Regeringens proposition

Den gällande namnlagens syfte var bl.a. att trygga namnstabiliteten i fråga om släktnamn och skydda den nationella namnkulturen samtidigt som strävan var att säkerställa jämställdheten mellan makar och likabehandlingen av barn oberoende av härkomst. I 1985 års släktnamnslag togs det också in internationellt privaträttsliga bestämmelser. Nämnden för namnärenden inrättades för att utveckla namnlagen och namnskicket i Finland och för att avge sakkunnigutlåtanden i ärenden som gäller ändring av för- och släktnamn.  

Släktnamnslagen kompletterades på ett betydande sätt 1991 då den nya släktnamnslagstiftningen och lagen om förnamn från 1945 slogs samman till en enda lag, namnlagen. Skyddet för släktnamn utvidgades till att gälla alla släktnamn som fanns antecknade i det finska befolkningsregistret i stället för bara vissa bestämda släkter. I det sammanhanget begränsades möjligheten att godkänna i synnerhet sådana nya släktnamn som bildats genom att kombinera två släktnamn. Ett centralt mål för propositionen var att få behandlingen av ansökningar om ändring av släktnamn att löpa snabbare och minska namnmyndigheternas arbetsbörda. Bestämmelserna om förfarandet vid ändring av namn ändrades så att det inte längre ansågs behövligt att begära utlåtande av nämnden för namnärenden om alla ansökningar som gällde ändring av släktnamn. Vid sidan av ansökningsförfarande infördes också anmälningsförfarande i fråga om förnamn. Anmälningsförfarandet fick ett så positivt mottagande att dess tillämpningsområde utvidgades redan efter två år, dvs. 1993. 

Efter 1993 har namnlagen inte varit föremål för omfattande eller betydande ändringar när det gäller dess materiella innehåll. De ändringar som gjorts den senaste tiden har närmast gällt benämningar på namnmyndigheter och deras behörighet samt bestämmelser om registrering av namnärenden eller enskilda materiellträttsliga bestämmelser. De flesta bestämmelserna i namnlagen har fortfarande sin ursprungliga ordalydelse. 

Den senaste ändringen i behandlingen av namnärenden genomfördes 2015. Genom en ändring av namnförordningen (254/1991) utökades då den företeckning över typer av ansökningar där ett utlåtande av nämnden för namnärenden inte längre ansågs behövligt. Ändringen trädde i kraft den 1 januari 2016 och syftet var att minska överlappande myndighetsbehandling i klara fall och förkorta tiderna för behandlingen av namnansökningar. 

Enligt den gällande namnlagen ska var och en ha ett släktnamn och ett förnamn. Den som saknar släktnamn eller förnamn är skyldig att anta ett sådant. En allmän på lag baserad släktnamnsplikt har varit gällande i Finland sedan 1921. Bestämmelserna om förnamnsplikt baserar sig på 1945 års lag om förnamn. 

Ett nyfött barns för- och släktnamn ska anmälas till befolkningsdatasystemet inom två månader efter barnets födsel. Om någon vars födelse inte är antecknad i befolkningsdatasystemet inte har ett för- eller släktnamn när han i Finland antecknas i befolkningsdatasystemet, ska han anmäla vilket för- och släktnamn han antar.  

Anmälningarna görs till den magistrat inom vars verksamhetsområde personen har sin hemkommun eller folkbokföringskommun. Anmälan om ett nyfött barns för- och släktnamn kan också göras till den församling i den evangelisk-lutherska kyrkan eller i ortodoxa kyrkan där barnet är medlem. Den som tar emot anmälan ska utreda att namnet är lagenligt och utan dröjsmål tillställa befolkningsdatasystemet uppgiften om namnet för registrering. Uppgiften att avgöra om namnet är lagenligt ingår dock i sista hand i magistraternas behörighet i egenskap av myndighet som svarar för uppdatering av uppgifter i befolkningsdatasystemet. 

Även om föräldrarna ofta i praktiken utgår från olika förteckningar över befintliga namn när de väljer namn för sitt barn, förutsätter den gällande namnlagen inte att förnamnet väljs ur en på förhand bestämd grupp av namn. Också nybildade namn har godkänts i väldigt många fall. Det har dock ställts vissa begränsningar för vad som kan godkännas som förnamn. En del av begränsningarna är absoluta och en del beroende på prövning. Antalet förnamn får vara högst tre.  

Såsom förnamn kan inte godkännas namn som är olämpliga eller vilkas användning annars kan medföra uppenbar olägenhet. Förbudet har getts en absolut form. Huruvida ett namn är olämpligt bedöms på objektiva grunder. I den litteratur som gäller namnrätt i Finland nämns som exempel på olämpliga namn bl.a. sådana som anspelar på sexuellt umgänge, dubiösa personliga egenskaper eller religiös övertygelse i negativ bemärkelse. Den olägenhet ett förnamn medför kan däremot i gränsfall bedömas också utgående från personens egna premisser. Vid bedömningen kan man t.ex. ta hänsyn till huruvida det namn ansökan gäller kommer att bäras av en myndig person eller av ett barn, som inte själv kan bedöma vilken olägenhet namnet eventuellt medför.  

Såsom förnamn kan inte heller godkännas 1) namn som i fråga om form eller skrivsätt står i strid med namnskicket här i landet, 2) kvinnonamn för pojkar eller mansnamn för flickor, 3) släktnamn, om det inte är fråga om ett namn som har härletts från faderns eller moderns förnamn och som slutar med ordet son eller dotter och används efter ett annat förnamn eller 4) namn som förut bärs av ett syskon eller halvsyskon, utom vid sidan av ett annat förnamn.  

Några andra absoluta krav för godkännande än att ett förnamn inte får vara olämpligt eller medföra olägenhet har inte skrivits in i lagen. Ett förnamn som inte uppfyller de krav i namnlagen som är beroende av prövning kan godkännas 1) på grund av religiös sed, 2) om personen i fråga på grund av sin nationalitet, sina familjeförhållanden eller någon annan särskild omständighet har anknytning till en främmande stat och det föreslagna förnamnet motsvarar det namnskick som iakttas i denna stat eller 3) om något annat giltigt skäl prövas föreligga. 

I tillämpningspraxis har ett förnamn i princip godkänts, om det föreslagna namnet från tidigare används som förnamn i Finland av personer av samma kön som den för vilken namnet söks och det inte finns anledning att befara att namnet är olämpligt eller kan medföra uppenbar olägenhet för bäraren. Principen bygger på en dom av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna från 2007 där Finland konstaterades ha kränkt skyddet för privat- och familjelivet eftersom magistraten hade förkastat ett namn för en pojke trots att det föreslagna namnet redan var i bruk (Johansson mot Finland, 6.9.2007). 

Uppgifterna i befolkningsdatasystemet har i praktiken ansetts avgörande också vid en bedömning av om ett visst förnamn är ett kvinnonamn eller ett mansnamn. Ett giltigt skäl att avvika från kravet på könsbundenhet har t.ex. ansetts vara att en person visat upp ett intyg över att han eller hon sökt sig till sådana undersökningar som syftar till könsbyte som avses i 2 § i social- och hälsovårdsministeriets förordning om ordnandet av undersökning och behandling som syftar till könsbyte samt om den medicinska utredningen för fastställande av transsexuella personers könstillhörighet (1053/2002). 

Enligt 1 § 1 mom. 5 punkten i statsrådets förordning om befolkningsdatasystemet (128/2010) kan i befolkningsdatasystemet registreras ett tilltalsnamn som en person har uppgett, om det är något av hans eller hennes officiella förnamn.  

Enligt den gällande namnlagen får ett barn i princip det släktnamn som är föräldrarnas gemensamma släktnamn. Har föräldrarna inte gemensamt släktnamn, får barnet det släktnamn som föräldrarna anmäler såsom barnets släktnamn och som någondera av föräldrarna har när anmälan görs. Har föräldrarna gemensamt vårdnaden om ett gemensamt minderårigt barn, får barnet dock det släktnamn som dess syskon har. Principen om namngemenskap mellan syskon är enligt namnlagen sekundär i förhållande till ett gemensamt släktnamn som föräldrarna bär. 

Ett barns släktnamn ska anmälas till befolkningsdatasystemet inom två månader efter barnets födsel. Är föräldrarna inte gemensamt vårdnadshavare för barnet, har de eller den som har vårdnaden om barnet rätt att besluta vilkendera förälderns namn barnet ska få. Har ett barns släktnamn inte anmälts till befolkningsdatasystemet, får barnet det släktnamn som modern har när barnets uppgifter anmäls till befolkningsdatasystemet. 

När domstolen fastställer adoption av ett minderårigt barn, bestäms barnets släktnamn på samma sätt som barns släktnamn bestäms genom födsel. Med avvikelse från vad som sagts ovan kan domstolen besluta att barnet behåller sitt släktnamn, om detta ska anses förenligt med barnets bästa.  

I namnlagen tas det särskilt hänsyn till de vanligaste situationerna då det kan finnas behov att ändra barnets släktnamn. En sådan situation är då faderskapet till ett barn fastställs först efter det att barnet vid registreringen har fått moderns släktnamn. Föräldrarna kan då komma överens om en sådan ändring av ett minderårigt barns släktnamn att barnet får sin fars släktnamn.  

En annan specialbestämmelse gäller en situation då barnets föräldrar ingår äktenskap med varandra och antar ett gemensamt släktnamn. Det kan då gå så att barnet, som vid födelsen t.ex. fått faderns släktnamn, blir den enda som bär faderns tidigare släktnamn. Föräldrarna kan då komma överens om en sådan ändring av barnets släktnamn att också barnet får föräldrarnas gemensamma släktnamn. 

Det finns ytterligare en specialbestämmelse för det fall att den ena föräldern ingår äktenskap med någon annan än barnets andra förälder och makarna antar ett gemensamt släktnamn. Om föräldern ensam eller tillsammans med sin make är vårdnadshavare för barnet, kan makarna komma överens om att barnets namn ska ändras så att barnet får makarnas gemensamma släktnamn. 

Ändring av barnets namn i ovan beskrivna situationer är möjlig också på basis av de allmänna bestämmelserna om ändring av släktnamn. Det har dock ansetts att specialbestämmelser behövs eftersom ovannämnda situationer förekommer så ofta. Specialbestämmelserna har dessutom gjort det möjligt att tillämpa ett lättare anmälningsförfarande i nämnda situationer som gäller förändringar i familjeförhållandena. De anmälningar som gäller ändring av barns släktnamn utgjorde 20 procent av alla behandlade anmälningar om ändring av släktnamn 2014. Möjligheten till anmälningsförfarande får dock utnyttjas endast en gång på samma grund.  

Enligt namnlagen kan ett minderårigt barns namn inte ändras utan barnets samtycke, om barnet har fyllt 12 år. Samtycke krävs inte, om barnet till följd av sjukdom eller handikapp inte kan uttrycka sin vilja. Barnets namn kan inte heller ändras mot barnets vilja, om det är yngre än 12 år men så utvecklat att avseende kan fästas vid dess vilja. I och med den hänvisning som gjorts till rättegångsbalken får en minderårig som har fyllt 15 år självständigt föra talan i namnärenden vid sidan av vårdnadshavaren eller en annan laglig företrädare. 

Enligt den gällande namnlagen är utgångspunkten att bägge makarna behåller sitt släktnamn när de ingår äktenskap. År 2014 valde nästan 30 procent av dem som ingick äktenskap att göra så, medan endast ca 20 procent av makarna behöll sitt släktnamn 2006. 

Blivande makar kan dock gemensamt besluta att de ska anta ett gemensamt släktnamn. Som gemensamt släktnamn kan antas det släktnamn som någondera av dem senast hade som ogift. De makar som ingick äktenskap 2014 valde i 70 procent av fallen mannens släktnamn som gemensamt släktnamn. År 2006 var procenttalet närmare 80. Enligt namnlagen kan som gemensamt släktnamn inte antas ett namn som den ena av dem som ingår äktenskap har fått genom ett tidigare äktenskap. 

Om makarna antar ett gemensamt släktnamn, kan den av de blivande makarna vars släktnamn kommer att ändras personligen använda sitt tidigare släktnamn framför det gemensamma släktnamnet. Detta förfarande utnyttjas årligen av 6—7 procent av de kvinnliga och 0,1 procent av de manliga blivande makarna. Maken kan för personlig användning välja antingen det släktnamn som han eller hon senast hade som ogift eller det släktnamn som han eller hon har vid äktenskapets ingående. Framför makarnas gemensamma släktnamn kan alltså personligen användas också det släktnamn som den blivande maken fått genom ett tidigare äktenskap. Ett släktnamn som används personligen på ovannämnda sätt kan tas i bruk när äktenskapet ingås eller senare under äktenskapet. Det är också möjligt att under äktenskapet avstå från släktnamn i personlig användning.  

En make kan efter äktenskapets upplösning avstå från att använda det släktnamn han eller hon fått genom äktenskapet genom att ändra det till det släktnamn som han eller hon senast hade såsom ogift eller till det släktnamn som han eller hon hade vid äktenskapets ingående, om detta namn varit i personlig användning under äktenskapet. Återgång till släktnamnet som ogift utgjorde nästan 74 procent av alla behandlade anmälningar om ändring av släktnamn 2014, medan motsvarande procenttal 2006 utgjorde ca 65. 

