7.1
Lagen om markstationer och vissa radaranläggningar
1 §.Tillämpningsområde. Enligt 1 mom. ska denna lag tillämpas på anläggande av markstationer och radaranläggningar och på markstations- och radarverksamhet inom Finlands territorium eller i fordon eller på farkoster som är registrerade i Finland.
Statens befogenheter som vanligen delas in i den lagstiftande, den dömande och den verkställande makten har nära koppling till begreppet statens suveränitet. Utgångspunkt är territorialprincipen enligt vilken varje stat i princip har omfattande befogenheter på sitt eget territorium på ett sätt som utesluter andra stater. Till territoriet hör inre och yttre territorialvatten. Statens befogenheter omfattar även farkoster och fordon i dess register. En stat har dessutom kunnat basera sina befogenheter på medborgarskapsprincipen och i fråga om vissa internationella brott även på universalprincipen. Om en stat vill utöva så kallade extraterritoriella befogenheter, ska den i allmänhet påvisa ett verkligt samband mellan saken i fråga och utövandet av befogenheterna, med beaktande av även andra staters rättigheter.
Finlands territorium omfattar statens landområden, territorialvatten och luftrum. I den ekonomiska zon som ligger i omedelbar anslutning till Finlands territorium har Finland i enlighet med internationell rätt jurisdiktion med avseende på uppförande och användning av konstgjorda öar, anläggningar och andra konstruktioner, liksom också andra rättigheter och skyldigheter som följer av internationell rätt. Bestämmelser om detta finns i lagen om Finlands ekonomiska zon (1058/2004). I 17 § i den lagen fastställs det att på konstgjorda öar, anläggningar och andra konstruktioner som uppförts enligt lagen tillämpas finsk lag på samma sätt som om konstruktionen hade funnits på den del av Finlands territorium som ligger närmast. I sådana specialsituationer tillämpas alltså finsk lag, även om den ekonomiska zonen inte hör till Finlands territorium.
Lagen ska tillämpas på markstations- och radarverksamhet som bedrivs på farkoster eller i fordon som är registrerade i Finland. Med farkoster avses såväl fartyg som flygplan och andra luftfartyg. Det är fråga om i synnerhet olika markstationer som opereras från fartyg eller fordon och radaranläggningar som observerar rymden eller den övre atmosfären eller sändning och/eller mottagning av radarpulser eller signaler som återkastas från rymden eller den övre atmosfären. Farkoster och fordon som är registrerade i Finland ska omfattas av lagens tillämpningsområde också när de är utanför Finlands gränser inom en annan stats jurisdiktion, i internationellt luftrum, på öppna havet eller på andra områden utanför staters suveränitet, såsom Antarktis. I dessa situationer kan verksamhetsutövarna vara skyldiga att i sin verksamhet iaktta lagstiftningen i flera olika stater.
Enligt 2 mom. ska lagen inte tillämpas på sändning och mottagning av i 136 § 2 mom. i kommunikationstjänstlagen avsedd radiokommunikation som är avsedd för allmän mottagning eller på kortvariga förbindelser för programproduktion eller på kortvarig användning av försöksnatur som har beviljats radiotillstånd. Lagen ska inte heller tillämpas på användning av terminalutrustning som det med stöd av 39 § 3 mom. i kommunikationstjänstlagen inte behövs tillstånd för samt på användning av motsvarande terminalutrustning på farkoster och i luftfartyg i internationell trafik.
Lagen ska således inte tillämpas på innehåll som allmänt tas emot fritt via satelliter, såsom satellitteve, nödanrop som förmedlas via satelliter och radioamatörkommunikation. Lagen ska inte heller tillämpas på sådana kortvariga satellitbaserade programproduktionsförbindelser (satellite news gathering) som normalt används vid produktionen av nyheter eller aktualitetsprogram vid olika evenemang, och som normalt används i de fotobilar som programproduktionsbolagen sänder till händelseplatser. En radiosändare beviljas kortvarigt radiotillstånd för verksamheten. På motsvarande sätt ska lagen inte heller tillämpas på sådan kortvarig testning av satellitsändare av försöksnatur där radiotillstånd har beviljats för radiosändarna. Sådan testning av försöksnatur kan hänföra sig till bland annat utrustningens tekniska utveckling eller testning av masstillverkade anordningar innan befrielsen från radiotillstånd sätts i kraft. Dessutom ska lagen inte tillämpas på så kallade masstillverkade anordningar, det vill säga på terminalutrustning för satellitradiotrafik som fungerar i enlighet med villkoren i Transport- och kommunikationsverkets föreskrifter i de frekvensområden som befriats från radiotillstånd genom föreskrifterna, såsom satellitradiotelefoner, terminalutrustning för satellitbredband eller mottagning av information eller data via dessa med terminalutrustning som motsvarar kraven och där mottagningen kan gälla också en annan gemensam frekvens än den som i föreskrifterna anvisats för sändningen. Om en sådan terminalutrustning ansluts fast till ett annat radiosystem eller dess radiodelar modifieras tekniskt, överensstämmer terminalutrustningen inte längre med kraven i det avseende som föreskriften förutsätter. Sedvanlig terminalutrustning inbegriper också terminalutrustning avsedd för mottagning av den offentligt reglerade tjänsten (Public Regulated Service), det vill säga PRS-tjänsten, inom ramen för EU:s Galileoprogram. På mottagning av PRS-tjänster tillämpas specialbestämmelserna i kommunikationstjänstlagen.
Lagen ska inte heller tillämpas på sådan satellitterminalrustning inom Finlands territorium som är befriad från radiotillstånd och som finns på farkoster eller i luftfartyg i internationell trafik. I det senare fallet är det i praktiken fråga om nationellt sett samma radioutrustning som fungerar på frekvenser som är befriade från tillstånd, men som i internationell trafik dock alltid fogas till radiotillstånden för farkosterna.
I 3 mom. anges det att lagen dock ska tillämpas på mottagning av sådan satellitkommunikation för radiopejling som sker på annat sätt än med sedvanlig terminalutrustning och vars huvudsakliga syfte är något annat än synkronisering av kommunikationsnäten, radionavigering eller annat sedvanligt utnyttjande av tidsuppgifter eller geografiska data.
I fråga om mottagning från radionavigeringssatelliter omfattar lagens tillämpningsområde på samma sätt inte massapplikationer eller sedvanliga mottagare som erbjuder tjänster som baserar sig på tids- eller geodata för signaler, såsom synkronisering av kommunikationsnät, till exempel i mobiltelefonnät eller televisionsnät, eller olika geodataapplikationer. Sådana applikationer är till exempel applikationer som utnyttjar smarta enheters geodata eller olika navigatorer samt applikationer för positionsnoggrannhet som används vid lantmäteri eller applikationer för uppföljning av satellitsignaler som tillhandahålls i massterminalutrustning, såsom smarttelefoner. Tillämpningsområdet omfattar dock mer yrkesmässiga och noggranna mottagningssystem för radionavigeringssignaler som syftar till annat utnyttjande än utnyttjande av tids- och geodata, såsom monitorering av radionavigeringssignalers kvalitet, noggrannhet eller störningssituationer eller till exempel skapande av korrigerande signaler.
2 §. Definitioner. I paragrafen definieras de centrala begreppen med tanke på tillämpningen av lagen.
Enligt 1 punkten avses med markstation sändare som kan sända information eller signaler till ett system som finns i rymden, eller mottagare som kan ta emot information eller signaler från ett system som finns i rymden, samt utrustning som är avsedd för behandling, såsom lagring, bearbetning och överföring, av sådan information eller sådana signaler.
Ett rymdsystem kan anses bestå av rymdföremål, såsom satelliter, samt markstationer som betjänar dem. En satellit i omloppsbana producerar beroende på sitt användningsändamål till exempel sådana fjärranalysdata, lokaliseringssignaler eller uppgifter om datakommunikation som markstationerna på jordens yta tar emot.
Markstationerna kan delas in i mottagande och sändande markstationer samt i markstationer som både kan ta emot och sända data. En mottagande markstation tar emot data som sänds av en satellit när satelliten färdas över markstationen. I en mottagande markstation kan data som har sänts av en satellit sammanställas i lagringsmedier eller skickas vidare via till exempel bredbandsnät. En sändande markstation sänder däremot data till en satellit som färdas över stationen. Den information som sänds kan vara allmän datakommunikation, satelliters styrningsdata eller till exempel programuppdateringar för satelliter eller sådana programuppdateringar för andra system ovan jord som sänds via satelliter.
Med markstationsverksamhet avses enligt 2 punkten sändning av information ut i rymden eller mottagning av sådan från rymden med hjälp av en markstation samt behandling av information som ska sändas eller har tagits emot, såsom lagring, bearbetning och överföring.
Enligt 3 punkten avses med radaranläggning anordningar som sänder radiosignaler eller laserpulser till objekt (LIDAR, optisk radar) och mottagare som kan detektera signaler som återkastas eller sprids från ett objekt (monostatisk radar) eller en kombination av anordningar där sändare och mottagare finns i olika positioner (biostatisk eller multistatisk radar). En radaranläggning ska också ha sådana tekniska och fysikaliska egenskaper att den kan sända och ta emot signaler från satelliternas omloppsbanor.
Med radarverksamhet avses enligt 4 punkten sändning av radiosignaler eller laserpulser ut i rymden eller den övre atmosfären eller mottagning av sådana från rymden eller den övre atmosfären med hjälp av radaranläggningar samt behandling av radiosignaler eller laserpulser, såsom lagring, bearbetning och överföring.
Enligt 5 punkten avses med verksamhetsutövare fysiska eller juridiska personer som bedriver eller har för avsikt att bedriva markstations- eller radarverksamhet eller som faktiskt ansvarar för sådan verksamhet.
Med markstationsdata avses enligt 6 punkten signaler och information som förmedlas eller tas emot av markstationer eller radaranläggningar samt därav härledda andra produkter än sådana som inte huvudsakligen baserar sig på signaler som förmedlas eller tas emot av utrustning utan som erhållits som slutsatser genom sammanställning eller manipulering av olika uppgifter eller beräkningar som grundar sig på dessa, oberoende av i vilken behandlings- eller lagringsfas signalerna och den lagrade informationen är eller på vilket sätt de sänds eller presenteras. Signaler som förmedlas eller tas emot av en markstation kan vara till exempel radiovågor eller ljus, såsom laser. Definitionen omfattar både rådata och upp till en viss punkt bearbetad data, vilket innebär att begreppet markstationsdata anses omfatta både uppgifter som sparats av en markstation eller radaranläggning och information som sammanställts eller härletts av dessa uppgifter. Den föreslagna definitionen av markstationsdata innehåller dock en begränsning i enlighet med vilken lagen endast tillämpas på produkter som huvudsakligen baserar sig på signaler som förmedlas eller tas emot av utrustning för markstations- eller radarverksamhet. Verksamhetsutövaren ansvarar således för att markstationsdata lagras och behandlas på ett säkert sätt samt lämnas ut endast till identifierade kunder vars grunder för användning av markstationsdata verksamhetsutövaren känner till, men verksamhetsutövarens ansvar anses inte omfatta kundernas åtgärder för behandling av markstationsdata, såsom produktion av nya tjänster och produkter genom vidare bearbetning av markstationsdata. Syftet med begränsningen är att förhindra att ett så kallat ändlöst eller obegränsat ansvar för markstationsdatas rörlighet medför extra risktagning eller kostnader för verksamhetsutövaren.
I praktiken är det i den föreslagna definitionen av markstationsdata fråga om information i, till eller från en teknisk anordning eller ett informationssystem, vilket motsvarar definitionen av data i nätbrottsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/40/EU av den 12 augusti 2013 om angrepp mot informationssystem och om ersättande av rådets rambeslut 2005/222/RIF) samt de nationella lagar som hör till dess verkningsområde (strafflagen och tvångsmedelslagen (806/2011)). Enligt nätbrottsdirektivet är datorbehandlingsbara uppgifter (i denna proposition data) framställning av fakta, information eller begrepp i en form som lämpar sig för behandling i ett informationssystem. Samma definition har tagits in också i strafflagens 38 kap. om informations- och kommunikationsbrott. I tvångsmedelslagen avses med data information som finns i en teknisk anordning eller i något annat motsvarande informationssystem eller på dess lagringsplattform.
3 §. Myndigheternas markstations- och radarverksamhet. I paragrafen föreskrivs det om den markstations- och radarverksamhet som bedrivs av myndigheter. Med myndighet avses motsvarande aktörer som de som avses i 4 § 1 mom. 1–7 punkten i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), och dessa kan vara till exempel Meteorologiska institutet och Lantmäteriverket, som båda redan nu bedriver markstations- eller radarverksamhet. I paragrafen föreskrivs det dessutom om den markstations- eller radarverksamhet som EU-organ och EU-byråer bedriver i Finland. Till exempel EU Agency for the Space Programme (EUSPA) som ansvarar för EGNOS-systemet inom det europeiska rymdprogrammet kan jämställas med de myndigheter som avses i lagen, när den driver EGNOS RIMS-stationer i Finland. På EU-organ tillämpas dock lagens bestämmelser om myndigheter, såsom säkerhetskraven i 6 § och inspektionsrätten i 13 § i lagen.
Enligt 1 mom. ska 4, 5, 7, 8, 10 och 16–18 § som gäller tillståndsplikt för verksamhet, tillståndsvillkor, överföring av tillstånd som gäller markstations- eller radarverksamhet, ändring och återkallelse av tillstånd samt skyldighet att på eget initiativ lämna information inte tillämpas på sådan markstations- eller radarverksamhet som bedrivs av finska myndigheter eller EU:s institutioner eller organ. Undantag utgör den kommersiella markstations- eller radarverksamhet som bedrivs av myndigheter och på vilken även de ovan föreslagna bestämmelserna ska tillämpas på samma sätt som på markstations- och radarverksamhet som bedrivs av privata aktörer. Däremot ska till exempel lagens 6, 9 och 11–15 § om säkerhetskrav, tillsyn och inspektionsrätt också tillämpas på den verksamhet som bedrivs av myndigheter.
I paragrafens 1 mom. avses med kommersiell verksamhet som bedrivs av myndigheter ekonomisk verksamhet som myndigheterna bedriver i förvärvssyfte. Då genomförs den markstations- eller radarverksamhet som bedrivs eller de tjänster som produceras av myndigheter mot vederlag på beställning av en tredje part eller till följd av ett annat uppdrag eller en annan åtgärd. Huruvida det är fråga om kommersiell verksamhet som bedrivs av myndigheter kan i vissa situationer kräva prövning från fall till fall och gränsdragning. Myndigheternas markstations- och radarverksamhet kan utöver med myndighetsuppgifter även vara förenad med möjlighet att generera intäkter från myndigheternas kommersiella verksamhet, varvid verksamheten är både myndighetsverksamhet och kommersiell verksamhet. Om en myndighet säljer företagsekonomiska prestationer till någon annan än en myndighet, kan den föreslagna lagens bestämmelser om tillståndsplikt bli tillämpliga på samma sätt som i fråga om privata aktörer, även om det är fråga om sakkunnigtjänster i anslutning till myndighetsuppgifter inom branschen. Till den del verksamheten bedrivs inom ramen för avtalsfriheten och inte för skötseln av internationellrättsliga förpliktelser eller uppgifter som följer av EU-rättsakter eller nationell lag kan det anses vara fråga om kommersiell verksamhet som bedrivs av myndigheter. Således betraktas till exempel myndighetssamarbete där en annan myndighet betalar ersättning för kostnader som uppkommit för tjänsten inte som kommersiell verksamhet.
Med myndighetsverksamhet avses däremot markstations- och radarverksamhet som hänför sig till en myndighets lagstadgade uppgifter. Som myndighetsverksamhet betraktas till exempel bedrivande av markstations- och radarverksamhet för myndigheternas lagstadgade forsknings- eller produktionsverksamhet, när verksamheten i första hand bedrivs för skötsel av en lagstadgad myndighetsuppgift och inte för produktion av tjänster på marknadsvillkor. Till exempel statliga myndigheters offentligrättsliga prestationer som avses i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992) och vars efterfrågan grundar sig på lag eller förordning och som myndigheten har faktisk ensamrätt att utföra omfattas således i huvudsak inte av tillämpningsområdet för den föreslagna lagen om markstationer och vissa radaranläggningar. Med stöd av bestämmelserna om så kallade dynamiska data i 16 § 2 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) betraktas till exempel vidareöverlåtelse i elektronisk form av data som tagits emot med en myndighets markstation eller radaranläggning även som sådan myndighetsverksamhet som avses i bestämmelsen.
I 2 mom. föreskrivs det om skyldighet för myndigheterna att informera om den markstations- och radarverksamhet som de bedriver. Enligt momentet ska en myndighet som bedriver markstations- eller radarverksamhet informera Transport- och kommunikationsverket om sin markstations- eller radarverksamhet samt om eventuella förändringar i verksamheten. En myndighet som bedriver markstations- eller radarverksamhet ska också informera Transport- och kommunikationsverket, om verksamheten överförs till en annan myndighet. Den i lagens 10 § 1 mom. avsedda skyldigheten att årligen lämna Transport- och kommunikationsverket en utredning behöver inte tillämpas på myndigheterna, eftersom myndigheterna också i övrigt är skyldiga att rapportera om sin verksamhet i enlighet med de allmänna principerna om årsrapportering.
Närmare föreskrifter om lämnande av den anmälan som avses i 2 mom. och om de uppgifter och handlingar som ska ingå i anmälan får enligt 3 mom. utfärdas genom Transport- och kommunikationsverkets föreskrifter.
4 §. Tillståndsplikt för verksamhet. I paragrafen föreslås det bestämmelser om tillståndsplikt för markstations- och radarverksamhet.
Enligt 1 mom. får en markstation eller radaranläggning anläggas och markstations- och radarverksamhet bedrivas endast om Transport- och kommunikationsverket på förhand har beviljat tillstånd till verksamheten. Tillstånd kan beviljas för anläggande av en enskild markstation eller för verksamhet som bedrivs via en helhet av flera markstationer. Tillstånd beviljas för viss tid, högst tio år i sänder.
Om beviljandet av tillstånd uppenbart kan påverka den nationella säkerheten, beviljas tillståndet av statsrådet. I situationer som gäller äventyrande av den nationella säkerheten kan det behövas politisk prövning eller annan samhälleligt mer omfattande prövning, som förutsätter ett beslut av statsrådet som grundar sig på ändamålsenlighetsprövning. Den nationella säkerheten kan äventyras till exempel om markstations- eller radarverksamhet bedrivs av ett företag i fråga om vilket man har en stark misstanke om att företaget har för avsikt att skada Finlands säkerhetsintressen. I kommunikationstjänstlagen föreskrivs det på motsvarande sätt om beviljande av radiotillstånd.
Ett tillstånd får förenas med sådana villkor som behövs med tanke på säkerheten i bedrivandet av markstations- eller radarverksamhet och tillsynen över verksamheten. Här innebär säkerhet speciellt omständigheter som gäller informationssäkerheten samt i och med den nationella säkerheten eller utrikes- och säkerhetspolitiken också iakttagelser som är av betydelse för den internationella säkerheten. Syftet med tillståndsplikten för verksamheten och tillståndsvillkoren är att hantera framför allt riskerna i anslutning till markstationsdata. Ett tillstånd får också förenas med villkor som gäller verksamhetsutövarens kunder och kundgrupper. I villkoren kan det till exempel bestämmas att en tjänst ska erbjudas endast kundgrupper som nämns i tillståndsansökan. Vid behov kan Transport- och kommunikationsverket begära utlåtande om tillståndsvillkoren av andra myndigheter, i synnerhet av säkerhetsmyndigheterna.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om vilka förutsättningar verksamhetsutövaren ska uppfylla för att Transport- och kommunikationsverket eller statsrådet ska kunna bevilja tillstånd till markstationsverksamhet i enlighet med 1 mom.
Enligt 1 punkten i momentet är en förutsättning för tillstånd att verksamhetsutövaren har bedömts vara tillförlitlig på det sätt som avses i 5 §.
Enligt 2 punkten är en förutsättning för tillstånd att verksamhetsutövaren iakttar de säkerhetskrav som anges i 6 §. Verksamhetsutövaren ska i sin ansökan lägga fram en utredning om hur verksamhetens fysiska säkerhet, personsäkerhet och informationssäkerhet säkerställs under hela verksamhetstiden.
