en anmälan eller ansökan som gäller namn. I en anmälan eller ansökan ska det önskade för- eller efternamnet anges. I ansökan ska dessutom grunderna för det nya förnamnet eller efternamnet anges. Omfattningen av de grunder som krävs i praktiken beror på arten av den grund som berättigar till att få anta namnet och på hur ovanligt namnet är. Det är dock uppenbart onödigt att lägga fram grunder för ansökan t.ex. när namnändringen grundar sig på en sådan ändring i familjeförhållandena som kan konstateras i uppgifterna i befolkningsdatasystemet eller som myndigheten annars känner till, om inte barnets bästa föranleder något annat. Det är också uppenbart onödigt att lägga fram grunder när ansökan gäller ett förnamn som allmänt används av personer av samma kön som sökanden. 

I 2 mom. föreslås det dessutom bestämmelser om när en gemensam namnansökan kan göras. Utgångspunkten är att en ansökan om namnändring är personlig. Detta innebär att med en ansökan kan man i regel ändra endast en persons namn. En namnändring är dock inte en på samma sätt en betonad personlig rättshandling som t.ex. erkännande av faderskap eller ingående av äktenskap. Därför kan en vårdnadshavare eller intressebevakare göra ansökan för den person som denna företräder. I sådana fall tillämpas bestämmelserna om en minderårigs rätt att föra talan och självbestämmanderätt i 43 och 44 §.  

En gemensam ansökan kan i enlighet med bestämmelsen göras av makar eller sådana sambor som avses i lagen. En gemensam ansökan kan dessutom göras av en förälder tillsammans med sitt minderåriga barn, om de bor i samma hushåll. Enligt bestämmelsen kan en gemensam ansökan gälla endast en situation där familjen ansöker om samma efternamn eller efternamnskombination.  

27 §.Avgörande av namnärende som gäller ett omhändertaget barn. I paragrafen föreslås bestämmelser om särskilda krav som ska uppfyllas om man vill ändra ett omhändertaget barns för- eller efternamn under tiden för omhändertagandet. 

Enligt bestämmelsen ska magistraten innan ett ärende som gäller för- eller efternamn för ett omhändertaget barn avgörs begära utlåtande om förutsättningarna för ändring av namn av det organ som ansvarar för socialvården i den kommun där barnet omhändertagits. Kravet gäller ändring av både barnets för- och efternamn. Bestämmelsen motsvarar den gällande lagstiftningen. Syftet med bestämmelsen är att beslutsfattandet i varje enskilt fall sker i enlighet med barnets bästa.  

När ett barn omhändertas med stöd av barnskyddslagen (417/2007) övergår beslutsrätten i flera frågor som gäller vården av barnet med stöd av 45 § i den lagen till det organ som ansvarar för socialvården. Rätten att fatta beslut om barnets namn övergår dock inte, eftersom denna sakkategori inte särskilt nämns i bestämmelsen. I motiveringen till 45 § i barnskyddslagen konstateras uttryckligen (RP 252/2006 rd, s. 175) att beslut om barnets namn hör enbart till barnets vårdnadshavare. Av detta och de allmänna bestämmelserna om rätt att föra talan i 43 § i denna lag följer att det för ändring av ett omhändertaget barns namn utöver ett utlåtande från organet som ansvarar för socialvården dessutom krävs aktivitet av barnets vårdnadshavare. En ansökan om att barnets namn ska ändras görs i enlighet med bestämmelsen om rätt att föra talan av barnets vårdnadshavare. Bestämmelsen om en minderårigs självbestämmanderätt i 44 § i denna lag innebär dock att om en minderårig som har fyllt 15 år och vårdnadshavaren eller en annan laglig företrädare är av olika åsikt, är den minderårigas egen åsikt avgörande. En minderårigs egen åsikt ska i enlighet med barnets ålder och utvecklingsnivå beaktas när barnets bästa bedöms med beaktande av bestämmelserna om minderårigas egen rätt att föra talan. Om det för ett omhändertaget barn ansöks om efternamnet för en fosterförälder ska det, utöver det som nämns ovan, på det sätt som avses i den föreslagna 16 § 5 punkten också fås fosterförälderns samtycke till namnändringen. 

28 §.Avgiftsfrihet för anmälningar och ansökningar. I paragrafen föreslås bestämmelser om de anmälningar och ansökningar för vilka det inte tas ut någon avgift. Enligt huvudregeln i 1 mom. tas ingen avgift ut för behandling av en anmälan. I regel tas en avgift ut för ett beslut med anledning av en ansökan. Bestämmelser om avgiftens storlek finns i lagen om grunderna för avgifter till staten och i de författningar på lägre nivå som utfärdats med stöd av den.  

I 2 mom. föreslås en förteckning över de typer av ansökningar för vilkas beslut det i regel inte tas ut någon avgift. I förteckningen ingår alla de typer av ansökningar som enligt den gällande lagstiftningen kan behandlas som anmälningsärenden utan avgift. Syftet är att behandlingen av dessa typer av ansökningar ska vara så besvärsfri som möjligt och att den behandlingstid som krävs för dem åtminstone inte ska bli längre. En gemensam nämnare för ansökningstyperna i förteckningen är att man genom dem strävar efter ett sakläge som är förknippat också med ett offentligt intresse.  

Enligt 1 punkten i momentet ska de ansökningar behandlas avgiftsfritt som gäller att ett minderårigt barn får ett efternamn eller en efternamnskombination som bärs av bägge föräldrarna. Grunden för avgiftsfriheten är att göra det möjligt att skapa en namngemenskap för familjen eller att bevara den.  

Syftet med avgiftsfriheten för ansökan enligt 2 punkten är att trygga valfriheten för föräldrarna i fråga om ett minderårigt barns efternamn i en situation då en ena förälderns föräldraskap efter barnets födelse inte ännu var fastställt när namnet skulle anmälas och det därför inte var möjligt att välja den förälderns efternamn.  

Syftet med avgiftsfriheten för ansökan enligt 3 punkten är att trygga möjligheten att ge ett barn adoptivföräldrarnas eller adoptivförälderns efternamn eller efternamnskombination i en situation när adoptionen har fastställts av domstolen men domstolen i det sammahanget inte har fattat beslut om ändring av barnets efternamn. Bestämmelsen är motiverad med tanke på upprättandet av en namngemenskap mellan barnet och barnets förälder. 

I 4 punkten har beaktats en situation där ett minderårigt barn eller barnets vårdnadshavare vill ändra barnets efternamn så att det motsvarar den rättsliga familjesamhörigheten efter att faderskapet har upphävts. Bestämmelser om en sådan situation finns i den gällande lagstiftningen i bestämmelserna om förlust av släktnamn. Som förfarande har domstolsförfarande valts. Det föreslås att bestämmelsen upphävs av de orsaker som framförs i detaljmotiveringen till 33 §. I stället föreslås en möjlighet att avgiftsfritt i magistraten ändra barnets efternamn på barnets eller dess vårdnadshavares eget initiativ i enlighet med det som magistraten anser vara ändamålsenligt för det minderåriga barnet. 

I 5 punkten har beaktats en situation där föräldern till ett minderårigt barn har ingått äktenskap eller ett registrerat partnerskap och av denna orsak tagit ett efternamn eller efternamnskombination som är gemensam för båda makarna. I det fallet kan ett barn som bor i samma familj ha ett annat efternamn än sin förälder och förälderns nya partner. För tryggande av familjens namngemenskap föreslås det en möjlighet att i en sådan situation utan avgift med den andra makens samtycke ändra det minderåriga barnets efternamn till det efternamn som båda makarna bär. Om maken till barnets förälder inte är barnets andra vårdnadshavare, kräver bestämmelsen om förande av barnets talan i 43 § dessutom att samtycke till ändring av barnets efternamn också fås från barnets andra vårdnadshavare. 

I 6 punkten föreslås en möjlighet för en minderårig som fyllt 15 år att utan avgift avstå från det ena namnet i en efternamnskombination. Det kan inte antas att ett minderårigt barn under 15 år själv ska kunna besluta om sitt val av efternamn och barnet kan när det växer upp uppleva att den efternamnskombination som föräldrarna valt är besvärlig att använda. En minderårig får vid sidan av sina vårdnadshavare rätt att självständigt föra sin talan när han eller hon fyller 15 år. Bestämmelser om rätt att föra talan i namnärenden och minderårigas självbestämmanderätt finns i 43 och 44 §. Genom den föreslagna bestämmelsen ges den som fyllt 15 år möjlighet att avgiftsfritt avstå från det ena namnet i sin efternamnskombination. Barnets möjlighet att avstå från det ena namnet i sin efternamnskombination ska vara i kraft endast under en viss tid. Efter att barnet ha blivit myndigt ska han eller hon enligt förslaget betala samma ansökningsavgift som det föreskrivs för magistratens prestationer i övrigt. 