Enligt 9 § i lagen om registrerat partnerskap (950/2001) tillämpas inte bestämmelserna i namnlagen om makes släktnamn på parterna i ett registrerat partnerskap. Personer som lever i registrerat partnerskap har dock i praktiken kunnat få ett gemensamt släktnamn genom att ansöka om ändring av släktnamn i ansökningsförfarande på basis av förändringar i familjeförhållandena. Vid behandlingen av namnansökningarna har samma principer tillämpats som i de bestämmelser i namnlagen som gäller makar. Enligt dem kan som gemensamt släktnamn inte antas ett släktnamn som den blivande maken fått genom ett tidigare äktenskap. En part i ett registrerat partnerskap har dock inte ens genom ansökningsförfarande kunnat ha ett släktnamn i personlig användning före det gemensamma släktnamnet. 

När ett släktnamn ändras till ett nytt släktnamn, kan släktnamnet vara helt nytt så att det enligt befolkningsdatasystemet aldrig har använts eller redan vara i bruk men nytt för sökanden eller sökandens familj. Ett släktnamn kan enligt den gällande namnlagen ändras till ett nytt släktnamn, om sökanden kan visa att det finns grund för en ändring. Om behovet av ändring anses vara befogat, görs det en bedömning huruvida det nya släktnamn som ansökan gäller uppfyller villkoren i namnlagen.  

Ett släktnamn kan för det första ändras om sökanden utreder att användningen av hans eller hennes nuvarande släktnamn medför olägenhet på grund av namnets främmande ursprung, dess betydelse i allmänt språkbruk eller namnets allmänna förekomst eller av annan orsak. Någon utredning av olägenhet krävs inte om det föreslagna nya släktnamnet tidigare har burits av honom eller henne eller hävdvunnet har burits av hans eller hennes förfäder och ändringen av släktnamnet bör anses vara ändamålsenlig. Någon utredning om olägenhet krävs inte heller om antagande av nytt släktnamn bör anses vara motiverat på grund av förändrade förhållanden eller av andra synnerliga skäl. Tröskeln för att bevisa att det nuvarande släktnamnet medför olägenhet eller bevisa någon annan grund har varit synnerligen låg.  

Det kan finnas antingen absoluta hinder eller hinder beroende på prövning för godkännande av ett nytt släktnamn. Absoluta hinder är att namnet är olämpligt och att användningen av namnet annars kan medföra uppenbar olägenhet. I tolkningspraxis har olämpligt namn bedömts utifrån de uppfattningar som allmänt råder i samhället och inte utifrån sökandens egna erfarenheter. Såsom olämpliga anses t.ex. sådana släktnamn som är sedlighetssårande eller annars tyder på sådana moraliska värderingar hos bäraren av namnet som, om de utövas, strider mot lag, såsom hets mot en viss folkgrupp. Att ett namn är olämpligt kan enligt litteraturen också bero på att namnet uppfattas t.ex. som en samhällelig institution. Också namn som stämplar bäraren av namnet kan anses olämpliga eller medföra uppenbar olägenhet. Uppenbar olägenhet kan bedömas också utifrån personens egna premisser. Avvikelse från de hinder som är beroende av prövning kan ske på synnerliga skäl. Såsom nytt släktnamn kan inte utan synnerliga skäl godkännas namn som 1) i fråga om form eller skrivsätt står i strid med namnskicket här i landet, 2) allmänt används såsom förnamn eller som 3) har bildats genom att förena två släktnamn.  

Såsom nytt släktnamn kan inte heller godkännas släktnamn som i Finland finns antecknade i befolkningsdatasystemet, och inte heller namn som enligt vad som är allmänt känt är vedertagna i en viss inhemsk eller utländsk släkt, om det inte finns synnerliga skäl till godkännande. Utan synnerliga skäl kan såsom nytt släktnamn inte heller godkännas namn som kan identifieras med 1) stiftelses, förenings eller annat samfunds namn, 2) registrerad firma eller registrerat varumärke eller annat i näringsverksamhet använt skyddat kännetecken eller 3) konstnärsnamn och signatur som är allmänt kända.  

Som synnerliga skäl för att avvika från namnskicket här i landet kan också anses att sökanden har ett släktnamn av främmande ursprung och ibruktagande av det nya namnet bör anses ändamålsenligt med beaktande av den utredning som lagts fram i saken. Synnerliga skäl har kunnat tillämpas t.ex. i fall där en invandrares släktnamn vid transkription från det kyrilliska eller arabiska alfabetet skrivits i en form som är otymplig och svår att använda i Finland. I dessa och motsvarande fall har namnet utifrån sökandens önskemål kunnat strömlinjeformas eller förkortas så att resultatet inte motsvarar namnskicket här i landet eller i ursprungslandet, men ändringen med hänsyn till den utredning som lagts fram kan anses ändamålsenlig. 

Enligt namnlagen kan ett släktnamn som står i strid med namnskicket här i landet, släktnamn som använts såsom förnamn, släktnamn som bildats genom att förena två släktnamn eller släktnamn som redan förekommer i befolkningsdatasystemet godkännas också om 1) sökanden visar att han eller hans förfäder tidigare lagligen har använt det av sökanden föreslagna nya släktnamnet, 2) antagande av det nya släktnamn som sökanden föreslår bör anses motiverat på grund av förändringar i familjeförhållandena eller därmed jämförbara omständigheter eller om 3) sökanden på grund av sitt medborgarskap eller äktenskap eller av något annat synnerligt skäl har anknytning till främmande stat och det nya släktnamn som sökanden föreslår motsvarar namnskicket i nämnda stat.  

Nämnden för namnärenden har i sin utlåtandepraxis brukat tillämpa begreppet ”förfäder” så att det anses omfatta förfäder i femte generationen från sökanden, om sökanden själv är första generationen. Högsta förvaltningsdomstolen har i sitt beslut HFD 2013:2980 tillämpat nämndens riktlinjer.  

En på medborgarskap och äktenskap baserad anknytning till en främmande stat är i praktiken lätt att visa, om en sådan finns. Namnmyndigheternas kunskap om olika staters namnskick har också kontinuerligt utökats i och med den snabba internationaliseringsutvecklingen bland befolkningen. Det som närmast krävt myndighetsprövning är vad som betraktas som sådan annan särskild omständighet på basis av vilken anknytningen till den främmande staten och namnskicket där kan anses vara grundad anledning att avvika från släktnamnsskicket här i landet. Enbart planer på att senare flytta utomlands eller att sikta på en internationell karriär utan någon konkret anknytning till en viss stat har i princip inte ansetts vara en tillräcklig grund för att anta ett släktnamn som avviker från namnskicket här i landet. 

Namnlagen innehåller specialbestämmelser för de situationer då en person enligt lag kan förlora sitt släktnamn. Enligt namnlagn kan domstolen efter det att faderskapet till ett barn har upphävts, på yrkande av mannen besluta att barnet ska vara skyldigt att anta det släktnamn som dess mor hade när barnet föddes, såvida det inte med tanke på barnets bästa bör anses viktigt att barnet behåller sitt släktnamn. Talan om ändring av barns släktnamn ska väckas inom ett år från det att faderskapet har upphävts. Under de senaste 10 åren känner man till ett fall där barnets namn har ändrats på basis av denna talerätt. 

Också innehavaren av ett namn eller kännetecken kan i tingsrätten föra talan om att ett släktnamn ska förklaras förverkat, om någon på ansökan har fått ett nytt släktnamn och användningen av namnet i väsentlig mån kränker en sådan rätt till skyddat namn eller kännetecken som föreskrivs i namnlagen. 

Enligt namnlagen behandlas ärenden som gäller för- och släktnamn av magistraten. I landskapet Åland behandlas namnärenden av statens ämbetsverk på Åland. Bestämmelser om vilka magistrater som är behöriga i ansökningsärenden och hur behandlingen av ärenden koncentreras till olika magistrater finns i en förordning av finansministeriet (1430/2015).  

Nämnden för namnärenden, som tillsätts av justitieministeriet för fem år i sänder, utgör en särskild sakkunnigmyndighet i frågor som gäller tillämpningen av lagen. Bestämmelser om nämnden för namnärenden och dess uppgifter finns i förordningen om nämnden för namnärenden (804/1985). Nämnden för namnärenden består av en ordförande och en vice ordförande samt fyra andra medlemmar och deras personliga suppleanter. Medlemmarna och suppleanterna förordnas för högst fem år i sänder. Nämndens ordförande och vice ordförande ska ha avlagt juris kandidatexamen. Av de övriga medlemmarna ska en vara förtrogen med folkbokföring, en med genealogi, en med finska språket och med namnforskning samt en med svenska språket och med namnforskning. Nämndens ordförande, vice ordförande och medlemmar sköter förtroendeuppdraget vid sidan av sin egen befattning. Uppgiften som sekreterare i nämnden sköts av en tjänsteman på justitieministeriet.  

Enligt namnlagen ska magistraten begära utlåtande av nämnden för namnärenden i ansökningsärenden som gäller ändring av förnamn och ändring av släktnamn, om inte något annat föreskrivs i namnförordningen. Förutom att avge utlåtanden ska nämnden följa praxis i frågor som gäller för- och släktnamn och lämna domstolar, magistrater och andra myndigheter uppgifter om den samt ta initiativ och göra framställningar för utvecklande av lagstiftningen om för- och släktnamn.  

I namnlagen föreskrivs det dessutom om de ärenden gällande för- och släktnamn i vilka ett nytt namn kan ges eller ändras genom ett anmälningsförfarande. Anmälningsförfarande används när ett barn ges ett förnamn och släktnamn första gången efter födseln eller när en person, vars födelse inte har antecknats i befolkningsdatasystemet, saknar för- eller släktnamn när han eller hon antecknas i befolkningsdatasystemet i Finland. Om förnamnet inte har ändrats tidigare, kan det ändras genom ett skriftlig anmälan till magistraten en gång. Om förnamnet ändras flera gånger, ska ändringen av förnamnet göras genom en ansökan. Även största delen av de ändringar av släktnamn som hänger samman med förändringar i familjeförhållandena kan göras genom en anmälan, såsom antagande av gemensamt släktnamn eller personlig användning av släktnamn vid ingående av äktenskap eller återgång till ett tidigare släktnamn efter att äktenskapet upplösts. Även ett minderårigt barns släktnamn kan ändras till faderns släktnamn eller till ett äkta pars gemensamma släktnamn genom ett anmälningsförfarande. Också i dessa situationer har anmälningsförfarande kunnat användas endast en gång.  

År 2014 gjordes det 20 784 anmälningar om namn på grund av ingående av äktenskap. Om man till dem adderar 5 764 andra anmälningar om ändring av släktnamn och 2 668 anmälningar om ändring av förnamn, blir det sammanlagda antalet anmälningar om ändring av för- och släktnamn nästan 30 000. Antalet anmälningar om ändring av namn har sjunkit med ca 15 procent sedan 2006. Den största enskilda förklarande faktorn till det lägre antalet anmälningar torde vara att allt fler behåller sitt släktnamn när de ingår äktenskap. 

Om det inte särskilt föreskrivits om möjligheten att utnyttja anmälningsförfarande, ska en namnändring göras genom en ansökan. Ansökan kan lämnas in till vilken magistrat som helst. Om ansökan har tagits emot av någon annan magistrat än den som är behörig att avgöra ärendet, överför myndigheten självmant ansökan till rätt magistrat. Ansökan ska göras skriftligen. I ansökan ska nämnas de omständigheter som ligger till grund för att ändring av släktnamn söks, samt det av sökanden föreslagna nya släktnamnet.  

År 2014 gjordes det 317 ansökningar som gällde förnamn och 4 205 ansökningar som gällde släktnamn. Det sammanlagda antalet ansökningar om ändring av namn har sedan 2006 vuxit med ca 23 procent. Antalet ansökningar om ändring av släktnamn har vuxit något mer än ansökningarna om ändring av förnamn. 

Enligt namnlagen ska utlåtande av nämnden för namnärenden begäras om alla ansökningar som gäller namn, om inte något annat föreskrivs i namnförordningen. Förteckningen i namnförordningen över de typer av ansökningar som inte ansetts fordra ett utlåtande av nämnden för namnärenden är de facto rätt omfattande. Förteckningen utvidgades betydligt i slutet av 2015. Ändringen av förordningen trädde i kraft vid ingången av 2016. Syftet med ändringen var att undvika att behandlingen av ansökningar i onödan drar ut på tiden i sådana fall där nämndens tolkningspraxis blivit så förutsägbar att det inte längre än ändamålsenligt att begära utlåtande av nämnden.  

År 2014 behandlade nämnden för namnärenden sammanlagt 1 042 begäranden om utlåtande, av vilka 204 gällde förnamn och 838 släktnamn. Antalet begäranden om utlåtande har vuxit med nästan 90 procent sedan 2006. Antalet begäranden om utlåtande om släktnamn har fördubblats från 2006 till 2014. En allt mer betydande del av dem gäller ansökningar om släktnamn där sökanden på grundval att en internationell anknytning ansöker om ett släktnamn som inte är förenligt med namnskicket här i landet. 

Om magistraten efter att ha fått nämndens utlåtande finner att det inte finns hinder för ändring av släktnamn, ska magistraten på sökandens bekostnad kungöra ansökan i Officiella tidningen. Anmärkning ska framställas inom 30 dagar räknat från den dag då ansökan kungjordes. 

Internationellt privaträttsliga bestämmelser om förvärv av släktnamn togs in i namnlagen 1985. År 1991 utsträcktes dessa till att också gälla förnamn. Finsk lag tillämpas på förvärv av namn, om personen har hemvist i Finland. I övrigt bestäms tillämplig lag enligt lagen i den stat där personen har hemvist. Även finska myndigheters behörighet att behandla ett namnärende bestäms i princip enligt var sökanden har hemvist.  