En förutsättning för beviljande av tillstånd är enligt 3 punkten att verksamhetsutövaren har lämnat Transport- och kommunikationsverket en utredning om de förfaranden för identifiering av kunder och kundkontroll som verksamhetsutövaren tillämpar. Verksamhetsutövaren ska identifiera sina kunder när ett kundförhållande etableras eller när en kund som inte är känd sedan tidigare fyller i en sporadisk eller enskild tjänstebegäran. Med identifiering av kunder avses förfaranden för att utifrån de uppgifter som en kund eller den som ämnar bli kund lämnat utreda fysiska eller juridiska personers identitet. Att identifiera kunder i samband med elektronisk kommunikation förutsätter inte stark autentisering. Vid bedömningen av de förfaranden för identifiering av kunder och kundkontroll som verksamhetsutövaren tillämpar kan beaktas dennes möjlighet att verifiera någons identitet, vilket avser att riktigheten hos de personuppgifter som fåtts i samband med identifieringen säkerställs från en tillförlitlig och oberoende källa.
Verifieringen av en juridisk persons identitet baserar sig på ett aktuellt handelsregisterutdrag eller något annat sådant motsvarande registerutdrag från en myndighets register som klarlägger den juridiska personens existens och rättsliga handlingsförmåga samt medlemmarna i dess styrelse eller något annat beslutande organ. I fråga om de uppgifter som gäller kundkontroll ska det kunna krävas att verksamhetsutövaren åtminstone lämnar uppgifter om kundens verksamhet, till exempel om en juridisk persons bransch och affärsverksamhet samt om grunderna för verksamhetsutövarens användning av tjänster och markstationsdata.
Enligt 4 punkten i momentet får markstations- och radarverksamheten inte strida mot den nationella säkerheten, Finlands internationella förpliktelser eller Finlands utrikes- och säkerhetspolitik.
Överensstämmelsen med den nationella säkerheten, Finlands internationella förpliktelser och Finlands utrikes- och säkerhetspolitik ska bedömas från fall till fall separat för varje sökande och ansökan utifrån den aktuella situationen. En verksamhet kan anses strida mot den nationella säkerheten, Finlands internationella förpliktelser eller Finlands utrikes- och säkerhetspolitik, om det finns skäl att misstänka att användningen av en markstation eller radaranläggning eller den verksamhet som bedrivs med dem uppenbart äventyrar den nationella säkerheten eller försvaret så att användningen möjliggör utländsk underrättelseverksamhet eller verksamhet genom vilken Finlands viktiga intressen, samhällets grundläggande funktioner eller den demokratiska samhällsordningen störs, lamslås eller annars påverkas på ett skadligt sätt. Den nationella säkerheten omfattar att skydda det finska samhällets och det demokratiska statssystemets verksamhet och verksamhetsförutsättningar, det vill säga statssuveräniteten, mot hot som riktas mot den nationella säkerheten. Hot som riktas mot den nationella säkerheten är fenomen eller funktioner som nu eller i framtiden allvarligt hotar den demokratiska stats- och samhällsordningen, samhällets vitala funktioner, statssuveräniteten, ett stort antal människors liv och hälsa, Finlands ekonomiska intressen eller andra viktiga intressen.
Transport- och kommunikationsverket ska av de behöriga myndigheterna, i synnerhet av utrikesministeriet, försvarsministeriet och Skyddspolisen, begära utlåtanden som stöd för bedömningen. Om det i utlåtandena framkommer en misstanke om att den nationella säkerheten äventyras, ska Transport- och kommunikationsverket överföra ansökan till statsrådet för behandling.
I 5 punkten förutsätts det att den sändande markstationen har beviljats radiotillstånd av Transport- och kommunikationsverket enligt 39 § i kommunikationstjänstlagen. Förfarandet med radiotillstånd är separat från det tillståndsförfarande som föreslås i denna lag. Eventuella motstridigheter i tillståndsförfarandena och onödiga överlappningar bör undvikas. Bland annat för att undvika överlappande insamling av information kan Transport- och kommunikationsverket när det beviljar tillstånd till markstations- eller radarverksamhet utnyttja de uppgifter och utredningar som lämnats i samband med radiotillståndsförfarandet.
Enligt paragrafens 3 mom. ska verksamhetsutövaren i tillståndsansökan lämna en för tillståndsprövningen behövlig och tillförlitlig utredning om att de förutsättningar som anges i 2 mom. uppfylls. I ansökan ska det dessutom lämnas en utredning om markstations- eller radarverksamhetens kunder och kundgrupper. Utredningen ska lämnas om både kunder som var kända när tillståndsansökan gjordes och om eventuella senare kunder samt kundgrupper. Med kundgrupper avses för hurdana kunder och för hurdan verksamhet en tjänst är planerad att erbjudas. Av ansökan ska det framgå om tjänsten erbjuds till exempel för forskningsverksamhet, myndighetsverksamhet eller kommersiella kunder. Transport- och kommunikationsverket kan begära sådana uppgifter som behövs med tanke på behandlingen av ärendet ända tills det kan anses att de uppgifter som lämnats i ansökan är tillräckliga för att beslut ska kunna fattas. Utredningen ska också omfatta uppgifter om den planerade typen av markstationsdata som tas emot, bearbetas och överförs (till exempel fjärranalysuppgifternas noggrannhet och aktualitet, eller typen av datakommunikation), vilket kan vara av betydelse vid bedömningen av i synnerhet de förutsättningar för verksamheten som avses i 2 mom. 4 punkten. Här måste man dock beakta att verksamhetsutövaren inte nödvändigtvis själv har tillgång till markstationsdata som kan överföras till kunden i krypterad form. Också i en sådan situation är det viktigt att verksamhetsutövaren känner sin kund och vet vilken typ av data som tas emot för kundens räkning och för vilket ändamål detta görs.
Tillståndsansökan ska innehålla en utredning om verksamhetsutövarens ägarförhållanden som ska beaktas när förutsättningarna för beviljande av tillstånd bedöms. Utredningen kan vara till exempel en aktieägarförteckning. Ägarförhållandena kan vara av betydelse i synnerhet när de förutsättningar för beviljande av tillstånd som avses i 2 mom. 1 och 4 punkten bedöms.
I 4 mom. föreslås det ett bemyndigande att utfärda förordning enligt vilket närmare bestämmelser om ansökan om tillstånd och om de uppgifter och handlingar som ska ingå i tillståndsansökan får utfärdas genom förordning av statsrådet.
5 §. Verksamhetsutövares tillförlitlighet. Enligt 4 § 1 mom. i den föreslagna lagen är en förutsättning för beviljande av tillstånd att verksamhetsutövaren är tillförlitlig. Med tanke på säkerhetspolitiken har betydelsen av förtroende och tillförlitlighet ökat de senaste åren då den privata sektorns roll inom rymdsektorn har utvidgats, vilket gör det allt svårare att kontrollera olika kopplingar. Syftet borde vara att förutsäga ogynnsamma kopplingar på ett så transparent sätt som möjligt redan genom bestämmelserna. I enlighet med detta är avsikten med 5 § som gäller verksamhetsutövarens tillförlitlighet att klargöra vad som avses med tillförlitlighet i lagen och vilka omständigheter som ska beaktas vid tillståndsprövningen till denna del.
Enligt 1 mom. ska verksamhetsutövarens tillförlitlighet bedömas vid tillståndsprövningen på det sätt som föreskrivs i denna paragraf. Om verksamhetsutövaren är en juridisk person, gäller tillförlitlighetskravet också verkställande direktören och dennes ställföreträdare, ledamöter och ersättare i styrelsen, ledamöter och ersättare i förvaltningsrådet och jämförbara organ, ansvariga bolagsmän och andra som hör till den högsta ledningen. Kravet på tillförlitlighet gäller också ägare till juridiska personer som bedriver markstations- eller radarverksamhet och som har en ägarandel eller rösträtt på minst 10 procent i företaget. I fråga om en utländsk ägare kan som ett bevis på tillförlitlighet anses att arbets- och näringsministeriet har bekräftat den utländska ägarens företagsköp i enlighet med lagen om tillsyn över utlänningars företagsköp (172/2012), om inte en betydande tid har förflutit sedan bekräftelsen. I den lagen avses med utländsk ägare en person som inte har sin bosättningsort i en stat som hör till Europeiska unionen (EU) eller Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) eller en sammanslutning eller stiftelse som inte har sin hemort i någon av EU:s eller EFTA:s medlemsstater. Enligt lagen avses med utländsk ägare också en sammanslutning eller stiftelse som har sin hemort i någon av EU:s eller EFTA:s medlemsstater men i vilken en utlänning eller en sammanslutning eller stiftelse som avses i lagen innehar minst en tiondedel av det röstetal som samtliga aktier i ett aktiebolag medför eller som utövar motsvarande faktiskt inflytande i en annan sammanslutning eller rörelse. Bedömningen av tillförlitligheten gäller dock varje person som nämns i bestämmelsen oberoende av om personerna är utländska eller inte. Tillförlitligheten ska utredas separat för varje fysisk person och därefter ska det bedömas vilken inverkan en enskild persons ställning eller bakgrund har med tanke på verksamhetsutövaren som helhet. Om en säkerhetsutredning av företag enligt säkerhetsutredningslagen (726/2014) gäller i fråga om detta, kan det anses att kravet på tillförlitlighet uppfylls med stöd av detta.
Enligt paragrafens 2 mom. 1 punkt anses en person inte vara tillförlitlig, om personen under fem år före bedömningen har dömts till straff för ett brott som kan anses visa att han eller hon är uppenbart olämplig att bedriva markstations- eller radarverksamhet. Det finns anledning att misstänka att kravet på tillförlitlighet inte uppfylls, om en person under de fem föregående åren har en lagakraftvunnen dom för brott på grund av vilka det kan finnas skäl att misstänka personens förmåga att bedriva markstations- eller radarverksamhet på ett lagenligt sätt i enlighet med den nationella säkerheten och Finlands utrikes- och säkerhetspolitik samt att fullgöra alla förpliktelser som hänför sig till verksamheten, inklusive anmälnings- och uppgiftsskyldigheterna i anslutning till verksamheten. Vid bedömningen av tillförlitligheten ska uppmärksamhet fästas vid till exempel de straff som bestämts för följande brott:
– i 11 kap. i strafflagen avsedda krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten,
– i 12 kap. i strafflagen avsedda landsförräderibrott,
– i 13 kap. i strafflagen avsedda högförräderibrott,
– i 16 kap. 7 § i strafflagen avsedda registeranteckningsbrott, i 16 kap. 8 § i den lagen avsett ingivande av osant intyg till myndighet, i 16 kap. 11 § i den lagen avsedda brott mot näringsförbud, i 16 kap. 13 § i den lagen avsett givande av muta, i 16 kap. 14 § i den lagen avsett grovt givande av muta, i 16 kap. 14 a § i den lagen avsett givande av muta åt riksdagsledamot eller i 16 kap. 14 b § i den lagen avsett grovt givande av muta åt riksdagsledamot,
– i 17 kap. 1 a § i strafflagen avsett deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet,
– i 25 kap. 3 § i strafflagen avsedd människohandel eller i 25 kap. 3 a § i den lagen avsedd grov människohandel,
– i 30 kap. 7 § i strafflagen avsett givande av muta i näringsverksamhet, i 30 kap. 7 a § i den lagen avsett grovt givande av muta i näringsverksamhet, i 30 kap. 8 § i den lagen avsett tagande av muta i näringsverksamhet eller i 30 kap. 8 a § i den lagen avsett grovt tagande av muta i näringsverksamhet,
– i 32 kap. 6 § i strafflagen avsedd penningtvätt, i 32 kap. 7 § i den lagen avsedd grov penningtvätt, i 32 kap. 8 § i den lagen avsedd stämpling till grov penningtvätt eller i 32 kap. 9 § i den lagen avsedd penningtvätt av oaktsamhet,
– i 34 kap. 3 § i strafflagen avsett grovt sabotage, i 34 kap. 5 § i den lagen avsett grovt äventyrande av andras hälsa eller i 34 kap. 6 § i den lagen avsedda kärnladdningsbrott,
– i 34 a kap. i strafflagen avsedda terroristbrott.
Enligt straffregisterlagen (770/1993) får uppgifter ur straffregistret lämnas ut för att användas vid utredning och bedömning av en persons tillförlitlighet. I enlighet med 4 a § 1 mom. 2 punkten i straffregisterlagen lämnas ur straffregistret uppgifter om personer ut till finska myndigheter i ärenden som gäller sådana tillstånd eller godkännanden av myndighet som är beroende av personens tillförlitlighet. Också en lagakraftvunnen dom som meddelats i någon annan stat än Finland för brott som motsvarar de som nämns ovan talar mot tillförlitligheten. Med stöd av ömsesidigt erkännande kan detta anses vara fallet i synnerhet när det är fråga om en lagakraftvunnen dom som meddelats i en medlemsstat i Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Det bör dock noteras att det i alla stater inte finns ett sådant rättssystem eller straffregister att man vid bedömningen av tillförlitligheten uttömmande och absolut skulle kunna stödja sig endast på straffregisterutdrag. Detaljerna vad gäller utredningen av en persons brottsliga bakgrund har beaktats närmare i det föreslagna 4 mom. Dessutom kan förseelser som begåtts i andra stater beaktas också med stöd av den föreslagna 2 mom. 2 punkten.
Enligt paragrafens 2 mom. 2 punkt anses en person inte vara tillförlitlig som annars på grund av sin ställning eller sin verksamhet kan anses uppenbart olämplig att bedriva markstations- eller radarverksamhet på ett sätt som är förenligt med den nationella säkerheten, Finlands internationella förpliktelser eller utrikes- och säkerhetspolitiken. I denna punkt avses till exempel markstations- eller radarverksamhet eller rymdverksamhet eller satellitbaserad fjärranalys som inte har varit förenlig med lag eller tillståndsvillkor eller annan verksamhet eller förseelser på grund av vilka det finns grundad anledning att misstänka en persons förmåga att bedriva verksamheten i enlighet med säkerhetsintressena. Det kan till exempel vara fråga om sådana förseelser som det inte finns uppgifter om i någon stats straffregister, men som kan jämställas med de brott som avses i strafflagen och som är väsentliga vid bedömningen av tillförlitlighet, eller om verksamhet som enligt uppgifter eller utlåtanden från andra myndigheter ska betraktas som en säkerhetspolitiskt betydande risk.
Enligt 3 punkten utgör också näringsförbud som gäller en person och som har förts in i myndighetsregister eller kreditupplysningsregister ett hinder för att kravet på tillförlitlighet ska uppfyllas. Enligt lagen om näringsförbud (1059/1985) kan näringsförbud meddelas i syfte att förhindra att otillbörlig och skadlig rörelse drivs samt för att bevara förtroendet för näringsverksamheten, och det kan meddelas för minst tre och högst sju år. Ett gällande näringsförbud ska beaktas vid bedömningen av tillförlitlighet i synnerhet om markstations- eller radarverksamhet bedrivs för ekonomiska ändamål och inte främst för vetenskapliga ändamål eller forskningsändamål.
Enligt 4 punkten anses en person inte vara tillförlitlig om personen är försatt i konkurs eller enligt utmätning eller någon annan utredning är oförmögen att svara för sina skulder och detta kan anses utsätta personen för risk att bli utnyttjad, utsatt för påtryckningar, mutförsök eller annan osaklig påverkan eller annars kan äventyra personens möjligheter och förmåga att på ett oberoende och också annars tillförlitligt sätt sköta sina förpliktelser som följer av denna lag, av ett tillstånd som beviljats med stöd av den eller av tillståndsvillkoren. En persons ekonomiska situation kan anses påverka sannolikheten för olika oönskade bindningar, och därför ska detta beaktas som en faktor som påverkar bedömningen av tillförlitligheten.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs det om att när den behöriga myndigheten överväger slutresultatet av bedömningen av en fysisk persons tillförlitlighet ska myndigheten särskilt beakta betydelsen av personens verksamhet och bakgrund med tanke på verksamhetsutövaren som helhet i förhållande till bedrivandet av markstations- eller radarverksamhet. Det preciseras i momentet också att bedömningen av tillförlitlighet baserar sig på en helhetsbedömning där personens ställning och bestämmanderätt i en sammanslutning som bedriver markstations- eller radarverksamhet ska beaktas. Om en person inte kan anses kunna påverka den helhet som bedrivandet av markstations- eller radarverksamhet utgör i betydande grad, ska de omständigheter som anknyter till personen i fråga ges mindre vikt. För en helhetsbedömning kan tillståndsmyndigheten höra de myndigheter som ansvarar för den nationella säkerheten och utrikes- och säkerhetspolitiken. Om tillståndsmyndigheten hyser misstanke om huruvida informationen om verksamhetsutövaren är riktig eller dennes tillförlitlighet i övrigt, kan myndigheten särskilt begära utlåtande också av säkerhetsmyndigheterna som utifrån sin underrättelseinformation kan bedöma trovärdigheten hos den information som lämnats och sökandens tillförlitlighet samt utifrån detta ge ett utlåtande.
Enligt paragrafens 4 mom. ska som utredning enligt 2 mom. 1 punkten godkännas uppgifter som fås med stöd av straffregisterlagen (770/1993) och i fråga om en utländsk person ett straffregisterutdrag utfärdat av en behörig myndighet i personens ursprungsland eller etableringsland. Ett straffregisterutdrag får inte vara äldre än sex månader. Om ovannämnda utdrag eller intyg inte utfärdas i den utländska personens etableringsland, ska i stället för dessa som bevis godtas en försäkran under ed eller högtidlig försäkran enligt lagstiftningen i etableringslandet som avlagts av personen.
I paragrafens 5 mom. preciseras det att den tidsfrist som avses i 2 mom. 1 punkten ska räknas från det att domen har vunnit laga kraft till den tidpunkt då ansökan togs emot.
6 §. Säkerhetskrav. I paragrafen föreslås det bestämmelser om säkerhetskrav för markstations- och radarverksamhet.
Enligt 1 mom. ska verksamhetsutövaren sörja för riskhanteringen i fråga om markstationen eller radaranläggningen och markstations- eller radarverksamheten och uppfylla de säkerhetskrav som anges i momentet. Med riskhantering avses detsamma som i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1148 om åtgärder för en hög gemensam nivå på säkerhet i nätverks- och informationssystem i hela unionen (NIS-direktivet) och i lagstiftningen om sättande av kraft av det, det vill säga i överensstämmelse med 247 a § i kommunikationstjänstlagen (RP 192/2017 rd) lämpliga organisatoriska och tekniska åtgärder som vidtas för att säkerställa utrustningens och informationssystemens förmåga att vid en viss tillförlitlighetsnivå motstå åtgärder som undergräver tillgängligheten, riktigheten, integriteten eller konfidentialiteten hos lagrade eller överförda eller behandlade uppgifter eller hos andra tjänster som erbjuds genom eller är tillgängliga via dessa system. Riskhanteringen ska innefatta lämpliga åtgärder för att förebygga och minimera den effekt som informationssäkerhetsrelaterade störningar i de system som används vid markstations- eller radarverksamheten har. Åtgärderna inom riskhanteringen kan bestå av till exempel att upprätta säkerhetsplaner, testa dessa i praktiken eller utföra kvalitetsrevisioner, använda dataskydds- och krypteringsprodukter samt iaktta vissa välkända standarder för informationssäkerhet, såsom ISO/IEC 27001:2013. Med risk avses vilken som helst rimligen identifierbar omständighet eller händelse som kan ha en negativ inverkan på säkerheten i den utrustning och de informationssystem som används.
Enligt 1 punkten i momentet ska det i markstations- och radarverksamhet sörjas för att sändning och mottagning samt annan behandling, såsom lagring, bearbetning och överföring, av markstationsdata är informationssäker. Åtgärder för att sörja för informationssäkerheten avser åtgärder för att säkerställa säkerheten i verksamheten, datakommunikationen, utrustningen, programmen samt datamaterialet. Motsvarande bestämmelser finns i 243 § i kommunikationstjänstlagen. Verksamhetsutövaren ska också sörja för att de system och anordningar som används i verksamheten är tillräckligt skyddade mot yttre störningar och hot mot informationssäkerheten. En markstation eller radaranläggning ska tåla normala förutsebara yttre störningar samt hot mot informationssäkerheten.
Enligt 2 punkten i momentet får utomstående aktörer inte ha obehörigt tillträde till lokaler från vilka en markstation eller radaranläggning styrs eller som används för hantering av markstationsdata. Utomstående personers fysiska tillträde till en markstation eller radaranläggning eller till lokaler från vilka de styrs eller markstationsdata hanteras, kan orsaka både informationssäkerhetsrisker och risker för att markstationsdata hamnar i utomståendes händer eller för störningar i verksamheten.