I 7 punkten föreslås avgiftsfri behandling av en ansökan om ändring av förnamn, genom vilken sökanden vill att hans eller hennes förnamn ska motsvara den könstillhörighet som fastställts för sökanden enligt lagen om befolkningsdatasystemet och Befolkningsregistercentralens certifikattjänster. En ansökan om förnamn ska göras i samband med ansökan om fastställande av könstillhörighet eller efter det för att ansökan ska vara avgiftsfri. Möjligheten stöder bevarandet av förnamns könsbundenhet. Om sökanden önskar få sitt namn ändrat före ansökan om fastställande av könstillhörighet, måste undantaget från förnamns könsbundenhet avgöras separat i varje enskilt fall. I sådana fall är det motiverat att betala en normal ansökningsavgift. En normal ansökningsavgift tas också ut när sökanden ansöker om ett nytt förnamn efter det att han eller hon redan en gång har ändrat sitt namn så att det motsvarar sökandens kön. 

29 §.Kungörelse om ett ansökt nybildat efternamn samt framställande av anmärkning. I paragrafen föreslås bestämmelser om magistratens skyldighet att före godkännandet kungöra ett nybildat efternamn samt möjligheten att framställa en anmärkning. Enligt 1 mom. ska magistraten kungöra ett sådant ansökt nybildat efternamn på sin webbplats som magistraten anser att det inte finns några hinder för att godkänna. Ett ansökt nybildat efternamn kan godkännas först då 30 dagar har förflutit efter att namnet kungjordes på magistratens webbplats. 

Enligt 2 mom. får en anmärkning framställas mot ett nybildat efternamn som magistraten har kungjort. Rätt att framställa en anmärkning har den som anser att sökandens nybildade efternamn står i strid med bestämmelserna i 18 § 2 punkten eller 19 § och att ett godkännande av ansökan kränker hans eller hennes rätt. I punkterna hänvisas till efternamn som är vedertagna i en viss allmänt känd och historiskt betydande inhemsk eller utländsk släkt eller som kan förväxlas med ett skyddat kännetecken. Ett sådant nybildat efternamn kan inte godkännas annat än med stöd av ett sådant särskilt skäl som avses i 20 §. 

Enligt 3 mom. ska en anmärkning framställas skriftligen till magistraten inom 30 dagar från den dag då ansökan kungjordes genom publicering på magistratens webbplats. Den föreslagna tidsfristen är inte ovillkorlig. En anmärkning som framställts efter att tidsfristen har löpt ut kan enligt förslaget beaktas, om ärendet ännu inte har avgjorts.  

Bestämmelsen motsvarar delvis den gällande lagstiftningen. Rätten att framställa anmärkning enligt den gällande lagstiftningen är dock avsevärt mer omfattande och täcker utöver nybildade efternamn också alla befintliga efternamn om vilka det har begärts utlåtande från nämnden för namnärenden. En så omfattande informationsskyldighet kan inte längre anses vara ändamålsenlig med beaktande av att det enligt uppgifter från magistraterna ytterst sällan görs anmärkningar och en framställning av en anmärkning hindrar inte nödvändigtvis att efternamnet godkänns, om de krav som ställs i lagen uppfylls. Möjligheten till anmärkning försenar godkännandet av ett efternamn med minst 30 dygn och genomförandet av den ökar också kostnaderna för namnansökningarna, eftersom namnansökningar i dagsläget kungörs i Officiella tidningen och kostnaderna för kungörelsen tas ut hos sökanden. I den modell som nu föreslås inskränks kungörelseplikten till nybildade efternamn och kanalen för kungörelse överförs till magistraternas webbplats. Kostnaderna för kungörelserna kan fortfarande med stöd av lagen om grunderna för avgifter till staten kanaliseras till ansökningsavgifterna, men kostnaderna för dem bedöms som mer måttliga jämfört med den nuvarande kanalen för kungörelser. I enlighet med bemyndigandet i momentet kan det genom förordning av statsrådet utfärdas bestämmelser om innehållet i meddelanden som publiceras på webbplatsen.  

30 §.Utlåtande av nämnden för namnärenden. I paragrafen föreslås bestämmelser om de typer av ansökningar för vilkas del magistraten ska begära utlåtande av nämnden för namnärenden. Skyldigheten att begära utlåtande av nämnden för namnärenden begränsar sig dock endast till de ansökningar som inte ska överföras till en annan myndighet, lämnas utan prövning eller omedelbart avslås. Det ska alltså inte begäras något utlåtande av nämnden för namnärenden i fråga om ansökningar som lämnats till fel myndighet eller där de fel och brister, som inte korrigerats, är så uppenbara att ansökan omedelbart lämnas utan prövning eller förkastas. På överföring och komplettering av en handling tillämpas kompletterande bestämmelserna i förvaltningslagen (434/2003). Syftet med paragrafen är begränsa antalet namnansökningar som sänds till nämnden för namnärenden till de ansökningar där den sakkunnighet som nämnden tillhandahåller mest effektivt kommer till användning. Syftet med begränsningen är också att undvika onödigt överlappande myndighetsarbete och att förkorta den genomsnittliga behandlingstiden för namnansökningar. 

Enligt 1 mom. 1 punkten ska magistraten begära ett utlåtande av nämnden för namnärenden om ansökan gäller ett förnamn, om det finns grundad anledning att befara att namnet inte uppfyller de krav som anges i 1—3 §. Det är då fråga om ett förnamn vars godkännande är ifrågasatt på grund av att det inte uppfyller de krav som ställs i lagen. Om magistraten anser att en namnansökan ska förkastas på förfaringsmässiga grunder, finns det ingen skyldighet att begära utlåtande. En orsak att förkasta en namnansökan på förfaringsmässiga grunder är t.ex. att namnansökan förkastas på grund av att samtycke av den andra vårdnadshavaren till en ansökan om förnamn för en minderårig saknas. I fråga om namnansökningar som magistraten godkänner har den ingen skyldighet att begära utlåtande, om den inte själv anser att det finns särskilda skäl i enlighet med 2 mom. till detta. 

Enligt 2 punkten ska magistraten begära ett utlåtande av nämnden för namnärenden också om ansökan gäller ett nybildat efternamn som sökanden inte har burit tidigare. En sökande har i praktiken alltid rätt att återgå till ett efternamn som han eller hon har använt tidigare. Av denna orsak är det inte ändamålsenligt att begära utlåtande om ansökan av nämnden för namnärenden. 

Enligt 3 punkten ska magistraten begära ett utlåtande av nämnden för namnärenden om ansökan gäller ett efternamn som sökandens förfäder har burit och i fråga om vilket senaste anteckning i en handling har gjorts före 1900. Avsikten är att magistraterna självständigt ska kunna fatta beslut genom att förlita sig på anteckningar som gjorts 1900 och senare i befolkningsdatasystemet eller kyrkliga register. Bedömningen av etableringen och rättstavningen av namn på basis av äldre anteckningar än dessa är inte entydig. Därför har det ansetts som ändamålsenligt att i fråga om sådana ansökningar alltid begära utlåtande av nämnden för namnärenden.  

Enligt 2 mom. ska magistraten begära utlåtande av nämnden för namnärenden i ett ärende som gäller för- eller efternamn också om magistraten själv anser att det finns särskilda skäl till det. Bestämmelsen begränsar inte möjligheten att begära utlåtande endast till ansökningsärenden, utan utlåtande kan också begäras för anmälningsärenden, om magistraten anser att det finns något särskilt skäl till detta. Den nuvarande begränsade möjligheten att begära utlåtande har upplevts som en brist i magistraterna och syftet är korrigera detta genom den föreslagna bestämmelsen. 

När magistraten begär utlåtande av nämnden för namnärenden ska naturligtvis förvaltningslagens bestämmelser om hörande av en part iakttas när ärendet avgörs. Enligt 34 § i förvaltningslagen ska en part innan ett ärende avgörs ges tillfälle att framföra sin åsikt om ärendet och avge sin förklaring med anledning av sådana yrkanden och sådan utredning som kan inverka på hur ärendet kommer att avgöras. Magistraten ska därmed innan ärendet avgörs höra parten, om nämnden för namnärenden inte ger ett bifallande utlåtande i ärendet.  

I 3 mom. föreslås dessutom att det genom förordning av statsrådet kan utfärdas bestämmelser om att utlåtande av nämnden för namnärenden inte ska begäras om de ansökningar som närmare anges i förordningen. Bemyndigandet att utfärda förordning är behövligt så att innehållet i begäran om utlåtande och det totala antalet begäran som sänds till nämnden för namnärenden i ett senare skede kan preciseras för undvikande av överlappande uträttande och behandling av ärenden hos myndigheter. Det är möjligt att i ett senare skede slopa utlåtandeförfarandet för nämnden för namnärenden, om en tillämpningspraxis har etablerats och ärenden som gäller ändring av namn upplevs så enkla att avgöra att skyldigheten för nämnden för namnärenden att ge utlåtande anses förlänga behandlingen av namnärenden i onödan. En motsvarande möjlighet finns också i den gällande lagstiftningen.  