Hemvistprincipen kompletterar medborgarskapsprincipen i de fall då en finsk medborgare har hemvist i någon annan främmande stat än Norge, Sverige eller Danmark. En ansökan från en finsk medborgare kan då behandlas i Finland, om ett i Finland givet beslut erkänns som giltigt i den stat där sökanden har hemvist. Bestämmelsen behövs för de situationer då en finsk medborgare är bosatt i en stat där myndighetens behörighet bestäms enligt medborgarskapsprincipen och personen annars inte skulle få sitt ärende behandlat. Eftersom Norge, Sverige och Danmark i huvudsak har frångått medborgarskapsprincipen, har dessa länder lämnats utanför tillämpningsområdet för den principen.  

Ett lagakraftvunnet beslut om namn som meddelats i en främmande stat erkänns i Finland utan särskilt fastställande, om beslutet har fattats av en myndighet i den stat där personen har hemvist eller är medborgare eller om beslutet erkänns som giltigt i den stat där personen har hemvist. Vägran att erkänna ett beslut som meddelats i en främmande stat är möjlig i särskilt angivna situationer eller om förfarandet i ärendet eller resultatet strider mot grunderna för Finlands rättsordning. 

Finland ratificerade 1975 FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (FördrS 8/1976). Enligt artikel 24 stycke 2 i konventionen ska varje barn registreras omedelbart efter födelsen och ha ett namn. Finland har också förbundit sig till FN:s konvention om barnets rättigheter (FördrS 60/1991). Enligt artikel 3 i konventionen ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. Enligt artikel 7 ska barnet registreras omedelbart efter födseln och från födseln ha rätt till ett namn, rätt att få ett medborgarskap och, så långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem. Enligt artikel 8 ska barnets rätt att behålla sin identitet, innefattande medborgarskap, namn och släktförhållanden respekteras såsom dessa erkännas i lag, utan olagligt ingripande. Enligt artikel 12 ska konventionsstaterna tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. 

Finland har ratificerat den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (FördrS 19/1990). Enligt artikel 8 i konventionen har envar rätt att åtnjuta respekt för sitt privat- och hemliv, sitt hem och sin korrespondens. Offentliga myndigheter får inte störa åtnjutandet av denna rättighet med undantag för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt samhälle och är nödvändigt med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggandet av oordning och brott, hälsovården, skyddandet av sedligheten eller skyddandet av andra personers fri- och rättigheter. 

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har i flera mål konstaterat att ärenden som gäller en persons namn omfattas av artikel 8 i Europeiska människorättskonventionen som gäller skydd för en persons privatliv. Domstolen har konstaterat att den i namnfrågor tillåter medlemsstaterna att utöva en synnerligen omfattande prövningsrätt av skäl som hänför sig till medlemsstaternas språk, kultur, historia och religion. Skyddet av ett lands språk och anknytande namnkultur har ansetts ingå i upprätthållande av ordningen och skyddande av andra fri- och rättigheter enligt artikel 8 stycke 2 med vilket begränsningar i individens eller familjens namnval har kunnat motiveras.  

I enskilda fall har det således i allmänhet varit fråga om huruvida lagstiftning eller ett myndighetsbeslut i ett namnärende som motiverats med skydd av det nationella språket eller den nationella kulturen stått i ett sådant förhållande till individens eller föräldrarnas valfrihet att begränsningen har ansetts som skälig och godtagbar. Som en godtagbar begränsningsgrund i fråga om förnamn betraktas t.ex. en olägenhet som det föreslagna namnet kan medföra för barnet (Salonen mot Finland, 2.7.1997) eller skillnaden mellan det namn om använts i socialt umgänge och det namn som registrerats (Guillot mot Frankrike, 24.10.1993). Europeiska människorättsdomstolen har även funnit det godtagbart att en myndighet vägrat registrera ett namn som innehåller bokstäver som inte ingår i alfabetet för medlemsstatens officiella språk (Kemal Taşkin m.fl. mot Turkiet, 2.2.2010). En begränsning har däremot inte ansetts godtagbar om den lagstiftning som gäller saken har ansetts oklar och ge myndigheterna för stor prövningsrätt utan tillräckliga rättsmedel (Güzel Erdagöz mot Turkiet, 21.10.2008) eller om samma namn utan godtagbar grund har nekats även om det är fråga om ett förnamn som är i bruk (Johansson mot Finland, 6.9.2007).  

Ofta har tillämpningsområdet för artikel 8 om skydd för privat- och familjelivet övervägts i förening med artikel 14, enligt vilken de rättigheter som anges i konventionen ska tryggas utan diskriminering. I merparten av de mål som Europeiska människorättsdomstolen behandlat har det varit fråga om att behandla förhållandet mellan namn och alfabet i ett visst land och för- och efternamn som föreslagits av personer som hör till en nationell språkminoritet eller kommer från en främmande stat och hur dessa namn ska skrivas (bl.a. Kemal Taşkin m.fl. mot Turkiet, 2.2.2010). I flera mål har det också varit fråga om jämställdhet mellan könen eller jämlik behandling vid bestämmande av ett barns eller en makes namn (bl.a. Cusan och Fazzo mot Italien, 7.1.2014). Europeiska människorättsdomstolen har också dryftat sökandens självbestämmanderätt och skyddet för de faktiska familjeförhållandena i förhållande till en namnändring (Garnaga mot Ukraina, 16.5.2013).  

I de mål som gäller Finland har det varit fråga om likabehandling, den olägenhet som namnet kan medföra för ett barn och vägning av grunderna för det föreslagna namnet (Johansson mot Finland, 6.9.2007, Salonen mot Finland, 2.7.1997, Stjerna mot Finland, 25.11.1994). Av dessa konstaterades finska myndigheter endast i det försnämnda falla ha kränkt sökandenas skydd för privatlivet genom att förkasta anmälan om förnamn, trots att det var fråga om ett förnamn som redan var i bruk. 

Också Europeiska unionens domstol har granskat begäranden om förhandsavgörande i fråga om namnrätt med tanke på fri rörlighet, etableringsrätt och förbud mot diskriminering för unionsmedborgare. I målet Konstantinidis (C—168/91) konstaterade Europeiska unionens domstol att transkription av namn kan ställa hinder för rätten att fritt etablera sig (artikel 49 i FEUF), om det namn som används som firma förvanskas i samband med transkriptionen. I målet Garcia Avello (C—148/02) konstaterade domstolen att artikeln om fri rörlighet för personer (artikel 21.1 i FEUF) och artikeln om förbud mot diskriminering (artikel 18 i FEUF) utgör hinder för att avslå en belgisk-spansk familjs ansökan om byte av efternamn för familjens barn, som var födda i Belgien och hade dubbelt medborgarskap, så att efternamnen skulle motsvara spanskt namnskick och göra det möjligt för barnen att använda samma efternamn i såväl Belgien som Spanien. I målet Grunkin och Paul (C—353/06) konstaterade domstolen att artikeln om tryggande av fri rörlighet utgör hinder för att myndigheterna i Tyskland beslutar att inte erkänna ett barns efternamn såsom detta har fastställts i Danmark, då barnet i likhet med sina föräldrar är tysk medborgare. Enligt domstolens tolkning har som godtagbar grund för vägran i enskilda fall ansetts vägran att godkänna en adelsmarkör som en del i ett släktnamn i en situation då det krävdes att en adelsmarkör som förvärvats enligt tysk lag skulle godkännas i Österrike (Sayn-Wittgenstein, C—208/09) och transkription av namn på främmande språk i enlighet med stavningsreglerna i det officiella nationalspråket, om det är förenligt med proportionalitetsprincipen (Runevič-Vardyn, C—391/09). 

Den namnplikt som anges i den gällande lagen uppfylls förhållandevis väl i praktiken. Namnsystemet, som inbegriper en plikt att använda för- och släktnamn, är fortfarande tidsenligt och motsvarar namnskicket i de flesta länder. Enligt en utredning från Befolkningsregistercentralen har namnplikten dock inte alltid uppfyllts inom utsatt tid. Enligt utredningen har endast ca 62 procent av barnen i Finland fått ett förnamn inom 60 dygn efter födseln under tiden mellan 2011 och 2016. Procenttalet stiger till nästan 92 när det har förflutit 90 dagar från barnets födelse.  

Enligt uppgifter från magistraterna och församlingarna har bl.a. tidsfristerna för fastställande av faderskap lett till att namngivningen fördröjts. Också seden att anmäla barnets namn i samband med dopet har lett till att namn inte anmäls inom utsatt tid. Många föräldrar ordnar dopet först efter den utsatta tiden av tidsrelaterade praktiska skäl. Problemet kunde t.ex. lösas så att den tidsfrist som anges i lagen för att anmäla barnets namn förlängs från nuvarande två månader. Även lagstiftningen i de övriga nordiska länderna talar för att tidsfristen för att anmäla namn förlängs. 

I några relativt sällsynta fall har ingen anmälan om barnets för- och släktnamn gjorts, trots att det redan förflutit flera månader från barnets födelse. Den gällande lagen innehåller inga bestämmelser om hur namnmyndigheten ska reagera på underlåtelse att uppfylla namnplikten. Bedömningen har varit att namnplikten behöver uppfyllas effektivare också i de fall då en minderårig eller vuxen som invandrat till landet inte har något registrerat för- och släktnamn. Gällande namnlag innehåller inte heller bestämmelser om inom vilken tid en sådan person borde göra en anmälan om för- och släktnamn för registrering i befolkningsdatasystemet och vilka medel magistraten har till sitt förfogande för att namnplikten ska uppfyllas effektivare.  

I enskilda fall har ansvarsfördelningen mellan kyrkan och namnmyndigheterna när det gäller att utreda att det namn som föreslås för barnet är lagenligt förorsakat oklarheter. Föräldrarna vill ofta före dopet försäkra sig om att barnets namn är lagenligt, men det kan hända att de gör denna förfrågan så sent som några dagar före dopet. Enligt etablerad praxis lämnas blanketten med anmälan om uppgifter om barnets namn ofta till dopprästen i samband med dopet. Arbetstagare inom evangelisk-lutherska kyrkan och ortodoxa kyrkan har således i egenskap av mottagare av anmälan utrett att barnets för- och släktnamn är lagenligt i samband med dopet. Barnets namn borde inte anmälas till befolkningsdatasystemet innan det slutgiltigt avgjorts att namnet är lagenligt, men så går det inte alltid till. I praktiken kan det hända att namnet i församlingen lagras i befolkningsdatasystemet, även om namnet till sin karaktär är sådant att lagenligheten borde ha utretts hos magistraten först. Å andra sidan förekommer det skillnader i magistraternas praxis när det gäller huruvida magistraten begärt ett utlåtande om ett nybildat förnamn av nämnden för namnärenden eller inte. Praxis vid utredning om ett nybildat förnamn eller ett mycket sällsynt förnamn är lagenligt har således varierat avsevärt. Av denna anledning behöver det skapas klarhet i ansvarsfördelningen mellan de olika myndigheterna när det gäller att utreda att ett namn är lagenligt. 

Den starkare betoningen på individualitet i de ärenden om namngivning och namnändring som behandlats under de senaste åren talar för att bestämmelserna om förnamn bör vara liberal också i framtiden. Det finns inte heller framöver något behov att begränsa valet av förnamn så att det sker med hjälp av på förhand givna namnförteckningar.  

Begränsningen av antalet förnamn till högst tre har delvis förlorat sin betydelse i och med den ökade invandringen. Allt fler personer bosatta i Finland har de facto fler än tre förnamn eller anknytning till en sådan namnkultur där förnamnen kan vara fler än tre. Namnmyndigheterna har i växande grad blivit tvungna att göra utredningar för att bedöma kravet på antalet namn utgående från internationell anknytning. Det är av dessa skäl ändamålsenligt att höja maximiantalet i bestämmelsen. 

Kraven att förnamn inte får vara olämpliga eller medföra uppenbar olägenhet för att godkännas är fortfarande ändamålsenliga vad innehållet beträffar. I synnerhet när det gäller att tillgodose barnets bästa är det viktigt att finna en lämplig balans mellan valfrihet och ett allmänt intresse. De på prövning baserade krav som gäller förnamn och möjligheterna att avvika från dem fordrar dessutom preciseringar för att en enhetlig tillämpningspraxis ska säkerställas. De begränsningar som gäller förnamn som släktnamn samt förnamn som från tidigare bärs av ett syskon eller halvsyskon samt undantagen från dem är fortfarande aktuella. I synnerhet mot bakgrund av den tolkningspraxis som bygger på anteckningar i befolkningsdatasystemet fyller en bestämmelse som strävar efter att skydda finländsk förnamnspraxis inte längre sitt syfte, eftersom det inte finns förutsättningar att genomföra den på ett effektivt sätt. Inte heller sett ur historisk synvinkel har det förnamnsbestånd som använts i de inhemska språken begränsat sig endast till dessa språk, utan förnamn har tagits in också ur andra språk.  

Avstående från könsbundenheten vid förnamn är något som tagits upp bl.a. i samband med den diskussion som förts om lagstiftningen om transpersoner. Det är dock fortfarande tidsenligt att bibehålla könsbundenheten vid förnamn med beaktande av att det finländska namnbeståndet också innehåller flera förnamn som allmänt används som namn av bägge könen. När ett nytt förnamn tas i bruk, kan dess könsbundenhet vara oklar och utkristallisera sig först efter en längre tids användning. Däremot anses många traditionella förnamn ofta blivit vedertagna namn för ett visst kön. I myndighetspraxis har det setts som ett problem att fastställa när ett namn anses vara så starkt inarbetat som namn för ett visst kön att en företrädare för det motsatta könet inte kan få namnet utan särskilda skäl. 