Enligt 3 punkten ska verksamhetsutövaren säkerställa att de kränkningar av och hot mot informationssäkerheten som riktas mot en markstation eller radaranläggning samt fel och störningar som i avsevärd grad stör dess funktion kan upptäckas och att det finns beredskap för återhämtning från störningar. Störningar ska kunna identifieras på förhand för att åtgärder ska kunna vidtas på grund av dem. Syftet med punkten är att ålägga verksamhetsutövaren en skyldighet att följa upp och övervaka den markstations- och radarverksamhet som verksamhetsutövaren bedriver och identifiera störningsrisker. Kapaciteten att upptäcka risker ger också användarna och Transport- och kommunikationsverket möjlighet att få information om kränkningar av och hot mot informationssäkerheten, vilket är nödvändigt för att till exempel de som använder tjänsterna ska kunna skydda sig mot kränkningar av och hot mot informationssäkerheten. Detta kan leda till en skyldighet att anmäla störningar eller kränkningar av informationssäkerheten till Transport- och kommunikationsverket på det sätt som föreskrivs i den föreslagna 11 §.
Enligt 4 punkten ska en markstations eller radaranläggnings logguppgifter samlas in och bevaras i fyra år. Med logg avses en i kronologisk ordning registrerad upptagning av händelserna och orsakerna till dem. Logguppgifterna innehåller de kommandon som getts till systemet och sensorerna, krypteringsmetoderna och de koder som använts i verksamheten samt kommandonas tidpunkt och rutter.
I momentets 5 punkt anges det att markstationsdata som tagits emot av en markstation eller radaranläggning inte ska lämnas ut för militärt bruk till ett land som är föremål för EU:s eller FN:s vapenembargo eller för någon annan användning som strider mot EU:s eller FN:s sanktioner.
Enligt 6 punkten ska kontinuiteten i verksamheten och hanteringen av krissituationer ha säkerställts och det ska finnas beredskap för återhämtning från störningar samt säkerheten i leveranskedjorna för de elektroniska system som är viktiga med tanke på verksamheten ska ha säkrats.
I 7 punkten fastställs det att praxis som gäller riskhanteringsförfarandet och säkerställandet av säkerheten i informationssystemen ska dokumenteras. Syftet med dokumenteringen är att främja en konsekvent riskhantering och aktörens medvetna lösningar för hur de åtgärder som behövs för riskhanteringen dimensioneras. Dokumenteringen möjliggör också att myndigheten vid behov i efterhand kan bedöma hur skyldigheterna enligt paragrafen iakttas. Dokumentering kan avse till exempel utarbetande av riskbedömningar, säkerhetsanvisningar eller verksamhetsplaner som ska utarbetas skriftligt eller intyg över att säkerhetsinspektioner har utförts. Dokumenteringen kan tas in som en del i andra planer som gäller hanteringen av säkerhetsrisker eller beredskapen.
Enligt 2 mom. ska de åtgärder som nämns ovan ställas i relation till verksamhetens risker, till kostnaderna för åtgärderna och till de tillgängliga tekniska möjligheterna att avvärja hot. Vilka åtgärder som behövs beror på de risker som hänför sig till verksamheten och på den tekniska nivån. Motsvarande bestämmelser finns i 243 § 2 och 3 mom. i kommunikationstjänstlagen.
Enligt 3 mom. ska verksamhetsutövaren utan dröjsmål informera tillståndsmyndigheten om verksamhetsutövaren har skäl att misstänka att den har lämnat ut markstationsdata för ändamål som verksamhetsutövaren misstänker äventyrar den nationella säkerheten eller fullgörandet av Finlands internationella förpliktelser eller strider mot Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Detsamma gäller situationer där verksamhetsutövaren upptäcker att en obehörig person har fått tillgång till markstationsdata. Skyldigheten att informera gör det möjligt för myndigheterna att vidta behövliga åtgärder för att förhindra eventuella olägenheter. De myndigheter som ansvarar för den nationella säkerheten kan i sin beredskap beakta att uppgifter som är av betydelse för myndigheterna avslöjas eller hamnar i fel händer. Med tanke på utrikes- och säkerhetspolitiken kan det vara behövligt att meddela dataläckage till en sådan stat för vars del data eller den aktör som fått tillgång till data kan vara av betydelse.
Enligt 4 mom. får närmare bestämmelser om säkert bedrivande av markstationsverksamhet och om minimikraven på system och anordningar som påverkar säkerheten utfärdas genom förordning av statsrådet.
7 §. Överföring av tillstånd som gäller markstations- eller radarverksamhet. I paragrafen föreskrivs det om överföring av tillstånd som gäller markstations- eller radarverksamhet till någon annan. Enligt 1 mom. får ett tillstånd som gäller markstations- eller radarverksamhet inte överföras till någon annan än ett företag som på det sätt som anges i 1 kap. 6 § i bokföringslagen hör till samma koncern. Den myndighet som beviljat tillståndet ska omedelbart informeras om en överföring inom en koncern.
I 2 mom. fastställs det att om det bestämmande inflytandet enligt 1 kap. 5 § i bokföringslagen eller motsvarande faktiska bestämmande inflytande i förhållande till verksamhetsutövaren förändras, ska den myndighet som beviljat tillståndet omedelbart underrättas om förändringen. Med tillståndsmyndighet avses antingen Transport- och kommunikationsverket eller statsrådet beroende på vilket av dem som ursprungligen beviljat tillståndet med stöd av 4 § 1 mom. Vid behov kan tillståndet ändras eller återkallas i enlighet med vad som föreskrivs i 8 §.
8 §. Ändring och återkallelse av tillstånd. För att säkerställa att lagen iakttas är det skäl att föreskriva att tillståndet till bedrivande av markstations- eller radarverksamhet ändras och återkallas i de situationer där förutsättningarna för beviljande av tillstånd inte uppfylls eller tillståndsvillkoren inte har iakttagits eller om det är nödvändigt att ändra eller återkalla tillståndet på grund av Finlands internationella utfästelser eller avtalsförpliktelser. Grunderna för att ändra eller återkalla ett tillstånd ska bedömas från fall till fall. I första hand ska strävan vara att ändra tillståndet så att det överensstämmer med den nya situationen. Återkallelse är möjligt endast av särskilt vägande skäl i situationer där det inte är möjligt att ändra tillståndet.
Enligt paragrafens 1 mom. får tillståndsmyndigheten under vissa förutsättningar ändra eller återkalla ett tillstånd till bedrivande av markstations- eller radarverksamhet. Med tillståndsmyndighet avses antingen Transport- och kommunikationsverket eller statsrådet beroende på vilket av dem som ursprungligen beviljat tillståndet med stöd av 4 § 1 mom.
Det är enligt 1 punkten möjligt att ändra eller återkalla ett tillstånd om det i tillståndsansökan eller dess bilagor har getts felaktiga eller bristfälliga uppgifter som har påverkat tillståndsprövningen.
Enligt 2 punkten är det möjligt att ändra eller återkalla ett tillstånd om verksamhetsutövaren inte längre uppfyller de väsentliga förutsättningar för beviljande av tillstånd som anges i 4 §. Ändring kan på denna grund komma i fråga till exempel om verksamhetens säkerhet inte längre kan garanteras i enlighet med 6 §. Tillståndet kan ändras till exempel genom att kräva att verksamhetsutövaren uppfyller ytterligare krav, såsom tekniska krav, eller genom att kräva tilläggsutredning, till exempel om åtgärder för identifiering av kunder och kundkontroll. I första hand ska man försöka ändra tillståndet och tillståndet kan återkallas endast i fall där verksamheten inte kan ändras så att den är förenlig med bestämmelserna i denna lag.
Ett tillstånd får enligt 3 punkten ändras eller återkallas om verksamhetsutövaren på ett väsentligt sätt har försummat eller brutit mot en skyldighet eller begränsning enligt denna lag eller mot tillståndsvillkoren. Till exempel lämnande av markstationsdata till en aktör som avses i 6 § 1 mom. 5 punkten kan vara en orsak till att tillståndet återkallas.
Enligt 4 punkten kan det vara nödvändigt att ändra eller återkalla ett tillstånd på grund av Finlands nationella säkerhet, Finlands internationella förpliktelser eller Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Till exempel när säkerhetssituationen förändras kan verksamhet som tidigare ansetts vara godtagbar eller en kund medföra en säkerhetsrisk. Även i sådana fall bör man i första hand försöka ändra verksamheten. Det kan dock med stöd av 17 § bestämmas att verksamheten temporärt ska avbrytas genom beslut av tillståndsmyndigheten i syfte att minska säkerhetsriskerna, så att man hinner bedöma om tillståndet behöver ändras på grund av den förändrade situationen. Om det inte är möjligt att ändra tillståndet kan det återkallas.
Det är enligt 5 punkten möjligt att ändra eller återkalla ett tillstånd om verksamhetsutövaren överför tillståndet i strid med vad som föreskrivs i 7 §. Om det bestämmande inflytande som avses i 1 kap. 5 § i bokföringslagen eller motsvarande faktiska bestämmande inflytande i förhållande till tillståndshavaren förändras så att förutsättningarna för beviljande av tillstånd fortfarande uppfylls och verksamheten kan anses fortgå i överensstämmelse med tillståndsvillkoren, kan tillståndet ändras på motsvarande sätt och vid behov kan tillståndet i och med förändringen i det bestämmande inflytandet förenas med villkor som behövs för säkert bedrivande av markstationsverksamhet och för tillsynen över den. Om de förutsättningar för tillståndet som anges i 4 § inte längre uppfylls i och med förändringen i det bestämmande inflytandet eller det faktiska bestämmande inflytandet kan tillståndet återkallas.
Tillståndsmyndigheten kan enligt 2 mom. låta bli att återkalla tillståndet trots en i 7 § avsedd förändring i det bestämmande inflytande, om det är uppenbart att förutsättningarna för beviljande av tillstånd uppfylls och verksamheten fortgår i enlighet med tillståndsvillkoren. Tillståndet ska då vid behov ändras för verksamhetsutövarens del i enlighet med vad som föreskrivs i 8 §. Tillståndsmyndigheten får förena det tillstånd som ändras på grund av en förändring i det bestämmande inflytandet med sådana villkor som behövs för säkert bedrivande av markstations- eller radarverksamhet och för tillsynen över den och som motsvarar den förändrade situationen.
Tillståndsmyndigheten ska enligt 3 mom. innan den fattar ett beslut enligt 1 mom. sätta ut en skälig tidsfrist för verksamhetsutövaren att avhjälpa bristen, felet, överträdelsen eller försummelsen. På hörande av verksamhetsutövaren innan det fattas beslut om återkallelse av tillstånd tillämpas vad som i förvaltningslagen (434/2003) föreskrivs om hörande av parter. Ett tillstånd kan återkallas endast av särskilt vägande skäl. Den primära lösningen ska alltid vara att ändra tillståndet. Om det dock är fråga om i 1 mom. 4 punkten avsedd nationell säkerhet eller Finlands internationella förpliktelser, kan tillståndet återkallas utan att verksamhetsutövaren först uppmanas att avhjälpa felet, överträdelsen eller försummelsen.
I beslutet om att ändra eller återkalla tillståndet får tillståndsmyndigheten enligt 4 mom. ställa sådana villkor som behövs med tanke på säkerheten när markstationsverksamheten fortsätter eller avslutas. Med villkoren kan man precisera till exempel omständigheter som gäller informationssäkerheten eller ställa villkor som gäller verksamhetsutövarens kunder och kundgrupper. Vid behov kan Transport- och kommunikationsverket begära utlåtande om tillståndsvillkoren av andra myndigheter, i synnerhet av säkerhetsmyndigheterna. När tillståndsmyndigheten återkallar ett tillstånd kan den också bestämma att verksamhetsutövaren ska överföra markstations- eller radarverksamheten till en annan verksamhetsutövare eller myndighet som fortsätter verksamheten. Detta kan komma i fråga närmast om det är fråga om verksamhet som är kritisk för samhället och vars kontinuitet det är väsentligt att säkerställa.
9 §. Tillsyn. I paragrafen föreskrivs det om tillsynen över verksamheten. Transport- och kommunikationsverket är tillsynsmyndighet och utövar tillsyn över att lagen, de bestämmelser som utfärdats samt de beslut som meddelats med stöd av den, såsom tillståndsvillkor, iakttas också i de fall där statsrådet har beviljat tillstånd för verksamheten. Genom tillsynen ska det framför allt säkerställas att verksamheten fortfarande uppfyller de förutsättningar för beviljande av tillstånd som avses i 4 § 2 mom. och att denna lag och tillståndsvillkoren iakttas i verksamheten.
10 §. Uppgiftsskyldighet. I paragrafen föreskrivs det om verksamhetsutövarens skyldighet att på eget initiativ lämna uppgifter till Transport- och kommunikationsverket.
Verksamhetsutövaren ska enligt 1 mom. årligen lämna Transport- och kommunikationsverket en utredning om sin markstations- och radarverksamhet, inbegripet uppgifter om verksamhetsutövarens kunder. Utredningen ska lämnas till Transport- och kommunikationsverket också i de fall där statsrådet har beviljat tillstånd för verksamheten. I utredningen ska verksamheten beskrivas allmänt liksom ändringar och störningar som gäller verksamheten. Verket kan utarbeta ett standardformulär för utredningen.
Enligt 2 mom. ska verksamhetsutövaren utan dröjsmål lämna Transport- och kommunikationsverket uppgifter om ändringar som kan inverka på de förutsättningar för beviljande av tillstånd som anges i 4 § eller på tillståndsvillkoren. Verksamhetsutövaren ska också meddela om det har inträffat förändringar i markstations- eller radarverksamhetens kund- och ägarförhållanden. Förändringar som inträffat i ägande och kundrelationer kan påverka till exempel den nationella säkerheten eller Finlands internationella förpliktelser. Uppgiftsskyldigheten är en viktig förutsättning för att ministeriet ska kunna övervaka verksamheten effektivt.
Närmare föreskrifter om innehållet i den utredning som avses i 1 mom. och om de uppgifter som ska lämnas med stöd av 2 mom. får enligt 3 mom. utfärdas genom Transport- och kommunikationsverkets föreskrifter.
11 §. Störningsanmälningar till Transport- och kommunikationsverket. I paragrafen föreskrivs det i stor utsträckning på motsvarande sätt som i 275 § 2 mom. i kommunikationstjänstlagen om verksamhetsutövarens skyldighet att göra en anmälan om en betydande informationssäkerhetsrelaterade störning som riktar sig mot verksamhetsutövarens verksamhet. Med avvikelse från bestämmelsen i kommunikationstjänstlagen ska det också göras en anmälan om ett hot, och till denna del motsvarar bestämmelsen 275 § 1 mom. i kommunikationstjänstlagen. Med informationssäkerhetsrelaterad störning avses en händelse med en faktisk negativ inverkan på säkerheten i systemen i fråga. Definitionen motsvarar definitionen av incident i NIS-direktivet. Verksamhetsutövaren ska också utan obefogat dröjsmål anmäla hur länge störningen eller hotet beräknas pågå, om vilka verkningar störningen eller hotet har, om avhjälpande åtgärder samt om åtgärder för att förhindra att störningen upprepas. Genom bestämmelserna förbereder man sig på Europaparlamentets och rådets direktiv om åtgärder för en hög gemensam cybersäkerhetsnivå i hela unionen, och om upphävande av direktiv (EU) 2016/1148, det vill säga förslaget till NIS2-direktivet, som är under beredning och enligt vilket skyldigheten att göra en störningsanmälan gäller vissa markstationsaktörer.
12 §. Transport- och kommunikationsverkets rätt att få information. I 1 mom. föreskrivs det om Transport- och kommunikationsverkets allmänna rätt att få information i förhållande till verksamhetsutövaren. Enligt momentet har Transport- och kommunikationsverket rätt att av verksamhetsutövaren eller den som handlar för dennes räkning trots sekretessbestämmelserna eller andra begränsningar som gäller utlämnande av information få den information som behövs för att utföra sina uppgifter enligt denna lag. Rätten att få information gäller verksamhetsutövarens verksamhet också till den del som omfattas av eventuella affärshemligheter. Rätten att få information gäller bland annat en markstations eller radaranläggnings logguppgifter som avses i 6 § samt logguppgifter om till vem markstationsdata har förmedlats eller lämnats ut. Bestämmelser om Transport- och kommunikationsverkets rätt att få information om meddelanden, förmedlingsuppgifter och lokaliseringsuppgifter finns i 14 §. Logguppgifter kan i vissa situationer vara sådana förmedlingsuppgifter som avses där.
Enligt 2 mom. har Transport- och kommunikationsverket trots sekretessbestämmelserna rätt att avgiftsfritt av myndigheter och av dem som utför offentliga uppdrag få för skötseln av sina uppgifter enligt denna lag nödvändiga uppgifter om tillståndssökande och verksamhetsutövare och ledamöter och ersättare i deras styrelse eller förvaltningsråd, verkställande direktören, ansvariga bolagsmän samt andra som hör till den högsta ledningen. Rätten att få information gäller enligt momentet också bötesregistret. Enligt 4 a § 1 mom. 2 punkten i straffregisterlagen kan straffregisteruppgifter lämnas ut direkt med stöd av lag.
13 §. Inspektionsrätt. Tillsynen kan också förutsätta att verksamhetsutövarens fysiska lokaler, utrustning och system eller verksamhet inspekteras till den del de är av betydelse för markstations eller radarverksamheten. Enligt 1 mom. har Transport- och kommunikationsverket eller på dess begäran en annan myndighet rätt att utföra behövliga inspektioner av verksamhetsutövare och markstations- och radarverksamhet. Bestämmelsen kan tillämpas både på föregripande tillsynsuppgifter och på tillsyn i efterhand, som oftast inleds på grund av yttre händelser (såsom olyckor eller funktionsstörningar) eller när en sådan händelse misstänks (till exempel till följd av en anmälan). Det kan vara fråga om situationer där verksamhetsutövaren inte har lämnat de uppgifter som krävs om sin markstations- eller radarverksamhet. Tillståndsmyndigheten har rätt att låta en oberoende sakkunnig utföra en inspektion, med undantag för sådan markstations- eller radarverksamhet som bedrivs för Försvarsmaktens räkning. På sakkunniga tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar vid skötseln av uppdrag enligt denna paragraf. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen.
Enligt 2 mom. har en tjänsteman eller oberoende sakkunnig som utför en inspektion rätt att i den omfattning som inspektionen kräver få tillträde till de lokaler och andra områden som är i verksamhetsutövarens besittning eller användning och används eller har använts för att bedriva markstations- eller radarverksamhet och som är av betydelse för tillsynen över markstations- eller radarverksamheten, samt att i den omfattning som behövs med tanke på tillsynsuppgiften få studera markstationsdata samt behövliga handlingar och uppgifter, såsom loggdata, trots vad som föreskrivs om hemlighållande av uppgifter.
I 3 mom. fastställs det att den som utför en inspektion har rätt att få tillgång också till verksamhetsutövarens informationssystem och markstationsdata för att säkerställa att den information som verksamhetsutövaren lämnat motsvarar den faktiska verksamheten och att verksamheten och de markstationsdata som behandlas överensstämmer med 4 och 6 § och tillståndsvillkoren. Bestämmelsen gör det möjligt för verket att vid en inspektion få tillgång till verksamhetsutövarens informationssystem eller anordningar och undersöka programmen och datatrafiken i dem och genomföra säkerhetsskanningar. Bestämmelser om motsvarande rätt finns i nuläget till exempel i 6 § i lagen om bedömning av informationssäkerheten i myndigheternas informationssystem och datakommunikation (1406/2011), med stöd av vilken Transport- och kommunikationsverket har rätt att på begäran inspektera myndigheternas informationssystem och datakommunikation samt att få uppgifter om dem. I 14 § i lagförslaget föreskrivs det om härmed ansluten eventuell behandling av konfidentiell kommunikation. Om uppgifterna i fråga blir behandlade vid tillämpningen av momentet, överensstämmer Transport- och kommunikationsverkets rätt att få information om dem till sin omfattning med 14 § 1 mom.
I utrymmen som används för boende av permanent natur får enligt 4 mom. inspektion utföras endast om det är nödvändigt för att utreda de omständigheter som inspektionen gäller och det i fallet i fråga finns grundad och specificerad anledning att misstänka att brott mot denna lag begåtts eller kommer att begås på ett sätt som kan leda till ett straff enligt strafflagen (39/1889). Eftersom det är fråga om betydande utövning av offentlig makt, kan inspektioner utföras endast av myndigheter. Att inspektioner möjliggörs i utrymmen som används för boende av permanent natur är motiverat med beaktande av den tekniska utvecklingen, som möjliggör styrning av verksamheten (sändning av signaler till rymdföremål) samt mottagning av markstationsdata med anordningar och utrustning som kan placeras också på hemfastigheter och i bostadslägenheter.