31 §.Avgörande av namnärenden. I 1 mom. föreslås bestämmelser om avgörande av ärenden som baserar sig på anmälan. Ett namnärende anses avgjort den dag som magistraten eller en i 22—24 § avsedd församling har fört in namnet i befolkningsdatasystemet.  

Enligt 2 mom. avgör magistraten ett namnärende som baserar sig på en sådan anmälan om namn som inte kan antecknas i enlighet med anmälan utan har överförts till magistraten för avgörande. Kan inte magistraten bifalla det anmälda namnet fattar den beslut i saken. Ett namnärende som baserar sig på ansökan avgörs av magistraten, oberoende av om beslutet är positivt eller negativt.  

Enligt 2 mom. ska om ingen anmärkning har framställts mot ansökan, det godkända namnet utan dröjsmål införas i befolkningsdatasystemet. Namnet förs alltså in i registret före beslutet har vunnit laga kraft. Undantag från detta är naturligtvis en situation där en anmärkning har framställts. Om inte någon anmärkning har gjorts, så har ingen behov av rättsskydd i anledning av det bifallande beslutet, vilket innebär att ett beslut som inte har vunnit laga kraft inte utgör något hinder för registeranteckningen.  

I 3 mom. föreskrivs att magistratens avgörande ska ges till nämnden för namnärenden för kännedom. Bestämmelser om detta finns i nuläget på förordningsnivå. Det har ansetts som mer ändamålsenligt att föreskriva om saken i lag. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak den gällande regleringen, men användningsområdet har preciserats. Enligt förslaget begränsas informationsskyldigheten till endast de avgöranden om namn där ett utlåtande har begärts av nämnden för namnärenden. Den föreslagna begränsningen behövs för undvikande av överlappande myndighetsarbete. Enligt förslaget ska informationsskyldigheten däremot också gälla de anmälningsärenden där ett utlåtande har begärts före ärendets avgörande. Skyldigheten är därmed inte beroende av om något beslut slutligen fattas i ärendet. Kravet på en kopia har slopats i förslaget och informationssättet har lämnats öppet att avgöras i tillämpningspraxis. Informationssättet kan utöver en kopia vara t.ex. en elektronisk länk.  

Bestämmelserna i paragrafen kompletterar bestämmelserna i förvaltningslagen, som ska tillämpas som allmän lag, när det gäller förfaranden som ska tillämpas vid behandlingen och avgörandet av ett förvaltningsärende.  

32 §.Rättelse av uppgifter och sökande av ändring. I 1 mom. föreslås en informativ hänvisning till lagen om befolkningsdatasystemet och Befolkningsregistercentralens certifikattjänster. I 76 § i den lagen finns bestämmelser om rättelse av uppgifter i fråga om registeranteckningar i befolkningsdatasystemet. I det fall att det gäller en rättelse av ett beslut som gäller ett namn ska till denna del förvaltningslagen tillämpas.  

I 2 mom. föreslås bestämmelser om sökande av ändring i beslut fattade av magistraten. Magistratens beslut får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen (586/1996). Ändring kan sökas endast i ärenden som avgjorts genom beslut. Eftersom bifallande beslut i ärenden som grundar sig på anmälan görs genom en registeranteckning uppstår inte något överklagbart förvaltningsbeslut i fråga om dem. Något omprövningsförfarande införs inte. Ärendet har övervägts individuellt redan när förvaltningsbeslutet fattades och en fas med begäran om omprövning kunde grundlöst förlänga den totala behandlingstiden. Magistraten har dessutom i oklara fall skyldighet att begära utlåtande av nämnden för namnärenden.  

Vem som har rätt att söka ändring bestäms enligt förvaltningslagen. Rätt att överklaga har därmed de aktörer som direkt berörs av beslutet. Åtminstone den som gör en anmälan, en ansökan eller framställer en anmärkning om ett namn har rätt att överklaga. Rätt att söka ändring har på samma sätt andra aktörer som direkt anknyter till ärendet, t.ex. den som ger sitt samtycke i ärenden som kräver samtycke och ett barns båda vårdnadshavare. Förvaltningsdomstolens beslut får överklagas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. De föreslagna bestämmelserna om ändringssökande motsvarar det rådande rättsläget. Hänvisningen till lagen om befolkningsdatasystemet och Befolkningsregistercentralens certifikattjänster är dock ny.  

I 2 mom. föreslås dessutom att förvaltningsdomstolens och högsta förvaltningsdomstolens beslut i ett namnärende ska sändas till nämnden för namnärenden för kännedom. Bestämmelsen är ny, men den motsvarar i huvudsak bestämmelsen i samma sak i den gällande namnförordningen. På samma sätt som i fråga om magistratens informationsskyldighet när det gäller avgöranden föreslås det också att förvaltningsdomstolens och högsta förvaltningsdomstolens informationsskyldighet föreskrivs i lagen. Kravet på kopia av beslutet har dock slopats. Till denna del hänvisas till det som har framförts i detaljmotiveringen för 31 § 3 mom.  

33 §.Förlust av efternamn. I paragrafen föreslås bestämmelser om en situation där den rätt till ett nytt efternamn som beviljats en person i så pass väsentlig grad kränker en annan persons rätt till skydd av ett namn eller kännetecken att det är befogat att i tingsrätten väcka talan om att efternamnet ska förklaras förverkat. En ändring av efternamnet i efterhand mot bäraren av efternamnets vilja innebär mer olägenhet än att avslå det vid ansökningsförfarandet. Av denna orsak kan en förlust av efternamn bli aktuell endast när en annan persons rätt till skydd av ett namn eller ett kännetecken kränks i väsentlig grad. Vid bedömningen av graden av väsentlighet kan uppmärksamhet fästas vid t.ex. den ekonomiska förlust som kränkningen orsakar eller vid hur ovanligt efternamnet är. 

Rätten för innehavaren av namnet eller kännetecknet att föra talan i fråga om förlust av efternamn anses behövlig i synnerhet med tanke på att det i förvaltningsärenden som gäller ändring av efternamn inte är möjligt att grundligt utreda skyddet för sådana rättsinnehavare. Trots att den som bär ett skyddat namn har möjlighet att framställa en anmärkning i fråga om ett nybildat efternamn, innefattar denna möjlighet inte de namn som används redan sedan tidigare. Möjligheten att framställa en anmärkning är också mycket tidsbegränsad, så enbart omständigheten att rättsinnehavaren inte har framställt en anmärkning hindrar inte att talan väcks. 

Tidsfristen för väckande av talan om förverkande av efternamn är fem år. Tidsfristen börjar löpa från det att det nya efternamnet har antecknats i befolkningsdatasystemet. Talan förs i den tingsrätt som föreskrivs i 10 kap. i rättegångsbalken.  

Bestämmelsen om förlust av efternamn är begränsad till att endast reglera frågan huruvida den som sitt efternamn fått ett skyddat namn eller kännetecken kan förpliktas att inom en viss tid ta tillbaka sitt tidigare efternamn. Vid rättegången avgörs t.ex. inte om den person som fått det skyddade namnet eller kännetecknet får använda sitt nya efternamn som firma eller varumärke i näringsverksamhet eller som konstnärsnamn i litterär eller konstnärlig verksamhet. 

Möjligheten att väcka talan i fråga om att efternamnet ska förklaras förverkat motsvarar den gällande lagstiftningen. I förslaget har däremot bestämmelsen i den gällande lagstiftningen slopats i fråga om att det är möjligt att väcka talan om förlust av släktnamn också i en situation där faderskapet till ett barn har upphävts och mannen i domstolen kräver att barnets släktnamn ska förverkas till följd av att faderskapet har upphävts. Den bestämmelsen anses inte längre med tanke på genomförandet av mannens och barnets rättigheter motsvara den nuvarande uppfattningen om proportionalitet eller ändamålsenlighet vid förfaranden i namnärenden.  

4 kap. Bestämmelser som hör till den internationella privaträttens område

34 §.Bestämmande av namn. Med bestämmande av efternamn avses i den föreslagna bestämmelsen att namn fås eller ändras på grund av familjeförhållanden. Som uttryckliga exempel nämns födelse, ingående eller upplösning av äktenskap, fastställande eller upphävande av föräldraskap och adoption. Enligt paragrafen är det fråga om bestämmande av efternamn när erhållandet eller ändringen direkt grundar sig på en bestämmelse i lag eller när namnet fås eller ändras på grund av en anmälan till en behörig myndighet. 

Det är fråga om sådant bestämmande av namn som avses i paragrafen t.ex. när ett barn med stöd av 6 § får föräldrarnas gemensamma efternamn eller samma efternamn som barnets helsyskon har. Sett ur synvinkeln för den internationella privaträtten är det fråga om bestämmande av efternamn också när en make vid ingående av äktenskap tar sin makes efternamn eller bildar en efternamnskombination av sitt eget och makens efternamn.  