De gällande bestämmelserna om barns förvärv av släktnamn återspeglar den situation som rådde när bestämmelserna stiftades. Då föddes största delen av barnen i en familj där föräldrarna hade gemensamt släktnamn. Detta givna antagande har förändrats i och med att familjestrukturerna i Finland förändrats. Allt mer sällan har barnets föräldrar gemensamt släktnamn. Detta beror bl.a. på att barn oftare än förr föds i en familj där föräldrarna inte är gifta med varandra. Andelen barn födda utanför äktenskapet är för närvarande större än 40 procent. Av de barn som föds utanför äktenskapet föds ca 76 procent i en familj där föräldrarna är sambor.  

Dessutom behåller allt fler sitt släktnamn när de ingår äktenskap och fler familjer än tidigare utgör s.k. nyfamiljer där det förutom föräldrarnas gemensamma barn också finns barn från föräldrarnas tidigare parrelationer. Dessa barn kan också ha olika släktnamn sinsemellan. Den gällande lagen medger inte namngemenskap mellan barnen och vardera föräldern i sådana situationer då föräldrarna inte har ett gemensamt släktnamn. Det är för många fortfarande viktigt att ha namngemenskap med sitt barn, även om bägge föräldrarna skulle behålla sitt namn när de gifter sig. Något som väckt kritik också på ett allmännare plan är att den nuvarande namnlagen inte tar hänsyn till att familjerna numera är av många olika slag, vilket föranleder behov att ta i bruk släktnamn som uttrycker den faktiska familjesamhörigheten.  

Om barnets föräldrar har ett gemensamt släktnamn, är det fortfarande befogat att barnet får samma släktnamn som föräldrarna bär. Trots de utmaningar som hänför sig till de förändrade familjestrukturerna finns det inte anledning av avsiktligt avstå från att behålla namngemenskapen i familjen. En bestämmelse som begränsar föräldrarnas valfrihet i en situation då familjen har flera barn är i princip fortfarande befogad i syfte att främja namngemenskapen mellan barnen och likabehandlingen av dem. 

I och med internationaliseringsutvecklingen bland befolkningen har det allt oftare uppstått ett behov att ge barnet ett släktnamn direkt utifrån namnskicket i den främmande stat som anknyter till den ena förälderns eller båda föräldrarnas internationella bakgrund i stället för att tillämpa det finländska namnskicket. Enligt den gällande namnlagen kan barnet endast få föräldrarnas gemensamma släktnamn eller någondera förälderns släktnamn som sådant. Bestämmelsen beaktar t.ex. inte sådana tudelade släktnamn som bildats av föräldrarnas släktnamn enligt namnskicket i Spanien eller Latinamerika eller sådant namnskick där släktskap uttrycks t.ex. med förnamnet på barnets far eller farfar. Ett sådant släktnamn kan fås endast på särskild ansökan. Rättsläget står här i strid med barnets intresse, dvs. att han eller hon så snart som möjligt efter födelsen vid registreringen ges ett släktnamn som är avsett att vara permanent.  

De gällande bestämmelserna om adoption har kritiserats för att de inte beaktar adoption inom familjen där maken eller partnern adopterar den andre makens eller partnerns barn. Adoptioner inom familjen har blivit vanliga sedan namnlagen trädde i kraft. På basis av de gällande bestämmelserna får ett barn i regel sin adoptivförälders namn. I synnerhet vid adoption inom familjen lämpar sig bestämmelsen inte längre som utgångspunkt. 

Det är fortfarande motiverat att ett barns namn ska kunna ändras till följd av förändringar i familjeförhållandena och att förfarandet i samband med detta är enkelt. Bestämmelserna ska dock moderniseras på så sätt att det i dem används uttrycket ”den andra föräldern” i stället för fadern för att bestämmelserna också ska inbegripa de situationer då barnets föräldrar är av samma kön.  

Bestämmelsen om en minderårigs självbestämmanderätt är fortfarande tidsenlig i grunden. Bestämmelserna i den gällande lagen har dock i tillämpningspraxis upplevts som bristfälliga såtillvida att de inte ger stöd för att förhindra upprepade namnändringar som står i strid med barnets bästa. Det har i tillämpningspraxis förekommit situationer då barnets vårdnadshavare har ändrat barnets för- och släktnamn ett flertal gånger redan under de första levnadsåren. Det är motiverat att ändra bestämmelserna också till denna del. 

Utgångspunkten i den gällande lagstiftningen att makarna behåller sitt namn när de ingår äktenskap är fortfarande befogad. Makar utnyttjar numera denna möjlighet oftare än tidigare. Det är dock mycket vanligt att makarna antar ett gemensamt namn vid vigseln, och detta ska fortfarande vara möjligt både i samband med vigseln och under äktenskapet. Förbudet mot att som gemensamt släktnamn ta ett namn som maken fått genom ett tidigare äktenskap är fortfarande ändamålsenligt.  

När det gäller personlig användning av släktnamn har det veterligen inte förekommit några större problem. När det gäller att förstå och tillämpa begränsningarna för användning och nedärvning av ett släktnamn i personlig användning har det dock gjorts enstaka fel. Det har dessutom setts som bristande jämställdhet att endast den ena maken kan anta ett s.k. dubbelt släktnamn. 

Äktenskapslagen ändrades 2015. Från den 1 mars 2017 kan personer av samma kön ingå äktenskap. När ändringen av äktenskapslagen och av de lagar som har samband med den stiftades ändrades inte bestämmelserna om rättsverkningar för registrerade partnerskap. De bestämmelser i namnlagen enligt vilka makar kan få ett gemensamt släktnamn genom ett anmälningsförfarande tillämpas således för närvarande inte på registrerade partnerskap. Eftersom en person som lever i registrerat partnerskap kan få ett gemensamt släktnamn tillsammans med sin partner genom ett ansökningsförfarande, tolkas begränsningen ofta som diskriminerande för könsminoriteter och innebär att namnmyndigheternas arbete ökar i onödan. Det är därför befogat att stryka begränsningen. 

I en ansökan om ändring av släktnamn ska det för närvarande visas vilken olägenhet det nuvarande släktnamnet medför och vid behov ges skäl för att det släktnamn som ansökan gäller ska godkännas. Kravet på olägenhet återspeglar det tänkande som rådde när namnlagen stiftades, dvs. att en person släktnamn ska bibehållas så oförändrat som möjligt. Orsaken till oföränderlighetsprincipen var att personer ska kunna identifieras och spåras. Efter det att personbeteckningar infördes kan dessa mål inte längre anses lika betydelsefulla som tidigare. Det är således befogat att tillåta att behovet av ändring av släktnamn inte behöver motiveras separat i framtiden.  

Termen ”nytt släktnamn” i den gällande lagstiftningen har ansetts ge rum för tolkning. Det kan förutom till ett nybildat släktnamn hänvisa också till ett släktnamn som är i bruk men som är nytt för sökanden själv. Det behövs här en klarare terminologi. 

Allmänna hinder 

Kraven att ett nytt släktnamn inte får vara olämpligt eller medföra uppenbar olägenhet är fortfarande aktuella innehållsmässigt. Dessa krav behöver stå kvar.  

Skydd av det nationella språket eller det nationella namnskicket kan mot bakgrund av Europeiska människorättsdomstolens beslutspraxis fortfarande anses som en godtagbar grund för begränsning i namnfrågor. Det finländska släktnamnsskicket är resultatet av en lång utveckling. Ett kontrollerat skydd av och tryggande av utvecklingsförutsättningarna för det behövs fortfarande också med hjälp av lagstiftning. Det nationella namnskicket får dock inte bevaras på ett sätt som begränsar personers valfrihet och utan att det görs avvägningar som tar hänsyn till individens rättigheter och lämpliga rättsmedel. Det är också fråga om huruvida det uppnåtts en balans som kan anses rättvis när det gäller målen. Utifrån vad som sagts ovan är det befogat att utgångspunkten att skydda det finländska släktnamnsskicket kvarstår i namnlagstiftningen. Det ska dock fortfarande vara möjligt att göra avvikelse från det av särskilda skäl.  

Enligt den gällande namnlagen kan såsom nytt släktnamn inte heller godkännas ett namn som allmänt används såsom förnamn. Begränsningen beror på risken för sammanblandning av för- och släktnamn, vilket medför olägenhet vid uträttande av ärenden. I det existerande släktnamnsbeståndet ingår visserligen redan nu namn som används som såväl för- som släktnamn. Det är dock inte ändamålsenligt att i framtiden främja användningen av sådana släktnamn annat än av särskilda skäl, vilket innebär att det med vissa preciseringar är befogat att hålla kvar begränsningen att ett släktnamn inte får vara likt ett förnamn. 

Ovan har det gjorts en bedömning av behovet av efternamnskombinationer för barn och makar. Det är logiskt att förbudet mot att kombinera två släktnamn frångås också i de situationer då ändringen av släktnamn inte har samband med bestämmandet av barns namn eller med ingående av äktenskap. Fler än två släktnamn ska dock inte få kombineras, annars blir det lätt besvärligt att använda namnet, både för personen själv och i personens kontakter med andra. 

Skyddade namn och kännetecken 

Enligt den gällande namnlagen kan såsom nytt släktnamn inte godkännas släktnamn som i Finland finns antecknade i befolkningsdatasystemet, och inte heller namn som enligt vad som är allmänt känt är vedertagna i en viss inhemsk eller utländsk släkt. Såsom släktnamn kan inte heller godkännas ett namn som kan identifieras med ett skyddat kännetecken.  

Skyddet för släktnamn är detsamma för alla befintliga släktnamn. På grund av de reformer som genomförts i Sverige, Norge och Danmark har man också i Finland diskuterat möjligheten att delvis avstå från skyddet för släktnamn. Om skyddet slopades för de allra vanligaste släktnamnen, skulle utredningsarbetet för sökanden och namnmyndigheterna vid ändring av namn minska när sökanden ansöker om ett mycket vanligt släktnamn. Å andra sidan kan behovet att ta i bruk mycket vanliga släktnamn vara litet. Sådana situationer kan dock uppstå när en person önskar smälta in i den lokala befolkningen och inte skilja sig från den. Exempel på personer i en sådan situation är invandrare eller personer som är föremål för sociala trakasserier. Att avstå från skyddet för släktnamn i fråga om de allra vanligaste efternamnen skulle motsvara den allmänna utvecklingen i de nordiska länderna. Det finska släktnamnsbeståndet skiljer sig dock betydligt från namnskicket i de övriga nordiska länderna och Europa i övrigt med tanke på dess tillkomst. De äldsta finska bondesläktnamnen har gått i arv i släkterna ända sedan 1200-talet. Av den anledningen kan antalet bärare av många finska släktnamn vara stort, vilket dock inte minskar behovet av kulturellt skydd för dem.  

Skydd för släktnamn endast i fråga om vissa släkter är dessutom problematiskt av jämlikhetsskäl. Det skulle således vara en jämlik lösning att slopa skyddet för släktnamn till alla delar, men detta skulle kunna skada eller kränka vissa befolkningsgrupper och lämna den kulturella och informativa betydelse som släktnamnsbeståndet har utan beaktande. Det är således fortfarande befogat att bevara skyddet för släktnamn i sin nuvarande omfattning. 

Specialbestämmelsen om skyddade kännetecken har i tillämpningspraxis till vissa delar upplevts som alltför begränsande. I bestämmelsen är det fråga om begränsningar som skyddar bärarens enskilda intresse. De rättsliga funktionerna i fråga om släktnamn, varumärke och firma skiljer sig dock i någon mån från varandra. Av konkurrensrättsliga skäl är det förståeligt att varumärke och firma måste kunna skiljas från varandra utan risk för sammanblandning. Ett likadant behov att skilja ett verksamt bolag eller företag från en fysisk person finns däremot inte alltid. I synnerhet om namnet på en sammanslutning eller ett skyddat kännetecken språkligt sett klart har två betydelser och namnet inte kan ge en bild av att det är fråga om ett skyddat kännetecken, ska det skyddade kännetecknet inte automatisk utgöra ett hinder för att bifalla en ansökan om ett nybildat släktnamn. Ett särskilt tolkningsproblem har dessutom förorsakats av det stora antalet olika skyddade kännetecken och sammanslutningar och frågan om vilka skyddade kännetecken som behöver skydd också i den lagstiftning som gäller personnamn. Det är därför ändamålsenligt att skapa klarhet i villkoren. Frågan kan delvis lösas så att skyddet för skyddade kännetecken slopas åtminstone i fråga om sådana namnförslag som innehåller allmänna ortnamn eller ord i allmänspråket och som inte typiskt är kopplade till någon kommersiell aktör. Detta motsvarar vedertagen tillämpningspraxis. 

Synnerliga skäl  

Enligt den gällande namnlagen kan en person få ett släktnamn som inte uppfyller de krav som gäller för nytt släktnamn, om han eller hon kan lägga fram synnerliga skäl för att det nya släktnamnet ska godkännas. Den rätt vaga förteckningen över synnerliga skäl ger sökanden en möjlighet att motivera varför t.ex. ett namn som skiljer sig från finländskt namnskick är motiverat i hans eller hennes fall. Namnmyndigheterna har på basis av bestämmelsen från fall till fall kunnat ta ställning till om de begränsningar som hänför sig till ett allmänt eller enskilt intresse står i rätt proportion till personens frihet att välja ett namn enligt sina egna preferenser. En sådan förteckning behövs i namnlagen även i fortsättningen. Några tvetydiga punkter kräver dock precisering på basis av de erfarenheter som inhämtats. 