I 5 mom. har det tagits in en hänvisning till 39 § i förvaltningslagen (434/2003) på det sätt som grundlagsutskottets praxis förutsätter.
14 §. Rätt att få information om uppgifter som gäller elektronisk kommunikation.
Enligt 1 mom. har Transport- och kommunikationsverket trots sekretessbestämmelserna eller andra begränsningar som gäller utlämnande av information rätt att få förmedlingsuppgifter, lokaliseringsuppgifter och meddelanden, om de behövs för tillsynen över att 6 § i denna lag, de skyldigheter som ålagts med stöd av den eller tillståndsvillkoren iakttas. Dessutom gäller rätten att få information utredning av betydande kränkningar av eller hot mot informationssäkerheten.
Med andra begränsningar som gäller utlämnande av information avses i momentet i huvudsak den konfidentialitet i kommunikationen som tryggas i grundlagen och kommunikationstjänstlagen och verksamhetsutövarens tystnadsplikt som anknyter till konfidentialiteten. I enlighet med 136 § 4 mom. i kommunikationstjänstlagen får den som har tagit emot eller annars fått kännedom om ett elektroniskt meddelande, radiokommunikation eller förmedlingsuppgifter som inte är avsedda för honom eller henne, inte utan samtycke av en kommunikationspart röja eller utnyttja meddelandets innehåll, förmedlingsuppgifterna eller uppgifterna om meddelandets existens, om inte något annat föreskrivs i lag. Bestämmelser om tystnadsplikt i fråga om lokaliseringsuppgifter finns i 160 § 5 mom. i kommunikationstjänstlagen.
Markstations- eller radarverksamhet kan i vissa situationer också vara sådan televerksamhet som avses i kommunikationstjänstlagen och verksamhetsutövaren ett teleföretag. Verksamhetsutövaren kan också ha rollen som sammanslutningsabonnent eller en annan aktör som förmedlar kommunikation. I dessa situationer behandlar verksamhetsutövaren konfidentiell kommunikation som utomstående, och det ska i enlighet med 136 § 3 mom. i kommunikationstjänstlagen föreskrivas särskilt om behandlingen av den och den därmed anslutna rätten att få information. Tystnadsplikten enligt 136 § 4 mom. i kommunikationstjänstlagen ska tillämpas till exempel i situationer där verksamhetsutövaren samtidigt är en sådan kommunikationsförmedlare som avses i kommunikationstjänstlagen. Verksamhetsutövaren kan också annars ta emot annan än konfidentiell radiokommunikation som är avsedd för allmän mottagning och som inte är avsedd för verksamhetsutövaren.
Med stöd av den föreslagna paragrafen har de kommunikationsförmedlare enligt kommunikationstjänstlagen som samtidigt är verksamhetsutövare enligt denna lag rätt att behandla elektroniska meddelanden och förmedlingsuppgifter för att lämna dem till Transport- och kommunikationsverket för att verkets rätt att få information ska tillgodoses. Om det samtidigt är fråga om uppgifter som motsvarar definitionen av personuppgifter, är i fråga om verksamhetsutövaren artikel 6.1 c i den allmänna dataskyddsförordningen tillämplig som rättslig grund på behandlingen av personuppgifter, och enligt artikeln är behandlingen av personuppgifter tillåten om den är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige.
Bestämmelserna behövs för att säkerställa att tillsynen fullt ut kan riktas till i synnerhet fall där markstationsverksamheten inbegriper förmedling av konfidentiell kommunikation. Tillsynsmyndigheten ska inte utreda brott utan säkerställa bland annat markstations- eller radarverksamhetens informationssäkerhet. Informationen är med stöd av hänvisningen i det föreslagna 14 § 4 mom. sekretessbelagd och får inte lämnas ut annat än under begränsade förutsättningar.
Bestämmelserna i paragrafen gäller också situationer där förmedlingsuppgifter och andra uppgifter ska behandlas för att utreda kränkningar av informationssäkerheten och hot om sådana som riktar sig mot markstations- eller radarverksamhet via kommunikationsnät. Transport- och kommunikationsverket ska ha rätt att få denna information också för att utreda betydande kränkningar av eller hot mot informationssäkerheten. Detta motsvarar vad som i 316 § 2 mom. i kommunikationstjänstlagen fastställs i fråga om de aktörer som avses i den lagen, med den skillnaden att en förutsättning för rätt att få information inte är att det finns skäl att misstänka att ett rekvisit för ett uppräknat brott uppfylls. Eftersom det i den lagen räknas upp ett stort antal brott, medför bedömningen inte att tröskeln för rätten att få information höjs nämnvärt och bedömningen lämpar sig inte på ett naturligt sätt att utföras av en myndighet när det inte är fråga om brottsutredning. Till följd av detta föreslås det inte att någon motsvarande förutsättning ska tas in i denna lag.
Enligt 2 mom. har Transport- och kommunikationsverket rätt att inspektera och använda också förmedlingsuppgifter om och innehållet i andra radiosändningar än sådana som är avsedda för allmän mottagning, om det behövs för tillsynen över 6 § eller de bestämmelser som utfärdats med stöd av den eller över tillståndsvillkoren. Detta möjliggör att en markstations eller radaranläggnings radiotrafik behandlas för tillsynen över skyldigheterna enligt lagen. På utredning av eventuella störningar av radiokommunikationen tillämpas 317 § i kommunikationstjänstlagen också utan någon särskild hänvisning.
I 3 mom. fastställs det att vid den inspektion och användning som avses i 2 mom. eller vid sådan inspektion av markstationsdata eller informationssystem som avses i 13 § 3 mom. får skyddet av konfidentiella meddelanden eller integritetsskyddet inte begränsas mer än vad som är nödvändigt. Om verksamhetsutövaren är kommunikationsförmedlare kan också konfidentiell kommunikation komma till behandling vid inspektionen, till exempel i en situation där markstationsdata är förmedlad kommunikation. Syftet med inspektionerna eller rätten att få information är i princip inte att skaffa information om innehållet i ett konfidentiellt meddelande i sig, utan till exempel att säkerställa att markstationsdata som verksamhetsutövaren behandlar till sin typ överensstämmer med tillståndsvillkoren och att de kunder till vilka informationen förmedlas motsvarar förutsättningarna för tillstånd och det som verksamhetsutövaren meddelat.
Enligt 4 mom. ska vad som föreskrivs i 319 § och 316 § 4 mom. i kommunikationstjänstlagen tillämpas också på den information som Transport- och kommunikationsverket har fått och skaffat med stöd av denna paragraf. Till följd av hänvisningen är informationen sekretessbelagd, och till exempel polisen har inte rätt att ta del av den med undantag för de situationer som behandlas i 15 §. I fråga om information om kränkningar av informationssäkerheten ska det i situationer enligt 319 § 2 mom. i kommunikationstjänstlagen vara möjligt att i nödvändig omfattning lämna ut information exempelvis till aktörer som kan bli utsatta för motsvarande kränkningar av informationssäkerheten, så att man kan förbereda sig på ett hot. Av hänvisningen följer också att Transport- och kommunikationsverket ska utplåna den information om meddelanden, förmedlingsuppgifter och lokaliseringsuppgifter som det fått med stöd av denna paragraf, när informationen inte längre behövs för skötseln av de uppgifter som avses i denna paragraf eller för behandling av därmed sammanhängande brottmål. Informationen om meddelanden, förmedlingsuppgifter och lokaliseringsuppgifter ska utplånas senast tio år efter utgången av det kalenderår under vilket informationen erhölls eller beslutet eller domen i brottmålet vann laga kraft.
15 §. Utlämnande av information och handräckning. Enligt 1 mom. har Transport- och kommunikationsverket samt andra myndigheter som sköter i denna lag angivna uppgifter, såsom försvarsministeriet, utrikesministeriet, Skyddspolisen och Försvarsmakten, trots sekretessbestämmelserna och andra begränsningar som gäller utlämnande av information rätt att till varandra lämna ut handlingar som de fått eller utarbetat i samband med skötseln av sina uppgifter enligt lag samt att för varandra röja sekretessbelagd information, om det är nödvändigt för skötseln av deras uppgifter.
Transport- och kommunikationsverket har enligt 2 mom. rätt att för att kunna utföra sina uppgifter på begäran få handräckning av polisen eller försvarsmakten för att utföra sina inspektionsuppgifter enligt 13 § i anslutning till tillsynen eller för att i praktiken omsätta interimistiska åtgärder enligt 17 §, såsom avbrytande av markstationsverksamhet. Handräckning kan behövas i synnerhet i situationer där verksamhetsutövaren inte frivilligt kan få en inspektör att utföra en inspektion som avses i lagen, inspektionen utförs i ett utrymme som används för boende av permanent natur eller verksamheten måste avbrytas tillfälligt till exempel på grund av att försvaret eller den nationella säkerheten äventyras.
Rätt att lämna ut information gäller enligt 3 mom. också den information som avses i 14 § 1 och 2 mom., om utlämnandet av informationen är nödvändigt för att bedöma huruvida den nationella säkerheten, Finlands internationella förpliktelser eller Finlands utrikes- och säkerhetspolitik äventyras. Detta kan enligt 4 § 2 mom. 4 punkten behövas för bedömningen av dessa omständigheter som är en förutsättning för beviljande av tillstånd. Utlämnandet av information får inte begränsa skyddet av konfidentiella meddelanden eller integritetsskyddet mer än vad som är nödvändigt. Med stöd av momentet kan det till exempel lämnas ut information om till vilken aktör information har överförts från en markstation eller radaranläggning, även när det är fråga om konfidentiell kommunikation, om informationen är nödvändig för bedömningen av ett eventuellt äventyrande. Enligt 4 mom. kan Transport- och kommunikationsverket trots vad som i 14 § 4 mom. föreskrivs om sekretess för information lämna ut information till en annan myndighet, om det behövs för utredning av eller åtal för brott som gäller markstations- och radarverksamhet. I fråga om brott som gäller orsakande av radiostörningar finns i nuläget motsvarande bestämmelser i 319 § 4 mom. i kommunikationstjänstlagen.
Med stöd av den hänvisning till 319 § i kommunikationstjänstlagen som tas in i 14 § 4 mom. i den föreslagna lagen är det dessutom möjligt att lämna ut förmedlingsuppgifter till en annan myndighet, om det behövs för utredning av eller åtal för brott som gäller orsakande av radiostörningar.
16 §. Tillsynsbeslut. Enligt paragrafen kan Transport- och kommunikationsverket meddela den som bryter mot denna lag eller mot bestämmelser som utfärdats eller föreskrifter, beslut eller tillståndsvillkor som meddelats med stöd av denna lag en anmärkning samt ålägga denne att inom en skälig tid avhjälpa sitt fel eller sin försummelse. Transport- och kommunikationsverket kan med tanke på verksamhetsutövaren förena sitt beslut med vite eller med hot om att verksamheten helt eller delvis avbryts eller att den försummade åtgärden vidtas på den försumliges bekostnad. Vite kan föreläggas i alla situationer där någon överträder denna lag, de bestämmelser som utfärdats med stöd av den eller de föreskrifter, beslut och tillståndsvillkor som meddelats med stöd av den, även när tillstånd för verksamheten inte har sökts i enlighet med skyldigheterna enligt lagen. Bestämmelser om vite, hot om avbrytande och hot om tvångsutförande finns i viteslagen (1113/1990). Paragrafen motsvarar delvis 330 och 332 § i kommunikationstjänstlagen.
17 §. Interimistiska beslut. I 1 mom. fastställs det att om verksamhetsutövarens fel eller försummelse som avser denna lag eller bestämmelser som utfärdats eller föreskrifter, beslut eller tillståndsvillkor som meddelats med stöd av denna lag utgör ett direkt hot mot den nationella säkerheten eller försvaret, får Transport- och kommunikationsverket som en interimistisk åtgärd avbryta eller begränsa den markstationsverksamhet som utgör ett hot eller bestämma om andra behövliga interimistiska åtgärder. Transport- och kommunikationsverkets beslut kan förenas med vite, hot om avbrytande eller hot om tvångsutförande på motsvarande sätt som i samband med tillsynsbeslut enligt 16 §.
Enligt 2 mom. ska Transport- och kommunikationsverket innan det beslutar om interimistiska åtgärder ge den som är föremål för beslutet tillfälle att bli hörd, utom när detta inte kan ordnas så snabbt som ärendets brådskande natur nödvändigtvis kräver. Det är i huvudsak fråga om en motsvarande skyldighet som i 34 § i förvaltningslagen, men det föreslagna momentet gör det möjligt att meddela ett interimistiskt beslut utan att höra parter i synnerhet i situationer där verksamhetsutövarens fel eller försummelse medför omedelbar fara för den nationella säkerheten eller försvaret. Paragrafen motsvarar delvis 331 och 332 § i kommunikationstjänstlagen.
18 §. Avgifter till myndigheter. I paragrafen föreskrivs det om de avgifter till myndigheter som ska påföras verksamhetsutövaren. Enligt 1 mom. är den som ansöker om tillstånd skyldig att till Transport- och kommunikationsverket i samband med ansökan om tillstånd till markstations- eller radarverksamhet betala en avgift på 2 000 euro. Ansökningsavgiften återbetalas inte trots att tillståndsansökan återtas eller avslås.
Enligt 2 mom. är tillståndshavaren skyldig att betala en årlig tillsynsavgift för tillståndet till markstations- eller radarverksamhet. Tillsynsavgiften återbetalas inte trots att den som bedriver markstations- eller radarverksamhet upphör med sin verksamhet under kalenderåret.
De årliga avgifterna för markstations- eller radarverksamhet som bedrivs i kommersiellt affärssyfte är enligt 3 mom. 1 200 euro. Vid forsknings- eller utbildningsverksamhet som har icke-kommersiella syften där data, information eller tjänster inte säljs till kunder är det verksamhetsfält som ska övervakas snävare och den tillsynsavgift som tas ut för markstations- eller radarverksamhet är 300 euro.
Enligt 4 mom. ska avgiften påföras genom beslut av Transport- och kommunikationsverket.
19 §. Ändringssökande. I paragrafen föreskrivs det om sökande av ändring i Transport- och kommunikationsverkets och statsrådets beslut. Enligt 1 mom. får ändring i beslut som Transport- och kommunikationsverket fattat med stöd av denna lag sökas hos förvaltningsdomstolen genom besvär. I förvaltningsdomstolens beslut får ändring sökas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Ett beslut som statsrådet har fattat med stöd av denna lag får överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. Bestämmelser om sökande av ändring i förvaltningsdomstol finns i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019).
Enligt 2 mom. ska viteslagen tillämpas på sökande av ändring i ärenden som gäller vite.
Genom Transport- och kommunikationsverkets beslut får det enligt 3 mom. bestämmas att ett beslut ska iakttas trots ändringssökande, om inte besvärsmyndigheten bestämmer något annat.
20 §. Ikraftträdande. I 1 mom. ingår en sedvanlig ikraftträdandebestämmelse. Lagen avses träda i kraft den xx xxxx 2022.
I 2 mom. tas det in en övergångsbestämmelse, enligt vilken markstations- eller radarverksamhet som omfattas av lagens tillämpningsområde och som har inletts före ikraftträdandet av denna lag får fortsätta utan särskilt tillstånd i 12 månader från dagen för ikraftträdandet av lagen. Ett tillståndsförfarande också i fråga om verksamhet som har inletts före ikraftträdandet av lagen är motiverat med tanke på Finlands nationella och internationella säkerhetsintressen och påvisandet av verksamhetens lagenlighet. Verksamheten anses ha inletts den dag då markstationen eller radaranläggningen togs i bruk, det vill säga när stationens eller radaranläggningens funktioner och elström har kopplats på så att det är möjligt att tillhandahålla tjänster. Enbart anläggandet av en markstation eller radaranläggning innebär således inte ännu att verksamheten inleds.
7.2
Lagen om ändring av lagen om rymdverksamhet
1 §. Tillämpningsområde. Det föreslås att i 2 mom. 2 punkten i den finska paragrafen stryks det felaktiga pronomenet ”sitä”.
Det föreslås att paragrafen ändras så att det till den fogas ett nytt 3 mom. enligt vilket det i lagen föreskrivs också om satellitbaserad fjärranalys, vars faktiska bestämmande inflytande finns i Finland och där prestandan hos en eller flera anordningar eller utrustningar som används överskrider de gränsvärden som anges i statsrådets förordning. Lagens 11 a, 12–15, 17, 17 a och 19–21 § tillämpas dock inte på satellitbaserad fjärranalys som bedrivs av finska myndigheter, med undantag för kommersiell verksamhet som bedrivs av myndigheter.
Statens befogenheter som vanligen delas in i den lagstiftande, den dömande och den verkställande makten har nära koppling till begreppet statens suveränitet. Utgångspunkt är territorialprincipen enligt vilken varje stat i princip har omfattande befogenheter på sitt eget territorium på ett sätt som utesluter andra stater. Till territoriet hör inre och yttre territorialvatten. Statens befogenheter omfattar även farkoster i dess register. En stat har dessutom kunnat basera sina befogenheter på medborgarskapsprincipen och i fråga om vissa internationella brott även på universalprincipen. Om en stat vill utöva så kallade extraterritoriella befogenheter, ska den i allmänhet påvisa ett verkligt samband mellan saken i fråga och utövandet av befogenheterna, med beaktande av även andra staters rättigheter.
Finlands territorium omfattar statens landområden, territorialvatten och luftrum. I den ekonomiska zon som ligger i omedelbar anslutning till Finlands territorium har Finland i enlighet med internationell rätt jurisdiktion med avseende på uppförande och användning av konstgjorda öar, anläggningar och andra konstruktioner, liksom också andra rättigheter och skyldigheter som följer av internationell rätt. Bestämmelser om detta finns i lagen om Finlands ekonomiska zon (1058/2004). I 17 § i den lagen fastställs det att på konstgjorda öar, anläggningar och andra konstruktioner som uppförts enligt lagen tillämpas finsk lag på samma sätt som om konstruktionen hade funnits på den del av Finlands territorium som ligger närmast. I sådana specialsituationer tillämpas alltså finsk lag, även om den ekonomiska zonen inte hör till Finlands territorium.
En förutsättning för att lagen ska tillämpas är att ansvaret för den satellitbaserade fjärranalysen, det vill säga opererandet av anordningar för fjärranalys och lagringen av uppgifter som samlas in med dem, finns i Finland eller hos en finsk aktör. Detta är fallet främst när verksamheten bedrivs på Finlands territorium eller på farkoster som är registrerade i Finland. Med farkoster avses såväl fartyg som flygplan och andra luftfartyg. Till exempel satellitbaserad fjärranalys som bedrivs från ett fartyg som är registrerat i Finland omfattas av lagens tillämpningsområde, även om farkosten rör sig på en annan stats territorialvatten eller på internationella vatten.
Bestämmelserna om satellitbaserad fjärranalys kan tillämpas på verksamhet som bedrivs utanför Finland också när verksamheten bedrivs av en finsk medborgare eller en juridisk person som har sin hemort i Finland. För att från tillämpningsområdet utesluta överlappningar i frågor som gäller flera olika staters befogenheter är det dock skäl att begränsa situationerna där verksamheten i fråga och utövandet av Finlands befogenheter inte har ett lika starkt samband med beaktande av en annan stats rättigheter. Detta kan vara fallet till exempel om en organisations moderbolag finns i Finland, men satellitbaserad fjärranalys med stöd av lagstiftningen i en annan stat bedrivs i form av ett dotterbolag någon annanstans än i Finland eller på en farkost som är registrerad i Finland. Med tanke på övervakningen av verksamheten och ingripandet i verksamheten kan det anses ändamålsenligt att myndigheterna i den stat där aktören är etablerad övervakar verksamheten.