Ett sådant bestämmande av namn som avses i paragrafen innefattar också de fall där ett efternamn som fås eller ändras inte är fast anknutet till ändringar i den familjerättsliga ställningen, utan har lämnats beroende av personens eller hans eller hennes rättsliga företrädares vilja till den delen att det i lagen föreskrivs en möjlighet välja efternamn inom ramarna för de i lagen föreskrivna alternativen eller att besluta att efternamnet inte ändras, trots att det sker förändringar i familjeförhållandena. Ett bestämmande av efternamn av det slaget är t.ex. att föräldrarna har möjlighet att välja barnets efternamn om de när de anmäler barnets efternamn har olika efternamn, eller när blivande makar har möjlighet att genom anmälan som gemensamt efternamn anta den enas efternamn eller genom anmälan behålla sina egna efternamn. Det väsentliga är då att valet eller ändringen av efternamnet görs genom en anmälan till myndigheten utan att myndigheten meddelar något rättsligt bindande beslut i ärendet.  

Som ett sådant bestämmande av efternamn som avses i bestämmelsen kan betraktas också ett oförändrat och bestående efternamn som fåtts i ett common law-land på basis av eller trots förändringar i familjeförhållandena. Trots att användningen av efternamn i dessa länder snarare anses som en sedvänja än en rättslig företeelse, är bestämmelserna om bestämmande av efternamn eller ändring av det vid förändrade familjeförhållanden så pass etablerade, att de kan jämställas med rättsregler. I det fallet att det har ansökts om bekräftelse av registermyndigheten eller domstolen, jämställs situationen med ett myndighetsbeslut. 

Paragrafen motsvarar den gällande regleringen med undantag av att den föreslagna ordalydelsen nu innefattar både för- och efternamn. Samma ändring har gjorts i alla bestämmelser i detta kapitel. De begrepp som används i paragrafen har också moderniserats. 

35 §.Tillämplig lag vid bestämmande av namn. Enligt 1 mom. ska finsk lag tillämpas på bestämmande av namn om den vars namn ska bestämmas är bosatt i Finland när grunden för bestämmandet av namnet uppkommer eller när anmälan om namn görs. Enligt 2 mom. ska på motsvarande sätt i fråga om en person som är bosatt utomlands på bestämmande av personens namn tillämpas lagen i den stat där personen är bosatt. I det senare fallet visar bestämmelsen dock inte på den tillämpliga materiella lagen, utan detta är beroende av de internationellt privaträttsliga bestämmelserna i den stat där personen är bosatt: den stats lag ska tillämpas som myndigheten i staten i fråga skulle tillämpa i det aktuella fallet. Om lagvalsreglerna i den stat där personen är bosatt utgår från principen om bostadsort, ska denna stats materiella bestämmelser om namn tillämpas. I det fallet att man i den stat där personen är bosatt iakttar medborgarskapsprincipen, ska det också vid avgörandet i Finland av bestämmandet av namn tillämpas de materiella bestämmelserna i det land vars medborgare personen är.  

I bestämmelsen har som anknytning valts personens bostadsort i stället för hemvist, som används i den gällande lagen. Det är motiverat att ändra anknytningen eftersom numera används bostadsort mer allmänt än hemvist som internationell privaträttslig anknytning i person- och familjerätten i Finland samt i internationella författningar. Ändringen förverkligar den allmänna strävan att harmonisera de anknytningar som används. Som begrepp inom den internationella privaträtten står hemvist och bostadsort mycket nära varandra. Ändringen bedöms inte medföra några stora förändringar jämfört med nuläget. Skillnaden är närmast den att vid bedömningen av i vilket stat personen har bostadsort beaktas det inte om personen har haft för avsikt att stadigvarande vara bosatt i landet, utan bedömningen görs utifrån ren fakta. Strävan är då att hitta den stat där personen i fråga de facto har sin huvudsakliga livsmiljö. 

Vid tillämpningen av 1 och 2 mom. ska som den avgörande tidpunkten betraktas den tidpunkt när grunden för att få namnet eller ändra det uppstod. Om det för att få eller ändra namnet krävs en anmälan till en myndighet, ska på motsvarande sätt den sökandes bostadsort när anmälan görs vara det avgörande. En person som vid den avgörande tidpunkten med tanke på bestämmandet av namnet har haft bostadsort i en främmande stat lyder därmed inte retroaktivt under finsk lag när han eller hon flyttar till Finland. 

Enligt 3 mom. har finska medborgare som är bosatta i en annan stat rätt att yrka att finsk lag ska tillämpas på bestämmandet av namn. Yrkandet kan framföras t.ex. i samband med ansökan om pass eller när en finsk medborgare som varaktigt bott utomlands flyttar tillbaka till Finland. Enligt bemyndigandet i momentet utfärdas bestämmelser om den myndighet som yrkandet ska riktas till genom förordning av statsrådet. 

I Finland, Norge, Sverige och Danmark tillämpas i namnärenden principen om bostadsort eller hemvist i stället för medborgarskapsprincipen. Av denna orsak och eftersom det av praktiska skäl i de nordiska relationerna är viktigt att i så stor omfattning som möjligt sträva efter erkännande av det rättsläge som grundar sig på lagarna i ett annat nordiskt land, anses det inte som ändamålsenligt att valmöjligheterna för finska medborgare ska gälla de situationer när personen i fråga har bostadsort i Norge, Sverige eller Danmark. Exempelvis bedöms bestämmandet av namn för en finsk medborgare som är bosatt i Sverige alltid enligt svensk lag.  

En isländsk medborgare har med stöd av de internationellt privaträttsliga bestämmelserna i den gällande namnlagen haft rätt att kräva att hans eller hennes namn ska bestämmas i enlighet med det isländska namnsystemet. Det är möjligt att slopa den särskilda regleringen i och med att de materiellträttsliga bestämmelserna i Finland föreslås bli ändrade så att de i större omfattning än tidigare beaktar personens anknytning till en främmande stat och till det namnskick som iakttas där.  

När en domstol i Finland fastställer en adoption, bestäms i enlighet med 4 mom. ett minderårigt barns efternamn enligt finsk lag. I dessa situationer tillämpas finsk lag oberoende av var barnet har sin bostadsort. 

I 5 mom. finns en bestämmelse med tanke på en situation där en person vid den tidpunkt som har betydelse för bestämmandet av namnet inte har bostadsort någonstans alls. I ett sådant fall ska lagen i den stat tillämpas som den som saken gäller, med beaktande av alla omständigheter, har den närmaste anknytningen till. Bestämmelsen blir tillämplig t.ex. när en asylsökande endera gifter sig i Finland eller får ett barn här, men ursprungslandet inte längre kan anses vara personens bostadsort och inte heller kan man anse att hans eller hennes bostadsort har flyttats till Finland. I det fallet bestäms den tillämpliga lagen vid bestämmandet av namn utifrån lagen i den stat som personen i det enskilda fallet har närmast anknytning till.  

Med undantag för de ändringar som gäller anknytningen till bostadsort, den tillämpliga lagen för personer utan bostadsort och den differentierade behandlingen av isländska medborgare motsvarar bestämmelserna den gällande lagstiftningen. Dock har de använda begreppen och bemyndigandet att utfärda förordning uppdaterats.  

36 §.Finsk myndighets behörighet i namnärenden. I 1 mom. föreslås bestämmelser om en finsk myndighets behörighet i ärenden som gäller ändring av namn. Behörigheten för en finsk domstol att pröva ärenden som gäller ett yrkande på förlust av efternamn föreskrivs i 2 mom. och i 3 mom. finns bestämmelser om den allmänna behörigheten i fråga om barnets namn när en adoption fastställs. I 4 mom. finns bestämmelser om behörighet grundad på nära anknytning, s.k. forum necessitatis. 

Enligt huvudregeln i 1 mom. har en finsk myndighet behörighet i ärenden som gäller ändring av ett namn, om personen är bosatt i Finland. I bestämmelsen har som anknytning valts personens bostadsort i stället för hemvist, som används i den gällande lagen. Valet har motiverats i detaljmotiveringen till 35 §.  

I fråga om finska medborgare har behörigheten dessutom utvidgats till förmån för medborgarskapsprincipen så att ärenden som gäller ändring av namn kan utredas här, trots att personen inte har sin bostadsort i Finland, om personen är finsk medborgare och har bostadsort i någon annan stat än Danmark, Norge eller Sverige.  

En finsk medborgare med bostadsort i Danmark, Norge eller Sverige kan inte få sitt namnändringsärende utrett i Finland, utan personen måste ansöka om ändringen i den stat han eller hon är bosatt. Detta beror på att ett avgörande som har meddelats i Finland inte betraktas som giltigt i de nämnda staterna. Bestämmelsen uttrycker dessutom det mer allmänna nordiska strävandet efter att myndigheterna i endast ett nordiskt land har den allmänna behörigheten. Eftersom den gällande namnlagstiftningen i Island skiljer sig från lagstiftningen i de övriga nordiska länderna, kan enligt 1 mom. ett namnändringsärende som gäller en finsk medborgare som stadigvarande bor i Island behandlas i Finland.  