Ett allmänt använt synnerligt skäl för godkännande av ett sådant släktnamn som sökanden annars inte skulle kunna få som nytt släktnamn är att sökandens förfäder tidigare lagligen har använt det nya namn som sökanden föreslagit. Begreppet ”förfäder” har brukat tillämpas så att det anses omfatta förfäder i femte generationen från sökanden, om sökanden själv är första generationen. Av skäl som hänger samman med förutsägbarheten i namnmyndigheternas beslut och rättssäkerheten är det motiverat att dessa etablerade riktlinjer i tillämpningspraxis skrivs in i lagen. 

Även om det finns särskilda bestämmelser om de vanligaste fallen av förändringar i familjeförhållandena, har det i bestämmelsen om synnerliga skäl tagits in en punkt som tillåter att ett släktnamn godkänns, om antagande av det nya släktnamnet bör anses motiverat på grund av förändringar i familjeförhållandena eller därmed jämförbara omständigheter. Namnlagen har genom denna bestämmelse kunnat bibehålla sin tidsenlighet när nya familjeformer uppkommit. Alla förändringar som skett i familjeförhållanden kunde inte förutses i den namnlag som trädde i kraft 1986. En av dem är möjligheten att ingå registrerat partnerskap, om vilket det stiftades en lag 2001. Ett annat fenomen är att det blivit väldigt vanligt med sambofamiljer och att vissa familjer där föräldrarna är sambor fört fram önskemål om ett gemensamt släktnamn. Dessa förändringar i familjeförhållanden har vid avsaknad av specialbestämmelser bedömts på basis av 13 § 2 mom. 2 punkten i namnlagen, som tillåter att ett släktnamn ändras t.ex. till partnerns eller sambons släktnamn, om det bör anses motiverat på grund av förändringar i familjeförhållandena eller därmed jämförbara omständigheter. På ansökningar som gäller gemensamt släktnamn i samband med registrerat partnerskap har man i praktiken tillämpat principerna för makar, och dessa namnansökningar har så gott som utan undantag förordats. Ansökningar som gäller gemensamt släktnamn i sambofamiljer har förordats i tillämpningspraxis i nämnden för namnärenden, om paret har haft ett gemensamt barn eller har haft gemensam vårdnad om ett barn. Enligt bedömningen ovan har det ansetts befogat att ändra lagen om registrerat partnerskap så att namnlagens bestämmelser om makar i framtiden kan tillämpas också på parterna i ett registrerat partnerskap. Utöver detta är det befogat att i lagen skriva in rätt till gemensamt släktnamn på grundval av ett samboförhållande, om de villkor som uppställts för ett samboförhållande uppfylls.  

Ett tredje synnerligt skäl som blir allt vanligare är att sökanden visar på anknytning till en främmande stat. Den anknytning sökanden har till en främmande stat på grundval av medborgarskap och äktenskap är relativt lätt att visa, om en sådan anknytning finns. För de varierande situationer som blir aktuella i beslutpraxis är det befogat att hålla kvar hänvisningen i bestämmelsen till andra särskilda omständigheter såsom element till grund för en internationell anknytning. 

Den gällande namnlagen innehåller inga bestämmelser om huruvida någon kan överföra nyttjanderätten till sitt släktnamn eller huruvida den som innehar ett skyddat kännetecken som använts i näringsverksamhet, genom sitt samtycke kan godkänna att namnet används som ett nybildat släktnamn. I tillämpningspraxis har det hänt att sådana namnändringar i enskilda fall har förordats av särskilda skäl. Den förstnämnda frågan har aktualiserats t.ex. i situationer då en person på ansökan har fått en gammal släkts namn eller gårdsnamn som ett s.k. nybildat namn. Samtycke av bärarna av namnet kan vara ett kriterium för att namnet ska kunna tas i bruk i släkten t.ex. mellan syskon. På motsvarande sätt kan det nybildade släktnamn som ansökan gäller vara i bruk inom näringsverksamhet genom ett skyddat kännetecken. Den sökande kan då ha anhållit hos företaget om att få dess samtycke till sin namnändring. Det problematiska är att denna tillämpningspraxis inte framgår av lagen. Med beaktande av vad som sagts ovan behövs det i lagen en specialbestämmelse för motsvarande situationer. 

Bestämmelsen enligt vilken domstolen efter att faderskapet upphävs kan besluta att barnet ska vara skyldigt att anta det släktnamn som dess mor hade när barnet föddes är inte längre motiverad. Även om det genom bestämmelserna om barns förvärv av släktnamn och ändring av släktnamn i namnlagen har skapats en koppling till fastställande av faderskap, kan det dock inte anses finnas något sådant nödvändigt orsakssamband mellan barnets släktnamn och barnets och faderns rättsliga släktskapsförhållande att mannen ska ha rätt att yrka att barnets ska förlora sitt släktnamn när en talan om upphävande av faderskap bifallits.  

Enligt artikel 8 i konventionen om barnets rättigheter (FördrS 59 och 60/1991) åtar sig konventionsstaterna att respektera barnets rätt att behålla sin identitet, innefattande medborgarskap, namn och släktförhållanden såsom dessa erkänns i lag, utan olagligt ingripande. Även om barnet i dessa situationer har fått sitt släktnamn på basis av omständigheter som senare visat sig vara oriktiga och mannens rättsliga förhållande till barnet ändras så att det motsvarar de faktiska förhållandena, kan det hända att det släktnamn som barnet fått redan har hunnit bli en del av dess identitet. Barnets släktnamn kan inte längre på samma sätt som bestämmelsen ger vid handen avgöras av den tidigare fadern. 

Barnet eller barnets vårdnadshavare kan visserligen på grund av förändrade familjeförhållanden komma fram till att en ändring av barnets släktnamn är befogad. I den gällande bestämmelsen uttrycks dock förverkandepåföljden i fråga om släktnamn mer med tanke på mannens rättigheter än barnets rättigheter trots att domstolen i bestämmelsen förpliktas att fästa uppmärksamhet också vid barnets bästa. Det är således befogat att stryka bestämmelsen i fråga. 

Specialbestämmelsen om förlust av släktnamn i det fall att släktnamnet kränker ett skyddat namn eller kännetecken behövs däremot fortfarande. 

Förfarandebestämmelserna om ändring av för- och släktnamn bildar för närvarande en svårtolkad helhet på tre nivåer. Skillnaden mellan t.ex. anmälnings- och ansökningsärenden upplevs ställvis som svår och komplicerad att uppfatta. De behöver kunna åtskiljas enklare. För att enhetlighet och klarhet ska uppnås är det också motiverat att lagen innehåller en bestämmelse om sökande av ändring i anmälningspliktiga namnärenden. 

Den kraftiga ökningen av i synnerhet ansökningar som gäller släktnamn har redan länge ställt press på de myndigheter som svarar för behandlingen av ansökningar till följd av allt längre behandlingstider och kundernas förväntningar. Ändringen har varit speciellt snabb i de ansökningar om släktnamn som grundar sig på internationellt namnskick. På grund av vad som sagts ovan behöver förfarandena i namnärenden förenklas och automatiseras så långt det är möjligt. 

Bestämmelserna om behörighetsfördelningen mellan magistraterna måste ses över. Enligt uppgifter från magistraterna har problem uppstått främst när en kund ansöker om ändring av såväl förnamn som släktnamn, men behörigheten i fråga om förnamn och släktnamn är fördelad på olika magistrater i och med att ärenden som gäller förnamn är anmälningsärenden och ärenden som gäller släktnamn är ansökningsärenden. I framtiden ska ärenden som anhängiggörs genom samma ansökan kunna behandlas samtidigt. 

Också arbetsfördelningen mellan magistraterna och nämnden för namnärenden behöver klargöras. Det är inte ändamålsenligt att använda det långsammare förfarandet i nämnden för namnärenden i sådana namnansökningsärenden där nämndens utlåtande väl kan förutses och beslutet kan fattas snabbare och närmare kunden av magistraten. I namnlagen eller i den namnförordning som kompletterar namnlagen bör de typer av ansökningar anges vars behandling kräver ett utlåtande av nämnden för namnärenden. Något som talar för kompletterande bestämmelser i förordning är att den regleringsmekanism som grundar sig på namnlagen och namnförordningen hittills har tillåtit en smidig omdefiniering av arbetsfördelningen mellan magistraterna och nämnden för namnärenden när förhållandena förändras och beslutspraxis etableras.  

Det är fortfarande motiverat att nämnden för namnärenden kvarstår som ett särskilt sakkunnigorgan. Utlåtandena av nämnden för namnärenden är inte juridiskt bindande, men utlåtandena har de facto en stark styrande verkan. Syftet med utlåtandeverksamheten är att främja en enhetlig tillämpning av lagen och erbjuda andra namnmyndigheter sakkunskap i språkvetenskap, namnforskning och släktforskning. Det specialkunnande som nämnden för namnärenden innehar behövs också i framtiden. 

Kungörelser i Officiella tidningen är inte längre tidsenligt. Förfarandet leder till onödiga kostnader för kunderna och ett extra dröjsmål på 1—2 månader vid behandlingen av ansökan. Officiella tidningen är de facto ingen tidning som läses aktivt. Om sökanden har beviljats spärrmarkering, kan en kungörelse i Officiella tidningen om namnändringen äventyra sökandens säkerhet. Dessutom har anmärkningar på basis av kungörelser gjorts ytterst sällan. Anmärkningsförfarandet bör begränsas till färre situationer än för närvarande. 

De bestämmelser i namnlagen som hör till den internationella privaträttens område kan anses ha bibehållit sin tidsenlighet förhållandevis väl. Det har inte förekommit stora praktiska problem vid tillämpningen av dem. Bestämmelserna om erkännande av ett släktnamn som förvärvats enligt lagen i en främmande stat är synnerligen liberala, vilket främjar fri rörlighet på det sätt som avses i Europeiska unionens lagstiftning. Efter att namnlagen stiftades har å andra sidan en persons bostadsort allt mer börjat användas som internationell anknytning i stället för hemvist. Även om skillnaden mellan begreppen inte är stor, finns det orsak att uppdatera hänvisningarna så att de motsvarar de allmänt använda begreppen.  

Praktiska svårigheter har förekommit vid bedömning av i vilket skede magistraten är behörig i ett ärende som gäller för- och släktnamn när det är fråga om en finsk medborgare som är bosatt i en främmande stat. I de situationer som anges i den gällande lagen har avgörande av ett namnärende i Finland förutsatt en utredning från den främmande staten om att ett beslut som fattats i Finland kommer att erkännas i det land där personen är bosatt. Det har tidvis varit svårt att få sådana utredningar. Med en allt mer internationell befolkningsstruktur kommer dessa situationer att bli allmännare. 

I propositionen föreslås det att tidsfristen för att anmäla namn förlängs från nuvarande två månader till tre månader från barnets födelse. I lagen föreslås bestämmelser om en tidsfrist för namnplikten också i de fall när en person på andra grunder än att han eller hon är född i Finland för första gången antecknas i befolkningsdatasystemet. Som tidsfrist föreslås sex månader. 

Enligt propositionen ska det bli möjligt att anta fyra förnamn i stället för tidigare tre. Den föreslagna ändringen ger större frihet att välja namn för sig och sitt barn. Enligt förslaget behöver ett förnamn inte längre vara förenligt med det finländska namnskicket, utan när ett nytt förnamn föreslås ska det bedömas i förhållande till alla befintliga förnamn i Finland oavsett vilket lands namnkultur namnet härstammar ifrån. De absoluta kraven för att ett förnamn ska godkännas är fortfarande ändamålsenliga, men föreslås bli preciserade. Den olägenhet ett förnamn kan medföra ska enligt förslaget bedömas på olika sätt beroende på om det är fråga om namn till ett barn eller en namnändring som en myndig person själv tar initiativ till.  

Vid beredningen av propositionen övervägdes möjligheten att avstå från könsbundenhet vid förnamn. Även om främjande av jämställdheten mellan könen kan anses tala för avskaffande av könssegregering, utgör könsindelning åtminstone ännu för närvarande en betydande del av möjligheten att identifiera en person vid socialt umgänge och en del av sättet att skapa en personbeteckning. Av personbeteckningen framgår individens kön, och det är naturligt att detta återspeglar sig också i namnsystemet. I befolkningsdatasystemet har det förutom könskodade namn också antecknats ett växande antal namn som inte kan anses vara vedertagna bara för det ena könet. Sådana namn ska kunna användas av båda könen. Det föreslås dock att bestämmelserna görs tydligare så att en person som fastställer sin könstillhörighet så att han eller hon tillhör det motsatta könet ska ha en i lag inskriven möjlighet att utan avgift ändra sitt namn så att det motsvarar den nya könstillhörigheten. 

Det föreslås att möjligheten att anteckna uppgifter om tilltalsnamnet, om det är ett av personens förnamn, i befolkningsdatasystemet står kvar att avgöras i den lagstiftning som gäller befolkningsdatasystemet.  

Enligt förslaget ska det bli möjligt att bilda en efternamnskombination av två olika efternamn.  

Ett alternativ som övervägts är att rätten att bilda en efternamnskombination skulle begränsas endast till ett barns rätt att få en efternamnskombination som bildats av föräldrarnas efternamn och å andra sidan till makars rätt att bilda en efternamnskombination av sina gällande efternamn. Detta alternativ förkastades dock av jämlikhetsskäl. I propositionen föreslås det därför att en person utöver nämnda situationer ska kunna bilda en efternamnskombination av vilket som helst av två efternamn som han eller hon genom ansökan är berättigad till. En efternamnskombination ska alltså kunna bestå också av två separata nybildade efternamn. Den rådande principen om valfrihet främjas också av förslaget om att personen själv får välja såväl efternamnens ordning som användningen av bindestreck. För att myndighetssystemen ska fungera är det dock viktigt att en efternamnskombination inte kan bildas av fler än två olika efternamn.  