Den aktör som opererar ett rymdföremål (utövaren av rymdverksamhet) kan vara en annan än den aktör som opererar ett instrument för fjärranalys (fjärranalysaktören). I den föreslagna lagändringen har man beaktat möjligheten till så kallade rideshare-missioner, som man har erfarenhet av till exempel i Förenta staterna. I dessa fall kan en utövare av rymdverksamhet erbjuda kunder tillgång till en satellitplattform som en tjänst. Kundens instrument för fjärranalys kan således vara en satellits nyttolast utan att kunden själv har ansvar för den egentliga rymdverksamheten, såsom utsändandet och opererandet av ett rymdföremål. På motsvarande sätt har utövaren av rymdverksamhet inte nödvändigtvis bestämmande inflytande över vilka uppgifter som samlas in och lagras med anordningar eller utrustning som kan utföra satellitbaserad fjärranalys samt över hur uppgifterna behandlas. Således kan en utövare av rymdverksamhet inte fullt ut eller effektivt förpliktas med stöd av bestämmelserna om satellitbaserad fjärranalys. Eftersom styrningen av nyttolasten dock sker via en huvudlänk till satelliten, kan det av utövaren av rymdverksamhet i enlighet med de övriga bestämmelserna i lagen om rymdverksamhet krävas att denne avbryter erbjudandet av en tjänst i anslutning till sin satellitplattform, om verksamheten till exempel väsentligt strider mot den nationella säkerheten, Finlands internationella förpliktelser eller Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. För att verksamheten också ska omfattas av bestämmelserna om satellitbaserad fjärranalys förutsätts det dock att det faktiska bestämmande inflytandet över den verksamhet som bedrivs med anordningar för satellitbaserad fjärranalys finns i Finland eller hos en finsk aktör.
Markstationernas läge bestämmer inte om bestämmelserna i denna lag ska tillämpas på satellitbaserad fjärranalys, utan av betydelse är om verksamhetens driftcentral (”mission control center”) finns inom ett område eller på en farkost som omfattas av Finlands jurisdiktion. I verksamheten kan det användas flera markstationer, till och med ett globalt nätverk av markstationer, och markstationstjänster som tillhandahålls av tredje parter, vilket betyder att var mottagningen av data sker tekniskt eller från vilket land det kommando som ska sändas börjar sändas till fjärranalysinstrumentet inte nödvändigtvis berättar var verksamhetens faktiska bestämmande inflytande finns. Driftcentralens läge kan bidra till att fastställa detta. Markstationernas läge kan dock innebära att den föreslagna lagen om markstationer och vissa radaranläggningar ska tillämpas på verksamheten.
Lagens tillämpningsområde ska inte omfatta vilken som helst satellitbaserad fjärranalys, utan sådan verksamhet där de anordningar eller den utrustning som används har sådan prestanda att data som de producerar kan ha skadliga effekter med tanke på den nationella säkerheten eller Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Bestämmelser om dessa gränsvärden ska i enlighet med bemyndigande att utfärda förordning i 6 mom. utfärdas särskilt genom förordning av statsrådet efter det utlåtandeförfarande som hör till en normal lagberedning. Till denna del är viktiga tekniska egenskaper bland annat anordningarnas eller utrustningens upplösningsförmåga, positionsnoggrannhet, frekvensband och kvalitet samt tidupplösning, det vill säga hur ofta och snabbt bilder kan tas av en viss plats. Det är fråga om mycket detaljerade och tekniska bestämmelser, och det är därför ändamålsenligt att de utfärdas genom förordning. På grund av den snabba utvecklingen av utrustningens prestanda är gränsvärdena föremål för kontinuerliga förändringar.
Bestämmelserna om satellitbaserad fjärranalys ska i huvudsak inte tillämpas på den verksamhet som bedrivs av finska myndigheter till övriga delar än på den kommersiella verksamhet som de bedriver. Med myndigheter avses motsvarande aktörer som i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) och förvaltningslagen (434/2003). Som myndighetsverksamhet betraktas till exempel bedrivande av satellitbaserad fjärranalys för myndigheternas lagstadgade forsknings- eller produktionsverksamhet, när verksamheten i första hand bedrivs för skötsel av en lagstadgad tjänsteåtgärd och inte för produktion av tjänster på marknadsvillkor. Till exempel statliga myndigheters offentligrättsliga prestationer som avses i lagen om grunderna för avgifter till staten och vars efterfrågan grundar sig på lag eller förordning och som myndigheten har faktisk ensamrätt att utföra omfattas således i huvudsak inte av tillämpningsområdet för bestämmelserna om satellitbaserad fjärranalys.
Med kommersiell verksamhet som bedrivs av myndigheter avses ekonomisk verksamhet som myndigheterna bedriver i förvärvssyfte. Då genomförs den satellitbaserade fjärranalys som bedrivs eller de satellitbaserade fjärranalystjänster som produceras av myndigheter mot vederlag på beställning av en tredje part eller till följd av ett annat uppdrag eller en annan åtgärd. Huruvida det är fråga om kommersiell verksamhet som bedrivs av myndigheter kan i vissa situationer kräva prövning från fall till fall och gränsdragning. Myndigheternas satellitbaserade fjärranalys kan utöver med myndighetsuppgifter även vara förenad med möjlighet att generera intäkter från myndigheternas avgiftsbelagda verksamhet, varvid verksamheten är både myndighetsverksamhet och kommersiell verksamhet. Om en myndighet säljer företagsekonomiska prestationer till någon annan än en myndighet, kan de bestämmelser om satellitbaserad fjärranalys som finns i lagen om rymdverksamhet bli tillämpliga på samma sätt som i fråga om privata aktörer, även om det är fråga om sakkunnigtjänster i anslutning till myndighetsuppgifter inom branschen. Till den del verksamheten bedrivs inom ramen för avtalsfriheten och inte för skötseln av internationellrättsliga förpliktelser eller uppgifter som följer av EU-rättsakter eller nationell lag kan det anses vara fråga om kommersiell verksamhet som bedrivs av myndigheter. Således betraktas till exempel myndighetssamarbete där en annan myndighet betalar ersättning för kostnader som uppkommit för tjänsten inte som kommersiell verksamhet.
Paragrafens gällande 3 och 4 mom. blir 4 och 5 mom.
I 6 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda förordning, enligt vilket det genom förordning av statsrådet ska utfärdas bestämmelser om gränsvärden för prestandan hos den i 3 mom. avsedda utrustning som används vid satellitbaserad fjärranalys.
3 §. Lagens tillämpning inom försvarsförvaltningen. Det föreslås att paragrafen ändras så att det undantag som gäller Försvarsmakten ska gälla också satellitbaserad fjärranalys. Till paragrafens moment fogas därför satellitbaserad fjärranalys vid sidan av rymdverksamhet. Försvarsministeriet ska svara för den allmänna styrningen och övervakningen av båda verksamheterna inom försvarsmakten. Huvudstaben övervakar att denna lag och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den iakttas inom Försvarsmakten och lämnar en gång om året en rapport om Försvarsmaktens rymdverksamhet till försvarsministeriet och till arbets- och näringsministeriet.
Det föreslås att paragrafhänvisningarna i 1 mom. kompletteras så att bestämmelserna i 5, 8, 11, 11 a–11 d, 12–15, 17, 17 a och 18–21 § inte tillämpas på rymdverksamhet eller satellitbaserad fjärranalys som bedrivs av Försvarsmakten. Genom kompletteringen korrigeras en oklar situation som uppstått till följd av att 5 § om tillståndsplikt för verksamheten inte tillämpas på Försvarsmaktens verksamhet, men dock bestämmelserna om ändring och återkallelse av tillstånd i 13 §. Det är inte heller motiverat att uppgiftsskyldigheten, rätten att få information, inspektionsrätten, utlåtandeförfarandet, ändringssökandet och straffbestämmelserna tillämpas på Försvarsmakten. Hänvisningarna i lagen har till dessa delar varit felaktiga, vilket föreslås bli korrigerat i detta sammanhang.
4 §. Definitioner. Det föreslås att paragrafen ändras så att till den fogas definitioner av satellitbaserad fjärranalys (4 punkten), fjärranalysaktör (5 punkten) och fjärranalysdata (6 punkten).
Enligt 1 mom. 4 punkten avses med satellitbaserad fjärranalys opererande av sådana anordningar eller sådan utrustning i rymdföremål som förmår observera elektromagnetisk strålning som utstrålas eller återkastas från objekt som finns på eller under jord- eller vattenytan eller i luften eller från andra rymdföremål eller himlakroppar och lagra information om strålningen. Lagen omfattar således att från rymden fotografera förhållandena på jorden eller på andra himlakroppar eller att fotografera andra rymdföremål med vilken som helst anordning som förmår fotografera och lagra uppgifter. Bestämmelser om hurdan prestanda som krävs av anordningar för att lagens tillämpningströskel ska överskridas utfärdas separat genom förordning av statsrådet.
Enligt 1 mom. 5 punkten avses med fjärranalysaktör fysiska eller juridiska personer som har faktiska bestämmande inflytande över vilken information som samlas in och lagras med anordningar eller utrustning som kan användas för satellitbaserad fjärranalys. Med detta avses en aktör som fattar beslut om satellitbaserad fjärranalys samt verkställer dessa beslut antingen direkt eller genom rättsliga arrangemang via en tredje part. Det är således fråga om en aktör som juridiskt sett har bestämmande inflytande över den satellitbaserade fjärranalysen. Detta bör åtskiljas från bestämmande inflytande över ett rymdföremål, vilket betraktas som tillståndspliktig rymdverksamhet för att skyldigheterna enligt FN:s internationella rymdöverenskommelser ska kunna fullgöras. Fjärranalysaktören kan vara antingen samma aktör som utövaren av rymdverksamhet eller en annan aktör än utövaren av rymdverksamhet. I det senare fallet utnyttjar fjärranalysaktören en satellitplattform som ägs eller opereras av någon annan som en tjänst (så kallad rideshare-mission), varvid de anordningar eller den utrustning som används vid den satellitbaserade fjärranalysen utgör nyttolast i ett rymdföremål som någon annan har bestämmande inflytande över. Även de markstationer som används i verksamheten kan ägas eller opereras av andra. Fjärranalysaktören behöver alltså inte själv nödvändigtvis vara den person som genomför de tekniska åtgärderna för att sända kommandon till instrument för fjärranalys, utan aktören kan skaffa detta som en tjänst.
Med fjärranalysdata avses enligt 1 mom. 6 punkten signaler eller lagrad information som förmedlas av anordningar eller utrustning för satellitbaserad fjärranalys och som innehas av fjärranalysaktören samt därav härledda andra produkter än sådana som inte huvudsakligen baserar sig på signaler som förmedlas av anordningarna eller utrustningen utan som erhållits som slutsatser genom sammanställning eller manipulering av olika uppgifter eller beräkningar som grundar sig på dessa, oberoende av i vilken lagringsfas signalerna och den lagrade informationen är eller på vilket sätt de sänds eller presenteras. Definitionen omfattar således både rådata och upp till en viss punkt bearbetad data, vilket innebär att begreppet fjärranalysdata anses omfatta såväl uppgifter som lagrats av anordningar eller utrustning för satellitbaserad fjärranalys som information som sammanställts eller härletts av dem. Data som omfattas av regleringen ska dock inte längre gälla sådana analysprodukter som endast till en liten del består av uppgifter som registrerats av utrustning för satellitbaserad fjärranalys. Till exempel satellitbilder är sådana data som avses i lagen, men produkter på högre nivå, såsom analysmaterial som på lång sikt härletts från flera satellitobservationer (bland annat översvämningskartor som gäller stora geografiska områden), omfattas inte av definitionen.
Den föreslagna definitionen av fjärranalysdata innehåller dessutom en begränsning i enlighet med vilken lagen tillämpas endast på data som verksamhetsutövaren innehar. Fjärranalysaktören ansvarar för att data lagras på ett säkert sätt och att data lämnas ut endast till identifierade kunder vars grunder för användning av data fjärranalysaktören känner till, men fjärranalysaktörens ansvar anses inte omfatta kundernas åtgärder för behandling av data, såsom produktion av nya tjänster och produkter genom vidare bearbetning av data. Syftet med begränsningen är att förhindra att ett så kallat ändlöst eller obegränsat ansvar för datas rörlighet medför extra risktagning eller kostnader för verksamhetsutövaren.
I praktiken är det i den föreslagna definitionen av fjärranalysdata fråga om information i, till eller från en teknisk anordning eller ett informationssystem, vilket motsvarar definitionen av data i nätbrottsdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/40/EU av den 12 augusti 2013 om angrepp mot informationssystem och om ersättande av rådets rambeslut 2005/222/RIF) samt de nationella lagar som hör till dess verkningsområde (strafflagen och tvångsmedelslagen). Enligt nätbrottsdirektivet är datorbehandlingsbara uppgifter (i denna proposition data) framställning av fakta, information eller begrepp i en form som lämpar sig för behandling i ett informationssystem. Samma definition har tagits in också i strafflagens 38 kap. om informations- och kommunikationsbrott. I tvångsmedelslagen avses med data information som finns i en teknisk anordning eller i något annat motsvarande informationssystem eller på dess lagringsplattform.
5 §. Tillståndsplikt för rymdverksamhet och förutsättningar för beviljande av tillstånd. Det föreslås att 2 mom. ändras genom att det till 1 punkten fogas en hänvisning till den nya 17 a § och genom att det görs en teknisk ändring i 2 och 3 punkten. Dessutom föreslås det att momentet ändras i fråga om den ordalydelse som används i 5 punkten. Enligt den föreslagna ordalydelsen är en förutsättning för beviljande av tillstånd till rymdverksamhet enligt 5 punkten att rymdverksamheten inte strider mot den nationella säkerheten, Finlands internationella förpliktelser eller Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Den föreslagna ordalydelsen motsvarar bättre formuleringarna i den gällande lagstiftningen och etablerade termer, som det föreslås att ska användas också i de nya bestämmelserna om satellitbaserad fjärranalys samt markstationsverksamhet och radaranläggningar. Ordalydelsen bör vara konsekvent i hela lagen om rymdverksamhet.
Den nuvarande ordalydelsen i lagen om rymdverksamhet hänvisar till nationella säkerhetsintressen och Finlands utrikespolitiska intressen. Till exempel i kommunikationstjänstlagen och i lagen om civil underrättelseinhämtning avseende datatrafik talas det om den nationella säkerheten, som till sitt innehåll anses omfatta den äldre termen ”nationella säkerhetsintressen”. Utrikes- och säkerhetspolitik kan anses vara ett etablerat termpar bland annat i EU-rätten, där till exempel fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) och fördraget om Europeiska unionen (FEU) talar om utrikes- och säkerhetspolitik. Termparet används också i Finlands grundlag, och till exempel i lagen om militär underrättelseverksamhet talas det om utrikes- och säkerhetspolitiska konsekvenser och i lagen om export av försvarsmateriel om utrikes- och säkerhetspolitisk betydelse eller utrikes- och säkerhetspolitisk linje.
Ändringen av ordalydelsen i lagen om rymdverksamhet eliminerar mångtydigheten i definieringen av Finlands intressen, men skärper samtidigt också förutsättningarna enligt lagen i och med att fokus i princip inte enbart ligger på verksamhet som strider mot Finlands intressen, utan också på verksamhet som strider mot den godkända utrikes- och säkerhetspolitiska linjen. Detta är dock motiverat, eftersom den föreslagna ordalydelsen ger en säkerhetspolitisk signal om att Finland agerar ansvarsfullt och också med beaktande av intressena hos likasinnade stater, vilket för sin del också främjar att Finland och finska aktörer upplevs som tillförlitliga samarbetspartner och främjar möjligheterna till affärsverksamhet och forskning. Den nya formuleringen motsvarar också motsvarande bestämmelse i den föreslagna lagen om markstationer och vissa radaranläggningar.
I praktiken medför den föreslagna ändringen av ordalydelsen inga stora förändringar i tillståndsprocessen för rymdverksamheten med tanke på sökandena eller myndigheterna. Att utreda överensstämmelsen med den nationella säkerheten, Finlands internationella förpliktelser eller Finlands utrikes- och säkerhetspolitik kräver till exempel inte att sökanden lämnar andra uppgifter än vad som också hittills krävts i tillståndsprocesserna. Vid tillståndsprövningen har arbets- och näringsministeriet begärt utlåtanden av försvarsministeriet och utrikesministeriet till exempel om huruvida verksamheten är förenlig med Finlands internationella förpliktelser, de nationella säkerhetsintressena och Finlands utrikespolitiska intressen samt huruvida bestämmelserna om exportkontroll har iakttagits. Utlåtanden har då erhållits bland annat från utrikesministeriets politiska avdelning, vars uppgifter innefattar bland annat Finlands utrikes- och säkerhetspolitik i allmänhet. Den föreslagna ordalydelsen motsvarar alltså den sakkunskap som redan finns vid utrikesministeriet till stöd för tillståndsprövningen och fokuserar på den allmänna linjen i utrikes- och säkerhetspolitiken.
Dessutom föreslås det att 2 mom. ändras så att det till momentet fogas en ny 9 punkt enligt vilken en förutsättning för beviljande av tillstånd till rymdverksamhet är att om rymdverksamheten omfattar satellitbaserad fjärranalys, ska verksamhetsutövaren iaktta bestämmelserna i 2 a kap. i denna lag. Den föreslagna bestämmelsen ska gälla situationer där den aktör som opererar ett rymdföremål (utövaren av rymdverksamhet) är densamma som den aktör som opererar ett instrument för fjärranalys som finns i rymdföremålet (fjärranalysaktören). De i nuläget kända finska aktörer som bedriver satellitbaserad fjärranalys är utövare av rymdverksamhet som bedriver satellitbaserad fjärranalysverksamhet på en egen satellitplattform. Syftet med den föreslagna bestämmelsen är å ena sidan att säkerställa att rymdverksamhet och satellitbaserad fjärranalys som bedrivs som en del av verksamheten utgör en godtagbar helhet med tanke på den nationella säkerheten samt utrikes- och säkerhetspolitiken och å andra sidan att minska den administrativa börda som lagändringen medför för företagen. Den föreslagna bestämmelsen möjliggör för sin del att aktörer av det slag som nämns ovan på en gång kan ansöka om tillstånd både för rymdverksamhet och för satellitbaserad fjärranalys.
2 a kap. Satellitbaserad fjärranalys.
Det föreslås att det till lagen om rymdverksamhet fogas ett nytt 2 a kap. med bestämmelser om satellitbaserad fjärranalys. Ett separat kapitel om satellitbaserad fjärranalys avskiljer satellitbaserad fjärranalys som ett eget delområde i anslutning till rymdverksamhet och delområdets fokus ligger framför allt på riskerna i anslutning till data, inte på riskerna i anslutning till rymdföremål på det sätt som avses i FN:s rymdöverenskommelser. I kapitlet föreskrivs det om tillståndsplikt för satellitbaserad fjärranalys och förutsättningar för beviljande av tillstånd (11 a §), om myndigheternas anmälningsplikt som gäller satellitbaserad fjärranalys (11 b §), om säkerhetskrav för satellitbaserad fjärranalys (11 c §) och om utlämnande av data (11 d §).
11 a §. Tillståndsplikt för satellitbaserad fjärranalys och förutsättningar för beviljande av tillstånd. Enligt 1 mom. får satellitbaserad fjärranalys bedrivas endast av en fjärranalysaktör som arbets- och näringsministeriet på förhand har beviljat tillstånd att bedriva verksamheten. Ett tillstånd att bedriva satellitbaserad fjärranalys är således aktörsspecifikt och kan alltså inte överföras till en annan aktör. Detta innebär också att en fjärranalysaktör ska ansöka om tillstånd för satellitbaserad fjärranalys som bedrivs i aktörens namn eller på uppdrag av aktören som en helhet och inte till exempel separat för varje anordning eller utrustning som används vid den satellitbaserade fjärranalys som aktören bedriver.
Enligt det föreslagna 1 mom. kan arbets- och näringsministeriet bevilja tillstånd tills vidare eller för viss tid. Ett tillstånd till satellitbaserad fjärranalys får förenas med sådana villkor som behövs med tanke på verksamhetens säkerhet och övervakningen av verksamheten. Här innebär säkerhet speciellt omständigheter som gäller informationssäkerheten samt i och med den nationella säkerheten eller utrikes- och säkerhetspolitiken också iakttagelser som är av betydelse för den internationella säkerheten. Däremot gäller den fysiska säkerheten i fråga om utrustning som finns i satelliter snarare ansvaren för rymdföremål och utgör således en del av helheten tryggt bedrivande av rymdverksamhet. Det finns inget behov av att begränsa den tekniska kapaciteten hos satellitbaserad fjärranalys (såsom anordningarnas eller utrustningens upplösningsförmåga, positionsnoggrannhet, frekvensband och kvalitet samt tidupplösning), om en säker behandling och ett säkert utlämnande av data har säkerställts på annat sätt. Syftet med tillståndsplikten för satellitbaserad fjärranalys och tillståndsvillkoren är att hantera framför allt riskerna i anslutning till fjärranalysdata.