I fråga om finska medborgare har bemyndigandet utvidgats i förhållande till den gällande lagen. Enligt den gällande lagen är finska myndigheters behörighet i ärenden som gäller en finsk medborgare beroende av om ett beslut meddelat i Finland erkänns av den stat där personen har bostadsort. Det har ofta visat sig vara svårt att få redogörelser över innehållet i lagen och bestämmelser om erkännande av beslut om namn, i synnerhet i fråga om mer avlägsna länder. Av denna orsak har finska myndigheter inte alltid kunnat utreda finska medborgares ansökan om ändring av namn. Det har varit särskilt svårt i situationer där medborgarskapsprincipen iakttas i lagstiftningen på sökandens bostadsort och därmed har myndigheterna i den stat sökanden är bosatt inte heller kunnat utreda namnändringsärendet. Genom en utvidgning av grunden för behörighet utifrån medborgarskap är syftet att tillhandahålla bättre tjänster för finska medborgare också i situationer där medborgaren bor i en främmande stat utanför de nordiska länderna.  

Med talan om förverkande av namn avses den i 33 § 2 mom. avsedda talan om att ett efternamn ska förklaras förverkat i det fall att någon har fått ett efternamn som vid användningen i väsentlig grad kränker rätten till ett skyddat namn eller kännetecken. I ett sådant fall är en finsk domstol behörig endast om svaranden har bostadsort i Finland. 

När en adoption fastställs i Finland, kan domstolen fatta beslut om ett minderårigt barns efternamn. I överensstämmelse med bestämmelserna om bestämmande av efternamn i samband med adoption föreslås det i 3 mom. att en finsk domstol i samband med fastställelsen av en adoption ska ha behörighet att fatta beslut om ett minderårigt barns efternamn trots att barnet inte har bostadsort här. 

I paragrafens 4 mom. föreslås en bestämmelse om behörighet grundad på nära anknytning, s.k. forum necessitatis. Förutom i de situationer som anges i 1—3 mom. ska en finsk myndighet enligt förslaget ha befogenhet att behandla ett namnärende, om ärendet inte kan avgöras i den främmande stat där sökanden är bosatt och det finns ett synnerligen vägande skäl till att ärendet ska avgöras i Finland. Detta kan bli aktuellt om staten där sökanden har sin bostadsort är i ett kaotiskt tillstånd.  

Med undantag av anknytningen till bostadsort och det nya 4 mom. motsvarar bestämmelserna den gällande lagstiftningen. Ett beslut meddelat i Finland erkänns som giltigt i den stat där personen har sin bostadsort. Ett beslut meddelat i Finland kan anses som giltigt i den stat där personen är bosatt bl.a. av den orsak att medborgarskapsprincipen iakttas där. Om utgångspunkten är att principen om bostadsort iakttas i den stat där personen bor, men det beslut som meddelats i Finland ändå anses giltigt på grund av medborgarskapsanknytningen, finns det inte heller något hinder för att i Finland utreda ett namnändringsärende för en finsk medborgare. Eftersom en finsk myndighet är skyldig att på tjänstens vägnar utreda om den är behörig i saken, kan myndigheten i den aktuella situationen vara tvungen att skaffa en utredning över innehållet i den främmande statens lagstiftning. 

37 §.Ärenden som är anhängiga utomlands. I paragrafen finns en bestämmelse i fråga om inverkan i Finland av ärenden som är anhängiga utomlands, s.k. litispendens. Med detta avses huruvida myndighetsbehandlingen av ett namnärende här påverkas av att det i samband med behandlingen har kommit fram att samma ärende redan tidigare har blivit anhängigt i en annan stat. Myndigheten har dock ingen aktiv skyldighet att utreda om ärendet är anhängigt i en annan stat. 

Enligt bestämmelsen uppstår litispendens om det är uppenbart att beslutet i ärendet kommer att erkännas i Finland. Om detta kan anses uppenbart, ska de finska myndigheterna avbryta behandlingen av samma ärende som senare gjorts anhängigt här tills det har klarlagts om det utländska beslutet kommer att erkännas i Finland. Om beslutet erkänns, förfaller ärendets behandling här. Bestämmelsen motsvarar de allmänna principer som tillämpas i vår internationella processrätt.  

Kan man däremot inte anse det som uppenbart att det beslut som meddelas i en främmande stat erkänns i Finland, kan behandlingen av ärendet fortsätta i Finland trots det förfarande som är anhängigt i den främmande staten. En sådan situation kan uppstå i synnerhet på grund av att myndighetens behörighet i den främmande staten som sådan grundar sig på en omständighet som enligt 39 § inte i Finland anses utgöra en godtagbar grund för behörigheten eller att det i förfarandet ingår ett sådant fel eller en sådan brist som enligt den paragrafen utgör en grund för att inte erkänna det utländska beslutet. 

Man kan dock inte hänvisa till litispendens i fall där det medför oskäligt dröjsmål att vänta på det utländska beslutet jämfört med att ärendet avgörs i Finland. Enligt 2 mom. kan finska myndigheter i en sådan situation antingen låta bli att avbryta behandlingen av ett ärende eller besluta att en avbruten behandling ska fortsätta. För en fortsatt behandling ska det visas på de omständigheter på grund av vilka det med beaktande av omständigheterna inte går att få ett avgörande av den utländska myndigheten inom en rimlig tid. 

Jämfört med nuläget är denna bestämmelse ny, men den anses på ett allmänt plan som behövlig för att undvika överlappande myndighetsarbete vid myndigheterna i två olika stater under den tid behandlingen av ärendet pågår.  

38 §.Tillämplig lag i namnärenden. När en finsk myndighet enligt 36 § är behörig att utreda en ansökan eller ett käromål som gäller ett namn, ska saken avgöras i enlighet med finsk lag. Bestämmelsen motsvarar nuläget. 

39 §.Giltigheten i Finland av att nytt namn tagits i bruk. Bestämmelser om bestämmande av namn med familjeförhållanden som grund finns i 35 § och om ändring eller förlust av namn på grund av erkännande av ett beslut som fattats i en främmande stat i 40 §. Om en person i någon annat fall än de som avses i 35 och 40 § de facto har tagit ett nytt namn i användning i en främmande stat, kan namnet med stöd av 39 § betraktas som ett giltigt namn också i Finland. Förutsättningen är då att det var tillåtet att ta namnet i användning i den stat där den berörda personen hade sin bostadsort vid den tidpunkt när namnet togs i användning. 

Exempelvis i vissa common law-länder är en persons namn inte en rättslig utan en faktisk fråga. Som en persons namn betraktas det namn under vilket personen vedertaget är känd. Om t.ex. en finsk medborgare bor stadigvarande i Storbritannien och där har tagit ett nytt namn, kan det antagna efternamnet i enlighet med den föreslagna bestämmelsen godkännas som giltigt i Finland, trots att personen i det pass som utfärdades före namnändringen fortfarande bär sitt tidigare namn. Förutsättningen är att personen lägger fram en tillräcklig utredning över att han eller hon under tiden som han eller hon bodde i Storbritannien stadigvarande tagit det andra namnet i användning. Bestämmelsen motsvarar nuläget med den skillnaden att hänvisningen till hemvist har ändrats till bostadsort.  

40 §.Erkännande av utländska beslut. Det föreslås att det i fråga om erkännandet av utländska beslut om namn föreskrivs att utgångspunkten är principen om bostadsort, men att också ett beslut meddelat i den stat där en person har hemvist eller är medborgare är giltigt i Finland. Enligt paragrafen erkänns ett i en främmande stat meddelat laga kraft vunnet beslut genom vilket ett efternamn har ändrats eller förklarats förverkat som giltigt i Finland om något av följande villkor uppfyllts när beslutet meddelades: 

1) beslutet har meddelats av en myndighet i den stat där personen är bosatt (1 mom.), 

2) beslutet har meddelats av en myndighet i den stat där personen har sin hemvist (1 mom.), 

3) beslutet har fattats av en myndighet i en annan stat, men det erkänns som giltigt av den stat där den som saken gäller är bosatt eller har hemvist (1 mom.), eller 

4) beslutet har meddelats av en myndighet i den stat vars medborgare personen är (2 mom.). 

Beslut meddelade i andra stater än den där personen har sin bostadsort, hemvist eller vars medborgare han eller hon är, är med stöd av de villkor som nämns i 3 punkten giltiga t.ex. när den stat där personen har sin bostadsort eller hemvist med stöd av ett internationellt fördrag erkänner beslutet i staten i fråga som giltigt oberoende av personlig anknytning.  

I paragrafen avses beslut av både domstolar och av administrativa myndigheter. I enlighet med de allmänna principerna erkänns endast beslut som vunnit laga kraft, dvs. beslut i vilka ändring inte får sökas genom ordinära rättsmedel. Ett villkor för erkännande är att beslutet har vunnit laga kraft i ursprungsstaten. Om beslutet inte har vunnit laga kraft i ursprungsstaten t.ex. eftersom ändring har sökts i beslutet, det har upphävts eller ersatts med ett beslut som meddelats i ursprungsstaten eller som erkänts av ursprungsstaten, erkänns beslutet inte heller i Finland. 