Samtidigt föreslås det att efternamn som används personligen framför makarnas gemensamma efternamn ska frångås. En kombination som antagits medan den gällande lagen var i kraft bestående av ett namn i personlig användning och ett efternamn som antagits genom äktenskap ska i framtiden utan särskild ansökan betraktas som en sådan efternamnskombination som avses i förslaget. Ändringen förutsätter inga åtgärder av bäraren av namnet.  

Under beredningen av propositionen övervägdes möjligheten att frångå skyddet för befintliga efternamn i fråga om de vanligaste efternamnen, såsom fallet är i Norge, Danmark och Sverige. Detta alternativ skulle ha medfört att en stor mängd efternamn hade kunnat väljas fritt av vem som helst. Ändringen kunde ha främjat t.ex. integrering av invandrare i samhället och även annars gjort det lättare att finna ett nytt lämpligt efternamn. Detta alternativ förkastades dock på grund av de jämlikhetsproblem som är förknippade med det. Det ansågs svårt att slå fast en lämplig gräns för vad som är vanligt och det ansågs finnas en risk för inbördes ojämlikhet mellan efternamn. Det finländska efternamnsskicket skiljer sig också i fråga om sin tillkomst på många sätt från efternamnsskicket i de övriga nordiska länderna och är exceptionellt också i europeiskt hänseende. Ett fortsatt efternamnsskydd för alla befintliga efternamn motsvarar nuläget. 

I propositionen föreslås det att internationella familjesituationer ska beaktas bättre vid bestämmande av ett minderårigt barns av efternamn. Enligt förslaget kan som efternamn för barnet väljas ett efternamn eller en efternamnskombination som bildats av en förälders eller en mor- eller farförälders namn eller av både förälderns och mor- eller farförälderns namn, om föräldern på grund av sitt medborgarskap, äktenskap eller någon annan därmed jämförbar omständighet har anknytning till en främmande stat.  

I propositionen föreslås det att de som lever i ett långvarigt samboförhållande på särskild ansökan ska kunna få ett gemensamt efternamn eller en gemensam efternamnskombination.  

Sambor har nu kunnat få ett gemensamt efternamn på synnerliga skäl som är jämställbara med förändringar i familjeförhållandena, om paret har haft ett gemensamt barn eller har haft gemensam vårdnad om ett barn. Det föreslås att denna rätt till ett gemensamt efternamn skrivs in i lagen, dock så att rätten utvidgas till att gälla också sådana barnlösa sambor som har bott i gemensamt hushåll i minst fem år.  

I propositionen föreslås det också att lagen om registrerat partnerskap ändras. Den begränsning enligt vilken namnlagens bestämmelser om makes efternamn inte tillämpas på parterna i ett registrerat partnerskap ska strykas.  

I propositionen föreslås det att det skapas två nya elektroniska servicesystem. I framtiden ska det vara möjligt att göra anmälningar om barns namn och behandla ansökningar om namnändring med hjälp av dem. Genom e-tjänsterna ska enkla och klara anmälnings- och ansökningsärenden i princip kunna skötas genom automatisering. Om den automatiserade behandlingen inte förmår producera ett beslut om bifall, överförs ansökan till myndighetsprövning där det görs en närmare undersökning av om villkoren i lagen uppfylls. Anmälaren eller sökanden får efter att ha lämnat sin ansökan på nätet omedelbart besked om i vilket förfarande anmälan behandlas och hur lång tid behandlingen beräknas ta. Anmälan av namn eller ändring av namn ska dock också kunna skötas personligen eller med hjälp av pappersblanketter eller elektroniska blanketter såsom för närvarande. 

I propositionen föreslås det att anmärkningsförfarande ska användas i mindre utsträckning än tidigare och att det anlutande förfarandet med kungörelse i Officiella tidningen frångås.  

Skyldigheten att kungöra och möjligheten att framställa anmärkning ska begränsas till nybildade efternamn. Nybildade efternamn ska enligt propositionen kungöras genom publicering på magistratens webbplats och inte längre i Officiella tidningen. Tidsfristen för en anmärkning är 30 dagar. 

I propositionen föreslås det att behandlingen av namnärenden i nämnden för namnärenden ska begränsas avsevärt jämfört med nuläget. Enligt propositionen ska de namnärenden som sänds till nämnden för namnärenden begränsas till sådana anmälnings- och ansökningsärenden där den sakkunskap som nämnden erbjuder effektivast kommer till nytta vid behandlingen. På motsvarande sätt ska namnärenden som inte fordrar utlåtande av nämnden för namnärenden kunna avgöras självständigt av magistraten.  

I syfte att säkerställa en enhetlig tillämpningspraxis har man dryftat alternativet att sakkunnigutlåtande bör begäras om alla föreslagna nybildade namn, dvs. förnamn som inte är i användning. På grund av det stora antalet nybildade namn skulle en sådan behandling i nämnden dock bli alltför tungrodd och eventuellt medföra överbelastning i utlåtandeförfarandet, vilket inte skulle främja propositionens mål om att förkorta behandlingstiderna. I propositionen föreslås det i stället att sakkunnigutlåtande av nämnden för namnärenden ska begäras om förnamn, om det finns grundad anledning att befara att namnet inte är lagenligt. Ett föreslaget förnamn ska således inte kunna förkastas utan ett sakkunnigutlåtande. På motsvarande sätt ska magistraten inte vara skyldig att begära utlåtande om förnamn som föreslagits för godkännande, om magistraten inte själv anser att det finns särskilda skäl att begära utlåtande.  

Nämndens utlåtande ska också begäras i fråga om nybildade efternamn och efternamn som burits av sökandens förfäder men i fråga om vilket senaste anteckning i en handling har gjorts före 1900. Magistraten har dessutom möjlighet att begära ett utlåtande om både förnam och om efternamn, om det finns något särskilt skäl för detta. 

Anmälningar om namn för ett nyfött barn och för dem som ingår äktenskap kan enligt förslaget fortfarande också lämnas till en församling i den evangelisk-lutherska kyrkan eller en församling i den ortodoxa kyrkan. I propositionen föreslås det dock att bestämmelserna om utredning av lagenligheten hos de namn som anmäls ska preciseras så att ansvarsfördelningen mellan församlingarna och magistraterna blir klarare. I sådana situationer då det är oklart om namnet är lagenligt, t.ex. när det föreslagna förnamnet är ett nybildat namn, ska församlingen enligt propositionen överföra ärendet till magistraten för behandling.  

Som ett alternativ till ett överföringsförfarande som bygger på prövning hos den person som tar emot namnanmälan har det också övervägts att göra ändringar i församlingarnas system för medlemsuppgifter så att systemen hindrar att t.ex. ett brudpars gemensamma efternamn lagras i befolkningsdatasystemet, om det gemensamma efternamn som paret uppger härstammar från ett tidigare äktenskap. Sådana ändringar skulle dock förorsaka kyrkorna betydande ekonomiska kostnader. Ett spärrsystem skulle inte heller vara ett kundvänligt sätt ta sig an saken, eftersom uppgiften om oklarheter i samband med namnet ofta skulle nå fram till företrädaren för församlingen och kunden först efter det att dopet eller vigseln förrättats. Ett överföringsförfarande har således ansetts vara ett väl avvägt sätt att utreda att det föreslagna namnet är lagenligt. Det är befogat också i syfte att säkerställa en enhetlig tillämpningspraxis. För att minska ovissheten kring ansvarsfördelningen mellan församlingarna och magistraterna kommer det att ordnas information och utbildning, i synnerhet i det skede då totalreformen genomförs. 

De viktigaste konsekvenserna med tanke på statsekonomin är kostnaderna för skapandet av tjänsten för namnanmälan och applikationen för namnändring. Dessa genomförs i två faser under den ett år långa perioden för genomförande som inleds efter att den föreslagna lagen har stadfästs. Applikationen för namnändring, som genomförs under den första fasen, innebär i enlighet med det kostnadsförslag som gemensamt utarbetats av Befolkningsregistercentralen och enheten för styrning och utveckling av magistraterna vid Regionförvaltningsverket i Östra Finland en engångskostnad på ca 235 000 euro. Av denna summa är 65 000 euro utvecklingskostnader för magistraternas ärendehanteringssystem. Engångskostnaden för tjänsten för namnanmälan, som genomförs under den andra fasen, är i enlighet med kostnadsförslaget ca 115 000 euro. Av denna summa är 30 000 euro utvecklingskostnader för magistraternas ärendehanteringssystem. Den lägre helhetskostnaden för tjänsten för namnanmälan beror på att den kan skapas på basis av de verksamhetsprinciper som skapas i samband med applikationen för namnändring. I kostnaderna för tjänsten för namnanmälan ingår också en automatiserad påminnelsefunktion för namnplikten. Dessutom har engångskostnaden för de nödvändiga system- och blankettändringar som ändringarna i lagstiftningen medför för Befolkningsregistercentralen beräknats till 60 000 euro. Dessa utgiftsposter av engångsnatur, som sammanlagt uppgår till 410 000 euro, berör finansministeriets förvaltningsområde.  

Kostnaderna för skapandet av de elektroniska namnsystemen balanseras av besparingarna i personalkostnader, i synnerhet magistraternas, som de för med sig efter att de tagits i bruk. Enheten för styrning och utveckling av magistraterna vid Regionförvaltningsverket i Östra Finland har bedömt att kostnadsbesparingarna på grund av e-tjänsterna under det första året de är i bruk är ca 200 000 euro. Summan motsvarar ca fyra årsverken. Det bör påpekas att besparingen både i eurobelopp och i årsverken upprepar sig årligen och växer i och med att användningen av e-tjänsterna ökar. Besparingarna berör finansministeriets förvaltningsområde. 

Kostnaderna för information och utbildning på grund av ändringarna i lagstiftningen ska också ersättas med statsmedel och de berör i huvudsak finansministeriets förvaltningsområde. 

De ekonomiska konsekvenserna på grund av ändringar i befolkningsdatasystemet och ärendehanteringssystemet som förslaget medför täcks med en ökning av anslaget i budgeten för 2018. Anslagsökningen uppgår till 315 000 euro och är av engångsnatur. De kostnader som uppstår för magistraterna täcks med beaktande av de besparingar som reformen medför med ramanslagen.  

Förslagets konsekvenser för verksamheten för nämnden för namnärenden är i enlighet med uppgifter från nämnden små. Minskningen av nämndens kvantitativa arbetsvolym omvandlas till en ökning av den kvalitativa arbetsvolymen och allt mer komplicerade tillämpningssituationer innebär i framtiden att nämnden måste sammanträda 6—8 gånger per år. Någon sådan minskning av antalet sammanträden är inte att vänta att nämndens sammanträdesarvoden i väsentlig mån skulle sänka justitieministeriets kostnader för nämnden. Kostnaderna för nämnden var 2016 sammanlagt 56 000 euro. I summan ingår lönekostnaderna för föredragande i nämnden och 2 715 euro i sammanträdesarvoden. I verkligheten är de sammanlagda kostnaderna mindre på grund av att en del av årsverkets arbetsinsats för justitieministeriets tjänstemannaföredragande har styrts till andra av justitieministeriet anvisade uppgifter. Även i fortsättningen kan detta skötas så, om arbetsinsatser frigörs ytterligare. Kostnaderna för inrättande och underhåll av en webbplats för nämnden för namnärenden har också bedömts som små.  

De föreslagna ändringarna har inte konstateras medför behov av ytterligare personal i domstolarna. För justitieministeriets ansvarsområde bedöms inte konsekvenserna för domstolarna och nämnden för namnärenden sammanlagt medföra några kostnadseffekter, med undantag för mindre kostnader för information och utbildning. 

Den föreslagna lagstiftningen har konsekvenser också för ekonomin i den evangelisk-lutherska kyrkans och den ortodoxa kyrkans församlingar i fråga om de funktioner vars finansiering hör till undervisnings- och kulturministeriets ansvarsområde. De ändringar i datasystemen som förslaget orsakar medför endast små kostander för församlingarna. Kostnaderna för datasystemen uppvägs av de besparingar i församlingarnas personalkostnader som e-tjänsten för namnanmälan medför. För församlingarna innebär förslaget också vissa mindre kostnader för information och utbildning. Kostnaderna täcks med budgetanslagen för de nationella kyrkorna.  

Förslaget uppskattas medföra endast små ekonomiska konsekvenser för kommunerna. Skyldigheten för det organ som ansvarar för socialvården i kommunen att avge ett utlåtande i fråga om ett omhändertaget barns namnändring motsvarar den gällande lagstiftningen. I förslaget ingår dessutom en hänvisning till skyldigheten för den kommun där barnet är bosatt att i sista hand sörja för att en minderårigs namn anmäls om vårdnadshavaren underlåter att iaktta sin skyldighet. Sådana fall bedöms på riksnivå förekomma uppskattningsvis ca 15 per år. Fallen är koncentrerade till huvudstadsregionen och till de största kommunerna.  

Förslaget har inga betydande ekonomiska konsekvenser för näringslivet. Det skydd för kännetecken som används inom näringslivet består nästan oförändrat. Skyddet inskränks i fråga om sådana kännetecken, vars namn består av ett ord i allmänspråket eller ett allmänt ortnamn. Förslaget motsvarar gällande tillämpningspraxis. De verkliga möjligheterna till att framställa anmärkning i framtiden i fråga om föreslagna nybildade efternamn förbättras, eftersom de nybildade efternamnen i fortsättningen kungörs på ett sammanställt sätt på magistraternas webbplats. Den föreslagna bestämmelsen om överlåtande av rättigheten att som nybildat efternamn använda ett namn i ett skyddat kännetecken ökar också näringsutövarnas möjligheter att avtala om användningen av namnet och om ersättning för detta. Det föreslås dessutom att skyddet avlägsnas i fråga om firman för bostadsaktiebolag, eftersom bostadsaktiebolagen i regel inte utövar näring.  