I 2 mom. föreskrivs det om förutsättningarna för beviljande av tillstånd. Förutsättningarna för beviljande av tillstånd gäller tillståndssökandens person, inklusive juridiska personers ansvariga personer och nyckelpersoner, samt dennes förmåga och sakkunskap att bedriva verksamhet på ett sätt som är förenligt med Finlands nationella säkerhet, internationella förpliktelser och utrikes- och säkerhetspolitik, verksamhetens informationssäkerhet och riskhantering samt användningsändamålet för och användarna av fjärranalysdata.
Enligt 1 punkten i momentet ska fjärranalysaktören vara tillförlitlig och ha tillräcklig sakkunskap och förmåga att genomföra de åtgärder som behövs för att skydda de anordningar eller den utrustning som används vid satellitbaserad fjärranalys samt data från obehörig åtkomst samt att förhindra användning av dem i strid med denna lag.
Närmare bestämmelser om bedömning av tillförlitligheten ska finnas i den 17 a § som föreslås i denna proposition. Vid bedömningen av tillförlitligheten är det fråga om sådant som gäller den tillståndssökandes person. I fråga om tillförlitligheten hos en aktör som bedriver satellitbaserad fjärranalys ska det bedömas om det på grund av aktörens tidigare verksamhet eller verksamhet under tillståndsprövningen finns skäl att tvivla på aktörens förmåga att på ett lagenligt sätt bedriva satellitbaserad fjärranalys samt att fullgöra alla skyldigheter i anslutning till verksamheten, inklusive de anmälnings- och uppgiftsskyldigheter som verksamheten är förenad med. Av betydelse är alltså å ena sidan aktörens trovärdighet och tillförlitlighet med tanke på dennes sakkunskap och tekniska förutsättningar och å andra sidan aktörens ärlighet och tillförlitlighet när det gäller att iaktta lagen med beaktande av de nationella och internationella riskerna i anslutning till den verksamhet som aktören bedriver.
I lagen föreskrivs det också om att fjärranalysaktören i tillståndsansökan ska lämna en för tillståndsprövningen behövlig och tillförlitlig utredning om att de förutsättningar som anges i lagen uppfylls. Tillstånds- och övervakningsprocesserna kräver samarbete mellan myndigheten och den som ansöker om tillstånd eller fjärranalysaktören, och vid bedömningen av en aktörs tillförlitlighet beaktas bland annat att de uppgifter aktören lämnat är korrekta samt hur aktören har skött andra eventuella tillståndsärenden i anslutning till verksamheten eller andra ärenden hos myndigheterna. I de situationer där en fjärranalysaktör är bekant för arbets- och näringsministeriet sedan tidigare genom tillstånds- och övervakningsprocesserna enligt lagen om rymdverksamhet, kan ministeriet betrakta ändamålsenligt fullgjorda skyldigheter enligt lagen om rymdverksamhet som ett bevis på aktörens tillförlitlighet. Däremot kan till exempel tillstånd som återkallats med stöd av lagen om rymdverksamhet av orsaker som beror på verksamhetsutövaren eller fjärranalysaktören tala mot aktörens tillförlitlighet.
Vid bedömningen av tillförlitligheten kan som hjälp användas de register som förs av myndigheterna samt uppgifter eller utlåtanden som i övrigt fås från andra myndigheter med stöd av myndighetens rätt att få information. Tillförlitligheten hos en person som bedriver satellitbaserad fjärranalys eller personer som utövar bestämmande inflytande i en organisation kan också bedömas med hjälp av straffregisteruppgifter i enlighet med den föreslagna 17 a §. Enligt 4 a § 1 mom. 2 punkten i straffregisterlagen (770/1993) lämnas ur straffregistret uppgifter om personer ut till finska myndigheter i ärenden som gäller sådana tillstånd eller godkännanden av myndighet som är beroende av personens tillförlitlighet. Till denna del har sådana uppgifter om sökandens ärlighet och tillförlitlighet betydelse som anknyter till sökandens lämplighet att bedriva satellitbaserad fjärranalys och att fullgöra de skyldigheter som hänför sig till verksamheten.
När det gäller tillförlitlighet är det fråga om en helhetsbedömning där tillståndsmyndigheten kan höra de myndigheter som ansvarar för den nationella säkerheten och utrikes- och säkerhetspolitiken. Om tillståndsmyndigheten hyser misstanke om huruvida informationen om fjärranalysaktören är riktig eller dennes tillförlitlighet i övrigt, kan myndigheten särskilt begära utlåtande också av säkerhetsmyndigheterna som utifrån sin underrättelseinformation kan bedöma trovärdigheten hos den information som lämnats och sökandens tillförlitlighet samt utifrån detta ge ett utlåtande.
I 11 a § 2 mom. 1 punkten krävs det dessutom tillräcklig sakkunskap och förmåga att genomföra de åtgärder som behövs för att skydda de anordningar eller den utrustning som används vid satellitbaserad fjärranalys samt data som samlats in och lagrats med dem, och detta ska bedömas i förhållande till de säkerhetskrav som anges i 11 c §. Fjärranalysaktören ska ha lämplig yrkesskicklighet och verksamhetsförutsättningar för att sörja för informationssäkerheten hos de anordningar och system som används i verksamheten samt för en ändamålsenlig behandling av data. Av betydelse med tanke på bedömningen är förutom fjärranalysaktörens kunnande även dennes tekniska och ekonomiska förutsättningar att vidta behövliga skyddsåtgärder och riskhanteringsförfaranden. Fjärranalysaktörens sakkunskap och förmåga ska också bedömas med tanke på dennes förfaranden för identifiering av kunder och kundkontroll.
I 2 mom. 2 punkten förutsätts det att fjärranalysaktören har lämnat arbets- och näringsministeriet en utredning om att de säkerhetskrav som anges i 11 c § uppfylls. I tillståndsansökan ska det lämnas en utredning om hur man har sörjt för riskhanteringen i fråga om satellitbaserad fjärranalys och de anordningar, den utrustning och de lokaler som används vid analysen samt databehandlingen och hur en tillräcklig riskhantering säkerställs under hela verksamhetstiden.
Enligt 2 mom. 3 punkten är en förutsättning för beviljande av tillstånd att fjärranalysaktören har lämnat arbets- och näringsministeriet en utredning om de tekniska egenskaperna hos de anordningar eller den utrustning som används vid satellitbaserad fjärranalys, inbegripet deras upplösningsförmåga, positionsnoggrannhet, tidupplösning, frekvensband och kvalitet, samt information om var verksamhetens driftcentral finns och om de markstationer som använts i verksamheten. Med markstationer avses både sådana i denna regeringsproposition avsedda markstationer i Finland och markstationer i utlandet som en fjärranalysaktör använder för att styra en satellit och dess system eller för att ta emot fjärranalysdata.
Den tekniska information som avses i 3 punkten har betydelse bland annat med tanke på lagens tillämpningsområde och befogenhetsfrågor. Det är värt att notera att vilken som helst satellitbaserad fjärranalys inte omfattas av lagens tillämpningsområde, utan endast sådan verksamhet där de anordningar eller den utrustning som används har sådan prestanda att fjärranalysdata som de tar fram kan ha skadliga effekter med tanke på den nationella säkerheten eller Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Bestämmelser om de gränsvärden som bestämmer tillämpningsområdet ska utfärdas särskilt genom förordning av statsrådet och gränsvärdena gäller till exempel anordningarnas eller utrustningens upplösningsförmåga, positionsnoggrannhet, frekvensband och kvalitet samt tidupplösning. Det bör dock beaktas att om utrustningen kan modifieras eller fjärranalysdata kan vidarebearbetas i ett senare skede, hör verksamheten till lagens tillämpningsområde även om den till en början eller hela tiden inte bedrivs med en kapacitet som överskrider de föreskrivna tröskelvärdena. Man kan bli tvungen att ansöka om tillstånd till satellitbaserad fjärranalys också medan verksamheten redan pågår.
De tekniska egenskaperna kan också inverka på behovet av att förena tillståndet med villkor som behövs med tanke på verksamhetens säkerhet och övervakningen av verksamheten. Material som har den största upplösningsnoggrannheten och som kan levereras med liten fördröjning, är förenat med de största säkerhetsriskerna, vilket kan vara skäl att beakta i tillståndsvillkoren. På samma sätt är sådan verksamhet dock förenad med betydande affärs- och konkurrensintressen, och därför bör balansen mellan dessa och säkerhetsintressena beaktas också när tillståndsvillkoren fastställs. Syftet med den föreslagna lagen är att minimera riskerna i samband med behandling och utlämnande av fjärranalysdata. I enlighet med detta är utgångspunkten att när en säker behandling och ett säkert utlämnande av fjärranalysdata som samlats in och registrerats vid satellitbaserad fjärranalys har säkerställts, finns det inget behov av att begränsa den tekniska kapaciteten hos den satellitbaserade fjärranalysen (såsom anordningarnas eller utrustningens upplösningsförmåga, positionsnoggrannhet, frekvensband, kvalitet och tidupplösning). I tillståndsvillkoren kan det således i första hand fästas uppmärksamhet vid till exempel att från fotografering skydda objekt eller områden som är av betydelse med tanke på den nationella säkerheten samt vid villkoren för när en bild med stor noggrannhet och liten tidsfördröjning av vissa koordinater kan förmedlas vidare eller om detta bör begränsas.
Enligt 2 mom. 4 punkten förutsätts det för att tillstånd ska beviljas att fjärranalysaktören har lämnat ministeriet en utredning om syftet med den satellitbaserade fjärranalysen samt om ändamålet med och målgrupperna för fjärranalysdata. I tillståndsansökan ska det lämnas en utredning om de grunder och principer enligt vilka man väljer till exempel vad som fotograferas och när samt med vilka intervaller fjärranalysdata förmedlas till markstationerna och vad som påverkar valet av en markstations läge. I ansökan ska det också redas ut huruvida verksamheten i första hand bedrivs i kommersiellt syfte eller för forskningsverksamhet samt till hurdana kund- eller användargrupper och till hurdana användningsändamål eller behov fjärranalysdata ska riktas.
Det förutsätts enligt 2 mom. 5 punkten för att tillstånd ska beviljas att fjärranalysaktören har lämnat ministeriet en utredning om de förfaranden för identifiering av kunder och kundkontroll som aktören tillämpar. Fjärranalysaktören ska identifiera sina kunder när ett kundförhållande etableras eller när en kund som inte är känd sedan tidigare fyller i en sporadisk eller enskild begäran om data. Med identifiering av kunder avses förfaranden för att utifrån de uppgifter som en kund eller den som ämnar bli kund lämnat utreda fysiska eller juridiska personers identitet. Vid bedömningen av de förfaranden för identifiering av kunder och kundkontroll som fjärranalysaktören tillämpar kan beaktas dennes möjlighet att verifiera någons identitet, vilket avser att riktigheten hos de personuppgifter som fåtts i samband med identifieringen säkerställs från en tillförlitlig och oberoende källa. Verifieringen av en juridisk persons identitet baserar sig på ett aktuellt handelsregisterutdrag eller något annat sådant motsvarande registerutdrag från en myndighets register som klarlägger den juridiska personens existens och rättsliga handlingsförmåga samt medlemmarna i dess styrelse eller något annat beslutande organ. I fråga om de uppgifter som gäller kundkontroll ska det av fjärranalysaktören kunna krävas åtminstone uppgifter om kundens verksamhet, till exempel om en juridisk persons bransch och affärsverksamhet samt om grunderna för användning av fjärranalysaktörens tjänster och fjärranalysdata.
Enligt 2 mom. 6 punkten förutsätts det att den satellitbaserade fjärranalysen inte strider mot den nationella säkerheten, Finlands internationella förpliktelser eller Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Vid satellitbaserad fjärranalys ska internationella förpliktelser som är bindande för Finland beaktas. Överensstämmelsen med den nationella säkerheten, de internationella förpliktelserna och utrikes- och säkerhetspolitiken ska bedömas från fall till fall separat för varje sökande och ansökan utifrån den aktuella situationen. Av de behöriga myndigheterna, särskilt utrikesministeriet, försvarsministeriet och inrikesministeriet ska det vid behov begäras ett utlåtande som stöd för bedömningen.
En verksamhet kan anses strida mot den nationella säkerheten, Finlands internationella förpliktelser eller Finlands utrikes- och säkerhetspolitik, om det finns skäl att misstänka att fjärranalysverksamheten uppenbart äventyrar den nationella säkerheten eller försvaret så att användningen möjliggör utländsk underrättelseverksamhet eller verksamhet genom vilken Finlands viktiga intressen, samhällets grundläggande funktioner eller den demokratiska samhällsordningen störs, lamslås eller annars påverkas på ett skadligt sätt. Den nationella säkerheten omfattar att skydda det finska samhällets och det demokratiska statssystemets verksamhet och verksamhetsförutsättningar, det vill säga statssuveräniteten, mot hot som riktas mot den nationella säkerheten. Hot som riktas mot den nationella säkerheten är fenomen eller funktioner som nu eller i framtiden allvarligt hotar den demokratiska stats- och samhällsordningen, samhällets vitala funktioner, statssuveräniteten, ett stort antal människors liv och hälsa, Finlands ekonomiska intressen eller andra viktiga intressen.
I 2 mom. 7 punkten förutsätts det att fjärranalysaktören iakttar Internationella teleunionens (ITU) gällande regler. Ett i tillräcklig omfattning genomgått internationellt ITU-samordningsförfarande är en förutsättning för att radiotillstånd ska beviljas av Transport- och kommunikationsverket. Förfarandet med radiotillstånd är separat från tillståndsförfarandena enligt lagen om rymdverksamhet. Det är dock viktigt att samarbeta vid dessa parallella tillståndsförfaranden för att undvika motstridigheter och onödiga överlappningar mellan radiotillståndet och det tillstånd som avses i lagförslaget. Informationsutbytet mellan arbets- och näringsministeriet och Transport- och kommunikationsverket och utlåtandeförfarandena spelar en väsentlig roll för att utreda det tillståndsvillkor som föreslås här.
Enligt 3 mom. ska fjärranalysaktören i tillståndsansökan lämna en för tillståndsprövningen behövlig och tillförlitlig utredning om att de förutsättningar som anges i 2 mom. uppfylls samt om fjärranalysaktörens ägarförhållanden, om denne är en juridisk person. Ägarförhållandena kan vara viktiga särskilt när betydelsen av tillförlitligheten hos personer som har bestämmande inflytande bedöms med tanke på vilka risker för den nationella säkerheten eller utrikes- och säkerhetspolitiken verksamheten medför. Arbets- och näringsministeriet kan begära sådana uppgifter som behövs med tanke på behandlingen av ärendet ända tills det kan anses att de uppgifter som lämnats i ansökan är tillräckliga för att beslut ska kunna fattas.
I 4 mom. fastställs det att om satellitbaserad fjärranalys ingår i rymdverksamhet där verksamhetsutövaren och fjärranalysaktören är samma person, kan denne ansöka om tillstånd för satellitbaserad fjärranalys samtidigt med det tillstånd som ska sökas för rymdverksamhet. I dessa situationer kan arbets- och näringsministeriet meddela ett gemensamt tillståndsbeslut som gäller bedrivande av rymdverksamhet och satellitbaserad fjärranalys. Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att minska den administrativa börda som lagändringen medför för företagen samt mängden av och överlappningarna i myndighetsarbetet genom att möjliggöra att aktörer av det slag som nämns ovan på en gång kan ansöka om tillstånd både för rymdverksamhet och för satellitbaserad fjärranalys.
I 5 mom. föreslås det ett bemyndigande att utfärda förordning med stöd av vilket närmare bestämmelser om ansökan om tillstånd och om de uppgifter och handlingar som ska ingå i tillståndsansökan får utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet.
11 b §.Myndigheternas anmälningsplikt som gäller satellitbaserad fjärranalys. Enligt 1 mom. är finska myndigheter som bedriver satellitbaserad fjärranalys skyldiga att informera arbets- och näringsministeriet om sin satellitbaserade fjärranalys och om eventuella förändringar i verksamheten. Myndigheterna ska enligt 1 mom. också informera arbets- och näringsministeriet om verksamheten överförs till en annan myndighet.
I 2 mom. föreslås det ett bemyndigande att utfärda förordning enligt vilket närmare bestämmelser om lämnande av den information som avses i 1 mom. och om de uppgifter och handlingar som ska ingå i anmälan får utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet.
11 c §.Säkerhetskrav för satellitbaserad fjärranalys. Enligt 1 mom. ska en fjärranalysaktör sörja för riskhanteringen i fråga om satellitbaserad fjärranalys och de anordningar eller den utrustning och de lokaler som används vid analysen samt riskhanteringen i fråga om behandlingen av data. I momentet föreskrivs det om de säkerhetskrav som satellitbaserad fjärranalys och fjärranalysaktören ska uppfylla.
I 1 punkten i momentet förutsätts det att mottagningen och behandlingen av data är informationssäker och de system och anordningar som används i verksamheten är tillräckligt skyddade mot yttre störningar och hot mot informationssäkerheten.
Enligt 2 punkten ska de kränkningar av och hot mot informationssäkerheten som riktas mot de system och anordningar som används i verksamheten kunna upptäckas.
Det fastställs i 3 punkten att säkerhetskravet är att utomstående aktörer inte ska ha obehörig åtkomst till anordningar och lokaler som används vid satellitbaserad fjärranalys eller till fjärranalysdata som producerats i verksamheten. Till denna del har det också betydelse hur fjärranalysaktören administrerar vilka uppgifter som ges till kunden och vilka uppgifter kunden har tillgång till.
Enligt 4 punkten ska fjärranalysaktören tillämpa förfaranden för identifiering av kunder och kundkontroll med hjälp av vilka det med tillräcklig säkerhet kan fastställas till vem och för vilket ändamål fjärranalysdata lämnas ut.
Det förutsätts i 5 punkten att de vid satellitbaserad fjärranalys använda anordningarnas prestanda, användbarhet, kvalitet och funktionssäkerhet samt datas kvalitet och integritet kan följas upp och fel och störningar som i avsevärd grad stör anordningarnas funktion kan upptäckas.
I 6 punkten förutsätts det med undantag för fotografering som utförs för finska myndigheters räkning, att rymdföremål som är i bruk fotograferas endast när ägaren till rymdföremålet har gett skriftligt samtycke, som ska arkiveras på ett tillförlitligt sätt, till fotograferingen, om fotograferingen resulterar i data som visar rymdföremålet med en noggrannhet som överstiger de gränsvärden som anges i statsrådets förordning. Om objekt som finns i rymden kan fotograferas med stor noggrannhet, ska ägarna till andra rymdföremål själva kunna fastställa om bildmaterial som gäller rymdföremål som används i deras verksamhet kan vara känsligt på så sätt att fotografering av rymdföremålen kan störa ägarnas frihet att undersöka och utnyttja rymden i enlighet med internationella överenskommelser. De samtycken som erhållits ska också arkiveras på ett säkert och tillförlitligt sätt så att det i efterhand kan påvisas att det bildmaterial som gäller ett rymdföremål existerar på basis av samtycket.
I 2 mom. föreslås det ett bemyndigande att utfärda förordning. Bestämmelser om de gränsvärden för fotografering av rymdföremål som avses i 1 mom. 6 punkten ska utfärdas genom förordning av statsrådet. Bestämmelser om säkert bedrivande av satellitbaserad fjärranalysverksamhet och om minimikraven på anordningar och funktioner som påverkar säkerheten får utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet.
11 d §.Utlämnande av fjärranalysdata. Enligt 1 mom. får fjärranalysdata lämnas ut endast till kunder som fjärranalysaktören identifierat och utfört kundkontroll på. Om fjärranalysaktören inte kan vidta tillräckliga åtgärder för kundkontroll, får fjärranalysdata inte lämnas ut till kunden i fråga. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att fjärranalysdata inte lämnas ut för syften som strider mot den nationella säkerheten, Finlands internationella förpliktelser eller Finlands utrikes- och säkerhetspolitik eller hamnar i händerna på oönskade aktörer. Sådana är bland annat de aktörer som anges i det föreslagna 3 mom.
Enligt 2 mom. är det förbjudet att lämna ut fjärranalysdata för militärt bruk till ett land som är föremål för EU:s eller FN:s vapenembargo eller för någon annan användning som strider mot EU:s eller FN:s sanktioner.