Enligt paragrafen erkänns ett beslut om ett namn som meddelats i en främmande stat endast om ett namn har ändrats till ett annat eller förklarats förverkat genom beslutet. Ett avgörande genom vilket en ansökan om en namnändring eller ett yrkande på att ett namn ska förklaras förverkat har förkastats erkänns däremot inte i Finland. Det är en annan sak att t.ex. ett avgörande genom vilket en ansökan om namnändring har förkastats i ett namnärende i Finland kan utgöra bevis vid bedömning av t.ex. skyddet för en utländsk släkts efternamn. 

Bestämmelserna motsvarar nuläget med den skillnaden att i de situationer som avses i 1 mom. ska utöver en anknytning genom hemvist eller medborgarskap också en anknytning genom bostadsort betraktas som en tillräcklig anknytning.  

41 §.Vägran att erkänna utländska beslut. I paragrafen anges vilka omständigheter som utgör hinder för att ett beslut som meddelats i en främmande stat erkänns i Finland, trots att de villkor som föreskrivs i 38 § föreligger. I paragrafen avses beslut både av domstolar och av administrativa myndigheter. Det är meningen att förteckningen över grunderna för vägran ska vara uttömmande. 

I 1 punkten ingår en bestämmelse om s.k. indirekt behörighet. Enligt den erkänns ett namnbeslut inte, om den utländska myndighetens behörighet inte var grundad på en parts bostadsort eller hemvist, medborgarskap eller någon annan sådan anknytning som hade gett myndigheten grundad anledning att ta upp ärendet. Den föreslagna bestämmelsen, som ger den som tillämpar den prövningsrätt, bygger på den allmänna principen om att man inte kan kräva att svaranden går i svaromål i domstolen i ett land som inte har någon rimlig anknytning till saken. På motsvarande sätt ska ett namnbeslut som har meddelats i en stat som inte har någon rimlig anknytning till saken, inte erkännas som giltigt. 

Enligt 2 punkten är en vägran att erkänna ett beslut också möjlig om behandlingen av samma ärende är anhängig i Finland och ärendet har anhängiggjorts här före det förfarande som ledde till det utländska beslutet. Litispendens och principen om tidsprioritet medför att myndigheten i den främmande staten borde ha avbrutit behandlingen av ärendet och inväntat beslutet fån Finland före den meddelar sitt avgörande, eftersom behandlingen av ärendet först blev anhängigt i Finland. 

En vägran att erkänna ett beslut är enligt 3 punkten också möjlig om beslutet strider mot ett finskt beslut i samma ärende och ärendet har anhängiggjorts här före det förfarande som ledde till det utländska beslutet. Grunden för att vägra erkänna beslutet föreligger därmed om det utländska beslutet har meddelats utan vetskap om det tidigare finska beslutet eller utan att ta hänsyn till det. Bestämmelsen gäller däremot inte en situation där ett beslut som har meddelats i Finland har ändrats i en främmande stat. Ett sådant beslut som har fattas med avsikt att ändra det i Finland meddelade beslutet står inte på det sätt som här avses i strid med det beslut som meddelats här. 

I 4 punkten finns en bestämmelse om vägran att erkänna beslutet om det strider mot ett tidigare utländskt beslut som har meddelats i samma namnärende och som erkänns som giltigt i Finland. Frågan om när besluten ska anses strida mot varandra ska betraktas på samma sätt som i en sådan situation som det redogjorts för i fråga om 3 punkten. 

Enligt 5 punkten erkänns beslutet inte heller om det har meddelats i ett förfarande som strider mot grunderna för Finlands rättsordning eller om erkännande av beslutet skulle leda till ett resultat som strider mot grunderna för Finlands rättsordning. På denna grund kan man vägra att godkänna ett beslut som grovt avviker från de värdegrunder som Finlands namnlagstiftning bygger på. Frågan huruvida ett beslut på denna grund inte ska godkännas ska bedömas utifrån omständigheterna i varje enskilt fall och med beaktande av vad en vägran att erkänna beslutet leder till. Enligt vedertagen uppfattning ska dessa s.k. ordre public-klausuler tolkas snävt. Det är inte möjligt att exakt avgränsa vad som anses höra till grunderna för Finlands rättsordning. Som exempel på ett sådant förfaringsmässigt fel som avses i 5 punkten kan nämnas att svaranden inte har getts möjlighet att svara på talan. Ett beslut som strider mot den rådande moraluppfattningen hos oss är också ett beslut i strid med ordre public-principen. Enbart en sådan omständighet att man i en främmande stat kommit fram till ett annat resultat än vad en myndighet i Finlands skulle göra, innebär inte att det utländska beslutet får anses strida mot ordre public-principen. 

Genom de föreslagna bestämmelserna förenhetligas bestämmelserna om vägran att erkänna utländska beslut med de bestämmelser som mer allmänt tillämpas inom person- och familjerätten. Bestämmelsen om indirekt behörighet i 1 punkten är ny och bestämmelserna i 2—4 punkten har ändrats så att jämförelsen vid en konflikt görs mellan tidpunkterna för när namnärendena blev anhängiga och inte snett mellan tidpunkterna för anhängiggörande och för beslut som det görs i den gällande lagen. Paragrafens 5 punkt motsvarar den gällande lagstiftningen. 

42 §.Vägran att tillämpa lagen i främmande stat. I paragrafen är det fråga om att genomföra ordre public-principen vid tillämpningen av 35 § 2 mom. och 39 §. Vid bedömningen av om tillämpningen av en bestämmelse i en främmande stats lagstiftning leder till ett resultat som strider mot grunderna för Finlands rättsordning, ska det som framförts i motiveringen till 39 § beaktas. Bestämmelsen motsvarar nuläget. 

5 kap. Särskilda bestämmelser

43 §.Talan i namnärenden. I paragrafen föreslås bestämmelser om talan i situationer där det är fråga om ett ärende som gäller en minderårigs namn. I paragrafen finns också en bestämmelse med tanke på situationer då en myndig person inte kan förstå ärendets betydelse eller uttrycka sin vilja. 

Enligt 1 mom. förs talan i ett ärende som gäller en minderårigs namn av barnets vårdnadshavare eller av någon annan laglig företrädare för barnet. Förslaget motsvarar nuläget. Om barnet är i gemensam vårdnad, krävs det båda vårdnadshavarnas samtycke i enlighet med bestämmelserna om samarbetsskyldighet i 5 § i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt (361/1983). Är föräldrarna tillsammans inte gemensamt vårdnadshavare för barnet, har vårdnadshavaren beslutanderätt i situationer då det uppstår oenighet, om inte domstolens beslut i fråga om vårdnaden medför något annat. 

I 2 mom. föreslås en hänvisningsbestämmelse till 29 § 2 mom. i lagen om förmyndarverksamhet, där det föreskrivs om en intressebevakarens rätt att företräda sin huvudman i ärenden som gäller huvudmannens person. Detta innebär att om en myndig person som ansöker om ett namn inte kan förstå namnärendets betydelse eller uttrycka sin vilja, förs personens talan i namnärendet av en intressebevakare. I bestämmelsen har ordalydelsen preciserats och hänvisningsbestämmelsen har uppdaterats, men bestämmelsen motsvarar i sak nuläget. 

44 §.Minderårigas självbestämmanderätt. I paragrafen finns bestämmelser om minderårigas självbestämmanderätt. Bestämmelsen kompletterar bestämmelsen om rätt att föra talan i 43 §. Bestämmelserna kompletterar dessutom bestämmelserna om rätt att föra talan och att bli hörd i förvaltningslagen, som tillämpas som allmän lag. Eftersom ett namn i hög grad är en del av ett barns egen identitet och dagliga liv, ska barnets åsikt beaktas i enlighet med barnets ålder och utvecklingsnivå. 

Enligt 1 mom. får en minderårig som har fyllt 15 år vid sidan av sina vårdnadshavare självständigt föra sin talan i ett namnärende. Detta innebär att en minderårig som har fyllt 15 år om han eller hon vill har möjlighet att på eget initiativ ansöka om en ändring av namnet. Ger vårdnadshavaren eller en annan laglig företrädare inte sitt samtycke till ändringen av namnet för en minderårig som har fyllt 15 år, är den minderåriges åsikt avgörande. Vårdnadshavaren eller en annan laglig företrädare för en minderårig som har fyllt 15 år ska höras, men att vårdnadshavaren eller en annan laglig företrädare inte har hörts hindrar inte att ärendet avgörs i en situation där vårdnadshavarens vistelseort är okänd eller han heller hon inte kan nås. Om vårdnadshavaren inte svarar på det brev som namnmyndigheten sänder till honom eller henne, ska det anses att vårdnadshavaren har getts tillfälle att bli hörd i saken. Förslaget motsvarar gällande tillämpningspraxis, men ordalydelsen i bestämmelsen har preciserats när det gäller en namnansökan för en minderårig som har fyllt 15 år. 