Förslaget har inga betydande konsekvenser för hushållens ställning. De e-tjänster som ingår i förslaget främjar digitaliseringen av statens tjänster och användarvänligheten i fråga om namnärenden. E-tjänsterna gör också förfarandet tydligare för kunderna och försnabbar avgörandet av namnärenden. Utgångspunkten är dock fortfarande att det tas ut en avgift för namnändring, förutom vid vigsel eller när ett registrerat partnerskap omvandlas till äktenskap. Bestämmelser om storleken av den avgift som tas ut i namnärenden finns i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992) och i de författningar på lägre nivå som utfärdats med stöd av den. Konsekvenserna av storleken på de ansökningsavgifter som förslaget innebär bedöms närmare i samarbete mellan finansministeriet och magistraterna i det skede då lagen genomförs. I förslaget har dock separat räknats upp de namnändringssituationer som i dagsläget behandlas som anmälningsärenden där det inte heller i fortsättningen tas ut någon ansökningsavgift. Förteckningen har kompletterats en aning och där har införts bl.a. specialsituationer om upphävande av faderskap, fastställande av könstillhörighet och minderårigas avstående från efternamnskombination.  

De ekonomiska konsekvenserna för befolkningen är dock ansenliga i fråga om internationella familjer som bor i Finland. I dessa familjer minskar behovet av att göra en separat avgiftsbelagd namnansökan med en främmande namnkultur som grund för undantaget, eftersom valfriheten i fråga om förnamn ökar och tillåtelsen för efternamnskombinationer minskar skillnaderna mellan namnlagstiftningen i Finland och i främmande stater. 

Förlängingen av tidsfristen för namnplikten från två till tre månader ökar inte magistraternas uppgifter vid övervakningen av namnplikten, eftersom man i praktiken numera inte omedelbart vidtar övervakningsåtgärder genast efter utgången av tidsfristen.  

Däremot medför genomförandet av e-tjänsten för namnanmälan ansenliga konsekvenser för magistraterna. Med hjälp av den föreslagna namntjänsten kan ett barns föräldrar anmäla barnets för- och efternamn via nätet. Genom den inbyggda automatiken i tjänsten jämförs det anmälda förnamnet med de i befolkningsdatasystemet redan registrerade förnamnen för personer av samma kön och med föräldrarnas efternamn. Om de anmälda namnen uppfyller kraven, registrerar tjänsten namnen direkt i befolkningsdatasystemet och skickar information om registreringen till barnets vårdnadshavare. Om den automatiserade behandlingen inte förmår producera ett beslut om bifall, överförs ärendet till myndighetsprövning där det görs en närmare undersökning av om villkoren i lagen uppfylls. Efter att anmälan har gjorts får anmälaren information via nätet om vilket förfarande som tillämpas på anmälan och om den uppskattade behandlingstiden, i det fall att registreringen i befolkningsdatasystemet kan göras omedelbart.  

Tjänsten för namnanmälan är avgiftsfri för anmälaren, eftersom det är fråga om uppfyllande av en plikt som grundar sig på lagstiftning. En anmälan av namn ska dock också kunna skötas personligen eller med hjälp av pappersblanketter eller elektroniska blanketter såsom för närvarande. Genom att tjänsten för namnanmälan tas i användning minskar magistraternas uppgifter och behandlingstiderna för namnanmälningar förkortas. Ett personligt besök och användning av pappersblanketter eller elektroniska blanketter har däremot inte motsvarande konsekvenser. När dessa alternativ används begränsas förslagets konsekvenser till att minskat antalet blanketter i användning och uppdatera dem. 

Enligt den gällande lagstiftningen kan en namnanmälan lämnas endera till magistraten eller till en församling i den evangelisk-lutherska kyrkan eller i den ortodoxa kyrkan. I förslaget görs ansvarsfördelningen mellan församlingarna och magistraten tydligare och magistratens ställning som myndighet betonas, då avgörandet av oklara namnärenden är magistratens skyldighet. Församlingarnas skyldighet att överföra oklara namnärenden till magistraten för behandling kan i någon mån öka magistraternas uppgifter. I dagsläget tar församlingarna emot ca 70 procent av alla namnanmälningar. I och med att den elektroniska tjänsten för namnanmälan och den elektroniska ärendehanteringen tas i bruk bedöms detta neutralisera den ökade mängden arbete som krävs för överföringsförfarandet.  

Den skyldighet för magistraten som ingår i förslaget att i fråga om en minderårig som saknar för- eller efternamn sända en uppmaning till vårdnadshavaren att uppfylla anmälningsplikten gör magistratens skyldighet att övervaka att namnplikten och att barnets bästa främjas tydligare. Denna fråga regleras inte alls i den gällande lagstiftningen. Skyldigheten att sända en uppmaning ökar antalet myndighetsuppgifter för magistraten en aning, eftersom också de ärenden i fråga om minderåriga som saknar för- och efternamn ska övervakas i befolkningsdatasystemet när den föreslagna lagen träder i kraft. Å andra sidan kan sändningen av uppmaningar i anknytning till namnplikten lätt automatiseras. När tjänsten för namnanmälan tas i bruk blir det dessutom lättare att uppfylla namnplikten, vilket har en minskande effekt på behovet av uppmaningar. 

Det ökade antalet förnamn har inte någon avsevärd konsekvens för myndigheternas verksamhet. Enligt uppgifter från befolkningsregistercentralen kan befolkningsdatasystemet också i dagslägen behandla fler än tre förnamn utan att det medför några extra kostnader.  

När efternamnskombinationerna tas i bruk ökar detta valfriheten för individer och familjer, och ökar i någon mån också myndighetsuppgifterna, eftersom bestämmelserna om efternamn blir mer komplicerade i och med valfriheten. De nya möjligheterna till kombinationer i fråga om efternamn kräver utbildning vid magistraterna och också i församlingarna, eftersom efternamnskombinationerna bedöms bli vanligare förutom vid bestämmande av barns efternamn också vid vigslar.  

I båda situationerna ska församlingarna i oklara fall överföra namnärendet till magistraten för behandling. I ärenden som gäller ett barns namn minskar införandet av e-tjänsten för namnanmälan i betydande omfattning både magistraternas och församlingarnas arbetsvolym, då befolkningen kan sköta sina ärenden direkt på nätet och en del av anmälningarna kan registreras direkt i befolkningsdatasystemet.  

Enligt förslaget ska blivande makar i framtiden meddela sitt önskemål om efternamn när de begär hindersprövning. Namnen för dem som ska ingå äktenskap skrivs in i intyget över hindersprövningen och efter vigseln meddelar vigselförrättaren namnen till befolkningsdatasystemet. Församlingarna har möjlighet att också i fortsättningen registrera klara namnanmälningar i befolkningsdatasystemet. Enligt uppgifter från magistraterna kommer också överföringen av oklara namnärenden från församlingarna till magistraterna att göras elektroniska. 

Den möjlighet till gemensamt efternamn vid samboende och registrerat partnerskap som ingår i förslaget minskar en aning mängden myndighetsuppgifter vid magistraterna. Efter den 1 mars 2017 har inte några nya registrerade partnerskap kunnat ingås, så i dessa situationer är det alltid fråga om en ändring av efternamnet under tiden för det registrerade partnerskapet. Även om ärendet alltjämt behandlas som ett ansökningsärende, kräver behandlingen av ärendet inte längre ett utlåtande från nämnden för namnärenden utan blir ett s.k. klart ansökningsärende och försnabbar därmed behandlingen av ärendet, både för sökanden och för myndigheten. Om ett registrerat partnerskap ändras till äktenskap, kan anmälan om att ett gemensamt namn antas göras i samma anmälan utan att ärendet behöver skötas separat.  

Ett gemensamt efternamn som antas på grundval av äktenskap kräver däremot myndighetsbehandling. Enligt förslaget ska inte heller dessa i framtiden sändas till nämnden för namnärenden, om inte ansökan gäller ett nybildat efternamn. Behandlingen av också dessa ansökningar blir därmed lättare i framtiden och den genomsnittliga behandlingstiden förkortas. 

Utöver tjänsten för namnanmälan föreslås det att en elektronisk tjänst för namnändring inrättas. Även om den största delen av namnärendena, ca 84 procent, anknyter till bestämmande av barns namn efter födelsen eller till vigsel, utgör namnändringsärenden den kvarvarande delen på 17 procent av alla namnärenden. Antalet namnändringsärenden var enligt uppgifter från enheten för styrning och utveckling av magistraterna vid Regionförvaltningsverket i Östra Finland sammanlagt ca 14 500 år 2016. Också av dessa anknöt uppskattningsvis ca 70 procent till ändringar i familjeförhållandena, såsom skilsmässa eller förändringar i ett barns familjeförhållanden eller så var den önskade namnändringen annars klar. Som exempel på namnändringssituationer som annars är klara kan nämnas ändring av förnamnet till ett förnamn som allmänt används av personer av samma kön eller avstående från det ena efternamnet i en efternamnskombination. I dessa situationer har myndigeten tillgång till de uppgifter som behövs för namnändringen redan genom befolkningsdatasystemet, vilket skapar goda förutsättningar för en snabb elektronisk handläggning av namnärendet. Antalet klara namnändringssituationer ökas också genom att skyldigheten att motivera namnansökningarna slopas. 

I dagsläget behandlas klara namnändringsärenden som anmälningsärenden. För att förfarandet ska förenhetligas föreslås det att också dessa namnändringar i fortsättingen ska behandlas som ansökningar. Genom övergången till den elektroniska tjänsten för namnändringar kan man utan dröjsmål i bifallande beslut få resultatet av ansökan. Av denna orsak förkortas behandlingstiden i klara fall med bifall trots att det föreslås en omgruppering av namnärendena.  

I de fall där myndigheten måste meddela ett avslagsbeslut, är behandlingstiden lika lång som i eller förkortas jämfört med dagsläget. Den förkortade behandlingstiden också i fall med avslag beror på att efter att de elektroniska tjänsterna tas i bruk så förkortas anhängiggörandet av namnärenden och besparingen i arbetstid på grund av de elektroniska tjänsterna kan bättre riktas till behandlingen av sådana namnärenden som kräver myndighetsbehandling.  

Enligt uppgifter från magistraterna används i dagsläget ca tio procent av den genomsnittliga behandlingstiden för namnärenden till behandlingen och uttagandet av avgifter. Den elektroniska namnändringstjänsten gör det möjligt att behandla uttagandet av avgiften i anknytning till en namnansökan på förhand innan avgörandet meddelas sökanden. Genom att övergå till ett automatiserat förhandsbetalningssystem frigörs den arbetstid som i dagsläget går åt till uttagande av avgifter för behandlingen av egentliga namnärenden eller till produktion av magistraternas övriga tjänster. De sakkomplex som tidigare behandlades avgiftsfritt som anmälningsärenden har i förslaget separat föreskrivits som avgiftsfria också i framtiden. 

Utöver den elektroniska tjänsten för namnanmälan och tjänsten för namnändring anknyter det viktigaste förslaget som minskar på myndighetsuppgifterna till begränsning av behandlingen i nämnden för namnärenden. Antalet ansökningar om namnändring som sänds till nämnden för namnärenden bedöms minska med ca 500—600 per år. Eftersom behandlingstiden för en ändringsansökan som sänds till nämnden för namnärenden, inklusive alla behandlingsskeden, normalt är 3—6 månader, har förslaget en viktig konsekvens med tanke på de ansökningar om namnändringar som i enlighet med förslaget inte normalt längre ska sändas för behandling i nämnden för namnärenden. Genom en inskränkning av påminnelse- och informationsförfarandet avkortas dessutom behandlingstiden för ca 150 ansökningar årligen med minst 30 dygn.  

Enligt förslaget övergår man i namnärenden till att i stället för anknytning till hemvist använda anknytning till bostadsort i den internationella privaträttsliga regleringen. Det bedöms inte att bytet av anknytning medför några betydande konsekvenser för myndigheterna. Bedömningen av myndigheternas behörighet och den tillämpliga lagen underlättas en aning, eftersom myndigheterna inte längre behöver bedöma sökandes avsikt, som vid bedömningen av anknytning enligt hemvist, utan i bedömningen kan man koncenterar sig på de omständigheter som ska bedömas objektivt. 

Enligt förslaget har finska medborgare i fortsättningen alltid en möjlighet att ändra sitt namn i enlighet med finsk lag. Magistratens arbete underlättas i och med ändringen och servicen till medborgarna förbättras, eftersom magistraten inte längre före ärendets behandling behöver utreda om beslutet i Finland godkänns som giltigt i det land där sökanden bor, eftersom risken att beslutet inte godkänns som giltigt i det landet bärs av sökanden själv.  

Trots att konsekvenserna av att de elektroniska tjänsterna tas i bruk i synnerhet berör magistraterna, görs planeringen av dem och genomförandet av de funktionella element som kräver central beslutslogik och robotteknik vid Befolkningsregistercentralen. Arbetet genomförs i huvudsak som köpta tjänster. Inledningsvis kräver införandet och användningen av tjänsten en frågebank och framöver en rådgivningstjänst producerad genom myndighetsarbete och robotteknik, så att användarna kan få svar på frågor i anknytning till saken när de ansöker om en namnändring eller anmäler ett namn. 