Fjärranalysaktören ska enligt 3 mom. utan dröjsmål informera arbets- och näringsministeriet om den har skäl att misstänka att den har lämnat ut fjärranalysdata för ändamål som fjärranalysaktören misstänker äventyrar den nationella säkerheten eller fullgörandet av Finlands internationella förpliktelser eller strider mot Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Detsamma gäller situationer där fjärranalysaktören upptäcker att en obehörig person har fått tillgång till fjärranalysdata. Skyldigheten att informera gör det möjligt för myndigheterna att vidta behövliga åtgärder för att förhindra eventuella olägenheter. De myndigheter som ansvarar för den nationella säkerheten kan i sin beredskap beakta att uppgifter som är av betydelse för dem avslöjas eller hamnar i fel händer. Med tanke på utrikes- och säkerhetspolitiken kan det vara behövligt att meddela dataläckage till en sådan stat för vars del fjärranalysdata eller den aktör som fått tillgång till data kan vara av betydelse.
Enligt 4 mom. ska fjärranalysaktören under de undantagsförhållanden som avses i beredskapslagen (1552/2011) trygga företräde för finska myndigheter att få tillgång till fjärranalysdata, när dessa myndigheter anser att det behövs för att skydda den nationella säkerheten eller Finlands utrikes- eller säkerhetspolitiska intressen. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa beredskapen för och funktionen under undantagsförhållanden, där den nationella säkerheten eller Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska intressen har äventyrats. I sådana situationer är utlämnande av data med företräde för den finska myndighet som saken gäller en del av säkerställandet av den övergripande säkerheten, där samhällets vitala funktioner sköts som ett samarbete mellan myndigheterna, näringslivet och medborgarna. Med tanke på den föreslagna bestämmelsen om företräde är i synnerhet försvarsministeriet, utrikesministeriet och inrikesministeriet viktiga myndigheter. Det företräde som ska tryggas myndigheten innebär att den berörda myndighetens databegäran fylls utan dröjsmål och att den ges företräde framför alla andra kunder. För utlämnande av fjärranalysdata ska det betalas en normal ersättning, och när ersättningen bestäms ska eventuella konsekvenser för verksamhetsutövarens övriga kundrelationer beaktas. På grund av de åtgärder som krävs för att en myndighets rätt till företräde ska kunna tillgodoses kan verksamhetsutövaren bli tvungen att för andra kunder fördröja eller avbryta tjänsterna, och de ekonomiska förluster som följer av detta kan beaktas när ersättningen för tillgodoseendet av rätten till företräde bestäms.
I 5 mom. föreslås det ett bemyndigande att utfärda förordning enligt vilket närmare bestämmelser om den satellitbaserade fjärranalysverksamhetens kunder och om begränsningar av användningen av fjärranalysdata får utfärdas genom förordning av statsrådet. Eftersom användningen och användarna av fjärranalyssdata kan ha betydelse med tanke på den nationella säkerheten eller Finlands utrikes- och säkerhetspolitik, ska närmare bestämmelser utfärdas genom förordning av statsrådet.
12 §. Uppgiftsskyldighet. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. enligt vilket fjärranalysaktören är skyldig att utan dröjsmål lämna arbets- och näringsministeriet uppgifter om förändringar som kan inverka på de förutsättningar för beviljande av tillstånd som anges i 11 a § 2 mom. eller på tillståndsvillkoren. En fjärranalysaktör ska också utan dröjsmål informera om att satellitbaserad fjärranalys avslutas. De förändringar som det ska lämnas uppgifter om enligt paragrafen är alla förändringar som kan inverka på förutsättningarna för beviljande av tillstånd eller tillståndsvillkoren, störningssituationer som gäller verksamheten, inklusive förlorad kontakt, samt förändringar avseende de ansvariga personerna för verksamheten samt företagets ägarförhållanden. Ändringar som gäller personer som har bestämmande inflytande kan påverka giltigheten hos en bedömning av tillförlitligheten och statens utrikespolitiska intressen eller säkerhetsintressen.
13 §. Ändring och återkallelse av tillstånd. Det föreslås att paragrafen ändras så att den också gäller satellitbaserad fjärranalys. För att säkerställa att lagen iakttas är det skäl att föreskriva att tillståndet till bedrivande av satellitbaserad fjärranalys ändras och återkallas i de situationer där förutsättningarna för beviljande av tillstånd inte uppfylls eller tillståndsvillkoren inte har iakttagits eller om det är nödvändigt att ändra eller återkalla tillstånd på grund av Finlands internationella utfästelser eller avtalsförpliktelser.
Enligt det föreslagna 13 § 1 mom. får arbets- och näringsministeriet ändra eller återkalla ett tillstånd till bedrivande av rymdverksamhet eller satellitbaserad fjärranalys, om 1) det i tillståndsansökan eller dess bilagor har getts felaktiga eller bristfälliga uppgifter som väsentligt har påverkat tillståndsprövningen, 2) verksamhetsutövaren eller fjärranalysaktören inte längre uppfyller de väsentliga förutsättningar för beviljande av tillstånd som anges i 5 § 2 mom. eller 11 a § 2 mom., 3) verksamhetsutövaren eller fjärranalysaktören på ett väsentligt sätt har försummat eller brutit mot en skyldighet eller begränsning enligt denna lag eller mot tillståndsvillkoren, eller 4) det är nödvändigt att ändra eller återkalla tillståndet på grund av Finlands internationella utfästelser eller förpliktelser.
Grunderna för att ändra eller återkalla ett tillstånd ska bedömas från fall till fall. I första hand ska strävan vara att ändra tillståndet så att det överensstämmer med den nya situationen. Om de väsentliga förutsättningarna för ett tillstånd inte uppfylls, kan tillståndet ändras till exempel genom att kräva att fjärranalysaktören ska uppfylla ytterligare krav eller genom att kräva ytterligare utredning, till exempel i fråga om säkerhetskraven eller riskhanteringsförfarandena eller förfarandena för identifiering av kunder och kundkontroll. Det kan bli nödvändigt att ändra ett tillstånd eller så kan det återkallas också om det radiotillstånd som beviljats av Transport- och kommunikationsverket ändras eller återkallas.
Tillståndet kan återkallas om väsentliga tillståndsvillkor inte har iakttagits eller om verksamhetsutövaren har lämnat sådana felaktiga eller bristfälliga uppgifter i tillståndsansökan som väsentligt har inverkat på tillståndsprövningen. Tillståndet kan också återkallas om förutsättningarna för beviljande av tillstånd inte längre uppfylls och verksamheten inte heller från början skulle ha beviljats tillstånd eftersom dessa förutsättningar inte uppfylls. Tillståndet kan återkallas bara om förseelserna eller försummelserna är väsentliga och verksamhetsutövaren inte rättar till sin verksamhet inom den tidsfrist som satts ut av ministeriet.
Processen för att ändra eller återkalla ett tillstånd kan ta tid på grund av att förutsättningarna för tillstånd måste redas ut på nytt, medan säkerhetsintressena i anslutning till satellitbaserad fjärranalys däremot kan kräva ett snabbare agerande. Det föreslås därför att det i 2 mom. tas in en bestämmelse med stöd av vilken satellitbaserad fjärranalys dock ska avbrytas på förordnande av arbets- och näringsministeriet, om det är nödvändigt för att skydda den nationella säkerheten eller Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska intressen eller för att Finlands internationella förpliktelser ska kunna fullgöras. Det är fråga om ett sådant av ministeriet meddelat interimistiskt förordnande om att satellitbaserad fjärranalys ska avbrytas omedelbart som kan leda till ett beslut som ministeriet meddelar separat eller till ändring eller återkallelse av tillståndet.
14 §. Övervakning. Det föreslås att paragrafen ändras så att den också gäller satellitbaserad fjärranalys. Enligt förslaget ska det i 3 mom. föreskrivas om att fjärranalysaktören årligen ska lämna arbets- och näringsministeriet en rapport över sin satellitbaserade fjärranalys och dess kunder. I rapporten ska verksamheten beskrivas allmänt liksom ändringar och störningar som gäller verksamheten. Rapporten ska också innehålla planer för att fortsätta, ändra eller avsluta verksamheten. Dessutom ska fjärranalysaktören i rapporten inkludera en utredning av de faktiska kundrelationerna och situationer där fjärranalysaktören har vägrat att ingå en kundrelation eller att lämna ut data av orsaker som gäller den internationella säkerheten, Finlands internationella förpliktelser eller utrikes- och säkerhetspolitiken.
I 3 mom. fastställs det också att om satellitbaserad fjärranalys ingår i rymdverksamhet där verksamhetsutövaren och fjärranalysaktören är samma person, kan denne inkludera årsrapporten över satellitbaserad fjärranalys i årsrapporten över rymdverksamhet. Syftet med bestämmelsen är att minska den administrativa börda som lagändringen medför för företagen samt mängden av och överlappningarna i myndighetsarbetet.
Enligt det föreslagna 4 mom. har arbets- och näringsministeriet rätt att av verksamhetsutövaren och fjärranalysaktören få även andra uppgifter som det behöver för övervakningen. Uppgiftsskyldigheten är en viktig förutsättning för att ministeriet ska kunna övervaka verksamheten effektivt. De uppgifter som begärs ska i sak hänföra sig till övervakningen.
I 5 mom. föreslås det ett bemyndigande att utfärda förordning enligt vilket närmare bestämmelser om innehållet i den rapport som avses i 2 och 3 mom. och om de uppgifter som behövs för övervakningen får utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet.
15 §. Inspektionsrätt. Det föreslås att paragrafen ändras så att den också gäller satellitbaserad fjärranalys. Dessutom ska 1 mom. preciseras så att arbets- och näringsministeriet har rätt att utöver en oberoende sakkunnig även anlita en annan myndighet för inspektionen. Bestämmelsen innehåller dock en begränsning enligt vilken en oberoende sakkunnig inte kan anlitas för inspektionen när det är fråga om verksamhet som har bedrivits för Försvarsmaktens räkning.
I 2 mom. fastställs det att en tjänsteman eller oberoende sakkunnig som förrättar inspektion har rätt att i den omfattning som inspektionen kräver få tillträde till de lokaler och andra områden som är i verksamhetsutövarens eller fjärranalysaktörens besittning eller användning och används eller har använts för att bedriva rymdverksamhet eller satellitbaserad fjärranalys och till vilka tillträde är nödvändigt för övervakningen av rymdverksamheten eller den satellitbaserade fjärranalysen, samt att få studera handlingar och uppgifter som är nödvändiga med tanke på inspektionsuppdraget trots vad som föreskrivs om hemlighållande av uppgifter.
Enligt det gällande 2 mom. får inspektion inte förrättas i utrymmen som används för boende av permanent natur. Enligt det föreslagna 3 mom. får inspektioner i utrymmen som används för boende av permanent natur dock förrättas i särskilt avgränsade situationer. Ändringsbehovet påverkas av att rymdverksamhet och satellitbaserad fjärranalys kan bedrivas också i utrymmen som är avsedda för boende av permanent natur i och med att styrning av verksamheten (sändning av signaler till rymdföremål) samt mottagning av data är möjligt med anordningar och utrustning som också kan placeras på hemfastigheter och i bostadslägenheter.
I det föreslagna 3 mom. fastställs det att i utrymmen som används för boende av permanent natur får inspektion förrättas endast i situationer då det finns grundad och specificerad anledning att misstänka att brott mot denna lag begåtts eller kommer att begås på ett sätt som kan medföra påföljdsavgift enligt 21 § i denna lag eller ett straff enligt strafflagen, och om det för utredning av ärendet är nödvändigt att få tillträde till utrymmen som används för boende av permanent natur. I momentet föreskrivs det dessutom om att inspektioner i utrymmen som används för boende av permanent natur får förrättas endast av myndigheter.
17 §. Utlåtanden. Det föreslås att paragrafen ändras så att arbets- och näringsministeriet i samband med uppdrag som avses i 5 §, 8 § 2 mom., 11 § och 11 a § samt för bedömning av en verksamhetsutövares eller fjärranalysaktörs tillförlitlighet på det sätt som avses i 17 a § ska begära utlåtanden av andra myndigheter, om det inte är uppenbart onödigt att begära ett sådant. Paragrafen möjliggör redan i sin nuvarande form att ministeriet kan begära utlåtanden också i samband med bedömningen av förutsättningarna för att ändra eller återkalla ett tillstånd med stöd av 13 § eller i samband med övervakning som avses i 14 §. Genom ändringen av paragrafen utvidgas även arbets- och näringsministeriets rätt att begära utlåtanden också av oberoende sakkunniga som företräder särskild sakkunskap även i andra fall än endast i samband med uppdrag som avses i 5 §, 8 § 2 mom. och 11 §, vilket är fallet enligt den gällande ordalydelsen.
17 a §. Bedömning av tillförlitlighet. Det föreslås att det till lagen fogas en ny paragraf om bedömning av tillförlitlighet som gäller det krav på att verksamhetsutövaren och fjärranalysaktören ska vara tillförlitliga som utgör en förutsättning för beviljande av både tillstånd till rymdverksamhet och tillstånd till satellitbaserad fjärranalys. I lagen om rymdverksamhet föreskrivs det redan i nuläget om att en förutsättning för beviljande av tillstånd till rymdverksamhet är bland annat att verksamhetsutövaren är tillförlitlig. Också i enlighet med den 11 a § som föreslås i lagändringen är en förutsättning för beviljande av tillstånd till fjärranalys att fjärranalysaktören är tillförlitlig. Med tanke på säkerhetspolitiken har betydelsen av förtroende och tillförlitlighet ökat de senaste åren då den privata sektorns roll inom rymdsektorn har utvidgats, vilket gör det allt svårare att kontrollera olika kopplingar. Syftet borde vara att förutsäga ogynnsamma kopplingar på ett så transparent sätt som möjligt redan genom bestämmelserna. Avsikten med den föreslagna bestämmelsen om bedömning av tillförlitlighet är att klargöra vad som avses med tillförlitlighet i lagen och vilka omständigheter som ska beaktas vid tillståndsprövningen till denna del.
Bedömning av tillförlitlighet som en del av tillståndsprövningen för satellitbaserad fjärranalys märks också i en internationell jämförelse. Av tillståndspliktiga aktörer enligt Tysklands lag om satellitbaserad fjärranalys (Satellitendatensicherheitsgesetz – SatDSiG, som trädde i kraft 2007) förutsätts det att personer som har tillträde till de anordningar och lokaler som används i verksamheten genomgår en begränsad säkerhetsutredning. Enligt Japans lag om satellitbaserad fjärranalys (Act on Ensuring Appropriate Handling of Satellite Remote Sensing Data; Act No. 77 of November 16, 2016) kan tillstånd till användning av sådana instrument för fjärranalys som finns ombord på en satellit inte beviljas till exempel en person som har brutit mot lagen i fråga eller mot annan lagstiftning i Japan vad gäller ett beteende som är ägnat att äventyra internationell fred och säkerhet, samt som dömts till straff för detta och det har förflutit mindre än fem år sedan straffet avtjänades. Enligt Japans lag om satellitbaserad fjärranalys kan tillstånd inte heller beviljas en person vars tillstånd eller certifiering som beviljats med stöd av lagen i fråga har återkallats och det är mindre än tre år sedan återkallelsen. Likaså förbjuder lagen att tillstånd beviljas en person som har blivit föremål för tvångsmedel eller påföljder enligt lagstiftningen om bekämpande av terrorism och dylikt eller som har klassificerats som en internationell terrorist.
Enligt 1 mom. ska en i 5 § 2 mom. 1 punkten avsedd verksamhetsutövares tillförlitlighet och en i 11 a § 2 mom. 1 punkten avsedd fjärranalysaktörs tillförlitlighet bedömas på det sätt som anges i denna paragraf. Om denne är en juridisk person, gäller kravet på tillförlitlighet också verkställande direktören och dennes ställföreträdare, ledamöter och ersättare i styrelsen, ledamöter och ersättare i förvaltningsrådet och jämförbara organ, ansvariga bolagsmän och andra som hör till den högsta ledningen. Kravet på tillförlitlighet gäller också de ägare till juridiska personer som bedriver rymdverksamhet eller satellitbaserad fjärranalys och som har en ägarandel på minst 10 procent eller rösträtt i företaget. I fråga om en utländsk ägare kan som ett bevis på tillförlitlighet anses att arbets- och näringsministeriet har bekräftat den utländska ägarens företagsköp i enlighet med lagen om tillsyn över utlänningars företagsköp (172/2012), om inte en betydande tid har förflutit sedan bekräftelsen. I den lagen avses med utländsk ägare en person som inte har sin bosättningsort i en stat som hör till Europeiska unionen (EU) eller Europeiska frihandelssammanslutningen (EFTA) eller en sammanslutning eller stiftelse som inte har sin hemort i någon av EU:s eller EFTA:s medlemsstater. Enligt lagen avses med utländsk ägare också en sammanslutning eller stiftelse som har sin hemort i någon av EU:s eller EFTA:s medlemsstater men i vilken en utlänning eller en sammanslutning eller stiftelse som avses i lagen innehar minst en tiondedel av det röstetal som samtliga aktier i ett aktiebolag medför eller som utövar motsvarande faktiskt inflytande i en annan sammanslutning eller rörelse. Bedömningen av tillförlitligheten gäller dock varje person som nämns i bestämmelsen oberoende av om personerna är utländska eller inte.
Tillförlitligheten ska utredas separat för varje fysisk person och därefter ska det bedömas vilken inverkan en enskild persons ställning och bakgrund har med tanke på verksamhetsutövaren eller fjärranalysaktören som helhet. Om en säkerhetsutredning av företag enligt säkerhetsutredningslagen (726/2014) gäller i fråga om detta, kan det anses att kravet på tillförlitlighet uppfylls med stöd av detta. En bedömning av tillförlitligheten behöver inte nödvändigtvis göras separat för varje ansökan, rymdföremål eller utrustning för satellitbaserad fjärranalys, om en bedömning av tillförlitlighet som gäller verksamhetsutövaren och fjärranalysaktören har gjorts i samband med en tidigare tillstånds- eller tillsynsprocess för rymdverksamhet eller satellitbaserad fjärranalys som gäller ärendet i fråga. Detta förutsätter att det inte har skett några förändringar i verksamhetsutövarens eller fjärranalysaktörens personal.
Enligt paragrafens 2 mom. 1 punkt anses en person inte vara tillförlitlig, om personen under fem år före bedömningen har dömts till straff för ett brott som kan anses visa att personen är uppenbart olämplig att bedriva rymdverksamhet eller satellitbaserad fjärranalys. Det finns anledning att misstänka att kravet på tillförlitlighet inte uppfylls, om en person under de fem föregående åren har en lagakraftvunnen dom för brott på grund av vilka det kan finnas skäl att misstänka personens förmåga att bedriva satellitbaserad fjärranalys på ett lagenligt sätt i enlighet med den nationella säkerheten och Finlands utrikes- och säkerhetspolitik samt att fullgöra alla förpliktelser som hänför sig till verksamheten, inklusive anmälnings- och uppgiftsskyldigheterna i anslutning till verksamheten. Vid bedömningen av tillförlitligheten ska uppmärksamhet fästas vid till exempel de straff som bestämts för följande brott:
– i 11 kap. i strafflagen avsedda krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten,
– i 12 kap. i strafflagen avsedda landsförräderibrott,
– i 13 kap. i strafflagen avsedda högförräderibrott,
– i 16 kap. 7 § i strafflagen avsedda registeranteckningsbrott, i 16 kap. 8 § i den lagen avsett ingivande av osant intyg till myndighet, i 16 kap. 11 § i den lagen avsedda brott mot näringsförbud, i 16 kap. 13 § i den lagen avsett givande av muta, i 16 kap. 14 § i den lagen avsett grovt givande av muta, i 16 kap. 14 a § i den lagen avsett givande av muta åt riksdagsledamot eller i 16 kap. 14 b § i den lagen avsett grovt givande av muta åt riksdagsledamot,
– i 17 kap. 1 a § i strafflagen avsett deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet,
– i 25 kap. 3 § i strafflagen avsedd människohandel eller i 25 kap. 3 a § i den lagen avsedd grov människohandel,
– i 30 kap. 7 § i strafflagen avsett givande av muta i näringsverksamhet, i 30 kap. 7 a § i den lagen avsett grovt givande av muta i näringsverksamhet, i 30 kap. 8 § i den lagen avsett tagande av muta i näringsverksamhet eller i 30 kap. 8 a § i den lagen avsett grovt tagande av muta i näringsverksamhet,
– i 32 kap. 6 § i strafflagen avsedd penningtvätt, i 32 kap. 7 § i den lagen avsedd grov penningtvätt, i 32 kap. 8 § i den lagen avsedd stämpling till grov penningtvätt eller i 32 kap. 9 § i den lagen avsedd penningtvätt av oaktsamhet,
– i 34 kap. 3 § i strafflagen avsett grovt sabotage, i 34 kap. 5 § i den lagen avsett grovt äventyrande av andras hälsa eller i 34 kap. 6 § i den lagen avsedda kärnladdningsbrott,
– i 34 a kap. i strafflagen avsedda terroristbrott.