I 2 mom. föreskrivs om samtycke av en minderårig i ett namnärende som gäller den minderårige själv. En ändring av en minderårigs namn kan inte utan dennes skriftliga samtycke godkännas, om den minderårige har fyllt 12 år. Detta innebär att en minderårig som har fyllt 12 år har rätt att motsätta sig en ändring av sitt eget namn och han eller hon behöver inte motivera sitt motsättande. Samtycke behövs dock inte om den minderårige t.ex. på grund av psykisk störning eller utvecklingsstörning eller av någon annan motsvarande orsak, t.ex. medvetslöshet, inte förstår namnärendets betydelse eller inte kan uttrycka sin vilja. Med att inte kunna uttrycka sig avses att förmågan fortgående saknas och inte något kortvarigt och övergående tillstånd. Det bör dock beaktas att ett barns allvarliga sjukdom eller funktionsnedsättning inte per automatik betyder att barnet inte kan uttrycka sin vilja.  

Den föreslaga åldersgränsen 12 år motsvarar den ålder som föreskrivs i den gällande lagen, dvs. 12 år. Den är också konsekvent i förhållande till den åldersgräns för barns självbestämmanderätt som allmänt används i annan lagstiftning. Syftet med bestämmelsen är dock inte att den kategoriskt ska begränsa utredningen av samtycket till de som är 12 år och äldre. I en situation där ett barn ännu inte har fyllt 12 år, men närmar sig den åldern, behöver man ofta utreda åsikten också för den som är under 12 år, eftersom barnets namn inte längre kan ändras utan barnets samtycke efter det att barnet har fyllt 12 år. Av denna orsak kan en namnändring inte heller godkännas mot ett yngre barns vilja, om barnet är så utvecklat att avseende kan fästas vid hans eller hennes vilja. Bestämmelsen motsvarar nuläget.  

Utöver detta bör det i fråga om bestämmelserna för självbestämmanderätt för minderåriga i denna lag, att vårdnadshavaren i enlighet med 4 § 2 mom. i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt innan han fattar beslut i barnets personliga angelägenheter, ska samtala om saken med barnet, om det med beaktande av barnets ålder och utveckling samt frågans natur är möjligt. Vårdnadshavaren ska ta hänsyn till barnets åsikter och önskemål när han eller hon fattar beslutet. Skyldigheten att beakta barnets åsikter är enligt den nämnda lagen inte knuten till någon viss åldersgräns. Lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt tillämpas kompletterande utöver denna lag. 

45 §.Begränsningar i ändring av en minderårigs namn. I paragrafen föreskrivs om begränsningarna i fråga om ändringar av en minderårigs namn. Undantag kan av särskilda skäl göras från begränsningarna i 1 och 2 mom.  

Enligt 1 mom. kan en ändring av en minderårigs namn inte utan särskilda skäl godkännas, om barnets för- eller efternamn har ändrats tre gånger innan han eller hon fyller 12 år. Begränsningen gäller det sammanlagda antalet ändringar av för- och efternamn och i begränsningen i fråga om antalet gånger räknas inte in de första för- och efternamn som anmäls för barnet.  

Den föreslagna begräsningen på tre gånger gör sådana allmänna namnändringssituationer möjliga som är en följd av förändringar i barnets familjeförhållanden, t.ex. att föräldrarna ingår äktenskap. Den föreslagna bestämmelsen är dock motiverad med tanke på barnets bästa i situationer där barnets namn ändras upprepade gången. Upprepade namnändringar stöder inte barnets rätt att behålla sitt namn i enlighet med artikel 8 i konventionen om barnets rättigheter. Å andra sidan kan det uppstå situationer där ett undantag av något särskilt skäl behöver göras från den begränsning i fråga om antal ändringar som föreslås i momentet. Som ett särskilt skäl för att ändra namnet, trots begränsningen i fråga om antal gånger, kan anses vara t.ex. en situation där barnets namngemenskap med en förälder har avbrutits på grund av en namnändring som föräldern själv har gjort och den namnändring som nu önskas återställer namngemenskapen mellan barnet och föräldern. Namnändringen ska dessutom anses vara till barnets bästa. Barnets bästa ska bedömas utifrån omständigheterna i varje enskilt fall och med beaktande av situationen som helhet. Bestämmelsen har begränsats till minderåriga under 12 år, eftersom i och med att barnets självbestämmanderätt ökar, ökar också barnets verkliga möjligheter att effektivt motsätta sig en ändring av sitt namn.  

Enligt 2 mom. kan inte en ändring av ett barns efternamn utan särskilda skäl godkännas, om ändringen skulle leda till att barnets namngemenskap med båda föräldrarna bryts. En namnändring kan inte heller, enligt samma moment, godkännas, om den skulle leda till att de minderåriga helsyskonen i familjen skulle ha olika efternamn. Det är logiskt att det i vid en namnändring för ett minderårigt barn i regel tillämpas samma principer som vid bestämmande av barns efternamn. Den föreslagna bestämmelsen tillåter dock att särskilda omständigheter beaktas i större utsträckning än i 6 § 1 och 2 mom. Ju yngre barn det är fråga om, desto viktigare är barnets namngemenskap med en förälder och med barnets helsyskon. På motsvarande sätt minskar betydelsen av namngemenskapen när barnets självbestämmanderätt ökar. 

Av särskilda skäl kan undantag göras från de begränsningar i 2 mom. som betonar namngemenskapen. Som ett särskilt skäl kan anses t.ex. en situation som avses i 16 § 5 mom. då det för ett omhändertaget barn ansöks om en fosterförälders efternamn trots att barnets namngemenskap med en juridisk förälder eller ett helsyskon bryts. Som ett särskilt skäl för att bryta namngemenskapen mellan helsyskon kan också anses t.ex. en situation där barnet flyttar för att bo hos den ena föräldern och man vill att barnets efternamn motsvarar namnet på den förälder hos vilken barnet bor. Det är fråga om prövningsrätt från fall till fall med fokus på barnets bästa. Bestämmelsen är ny, men motsvarar vedertagen tillämpningspraxis. Den är motiverad för att göra en gemensam namngemenskap möjlig inom familjen och för att främja likabehandlingen av helsyskon.  

Enligt 3 mom. är det möjligt att ändra ett barns efternamn till en förälders efternamn efter barnets död endast om föräldraskapet har fastställts på basis av erkännande först efter det att barnet har avlidit. Barnets föräldrar kan av mänskliga skäl anse det som viktigt att barnets efternamn kan ändras till den andra förälderns efternamn ännu efter barnets död. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak nuläget, men dess ordalydelse föreslås bli uppdaterad så att det används ”förälder” och ”föräldraskap” i stället för fader och faderskap. Därmed täcker bestämmelsen också de eventuella situationer när föräldraskapet för en person av kvinnligt kön fastställs utifrån erkännande. Det bör noteras att detta inte är möjligt i Finland enligt den gällande lagstiftningen. 

46 §.Närmare bestämmelser. I bestämmelsen finns ett bemyndigande att utfärda förordning om de blanketter som behövs i namnärenden och den myndighet vars uppgift det är att fastställa blanketterna. Blanketterna innefattar också de blanketter som används i det elektroniska systemet. Nuvarande namnförordning har utfärdats med stöd av namnlagen. Enligt det föreslagna 47 § 2 mom. upphävs den gällande namnlagen. Samtidigt upphävs de författningar på lägre nivå som har utfärdats med stöd av namnlagen. Av denna orsak krävs ett bemyndigande att utfärda förordning för närmare bestämmelser. Det har med beaktande av tidpunkten för lagens ikraftträdande inte ansetts ändamålsenligt att ännu i detta skede utarbeta ett utkast till statsrådsförordning.  

6 kap. Ikraftträdande

47 §.Ikraftträdande. I paragrafens 1 mom. ingår en ikraftträdandebestämmelse. Avsikten är att lagen ska träda i kraft cirka ett år efter det att den har antagits och blivit stadfäst. För genomförandet av lagen ska tillräckligt med tid reserveras, i synnerhet för att göra de nödvändiga ändringar som på grund av den nya lagen krävs i befolkningsdatasystemet och för att skapa nya elektroniska hanteringssystem. En lång övergångstid behövs också för planeringen av nya rutiner samt för tillräcklig information och utbildning. 

Genom bestämmelsen i 2 mom. upphävs den nuvarande namnlagen. För att undvika förväxlingar hänvisas till den gällande namnlagen som den upphävda lagen. 