Enligt förslaget ska magistraten direkt avgöra avsevärt fler namnärenden än för närvarande, eftersom magistraten ska begära utlåtande i fråga om klart färre sakkategorier än i dagsläget. Behandlingen av begäran om utlåtande kommer enligt uppgifter från magistraterna att göras elektroniska. Både begränsningen av utlåtandeförfarandet och övergången till ett elektroniskt system för begäran om utlåtande medför att nämndens resurser frigörs för behandlingen av sådana begäranden om utlåtande som kräver särskild sakkunskap, vilket gör det möjligt att ge noggrannare motiverade yttranden och därmed stärka nämndens styrande uppgift i namnärenden. Under 2000-talet har antalet begäran om nämndens utlåtande ökat märkbart, vilket har medfört att nämndens arbete har hopat sig. Genom de föreslagna åtgärderna är det möjligt att få antalet ärenden hos nämnden anpassat till en ändamålsenlig nivå, också med tanke på de resurser som står till förfogande.  

Det bedöms att antalet ärenden hos nämnden för namnärenden på årsnivå minskar med ca två tredjedelar, vilket innebär en minskning av antalet ärenden med ca 500—600 ärenden årligen. Förslaget avkortar avsevärt behandlingstiden för dessa ärenden, eftersom den tid som går åt till nämndens behandling inte längre inverkar på den totala behandlingstiden. Samtidigt som antalet begäran om utlåtande minskar i enlighet med förslaget, styrs de ärendegrupper som kräver särskild sakkunskap till nämnden. Detta kan innebära att det för beredningen av en enskild begäran om utlåtande går åt mer tid än för närvarande. Den genomsnittliga behandlingstiden vid nämnden blir kortare, eftersom mindre ärenden ska behandlas och ansökningarna blir inte på kö som i dagsläget. I synnerhet i övergångsskedet kan man anta att nämndens roll som styrande organ i svåra fall där lagen tillämpas växer. Också det ökade behovet av information samt underhållet av webbsidan ökar i någon mån nämndens uppgifter jämfört med nuläget. På motsvarande sätt är syftet dock att nämndens för namnärenden roll som sakkunnigorgan med tiden ska minska i och med att det underlättade förfarandet om begäran om utlåtande träder i kraft.  

En större valfrihet i namnärenden syftar till att minska antalet besvärsärenden i fråga om namn som behandlas i domstolarna. Antalet besvärsärenden dämpas också av att ställningen för nämnden för namnärenden bevaras som ett sakkunnigorgan för enhetligande av magistraternas tolkningar. De absoluta hindren för t.ex. minderårigas namn ändras just inte alls, så förslagets konsekvenser för de ärenden som behandlas i domstolarna som besvärsärenden är små.  

Det att informationsskyldigheten och möjligheten till påminnelse i vissa ärenden som gäller namnändringar slopas förutses inte medföra att antalet talan om att ett namn ska förklaras förverkat ökar i tingsrätterna. Fysiska personer och juridiska personer ska ändå i framtiden ha möjlighet att få domstolens avgörande i sina frågor i anknytning till skyddet av namn, trots att de inte har varit part i det ursprungliga förvaltningsärendet i fråga om namnet. Av denna orsak har man stannat för att bevara möjligheten att väcka talan i fråga om att ett namn ska förklaras förverkat, även om denna form av talan används ytterst sällan. Bedömningen är att denna talan också i framtiden är ovanlig, så bevarandet av möjligheten att väcka talan ökar inte domstolarnas arbetsvolym. 

De föreslagna ändringarna minskar behandlingen av namnärenden i församlingarna. Församlingarna i den evangelisk-lutherska kyrkan och i den ortodoxa kyrkan kan på samma sätt som i dagsläget också i fortsättningen ta emot namnanmälningar. Det bedöms dock att antalet anmälningar minskar efter att den elektroniska tjänsten för namnanmälan tas i bruk. Å andra sidan kan t.ex. det ökade antalet efternamnsalternativ medföra att de ärenden som behandlas är mer varierande. Skyldigheten att överföra oklara namnanmälningar och allmänhetens kontaktbegäran bedöms i någon mån medföra en ökning av uppgifterna för församlingarnas personal, men som helhet bedömt kommer församlingarnas uppgifter i namnärenden att minska i framtiden. 

I förslaget ingår ett åtgärdsförslag för att genomföra namnplikten för minderåriga som saknar för- och efternamn. Inledningsvis är det magistratens ansvar att övervaka att namnplikten uppfylls, men om inte magistratens uppmaning till vårdnadshavaren att uppfylla namnplikten ger något resultat, ska magistraten enligt förslaget anmäla att namnplikten inte har uppfyllts till det organ som ansvarar för socialvården i den kommun inom vars område barnet bor. Skyldigheten att se till att namnplikten uppfylls övergår efter detta till kommunen, som vid behov kan ansöka hos tingsrätten om att en ställföreträdare för intressebevakaren ska utses för uppfyllandet av namnplikten. Enligt uppgifter från magistraterna och de största kommunerna gör man på detta sätt redan för närvarande, även om antalet fall som uppdagas är mycket litet, på riksnivå ca 15 fall per år. På lagstiftningsnivå är det fråga om en ny uppgift för kommunerna, som dock är relativt liten till sin omfattning. 

Många av propositionens viktigaste konsekvenser gäller barn. Propositionen stärker beaktandet av barnets bästa både när barnets för- och efternamn anmäls för första gången och när barnets namn ändras. Grunden för beaktandet av barnets bästa finns i artikel 3 i Förenta Nationernas konvention om barnets rättigheter. I propositionen beaktas förverkligandet av barnets bästa både i de materiella bestämmelserna och i förfarandebestämmelserna.  

Enligt artikel 7.1 i konventionen om barnets rättigheter har barnet från födelsen rätt till ett namn. Barnets rätt till ett eget namn främjas genom att i lagen precisera de åtgärder som magistraten kan vidta om barnets namn inte har anmälts i tid. Propositionen inverkar också på rätten för barn från olika språkgrupper att på lika villkor och i enlighet med sin egen namnkultur så snabbt som möjligt efter sin födelse få ett namn som är avsett att vara permanent. 

I propositionen preciseras betydelsen av barnets rätt i fall när det namn som föreslås för barnet kan medföra olägenhet för barnet. Trots att den olägenhet som medförs för barnet i första hand bedöms av barnets vårdnadshavare tillsammans med barnet, är det ändå namnmyndigheten som i sista hand bedömer olägenheten. Barnets bästa ska bedömas utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. Syftet är dessutom att betona barnets delaktighet och påverkningsmöjligheter i namnärenden som gäller barnet självt. Av denna orsak har bestämmelsen om 15-åringars självständiga talan preciserats i förslaget.  

Vid beredningen av propositionen har strävan varit att beakta förändringar som skett i familjestrukturerna så att barns likhet inför lagen förverkligas oberoende av ett barns härkomst. Av denna orsak föreslås det t.ex. att en familj kan få gemensamt efternamn med ett samboförhållande som grund. Tillåtelse till efternamnskombinationer i situationer där barnets föräldrar har olika efternamn gör det möjligt för barnet att skapa en namngemenskap med båda föräldrarna samt bevara den, förutom i kärnfamiljer också t.ex. i situationer med skilsmässa och nyfamiljer. Konsekvensen är därmed att barnet och familjen mer smidigt än för närvarande kan skapa en namngemenskap. Dessutom minskar behovet av barns namnändringar på grund av förändringar som skett i familjeförhållandena. 

I enlighet med artikel 8 i samma konvention har ett barn rätt att behålla sitt namn. Det är med tanke på denna rätt av betydelse att det i lagen föreslås en bestämmelse om begränsning av antalet namnändringar för ett barn under 12 år. Upprepade namnändringar stöder inte barnets rätt att behålla sitt namn. Bestämmelsen bedöms ha en positiv inverkan på samhällets och föräldrarnas inställning att erkänna barnets principiella rätt att behålla sitt namn och behov av en bestående namnidentitet. Barnets rätt till en bestående namnidentitet betonas också i förslaget som gäller namn för barn som ska adopteras. 

I propositionen stöds barns förhållande till sina föräldrar samt jämlikheten mellan syskon också förfarandemässigt genom att en del av familjemedlemmarnas namnändringar för uppnående av en namngemenskap kan göras endera helt avgiftsfritt eller genom familjens gemensamma ansökningsavgift. Enligt förslaget kan en minderårig som har fyllt 15 år också avstå från det ena efternamnet i sin efternamnskombination, om han eller hon upplever att det är besvärligt att använda. 

Propositionens mest betydande konsekvens för jämställdheten mellan könen ligger i makars lika rätt att av sina efternamn bilda en gemensam efternamnskombination som går i arv. Enligt den gällande lagen är det möjligt endast för den ena maken att framför det gemensamma släktnamnet använda sitt tidigare släktnamn och det släktnamn som tagits i personlig användning går inte i arv. Personlig användning av ett släktnamn har etablerats nästan uteslutande som ett val av kvinnor. Enligt förslaget ska bildandet av en efternamnskombination var möjlig för båda två och båda efternamnen i efternamnskombinationen kan också ges barnet. 

Man kan anta att kravet enligt den gällande lagen, att barnet kan ges endast den ena förälderns släktnamn, indirekt styr parens namnlösningar när de ingår äktenskap. Den föreslagna lika rätten för makar att bilda en efternamnskombination främjar jämställdheten mellan könen och gör en namngemenskap mellan makarna möjlig utan att någondera av makarna måste avstå från sin egen efternamnsidentitet. På motsvarande sätt stöder den föreslagna möjligheten att ge barnet en efternamnskombination som bildats av föräldrarnas efternamn ett jämlikt föräldraskap.  

Propositionen har flera konsekvenser som främjar jämlikhet. I synnerhet de förslag som utgår från förändringar som skett i familjestrukturerna och internationaliseringsutvecklingen bland befolkningen främjar jämlikheten i samhället samt människors självbestämmanderätt och respekten för deras identitet. Detta mål främjas t.ex. genom förslaget att i lagen om registrerat partnerskap slopa begränsningen enligt vilken bestämmelserna om makes släktnamn i namnlagen inte tillämpas på ett registrerat partnerskap. Sett ur synvinkeln för vissa könsminoriteter är det viktigt att en del av förnamnen inte är etablerade endast för det ena könet och att det finns en grupp förnamn som kan användas oberoende av sökandens juridiska kön.  

Enligt förslaget ska det av särskilda skäl vara möjligt att göra undantag från begränsningen av förnamnens bundenhet till kön. Enligt förslaget ska dessutom den som fastställer sin könstillhörighet så att han eller hon tillhör det motsatta könet ha möjlighet att utan avgift ändra sitt förnamn så att det motsvarar det nya könet. En personen rätt att ta ett för- eller efternamn i enlighet med personens religiösa sed stöder ytterligare jämlikheten. Från de krav som är beroende av prövning kan dessutom alltid göras undantag om personen på grund av sitt medborgarskap, sina familjeförhållanden eller någon annan jämförbar orsak har anknytning till en främmande stat och det föreslagna namnet motsvarar namnskicket i den staten. 

Genom förslaget stärks rätten till eget språk och egen kultur, särskilt med beaktande av invandrarbefolkningens behov. I fortsättningen ska det oftare än tidigare vara möjligt att direkt och utan något separat ansökningsförfarande få ett namn som går i arv i enlighet med barnets egen namnkultur. Det ska också bli lättare att ge ett förnamn i enlighet med det egna modersmålet, eftersom referensgruppen mot vilken förnamnet jämförs utvidgas enligt förslaget så att den utöver namnskicket i Finland också omfattar andra förnamn som används i Finland, oberoende av ursprungslandet för namnskicket. Propositionen gör det möjligt att använda latinska bokstäver och specialtecknen i anknytning till dem, vilka bedöms specifikt utifrån namn och språk. 

Propositionen har inga organisatoriska konsekvenser i fråga om finskspråkigas och svenskspråkigas rätt att i sina ärenden använda det egna språket. I samband med beredningen av propositionen har det inte konstaterats några problem vid utövandet av de språkliga rättigheterna eller myndigheternas genomförande av de språkliga rättigheterna. För att befolkningen ska ha en verklig möjlighet att utöva sina språkliga rättigheter måste de planerade elektroniska tjänsterna stödja detta. Med hjälp av nämnden för namnärenden tryggas i fråga om det svenska namnbeståndet sakkunnigheten vid myndighetsbehandlingen av nybildade efternamn.  

Flera av propositionens centrala konsekvenser gäller ställningen för medborgare som ändrar sitt namn. Reformen stärker befolkningens valfrihet i fråga om sitt eget och sitt barns namn. Propositionen har också flera konsekvenser som underlättar medborgarnas vardag och som är en följd av strävan att göra lagstiftningen smidigare och förkorta de genomsnittliga behandlingstiderna för namnärenden. Genom ändringen underlättas medborgarnas vardag när det gäller s.k. rutinmässiga namnändringar. Det föreslås t.ex. att en ändring av efternamnet ska bli enklare genom att kravet på att lägga fram särskilda skäl i fråga om det tidigare namnets olämplighet slopas. Vissa av de föreslagna ändringarna minskar, förutom för medborgarna, på den administrativa bördan för namnmyndigheterna, eftersom namnändringsförfarandena blir enklare i och med ändringen. Förslaget som gäller att ta elektroniska tjänster i användning främjar digitaliseringen av de offentliga tjänsterna och att namnändringstjänsten konstrueras på ett användarvänligt sätt. I framtiden ska en part kunna inleda ett namnändringsärende utan att han eller hon av flera blanketter ska kunna välja den som är lämplig i fallet. Alla namnändringsärenden, förutom de som gäller vigslar, ska i framtiden kunna inledas med en enda blankett som är i elektronisk form eller pappersform. Detta tillsammans med målet att minska det överlappande myndighetsarbetet gör det också klart till vilken myndighetsaktör man ska vända sig i namnärenden.