Enligt straffregisterlagen (770/1993) får uppgifter ur straffregistret lämnas ut för att användas vid utredning och bedömning av en persons tillförlitlighet. I enlighet med 4 a § 1 mom. 2 punkten i straffregisterlagen lämnas ur straffregistret uppgifter om personer ut till finska myndigheter i ärenden som gäller sådana tillstånd eller godkännanden av myndighet som är beroende av personens tillförlitlighet. Också en lagakraftvunnen dom som meddelats i någon annan stat än Finland för brott som motsvarar de som nämns ovan talar mot tillförlitligheten. Med stöd av ömsesidigt erkännande kan detta anses vara fallet i synnerhet när det är fråga om en lagakraftvunnen dom som meddelats i en medlemsstat i Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Det bör dock noteras att det i alla stater inte finns ett sådant rättssystem eller straffregister att man vid bedömningen av tillförlitligheten uttömmande och absolut skulle kunna stödja sig endast på straffregisterutdrag. Detaljerna vad gäller utredningen av en persons brottsliga bakgrund har beaktats närmare i det föreslagna 4 mom. Dessutom kan förseelser som begåtts i andra stater beaktas också med stöd av den föreslagna 2 mom. 2 punkten.
Enligt paragrafens 2 mom. 2 punkt anses en person inte vara tillförlitlig som annars på grund av sin ställning eller sin verksamhet kan anses uppenbart olämplig att bedriva rymdverksamhet eller satellitbaserad fjärranalys på ett sätt som är förenligt med den nationella säkerheten, Finlands internationella förpliktelser eller utrikes- och säkerhetspolitiken. I denna punkt avses till exempel rymdverksamhet eller satellitbaserad fjärranalys som inte har varit förenlig med lag eller tillståndsvillkor eller annan verksamhet eller förseelser på grund av vilka det finns grundad anledning att misstänka en persons förmåga att bedriva verksamheten i enlighet med säkerhetsintressena. Det kan till exempel vara fråga om sådana förseelser som det inte finns uppgifter om i någon stats straffregister, men som kan jämställas med de brott som avses i strafflagen och som är väsentliga vid bedömningen av tillförlitlighet, eller om verksamhet som enligt uppgifter eller utlåtanden från andra myndigheter ska betraktas som en säkerhetspolitiskt betydande risk. Enligt 3 punkten utgör också näringsförbud som gäller personen och som har förts in i myndighetsregister eller kreditupplysningsregister ett hinder för att kravet på tillförlitlighet ska uppfyllas. Enligt lagen om näringsförbud (1059/1985) kan näringsförbud meddelas i syfte att förhindra att otillbörlig och skadlig rörelse drivs samt för att bevara förtroendet för näringsverksamheten, och det kan meddelas för minst tre och högst sju år. Ett gällande näringsförbud ska beaktas vid bedömningen av tillförlitlighet i synnerhet om rymdverksamhet eller satellitbaserad fjärranalys bedrivs för ekonomiska ändamål och inte främst för vetenskapliga ändamål eller forskningsändamål.
Enligt 4 punkten anses en person inte vara tillförlitlig om personen är försatt i konkurs eller enligt utmätning eller någon annan utredning är oförmögen att svara för sina skulder och detta kan anses utsätta personen för risk att bli utnyttjad, utsatt för påtryckningar, mutförsök eller annan osaklig påverkan eller annars kan äventyra personens möjligheter och förmåga att på ett oberoende och också annars tillförlitligt sätt sköta sina förpliktelser som följer av denna lag, av ett tillstånd som beviljats med stöd av den eller av tillståndsvillkoren. En persons ekonomiska situation kan anses påverka sannolikheten för olika oönskade bindningar, och därför ska detta beaktas som en faktor som påverkar bedömningen av tillförlitligheten.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs det om att när den behöriga myndigheten överväger slutresultatet av bedömningen av en fysisk persons tillförlitlighet ska myndigheten särskilt beakta betydelsen av personens verksamhet eller bakgrund med tanke på verksamhetsutövaren eller fjärranalysaktören som helhet i förhållande till bedrivandet av rymdverksamhet eller satellitbaserad fjärranalys. I momentet preciseras det att bedömningen av tillförlitlighet baserar sig på en helhetsbedömning där personens ställning och bestämmanderätt i en sammanslutning som bedriver rymdverksamhet eller satellitbaserad fjärranalys ska beaktas. Om en person inte kan anses kunna påverka den helhet som bedrivandet av rymdverksamhet eller satellitbaserad fjärranalys utgör i betydande grad, ska de omständigheter som anknyter till personen i fråga ges mindre vikt. För en helhetsbedömning kan tillståndsmyndigheten höra de myndigheter som ansvarar för den nationella säkerheten och utrikes- och säkerhetspolitiken. Om tillståndsmyndigheten hyser misstanke om huruvida informationen om fjärranalysaktören är riktig eller dennes tillförlitlighet i övrigt, kan myndigheten särskilt begära utlåtande också av säkerhetsmyndigheterna som utifrån sin underrättelseinformation kan bedöma trovärdigheten hos den information som lämnats och sökandens tillförlitlighet samt utifrån detta ge ett utlåtande.
Enligt paragrafens 4 mom. ska som utredning enligt 2 mom. 1 punkten godkännas uppgifter som fås med stöd av straffregisterlagen (770/1993) och i fråga om en utländsk person ett straffregisterutdrag utfärdat av en behörig myndighet i personens ursprungsland eller etableringsland. Ett straffregisterutdrag får inte vara äldre än sex månader. Om ovannämnda utdrag eller intyg inte utfärdas i den utländska personens etableringsland, ska i stället för dessa som bevis godtas en försäkran under ed eller högtidlig försäkran enligt lagstiftningen i etableringslandet som avlagts av personen.
I paragrafens 5 mom. preciseras det att den tidsfrist som avses i 2 mom. 1 punkten ska räknas från det att domen har vunnit laga kraft till den tidpunkt då ansökan togs emot.
18 §. Myndighetens rätt att få information. Det föreslås att paragrafen ändras så att arbets- och näringsministeriet trots sekretessbestämmelserna och andra begränsningar som gäller utlämnande av information har rätt att av andra myndigheter få för utförandet av sina uppdrag enligt denna lag nödvändig information också om omständigheter som gäller fjärranalysaktören.
Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. enligt vilket arbets- och näringsministeriet trots sekretessbestämmelserna har rätt att avgiftsfritt av myndigheter och av dem som utför offentliga uppdrag få för skötseln av sina uppgifter enligt denna lag nödvändig information om verksamhetsutövare och fjärranalysaktörer samt ledamöter och ersättare i ovannämnda aktörers styrelse eller förvaltningsråd, verkställande direktören och dennes ställföreträdare, ansvariga bolagsmän samt andra som hör till den högsta ledningen. Rätten att få information gäller också uppgifter ur det bötesregister som avses i 46 § i lagen om verkställighet av böter (672/2002). Bestämmelsen säkerställer att information fås i synnerhet för bedömningen av tillförlitlighet och överensstämmelse med den nationella säkerheten.
19 §. Vite. Det föreslås att paragrafen ändras så att den också gäller satellitbaserad fjärranalys. Avsikten är att även ålägganden som gäller ändring eller återkallelse av tillstånd till satellitbaserad fjärranalys ska kunna förenas med vite. Detsamma gäller interimistiska ålägganden om avbrytande av satellitbaserad fjärranalys.
20 §. Ändringssökande. Det föreslås att paragrafen ändras så att den motsvarar lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). Dessutom föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. där det föreskrivs om att viteslagen (1113/1990) ska tillämpas vid sökande av ändring i beslut som gäller vite.
21 §. Påföljdsavgift. Det föreslås att paragrafen ändras helt på så sätt att det straffrättsliga straffet i den gällande lagen ersätts med en administrativ påföljdsavgift. Också paragrafens rubrik ändras på motsvarande sätt. Efter det att lagen om rymdverksamhet stiftades har praxis som gäller administrativ påföljdsavgift utvecklats och blivit allmännare. Vid bedömningen av grunderna för att fastställa ett straffrättsliga straff för brott mot de nu föreslagna bestämmelserna på samma sätt som i den gällande 21 § konstaterades det att tröskeln för straffbarhet inte nödvändigtvis överskrids tillräckligt tydligt i fråga om bestämmelserna om satellitbaserad fjärranalys med beaktande av anvisningarna om att straffrättsligt straff ska vara en sista utväg (ultima ratio). Samtidigt konstaterades att det är ändamålsenligt och motiverat att även påföljderna som gäller brott mot bestämmelserna om rymdverksamhet ändras till en påföljdsavgift i stället för straffrättsligt straff.
Bestämmelserna om påföljdsavgift kan motiveras med att rymdverksamhet allmänt betraktas som verksamhet som orsakar fara, varvid det för att säkerställa att verksamheten är säker finns skäl att uppmuntra alla verksamhetsutövare att iaktta bestämmelserna i lagen så noggrant som möjligt. Satellitbaserad fjärranalys kan på motsvarande sätt vara förenad med betydande risker som gäller den nationella säkerheten och utrikes- och säkerhetspolitiken eller informationssäkerheten, vilket innebär att det är skäl att uppmuntra fjärranalysaktörerna att iaktta bestämmelserna i lagen så noggrant som möjligt.
Enligt 1 mom. kan påföljdsavgift av arbets- och näringsministeriet påföras den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vissa av de bestämmelser i lagen som gäller rymdverksamhet eller satellitbaserad fjärranalysverksamhet. Även om det med stöd av lagen är möjligt att påföra administrativa påföljder, såsom återkallelse av tillstånd eller vite, har det vid beredningen ansetts att både rymdverksamhetens och den satellitbaserade fjärranalysens karaktär och de anknytande nationella och tekniska aspekterna och informationssäkerhetsaspekterna talar för att fullgörandet av skyldigheterna kan effektiviseras genom bestämmelser om påföljdsavgift.
Enligt 1 punkten kan påföljdsavgift påföras den som bedriver rymdverksamhet utan tillstånd. Bestämmelsen motsvarar 21 § 1 mom. 1 punkten i den gällande lagen. Det ska finnas tillstånd för rymdverksamhet innan verksamheten inleds. Kravet på att verksamheten ska godkännas i förhand hör till lagens kärnområden och anses vara av avgörande betydelse när man strävar efter att se till att rymdverksamheten bedrivs på ett säkert sätt. För att accentuera vikten av att just detta krav iakttas och för att verksamhetsutövaren så effektivt som möjligt ska motiveras att skaffa tillstånd på förhand, anses det nödvändigt att föreskriva om befogenheten att påföra verksamhetsutövaren påföljdsavgift för överträdelser av bestämmelserna.
På motsvarande sätt kan verksamhetsutövaren enligt 2 punkten påföras påföljdsavgift för överträdelser av 11 §, om verksamhetsutövaren utan arbets- och näringsministeriets förhandsgodkännande överför ett rymdföremål eller rymdverksamhet till en annan ägare eller verksamhetsutövare. Bestämmelsen motsvarar den gällande 21 § 1 mom. 1 punkten, men för tydlighetens skull flyttas bestämmelsen till en egen punkt. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att rymdföremål och rymdverksamhet överlåts endast med iakttagande av bland annat bestämmelserna om kvalitet och säkerhet i 5 § om att överföra det faktiska bestämmande inflytandet över rymdföremål eller rymdverksamhet till en annan verksamhetsutövare eller ägare utan det godkännande som avses i 11 §.
Enligt 3 punkten kan påföljdsavgift påföras den som i rymdverksamhet försummar den skyldighet att teckna försäkring som avses i 8 §. Om verksamhetsutövaren med stöd av 8 § är skyldig att teckna försäkring, ska det antas att rymdverksamheten i fråga inbegriper särskilda risker, varvid det är särskilt viktigt att verksamhetsutövaren ser till att teckna försäkring. Bestämmelsen motsvarar den gällande 21 § 1 mom. 2 punkten, men för tydlighetens skull avskiljs bestämmelsen till en egen punkt.
Enligt 4 punkten kan påföljdsavgift påföras den som bedriver satellitbaserad fjärranalys utan tillstånd enligt 11 a §. Det ska finnas tillstånd till satellitbaserad fjärranalys innan den inleds. Tillståndsplikten anses vara av avgörande betydelse när man försöker se till att satellitbaserad fjärranalys bedrivs i linje med den nationella säkerheten, Finlands internationella förpliktelser, utrikes- och säkerhetspolitiken och säkerhetskraven på verksamheten.
Enligt 5 punkten kan påföljdsavgift påföras den som försummar den anmälningsplikt som avses i 11 d § 3 mom. eller den uppgiftsskyldighet som avses i 12 § eller 14 § 2 eller 3 mom. Punkten motsvarar i fråga om rymdverksamhet 2 punkten i det gällande momentet, men för tydlighetens skull avskiljs den till en egen punkt och punkten gäller både rymdverksamhet och satellitbaserad fjärranalys. Många av de uppgifter som lämnas kan vara av betydelse med tanke på säkerheten för såväl tillståndet som andra rymdföremål, andra verksamhetsutövare och rymdverksamhet eller satellitbaserad fjärranalys. Påföljdsavgift kan påföras för försummelse av den allmänna uppgiftsskyldighet som avses i 12 § eller 14 § 2 eller 3 mom. och av rapporteringsskyldigheten. Dessutom kan påföljdsavgift påföras om fjärranalysaktören inte i enlighet med det föreslagna 11 d § 3 mom. utan dröjsmål informerar arbets- och näringsministeriet om den har skäl att misstänka att den har lämnat ut data för ändamål som fjärranalysaktören misstänker äventyrar de nationella säkerhetsintressena eller fullgörandet av Finlands internationella förpliktelser eller strider mot Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Skyldigheten att informera gäller också situationer där fjärranalysaktörer upptäcker att en obehörig person har fått tillgång till data.
Enligt 2 mom. får en påföljdsavgift som påförs en juridisk person uppgå till högst 500 000 euro, dock högst fyra procent av den juridiska personens omsättning under den föregående räkenskapsperioden. Den påföljdsavgift som påförs en fysisk person får vara högst fyra procent av dennes inkomster enligt den verkställda beskattningen för året före det då överträdelsen upphörde, dock högst 50 000 euro.
Syftet med påföljdsavgiften är att förebygga försummelser och på så sätt trygga uppnåendet av lagens syfte, det vill säga säker rymdverksamhet och satellitbaserad fjärranalys. Vid bedömningen av de föreslagna maximibeloppen för påföljdsavgiften har man strävat efter att fastställa en nivå som till sina verkningar är tillräckligt förebyggande. Vid bedömningen har det beaktats att de försummelser som avses i 1 mom. kan anses innebära betydande skaderisker med tanke på såväl individen och miljön (inklusive rymdmiljön) som den nationella säkerheten och informationssäkerheten.
Vid bedömningen ska det dock beaktas att påföljdsavgifternas belopp enligt regleringsprinciperna i princip ska vara måttligt. Det ska dock också beaktas att aktörerna kan vara av många olika slag, såsom små nystartade företag, forskningsorganisationer eller, i synnerhet när sektorn utvecklas i Finland, även bolag som opererar globalt och vars internationella omsättning kan vara avsevärd. När sektorn utvecklas är det möjligt att den som bedriver rymdverksamhet eller fjärranalysaktören är en privatperson. Även tillvägagångssätten skiljer sig från varandra i fråga om den skaderisk som de utgör. Därför föreskrivs det i 3 mom. om de omständigheter som ska beaktas i påföljdsavgiftens storlek.
Enligt 3 mom. ska vid bedömningen av påföljdsavgiftens storlek hänsyn tas till överträdelsens art, omfattning, skadlighet, varaktighet och om överträdelsen upprepats, den vinning som erhållits genom överträdelsen, om denna uppgift finns tillgänglig, åtgärder som vidtagits av verksamhetsutövaren eller fjärranalysaktören för att lindra eller avhjälpa skadan, och verksamhetsutövarens eller fjärranalysaktörens ekonomiska ställning.
Avgiftens storlek ska basera sig på en helhetsbedömning och alla omständigheter som inverkar på ärendet ska beaktas. Till exempel att aktörens ekonomiska ställning är starkare än genomsnittet kan tala för att en till sitt eurobelopp större påföljdsavgift påförs i förhållande till en gärning där aktören är en mindre aktör. Med ekonomisk ställning avses således för juridiska personers del till exempel en bedömning av deras omsättning.
Vid bedömningen ska hänsyn också tas till de skadliga effekter som verksamheten orsakar, såsom äventyrande av den nationella säkerheten samt verksamhetens långvarighet.
Påföljdsavgift ska inte påföras om förfarandet endast är ringa eller det annars är ogrundat att påföra påföljdsavgift. Förfarandet kan anses vara ringa om dess konsekvenser endast är tillfälliga och korrigeras när verksamhetsutövaren ändrar sitt förfarande. Påförande av påföljdsavgift är uppenbart ogrundat till exempel när förfarandet har berott på ett uppenbart misstag från verksamhetsutövarens sida.
Enligt 4 mom. ska påföljdsavgiften betalas till staten.
Påföljdsavgift ska enligt 5 mom. inte påföras om förfarandet ska anses vara ringa eller om det med beaktande av förfarandets art, hur ofta förfarandet upprepats, förfarandets planmässighet och andra omständigheter är oskäligt att påföra avgift. Den hänvisning till oskälighet som finns i bestämmelsen, liksom även ordalydelsen ”kan påföras” i 1 mom. ger myndigheten prövningsrätt att göra en bedömning av proportionaliteten mellan de metoder som står till buds. När behovet av påföljdsavgift bedöms ska myndigheten beakta också andra till buds stående metoder och välja den som är mest proportionerlig. Som utgångspunkt kan fastställas att en administrativ påföljd av straffkaraktär, såsom en påföljdsavgift, ska vara den metod som används i sista hand i förhållande till andra administrativa påföljder som påförs för samma förseelse, såsom återkallelse av tillstånd.
Påföljdsavgift behöver inte påföras, om verksamhetsutövaren har vidtagit tillräckliga korrigerande åtgärder omedelbart efter att förfarandet upptäcktes och det inte är fråga om ett allvarligt eller återkommande förfarande.
I lagstiftningen finns det ingen allmän preskriptionsbestämmelse som gäller administrativa sanktioner. Av denna orsak konstateras det i momentet att påföljdsavgift inte får påföras, om det har förflutit mer än fem år sedan gärningen begicks.
I 6 mom. ingår principen ne bis in idem, det vill säga förbudet mot dubbel straffbarhet. Enligt momentet får påföljdsavgift inte påföras den som misstänks för samma gärning i en förundersökning, en åtalsprövning eller ett brottmål som behandlas i domstol eller den som för samma gärning har meddelats en lagakraftvunnen dom. Den som påförts en påföljdsavgift får inte i domstol dömas till straff för samma gärning.
Enligt artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna får ingen lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat. Detta så kallade ne bis in idem-förbud ingår även i artikel 14.7 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och i artikel 50 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Också den bestämmelse om garantier för rättvis rättegång som finns i 2 mom. i 21 § i Finlands grundlag, som gäller individens rättsskydd, förutsätter att förbudet beaktas i lagstiftningen. I Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheternas avgörandepraxis begränsar sig tillämpningsområdet för förbudet inte enbart till egentliga domar som gäller straffrättsliga påföljder, utan det sträcker sig även till olika administrativa påföljder som har karaktären av straff.
Enligt 7 mom. finns bestämmelser om verkställigheten av påföljdsavgiften i lagen om verkställighet av böter (672/2002). Rättsregistercentralen sköter verkställigheten av påföljdsavgiften.
I lagen om verkställighet av böter finns det inga bestämmelser om preskription av en offentligrättslig fordran. Därför fastställs det i momentet i enlighet med de övriga preskriptionsbestämmelserna om påföljdsavgift i rättsordningen att en påföljdsavgift preskriberas inom fem år.
På påföljdsavgiften tas ingen dröjsmålsränta ut, på motsvarande sätt som i fråga om andra avgifter av sanktionskaraktär.