48 §.Tillämpning av lagen. I 1 mom. konstateras huvudregeln enligt vilken den nya lagen inte har några retroaktiva konsekvenser. Den nya lagen tillämpas i princip endast på namnärenden som har gjorts anhängiga den dag lagen trädde i kraft eller senare. Vid ändringssökande i fråga om namnärenden är det likaså avgörande när ärendet ursprungligen blev anhängigt och inte när ärendet som gäller ändringssökande blev anhängigt. Övergångsbestämmelsen gäller både de materiella villkor som ska tillämpas i namnärenden och de förfarandebestämmelser som ska tillämpas i namnärenden. Vid behandlingen av och ansökan om ändring i namnärenden tillämpas ofta kompletterande också t.ex. bestämmelserna i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen. Av denna orsak hänvisas det inte endast till den upphävda lagen i paragrafen. Bestämmelsen hindrar inte att ett ärende som avgjorts då den gällande lagen var i kraft behandlas på nytt med stöd av den nya lagen, om sökanden gör en ny ansökan anhängig efter det att den nya lagen har trätt i kraft. I det fallet att domstolen i samband med ändringssökandet har återförvisat ärendet till magistraten för behandling, tillämpas dessutom bestämmelserna i den nya lagen på det av domstolen återförvisade ärendet. 

Utgångspunkten är att genom den nya lagen ändras i princip inte ett namn i fråga om vilket ärendet har avgjorts eller som har registrerats i befolkningsdatasystemet före lagens ikraftträdande. I 49 och 50 § föreslås dock bestämmelser om undantag från detta. De föreslagna undantagen gäller uppfyllandet av namnplikten och den nya lagens inverkan på sådana efternamn i personligt bruk som avses i 7 § 3 mom. i den upphävda lagen. Det redogörs närmare för undantagen i motiveringen till paragraferna i fråga.  

Den nya lagen tillhandahåller en betydligt bredare möjlighet för dem som ska ingå äktenskap att ändra sitt efternamn i samband med vigseln. Samtidigt föreslås det att lagenligheten för ett namn som ändras när ett äktenskap ingås ska utredas före vigseln i samband med hindersprövningen. Av denna orsak kan bestämmelserna om makens namn i den nya lagen bli tillämpliga först i de situationer där hindersprövning har begärts efter det att den nya lagen har trätt i kraft. Om hindersprövningen har begärts före ikraftträdandet av lagen, tillämpas i enlighet med 2 mom. den upphävda lagen på ändring av efternamn i samband med vigsel. På ändring av efternamn under äktenskapet tillämpas med stöd av 1 mom. den nya lagen, om ansökan har gjorts efter det att den nya lagen har trätt i kraft. Därmed får makar som vid vigseln inte kunde använda sig av de efternamnsalternativ som den nya lagen för med sig denna möjlighet via ansökningsförfarandet.  

49 §.Uppfyllande av namnplikt. Enligt paragrafen ska bestämmelserna om namnplikt i den nya lagen tillämpas retroaktivt. Undantaget är motiverat, eftersom de gällande bestämmelserna om uppfyllande av namnplikten delvis är bristfälliga. Syftet är att med bestämmelserna trygga barnets bästa och barnets rätt till ett namn. Om ett barn har fötts före ikraftträdandet av den nya lagen, tillämpas den upphävda lagen på den tidsfrist som gäller uppfyllande av namnplikt. Om uppfyllandet av namnplikt inte grundar sig på barnets födsel, utan på t.ex. att det i det finska befolkningsdatasystemet före ikraftträdandet av den nya lagen har införts en person som flyttat till Finland från ett främmande land och som inte har för- eller efternamn, så räknas tidsfristen enligt den föreslagna bestämmelsen från ikraftträdandedagen för den nya lagen.  

50 §.Efternamn i personlig användning. I 7 § 3 mom. i den upphävda lagen föreskrivs om möjligheten att framför det gemensamma släktnamnet personligen använda det släktnamn som en person senast hade som ogift eller det släktnamn som han eller hon har vid äktenskapets ingående. Enligt den upphävda lagen går inte ett namn i personlig användning i arv och endast den ena maken kan ta ett namn i personlig användning. I 5 § i den nya lagen föreskrivs om efternamnskombinationer. En efternamnskombination kan gå i arv till ett barn och båda makarna kan om de så önskar anta en efternamnskombination.  

I paragrafen föreslås att en kombination bestående av ett gemensamt efternamn och ett efternamn i personlig användning som avses i 7 § 3 mom. i den upphävda lagen efter ikraftträdandet av den nya lagen utan separat ansökan betraktas som en efternamnskombination enligt 5 § i den nya lagen. Avsikten är att det elektroniska befolkningsdatasystemet ska reformeras så att den föreslagna ändringen blir tekniskt genomförbar. Det föreslagna arrangemanget är till fördel för både namnbäraren och myndigheterna. Namnbäraren ska enligt föreslaget inte behöva göra någon separat ansökan om att kombinationen av namnet i personlig användning och det gemensamma namnet ska ändras till en i 5 § avsedd namnkombination. Eftersom efternamn som antagits genom äktenskap fortfarande inte kan överföras till en ny make och man inte kan anta makens efternamn utan dennes samtycke, beräknas ändringen av namnkombinatinens rättsliga natur inte medföra olägenhet för tredje man eller för maken själv. Arrangemanget underlättar också myndigheternas arbete. Förvaltningen av två olika namnsystem skulle bli för komplicerad och för dyr. Två olika parallella namnsystem skulle dessutom lätt drabbas av fel.  

51 §.Mandattid för medlemmarna i nämnden för namnärenden. I paragrafen finns en övergångsbestämmelse som gäller mandattiden för den nuvarande nämnden för namnärenden. Enligt bestämmelsen fortsätter medlemmarna i nämnden för namnärenden i sitt uppdrag för den tid för vilken de har valts. Mandattiden för den nuvarande nämnden för namnärenden fortsätter till utgången av 2019.  

52 §.Bestämmelser om internationell privaträtt. I paragrafen ingår en övergångsbestämmelse som gäller bestämmelser inom området för internationell privaträtt. Enligt den föreslagna paragrafen tillämpas bestämmelserna i 6 kap. i den upphävda lagen om grunden för bestämmande av namn har uppkommit, anmälan har gjorts eller ärendet har blivit anhängigt före ikraftträdandet av denna lag.  

53 §.Hänvisningar till tidigare lag. Paragrafen innehåller en rättsregel med tanke på de situationer när det i en lag eller förordning hänvisas till ett lagrum som ersatts av en bestämmelse i denna lag. Den nya lagen ska då tillämpas i stället för den upphävda lagen. 

1.2  Lagen om registrerat partnerskap

8 §. Det föreslås att paragrafens 4 mom. ändas så att där införs en förtydligande bestämmelse för de situationer där ett registrerat partnerskap omvandlas till äktenskap på det sätt som avses i 1 a § i äktenskapslagen. Enligt bestämmelsen tillämpas då på parterna i ett registrerat partnerskap vad som föreskrivs i namnlagen om personer som ämnar ingå äktenskap. Enligt bestämmelsen ska anmälningarna om namn lämnas in till magistraten samtidigt som anmälan om omvandling av registrerat partnerskap till äktenskap.  

Parterna i ett registrerat partnerskap har kunnat omvandla sitt parförhållande till äktenskap från och med den 1 mars 2017. Samtidigt har de t.ex. kunnat anta ett gemensamt efternamn, eftersom namnlagens tillämpningsbegränsning i fråga om registrerade partnerskap inte gäller makar. Genom bestämmelsen förtydligas författningsgrunden för den nämnda tillämpningspraxisen.  

9 §. Det föreslås att 1 mom. i paragrafen uppdateras så att det författningssamlingsnummer som nämns motsvarar den gällande faderskapslagen (11/2015).  

I 2 mom. föreslås bli ändrad så att den begränsning enligt vilken namnlagens bestämmelser om en makes efternamn inte tillämpas på parterna i ett registrerat partnerskap stryks. Det är inte längre motiverat att hålla kvar begränsningen i en situation där ett par av samma kön kan ingå äktenskap och få ett gemensamt efternamn på grund av äktenskapet de ingått. Ett par som registrerat sitt partnerskap kan dessutom få ett gemensamt efternamn via ett ansökningsförfarande också utan att ingå äktenskap. Samtidigt uppdateras laghänvisningen i momentet och den terminologi som används ändras så att den motsvarar den gällande adoptionslagen (22/2012). 

Det föreslås att hänvisningen till religionsfrihetslagen (453/2003) i 3 mom. stryks. Hänvisningen är onödig i och med den ändring (253/2016) av 3 § i religionsfrihetslagen som trädde i kraft den 1 mars 2017. Det föreslås samtidigt att den terminologi som används i momentet uppdateras så att den motsvarar den gällande adoptionslagen. 

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelse. Det föreslås att lagen om ändring av lagen om registrerat partnerskap ska träda i kraft så snart som möjligt efter att den har antagits och blivit stadfäst, dock senast vid ingången av 2018. För ett snabbt ikraftträdande talar att den ändring som föreslås i 8 § behövs för förtydligandet av författningsgrunden och för styrningen av magistraternas tillämpningspraxis. De föreslagna ändringarna kräver inga ändringar i befolkningsdatasystemet.  

Enligt övergångsbestämmelsen ska på en ansökan om ändring av efternamn för en part i ett partnerskap som är anhängig när denna lag träder i kraft tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet.