1.1  Bakgrund

1.2  Beredning

Den 17 april 2020 tillsatte kanslicheferna för arbets- och näringsministeriet, inrikesministeriet, utrikesministeriet och undervisnings- och kulturministeriet ett projekt för utveckling av utlänningslagstiftningen och tillståndsförfarandena för att utveckla bestämmelserna om och förfarandena för invandring i enlighet med regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering.  

Utvecklingsprogrammet organiserades i fem arbetsgrupper. Av dem har arbetsgruppen för lagstiftning och arbetsgruppen för myndighetsförfaranden och digitala lösningar samband med tematiken för denna proposition. De andra arbetsgrupperna berör inresa för studerande och forskare (RP 232/2021 rd), inresa för säsongarbetare (RP 294/2021 rd, FFS 294/2021), förhindrande av utnyttjande av utländsk arbetskraft (RP 253/2020 rd, FFS 554/2021) och tryggandet av naturbärsplockares ställning (RP 42/2021 rd, FFS 487/2021), och om var och en av de frågorna har en särskild regeringsproposition redan getts. Utvecklingsprojektet utgör en helhet i vilken flera frågor hänger samman och påverkar varandra. Det är också viktigt att Ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden UMA samtidigt utvecklas och att andra informationssystems gränssnitt ansluts till den, samt att informationsgången mellan myndigheterna och verksamheten hos andra instanser som berörs av tillståndsärendena, såsom arbetsgivare och läroinrättningar, säkras. Under beredningen sammanfördes lagstiftningsgruppen och gruppen för myndighetsförfaranden och digitala lösningar, och de fortsatte arbetet tillsammans. 

Enligt regeringsprogrammet ska en snabb och smidig handläggning av uppehållstillstånd på grund av arbete säkerställas med målet att den genomsnittliga handläggningstiden ska vara en månad. Handläggningen ska effektiviseras och göras snabbare genom att man stärker nätverket av beskickningar och på basis av utredningar undanröjer flaskhalsar i processerna. Det ska säkerställas att de som kommer till Finland för att arbeta kommer till landet med ett tillstånd som är avsett för förvärvsarbete (bland annat ska användning av turistvisum motarbetas). I reformerna beaktas bekämpning av utnyttjande av utländsk arbetskraft. Arbetarskyddstillsynen ska anvisas mer resurser för att säkerheten i arbetet, bekämpningen av grå ekonomi, tillsynen över anställningsvillkor samt tillsynen över utländsk arbetskraft ska effektiviseras. Informationsgången mellan myndigheterna ska förbättras. För att säkerställa arbetskraftens rörlighet och matchningen på arbetsmarknaden samt för att göra tillgångsprövningen flexiblare ska det göras en bedömning av behovet av att slå samman förfarandena för regionala riktlinjer för arbetstillstånd till större helheter. Vid arbetskraftsinvandring ska tillgångsprövning tillämpas på arbetskraft från länder utanför EU- och EES-området i enlighet med hur den tillämpas generellt i Europa. 

Förslagen i denna proposition har beretts i en arbetsgrupp som letts av arbets- och näringsministeriet. Inrikesministeriet, utrikesministeriet, social- och hälsovårdsministeriet, undervisnings- och kulturministeriet, Migrationsverket, arbets- och näringsbyråerna i Nyland, Birkaland, Norra Österbotten och Sydöstra Finland, närings-, trafik- och miljöcentralen i Nyland, Regionförvaltningsverket i Södra Finland, Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet (AMS), Gränsbevakningsväsendet och Business Finland har deltagit i beredningen.  

De utredningar som nämns ovan har beaktats vid beredningen. 

Under projektet har följande höranden och diskussioner hållits om propositionens innehåll och målsättningar:  

1. Rundabordsdiskussioner om arbetsbaserad invandring den 1 september 2020 och den 1 mars 2021, med företrädare för Turism- och restaurangförbundet Mara rf, Finlands post- och logistikunion PAU, FFC, Fastighetsarbetsgivarna rf, Företagarna i Finland rf, Akava rf, AKT rf, Teknologiindustrin rf, Servicefacket PAM, Industriförbundet rf, Centralhandelskammaren, EK, Handelns förbund och Tehy rf. 

2. Diskussion med företagsrådet vid Helsingforsregionens handelskammare den 7 februari och den 27 september 2021 samt den 17 januari 2022. Under perioden 2021–2023 omfattar företagsrådet Barona It Oy, Barona HoReCa Oy, Barona sote, Paulig/Gold&Green, HOK-Elanto, Compass Group FS Finland Oy, EEX Global, VTT, Lidl Suomi Oy, Arctic HR Oy, FInland Relocation Oy, Varuboden-Osla, Krapihovi Oy, Inission Lohja Oy, Wärtsilä Abp, Arffman, Nokia, FinVector Oy, Charles River Discovery Research Services Finland Oy, Industrins Kraft Abp, HT Laser, Skanska Talonrakennus Oy, SOL, ISS Palvelut Oy, Planmeca, Nordics at GE Healthcare och Supercell. Företagsrådets koordinatorer kommer från Helsingforsregionens handelskammare, arbets- och näringsministeriet och Migrationsverket.  

3. Styrgruppen för Talent Boost. Ordförande för styrgruppen är kanslicheferna vid arbets- och näringsministeriet och undervisnings- och kulturministeriet, och gruppen består av företrädare för ANM, UKM, IM, FM, UM, SHM, Helsingfors, Esbo, Vanda, Tammerfors och Åbo städer, Business Finland, de ekonomiska regionerna, NTM-centralerna, arbets- och näringsbyråerna samt från och med 2021 Migri, UBS och Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata. Utvecklingsprojektet har behandlats vid möten den 25 maj 2020, den 2 februari 2021 och den 22 september 2021. 

4. Arbets- och näringsministeriets arbetsgrupper: ledningsgruppen för sysselsättning, som är en intern arbetsgrupp vid ministeriet, den 16 juni och den 15 december 2021, samt arbetsgruppen för tjänster, förmåner och delaktighet, som består av företrädare för Kommunförbundet, Kommunarbetsgivarna, EK, Företagarna i Finland rf, Akava rf, FFC och STTK, den 17 juni och den 8 december 2021. 

Propositionen har behandlats i delegationen för kommunal ekonomi och kommunalförvaltning den 8 juni 2022. 

2.1  Bestämmelserna om arbete och näringsutövning i utlänningslagen

2.2  Certifierade arbetsgivare

I den gällande utlänningslagen finns inga bestämmelser om certifierade arbetsgivare. Det föreskrivs inte i lagen att en arbetsgivare som sköter sina förpliktelser gentemot myndigheter och arbetstagare enligt lag och föreskrifter kan dra nytta av det i processen på något sätt. Affärsverksamheten hos en arbetsgivare som sköter sina angelägenheter bra kan lida av att handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd hos en myndighet drar ut på tiden till följd av det stora antalet ansökningar och att ansökningarna är ofullständiga. 

2.3  Handläggningsordningen för ansökan om uppehållstillstånd för arbetstagare och företagare

Uppehållstillstånd för arbetstagare är ett uppehållstillstånd som beviljas för arbete och som ger rätt att arbeta inom den bransch som nämns i tillståndet, eller alternativt hos en viss arbetsgivare. Det är fråga om ett tillstånd som beviljas för arbete, och som ska ansökas när arbete inte är tillåtet med stöd av andra bestämmelser. Uppehållstillstånd för arbetstagare skiljer sig från andra tillstånd som beviljas för arbete genom att förfarandet har två skeden, trots att det ur sökandens perspektiv är fråga om en enda ansökan.  

Enligt 73 § i utlänningslagen ska arbets- och näringsbyrån först i ett delbeslut pröva om de arbetskraftspolitiska förutsättningarna för uppehållstillstånd för arbetstagare uppfylls, det vill säga möjligheten att inom en rimlig tid få sådan arbetskraft som lämpar sig för det aktuella arbetet och som står till förfogande på arbetsmarknaden och se till att beviljande av uppehållstillstånd för arbetstagare inte hindrar en person som är lämplig för arbetet och tillgänglig på arbetsmarknaden att få arbete. När arbets- och näringsbyrån prövar beviljande av uppehållstillstånd för arbetstagare ska den beakta de riksomfattande riktlinjerna i statsrådets beslut om riksomfattande riktlinjer för de allmänna villkoren beträffande anlitandet av utländsk arbetskraft samt närings-, trafik- och miljöcentralens (NMT-centralerna) regionala riktlinjer som utarbetas tillsammans med arbetsmarknadsparterna med stöd av 71 § i utlänningslagen.  

Arbets- och näringsbyrån ska också säkerställa att uppehållstillstånd för arbetstagare beviljas endast personer som uppfyller villkoren, om det för arbetet krävs särskild kompetens eller ett godkänt hälsotillstånd, och att de utredningar, den information och den försäkran arbetsgivaren fogat till ansökan stämmer överens med vad som föreskrivs i 72 §. Enligt 72 § ska arbetsgivaren till en ansökan om uppehållstillstånd för en arbetstagare foga sådan information om de centrala villkoren i arbetet som avses i 2 kap. 4 § i arbetsavtalslagen (55/2001), en försäkran om att villkoren stämmer överens med gällande bestämmelser och kollektivavtalet i fråga eller, om det inte finns något kollektivavtal som ska tillämpas, svarar mot den praxis som gäller arbetstagare som är verksamma i motsvarande uppgifter på arbetsmarknaden, och om arbets- och näringsbyrån kräver det, en utredning om att arbetsgivaren har uppfyllt och i fortsättningen förmår uppfylla sina förpliktelser som arbetsgivare. 

Beviljandet av uppehållstillstånd för företagare baserar sig på en prövning där man ska säkerställa att företagsverksamheten har förutsättningar att vara lönsam. Också i detta fall har förfarandet två skeden så att NTM-centralen först avgör huruvida förutsättningarna för att bevilja uppehållstillstånd för företagare enligt 76 § uppfylls, varefter Migrationsverket efter ett positivt delbeslut från NTM-centralen beviljar utlänningen uppehållstillstånd om inte något annat följer av 36 §.  

Enligt 83 § 2 mom. och 84 § 2 mom. i utlänningslagen beviljar Migrationsverket uppehållstillstånd efter ett positivt delbeslut från NTM-centralen, om de allmänna förutsättningarna för beviljande av tillstånd enligt 36 § uppfylls. Om arbets- och näringsbyråns eller NTM-centralens delbeslut är negativt får uppehållstillstånd inte beviljas.  

Arbets- och näringsbyrån eller NTM-centralen ska fatta ett delbeslut också om det är känt på förhand att Migrationsverket inte kan bevilja en sökande uppehållstillstånd. Delbeslutet belastar då i onödan arbets- och näringsbyråns och NTM-centralens resurser, vilket förlänger den genomsnittliga handläggningstiden för ansökningar. Enligt Migrationverkets bedömning förekommer det årligen 40–50 sådana fall. 

2.4  Externa tjänsteleverantörers roll i uppehållstillståndsprocessen

2.5  Tillsyn och tröskeln för arbetarskyddsmyndighetens anmälan till polisen

Om arbetarskyddsmyndigheten har sannolika skäl att misstänka sådant anlitande av utländsk arbetskraft som saknar tillstånd enligt 47 kap. 6 a § i strafflagen (39/1889), utlänningsförseelse enligt 185 § 1 mom. i denna lag eller utlänningsförseelse av arbetsgivare enligt 186 §, ska arbetarskyddsmyndigheten enligt 86 § 2 mom. i utlänningslagen anmäla saken till polisen. 

Anmälningsskyldighetens innehåll avviker något från vad som gäller andra ärenden som arbetarskyddsmyndigheten övervakar. I 50 § i lagen om tillsynen över arbetarskyddet och om arbetarskyddssamarbete på arbetsplatsen (44/2006) föreskrivs det att om det finns sannolika skäl att misstänka att någon har begått en gärning som utgör brott enligt en lag som omfattas av arbetarskyddsmyndighetens tillsyn eller enligt 44 kap. 1 § 1 mom. 8–10 punkten eller 47 kap. i strafflagen (39/1889), ska arbetarskyddsmyndigheten anmäla detta till polisen för förundersökning. Anmälan behöver dock inte göras, om gärningen med beaktande av omständigheterna ska betraktas som ringa och inte något allmänt intresse kräver att anmälan görs. 

I nuläget ska arbetarskyddsmyndigheten alltså utan prövning av ärendets betydelse alltid anmäla till polisen när den blir varse att arbete har utförts utan rätt att arbeta, att en arbetsgivare har lämnat en myndighet felaktiga eller vilseledande uppgifter om en utlännings arbetsvillkor eller arbetsuppgifter och vilka krav de ställer, eller att en arbetsgivare har underlåtit att meddela arbets- och näringsbyrån om en anställning av en tredjelandsmedborgare eller att meddela en förtroendeman, ett förtroendeombud eller en arbetarskyddsfullmäktig en utlännings namn och vilket kollektivavtal som ska tillämpas.  

De olika trösklarna härrör från att arbetarskyddsmyndigheterna inte ännu utövade sådan utlänningstillsyn 2003 när utlänningslagen stiftades som de gör i nuläget. Anmälningsplikten i fråga om arbetarskydd motiveras (RP 28/2003 rd, s. 252) med att övervakningen av bestämmelserna om rätt att arbeta då ankom på utlänningsverket, polisen, gränsbevakningsväsendet och tullmyndigheterna. Enligt 24 § i den tidigare lagen om tillsynen över arbetarskyddet (131/1973) skulle arbetarskyddsmyndigheten meddela om misstänkta arbetsrättsbrott till åklagaren. Det ansågs problematiskt eftersom det innebar en skyldighet för arbetarskyddsmyndigheten att känna till bestämmelserna om arbetstillstånd i utlänningslagen och till den delen att övervaka iakttagandet av utlänningslagen, trots att den sektorn inte till övriga delar hörde till arbetarskyddsmyndighetens behörighet eller sakkännedom. Det ansågs inte ändamålsenligt, och därför föreskrevs det i utlänningslagen om en särskild tröskel för anmälan. 

Arbets- och näringsbyrån och Migrationsverket har ingen lagstadgad skyldighet att anmäla handlingar som kriminaliseras i utlänningslagen. Migrationsverket meddelar polisen om olovlig vistelse och olovligt arbete med låg tröskel, men efter prövning av ärendets betydelse i fråga om de allra ringaste fallen. Arbets- och näringsbyråerna anmäler inte sådana handlingar som avses i det gällande 86 a § 2 mom. till polisen, det vill säga om en arbetsgivare har underlåtit att lämna arbets- och näringsbyrån uppgifter om anställning av en tredjelandsmedborgare, men arbets- och näringsbyrån har på polisens begäran lämnat ut uppgifter för undersökning i sådana fall som avses i 186 § 1 mom. 2 punkten i fråga om lämnandet av felaktiga uppgifter till myndigheter. De har underrättat polisen om olovligt arbete i enskilda fall, om det olovliga arbetet tydligt framgår av de utredningar som lämnats till dem eller av uppgifter i UMA.  

I 86 b § i utlänningslagen föreskrivs det att när arbetstagare som är anställda hos en utländsk arbetsgivare arbetar i entreprenad- eller underentreprenadarbete eller som hyrd arbetskraft, tillämpas arbetsgivarens skyldigheter enligt 72 § och 86 a § 1 och 2 mom. på den i Finland verksamma huvudentreprenören eller den som huvudsakligen låter utföra arbetet. 

Enligt 47 kap. 6 a § i strafflagen ska för anlitande av utländsk arbetskraft som saknar tillstånd även dömas en entreprenad- eller underentreprenadgivare eller den som låter utföra arbete eller deras företrädare, om han underlåter att försäkra sig om att utländska arbetstagare som antingen arbetar i entreprenad- eller underentreprenadarbete som han har gett till ett utländskt företag eller utgör hyrd arbetskraft som ett utländskt företag har ställt till hans förfogande har uppehållstillstånd för arbetstagare eller något annat tillstånd som berättigar till att arbeta i Finland.  

Skillnaden mellan 86 b § i utlänningslagen och 47 kap. 6 a § i strafflagen kan leda till att endast en huvudentreprenör eller den som huvudsakligen låter utföra arbetet gör sig skyldig till utlänningsförseelse, men till anlitande av utländsk arbetskraft som saknar tillstånd kan också den aktör i kedjan göra sig skyldig som har slutit avtalet med det företag hos vilken arbetstagaren är anställd utan tillstånd.  

I praktiken är det mer sannolikt att beställaren kan kräva att få se uppgifter om den utländska avtalspartens arbetstagares rätt att arbeta, men det kan hända att den huvudentreprenör som finns högre upp i kedjan inte har den möjligheten. Trots det kan huvudentreprenören i nuläget dömas för utlänningsförseelse som arbetsgivare redan vid oaktsamhet, alltså i praktiken alltid, medan det enligt strafflagen för den som låter utföra entreprenaden krävs uppsåt.  

I 86 b § i utlänningslagen används tre olika termer, uppdragsgivare, huvudentreprenör och den som huvudsakligen låter utföra arbetet, vilket har upplevts som förvirrande för tillsynen. Termerna är inte synonymer, och inte heller entydiga. I 49–51 § i arbetarskyddslagen (738/2002) används termen "den arbetsgivare som utövar den huvudsakliga bestämmanderätten", och i 2 § 4 punkten i statsrådets förordning om säkerheten vid byggarbeten (205/2009) termen "den som i huvudsak genomför byggprojektet". I samarbetet mellan myndigheterna har det framförts ett önskemål att såväl den uppdragsgivare som utövar den huvudsakliga bestämmanderätten och varje enskild beställare ska ansvara för sina egna avtalsparter. Dessutom har det framförts att ansvarsbestämmelserna i nuläget inte motsvarar direktivet om sanktioner mot arbetsgivare i fråga om utstationerande arbetsgivare eftersom i nuläget endast den som i huvudsak genomför byggprojektet är ansvarig, medan det i direktivet uttryckligen föreskrivs om arbetsgivarens skyldigheter.  

Den som utövar den huvudsakliga bestämmanderätten på en gemensam arbetsplats ska enligt 49 § i arbetarskyddslagen vara en arbetsgivare och alltså ha egna arbetstagare på den gemensamma arbetsplatsen. Det innebär att om den ansvariga aktören enligt 86 b § i utlänningslagen definieras genom termen "den arbetsgivare som utövar den huvudsakliga bestämmanderätten" i enlighet med arbetarskyddslagen, ska det säkerställas att den aktör som är högst i kedjan inte undgår ansvar till exempel för att den inte har några egna arbetstagare. Det har också föreslagits att terminologin ska göras enhetlig med 47 kap. 6 a § i strafflagen så att ordalydelsen är "en entreprenad- eller underentreprenadgivare eller den som låter utföra arbete eller deras företrädare". I så fall bör det säkerställas att skyldigheten omfattar alla aktörer i kedjan samt den som i huvudsak genomför byggprojektet. Enligt den etablerade tolkningen omfattar ansvaret enligt strafflagen den som i huvudsak genomför byggprojektet, och som alltså låter utföra arbetet, samt alla mellansteg i kedjan, det vill säga entreprenad- eller underentreprenadgivare. I förarbetena (RP 6/1997 rd, s. 194, RP 293/1992 rd, s. 6) framgår det inte av ordvalet eller annars av motiveringarna hur bestämmelserna ska tolkas.  

Enligt 52 b § 1 mom. i arbetarskyddslagen ska huvudentreprenören eller någon annan huvudsaklig genomförare av byggprojektet för säkerställandet av arbetarskyddet och övervakningen av skyldigheterna enligt lagen föra en uppdaterad förteckning över de arbetstagare och egenföretagare som arbetar på en gemensam byggarbetsplats. Enligt 6 mom. i den paragrafen ska vad som i denna paragraf föreskrivs om huvudentreprenören eller någon annan huvudsaklig genomförare av byggprojektet tillämpas på byggherren, om arbetsplatsen inte har en huvudentreprenör eller någon annan huvudsaklig genomförare.  

Till arbetarskyddslagen har fogats en ny 52 c §, som träder i kraft den 1 juli 2022 (RP 2/2021 rd). I den paragrafen föreskrivs det om förutsättningar som gäller arbete på varvsområden. Enligt 2 mom. i den paragrafen tillämpas vad som i 52 a och 52 b § föreskrivs om skyldigheter för en byggherre som leder eller övervakar en gemensam byggarbetsplats samt för huvudentreprenören eller någon annan huvudsaklig genomförare av byggprojektet också på den arbetsgivare som utövar den huvudsakliga bestämmanderätten på ett varvsområde enligt 1 mom., när det är fråga om arbete på varvsområdet. Vad som i 52 a och 52 b § föreskrivs om arbetsgivarens skyldigheter tillämpas också på motsvarande sätt på en arbetsgivare vars arbetstagare arbetar på ett varvsområde. Enligt specialmotiveringen till 52 c § i lagen verkar en del av varven i Finland för närvarande i industriparker, där även andra företag är verksamma. Som ett i paragrafen avsett varvsområde betraktas då bara den del av industriparken som används för varvsverksamhet. Skyldigheten att använda personkort gäller således bara på varvets område. På områden som används av andra företag i industriparken föreligger inte skyldighet enligt paragrafen att använda personkort med skattenummer. Det område som används av varvsbolaget är vanligtvis också avgränsat från de områden som används av andra företag i industriparken. Skyldigheten att använda personkort berör emellertid de anställda hos företagen i industriparken som arbetar på varvets område. 

Med stöd av det som anförs ovan finns det ett ansvar för att övervaka arbetet på byggarbetsplatser och varvsområden, medan inga sådana bestämmelser finns för andra branscher. 

2.6  Arbetsgivarens och uppdragsgivarens uppgifter

Enligt 86 a § i utlänningslagen ska arbetsgivaren försäkra sig om att utlänningar som anställs eller är anställda har ett sådant uppehållstillstånd för arbetstagare som krävs eller att de inte behöver något uppehållstillstånd. 

En arbetsgivare som anställer en icke-unionsmedborgare, en därmed jämförbar person eller en familjemedlem till någon av dessa ska utan dröjsmål lämna arbets- och näringsbyrån den information och utredning och den försäkran som avses i 72 § samt för förtroendemannen, förtroendeombudet och arbetarskyddsfullmäktigen på arbetsplatsen uppge utlänningens namn och det kollektivavtal som ska tillämpas. 

Arbetsgivaren ska på arbetsplatsen förvara uppgifter om anställda utlänningar och om grunderna för deras rätt att arbeta så att arbetarskyddsmyndigheten vid behov kan granska uppgifterna utan svårigheter. Arbetsgivaren ska förvara uppgifterna fyra år efter det att utlänningens anställningsförhållande upphört. 

I 86 b § föreskrivs det att när arbetstagare som är anställda hos en utländsk arbetsgivare arbetar i entreprenad- eller underentreprenadarbete eller som hyrd arbetskraft, tillämpas arbetsgivarens skyldigheter enligt 72 § och 86 a § 1 och 2 mom. på den i Finland verksamma huvudentreprenören eller den som huvudsakligen låter utföra arbetet. Bestämmelser om villkor i arbetsavtalsförhållandet för arbetstagare som avses i lagen om utstationering av arbetstagare (447/2016) finns i den lagen. 

Enligt paragrafen har uppdragsgivaren alltså följande skyldigheter:  

1) Att säkerställa rätten till arbete: I fråga om entreprenad- eller underentreprenadavtal samt hyrd arbetskraft ska uppdragsgivaren försäkra sig om att utlänningar som anställs eller är anställda har ett sådant uppehållstillstånd för arbetstagare som krävs eller att de inte behöver något uppehållstillstånd. 

2) Att lämna arbets- och näringsbyrån och förtroendeombuden en utredning och försäkran (uppdragsgivare): I fråga om entreprenad- eller underentreprenadavtal samt hyrd arbetskraft ska en uppdragsgivare som anställer en icke-unionsmedborgare, en därmed jämförbar person eller en familjemedlem till någon av dessa lämna arbets- och näringsbyrån den utredning och den försäkran som avses i 72 § samt för förtroendemannen, förtroendeombudet och arbetarskyddsfullmäktigen på arbetsplatsen uppge utlänningens namn och det kollektivavtal som ska tillämpas. 

3) Skyldigheter i fråga om tillståndsprocessen, det vill säga uppdragsgivarens skyldigheter när tillstånd beviljas  

Enligt 86 b § i utlänningslagen tillämpas arbetsgivarens skyldigheter enligt 72 § på den i Finland verksamma huvudentreprenören eller den som huvudsakligen låter utföra arbetet. Det innebär att uppdragsgivaren till en ansökan om uppehållstillstånd för arbetstagare kan foga sådan information om de centrala villkoren i arbetet som avses i 2 kap. 4 § i arbetsavtalslagen (55/2001), en försäkran om att villkoren stämmer överens med gällande bestämmelser och kollektivavtalet i fråga eller, om det inte finns något kollektivavtal som ska tillämpas, svarar mot den praxis som gäller arbetstagare som är verksamma i motsvarande uppgifter på arbetsmarknaden samt, om arbets- och näringsbyrån kräver det, en utredning om att arbetsgivaren har uppfyllt och i fortsättningen förmår uppfylla sina förpliktelser som arbetsgivare. 

I praktiken har arbets- och näringsbyråerna ansett att det inte är möjligt eller ändamålsenligt att tillämpa skyldigheterna enligt 72 § på uppdragsgivare. Arbetsgivaren ansvarar i varje händelse för att arbetsvillkoren följer finsk lag. Ofta har den som i huvudsak genomför byggprojektet inte ens möjlighet att få dessa uppgifter av utländska företag. 

Enligt förarbetena till lagen (RP 28/2003 rd, s. 166–167) har avsikten varit att uppdragsgivarens ansvar enligt utlänningslagen ska kvarstå likadant som enligt den tidigare utlänningslagen (29 § 3 mom. och 64 a § 1 mom.). I regeringens proposition konstateras att det ansvar som överskrider företagsgränserna i samband med stiftandet av arbetsavtalslagen antogs endast i vissa speciella situationer som hänför sig till skyldigheten att erbjuda arbete vid uppsägning. En förutsättning för att företagsgränserna ska kunna överskridas är härvid att företagen tillhör samma koncern och det mellan dem också finns ett fast personaladministrativt samband. Tanken var att ett företag inte kan ställas till svars för ett annat företags försummelse av plikter utan en sådan bestämmanderätt med vars hjälp det kan säkerställas att det andra företagets plikter fullföljs. Enbart en kundrelation ansågs inte skapa en sådan bestämmanderätt. 

När det ursprungligen föreskrevs om uppdragsgivarens ansvar (RP 293/1992 rd) angavs det särskilt i propositionen att det bör beaktas att de gällande bestämmelserna om uppdragsgivarens ansvar inte kanaliserar en utländsk arbetsgivares ansvar gentemot arbetstagarna till uppdragsgivaren, utan endast ansvaret för att det nödvändiga tillståndet föreligger och att de uppgifter som lämnats myndigheten är riktiga. I propositionen betraktas dock inte uppdragsgivarens ansvar för dessa omständigheter som oskäligt, i synnerhet då de kan beaktas i förväg till exempel genom klausuler om avtalsvite eller retroaktivitet i uppdragsavtalet.  

Den regleringen kom till i början av 1990-talet, då till exempel arbetstillstånd i regel inte beviljades hyrd arbetskraft, vilket har lett till att det har ansökts tillstånd för utländsk hyrd arbetskraft i förtäckt form. I dessa fall har det varit oklart om de skyldigheter som arbetsgivaren har ska tillämpas på en utländsk arbetsgivare (RP 293/1992 rd. s. 6). Med beaktande av att bestämmelserna om uppdragsgivarens ansvar inte kanaliserar, och enligt förarbetena inte heller är avsedda att kanalisera, en utländsk arbetsgivares ansvar gentemot arbetstagarna till uppdragsgivaren, är det svårt att se vilket mervärde uppdragsgivarens försäkran har om att anställningsavtalets villkor motsvarar kraven, eftersom uppdragsgivaren ändå inte ansvarar för dem i juridiskt hänseende. 

I 86 b § i den gällande lagen föreskrivs det endast om uppehållstillstånd för arbetstagare, inte om uppehållstillstånd för annat arbete som Migrationsverket beviljar. I den nya processen är avsikten dock att ändra på detta, när samma grundregel gäller för alla tillstånd som beviljas för arbete. Det bör då också övervägas huruvida uppdragsgivaren ska ha några uppgifter i den nya processen, eller om alla utredningar ska begäras direkt av arbetsgivaren. 

2.7  Beslut om vägran

Bestämmelsen i 187 § i utlänningslagen som gäller beslut om vägran att bevilja uppehållstillstånd för arbetstagare härstammar från år 1993 och har endast genomgått en smärre uppdatering 2004. I den ingår bestämmelser om förbud mot dubbel straffbarhet, varvid beslutet om vägran jämställdes med en påföljd av straffkaraktär. Bestämmelsen gav myndigheten en mycket omfattande prövningsrätt och möjlighet att fatta beslut om att inte bevilja uppehållstillstånd tills vidare om oriktig information hade lämnats, vilket inte kunde anses uppfylla proportionalitetskravet. Bestämmelsen gjorde det också möjligt att fatta beslut om att inte bevilja uppehållstillstånd tills vidare. Paragrafen ändrades den 1 oktober 2021 (RP 253/2020 rd), och i ändringarna framhölls påföljdens karaktär som en administrativ påföljd. Till lagen fogades i det skedet också ett styrningsförfarande som tillämpas före beslutsfattandet. Bestämmelsen har aldrig bedömts av grundlagsutskottet. 

I 187 § 1 mom. föreskrivs det att arbets- och näringsbyrån kan besluta att uppehållstillstånd för arbetstagare inte beviljas i fråga om anställning hos en sådan arbetsgivare eller i fråga om ett avtalsförhållande till en sådan uppdragsgivare som själv eller via en företrädare har lämnat en myndighet oriktig eller vilseledande information om ärenden som avses i 72, 86 a eller 86 b §. Beslutet ska fattas utan obefogat dröjsmål efter det att arbets- och näringsbyrån har fått kännedom om grunden för beslutet. Beslutet ska fattas utan obefogat dröjsmål efter det att arbets- och näringsbyrån har fått kännedom om grunden för beslutet. Enligt 2 mom. är en förutsättning för beslutet att informationen är signifikant oriktig eller vilseledande och att arbetsgivaren i fråga trots uppmaning inte har rättat informationen inom utsatt tid. Beslut om att uppehållstillstånd inte beviljas kan fattas för en viss tid på högst sex månader. Om det är fråga om ett företag eller en sammanslutning, kan beslutet riktas också till den ansvariga personen. I 3 mom. föreskrivs det om förhållandet mellan ett beslut om att vägra bevilja uppehållstillstånd för arbetstagare och utlänningsförseelse.  

Under riksdagsbehandlingen av regeringens proposition (RP 253/2020 rd) fäste förvaltningsutskottet i sitt utlåtande (FvUU 15/2021) vikt vid att 187 § endast gäller uppehållstillstånd för arbetstagare, dvs. de tillstånd på vilka prövning av arbetskraftstillgången tillämpas, och inte alla uppehållstillstånd som berättigar till arbete i Finland. I sitt utlåtande (AjUU 8/2021 rd) förenade sig arbetslivs- och jämställdhetsutskottet i förvaltningsutskottets anmärkning och konstaterade att utnyttjandesituationer inte uppfattas utifrån det bakomliggande uppehållstillståndet utan att utnyttjandet kan gälla vilket som helst uppehållstillstånd som beviljats för arbete eller på någon annan grund. Därför ansåg arbetslivs- och jämställdhetsutskottet att den föreslagna bestämmelsen bör tillämpas också på andra uppehållstillstånd än uppehållstillstånd för arbetstagare för att effektivare förhindra utnyttjande. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet hade tagit del av en utredning enligt vilken det inte just då var möjligt att utvidga bestämmelsens tillämpningsområde, eftersom det i utlänningslagen föreskrivs om arbetsgivarens skyldigheter enbart i fråga om uppehållstillstånd för arbetstagare och ett beslut om vägran bör kopplas till de materiella skyldigheter som föreskrivs för arbetsgivaren. Utskottet påskyndade en utvidgning av bestämmelsens tillämpningsområde till att omfatta alla uppehållstillstånd som ger rätt att arbeta. 

Bestämmelser om ett motsvarande beslut finns i 20 § i lagen om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för säsongsanställning (907/2017) och den ändringen trädde i kraft den 17 juni 2021. 

Under de mer än 17 år som lagen har varit i kraft har dock endast ett fåtal beslut fattats om vägran att bevilja uppehållstillstånd på grund av arbete. Den tidigare bestämmelsen är också föråldrad till följd av att regleringen i fråga om sanktioner har utvecklats. I en ändring av utlänningslagen som trädde i kraft den 1 oktober 2021 har bestämmelsen om vägran preciserats.  

I justitieministeriets betänkande om utveckling av regleringen som gäller administrativa påföljder av straffkaraktär (Justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 52/2018, på finska) indelas olika arter av påföljder i administrativa påföljder, administrativa påföljder av straffkaraktär och straffrättsliga sanktioner. Genom att precisera tillämpningsområdet för beslut om vägran har man velat bättre än tidigare klargöra, att beslut om vägran att bevilja uppehållstillstånd för arbete har karaktären av en administrativ påföljd av karenskaraktär i stället för en sanktion av straffkaraktär. 

2.8  Straffbestämmelser

I 12 kap. i utlänningslagen finns straffbestämmelser. Enligt 185 § 1 mom. 2 punkten ska en utlänning som uppsåtligen olovligt utför förvärvsarbete eller bedriver näring för utlänningsförseelse dömas till böter. 

I 186 § föreskrivs det om utlänningsförseelse av arbetsgivare. Enligt 1 mom. ska en arbetsgivare eller dennes företrädare som 1) uppsåtligen eller av oaktsamhet i sin tjänst håller en utlänning som inte har rätt att utföra förvärvsarbete, 2) uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar en myndighet oriktig eller vilseledande information om en utlännings villkor i arbetet eller arbetsuppgifter och om de krav som dessa ställer, eller 3) uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försummar sin skyldighet enligt 86 a § 2 mom., om inte strängare straff för gärningen föreskrivs på något annat ställe i lag, för utlänningsförseelse av arbetsgivare dömas till böter. Enligt 2 mom. bestäms fördelningen av straffansvaret mellan en arbetsgivare och en uppdragsgivare enligt 86 b §, och enligt 3 mom. ingår bestämmelserna om fördelningen av straffansvaret mellan en arbetsgivare och dennes företrädare i 47 kap. 7 § strafflagen. 

I 187 § föreskrivs det om beslut om vägran, som beskrivs närmare i avsnitt 2.7. 

I 188 § finns en informativ bestämmelse om anlitande av utländsk arbetskraft som saknar tillstånd. Bestämmelser om straff för anlitande av utländsk arbetskraft som saknar tillstånd finns i 47 kap. 6 a § i strafflagen. 

2.9  Om handläggningstiderna för ansökningar om uppehållstillstånd

I den gällande 82 § i utlänningslagen föreskrivs det om den maximala handläggningstiden för uppehållstillstånd för arbetstagare eller någon annan ansökan om uppehållstillstånd för förvärvsarbete. Den behöriga myndigheten ska fatta beslut inom fyra månader efter att myndigheten har mottagit den vederbörligen ifyllda ansökan och bilagorna till den. Om ansökan lämnas in elektroniskt räknas handläggningstiden från det att personen i fråga personligen infinner sig hos myndigheten för att lämna de biometriska kännetecken som anges i 60 d § och visa upp bilagorna till ansökan i original. 

I 82 § i utlänningslagen föreskrivs det inte om andra uppehållstillstånd enligt 5 kap., såsom uppehållstillstånd för företagare, och inte heller om uppehållstillstånd för tillväxtföretagare enligt 47 h §. 

Handläggningstiden för ansökningar om uppehållstillstånd för arbete och också på andra grunder har tidvis debatterats mycket i offentligheten. 

Handläggningstiden för den första ansökan om uppehållstillstånd för arbetstagare vid utgången av åren 2018–2021 (dygn, i genomsnitt): 

Första uppehållstillstånd (dygn, i genomsnitt): 

De högsta laglighetsövervakarna och inrikesministeriet som utövar laglighetstillsyn över Migrationsverkets verksamhet har under årens lopp avgjort flera fall av klagan som gällt överskridning av den lagstadgade handläggningstiden. Också ärenden som gäller uppehållstillstånd på andra grunder än arbete har avgjorts. I synnerhet de långa processerna för uppehållstillstånd för arbete har ofta debatterats i media.  

Enligt regeringsprogrammet ska en snabb och smidig handläggning av uppehållstillstånd på grund av arbete säkerställas med målet att den genomsnittliga handläggningstiden ska vara en månad. 

Lagens 82 § baseras på Europaparlamentets och rådets direktiv (2011/98/EU) om ett enda ansökningsförfarande för ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium och om en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat. Enligt artikel 5.2 i direktivet ska den behöriga myndigheten fatta beslut om den fullständiga ansökan så snart som möjligt, och under alla omständigheter senast fyra månader från den dag då ansökan gavs in.  

Direktivet ska införlivas nationellt, och det förpliktar medlemsstaterna också om det inte införlivats. I fråga om handläggningstiden för ansökningar har direktivet införlivats genom en lag som trädde i kraft den 1 januari 2014 (RP 139/2013 rd). Bestämmelsen om handläggningstid i direktivet binder medlemsstaterna på så sätt att en medlemsstat inte får föreskriva om en längre, så att säga sämre, handläggningstid än enligt direktivet. Däremot får det nationellt föreskrivas om kortare handläggningstider.  

2.10  Muntligt hörande samt tillsyn över provtagning för DNA-analys och säkerställande av provgivarens identitet

I 64 § i utlänningslagen föreskrivs det om muntligt hörande vid ansökan om uppehållstillstånd på grund av familjeband. Enligt 1 mom. kan sökanden, anknytningspersonen eller en annan anhörig när uppehållstillstånd söks på grund av familjeband höras muntligen för utredande av förutsättningarna för inresa eller villkoren för uppehållstillstånd. I 2 mom. föreskrivs det att Migrationsverket eller en tjänsteman vid en finsk beskickning verkställer hörandet. I utlänningslagen finns inga bestämmelser om hörande i fråga om andra grunder för uppehållstillstånd, till exempel när uppehållstillstånd söks för arbete eller företagande. Till den delen har hörandet baserats på 6 kap. i förvaltningslagen där det föreskrivs om utredning av ärenden och hörande av part, på 7 § 2 mom. i utlänningslagen, där det föreskrivs om utredning av ärenden och om partens skyldighet att bidra till utredningen av sitt ärende, samt på 10 § där det föreskrivs om anlitande av tolk. I 37 § 1 mom. i förvaltningslagen (434/2003) föreskrivs det att en myndighet på begäran ska ge en part tillfälle att framföra ett yrkande eller lägga fram utredning muntligen, om det behövs för att ärendet ska kunna utredas, och ett skriftligt förfarande skulle bereda parten oskäliga svårigheter. I 42 § i samma lag föreskrivs det att uppgifter om muntligen framförda yrkanden och utredningar som kan inverka på avgörandet i ett ärende ska antecknas eller registreras på något annat sätt. 

Utomlands verkställer en beskickning hörandet vid beskickningen. Migrationsverket ger beskickningarna detaljerade anvisningar om hur intervjuerna ska ordnas utomlands i finska beskickningar. Praxis har varit att Migrationsverket begär att beskickningen hör sökanden samt sänder beskickningen de frågor som ska klargöras vid intervjun. Vid behov är en tolk närvarande vid intervjun. Över intervjun förs ett protokoll, i vilket intervjuns innehåll antecknas. Protokollet läses upp för sökanden, som justerar och undertecknar protokollet. Protokollet lämnas till Migrationsverket, som beaktar det i beslutsfattandet. 

Vid utgången av år 2021 hade de finska beskickningarna sammanlagt 1 455 arbetstagare, varav 582 arbetstagare stod i tjänsteförhållande och 873 i arbetsavtalsförhållande. Personalen som står i arbetsavtalsförhållande till beskickningen kallas även lokalt anställd personal. Beskickningen ingår arbetsavtal direkt med den vederbörande personen. Nyttan av förfarandet är att lokalt anställda personer har lokalkännedom om stationeringslandet och behärskar eventuellt också landets språk, vilket är en fördel till exempel när konsulära tjänster tillhandahålls, inbegripet ärenden som gäller uppehållstillstånd.  

Vid beskickningarna har personal i arbetsavtalsförhållande även anlitats för att verkställa höranden som avses i 64 § i utlänningslagen. Justitiekanslern har genom sitt beslut den 20 januari 2022 (OKV/2116/10/2020) tilldelat utrikesministeriet en anmärkning om ifrågavarande förfarande och ansett att administrativa uppgifter som innefattar utövning av offentlig makt i regel ska skötas i tjänsteförhållande. Med anledning av justitiekanslerns beslut har beskickningarna i nuläget ordnat sina uppgifter så att hörandena i samband med uppehållstillstånd på grundval av familjeband samt övervakningar av provtagningar för DNA-analys tills vidare endast handhas av personer i tjänsteförhållande.  

Bestämmelser om utförande av DNA-analys finns i 66 § i utlänningslagen. I 3 mom. i den paragrafen föreskrivs det att provtagningen ska övervakas och provgivarens identitet säkerställas av en tjänsteman vid Migrationsverket eller utrikesförvaltningen. Tjänstemannen ska vara personligen närvarande under hela provtagningen. Även för dessa uppgifter har lokalt anställd personal anlitats som står i arbetsavtalsförhållande till beskickningen. På motsvarande sätt har justitiekanslern genom sitt ovannämnda beslut anmärkt även om detta förfarande. 

I fråga om tillsyn över provtagning för DNA-analys och säkerställande av provgivarens identitet har bestämmelsen trätt i kraft den 1 maj 2019. I specialmotiveringen till bestämmelsen (RP 217/2018 rd, s. 12) sägs det bland annat att lagändringen accentuerar provtagningsövervakarens ansvar. Övervakaren har ansvaret för att hela provtagningen förlöper på rätt sätt. Övervakaren ska kontrollera provgivarens identitet, instruera provgivaren i provtagningen, säkerställa att provborsten används hygieniskt, övervaka provtagningssituationen med avseende på eventuellt fusk, märka provröret med vederbörlig identifieringsbeteckning och med sin underskrift i analysbegäran styrka att den övervakade situationen har förlöpt så som lagen föreskriver och förpacka begäran och provet för att sändas till analys. I övervakningen ingår också ansvaret för provtagningsutrustningen, övervakningen av att proverna hålls i orört skick samt ansvaret för transporten och förvaringen av proverna. Av dessa orsaker ska den tjänsteman som övervakar provtagningen vara personligen närvarande under hela provtagningstillfället. Under senare tid har det blivit vanligare med olika slag av distansförbindelser, men det anses inte möjligt vid provtagning med tanke på det viktiga intresset att säkerställa provets tillförlitlighet.  

På basis av bestämmelserna i utlänningslagen och förarbetena till dem kan endast en tjänsteman anlitas för ovannämnda uppgifter som hänför sig till behandling av ansökningar om uppehållstillstånd och tillsyn över provtagningar för DNA-analys. Justitiekanslern har i sitt ovannämnda beslut konstaterat att endast myndigheter och i myndigheternas namn endast lagligt utnämnda tjänstemän kan utöva offentlig makt i Finland enligt den traditionella s.k. författningsrättsliga principen om tjänstemannaförvaltning. Laglighetsprincipen som tryggas enligt grundlagen förutsätter att en myndighet inte utan stöd av lag överför åtgärder att skötas av personal i arbetsavtalsförhållande, om de med stöd av lag ska utföras av tjänstemän. Om man vill överföra uppgifter i anslutning till muntligt hörande eller tillsyn över provtagning för utredning av förutsättningarna för beviljande av uppehållstillstånd att utföras av någon annan än en tjänsteman, ska därom föreskrivas genom lag. 

I fråga om muntligt hörande konstateras det i specialmotiveringen till regeringens proposition med förslag till utlänningslag (RP 28/2003 rd) att det muntliga hörandet som verkställs i samband med att ansökan tas emot utgör en naturlig del av emottagandet av ansökningar. I och med att det förutsätts att sökanden personligen anländer till platsen kan behövliga ytterligare frågor ställas till personen för att han eller hon inte ska behöva komma till myndigheten på nytt. Såsom ovan konstaterats instruerar Migrationsverket i detalj hur det muntliga hörandet ska verkställas. Regleringen som gäller muntligt hörande har ingått i utlänningslagen från och med ikraftträdandet den 1 maj 2004, då utlänningslagen ändrades så att beviljandet av uppehållstillstånd i fråga om samtliga utlänningar som befinner sig i utlandet överfördes från de finska beskickningarna till dåvarande Utlänningsverket, nuvarande Migrationsverket. Före det har lagbestämmelser inte funnits om kravet på tjänsteförhållande. 

Bestämmelserna om tillsyn över DNA-provtagning för analys har ändrats genom en ändring av utlänningslagen som trädde i kraft den 1 maj 2019 så att det i lagen inte längre föreskrivs vem som tar DNA-testet. I fråga om tillsynen över provtagningen konstateras det i regeringens proposition (RP 217/2018 rd, s. 12) att provet i respektive fall kan tas av den mest ändamålsenliga personen. En vuxen som har förmåga till självständig verksamhet kan själv ta provet. Det är också med tanke på kontaminationsrisken befogat att parten i fråga tar provet själv. När det gäller barn och personer som inte självständigt kan ta ett prov, kan det tas av vårdnadshavaren, följeslagaren eller någon annan för ändamålet lämplig person. Blodprov ska även framöver tas av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården.  

Utrikesministeriet utbildar och instruerar på samma sätt både personalen i tjänsteförhållande och i arbetsavtalsförhållande. De som är i arbetsavtalsförhållande har alltså samma nivå av skicklighet som personer i tjänsteförhållande när det gäller att verkställa muntligt hörande eller ta emot DNA-prov för analys. Vid beskickningarna har hörandena och provtagningarna för DNA-analys som verkställts av arbetstagare i arbetsavtalsförhållande i praktiken skötts på ett bra sätt och anmärkningar har inte kommit från sökanden eller andra myndigheter.  

Migrationsverket ger detaljerade anvisningar om hur ett muntligt hörande ska verkställas. I fråga om provtagning för DNA-analyser ska det beaktas att uppgiften inte längre innefattar den egentliga provtagningen utan endast övervakningen av den. Dessutom innefattar uppgiften bland annat säkerställandet av provgivarens identitet, som bedömts vara en sådan uppgift som med stöd av 69 c § 1 mom. 4 punkten får läggas ut till en extern tjänsteleverantör.  

Uppgifter som består av muntligt hörande och övervakning av provtagning för DNA-analys utgör offentliga förvaltningsuppgifter som i någon mån ska anses innefatta utövning av offentlig makt. Uppgifterna ska skötas under tjänsteansvar. Vid beredningen har man ansett att en avvikelse inte kan göras från principen för tjänsteansvar. Av denna anledning föreslås det bestämmelser om att det allmänna tjänsteansvaret i fråga om dessa uppgifter även ska komma att gälla anställda som står i arbetsavtalsförhållande till en finsk beskickning  

2.11  Lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen

I 1 § 1 mom. i lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen (615/2020) konstateras det att lagen tillämpas, om inte annat föreskrivs någon annanstans i lag, på helt eller delvis automatiserad behandling av personuppgifter och på annan behandling av personuppgifter, om personuppgifterna utgör eller är avsedda att utgöra ett personregister eller en del av ett sådant, och personuppgifterna behandlas för behandling av, beslut om och övervakning av utlänningars inresa och utresa samt vistelse. Lagens 7 § innehåller bestämmelser om personuppgifter som får behandlas. Enligt 4 mom. i paragrafen får den personuppgiftsansvarige behandla personuppgifter som avser dem som anställer en utländsk arbetstagare. De föreslagna ändringarna förutsätter inga ändringar i lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen. 

4.1  De viktigaste förslagen

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Alternativen och deras konsekvenser

I denna proposition föreslås bestämmelser om certifiering av arbetsgivare. För att certifiering ska beviljas för en arbetsgivare krävs det att vissa krav uppfylls. Under beredningen har som lagstiftningsalternativ framförts lag och förordning. Med anledning av remissvaren till utkastet till regeringens proposition har man stannat för att i fråga om förutsättningarna för beviljande av certifiering föreslå att bestämmelserna utfärdas genom förordning av statsrådet. Bestämmelser genom förordning ger mer flexibla möjligheter att ändra förutsättningarna för beviljandet, om behov av ändring senare uppstår. Certifiering för arbetsgivare utgör ny reglering, och dess funktion kommer att följas upp noggrant. Senast efter tre år ska det övervägas om ändringsbehov föreligger i fråga om förutsättningarna. En granskningsperiod på tre år är motiverad, eftersom certifiering först beviljas för två år, varvid det efter tre år redan finns kunskap om fortsatta ansökningar om certifiering och arbetsgivarnas agerande efter beviljad certifiering. Propositionens förslag om certifiering är relativt väl jämförbar med den modell som är i bruk i Sverige, som redogörs närmare i punkt 5.2.1. I Sverige torde dock antalet potentiella arbetsgivare vara lägre, och förfarandet är oftare förknippat med att arbetsplatsen lediganslås och fackförbundet deltar i förfarandet med ett utlåtande. I Finland avses förfarandet bli lättare trots att tillgångsprövning fortfarande ska tillämpas vid uppehållstillstånd för arbetstagare. Den målsatta behandlingstiden ligger på någorlunda samma nivå i Sverige förutom när utlåtande av fackförbundet behövs. 

I denna proposition föreslås bestämmelser om uppehållstillstånd för specialsakkunnig. Frågan är betydelsefull eftersom det föreslås att en lagstadgad minimilönenivå ska krävas för att uppehållstillstånd ska beviljas. I gällande lag föreskrivs det inte om någon sådan lönetröskel när uppehållstillstånd beviljas för sakkunniguppdrag som kräver specialkompetens. Snarare har det rått en etablerad förvaltnings- och rättspraxis enligt vilken bruttolönen bör vara minst 3 000 euro per månad, vilket till en del har kunnat innefatta en del naturaförmåner inom ramen för beskattningsvärdena. Detta läge har rått under flera års tid. Förslaget är alltså att lönen framöver ska vara minst 1,1 gånger den genomsnittliga bruttolönen för löntagare. Modellen för en sådan struktur kommer från bestämmelserna om EU-blåkort; det omarbetade direktivet som berör det har publicerats i EU:s officiella tidning den 28 oktober 2021 och ska sättas i kraft nationellt senast den 18 november 2023. I nuläget är lönekoefficienten för EU-blåkort enligt vad som anges ovan 1,5 medan medlemsstaterna enligt det omarbetade direktivet får bestämma den i intervallet 1,0–1,6. I Finland har riksdagen dessutom förutsatt att det nationella uppehållstillståndet för specialsakkunnig ska kvarstå och att lönekoefficienten för EU-blåkort ska vara under 1,5 så att fler EU-blåkort beviljas. I fråga om nationellt uppehållstillstånd för specialsakkunnig innebär förslaget att en del av de nuvarande sökandena inte får det, utan ansöker om uppehållstillstånd för arbetstagare. Hur högt tröskeln sätts inverkar på hur stor andelen av sökande är.  

Enligt Migrationsverkets statistik finns det ingen stor skillnad mellan första ansökningar och ansökningar om fortsatt uppehållstillstånd i hur lönen fördelades på olika nivåer under åren 2020–4/2022, när lönen inte innefattat naturaförmåner utan har angetts som bruttolön per månad och är minst 3 000 euro:  

Första ansökningar om uppehållstillstånd: 

Ansökningar om fortsatt uppehållstillstånd: 

Första och fortsatta ansökningar om uppehållstillstånd år 2022 (januari-april): 

Enligt statistiken är det ändamålsenligast att fastställa lönekoefficienten till samma nivå som den genomsnittliga bruttolönen för löntagare som en förutsättning för beviljande av uppehållstillstånd, vilket avviker från den praxis som länge varit rådande. Enligt vad som framgår av tabellen innebär detta en lönenivå på 3 380 euro eller mer. Enligt en sådan tillämpning övergår cirka 15 % av de första ansökningarna och ansökningarna om fortsatt uppehållstillstånd, när enbart bruttolönen beaktas utan naturaförmåner, att behandlas som uppehållstillstånd för arbetstagare och därmed till att behandlas av arbets- och näringsbyråerna för delbeslutsprövning och tillgångsprövning. Om man hade valt koefficienten 1,1 skulle antalet ha ökat med cirka 10 %-enheter. Huruvida tillgångsprövning ska tillämpas på en sådan ansökan beror på innehållet i NTM-centralens lokala riktlinjer för det område där arbetet utförs och hur väl arbetsgivaren är medveten om detta. När man beaktar att det finns fyra arbets- och näringsbyråer som fattar delbeslut blir ökningen i arbetsmängden inte särskilt stor per byrå med hänsyn till det totala antalet ansökningar för uppehållstillstånd som de redan i nuläget behandlar. Innan lagen träder i kraft är det inte möjligt att förutse hur den nya regleringen påverkar arbetsgivarnas strategier i den riktningen att ett mindre antal ansökningar än beräknat övergår till att behandlas som uppehållstillstånd för arbetstagare. Slutresultatet torde dock inte ha någon större betydelse, eftersom samtliga ansökningar ska avgöras i genomsnitt inom en månad, oavsett vilken form av arbetsrelaterat uppehållstillstånd som ansöks. I fråga om arbets- och näringsbyråerna bör det också noteras att arbetsbördan fördelas jämnt mellan dem trots att antalet ansökningar förmodligen varierar i olika delar av landet, eftersom arbets- och näringsbyråerna under år 2022 kommer att övergå till en modell med gemensam arbetskö. På lagstiftningsnivå avses ändringen göras genom en ändring av arbets- och näringsministeriets förordning om de arbets- och näringsbyråer som är behöriga för uppgifter som föreskrivs med stöd av utlänningslagen (835/2017). 

I propositionen föreslås det att det muntliga hörandet och övervakandet av provtagningen för DNA-analys samt säkerställandet av provgivarens identitet även kan skötas av en person som står i arbetsavtalsförhållande till en finsk beskickning. Under beredningen har man övervägt möjligheten att ändra praxisen inom utrikesförvaltningen så att personer i arbetsavtalsförhållande inte längre ska utföra dessa uppgifter. Detta vore emellertid problematiskt med tanke på en flexibel behandling av ansökningar om uppehållstillstånd samt för behandlingstiderna. Personalen inom nätverket av beskickningar består huvudsakligen av personer i arbetsavtalsförhållande och en avgränsning av uppgifterna till att endast utföras av personer i tjänsteförhållande skulle också påverka behandlingen av ansökningarna om uppehållstillstånd. Avvikelser kan inte göras från principen om tjänsteansvar. Av denna anledning har man under beredningen beslutat föreslå att bestämmelser införs om att det allmänna tjänsteansvaret i fråga om de nämnda uppgifterna även ska gälla arbetstagare som står i arbetsavtalsförhållande till en finsk beskickning. 

I 84 § i den föreslagna lagen föreslås bestämmelser ingå om maximala behandlingstider för ansökningar om uppehållstillstånd. I regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering har det ställts som mål att den genomsnittliga handläggningstiden för ansökningar för arbete och studier ska vara en månad. En utveckling av behandlingstiderna för att nå detta mål är nödvändig, vilket också är syftet med förslagen i denna proposition. Behandlingstiderna följs upp bl.a. inom ramen för resultatavtal mellan ministerier och ämbetsverk. Regleringen som gäller behandlingstider baserar sig i det här fallet på EU-lagstiftning, även om myndigheten också enligt förvaltningslagen har skyldighet att utan dröjsmål behandla ärenden som omfattas av dess behörighet. Med beaktande av den målsatta behandlingstid som ingår i regeringsprogrammet är det inte längre ändamålsenligt att på lagnivå föreskriva om en behandlingstid på fyra månader. Å andra sidan är det inte heller ändamålsenligt att genom lag föreskriva om en behandlingstid på en månad, eftersom det kan ske oförutsedda ändringar i antalet ansökningar om uppehållstillstånd som sedan påverkar behandlingen. Av denna anledning har man inom lagprojektet stannat för att genom lag föreskriva om en maximal behandlingstid på två månader. Ett nytt element är att bestämmelser ska utfärdas även separat för de behöriga myndigheterna om maximala behandlingstider på en månad. När klagomål behandlas är den lagstadgade behandlingstiden den som gäller. Eftersom den valda mekanismen för maximal behandlingstid innebär hälften av den tid som anges i gällande reglering och eftersom regeringsprogrammets mål inte ännu helt har fullföljts avses lagen till denna del innehålla en övergångsbestämmelse. Enligt Migrationsverkets statistik har den genomsnittliga behandlingstiden i april 2022 för första ansökan om uppehållstillstånd för arbetstagare varit 40 dagar, för arbets- och näringsbyråns delbeslut i genomsnitt 32 dagar, för ansökan om fortsatt tillstånd 20 och 50 dagar, första ansökan för EU-blåkort för specialsakkunnig 9 dagar och fortsatt tillstånd 22 dagar, första ansökan för tillväxtföretagare 17 dagar och fortsatt tillstånd 27 dagar, första ansökan för uppehållstillstånd för företagare 26 dagar samt för närings-, trafik- och miljöcentralens delbeslut 64 dagar och fortsatt tillstånd 29 och 57 dagar. Syftet med ändringen är inte att öka antalet klagomål och den arbetsbörda de orsakar både för laglighetsövervakare och myndigheter. Dock syftar den föreslagna regleringen till målet att åstadkomma kortare behandlingstider och uppnå målen i regeringsprogrammet.  

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

Förfaranden för certifiering, ackreditering eller sponsorering för arbetsgivare som rekryterar personer från tredjeländer, inklusive snabbare handläggning, tillämpas i stor utsträckning i jämförbara länder. Beroende på landet och fallet kan ansökningen i allmänhet göras elektroniskt antingen på arbetsgivarens eller arbetstagarens initiativ, och i flera fall kan det ske med hjälp av en extern tjänsteleverantör. I flera länder tillämpas ett poängsystem för sökande, som specialsakkunniga eventuellt kan passera. Handläggningstiderna och kraven på dokument inklusive förfaranden för intervjuer och identifiering, samt väntetider och leveranstider varierar dock mycket. Också insatserna för att locka, sporra och stödja arbetsgivare och specialsakkunniga varierar från land till land. För företagare och uppstartsföretagare finns särskilda förfaranden i jämförbara länder. Till skillnad från andra jämförbara länder erbjuder Estland utlänningar möjlighet till virtuell vistelse. 

7.1  Utlänningslagen

3 §. Definitioner. Det föreslås att 6 a punkten, dvs. definitionen av annat uppehållstillstånd för förvärvsarbete upphävs. Ändringen beror på att det definieras som ett tillstånd som beviljas uttryckligen för förvärvsarbete, men det föreslås att tillstånd också ska kunna beviljas för näringsutövning. I stället för denna definition nämns det särskilt att ett delbeslut av arbets- och näringsbyrån inte krävs för vissa tillstånd. Därmed blir definitionen onödig.  

Vidare föreslås att definitionen i punkt 7 av uppehållstillstånd för företagare och i punkt 9 av företagare upphävs, eftersom det enligt förslaget föreskrivs om dem i 79 § och definitionerna därmed blir onödiga. 

17 c §.Utfärdande av visering för längre vistelse för specialsakkunniga och tillväxtföretagare samt deras familjemedlemmar. Det föreslås tekniska ändringar i bestämmelsehänvisningarna och också en precisering vad gäller ledningsuppgifter på högsta nivå eller mellannivå i ett företag. Detta för att bestämmelsehänvisningarna i 1–3 punkten på grund av denna proposition annars blir fel, eftersom lagarna enligt propositionen avses träda i kraft den 15 december 2022, och för att ledningsuppgifter på högsta nivå eller mellannivå i ett företag saknas i bestämmelsen.  

36 §. Allmänna villkor för beviljande av uppehållstillstånd. Det föreslås att till bestämmelsen fogas ett nytt 5 mom. Genom bestämmelsen preciseras tillämpningen av 36 § 2 och 4 mom. i fråga om uppehållstillstånd som ansöks på grund av arbete.  

Motiveringen till det gällande 2 mom. i förarbetena till lagen (RP 28/2003 rd, s. 142) är kortfattad. Enligt motiveringen innebär illegal invandring allt oftare missbruk av lagliga sätt att resa in i landet. Som exempel anges en situation när det ansöks om visum och uppehållstillstånd på grunder som inte motsvarar det verkliga syftet med inresan. Ett till synes lagligt sätt för inresa skapas genom att utlänningen undanhåller myndigheten det egentliga syftet med inresan och uppger falska uppgifter i ärendet, inklusive dokumentförfalskningar. Vidare sägs det att kringgående av bestämmelserna om inresa genom missbruk av lagliga sätt för inresa också kan kallas skenbart laglig invandring, och att organiserandet av illegal invandring allt oftare till formaliteterna genomförs som ett lagligt förfarande (t.ex. visum för affärsmän, studerandestatus, skenäktenskap) där den egentliga avsikten med inresan undanhålls.  

Det föreslagna 5 mom. klarlägger situationer när avsikten att kringgå bestämmelserna om inresa och vistelse i landet anses ha uppkommit i fråga om tillstånd som beviljas för arbete. Bestämmelsens syfte är att det vid prövningen av uppehållstillstånd alltid ska ske en helhetsbedömning där de uppgifter sökanden och arbetsgivaren lämnar för ansökan beaktas i fråga om arbete. Helhetsbedömningens syfte är att bedöma om sökanden har en äkta avsikt att utföra den arbetsuppgift för vilken tillstånd söks. Om avsikten är äkta är kanske någon annan enskild omständighet, också om den är klandervärd, inte som sådan tillräcklig för att sådan vikt ska fästas vid avsikten att kringgå bestämmelserna om inresa och vistelse i landet att ansökan om uppehållstillstånd ska förkastas.  

Om de uppgifter som lämnas i ansökan eller de handlingar som biogas den ger grundat skäl till misstanke i fråga om det verkliga syftet med ansökan och inresan, bedöms uppgifternas tillförlitlighet i förhållande till arbetsgivarens tillförlitlighet och i förhållande till de utredningar sökanden lägger fram. Vid bedömningen beaktas det om arbetsgivaren tidigare har uppfyllt sina förpliktelser som arbetsgivare. Om arbetsgivaren redan tidigare har skött frågor som gäller vistelse för arbete klanderfritt, och i synnerhet om så varit fallet under en längre tid, är det mer sannolikt att anställningsförhållandet är i sin ordning och att kraven för beviljande av uppehållstillstånd uppfylls också om det finns brister i sökandens ansökan eller handlingar. Vid helhetsbedömningen ska utöver de uppgifter sökanden lämnar också arbetsgivarens tillförlitlighet därför alltid bedömas.  

En avsikt att kringgå bestämmelser om inresa och vistelse i landet påvisas starkare till exempel av att sökanden visar upp en förfalskad resehandling eller något annat förfalskat identitetsbevis än av oklarheter med andra handlingar såsom arbetsintyg eller betyg. Om det vid tillståndsprövningen misstänks att en handling är förfalskad, ska de omständigheter som rör arbetsgivaren och anställningsförhållandet och som nämns ovan beaktas vid prövningen i det enskilda fallet, och om omständigheten inte väsentlig för helhetsbedömningen av uppehållstillståndet behöver handlingens äkthet inte utredas. Vid helhetsbedömningen ska det beaktas att arbetsgivaren i regel har de bästa förutsättningarna att bedöma när det finns behov av att anställa utländsk arbetskraft, vilken kompetens som krävs av arbetstagaren och huruvida en sökande uppfyller anställningsförhållandets krav på yrkeskunskap eller hälsotillstånd. 

Vid tillämpningen av 36 § 4 mom. i utlänningslagen ska det som sägs i regeringens proposition om det lagrummet (RP 253/2020 rd) även framöver beaktas.  

53 §.Det första tidsbegränsade uppehållstillståndets längd. Det föreslås att 1 och 10 mom. ändras. 

I 1 mom. stryks kravet på att sökandens resedokument är i kraft under hela den tid för vilken uppehållstillstånd beviljas. Det föreslås vara tillräckligt att resedokumentet är i kraft när uppehållstillståndet beviljas; det behöver inte nödvändigtvis vara i kraft under hela den tid för vilken uppehållstillstånd beviljas. Bestämmelsen har ingått i utlänningslagen från den 1 april 2004, och under motsvarande tid har ett klistermärke fästs vid resedokumentet som bevis för uppehållstillståndet. Under senare år har giltighetstiden för de uppehållstillstånd som beviljas förlängts, och ett uppehållstillståndskort ges som bevis på uppehållstillståndet. I lagens 35 § föreskrivs om krav på resedokumentets giltighet.  

Det föreslås att 10 mom., som gäller det första tidsbegränsade uppehållstillståndets längd för tillväxtföretagare och utlänningar som sköter ledningsuppgifter på högsta nivå eller mellannivå i ett företag eller utför sakkunniguppdrag som kräver specialkompetens, ändras så att det motsvarar den nya paragrafnumreringen.  

60 §. Ansökan om uppehållstillstånd. Det föreslås att till 3 mom. fogas en anvisning i syfte att betona att en ansökan om uppehållstillstånd för arbete primärt ska lämnas in elektroniskt. Om elektronisk ärendehantering av någon orsak inte är möjlig, får dock ansökan också lämnas in i pappersform. Det behöver inte motiveras varför ansökan lämnas in i pappersform, och avsikten är inte att Migrationsverket ska undersöka om det varit möjligt för sökanden att lämna in ansökan elektroniskt. Att ansökan lämnas in i pappersform är ett tillräckligt tecken på att det inte varit möjligt för sökanden att lämna in ansökan elektroniskt.  

64 §.Muntligt hörande vid ansökan om uppehållstillstånd. Det föreslås att paragrafen ändras. Också paragrafens rubrik ändras. Enligt den gällande bestämmelsen kan sökanden höras muntligen endast när uppehållstillstånd söks på grund av familjeband,  

Enligt det föreslagna 1 mom. kan sökanden, anknytningspersonen eller en annan anhörig höras muntligen. Med termen sökande avses alla sökande som på någon grund kan ansöka om uppehållstillstånd i Finland. Den omfattar till exempel personer som ansöker om uppehållstillstånd på grund av familjeband samt personer som ansöker om uppehållstillstånd för arbete, företagare och näringsutövare. Hörandets syfte är att utreda förutsättningarna för inresa eller beviljande av uppehållstillstånd.  

Det föreslagna 2 mom. gäller vem som ska verkställa hörandet samt att sökanden får höras via distansförbindelse. Enligt den gällande bestämmelsen får Migrationsverket eller en tjänsteman vid en finsk beskickning verkställa hörandet. Det föreslås att hörandet ska verkställas av Migrationsverket, en tjänsteman vid utrikesförvaltningen eller en person som står i arbetsavtalsförhållande till en finsk beskickning och som utses av chefen för beskickningen och har den skicklighet som krävs för uppdraget verkställer hörandet. 

Med en tjänsteman vid utrikesförvaltningen avses en tjänsteman som utrikesministeriet har stationerat vid beskickningen och som är i tjänsteförhållande till utrikesministeriet. Enligt regeringens proposition med förslag till lag om ändring av 26 och 27 § lagen om utrikesförvaltningen (RP 60/2002 rd, s. 6) kan det avtalas friare när det gäller den från stationeringslandet anställda personalens verksamhet vid beskickningen, eftersom denna personal inte åtnjuter diplomatisk särställning. Med en anställd vid en finsk beskickning som förordnas av chefen för beskickningen avses en person står i arbetsavtalsförhållande till beskickningen och som för beskickningschefen har framfört en utredning som visar att personen ifråga har den skicklighet som krävs för uppdraget. Utifrån den framförda utredningen bemyndigar chefen personen att sköta uppgifterna. Utredningen är ett intyg över att personen med godkänt betyg har genomgått utrikesministeriets kurs för uppgiften i fråga. Kursen är densamma som analogt de personer som är i tjänsteförhållande till utrikesministeriet genomgår innan uppgifterna i fråga inleds vid en beskickning. En säkerhetsutredning ska göras för varje person i anställningsförhållande, på motsvarande sätt som för tjänstemän. En person i anställningsförhållande som har utsetts av beskickningschefen ges följaktligen motsvarande utbildning och stöd för uppgiften som personer i tjänsteförhållande. Också övervakningen av hur uppgiften sköts verkställs på motsvarande sätt som för personer i tjänsteförhållande till beskickningen. Enligt 40 kap. 12 § 1 mom. i strafflagen ska bestämmelserna om tjänstemän även tillämpas på personer som sköter offentliga förtroendeuppdrag och på personer som utövar offentlig makt. På den person som står i arbetsavtalsförhållande till den finska beskickningen och som utsetts av chefen för beskickningen tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar då han eller hon verkställer hörandet. I momentet hänvisas också till skadeståndslagen som gäller skadeståndsansvar. 

I 2 mom. föreskrivs det dessutom att ett muntligt hörande får verkställas via distansförbindelse. Ett hörande på distans får ske i beskickningens, en extern tjänsteleverantörs eller en annan Schengenstats beskickningsutrymmen. Vid ett hörande i utrymmen som tillhör en aktör som sköter utlagda uppgifter bör det ses till att utrymmena är lämpliga och säkra för hörandet. Om det har avtalats om utläggning av uppgifter, har utrikesministeriet i det sammanhanget i enlighet med 69 e § i utlänningslagen sett till att den externa tjänsteleverantörens lokaler är lämpliga och säkra, också informationssäkra, samt att beskickningens uppgifter enligt 69 c § kan läggas ut till en extern tjänsteleverantör eller en annan Schengenstats beskickning. När man går in för en distansintervju ska lokalerna uttryckligen ha auditerats för detta av beskickningen eller Migrationsverket. Dessutom utövas tillsyn över lokalerna och verksamheten hos den aktör som sköter utlagda uppgifter, enligt vad som föreskrivs i den gällande 69 f §. Hörandet ska verkställas med anlitande av skyddad videokonferens så att den som hörs befinner sig i ett intervjurum i en finsk beskicknings, en extern tjänsteleverantörs eller en annan Schengenstats beskicknings lokaler och så att hörandet i Finland verkställs hos Migrationsverket.  

Före hörandet ska identiteten hos den som hörs kontrolleras, vilket enligt 69 c § 1 mom. 4 punkten får delegeras till en extern tjänsteleverantör. Vid hörandet får en tolk anlitas av sökanden själv eller via ett tolkningsföretag. Migrationsverket och en finsk beskickning ska när de använder en distansförbindelse säkerställa att identiteten för sökanden och eventuella andra personer som åtföljer sökanden samt eventuell tolk har kontrollerats, att utrymmet lämpar sig för hörandet samt att hörandet kan verkställas på ett språk som sökanden förstår och på ett informationssäkert sätt. I momentet föreskrivs det om metoder för att höra sökanden så att sökanden inte befinner sig i samma utrymme som intervjuaren. Vid hörandet ska tillräcklig sekretess alltid säkerställas. Det är väsentligt att säkerställa att trovärdigheten i sökandens berättelse kan bedömas på ett tillförlitligt sätt. Det utrymme där hörandet verkställs ska vara lämpligt för ändamålet och kunna användas på ett informationssäkert sätt. Det ska också föras protokoll över hörandet, protokollet ska läsas upp för den som hörts och som uttryckligen ska godkänna innehållet i protokollet. 

66 §. Utförande av DNA-analys. Det föreslås att 3 mom. ändras. Ändringen baseras på det som anförs om 64 § 2 mom. Provtagningen kan enligt förslaget övervakas och provgivarens identitet säkerställas inte endast av Migrationsverket eller en tjänsteman vid utrikesförvaltningen utan också av en person som står i arbetsavtalsförhållande till en finsk beskickning, som utses av chefen för beskickningen och som har visat upp en utredning över den skicklighet som krävs för uppdraget. Utredningen är ett intyg över att personen med godkänt betyg har genomgått utrikesministeriets kurs för uppgiften i fråga. Kursen är densamma som analogt de personer som är i tjänsteförhållande till utrikesministeriet genomgår innan uppgifterna i fråga inleds vid en beskickning. På motsvarande sätt ska den person som utsetts av chefen för den finska beskickningen vara personligen närvarande under hela provtagningen, så som i motsvarande fall även tjänstemannen vid Migrationsverket eller utrikesförvaltningen ska vara. Med en anställd vid en finsk beskickning som utses av chefen för beskickningen avses en person som chefen för beskickningen anser uppfylla de förutsättningar som krävs för uppdraget. Personen står i arbetsavtalsförhållande till beskickningen, och hör alltså till beskickningens personal. En säkerhetsutredning ska göras för varje sådan anställd, på motsvarande sätt som för tjänstemän i tjänsteförhållande. Anställda i arbetsavtalsförhållande ges motsvarande utbildning och stöd för uppgiften som personer i tjänsteförhållande, och också övervakningen av hur uppgiften sköts verkställs på motsvarande sätt. På den person som står i arbetsavtalsförhållande till den finska beskickningen och som utsetts av chefen för beskickningen tillämpas bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar då han eller hon utför det uppdrag som avses i paragrafen. I momentet hänvisas också till skadeståndslagen som gäller skadeståndsansvar. 

67 §.Migrationsverket som uppehållstillståndsmyndighet. Det föreslås att 5 mom. upphävs och överförs som 5 mom. till 83 §.  

69 b §.Överföring av en finsk beskicknings uppgifter som gäller uppehållstillstånd till en extern tjänsteleverantör eller en annan Schengenstats beskickning. Det föreslås att paragrafen ändras. Enligt det gällande 1 mom. ska inrikesministeriet höras innan utrikesministeriet avtalar om att överföra uppgifter som hör till en finsk beskickning. I och med en administrativ överföring av ärenden som gäller uppehållstillstånd för arbete och utbildning den 1 januari 2020 blev arbets- och näringsministeriet behörigt i ärenden som gäller uppehållstillstånd. I bestämmelsen ska därför den administrativa överföringen beaktas Det föreslås att utrikesministeriet ska höra såväl inrikesministeriet som arbets- och näringsministeriet när det avser att avtala om en utläggning av uppgifter.  

I den gällande bestämmelsen föreskrivs det om överföringens ordningsföljd. Enligt bestämmelsen ska det först utredas om det är möjligt att överföra uppgifterna till en annan Schengenstats beskickning. Först därefter är det tillåtet att överföra uppgifter till en extern tjänsteleverantör. Bestämmelserna i lagen om överföring av uppgifter som berör uppehållstillstånd trädde i kraft den 1 juni 2015 (RP 295/2014 rd och GrUU 62/2014 rd). Under de senaste dryga sju åren har inte en enda överföring av uppgifter till en annan Schengenstat skett, och det anses inte heller sannolikt bland annat till följd av den princip om ömsesidighet som är förknippad med det. Därför föreslås det att den obligatoriska ordningsföljden avskaffas i bestämmelsen. Det föreslås att utrikesministeriet efter prövning och utredning ska få besluta om överföring till endera. Eftersom en extern tjänsteleverantör i nuläget är den enda aktör till vilken uppgifter överförts, och detta också framöver är ett mer sannolikt alternativ än överföring till en annan Schengenstats beskickning, föreslås det att en extern tjänsteleverantör nämns först. De andra förutsättningarna för överföring föreslås vara oförändrade. Det innebär att en överföring till en extern tjänsteleverantör även framöver förutsätter en utredning av de särskilda omständigheterna eller de lokala förhållandena.  

69 e §. Villkor för utläggning av verksamhet.Till paragrafen fogas ett nytt 3 mom., varvid det gällande 3 mom. blir 4 mom. I det nya 3 mom. föreskrivs det om verkställandet av hörande via distansförbindelse enligt 64 § i en extern tjänsteleverantörs eller en annan Schengenstats utrymmen och om de omständigheter som då ska beaktas 

Verkställandet av ett muntligt hörande på distans förutsätter att den externa tjänsteleverantörens utrymmen eller den andra Schengenstatens beskickningsutrymmen kan säkerställas för att hörandet ska kunna verkställas korrekt och säkert, och till den delen är det som nämns i motiveringen till 64 § tillämpligt även här. I 69 e § i utlänningslagen föreskrivs det om krav på en juridisk person som är extern tjänsteleverantör. I 1 mom. ingår en förteckning med sex punkter som ska säkerställas.  

Verkställandet av ett muntligt hörande enligt 64 § via distansförbindelse i en extern tjänsteleverantörs eller en annan Schengenstats utrymmen förutsätter såväl att de omständigheter som föreskrivs i 1 och 2 mom. har säkerställts före hörandet som att det utrymme som används lämpar sig för hörandet och är säkert och att det enligt den nationella lagstiftningen i landet i fråga inte finns hinder för att utföra hörandet i den externa tjänsteleverantörens utrymmen. Med informationssäkerhet avses att metoden för genomförandet ska motsvara minimikraven i de nationella kriterier för informationssäkerheten (Katakri) som tillämpas inom inrikesministeriets förvaltningsområde, i vilka kraven på basnivå för behandling av sekretessbelagda uppgifter bestäms, och som såväl gäller hörandeutrymmen, använd utrustning som administrativa krav. Det innefattar bakgrundsutredningar om dem som deltar i verksamheten, övervakning av tjänsteleverantörerna samt behandling av avvikelser i informationssäkerheten och anmälningsförfaranden.  

70 §. Syftet med bestämmelserna i kapitlet. I paragrafen ingår samma bestämmelser som i den gällande 70 § i något ändrad form och med beaktande av bestämmelserna i kapitlet i vidare mening, och det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den bättre motsvarar paragrafens innehåll.  

71 §.Allmänna villkor för beviljande av uppehållstillstånd för arbete. Det föreslås att det i paragrafen föreskrivs om allmänna villkor för beviljande av uppehållstillstånd för arbete. Paragrafen är ny och gäller alla uppehållstillstånd som beviljas för arbete med stöd av 72, 73, 73 a, 74 och 75 §.  

Enligt 1 punkten krävs det att arbetsgivaren har uppfyllt och i fortsättningen förmår uppfylla sina förpliktelser som arbetsgivare och att de arbetsvillkor arbetsgivaren har avtalat om med sökanden stämmer överens med gällande bestämmelser och kollektivavtalet i fråga eller, om det inte finns något kollektivavtal som ska tillämpas, svarar mot den praxis som gäller arbetstagare som är verksamma i motsvarande uppgifter på arbetsmarknaden. Detta krav motsvarar den gällande 73 § 1 mom. 4 punkten och syftar till att synliggöra principen att utländska arbetstagare ska bemötas likadant som finländska arbetstagare. Den information om de centrala villkoren för arbetsförhållandet som ska fogas till en ansökan om uppehållstillstånd för arbete, och som grundar sig på denna punkt, utgör alltså sådana minimivillkor för anställningsförhållandet i fråga om vilka parterna inte får avtala om sämre villkor i arbetsavtalet. I nuläget föreskrivs det inte vilka utredningar arbetsgivaren och arbetstagaren ska lägga fram i fråga om andra uppehållstillstånd för arbete. I praktiken begär Migrationsverket dock likadana utredningar som arbets- och näringsbyrån begär i fråga om uppehållstillstånd för arbetstagare. Syftet med den nya 71 § är att klarlägga situationen och att föreskriva i lag om villkoren för beviljande av tillstånd. Det kan fastställas till exempel av fullgöranderapporten eller någon annan uppgift från myndigheternas informationsresurser att arbetsgivaren har uppfyllt och i fortsättningen förmår uppfylla sina förpliktelser som arbetsgivare. Skatteförvaltningens fullgöranderapport är det primära informationslagret att använda, men i 71 a och 71 b § hänvisas det rent allmänt till myndigheternas informationsresurser varvid också andra källor kan komma i fråga.  

Till den del det inte finns uppgifter att tillgå om arbetsgivaren ur någon myndighets informationsresurs, kan motsvarande uppgifter begäras av arbetsgivaren. Vad gäller föreningar kan till exempel föreningens verksamhetsplan, den senaste verksamhetsberättelsen, en utredning över föreningens tillgångar och varifrån föreningen får tillgångarna för sin verksamhet, föreningens undertecknade bokslut för den senaste räkenskapsperioden samt arbetspensions-, olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringsintyg inbegäras. I fråga om en personarbetsgivare kan till exempel de nämnda försäkringsintygen begäras samt uppgift huruvida kommunen betalar den anställdas lön, varvid utredningen kan utgöras av betalarens beslut om löneutbetalning. 

I 2 punkten föreskrivs det att arbetsgivaren ska säkerställa att arbetstagaren har den kompetens, de tillstånd och det hälsotillstånd arbetet kräver. Normalt hör det till arbetsgivaren att bedöma en utländsk arbetstagares yrkeskunskap, utbildning och arbetserfarenhet. I vissa uppgifter, till exempel inom hälso- och sjukvården, utbildningen, gruvindustrin och transportbranschen, föreskrivs det ofta om särskilda krav på arbetstagarnas kompetens, utbildning, språkkunskaper eller hälsotillstånd. En utgångspunkt är att arbetsgivaren känner till när sådana krav blir aktuella för det arbete man söker arbetstagare till. Arbetsgivaren ska känna till motsvarande nya krav, om en arbetstagare går vidare i karriären till nya uppgifter med nya krav. Inga utredningar behöver dock bifogas till ansökan om uppehållstillstånd. För att det ska vara möjligt att klarlägga att arbetsgivaren har noterat och uppfyllt denna förpliktelse, bör arbetsgivaren bekräfta detta genom en anteckning på det relevanta stället i det elektroniska ärendehanteringssystemet eller uttrycka saken i samband med ansökan till pappers. I de föreslagna 71 a och 71 b § föreskrivs det att den information som här avses ska lämnas tillståndsmyndigheten om det framkommer grunder för detta, vilket i praktiken innebär att arbetsgivaren eller arbetstagaren ska ha tillgång till informationen och vid behov lätt kunna lämna den.  

I 3 punkten föreskrivs det om krav på försörjning. När uppehållstillstånd beviljas för arbete ska arbetet ge sökanden tillräcklig försörjning. Försörjningen ska tryggas med vederlaget för förvärvsarbetet. Försörjningen ska kalkylmässigt tryggas under varje månad som arbetstagarens uppehållstillstånd är i kraft. Vid heltidsarbete ska kravet på försörjning anses uppfyllt om lönen åtminstone motsvarar det kollektivavtal som tillämpas. Om inget kollektivavtal tillämpas, uppfylls kravet på försörjning om lönen motsvarar lönenivån för likadana uppgifter. Om lönen inom branschen i fråga inte kan fastställas utifrån dessa kriterier ska den på det sätt som avses i lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002) vara så stor att arbetsvillkoret uppfylls. Vid bedömningen av tillräcklig försörjning vid deltidsarbete anses på motsvarande sätt den nedre gränsen vara att arbetet under uppehållstillståndets giltighetstid uppfyller arbetsvillkoret enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa. 

Enligt 4 punkten är ett krav för alla uppehållstillstånd som beviljas för arbete också att såväl arbetstagaren som arbetsgivaren uppfyller informationsskyldigheten enligt 71 a och 71 b §. I 71 a och 71 b § i lagen föreskrivs ytterligare att arbets- och näringsbyråerna och Migrationsverket av arbetsgivaren och arbetstagaren kan begära närmare och för avgörandet av ansökan nödvändiga uppgifter vid bedömningen av hur förutsättningarna enligt 71 § och där framför allt punkt 1 uppfylls. 

I 5 punkten föreskrivs det att arbetsgivaren och arbetstagaren ska uppfylla de allmänna villkoren för beviljande av uppehållstillstånd som föreskrivs i 36 §.  

Beträffande tillämpningen av associationsavtalet mellan Turkiet och Europeiska ekonomiska gemenskapen och associeringsrådets beslut nr 1/80 på turkiska medborgares fortsatta uppehållstillstånd för arbete, se specialmotiveringen för 72 a § till den del det inte är fråga om ärenden som gäller uppehållstillstånd för arbetstagare eller tillgångsprövning. 

71 a §.Arbetstagarens informationsskyldighet. I paragrafen föreskrivs det vilken information arbetstagaren ska foga till en ansökan om uppehållstillstånd på grund av arbete. I likhet med 71 § gäller också denna paragraf alla ansökningar på grund av arbete.  

Enligt 1 mom. 1 punkten ska sökanden lämna information om vilken arbetsgivare ansökan gäller. Det är nödvändigt att uppge arbetsgivaren och dennes kontaktuppgifter för att arbetsgivaren utifrån dessa uppgifter ska kunna ges en länk till det digitala system där arbetsgivaren ska uppfylla sin informationsskyldighet.  

I 1 mom. 2 punkten föreskrivs det om vilken information om de centrala villkoren för anställningsförhållandet sökanden ska uppge i ansökan. Begreppet de centrala villkoren för anställningsförhållandet’ hänvisar till 2 kap. 4 § i arbetsavtalslagen (55/2001). Enligt underpunkt a ska arbetstagaren i ansökan uppge information om de huvudsakliga arbetsuppgifterna. Enligt underpunkt b ska arbetstagaren uppge grunderna för hur lön och annat vederlag bestäms samt löneutbetalningsperioden. Motsvarande information avses i 2 kap. 4 § 2 mom. 8 punkten i arbetsavtalslagen. Arbetstagaren ska alltså uppge lönens belopp och vad lönen består av, det vill säga om lönen till exempel innefattar naturaförmåner. Dessutom ska arbetstagaren uppge om det är fråga om månadslön eller timlön samt löneutbetalningsperioden, det vill säga om lönen till exempel betalas månatligen eller varannan vecka. Med hjälp av den informationen säkerställs det att arbetstagaren är medveten om vilken lön som ska betalas ut och att den är i enlighet med kollektivavtalet eller annars tillräcklig. Enligt underpunkt c ska arbetstagaren dessutom uppge information om arbetstiden. Den informationen behövs för att det ska kunna säkerställas att arbetstagaren känner till sin arbetstid och om det är fråga om arbete på deltid eller heltid.  

I 2 mom. föreskrivs det under vilka förutsättningar också annan information får begäras av arbetstagaren än de utredningar som föreskrivs i 1 mom. och som är nödvändiga för avgörandet av ansökan. Sådana nödvändiga uppgifter kan vara till exempel närmare uppgifter om anställningsförhållandet, såsom de villkor i arbetet som anges i 2 kap. 4 § i arbetsavtalslagen, till exempel prövotid, hur semestern bestäms och uppsägningstiden eller grunden för bestämmande av den, och när det gäller andra uppgifter får till exempel uppgifter om yrkeskompetens och hälsotillstånd begäras. Sådan information får begäras om det finns grundat skäl att misstänka att arbetstagaren inte har iakttagit kraven enligt 71 § 2–5 punkten eller att arbetstagarens avsikt är att kringgå bestämmelserna om inresa eller vistelse i landet på det sätt som anges i 36 §. Sökanden kan åläggas att ange uppgifterna antingen direkt i samband med ansökan, om skäl för det redan i det skedet kan observeras, eller genom en separat begäran vid behandlingen av ärendet. Om ansökan görs i e-tjänsten, kan kravet på tilläggsuppgifter också grunda sig på automatiserat skapade regler som inverkar på vilka bilagor som krävs av sökanden. Uppgifterna begärs av arbetstagaren om de inte kan fås ur någon annan myndighets informationsresurs. 

Som ett grundat skäl att misstänka att tröskeln enligt 2 mom. överskrids betraktas till exempel det att den information om arbetsvillkoren som sökanden och arbetsgivaren uppger inte stämmer överens. Om informationen skiljer sig betydligt, kan ansökan utredas närmare. Det kan också ske om det till exempel vid tillsynen över arbetarskyddet eller annars inom ett yrke eller en bransch har identifierats större risker för att arbetstagare utnyttjas i anställningsförhållandet eller rent av risker som tyder på människohandel. Om det framgår av sökandens ansökningshistoria att sökanden tidigare har ansökt om uppehållstillstånd som offer för människohandel eller har sökt till systemet för hjälp för offer för människohandel eller har ansökt om intyg över rätt att arbeta med stöd av föreslagna 81 a § 5 mom., som motsvarar gällande 67 § 5 mom. som sådan, kan ansökan utredas närmare. Ansökan ska också utredas närmare om det av arbetsgivarregistret eller andra register framgår något som fäster uppmärksamheten vid den ansvariga personen i företaget, företagets tidigare klandervärda verksamhet, eventuell risk för utnyttjande av utländsk arbetskraft eller människohandel eller att arbetsgivaren eventuellt har kringgått bestämmelserna om inresa.  

Ansökan kan också utredas närmare till exempel om ett ärende som gäller avvisning eller återkallande av tillstånd är anhängigt för sökanden, om sökanden tidigare fått ett negativt beslut på grund av kringgående av bestämmelserna om inresa eller om det finns en så kallad registerträff på sökanden. Med registerträff avses information i ett myndighetsregister, till exempel rättsregistercentralens och polisens register av vilka framgår uppgifter om brott, registret över inresa och gränsövergångar av vilket bland annat framgår inreseförbud för Schengenområdet, befolkningsdatasystemet av vilket bland annat framgår information om namn, adress och boende, och KOSKI-systemet som innehåller information om avlagda examina. I fråga om sökande som ansöker om uppehållstillstånd i Finland och är medborgare i länder med visumtvång utreds det med hjälp av GBV- och VISA-registren om inresan är laglig och hur visumet ska tillämpas.  

Ansökan kan också utredas närmare om det framgår av sökandens tidigare ansökningshistoria att sökanden eller arbetsgivaren har kringgått bestämmelserna om tillgångsprövning, att sökanden har bytt grund för ansökan genast efter ett tidigare negativt beslut eller att sökanden saknar klar uppfattning om vilket arbete ansökan gäller, vilket arbete han eller hon kommer att utföra eller under vilka arbetsvillkor. 

Ansökan kan också utredas närmare om det finns orsak att betvivla sökandens identitet eller äktheten hos de dokument som påvisar sökandens identitet, eller ett eventuellt biträdes roll i ärendet. Också anlitande av förmedlare vid rekrytering av arbetstagare kan vara ett skäl att utreda ansökan närmare. 

Den utredningströskel som avses i momentet överskrids också om det vid tillståndsprövningen för fortsatt uppehållstillstånd framkommer att sökanden har lyft förmåner i strid med 39 § 3 mom. om försörjningsvillkoret. Ansökan kan också utredas närmare om det finns skäl att misstänka att sökanden under ett tidigare tillstånds giltighetstid har arbetat i strid med den rätt tillståndet gav.  

Som konstateras i specialmotiveringen till 36 §, utgör tillståndsprövningen en helhetsprövning. För helhetsprövningen är det väsentligt om det vid en närmare utredning av ansökan har framkommit så vägande omständigheter att de innebär att ansökan ska förkastas. I vissa situationer kan det ligga i sökandens intresse att ansökan förkastas, om det förhindrar att sökanden eventuellt blir offer för utnyttjande i anställningsförhållandet eller rent av för människohandel.  

Primärt ska arbetsgivaren bedöma sin arbetstagares yrkesmässiga kompetens för den uppgift för vilken arbetstagaren anställts, också i yrken som kräver legitimering eller hälsointyg. Det föreslås att sådana intyg ska begäras av arbetstagaren endast när det finns grundat skäl att misstänka att arbetstagaren saknar kompetens eller det intyg över hälsotillståndet som krävs.  

71 b §.Arbetsgivarens informationsskyldighet. I paragrafen föreskrivs det om vilken information en arbetsgivare ska foga till ansökan när en arbetstagare ansöker om uppehållstillstånd för arbete i arbetsgivarens tjänst.  

Enligt 1 mom. 1 punkten ska arbetsgivaren till ansökan foga motsvarande information som arbetstagaren enligt 71 a § 1 mom. 2 punkten ska uppge. Det inkluderar information om arbetstagarens huvudsakliga arbetsuppgifter, grunderna för hur lön och annat vederlag bestäms samt löneutbetalningsperioden och arbetstiden. Arbetsgivaren ska uppge samma information som arbetstagaren, så att den information de uppger vid behov kan jämföras sinsemellan och det kan säkerställas att arbetstagaren och arbetsgivaren har samma uppfattning om vilka villkor för arbetet det avtalats om. Informationen om arbetsuppgifterna behövs för att bestämma yrkesbranschen. Arbetsgivarens information om lönen behövs för sin del för bedömningen av om arbetsgivaren betalar kollektivavtalsenlig eller annars tillräcklig lön till sin arbetstagare, och om arbetsgivaren alltså iakttar 71 § 1 och 3 punkten så att arbetstagarens försörjning är tryggad. Informationen om arbetstiden behövs särskilt med tanke på säkerställd försörjningen. Om arbetet är heltid, bör det bedömas om minimigränsen för försörjning överskrids genom det regelbundna minsta antal timmar som uppges. 

Enligt 2 punkten ska arbetsgivaren uppge information om det kollektivavtal som ska tillämpas på arbetet. Den informationen behövs för att det ska kunna säkerställas att arbetsgivaren känner till vilket kollektivavtal som tillämpas i branschen och för att det ska kunna säkerställas att arbetsgivaren iakttar 71 § 1 punkten. Om inget kollektivavtal tillämpas i den bransch för vilken tillståndet söks, ska arbetsgivaren uppge det.  

Enligt 3 punkten ska arbetsgivaren uppge den plats där arbetet utförs eller, om arbetstagaren inte har någon huvudsaklig permanent plats där arbetet utförs, de principer enligt vilka arbetstagaren arbetar på olika arbetsställen. I fråga om uppehållstillstånd för arbetstagare är den informationen nödvändig, eftersom bedömningen enligt 72 a § 1 mom. 1 och 2 punkten, alltså tillgångsprövningen, sker utifrån regionala riktlinjer. Dessutom behövs informationen för alla tillstånds del för statistiken.  

Enligt 4 punkten ska arbetsgivaren till ansökan foga information om den tidpunkt då arbetet inleds och den tidpunkt då ett tidsbegränsat arbetsavtal upphör. Den informationen behövs för att bestämma när tillståndet ska träda i kraft och dess giltighetstid. I fråga om ett arbetsavtal som är i kraft tillsvidare finns ingen dag när det upphör, men den tidpunkt då arbetet inleds ska uppges. 

Enligt 5 punkten ska arbetsgivaren till ansökan ytterligare foga information om den bransch inom vilken arbetet utförs. Detta behövs för att arbets- och näringsbyråerna i arbetstagarens ansökan om uppehållstillstånd ska kunna fastställa branschen och bedöma tillgången på arbetskraft inom den branschen och för att få en bättre och mera täckande bild av för vilka arbeten utlänningar kommer till Finland på uppehållstillstånd för arbete. För att fastställa branschen ska Statistikcentralens ISCO-yrkesklassificering eller någon annan klassificeringsstandard användas. 

Enligt 6 punkten ska arbetsgivaren försäkra att den har uppfyllt och i fortsättningen förmår uppfylla sina förpliktelser som arbetsgivare och att arbetsvillkoren stämmer överens med gällande bestämmelser och kollektivavtalet i fråga eller, om det inte finns något kollektivavtal som ska tillämpas, svarar mot den praxis som gäller arbetstagare som är verksamma i motsvarande uppgifter på arbetsmarknaden. Bestämmelsen motsvarar gällande 72 § 1 mom. 2 punkten och genomförs genom en hänvisning till 71 § 1 punkten i förslaget. Avsikten är att arbetsgivaren ska känna till innehållet i det kollektivavtal som ska tillämpas. Bestämmelsen har också kopplingar till beslut om vägran enligt 187 § och till utlänningsförseelse som arbetsgivare enligt 186 § 1 mom. 2 punkten. 

I 2 mom. föreskrivs det att arbetsgivaren ytterligare kan åläggas att lämna den information som avses i 1 mom. 6 punkten, om Migrationsverket eller arbets- och näringsbyrån inte får uppgifterna ur någon annan myndighets informationsresurs. Uppgifter om arbetsgivaren och hur arbetsgivarförpliktelserna har skötts ska i första hand tas ur någon annan myndighets informationsresurs, såsom till exempel fullgöranderapporten och inkomstregistret. Om uppgifter inte fås, eller fås bara delvis, kan arbetsgivaren åläggas att lämna de uppgifter som saknas. Uppgifter i enlighet med 1 mom. 6 punkten som kan kontrolleras ur fullgöranderapporten är till exempel uppgifter om arbetsgivarens skatteskuld och lagstadgade försäkringar. Regleringen syftar till att beslutsfattandet för varje arbetsgivare på detta sätt ska ske utifrån likvärdiga uppgifter. Det faktum att det inte framgår några uppgifter om arbetsgivaren till exempel av fullgöranderapporten kan inte innebära att ansökan för den arbetsgivarens del avgörs utifrån mindre information jämfört med andra arbetsgivare. Då kan de saknade uppgifterna begäras av arbetsgivaren. Begäran kan ske med hjälp av en automation eller genom en separat till arbetsgivaren sänd begäran om tilläggsutredning. 

I 2 mom. föreskrivs det på motsvarande sätt som i 71 a § 2 mom. om arbetstagare att arbetsgivaren kan åläggas att lämna andra för avgörandet av ansökan nödvändiga tilläggsuppgifter, om det finns grundat skäl att misstänka att arbetsgivaren inte har iakttagit kraven enligt 71 § eller att sökandens eller arbetsgivarens avsikt är att kringgå bestämmelserna om inresa eller vistelse i landet. Tecken på sådana misstankar och situationer beskrivs närmare ovan i motiveringarna till 71 a § 2 mom.  

Enligt 3 mom. ska arbetsgivaren lämna den information som avses ovan i 1 och 2 mom. elektroniskt med anlitande av Migrationsverkets elektroniska ärendehanteringssystem. Om det inte är möjligt, får informationen också lämnas i pappersform. Liksom i fråga om arbetstagare ovan i 60 § 3 mom. behöver arbetsgivaren inte särskilt motivera varför ansökan lämnas in i pappersform, och avsikten är inte att Migrationsverket ska undersöka om det har varit möjligt för sökanden att lämna in ansökan elektroniskt.  

72 §. Uppehållstillstånd för arbetstagare. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om beviljande av uppehållstillstånd för arbetstagare. En förutsättning för beviljande är, liksom enligt gällande bestämmelser, att arbets- och näringsbyrån har fattat ett positivt delbeslut. Dessutom ska de allmänna villkoren för beviljande av tillstånd enligt 71 § uppfyllas.  

72 a §.Arbets- och näringsbyråns delbeslut på ansökan om uppehållstillstånd för arbetstagare. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om arbets- och näringsbyråns delbeslutsprövning samt om tillgångsprövning, om när sådan inte ska utföras, om delbeslutets innehåll och om behöriga arbets- och näringsbyråer.  

I 1 mom. föreskrivs det om delbeslutsprövningens innehåll. I 1 och 2 punkten föreskrivs det om tillgångsprövning och om hur regionala riktlinjer ska beaktas vid prövningen. Enligt 1 punkten ska arbets- och näringsbyrån utreda möjligheten att med beaktande av de riktlinjer som avses i 72 b § inom rimlig tid få sådan arbetskraft som lämpar sig för det aktuella arbetet och som står till förfogande på arbetsmarknaden. Enligt 2 punkten ska byrån se till att beviljande av uppehållstillstånd för arbetstagare inte hindrar en person som avses i 1 punkten att få arbete. En bedömning av tillgången till arbetskraft per yrke och bransch på den regionala arbetsmarknaden ska ingå i närings-, trafik- och miljöbyråns regionala riktlinjer. Med en rimlig tid för att utreda tillgången avses två veckor, vilket i praktiken är den tid en arbetsplatsannons ska vara offentligt anslagen.  

Vid bedömningen av vilka personer som är tillgängliga på arbetsmarknaden ska arbets- och näringsbyrån beakta EU-och EES-medborgare i den utsträckning som anges i närings-, trafik- och miljöcentralens riktlinjer. Arbets- och näringsbyrån ska också beakta andra än EU- och EES-medborgare som vistas i Finland och som inte har något lagligt hinder för att söka det aktuella arbetet. Såväl bedömningen av tillgång till arbetskraft som bedömningen av huruvida beviljandet av uppehållstillstånd för arbetstagare hindrar att en person som avses i bestämmelsen får arbete ska baseras på så verifierbar och sanningsenlig information som möjligt. Bedömningen kan exempelvis baseras på arbetsgivarens utredning om rekryteringen. 

Enligt 3 punkten ska arbets- och näringsbyrån säkerställa att de utredningar som fogats till ansökan stämmer överens med vad som föreskrivs i 71 § 1 och 2 punkten. 

Vid tillämpning på turkiska medborgare av punkterna 1–3 i momentet bör i fråga om deras ansökningar om fortsatt uppehållstillstånd associationsavtalet mellan Turkiet och Europeiska ekonomiska gemenskapen och associeringsrådets beslut nr 1/80 beaktas. Avtalet och beslutet är i kraft som sådana och direkt tillämpliga nationellt. De ska alltså beaktas i prövningen av uppehållstillstånd för arbetstagare. I praktiken innebär det eventuellt något annorlunda riktlinjer för turkiska medborgare som ansöker om uppehållstillstånd för arbetstagare än för andra tredjelandsmedborgare med annat medborgarskap. I praktiken torde associationsavtalets inverkan på arbetstillståndsprövningen vara liten, men i enstaka fall måste det ses över huruvida associationsavtalet tillämpas och hur det tillämpas. 

Enligt artikel 6.1 i beslut nr 1/80 har en turkisk arbetstagare 

rätt att efter ett års anställning få sitt arbetstillstånd förnyat hos samma arbetsgivare, om han har anställning (artikel 6.1 första strecksatsen), 

rätt att efter tre års anställning, med förbehåll för den företrädesrätt som tillkommer arbetstagare från gemenskapens medlemsstater, i denna medlemsstat inom samma yrke anta ett erbjudande om anställning från valfri arbetsgivare (artikel 6.1 andra strecksatsen), och  

rätt att efter fyra års lagligt arbete i denna medlemsstat utöva valfri avlönad verksamhet (artikel 6.1 tredje strecksatsen). 

Turkiska medborgare ska uppfylla tre kriterier för att kunna åberopa rättigheter som grundar sig på artikel 6. Kriterierna är att den turkiska medborgaren  

1) är en arbetstagare med ett verkligt och faktiskt arbete som inte får vara sekundärt eller supplementärt och arbetstagaren under en viss tidsperiod ska utföra prestationer mot vederlag för någon annan under dennes ledning,  

2) omfattas av den lagliga arbetsmarknaden, har iakttagit lagar och administrativa bestämmelser om inresa och arbete och har rätt arbeta inom området, och  

3) arbetet är reguljärt och etablerat och den turkiska medborgaren har en säker ställning på arbetsmarknaden med befintlig och obestridlig uppehållsrätt. 

Associeringsavtalet gäller inte arbetsgivarens skyldigheter så arbetsgivaren ska uppfylla de lagstadgade kriterierna. I fråga om försörjning tillämpas inte försörjningskriteriet, om associeringsavtalet tillämpas. Om den turkiska medborgaren får ett litet vederlag eller tyr sig till statligt stöd har ingen betydelse. Kriteriet tillämpas, om den sökandes föregående tillstånd är ett annat än uppehållstillstånd för arbetstagare eller om denne byter bransch. Om det föregående tillståndet är ett uppehållstillstånd för arbetstagare och arbetsgivaren är densamma ska den försäkrades försörjning dock uppfyllas. 

Enligt 4 punkten ska arbets- och näringsbyrån säkerställa att utlänningens försörjning är tryggad i enlighet med 71 § 3 punkten. Försörjningen ska kalkylmässigt tryggas under varje månad som arbetstagarens uppehållstillstånd är i kraft. 

I 2 mom. föreskrivs det om undantag från tillgångsprövningen. I bestämmelsen förenas de gällande 83 § 3 och 4 mom. Eftersom det första uppehållstillståndet för arbetstagare i regel beviljas för ett år, innebär 83 § 4 mom. att utlänningen i praktiken inte kunnat byta bransch eftersom det förutsätts att utlänningen har arbetat med stöd av uppehållstillstånd för arbetstagare i minst ett år. I regel söks det första uppehållstillståndet utomlands, vilket i praktiken innebär att inresan sker och arbetet inleds senare än den dag uppehållstillståndet beviljas och att utlänningen i praktiken inte har möjlighet att uppfylla kravet på ett års arbete. Därför föreslås det att kravet på arbete förkortas till nio månader, vilket ska anses vara en tillräcklig tid för att visa att utlänningen har utfört det arbete uppehållstillståndet beviljats för. Efter att ha arbetat i nio månader kan en utlänning beviljas uppehållstillstånd för arbetstagare för en annan bransch utan tillgångsprövning. Med det syftet kan ett nytt uppehållstillstånd inte beviljas innan arbetet faktiskt har räckt minst nio månader. 

I 3 mom. föreskrivs det om ett positivt delbesluts innehåll. I delbeslutet ska det anges för vilken tid uppehållstillstånd för arbetstagare kan beviljas, och giltighetstiden i beslutet om uppehållstillstånd får inte avvika från det. Där ska det också anges om arbetet är tidsbegränsat (B) eller kontinuerligt (A). Arbetet ska betraktas som tidsbegränsat om det är fråga om ett uppdrag av engångsnatur som varar högst två år. Annat arbete ska betraktas som kontinuerligt. Arbets- och näringsbyråns bedömning gäller uttryckligen huruvida arbetet - inte anställningsförhållandet - är tidsbegränsat eller kontinuerligt. I arbets- och näringsbyråns delbeslut ska det också anges om uppehållstillståndet för arbetstagare ska berättiga till anställning inom en bransch eller flera. 

I 4 mom. bemyndigas arbets- och näringsministeriet att genom förordning ange de arbets- och näringsbyråer som är behöriga att fatta delbeslut på ansökan om uppehållstillstånd för arbetstagare. Bestämmelsen motsvarar 85 § i den gällande lagen. Den gällande förordningen är arbets- och näringsministeriets förordning om de arbets- och näringsbyråer som är behöriga för uppgifter som föreskrivs med stöd av utlänningslagen (835/2017), utfärdad den 27 november 2017. 

72 b §. Regionala riktlinjer för anlitandet av utländsk arbetskraft.I paragraferna föreskrivs det om regionala riktlinjer som tillämpas för att beskriva tillgången till arbetskraft på den regionala arbetsmarknaden inom en närings-, trafik- och miljöcentrals område. 

Tillgången till arbetskraft inom olika yrken och branscher varierar enligt den regionala och lokala arbetsmarknadens struktur och situation. De regionala riktlinjernas syfte är att stödja tillgången till arbetskraft på närings-, trafik- och miljöcentralens område med beaktande av den regionala arbetsmarknadens särdrag. I riktlinjerna ges en samlad beskrivning av arbetsmarknadsläget och bedöms tillgången till arbetskraft. De regionala riktlinjerna har samband med beviljandet av uppehållstillstånd för arbetstagare och bedömningen av tillgång till arbetskraft, och i dem anges det inom vilka yrkesbranscher på yrkesklassnivå tillgången till arbetskraft har försvagats.  

De arbets- och näringsbyråer som centralt behandlar ansökningar om uppehållstillstånd för arbetstagare behöver till stöd för bedömningen av tillgången till arbetskraft uppdaterade regionala riktlinjer för de regioner där arbetet utförs. Därför ska det för varje närings-, trafik- och miljöcentrals område finnas uppdaterade riktlinjer som uppdateras regelbundet, minst en gång i halvåret. Arbetsmarknadsparterna deltar i utarbetandet av regionala riktlinjer.  

Samarbete med parterna på arbetsmarknaden behövs för att upprätthålla en nära kontakt med arbetsmarknaden i fråga om uppehållstillstånd för arbetstagare samt förutsägbarhet och enhetlighet i tillståndsbesluten, och för att normalisera ställningen för och anlitandet av utländsk arbetskraft. 

I paragrafen föreslås inte längre någon bestämmelse om riksomfattande riktlinjer för anlitandet av arbetskraft. Statsrådets beslut om riksomfattande riktlinjer för de allmänna villkoren beträffande anlitandet av utländsk arbetskraft fattades den 11 oktober 2012. Beslutet bör upphävas när de bestämmelser som föreslås i denna proposition träder i kraft.  

73 §. Uppehållstillstånd för specialsakkunnig. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om ett särskilt uppehållstillstånd som beviljas specialsakkunniga, vilket betonar detta uppehållstillstånds betydelse i systemet med uppehållstillstånd och för att locka högutbildade sakkunniga till Finland. En specialsakkunnig har sådant specialkunnande som har skaffats genom utbildning eller på något annat sätt och som en arbetsgivare värderar på ett sätt som syns i den specialsakkunnigas lön.  

Enligt 1 mom. förutsätter beviljandet av uppehållstillstånd att villkoren enligt 71 § uppfylls. Dessutom förutsätter det att utlänningen utför sakkunniguppgifter som kräver specialsakkunnande. Uppgifternas kravnivå påvisas av lönen, för vilken det ställs upp en miniminivå i fråga om bruttolön. Upp till den nivån får lönen alltså inte bestå av beskattningsvärde för naturaförmåner eller andra förmåner. Lönenivån ställs upp på samma sätt som för EU-blåkort, men på en lägre nivå för att detta nationella uppehållstillstånd fortsättningsvis ska kunna tillämpas i fråga om inresa för sakkunniga. Lönen ska vara minst lika stor som den genomsnittliga bruttolönen för löntagare. Nivån varierar alltså från år till år med den genomsnittliga bruttolönen för löntagare. Utgångspunkten är att det vid ansökan inte krävs att information om utbildning, utan den ska uppges om Migrationsverket kräver det med stöd av 71 a § 2 mom. eller 71 b § 2 mom. Utgångspunkten är att en specialsakkunnig har avlagt en högskoleexamen som det kan begäras uppgifter om i ansökningsblanketten. Eftersom det i synnerhet i IT-branschen är typiskt att specialkompetensen inhämtas vid sidan av arbetet eller genom andra aktiviteter, kan den också påvisas på annat sätt.  

I 2 mom. föreskrivs det för tydlighetens skull att ingen prövning av uppehållstillstånd för arbetstagare enligt 72, 72 a och 72 b § tillämpas i fråga om detta slags uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd för specialsakkunnig beviljas uteslutande enligt Migrationsverkets prövning.  

73 a §. EU-blåkort. I 1 mom. föreskrivs ingår den gällande 81 § som sådan. Europaparlamentet och rådet har den 20 oktober 2021 antagit direktiv (EU) 2021/1883 om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning och om upphävande av rådets direktiv 2009/50/EG. Direktivet ska sättas i kraft nationellt senast den 18 november 2023. 

Enligt 2 mom. tillämpas inte förfarandet med uppehållstillstånd för arbetstagare på beviljandet av EU-blåkort.  

73 b §. Återkomst till och vistelse i landet för innehavare av EU-blåkort och deras familjemedlemmar som flyttat till en annan medlemsstat. I bestämmelsen ingår den gällande 81 b § som sådan. 

74 §. Annat uppehållstillstånd för förvärvsarbete eller näringsutövning. Paragrafen motsvarar i huvudsak den gällande 77 §, och det föreslås också att paragrafens rubrik ändras. Det inledande stycket förtydligas så att uppehållstillstånd med stöd av bestämmelsen får beviljas för förvärvsarbete, men också för näringsutövning. Det motsvarar tillämpningen av den gällande bestämmelsen, men också internationella förpliktelser eftersom många av de internationella handelsfördrag som binder Finland också omfattar självständiga yrkesutövare, vilket i finsk kontext avser enskilda näringsidkare. Bestämmelser om rätten att inleda näringsutövning samt rättens varaktighet finns i 81 d § och i specialmotiveringen för den paragrafen berättas också närmare om lagen angående rättighet att idka näring (122/1919) och innehållet i lagen. Den som är verksam som företagare ska dock i första hand söka uppehållstillstånd för företagare enligt 79 §. 

Punkterna i 1 mom. grupperas på nytt så att punkt 1–7 utgör bestämmelser om beviljande av tillstånd utan tillgångsprövning som följer av Finlands internationella förpliktelser. Punkterna 1–3 och 11 rör tidsbegränsade förutsättningar, vilket bestämmer den längsta möjliga giltighetstiden för uppehållstillstånd som beviljas med stöd av denna bestämmelse.  

Enligt 1 punkten kan tillstånd beviljas en utlänning som utför ett arbete som ingår i ett leveransavtal om enskilda maskiner, anordningar, produktionslinjer eller expertsystem som importerats till Finland eller som ska exporteras till utlandet, om arbetet pågår högst sex månader. Bestämmelsen motsvarar den gällande 77 § 1 mom. 10 punkten och baseras på GATS och EU:s frihandelsavtal. 

Enligt 2 punkten kan tillstånd beviljas en utlänning som undersöker marknaden, förbereder ett företags etablering i Finland, förhandlar om beställningar, skaffar beställningar eller övervakar hur beställningar verkställs eller sköter andra motsvarande uppgifter, om inte utlänningens arbets- eller uppdragsgivare har verksamhetsställe i Finland och om arbetet pågår högst ett år. Bestämmelsen motsvarar den gällande 77 § 1 mom. 7 punkten och baseras på EU:s handelsavtal, av vilka det senaste är handelsavtalet mellan EU och Storbritannien. 

Enligt 3 punkten kan tillstånd beviljas en utlänning som arbetar som konsult om arbetet pågår högst ett år. Bestämmelsen motsvarar den gällande 77 § 1 mom. 9 punkten och baseras på EU:s handelsavtal, av vilka det senaste är handelsavtalet mellan EU och Storbritannien. 

Enligt 4 punkten kan tillstånd beviljas en utlänning som sköter ledningsuppgifter på högsta nivå eller mellannivå i ett företag. Bestämmelsen motsvarar den gällande 77 § 1 mom. 1 punkten, med den skillnaden att det föreskrivs om specialsakkunniga i en särskild paragraf. Bestämmelsen baseras på GATS och EU:s frihandelsavtal. Företagets storlek vara sådan att olika ledningsnivåer kan särskiljas för att arbetet ska kunna betraktas som ledningsuppgifter på högsta nivå eller mellannivå. Utöver företagets storlek har också ledningsuppgifterna i företaget betydelse. Ledningsuppgifter är till exempel planering, koordinering och ledning av företagets verksamhet samt beslutsfattande om investeringar och arbetssätt. Vanligen ansvarar ledningen också för utvecklingen av företagets personal, teknik och resultat. Ledningsuppgifterna varierar med företagets bransch och storlek, men ju mer rutinartade och presterande uppgifter som ingår, desto mer sannolikt är det att de kräver uppehållstillstånd för arbetstagare. 

Med stöd av 5 punkten beviljas uppehållstillstånd en utlänning som arbetar i en internationell organisation eller utför uppgifter som hänför sig till mellanstatligt officiellt samarbete. Bestämmelsen motsvarar 77 § 1 mom. 5 punkten i den gällande lagen. Enligt 1 § ä lagens syfte också att beakta internationella fördrag som är förpliktande för Finland, vilket beaktas på detta sätt. Det föreslås inte längre att det i punkten ska föreskrivas om beviljande av uppehållstillstånd för arbete som ingår i medborgarorganisationers utbytesprogram, eftersom det föreskrivs om det i lagen om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse på grund av forskning, studier, praktik och volontärarbete (719/2018). 

Med stöd av 6 punkten beviljas uppehållstillstånd en utlänning som är yrkesmässigt verksam inom masskommunikation, om inte utlänningens arbets- eller uppdragsgivare har verksamhetsställe i Finland. Enligt artikel 19 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har var och en rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet; denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser. Enligt artikel 19.2 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter har var och en rätt till yttrandefrihet; i denna rätt ingår frihet att oberoende av territoriella gränser söka, ta emot och sprida uppgifter och idéer av alla slag, i tal, i skrift och i tryck, i konstnärlig form eller genom annat valfritt uttrycksmedel. 

En utlänning som avses i 7 punkten utför arbete som ingår i en mellanstatlig överenskommelse. Om uppehållstillstånd inte kan utfärdas med stöd av 5 punkten, kan det utfärdas med stöd av denna punkt 7. 

I 8–11 punkten föreskrivs det om branscher inom vilka undantag från tillgångsprövningen görs antingen därför att det är fråga om en persons specialkunnande som innebär att tillgångsprövningen inte är ändamålsenlig, eller av skäl som har att göra med branschen.  

Enligt 8 punkten kan tillstånd beviljas en utlänning som är idrottare, tränare eller idrottsdomare, om verksamheten är yrkesmässig. Yrkesmässigheten bedöms utifrån verksamhetens serienivå och utkomsten från verksamheten. Utkomsten ska tryggas genom den grund för vilken uppehållstillstånd söks. Det ska vara fråga om den högsta serienivån, eller om det finns tre eller flera nivåer, den högsta eller närmast lägre nivå. Om en misstanke väcks om att personen inte är en yrkesmässig idrottare, kan Migrationsverket begära att personen uppger information om sin tidigare bakgrund som yrkesmässig idrottare och om eventuell utbildning inom idrottsområdet. Av tränare kan information vid behov begäras om arbetserfarenheten, och av domare om erfarenheten av verksamhet som domare.  

Enligt 9 punkten kan tillstånd beviljas en utlänning som yrkesmässigt verkar inom kultur eller konst. Bestämmelsen motsvarar den gällande 77 § 1 mom. 4 punkten i förändrad form. I regeringens proposition till riksdagen (RP 232/2021 rd) föreslås det att termen yrkesmässig vetenskapsutövare stryks i den gällande bestämmelsen, eftersom en sådan bestämmelse ingår i lagen om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse på grund av forskning, studier, praktik och volontärarbete (719/2018). Det föreslås att undantaget från tillgångsprövningen för restaurangmusiker avskaffas på grund av sin ringa betydelse, vilket innebär att de i likhet med andra musiker beviljas uppehållstillstånd enligt denna bestämmelse. 

Yrkesmässigheten bedöms i huvudsak utifrån arbetshistoria och utkomst genom att personens försörjning är tryggad genom verksamheten. Om det hos Migrationsverket väcks tvivel om verksamhetens yrkesmässighet, får verket begära tilläggsinformation om personens yrkeshistoria inom konsten och vid behov om personens utbildning inom konsten. Medlemskap i en organisation krävs inte, eftersom det kan betraktas som ett diskriminerande villkor i synnerhet i fråga om invandrande konstnärer som har en lägre organisationsgrad och eftersom organisationer själva väljer sina medlemmar. Inom litteraturen finns det också personer som inte skriver på de inhemska språken. 

Enligt 10 punkten kan uppehållstillstånd beviljas en utlänning som är anställd hos ett religionssamfund i uppgifter som hänför sig till religionsutövning. Bestämmelsen motsvarar 77 § 1 mom. 3 punkten i den gällande lagen med den förändringen att den inte längre berör alla ideella föreningar enligt föreningslagen (503/1989), utan enbart personer som är anställda hos religionssamfund som avses i 2 § i religionsfrihetslagen (453/2003) och vilkas uppgifter hänför sig till religionsutövning. Utlänningens huvudsakliga uppgifter ska hänföra sig till religionsutövning och då får uppgiften också till en del inbegripa andra uppgifter som inte hänför sig till religionsutövning. Till övriga delar finns det ingen grund för att personer som är anställda hos en förening ska undantas från tillgångsprövningen.  

Uppehållstillstånd enligt 11 punkten beviljas en utlänning som utifrån en inbjudan eller ett avtal arbetar som gästande lärare, föreläsare eller utbildare, om arbetet pågår högst ett år. Bestämmelsen motsvarar 77 § 1 mom. 9 punkten i den gällande lagen med den förändringen att det inte längre föreskrivs om konsulter i denna bestämmelse, utan i 3 punkten. 

I 2 mom. föreskrivs det om skyldigheten att ansöka om uppehållstillstånd för arbetstagare för arbete enligt 1 mom. 1–3 eller 11 punkten, om arbetet pågår längre än vad som anges i de punkterna. 

I 3 mom. föreskrivs det om krav på försörjning. Enligt momentet ska försörjningen vara tryggad genom inkomster som huvudsakligen erhålls enligt den grund med vilken uppehållstillstånd beviljas. Om denna grund dock inte ger en tillräcklig försörjning för att uppehållstillstånd ska beviljas, kan försörjningen basera sig på en kombinerad inkomst från förvärvsarbete och näringsutövning. Den huvudsakliga försörjningen ska dock erhållas uttryckligen enligt den grund med vilken tillståndet beviljas. Vad gäller inkomsten från näringsutövning ska beaktas vad som bestäms i lagen angående rättighet att idka näring och då kan all slags näringsövning som avses i den lagen komma i fråga. Om utfärdandet av uppehållstillstånd baseras på en heltidsanställning ska dock en tillräcklig försörjning erhållas av den anställningen. I alla situationer ska försörjningen vara tryggad under hela den tid för vilken uppehållstillståndet utfärdas. 

I 4 mom. föreskrivs det för tydlighetens skull att ingen prövning av uppehållstillstånd för arbetstagare enligt 72, 72 a och 72 b § tillämpas i fråga om uppehållstillståndet. 

75 §.Uppehållstillstånd för den som har avlagt examen eller slutfört forskning i Finland. Paragrafen är ny, och den baseras på 77 § 1 mom. 8 punkten i den gällande utlänningslagen. I 1 mom. föreskrivs det om beviljande av tillstånd på ansökan av en utlänning som har avlagt examen eller slutfört forskning i Finland och vars huvudsakliga syfte med vistelsen i landet är att arbeta eller utöva näring. 

I 2 mom. föreskrivs det om krav på försörjning. För att få flera utlänningar som kommit till Finland för att forska eller studera att stanna här, föreslås att den allmänna bestämmelsen om krav på försörjning i 39 § ska tillämpas så att en tillräcklig försörjning för beviljande av uppehållstillstånd också kan bestå av annat än förvärvsarbete, till exempel en kombination av förvärvsarbete och företagande. Om utlänningens försörjning enbart grundar sig på inkomst från utövande av näring, där det annars är fråga om utövande av näring i samband med uppehållstillstånd för företagare, behöver uppehållstillstånd dock inte ansökas, utan tillståndet beviljas utifrån denna 75 §. Näringsutövningen ska uppfylla kraven enligt lagen angående rättighet att idka näring, vilket beskrivs närmare i motiveringen till 81 d §.  

I 3 mom. föreskrivs det för tydlighetens skull att ingen prövning av uppehållstillstånd för arbetstagare enligt 72, 72 a och 72 b § tillämpas i fråga om uppehållstillståndet. Eftersom den som ansöker om tillstånd har avlagt examen eller slutfört forskning i Finland, är det inte motiverat att tillämpa bestämmelserna om uppehållstillstånd för arbetstagare vid ansökan om uppehållstillstånd för arbete. Uppehållstillstånd beviljas alltså uteslutande enligt Migrationsverkets prövning. 

76 §. Beviljande av certifiering för arbetsgivare. I paragrafen föreslås en bestämmelse om certifiering för arbetsgivare. Med certifiering avses att arbetsgivare som söker arbetstagare åtnjuter förtroende i uppehållstillståndsprocessen. När certifieringen har beviljats har arbetsgivarens bakgrund och förmåga säkerställts så att ett så kallat lättare förfarande kan tillämpas i fråga för arbetsgivaren i uppehållstillståndsprocessen. Bestämmelser om Migrationsverkets behörighet att bevilja certifiering föreslås i 83 § 5 mom. 

I 1 mom. föreskrivs det om vilka villkor arbetsgivaren ska uppfylla för att certifiering ska kunna beviljas. Det krävs att arbetsgivaren har hemort och verksamhetsställe i Finland, eftersom det då också är lättare att övervaka att villkoren för beviljande av certifiering uppfylls samt ansvarsfrågor än i en situation när arbetsgivaren är placerad utomlands och agerar därifrån. Där bestäms vidare att arbetsgivarens certifiering kan beviljas på ansökan. Certifiering beviljas första gången för två år och därefter för tre år åt gången. Tidsbegränsningen grundar sig på att arbetsgivaren ska kunna övervakas för att kontrollera att den alltjämt uppfyller förutsättningarna för beviljande av certifiering. Eftersom certifieringen innebär att arbetsgivaren åtnjuter ett visst förtroende i uppehållstillståndsprocessen ska det i gengäld ske inspektioner med vissa intervaller. 

I 2 mom. föreskrivs att bestämmelser om förutsättningar för beviljande av certifiering utfärdas genom förordning av statsrådet. Eftersom certifiering för arbetsgivare är ny reglering och ett nytt förfarande bör förutsättningarna för beviljandet vid behov kunna ändras relativt snabbt och då är en förordning som regleringsnivå ett mera ändamålsenligt instrument. Eftersom det är fråga om ny reglering måste det efter lagens ikraftträdande följas upp hur bra certifieringen fungerar. 

77 §. Verkan av certifiering för arbetsgivare. Av bestämmelsen framgår det hur certifieringen inverkar dels på förfarandet för uppehållstillstånd, dels på förfarandets transparens med avseende på de arbetsgivare som omfattas.  

I 1 mom. föreskrivs det att certifieringen endast tillämpas på ansökningar som görs med stöd av 5 kap. Det innebär att den inte tillämpas på ansökningar om uppehållstillstånd med stöd av speciallagar såsom lagen om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för säsongsanställning (907/2017), lagen om villkor för inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare inom ramen för företagsintern förflyttning av personal (908/2017) eller lagen om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse på grund av forskning, studier, praktik och volontärarbete (719/2018).  

Där föreskrivs också att arbetsgivaren, sedan certifiering för arbetsgivare beviljats, ska uppfylla sin utredningsskyldighet enligt 71 b § 1 mom. 1–5 punkten och 2 mom. I 1 mom. 1 punkten hänvisas det till 71 a § 1 mom. 2 punkten om information om de centrala villkoren för anställningsförhållandet. Vid certifiering för beviljande av uppehållstillstånd begärs mindre information än vid andra ansökningar om uppehållstillstånd för arbete. Arbetsgivaren kan ge den bästa informationen om arbetet och anställningsförhållandet. Det är viktigt att lämna informationen för att det ska kunna bestämmas vilket slags uppehållstillstånd för arbete det är fråga om och huruvida det förutsätter arbets- och näringsbyråns delbeslutsprövning. Till övriga delar tillämpas 71 b § inte på certifierade arbetsgivare.  

Vidare föreskrivs det i 1 mom. hur certifieringen inverkar för arbetstagaren. Effekten är att arbetstagaren inte behöver foga information om de centrala villkor för anställningsförhållandet som anges i 71 a § 1 mom. 2 punkten till ansökan, eftersom arbetsgivaren uppger den informationen, men på arbetstagaren tillämpas ändå 1 mom. 1 punkten och också 2 mom. Arbetstagaren ska dock uppge information om sin arbetsgivare, vilket är minimiinformationen för att arbetsgivaren och arbetstagaren ska kunna kopplas till samma ansökan i systemet.  

I 2 mom. föreskrivs det hur den beviljade certifieringen inverkar på förfarandets transparens och arbetsgivarens tillförlitlighet. Eftersom certifieringen ger arbetsgivaren vissa fördelar, är det motiverat med tanke på öppenheten att föra en offentlig förteckning över certifierade arbetsgivare med vissa identifieringsuppgifter. Om en certifierad arbetsgivare har befullmäktigat en annan aktör att agera för sin räkning, ska också motsvarande uppgifter för denne uppges. 

78 §. Återkallande av certifiering för arbetsgivare. I paragrafen föreskrivs det om återkallande av en beviljad certifiering för arbetsgivare, vilka konsekvenser det har att ett ärende angående återkallande inleds och när certifiering får sökas på nytt efter ett beslut om återkallande. Bestämmelser om Migrationsverkets behörighet att återkalla en certifiering föreslås i 83 § 5 mom. 

Enligt 1 mom. kan Migrationsverket i de situationer som anges i momentet återkalla en certifiering som det beviljat en arbetsgivare. När ett återkallande har inletts börjar verkningarna av 3 mom. när arbetsgivaren har delgivits att återkallelseärendet har inletts. En återkallelseprövning är en helhetsprövning där det beaktas av vilken art och hur allvarlig grunden för återkallelsen är, vilken ställning och roll i arbetsgivarens tjänst de personer har som har anknytning till saken, om det är fråga om en situation där det kan föreligga misstankar avseende arbetsgivarens ställning som tillförlitlig i uppehållstillståndsärenden på ett sådant sätt att förtroendet för att arbetsgivaren uppfyller sina förpliktelser och följer reglerna inte längre föreligger. Det är fråga om ett förvaltningsförfarande där arbetsgivaren bereds tillfälle att ge sitt genmäle i frågan och att korrigera läget. Certifieringen återkallas inte nödvändigtvis, om arbetsgivaren kan korrigera saken.  

Enligt 1 punkten kan en arbetsgivares certifiering återkallas, om arbetsgivaren inte längre uppfyller de förutsättningar för certifiering som föreskrivs i statsrådets förordning. Ett återkallande av certifiering kan inledas till exempel genom att arbetarskyddsmyndigheten i sin inspektionsverksamhet har gjort observationer avseende skötseln av arbetsgivarförpliktelserna, eller det har skett en förändring i arbetsgivarens finansiella ställning så att förutsättningarna för beviljande av certifiering till någon del inte uppfylls. Så som beskrivs i föregående stycke görs det en helhetsprövning av återkallandet och certifieringen återkallas inte, om arbetsgivaren kan påvisa eller det annars kan konstateras i fallet att förutsättningarna åter uppfylls. 

Enligt 2 punkten kan certifieringen återkallas, om arbetsgivaren eller arbetsgivarens företrädare har dömts för utlänningsförseelse av arbetsgivare enligt 186 §.  

Enligt 3 punkten kan certifieringen återkallas, om arbetsgivaren eller arbetsgivarens företrädare har meddelats ett beslut om vägran enligt 187 §.  

Enligt 4 punkten kan certifieringen återkallas, om arbetsgivaren meddelas en påföljdsavgift enligt 11 a kap. 3 § i arbetsavtalslagen (55/2001). Det kapitlet i arbetsavtalslagen tillämpas på arbetsgivare som har anställt en tredjelandsmedborgare som avses i 3 § 2 a punkten i utlänningslagen och som vistas olagligt i landet. I 3 § i det kapitlet föreskrivs det om påföljdsavgiftens belopp, och i 6 § om att Migrationsverket fastställer avgiften. Eftersom Migrationsverket har behörighet att påföra påföljdsavgiften har det också information om huruvida den påförs en certifierad arbetsgivare. 

Enligt 5 punkten kan certifieringen återkallas, om arbetsgivaren eller arbetsgivarens företrädare meddelas näringsförbud enligt lagen om näringsförbud (1059/1985). I lagens 2 § föreskrivs det om näringsförbudets personkrets. I 5 § i den lagen föreskrivs det att näringsförbud kan meddelas för minst tre och högst sju år. 

Enligt 6 punkten kan certifieringen återkallas, om arbetsgivaren döms till samfundsbot enligt 9 kap. i strafflagen (39/1889). I 1 § i det kapitlet föreskrivs det om tillämpningsområdet, i 2 § om förutsättningar för straffansvar, i 3 § om förhållandet mellan gärningsmannen och den juridiska personen och i 5 § om samfundsbotens belopp. 

Enligt 7 punkten kan certifieringen återkallas, om arbetsgivaren eller arbetsgivarens företrädare har åtalats eller dömts till fängelsestraff för ett i samband med näringsverksamhet begånget brott för vilket det föreskrivs fängelsestraff.  

Om arbetsgivaren är en juridisk person avses med företrädare i 1 mom. 2 och 3 punkten verkställande direktören och dennes företrädare, ledamöter och suppleanter i styrelsen, ledamöter och suppleanter i förvaltningsrådet eller ett därmed jämförbart organ, ansvariga bolagsmän och andra som hör till den högsta ledningen. Med företrädare avses också en person som direkt eller indirekt innehar minst 25 % av aktierna i ett aktiebolag eller den rösträtt som aktierna medför eller motsvarande äganderätt eller beslutanderätt i någon annan sammanslutning än ett aktiebolag. 

I 2 mom. föreskrivs det att påföljden, beslutet eller domen inte behöver ha vunnit laga kraft för att certifieringen ska kunna återkallas. Det är motiverat därför att arbetsgivarens eller dennes företrädares förfarande har fått en sådan konsekvens som anges i 1 mom. 2–7 punkten eller det har framgått att arbetsgivaren inte längre uppfyller villkoren för beviljande av certifiering. 

Enligt 3 mom. upphör de fördelar certifieringen ger vid den tidpunkt när ett ärende angående återkallande av certifiering har delgivits arbetsgivaren. Tröskeln är hög för att väcka ett ärende angående återkallande, men det sker i situationer när det finns grund för att ifrågasätta arbetsgivarens eller dennes företrädares agerande som tillförlitlig aktör i uppehållstillståndsärenden och därför ska konsekvenserna av ett återkallande komma tidigt. När ärendet har väckts och delgivits arbetsgivaren ska därför 77 § inte längre tillämpas. Den bestämmelsen ska inte heller tillämpas om ett beslut om certifiering har fattats men ännu inte vunnit laga kraft.  

I 4 mom. föreskrivs det om den tid efter vilken en arbetsgivare vars certifiering tidigare har återkallats får ansöka om certifiering på nytt. En ny ansökan om certifiering får göras innan tidsfristen löper ut, men den kan beviljas först sedan fristen har löpt ut. Dessutom ska de genom förordning av statsrådet föreskrivna villkoren för beviljande av certifiering enligt 76 § 2 mom. uppfyllas. 

En certifiering får återkallas med stöd av 1 mom. 1 punkten, om arbetsgivaren inte längre uppfyller villkoren för beviljande av certifiering. Om certifieringen återkallas kan arbetsgivaren i en sådan situation ansöka om certifiering på nytt när den igen uppfyller förutsättningarna för beviljande. I en sådan situation, när förfarandet inte är klandervärt, är det inte motiverat att ställa upp en tidsfrist för att på nytt ansöka och bevilja certifiering. Dessutom är det motiverat att skälet till avförande från förteckningen över certifierade arbetsgivare enligt 77 § 2 mom. nämns, om arbetsgivaren så önskar, för att det inte i offentligheten ska uppkomma en felaktig uppfattning om avförandet när det i andra situationer sker till följd av en förseelse, ett klandervärt beteende eller till och med brottslig verksamhet. 

Momentets 1 punkt gäller situationer där certifieringen har återkallats på en grund som nämns i 1 mom. 2 eller 3 punkten. Om ett bötesstraff har utdömts för arbetsgivaren för utlänningsförseelse som arbetsgivare, ska böterna vara betalda. Om arbetsgivaren eller dennes företrädare har meddelats ett beslut om vägran, får det inte längre vara i kraft. I bägge fallen är ett ytterligare villkor att den nya certifieringen kan beviljas tidigast två år efter beslutet om återkallande. 

Enligt 2 punkten får en ansökan om ny certifiering göras fem år efter beslutet om återkallande. Också i detta fall är det ett villkor att förutsättningarna för beviljande av ny certifiering uppfylls. Dessutom ska en eventuell påföljdsavgift som meddelats med stöd av 11 a kap. 3 § i arbetsavtalslagen vara betald, giltighetstiden för ett eventuellt näringsförbud ha löpt ut, en samfundsbot som dömts ut med stöd av 9 kap. i strafflagen vara betald och ett eventuellt fängelsestraff ha avtjänats. Om beslutet om återkallande har baserats på att arbetsgivaren eller dennes företrädare har åtalats för ett brott för vilket det föreskrivs fängelsestraff, ska 2 punkten tillämpas. 

79 §.Uppehållstillstånd för företagare. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om beviljande av uppehållstillstånd för företagare. Ett villkor för beviljande är, liksom enligt den gällande bestämmelsen, att närings-, trafik- och miljöcentralen först fattar ett positivt delbeslut för en utlänning som avser att i ledande ställning utöva företagsverksamhet och Migrationsverket därefter beviljar uppehållstillstånd.  

Som företagare betraktas en bolagsman i ett öppet bolag, eller en sådan delägare eller bolagsman i ett annat samfund eller en annan sammanslutning som är personligen ansvarig för samfundets eller sammanslutningens skyldigheter och åtaganden. Som företagare betraktas också en delägare som arbetar i ledande ställning i ett aktiebolag eller en person som arbetar i ledande ställning i en annan sammanslutning, om delägaren i aktiebolaget ensam äger minst 30 procent av bolagets aktiekapital eller ensam har minst 30 procent av det röstetal som aktierna medför eller om den som arbetar i ledande ställning i någon annan sammanslutning har motsvarande bestämmanderätt i den sammanslutningen.  

Som andelslagsföretagare betraktas en företagare i ledande ställning som har faktisk bestämmanderätt i andelslaget. Medlemmar i ett andelslag som arbetar i andelslaget betraktas i princip inte som företagare, eftersom de inte har personligt ansvar för andelslagets skuld. Om det däremot föreskrivs i andelslagets stadgar att dess medlemmar är obegränsat tillskottspliktiga gentemot borgenärerna, betraktas de medlemmar av andelslaget som arbetar i ledande ställning andelslaget som företagare. Den obegränsade tillskottsplikten ska vara inskriven i handelsregistret. Med ledande ställning avses i praktiken verkställande direktören eller sådana ordinarie medlemmar i styrelsen som har faktisk bestämmanderätt i andelslaget. 

Som företagare betraktas ytterligare personer som bedriver företagsverksamhet så att de har en enskild firma (enskild näringsidkare). En make som arbetar i företagsverksamhet som bedrivs av en företagare under firma betraktas inte som företagare. En bolagsman som arbetar i ett öppet bolag och en ansvarig bolagsman som arbetar i ett kommanditbolag betraktas som företagare, eftersom deras ansvar i bolaget är personligt och odelat. En tyst bolagsman som arbetar i ett kommanditbolag betraktas inte som företagare.  

Uppehållstillstånd beviljas inte enbart på grund av ägande utan förutsättningen för beviljande är arbete i företaget i Finland. 

Med ledande ställning avses i praktiken positionen som verkställande direktör och som ordinarie medlem i styrelsen, inte enbart medlemskap i styrelsen. Definitionen på företagare hålls avsiktligt snävare än definitionen i 3 § i lagen om pension för företagare. Familjemedlemmar och nära anhöriga ska inte betraktas som företagare. Med tanke på en smidig process för uppehållstillstånd för företagare är det befogat att hålla definitionen på företagare så enkel och avgränsad som möjligt. En precisering av definitionen i fråga om andelslag är således samstämmig med aktiebolagsföretagarnas och förtydligar fastställandet av de personer i andelslag som har faktisk bestämmanderätt. I och med att andelslagen varierar i storlek, har ett stort medlemsantal och arbetsandelslagen blivit allt vanligare har det också blivit allt svårare att identifiera faktiskt bestämmanderätt och ledande ställning. Enbart uppfyllande av tillskottsplikten som anges i definitionen av andelslagsföretagare ger inte en trovärdig bild av en persons ledande ställning i ett andelslag.  

79 a §.Närings-, trafik- och miljöcentralens delbeslut på ansökan om uppehållstillstånd för företagare. I paragrafen föreskrivs det om delbeslut om uppehållstillstånd för företagare och om prövningen för det. I 1 mom. föreskrivs det om de villkor som i regel gäller för delbeslutsprövningen, om inte något annat följer av 2 mom. 

Enligt 1 punkten ska det säkerställas att företagsverksamheten sker i ett företag som är registrerat i Finland. Det ska påvisas genom att företaget har ett FO-nummer. Företaget ska registreras i Finlands handelsregister och i behövliga register hos skatteförvaltningen. Av grundade skäl kan en enskild näringsidkare anmäla sig endast i skatteförvaltningens register. En utländsk näringsidkare anses bedriva företagsverksamhet i ett finskregisterat företag, om näringsidkaren har registrerat en filial i handelsregistret och i skatteförvaltningens register. Närmare om lagen angående rättighet att idka näring i 81 d §. 

Enligt 2 punkten ska prövningen fortsättningsvis gälla huruvida företaget bedöms ha förutsättningar för en lönsam affärsverksamhet. Bedömningen av verksamhetens lönsamhet är en helhetsbedömning av tidigare och framtida affärsverksamhet. Företagets verksamhet ska vara laglig och verklig. Förutsättningarna för en lönsam affärsverksamhet utreds till exempel utifrån affärsplanen, bindande avtal eller föravtal samt finansiering. Vid bedömningen kan bland annat finansiella nyckeltal som beskriver företagets lönsamhet, soliditet och likviditet beaktas. Ett företags verksamhet kan anses uppfylla lagets krav på lönsam verksamhet om företaget bedöms kunna uppfylla sina förpliktelser och dess verksamhet förefaller att uppnå lönsamhet. Affärsverksamheten anses inte lönsam enbart utifrån ägande eller placeringsverksamhet, utan ett villkor är att arbete i företaget sker i Finland.  

Enligt 3 punkten gäller prövningen huruvida företaget har tillräckliga resurser för att bedriva affärsverksamheten. Vid bedömningen av resursernas tillräcklighet beaktas bland annat tillgänglig finansiering, hur företagets lokaler är ordnade, materiella tillgångar som till exempel maskiner och inventarier, arbetstagarna och företagarna och deras yrkeskunskap och kunnande, företagsledningens förmåga att bedriva affärsverksamhet och leda ett företag samt vid behov vilken behörighet som krävs. Ytterligare ska tillstånden beaktas, om det är tillståndspliktigt att utöva näringen i fråga, och då ska tillstånden för att utöva näringen korrekt skaffas innan företagsverksamheten inleds, exempelvis för utskänkning, försäljning eller tillverkning av alkohol, liksom även om rätten att utöva yrket är skyddat, såsom hos yrkesutbildad personal inom hälsovården.  

Enligt 4 punkten ska det vid prövningen beaktas att skyldigheten att betala lagstadgade skatter och avgifter inte väsentligen har åsidosatts i företagsverksamheten. Vid den bedömningen beaktas uppgifter från olika offentliga och privata register om företagets och ansvarspersonernas betalningsanmärkningar, betalning av skatter och andra offentligrättsliga avgifter och om betalningsplaner för skötseln av dem med borgenären och utsökningsväsendet. Bedömningen begränsas inte nödvändigtvis enbart till den företagsverksamhet ansökan gäller, utan kan också beakta ansvarspersonernas övriga eller tidigare företagsverksamhet. En utgångspunkt för bedömningen är att offentligrättsliga och privaträttsliga förpliktelser ska ha uppfyllts på behörigt sätt. Undantagsvis kan affärsverksamheten bedömas vara lönsam om åsidosättandet av förpliktelserna endast varit ringa och en betalningsplan har utarbetats för fullgörandet. Sådan verksamhet som bedrivits utan det uppehållstillstånd som krävs för företagsverksamhet betraktas inte som merit. 

I 2 mom. föreskrivs det att utlänningen ska lämna uppgifterna enligt 1 mom. om företaget och företagsverksamheten. Närings-, trafik- och miljöcentralen får för skötseln av sina uppgifter tillgång till en fullgöranderapport, som i tillståndsförfarandet ska utnyttjas med beaktande av 20 § i informationshanteringslagen. Närings-, trafik- och miljöcentralen kontrollerar alltså primärt i fullgöranderapporten hur företaget har uppfyllt sina förpliktelser. Ordalydelsen i momentet ”någon annan myndighets informationsresurs” är härledd ur informationshanteringslagen. Med den skrivningen lämpar sig momentet också senare till exempel för inkomstregistret, om vilken en lagändring är under beredning vid finansministeriet, och i framtiden eventuellt också för andra register ur vilka tillståndsmyndigheten har rätt att få uppgifter för skötseln av sina uppgifter. 

I 2 mom. föreskrivs det dessutom att närings-, trafik- och miljöcentralen av grundade skäl får begära att utlänningen lämnar sådana andra uppgifter om företaget eller företagsverksamheten som är nödvändiga för avgörandet av ansökan och som den inte får från myndighetsregistren. Begäran kan göras med hjälp av automation eller genom en separat begäran om tilläggsutredning som skickas till utlänningen i fråga. Enligt 7 § 2 mom. i utlänningslagen ska myndigheten se till att ärendet reds ut. Parten ska lägga fram en utredning om grunderna för sina yrkanden och även annars bidra till utredningen av sitt ärende. Myndigheten ska uppge för parten vilka tilläggsutredningar som ska läggas fram i ärendet. Begäran om utredning ska specificeras samt stå i rätt förhållande till de utredningsmedel som parten med hänsyn till sina förhållanden förfogar över. 

Närings-, trafik- och miljöcentralen ska när den begär utredningar ytterligare beakta företagets bransch, affärsidé, omvärld, bolagsform, företagsverksamhetens ålder, alltså om det är fråga om ett företag som inleder sin verksamhet eller ett företag som redan har varit verksam en längre tid, eller hurdan information om sökanden som har ansamlats i myndigheternas informationsresurser. Som utredning kan i praktiken begäras till exempel en utredning om företagarens ställning, såsom en aktieägarförteckning, läge och omvärld, lokaler, investeringar och finansiering, produkter och tjänster, kunder, marknad och konkurrenssituation, hur marknadsföringen sker, kunskap och kompetens, uppgifter som fås ur bokföringen, lönsamhetskalkyl och resultatprognos av sökanden, avtal och föravtal med kunder och samarbetspartner, hur företaget och företagaren har skött sina förpliktelser, utbetalda löner, sökandens och företagets kontoutdrag, uppgift om eventuellt företagsköp, uppgift om arbetsredskap som behövs i företagsverksamheten, såsom körkort och uppgifter om fordon.  

I 3 mom. föreskrivs det om krav på försörjning. Närings-, trafik- och miljöcentralen bedömer försörjningen. Huvudregeln är att utlänningens försörjning ska tryggas genom inkomster från företagsverksamheten. Om företagsverksamheten är i inledningsfasen, kan försörjningen under inledningsfasen tryggas också med andra medel. Den kan tryggas genom inkomster från förvärvsarbete, startfinansiering som företaget har tillgång till eller sökandens egna medel, men inte med andra tillgångar. Följaktligen kan till exempel inte förevisande av aktiebrev eller lagfartsbevis tillräckligt påvisa sökandens möjlighet att utnyttja sina egna tillgångar för att täcka sin försörjning. Med företagsverksamhetens inledningsfas avses i princip två år. Hur lång företagsverksamhetens inledningsfas är kan anses bero av branschens natur. När det är möjligt att inleda företagandet fullt ut med en gång kan verksamhetens inledningsfas inte anses räcka längre än ett år. När inledandet av affärsverksamheten kräver avsevärda satsningar exempelvis på kundanskaffning eller investeringar, kan inledningsfasen räcka längre, men även då ska det finnas klara bevis på när affärsverksamheten faktiskt har inletts. 

I 4 mom. föreskrivs att det ska anges i delbeslutet för vilken tid uppehållstillstånd för företagare får beviljas och om uppehållstillståndet är tidsbegränsat eller kontinuerligt.  

Enligt 5 mom. utfärdas bestämmelser om den behöriga närings-, trafik- och miljöcentralen genom förordning av statsrådet. I 4 § i statsrådets förordning om närings-, trafik och miljöcentralerna (1373/2018) föreskrivs det att Närings-, trafik- och miljöcentralen i Nyland inom verksamhetsområdena för samtliga närings-, trafik- och miljöcentraler sköter uppgifter enligt utlänningslagen (301/2004) som gäller uppehållstillstånd för företagare. 

80 §. Uppehållstillstånd för tillväxtföretagare. I den föreslagna paragrafen ingår innehållet i den gällande 47 § i något förändrad form. I 1 mom. föreslås inga ändringar.  

I 2 mom. föreskrivs det att Business Finlands utlåtande är i kraft fyra månader, i stället för tidigare två månader. I praktiken har det visat sig att en två månaders giltighetstid är alltför kort, vilket medför onödigt arbete för Business Finland när nya utlåtanden begärs. Trots att bedömningen av affärsverksamheten görs utifrån marknadsläget just då, vilket innebär att ett positivt utlåtande inte gäller oändligt, har en två månader längre giltighetstid i praktiken ingen inverkan på utlåtandets aktualitet.  

I 3 mom. föreskrivs det om det krav på försörjning som ska uppfyllas för att uppehållstillstånd ska kunna beviljas. Försörjningen bedöms enligt 39 §.  

Enligt 4 mom. ska kontinuerligt uppehållstillstånd beviljas utlänningen och utlänningens familjemedlemmar på ansökan som görs i Finland eller utomlands.  

80 a §.Innovationsverket Business Finlands utlåtande om ansökan om uppehållstillstånd för tillväxtföretagare. I paragrafen föreskrivs det om innehållet i prövningen för Business Finlands utlåtande för uppehållstillstånd. Innovationsverket Business Finlands bedömer huruvida affärsmodellen och den personliga kompetensen bland de personer som är verksamma inom företaget uppfyller villkoren för finansiering från Innovationsfinansieringsverket Business Finland till innovativa uppstartsföretag med stor tillväxtpotential. 

80 b §. Fortsatt tillstånd för tillväxtföretagare. I den föreslagna paragrafen ingår innehållet i den gällande 54 a § i förändrad form. Avsikten är att klarlägga Migrationsverkets och Business Finlands uppgifter i fråga om fortsatt tillstånd. Enligt 1 mom. är ett villkor för beviljande av fortsatt tillstånd företagsverksamheten är lönsam eller att företagets affärsmodell fortfarande uppfyller villkoren för finansiering från Innovationsfinansieringsverket Business Finland till innovativa uppstartsföretag med stor tillväxtpotential. Ett ytterligare villkor för fortsatt tillstånd är att det är fråga om affärsverksamhet som fortsätter, och bolaget ska alltså redan vara grundat. 

Typiskt för tillväxtföretags verksamhet är att verksamheten och tjänsterna anpassas, vilket är skälet till att det fortfarande föreskrivs i lagen om möjligheten att bevilja fortsatt tillstånd också i en situation när det inte är fråga om exakt samma affärsverksamhet som för det första tillståndet. Dock är det klart att det ska vara fråga om tillväxtföretagsverksamhet. Om affärsverksamheten inte längre utgör tillväxtföretagsverksamhet, blir det fråga om uppehållstillstånd för företagare.  

Ett villkor för beviljande av fortsatt tillstånd för tillväxtföretagare är i regel att företagsverksamheten är lönsam. Uppehållstillstånd får dock beviljas oberoende av detta, om företagets affärsmodell fortfarande uppfyller kravet i 80 §, och alltså uppfyller villkoren för finansiering från Business Finland till tillväxtföretag. Bestämmelsens syfte är alltså att ge möjlighet att fortsätta företagsverksamheten i Finland trots att den inte ännu genererar vinst, om företagsverksamheten fortfarande anses ha faktiska möjligheter till lönsam affärsverksamhet och internationell tillväxt. 

Det föreslås att 2 mom. ändras så att det blir tydligare att Business Finlands utlåtande uttryckligen gäller huruvida sökanden är en tillväxtföretagare eller inte. Däremot hör det till Migrationsverket att bedöma lönsamheten. Om det är fråga om samma affärsverksamhet som i den föregående tillståndsansökan och verksamheten är lönsam, behövs inget utlåtande. Om företagsverksamheten är av motsvarande slag och är lönsam, kan Migrationsverket begära ett utlåtande om det är oklart huruvida den förändrade affärsverksamheten fortfarande uppfyller Business Finlands finansieringskriterier. I en situation när verksamheten inte ännu är lönsam kan Migrationsverket alltid begära ett utlåtande.  

81 §.Rätt att arbeta. I paragrafen ingår en allmän bestämmelse om att en utlänning har rätt att arbeta endast om det föreskrivs om det i lag. Det föreskrivs om rätten att arbeta enligt olika slags uppehållstillstånd i 81 a och 81 b §. Det har föreslagits (RP 232/2021 rd) närmare bestämmelser om rätten att arbeta i lagen om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse på grund av forskning, studier, praktik och volontärarbete (719/2018). 

81 a §. Rätt att arbeta med stöd av uppehållstillstånd. I paragrafen föreskrivs det om rätt att arbeta när den baseras på ett beviljat uppehållstillstånd. Bestämmelsen motsvarar 78 § i den gällande lagen.  

I 1 mom. föreskrivs det om de situationer när en utlänning har obegränsad rätt att arbeta. 1–4 och 6 punkten motsvarar 78 § 3 om. 1–3, 5 och 6 punkten i den gällande lagen. 5 punkten berör obegränsad rätt att arbeta i fråga om fortsatt uppehållstillstånd som beviljats med stöd av 54 b § till följd av arbetsgivarens klandervärda beteende eller uppehållstillstånd enligt 75 § för den som avlagt examen eller slutfört studier i Finland. 

I 2 mom. föreskrivs det om rätt att arbeta med stöd av uppehållstillstånd för arbetstagare. Uppehållstillstånd för arbetstagare ger rätt att arbeta inom en yrkesbransch eller flera enligt vad som bestäms i arbets- och näringsbyråns delbeslut. Eftersom det föreslås att uppehållstillstånd som gäller en viss arbetsgivare avskaffas, nämns det inte längre i momentet att tillståndet ger rätt att arbeta i en viss arbetsgivares tjänst.  

I 3 mom., som i huvudsak baseras på det gällande 78 § 2 mom., föreskrivs det att den som har beviljats uppehållstillstånd för specialsakkunnig eller något annat uppehållstillstånd för förvärvsarbete har rätt att arbeta i enlighet med grunden för tillståndet. Också en innehavare av uppehållstillstånd på någon annan grund har rätt att utföra sådant arbete som avses i 73 § eller i 74 § 1 mom. 4, 5 och 8–10 punkten. Med någon annan grund avses alla grunder som inte annars nämns särskilt, till exempel 45 §.  

I 4 mom. finns motsvarande bestämmelse som i den gällande 78 § 3 mom. 7 punkten, men med den preciseringen att utlänningen har rätt att utföra det arbete för vilket uppehållstillståndet beviljats. Det innebär ingen förändring i förhållande till nuläget, utan ett förtydligande av det. I förarbetena till utlänningslagen (RP 28/2003 rd) anges det uttryckligen att rätten att arbeta med stöd av ett uppehållstillstånd som beviljats för utförande av bygg-, reparations- och underhållsarbete vid en beskickning har rätt att utföra det arbete för vilket uppehållstillståndet beviljats. 

Paragrafens 5 mom. motsvarar det gällande 78 § 4 mom. Hänvisningsbestämmelserna i momentet korrigeras så att de motsvarar den nya strukturen i 5 kap.  

I 6 mom. föreslås en förtydligande bestämmelse om rätten att arbeta för innehavare av EU-blåkort. I den gällande lagen nämns inte rätten att arbeta med stöd av det tillståndet. Med högkvalificerad anställning avses detsamma som i den föreslagna 73 a §.  

Paragrafens 7 mom. motsvarar det gällande 78 § 6 mom. Hänvisningsbestämmelsen i momentet korrigeras så att den motsvarar bestämmelsens nya struktur. 

81 b §. Rätt att arbeta och rätt att utöva näring utan uppehållstillstånd. I paragrafen föreskrivs det om utlänningars rätt att arbeta och utöva näring utan uppehållstillstånd och hur länge rätten att arbeta varar. Arbetet och näringsutövningen samt vistelsen i landet i samband med det ska vara av kortvarigt slag. I samband med motiveringarna för 81 d § berättas det närmare om innehållet i lagen angående rättighet att idka näring och hur den påverkar utövningen av näring. 

I det inledande stycket i 1 mom. föreskrivs det att rätten att arbeta och utöva näring varar högst 90 dagar under vilken som helst period på 180 dagar i de situationer som anges i 1–5 punkten. Tiden bestäms på samma sätt som det i 40 § föreskrivs om laglig vistelse och dess längd. Det innebär att utlänningens vistelse i landet ska grunda sig på ett giltigt visum eller på visumfri vistelse. Rätten varar högst i 90 dagar, och begränsas av den kvarvarande tiden för laglig vistelse. En utlänning som har utnyttjat hela tiden enligt visumet eller den visumfria vistelsen och vill fortsätta arbeta eller utöva näring ska ansöka om uppehållstillstånd för arbete eller näringsverksamhet.  

Denna rätt att arbeta upphör inte att förbrukas även om utlänningen reser utomlands till exempel under sin semester, kompensationsledighet eller sjukfrånvaro. Tiden i arbete eller tid som är likställd med arbetad tid får inte överskrida 90 dagar under någon period på 180 dagar och detsamma gäller för näringsutövning. Endast en klart längre period utanför Finland anses avbryta också förbrukningen av rätten att arbeta, förutsatt att det inte är fråga om tid som är jämställd med arbetad tid. En sådan period ska vara minst en månad. Tid som är likställd med arbetad tid avses enligt 7 § i semesterlagen (162/2005) bland annat sådan tid för vilken arbetsgivaren är skyldig att betala lön, sådan ledighet för utjämnande av arbetstiden genom vilken arbetstagarens genomsnittliga arbetstid utjämnas och de arbetsdagar under vilka arbetstagaren är förhindrad att utföra arbete av skäl som anges i paragrafen.  

Rätt att arbeta eller utöva näring föreligger inte, om det på förhand är känt att arbetet eller näringsutövningen kommer att räcka längre än 90 dagar. Om det redan på förhand är känt att arbetet eller näringsutövningen i Finland varar mer än 90 dagar, ska utlänningen ansöka om ett uppehållstillstånd före ankomsten till Finland. Rätten att arbeta och att bedriva näringsverksamhet avbryts senast efter 90 dagar tills utlänningen har beviljats uppehållstillstånd för arbetstagare eller något annat uppehållstillstånd som ger rätt att arbeta eller att utöva näring. Vistelse i landet och ansökan om uppehållstillstånd ger inte rätt att arbeta eller att utöva näring i sådana fall där sådan rätt med stöd av lag inte föreligger innan uppehållstillstånd beviljats.  

Punkt 1 i momentet gäller utlänningar som utifrån en inbjudan eller ett avtal kommer som tolk, lärare eller sakkunnig. Den föreslagna 1 punkten motsvarar i huvudsak den gällande 79 § 1 mom. 1 punkten. Det föreslås dock att bestämmelsen om idrottsdomare flyttas till 2 punkten. Tolkar, lärare och sakkunniga är alla sådana yrkesgrupper som får arbeta tillfälligt i Finland utan uppehållstillstånd med stöd av GATS och andra frihandelsavtal som EU har ingått. Vidare vore det konsekvent att specialsakkunniga enligt 73 § har samma rätt att arbeta kortvarigt som sakkunniga.  

I avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan avses med specialist en fysisk person med specialkunskaper som är väsentliga för företagets verksamhetsområden, teknik eller ledning, och som ska bedömas med beaktande inte bara av kunskaper som är specifika för företaget, utan även av huruvida personen har en hög kvalifikationsnivå, inbegripet tillräcklig yrkeserfarenhet av en typ av arbete eller verksamhet som kräver särskilt tekniskt kunnande, inbegripet eventuell tillhörighet till ett ackrediterat yrke. Med specialist avses alltså inte exakt detsamma som med specialsakkunnig enligt 73 a §.  

I 2 mom. föreskrivs det om utlänningar som utifrån en inbjudan eller ett avtal kommer som professionell konstnär eller professionell idrottare, inbegripet biträdande personal, servicepersonal och träningspersonal samt idrottsdomare. Punkten motsvarar den gällande 79 § 1 mom. 2 punkten med den preciseringen att idrottaren ska vara professionell och inte så att säga endast idrottare, och dessutom föreskrivs det också om idrottsdomare. I fråga om professionalitet beaktas vad som anförs i motiveringen till 74 § 1 mom. 8 och 9 punkten.  

I 3 punkten föreskrivs det om utlänningar som arbetar som sjöman antingen på ett fartyg som är inskrivet i förteckningen över handelsfartyg eller, efter att ha anställts någon annanstans än i Finland, på ett fartyg som huvudsakligen går i trafik mellan utländska hamnar. Finland har ratificerat ILO:s konvention om identitetshandlingar för sjömän från 1958 ("C108 - Seafarers' Identity Documents Convention, 1958 (No. 108)"). I den berörs i någon mån vistelse i stater som ratificerat konventionen till den del en person har bevisat sin ställning som sjöman med ett dokument enligt konventionen. 

I 4 punkten föreskrivs det om rätten att arbeta för utlänningar som är arbetstagare hos ett företag som driver verksamhet i en annan stat inom Europeiska unionen eller i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som kommer för att utföra tillfälligt leverans- eller underleveransarbete som omfattas av friheten att tillhandahålla tjänster, om han eller hon i nämnda stat har tillstånd som berättigar till vistelse och arbete och som är i kraft efter det att arbetet i Finland har upphört. Bestämmelsen grundar sig på EG-domstolens prejudikat i ärendet Vander Elst (C-43/93). Bestämmelsen, som motsvarar den gällande 79 § 1 mom. 4 punkten, kvarstår i huvudsak oförändrad, men preciseras utifrån EU-domstolens rättspraxis. Utifrån EU-domstolens rättspraxis föreslås det att ordet "ordinarie" stryks i bestämmelsen. Ordet styr tolkningen alltför mycket i den riktningen att arbetsavtalet ska vara i kraft tillsvidare. Dessutom föreslås ett förtydligande av etablerad praxis, enligt vilken ett tillfälligt leverans- eller underleveransarbete, som kan vara en entreprenad, kan vara högst i sex månader. Därmed kan en enskild entreprenad vara i högst sex månader eller, om den består av flera delar, i sin helhet inte vara längre än sex månader. Genom att spjälka upp ett entreprenadkontrakt kan gränsen på sex månader inte förlängas. Med entreprenad kan avses både en specifik arbetsplats eller ett specifikt arbetsobjekt och flera arbetsplatser eller arbetsobjekt, om det är vad som avtalats i entreprenadkontraktet. Utifrån EU-domstolens rättspraxis förutsätts det inte heller att anställningsförhållandet ska ha inletts mer än sex månader före stationeringen, liksom inte heller i nuläget. Kravet på att tillståndet i avgångsstaten ska vara i kraft ett år är inte heller nödvändigt, eftersom det avgörande är att tillståndet ger rätt att återvända till det avgångslandet. Ingen definition av tillfällig vistelse är känd, men i Sverige föreskrivs det om saken så att det innebär tre månader under en sex månaders period, vilket också tillämpas i detta förslag. Med tillstånd för vistelse och arbete avses uppehållstillstånd och visum som ger rätt att arbeta. 

I 5 punkten föreskrivs det om en situation när en sådan utlänning har rätt att utföra förvärvsarbete utan uppehållstillstånd, som arbetar eller verkar för en arbetsgivare eller uppdragsgivare som inte har verksamhetsställe i Finland.  

I 5 punkten underpunkt a föreskrivs det om demonstratörer, och den baseras på GATS och EU:s frihandelsavtal. Med demonstratör avses till exempel personal som deltar i mässor och marknadsför sitt företag eller dess produkter eller tjänster.  

I 5 punkten underpunkt b föreskrivs det om filmarbetare.  

I 5 punkten underpunkt c föreskrivs det om personer som arbetar eller verkar som medlem av personalen på ett motorfordon i utländsk ägo eller besittning, när utlänningen framför ett fordon med vilket en gränsöverskridande transport förs till bestämmelseorten eller avhämtas från utgångsorten eller när trafikeringen i Finland hänför sig till regelbunden reguljärtrafik mellan orter av vilka åtminstone en är belägen utomlands och utlänningen inte är bosatt i Finland. Bestämmelsen motsvarar den gällande 79 § 1 mom. 4 punkten. 

I 5 punkten underpunkt d föreskrivs det om inresa för förvärvsarbete utan uppehållstillstånd för personal i resebranschen. Bestämmelsen baseras på GATS och frihandelsavtal som EU ingått, av vilka det i de senare ingår mer omfattande definitioner av termen personal i resebranschen. Tillämpningen av denna underpunkt inom resebranschen avser resebyråer, guider och researrangörer som deltar i evenemang i branschen eller i sällskapsresor eller andra resor. Den som hör till personalen är i anställnings- eller annat avtalsförhållande till en sådan aktör inom resebranschen och en sådan persons inresa ska ha nära koppling till researrangemangen, guidningen, transporten eller andra åtgärder. Vidare avses reseledare på sällskapsresor från utlandet till Finland, om vilka det föreskrivs i den gällande 79 § 3 mom. 3 punkten. Till exempel i fråga om sällskapsresor är det möjligt för reseledaren att resa in i landet redan tidigare, eftersom reseledaren vanligen behöver ta emot turisterna som deltar i sällskapsresan eller eventuellt flera grupper i Finland och leda dem så länge respektive turistgrupp vistas i Finland.  

Innehållet i 2 mom. motsvarar som sådant 79 § 2 mom. i den gällande lagen. Bestämmelsen gäller rätten för utlänningar som har sökt internationellt skydd eller lämnat in en sådan ny ansökan som avses i 102 § att förvärvsarbeta utan uppehållstillstånd i de situationer om vilka det föreskrivs närmare i 1 och 2 punkten. 

I paragrafens 3 mom. föreskrivs i enlighet med direktivet för tillfälligt skydd om rätt att arbeta genast när sökandens ansökan har registrerats. Den sökande kan påvisa sin rätt att arbeta med ett intyg som polisen eller Gränsbevakningsväsendet ger vid registreringen. Rätten ska också gälla rätt att bedriva privat näringsverksamhet. Rätten att utöva näring börjar när ansökan om tillfälligt skydd lämnas och ansökan har registrerats. Direktivet om tillfälligt skydd och dess artikel 12 betraktas som ett internationellt avtal som är förpliktande för Finland i enlighet med lagen angående rättighet att idka näring (122/1919, nedan kallad näringslagen) och följaktligen tillämpas inte kravet på bostadsort på dem som är berättigade till tillfälligt skydd. Av dessa personer krävs inte heller sådant tillstånd av Patent- och registerstyrelsen att utöva näring som enskild näringsidkare som avses i näringslagen. Denna föreslagna avvikelse från näringslagen gäller i enlighet med tillämpningsområdet för artikel 12 i direktivet om tillfälligt skydd för personer som åtnjuter tillfälligt skydd och som bedriver näringsverksamhet, alltså enskilda näringsidkare. Detta undantag tillämpas inte i andra situationer som gäller internationellt skydd. Undantaget tillämpas utöver enskilda näringsidkare inte heller till någon del på andra former av att utöva näring, såsom på kraven på bostadsort för medlemmar i styrelsen för aktiebolag eller bolagsmän i personbolag. 

81 c §. Rätt att inleda arbete samt rättens varaktighet. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar paragrafens nya innehåll. I paragrafen föreslås bestämmelser om varaktigheten i all rätt att arbeta enligt denna lag. 

I 1 mom. anges huvudregeln att rätten att arbeta inleds när uppehållstillståndet beviljas och upphör när uppehållstillståndets giltighetstid löper ut, och att rätten enligt ett nytt uppehållstillstånd börjar gälla när tillståndet har beviljats. 

Paragrafens 2 mom. motsvarar i huvudsak 80 § 1 mom. i gällande lag med det undantaget att det inte längre föreskrivs om uppehållstillstånd för arbetstagare hos en viss arbetsgivare, eftersom det i denna proposition föreslås att det avskaffas. Rätten att arbeta fortsätter i enlighet med det tidigare uppehållstillståndet, om ansökan om fortsatt uppehållstillstånd söks medan det tidigare tillståndet är i kraft. En ytterligare ändring är att en utlänning får fortsätta arbeta i enlighet med det tidigare uppehållstillståndet när ansökan om nytt tillstånd gäller ett annat yrkesområde. Rätten att arbeta i enlighet med det tidigare uppehållstillståndet upphör när ett nytt uppehållstillstånd med rätt att arbeta har beviljats, och då börjar rätten att arbeta enligt det nya tillståndet, eller när ett avslagsbeslut har vunnit laga kraft. Rätten att arbeta i enlighet med det tidigare uppehållstillståndet fortsätter också i det fallet att utlänningen återkallar sin ansökan om fortsatt uppehållstillstånd för att grunden för ansökan ändras, varvid det som här konstateras tillämpas på upphörandet av rätten att arbeta.  

I 3 mom. föreskrivs det för tydlighetens skull att om arbetet sker med stöd av 74 § 1 mom. 1–3 eller 11 punkten, upphör rätten att arbeta dock när tillståndets giltighetstid går ut. Punkten motsvarar det gällande 80 § 3 mom.  

Paragrafens 4 mom. motsvarar det gällande 80 § 4 mom. med den preciseringen att det föreskrivs närmare om varaktigheten för rätt att arbeta som grundar sig på visum eller visumfrihet i samband med laglig vistelse. Rätten att arbeta ska gälla högst den tid som en utlänning med visum eller visumfrihet har rätt att lagligen vistas i Finland, alltså högst den tid som anges i 81 b §. Också om en utlänning under visumets eller visumfrihetens giltighetstid ansöker om uppehållstillstånd för samma arbete, fortgår inte rätten att arbeta sedan tiden för visumet eller visumfriheten löpt ut. För att rätten att arbeta ska fortgå ska ansökan om uppehållstillstånd ha gjorts i så god tid att uppehållstillstånd för arbete beviljats innan visumet eller tiden för visumfrihet löper ut. I momentet föreskrivs det också, liksom i det gällande 80 § 4 mom., om att rätten att arbeta upphör oberoende av vad som föreskrivs i 81 b § när ett beslut om avvisning av utlänningen blir verkställbart.  

De föreslagna 5 och 6 mom. motsvarar de gällande 80 § 5 och 6 mom.  

I 7 mom. föreskrivs om när den rätt att arbeta som baserar sig på ansökan om tillfälligt skydd upphör. Rätten att arbeta utan uppehållstillstånd upphör enligt lagen när Migrationsverket avslår ansökan. Rätten att arbeta fortsätter inte på grund av ändringssökande. En utlänning som har börjat förvärvsarbeta kan inte fortsätta arbeta lagligt på det sätt som avses i 81 b §. Rätten att arbeta upphör också om den sökande återkallar sin ansökan eller om den förfaller. Om en utlänning får uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skydd, fortsätter rätten att arbeta direkt med stöd av 81 a § 1 mom. 3 punkten. 

81 d §. Rätt att inleda näringsutövning samt rättens varaktighet. Paragrafen är ny, och i den föreskrivs det för tydlighetens skull om rätt att utöva näring. Paragrafens 1 mom. innehåller en informativ hänvisning till lagen angående rättighet att idka näring (122/1919). På Åland hör rätten att utöva näring till landskapets behörighet. Bestämmelser om utövande av näring finns i landskapslagen om rätt att utöva näring (Ålands författningssamling 1996:47). För närvarande behandlas ett förslag om ändring av lagen, men det är än så länge inte känt när den ska träda i kraft. I bestämmelsen preciseras också tillämpningen av 185 §, enligt vilken ett sätt att begå en utlänningsförseelse är att ”olovligt bedriva näring”. 

Enligt näringslagen får näring idkas av fysiska personer, nedan kallade enskilda näringsidkare, som är bosatta inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Med hemort avses enligt förarbetena till lagen (RP 259/1992 rd, s. 11) hemort enligt lagen om hemkommun (201/1994). Med stöd av näringslagen kan Patent- och registerstyrelsen dock bevilja också enskilda näringsidkare utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet tillstånd att utöva näring. I praktiken har förutsättningen för att bevilja tillstånd varit att personen har bostadsort i en stat som är part i Luganokonventionen. Av staterna utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet är endast Schweiz part i konventionen. En enskild näringsidkare som bor utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet ska enligt näringslagen ha en företrädare som bor i Finland som dessutom ska anmälas för anteckning i handelsregistret. Företrädaren har rätt att ta emot delgivningar. Företrädaren svarar också enligt lagen om beskattningsförfarande (1558/1995) för de skatter som påförs den enskilda näringsidkaren som bor utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. 

I 2 mom. föreskrivs om utlänningars rätt att börja utöva näring och rättens varaktighet. Rätten att utöva näring börjar enligt förslaget när uppehållstillståndet för det har beviljats med stöd av 74, 75 eller 79 § eller när utlänningen vistas i landet med stöd av 81 b § eller annars lagligt. När det gäller näringsutövning ska utlänningen uppfylla bestämmelserna i de lagar det hänvisas till i 1 mom. till den del lagens krav för utövning av respektive näring blir tillämpliga. För den som söker tillfälligt skydd föreskrivs det ett undantag i lagens 81 b § 3 mom.  

I praktiken är det besvärligt att utöva näring utan registrering. Registrering som enskild näringsidkare förutsätter till exempel personbeteckning. I näringslagen föreskrivs krav på när enskilda näringsidkare ska anmäla sig för anteckning i handelsregistret. I praktiken är det dock möjligt för en enskild näringsidkare att helt enkelt anmäla sig i de register som Skatteförvaltningen upprätthåller och då får personen i fråga också ett FO-nummer. Närmare information om registreringarna fås av Patent- och registerstyrelsen och Skatteförvaltningen. 

Om uppehållstillståndet har beviljats på någon annan grund än för näringsutövning, har utlänningen rätt att också utöva näring. I det fallet kan dock näringsutövningen inte vara den huvudsakliga grunden för vistelsen i Finland. Om det blir den huvudsakliga grunden för vistelsen i landet, ska utlänningen söka uppehållstillstånd på den grunden. Om emellertid uppehållstillståndet har beviljats exempelvis på grund av familjeband, och den grunden kvarstår, kan näring utövas på den grunden. Om däremot grunden för vistelsen i landet är arbete, ska i det fallet utlänningen söka ett sådant uppehållstillstånd för företagare som avses i 79 §, om det inte är fråga om näringsutövning enligt 74 §. 

82 §. Arbetsgivarens och uppdragsgivarens skyldigheter. I paragrafen förenas gällande 86 a och 86 b §. I 1 mom. föreskrivs det om arbetsgivarens skyldighet att försäkra sig om att arbetstagarna har rätt att arbeta. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak nuläget. Det föreslås att ordalydelsen förtydligas jämfört med den nuvarande, enligt vilken arbetsgivaren ska försäkra sig om att utlänningar som anställs eller är anställda har ett sådant uppehållstillstånd för arbetstagare som krävs eller att de inte behöver något uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd för arbetstagare är en inexakt formulering med beaktande av att arbetsgivaren uttryckligen ska försäkra sig om att arbetstagaren har rätt att arbeta, oberoende av vilket slags uppehållstillstånd arbetstagaren har. Dock har också den gällande bestämmelsen tolkats så att arbetsgivaren ska försäkra sig om rätten att arbeta, och det är alltså fråga om ett förtydligande som sakligt sett inte förändrar nuläget. Med arbetsgivare avses både finländska och utländska arbetsgivare. 

Paragrafens 2 mom. motsvarar i huvudsak nuläget. Dock är det nytt att utgångspunkten är att informationen lämnas till arbets- och näringsbyrån via det elektroniska ärendehanteringssystemet. Om det av någon orsak, som inte behöver anges, inte är möjligt, får uppgifterna alternativt lämnas i pappersform. Skyldigheten att lämna uppgifter gäller både finländska och utländska arbetsgivare. Det kan vara svårt särskilt för utländska arbetsgivare att använda det elektroniska förfarandet. Innehållet i den information som ska lämnas ändras också något så att det är information om arbetstagaren, arbetsförhållandets längd, lönen och det kollektivavtal som ska tillämpas. Skyldigheten att underrätta den behöriga myndigheten om anställningen av tredjelandsmedborgare baseras på artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv om minimistandarder för sanktioner och åtgärder mot arbetsgivare för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt (2009/52/EG). Underrättelseskyldigheten enligt direktivet ska betraktas som uppfylld, om arbets- och näringsbyrån redan har fått de krävda uppgifterna av arbetsgivaren i samband med arbetstagarens ansökan om uppehållstillstånd. I momentet föreskrivs vidare att arbetsgivaren för förtroendemannen, förtroendeombudet och arbetarskyddsfullmäktigen på arbetsplatsen ska uppge utlänningens namn och det kollektivavtal som ska tillämpas. 

I 3 mom. föreslås en ändring i fråga om den tid uppgifterna ska förvaras. Den nuvarande förvaringstiden på fyra år är onödigt lång, och det föreslås att den förkortas till två år vilket är preskriptionstiden för utlänningsförseelse som arbetsgivare och anlitande av utländsk arbetskraft som saknar tillstånd. Med arbetsgivare avses både finländska och utländska arbetsgivare. 

Det gällande 86 b § 1 mom. överförs i ändrad form till 4 mom. Det föreslås att momentet ändras så att det motsvarar bestämmelsen om uppdragsgivarens ansvar i 47 kap. 6 a § i strafflagen, så att en entreprenad- eller underentreprenadgivare eller den som låter utföra arbete ansvarar för att avtalspartens arbetstagare har rätt att arbeta när en entreprenad ges till ett utländskt företag. Utöver entreprenad- eller underentreprenadarbete och hyrd arbetskraft beaktas dessutom arbete som sker som företagsinterna flyttningar. Bestämmelsen innebär att skyldigheten att försäkra sig om rätten att arbeta gäller både arbetsgivare, entreprenad- eller underentreprenadgivare och den som låter utföra arbete, och ansvaret överförs alltså inte i enlighet med den gällande bestämmelsen från arbetsgivaren till uppdragsgivaren. Dessutom kvarstår skyldigheten för uppdragsgivaren att lämna de uppgifter som anges i 2 mom. till förtroendemannen, förtroendeombudet och arbetarskyddsfullmäktigen på arbetsplatsen. Det föreskrivs dessutom en skyldighet för uppdragsgivaren att i enlighet med 3 mom. förvara uppgifterna om grunden för utlänningars rätt att arbeta. Utan den skyldigheten är det inte möjligt att verifiera att uppdragsgivaren har iakttagit skyldigheten att försäkra sig om att en underentreprenör anlitar arbetstagare som har rätt att arbeta.  

Enligt 5 mom. gäller mer exakta bestämmelser för varvsbranschen och byggbranschen än för andra branscher. Huvudentreprenören eller en annan huvudsaklig utförare på en byggarbetsplats och den arbetsgivare som utövar huvudsaklig bestämmanderätt på ett varvsområde ska också försäkra sig om att alla som arbetar på området har rätt att arbeta. Det är möjligt i dessa branscher, eftersom det i 52 b och 52 c § i arbetarskyddslagen föreskrivs om skyldigheten att föra en arbetsplatsförteckning i de branscherna. Skyldigheten för huvudentreprenören eller en annan huvudsaklig utförare och den arbetsgivare som utövar huvudsaklig bestämmanderätt att försäkra sig om rätten att arbeta gäller alla utlänningar, alltså också utländska arbetstagare anställda i finländska företag. Inom andra branscher begränsas ansvaret framöver alltjämt till kontroll av att anställda i utländska företag har rätt att arbeta. I momentet föreskrivs ytterligare att den skyldighet att förvara uppgifter som föreskrivs i 3 mom. tillämpas på huvudentreprenören och någon annan huvudsaklig utförare på samma sätt som på entreprenad- eller underentreprenadgivare och den som låter utföra arbete. Utan den skyldigheten är det inte möjligt att i tillsynen verifiera att huvudentreprenören och någon annan huvudsaklig utförare har iakttagit skyldigheten att försäkra sig om arbetstagarnas rätt att arbeta. I fråga om arbetsgivare som utövar huvudsaklig bestämmanderätt föreligger här inte något behov av att separat i detta moment föreskriva någon förvaringsskyldighet, eftersom 1–3 mom. även annars tillämpas på arbetsgivaren. 

I 6 mom. finns, liksom i den gällande 86 b §, en informativ hänvisning till lagen om utstationering av arbetstagare (1233/2006) med en tilläggshänvisning till lagen om beställarens utredningsskyldighet och ansvar vid anlitande av utomstående arbetskraft (1233/2006).  

83 §. Migrationsverkets behörighet. Paragrafen motsvarar delvis den gällande 82 §, och i den föreskrivs det om Migrationsverkets behörighet i uppehållstillståndsärenden enligt 5 kap.  

I 1 mom. föreskrivs det om Migrationsverkets behörighet att bevilja uppehållstillstånd för arbetstagare, uppehållstillstånd för företagare och uppehållstillstånd för tillväxtföretagare när ett positivt delbeslut eller utlåtande har getts på ansökan. I fråga om uppehållstillstånd för tillväxtföretagare ska Migrationsverket också bedöma om kravet på försörjning uppfylls. Huruvida kravet på försörjning i fråga om uppehållstillstånd för företagare uppfylls bedöms enligt 79 a § av närings-, miljö- och trafikcentralen, och i fråga om uppehållstillstånd för arbetstagare enligt 72 a § av arbets- och näringsbyrån.  

Enligt 2 mom. har Migrationsverket uteslutande behörighet att bevilja övriga uppehållstillstånd som avses i 5 kap.  

I det föreslagna 3 mom. ingår en bestämmelse om att Migrationsverket kontrollerar att arbetsgivaren uppfyller sina skyldigheter enligt 71 § när det beviljar andra uppehållstillstånd för arbete än uppehållstillstånd för arbetstagare, för vilket den uppgiften enligt 72 a § hör till arbets- och näringsbyrån. Som det konstateras i motiveringen till 71 b § 2 mom., utreder Migrationsverket fullgörandet av förpliktelserna som arbetsgivare primärt med hjälp av fullgöranderapporten. I det lagrummet anges det dock också att Migrationsverket av grundad orsak också i fråga om uppehållstillstånd för arbetstagare får granska att skyldigheterna som arbetsgivare fullgjorts. Det innebär att Migrationsverket inte på nytt får granska samma saker som arbets- och näringsbyrån redan granskat i sitt delbeslut, om det inte finns grundad orsak att misstänka kringgående av bestämmelserna om inresa och vistelse i landet. Migrationsverket har inte behörighet att i fråga om uppehållstillstånd för arbetstagare utreda huruvida förpliktelserna enligt 71 § 1 mom. har uppfyllts, utan behörigheten begränsas till utredning av bestämmelserna om inresa och vistelse i landet om vilket det föreskrivs i 36 §.  

I 4 mom. föreskrivs det om ett undantag från förfarandet för uppehållstillstånd för arbetstagare och företagare när sökanden inte uppfyller vissa villkor för inresa eller vistelse i landet, eller saknar ett giltigt resedokument, och trots ett positivt delbeslut inte kan beviljas det ansökta uppehållstillståndet. Bestämmelsens syfte är att förhindra onödiga delbeslut när Migrationsverket i varje händelse fattar ett negativt slutligt beslut och detta kan ses i så god tid att delbeslutet ännu inte har fattats. Enligt bestämmelsen uppfyller sökanden inte villkoren för inresa enligt 11 § 1 mom. 1, 4 eller 5 punkten. Enligt nämnda 11 § 1 mom. 4 punkten innebär det att sökanden har meddelats inreseförbud, vilket betyder att sökanden inte kan beviljas uppehållstillstånd under den tid inreseförbudet är i kraft. Inreseförbudet kan omfatta Finland eller hela Schengenområdet och gälla en situation där sökanden alltjämt befinner sig i landet och tiden för inreseförbudet ännu inte har börjat löpa (Domstolens dom i mål C-225/16). Enligt 5 punkten innebär det att sökanden anses äventyra allmän ordning och säkerhet, folkhälsan eller Finlands internationella förbindelser. Situationen kan till exempel vara den att sökanden tidigare har studerat i Finland, har begått brott och utvisats från Finland, vilket kan innebära att sökanden inte beviljas uppehållstillstånd trots ett positivt delbeslut. Det kan i enskilda fall finnas behov av att tillämpa bestämmelsen och också i situationer när det har observerats till exempel ett mera omfattande fenomen som syftar till att kringgå bestämmelserna om inresa. Ett ytterligare syfte med bestämmelsen är att arbets- och näringsbyråns, närings-, trafik- och miljöcentralens och också Migrationsverkets och förvaltningsdomstolens resurser inte ska förbrukas i onödan. Tillämpningen av bestämmelsen förutsätter att de allmänna förvaltningslagarna och god förvaltningssed iakttas. Bestämmelsen förutsätter inte att det görs någon systemutveckling. Arbets- och näringsbyrån och närings-, trafik- och miljöcentralen ska göra en anteckning i ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden att de inte gör någon delbeslutsprövning för tillämpning av denna bestämmelse i sådana fall där Migrationsverket känner till saken.  

I 5 mom. föreskrivs om Migrationsverkets behörighet att bevilja certifiering för arbetsgivare och att återkalla den. 

I 6 mom. föreskrivs gällande 67 § 5 mom. som sådant preciserat med en ny bestämmelsehänvisning. Vidare föreskrivs i momentet om Migrationsverkets behörighet att även annars på begäran utfärda intyg över sådan rätt att arbeta som bestäms direkt med stöd av lag. Då har till exempel ett intyg som ges en asylsökande en tydligare rättsgrund än i nuläget. Bestämmelsen stöder också det att Migrationsverket i intyget kunde ta ställning till rätten att arbeta även när denna rätt beror på sådant som annars inte hör till dess behörighet, såsom beslutets verkställbarhet. 

84 §. Behandlingstider. Paragrafen motsvarar i huvudsak 82 § i den gällande lagen, och det föreslås att rubriken ändras så att den bättre motsvarar innehållet.  

I 1 mom. föreskrivs det inledningsvis enligt artikel 5.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/98/EU om ett enda ansökningsförfarande för ett kombinerat tillstånd för tredjelandsmedborgare att vistas och arbeta på en medlemsstats territorium och om en gemensam uppsättning rättigheter för arbetstagare från tredjeland som vistas lagligen i en medlemsstat. Enligt den artikeln ska den behöriga myndigheten fatta beslut om den fullständiga ansökan så snart som möjligt, och under alla omständigheter senast fyra månader från den dag då ansökan gavs in. I 1 mom. föreslås i stället en bestämmelse om att beslutet ska fattas senast inom två månader från det att ansökan har lämnats in. I momentet föreskrivs det fortfarande när handläggningstiden börjar löpa, vilket är när sökanden har lämnat sina biometriska kännetecken. Ett ytterligare villkor är att såväl arbetstagaren som arbetsgivaren har uppfyllt sina skyldigheter enligt 71 §, eftersom ansökan annars inte är komplett. 

I 2 mom. föreskrivs det om handläggningstiden för de myndigheter som sköter uppehållstillståndsärenden när de handlägger delbeslut eller utlåtanden för ansökan. Momentet gäller således arbets- och näringsbyrån och närings-, trafik- och miljöcentralen när de fattar delbeslut om ansökan och Innovationsfinansieringsverket Business Finland när det ger utlåtande om en ansökan om fortsatt uppehållstillstånd. Handläggningstiden för en ansökan hos dessa myndigheter är högst en månad. Denna tid är hälften av den totala handläggningstiden som föreskrivs i 1 mom. I momentet föreskrivs ytterligare att Migrationsverket ska fatta ett beslut om ansökan senast inom en månad efter att ha mottagit ett delbeslut eller utlåtande. I fråga om Business Finland gäller regleringen fasen för fortsatt tillstånd för tillväxtföretagare i situationer enligt 80 b § 2 mom. när Migrationsverket har begärt utlåtande för beslut om en tillväxtföretagares ansökan om fortsatt uppehållstillstånd. 

Det föreslagna 3 mom. motsvarar det gällande 82 § 2 mom. Bestämmelsen baseras på artikel 5.2 och 5.4 i direktivet som nämns ovan. Som en exceptionell omständighet kan betraktas till exempel tecken på exploatering av utländsk arbetskraft eller människohandel i ansökan, varvid det kräver längre tid att utreda ansökan. 

Till 4 mom. överförs i oförändrad form bestämmelsen i 81 a § i den gällande lagen om beslut på ansökan om EU-blåkort. Beräkningen av handläggningstiden avviker från 1 mom., eftersom detta beslut ska delges sökanden inom en vis tid medan ett beslut enligt 1 mom. ska fattas inom en viss tid. Skillnaden beror på att detta moment baseras på artikel 11 i rådets direktiv 2009/50/EG om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för högkvalificerad anställning. I motiveringen till 73 a § beskrivs direktiv (EU) 2021/1883, genom vilket också rådets direktiv 2009/50/EG upphävs och som ska sättas i kraft nationellt senast den 18 november 2023. 

85 §. Arbetarskyddsmyndighetens behörighet. Det föreslås att innehållet i den gällande 86 § överförs till denna paragraf. Det föreslås att till 2 mom. om arbetarskyddsmyndighetens anmälningsplikt till polisen fogas en formulering om att anmälan inte behöver göras, om gärningen med beaktande av omständigheterna ska betraktas som ringa och inte något allmänt intresse kräver att anmälan görs. Skrivningen motsvarar anmälningströskeln för arbetarskyddsmyndigheten i andra ärenden. Huruvida gärningen är ringa ska bedömas som helhet med beaktande av handlingens art. Verifierat arbete under en eller två dagar utan tillstånd kan till exempel betraktas som ringa. Vid arbetsgivarens underlåtelse att underrätta arbets- och näringsbyrån om anställningen av en tredjelandsmedborgare, någon jämförbar person eller dennes familjemedlem eller att meddela en förtroendeman, ett förtroendeombud eller en arbetarskyddsfullmäktig en utlännings namn och vilket kollektivavtal som ska tillämpas ska vid bedömningen av om underlåtelsen är ringa beaktas de anställdas antal och eventuell tidigare myndighetsstyrning i ärendet. Till övriga delar ändras hänvisningarna i 4 mom. så att de motsvarar den nya regleringen. 

164 §. Arbete och näringsutövning. Det föreslås att paragrafen och dess rubrik ändras så att de motsvarar det ändrade 5 kap., inga ändringar föreslås i paragrafens innehåll. I paragrafen föreskrivs det om rätten för unionsmedborgare och dem som ska jämställas med dem samt deras familjemedlemmar och andra närstående att arbeta och utöva näring utan skyldighet att ansöka om uppehållstillstånd enligt 5 kap.  

186 §. Utlänningsförseelse av arbetsgivare. Här föreslås att paragrafen ändras som en ändring av hela paragrafen och att den i huvudsak kvarstår oförändrad. Ordalydelsen i 1 mom. 1 punkten om rätt att utföra förvärvsarbete preciseras. Myndigheterna har haft divergerande åsikter om vad som avses med uttrycket ”som inte har rätt att utföra förvärvsarbete” i 186 § 1 mom. 1 punkten. Bestämmelsen preciseras så att rätten att utföra förvärvsarbete ska ses i förhållande till det förvärvsarbete arbetstagaren i verkligheten utför. Följaktligen föreligger inte rätt att utföra förvärvsarbete till exempel när arbetstagaren arbetar inom ett annat yrkesområde än det för vilket uppehållstillståndet har beviljats. Hänvisningen i 1 mom. 3 punkten ändras så att det hänvisas till 82 § 2 mom. där det föreskrivs att en arbetsgivare som anställer en icke-unionsmedborgare, en därmed jämförbar person eller en familjemedlem till någon av dessa utan dröjsmål och med anlitande av det elektroniska ärendehanteringssystemet ska lämna arbets- och näringsbyrån information om den arbetstagare som anställts, arbetsförhållandets längd, lönen och det kollektivavtal som ska tillämpas samt för förtroendemannen, förtroendeombudet och arbetarskyddsfullmäktigen på arbetsplatsen uppge utlänningens namn och det kollektivavtal som ska tillämpas. Likaså föreslås det att hänvisningen i 2 mom. ändras så att det hänvisas till 82 § 4 och 5 mom., där det föreskrivs om fördelningen av straffansvaret mellan arbetsgivaren och uppdragsgivaren. Ansvaret gäller både arbetsgivare och sådana uppdragsgivare som avses i 82 § 4 och 5 mom. Vidare kan framöver även en utländsk uppdragsgivare eller dennes företrädare dömas för utlänningsförseelse av arbetsgivare eftersom förutsättningen inte längre är att uppdragsgivaren ska verka i Finland. 

187 §. Vägran att bevilja uppehållstillstånd för arbete. Det föreslås att bestämmelsen ändras så att Migrationsverket utöver arbets- och näringsbyrån blir behörig myndighet för att fatta beslut om vägran. En annan ändring i bestämmelsen är att beslut om vägran kan fattas för en viss tid på högst ett år, men dock alltid minst tre månader. Paragrafens 1 och 2 mom. ändras också så att omnämnandet av uppdragsgivaren stryks, eftersom uppdragsgivaren med anledning av denna proposition inte längre har några uppgifter i samband med tillståndsprocessen och därför inte heller kan lämna oriktig eller vilseledande information. Av dessa orsaker ändras också paragrafens rubrik. Bestämmelserna om beslut om vägran är till sin natur av typen tillsyn och syftar till korrigering. Strävan med förfarandet är att styra arbetsgivarens verksamhet till att motsvara förutsättningarna och förfaringssätten enligt utlänningslagen. Förslaget främjar bekämpandet av exploatering av utländsk arbetskraft. Det är fråga om ett förvaltningsbeslut som ska fattas med iakttagande av bestämmelserna i förvaltningslagen. Till beslutet om vägran ska fogas en anvisning för sökande av ändring eftersom det med stöd av 190 § får sökas ändring i beslutet genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Rättsverkan av ett beslut om vägran börjar dagen för beslutsdatumet. Här föreslås att ändringarna görs som en ändring av hela paragrafen, men i 3 mom. görs ingen materiell ändring. 

I 1 mom. föreskrivs om de behöriga myndigheterna för beslut om vägran. Det är ändamålsenligt att Migrationsverket läggs till som behörig myndighet, eftersom det genom ändringarna i 5 kap. i utlänningslagen föreskrivs närmare och mera täckande om arbetsgivarens skyldigheter än i gällande lag. I och med ändringen omfattas alla uppehållstillstånd för arbete av tillämpningsområdet för beslut om vägran, inte längre endast uppehållstillstånd för arbetstagare, utan också de uppehållstillstånd för vilka Migrationsverket ensamt är behörig myndighet. Det innebär att bestämmelsen måste ändras i överensstämmelse med det så att det är av betydelse om arbetsgivaren själv eller genom förmedling av dennes företrädare har lämnat myndigheten, dvs. arbets- och näringsbyrån eller Migrationsverket oriktig eller vilseledande information om de omständigheter som föreskrivs i 71 § 1 eller 2 punkten, 71 b § 1 och 2 mom. eller 82 §. I de bestämmelserna föreskrivs det om arbetsgivarens skyldigheter i uppehållstillståndsförfarandet. I lagen föreskrivs tydligt vilka uppgifter som ska lämnas för behandlingen av ansökan om uppehållstillstånd och att det är arbetsgivarens ansvar att lämna uppgifterna till myndigheterna. I momentet föreskrivs ytterligare att beslutet ska fattas utan obefogat dröjsmål efter det att arbets- och näringsbyrån eller Migrationsverket har fått kännedom om grunden för beslutet. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om förutsättningarna för beslutet. Regleringen syftar till att hålla beslutet om vägran som en administrativ påföljd av karenskaraktär. En förutsättning för beslutet är att informationen är signifikant oriktig eller vilseledande och att arbetsgivaren i fråga trots uppmaning inte har rättat informationen inom utsatt tid. En ändring är att giltighetstiden för beslutet om vägran kan bli längre än i nuläget och fastställas inom en viss tidsmarginal. Eftersom ett beslut om vägran blir aktuellt först efter att arbetsgivaren har beretts tillfälle att rätta till sina felaktigheter utan att det har lett till önskat rättat resultat, ska påföljden vara minst tre månader. En annan ändring är att giltighetstiden för ett beslut om vägran får vara högst tolv månader. Denna maximitid är befogad som förhandsförebyggande. 

En första förutsättning för beslutet är att informationen ska vara signifikant oriktig eller vilseledande. Vid bedömningen av signifikansen kan specialmotiveringen för de nämnda bestämmelserna tillämpas. Uppgifter om försummade arbetsgivarskyldigheter kan också framgå av arbetarskyddsmyndigheten och då kan arbets- och näringsbyrån eller Migrationsverket jämföra de uppgifter arbetsgivaren har lämnat till myndigheten med arbetarskyddets inspektionsrapport. Vid bedömningen av signifikansen kan till exempel beaktas att arbetstagaren har haft orimligt långa arbetstider och många arbetstimmar, att det saknas ledigheter eller att lönen eller en del av den har blivit obetald. Beaktas kan betydande underbetalning eller återbetalning av lön, dvs. att lönen betalas ut till arbetstagarens konto, men lyfts tillbaka till arbetsgivaren. Brister i lönesättningen kan betraktas som signifikanta särskilt när den lön man får i handen inte längre uppfyller försörjningskriteriet som förutsätts i utlänningslagstiftningen. Signifikansen accentueras också av att säkerheten i arbetet försummats eller av farliga arbetsförhållanden. Den accentueras också av exploateringssituationer, till exempel av att arbetsgivaren hotar arbetstagarens eller en nära anhörigs liv eller hälsa, hotar med att påverka myndigheterna för att återkalla uppehållstillståndet eller avlägsna arbetstagaren ur landet, beslagtar arbetstagarens identitetshandlingar, besitter arbetstagarens bankkonto, skattekort eller andra viktiga handlingar, eller isolerar en arbetstagare från andra människor genom att kräva boende i lokaler som arbetsgivaren anvisar och som kan vara olämpliga för boende, begränsar användningen av telefon, förbjuder måltider på en plats som arbetstagaren valt eller på något annat sätt begränsar arbetstagarens umgänge med andra människor, eller genom att skuldsätta arbetstagaren till exempel genom snabblån eller genom att låta bli att redovisa skatter och undanhålla information om betalning av efterskatt. Vid bedömningen av hur länge ett beslut om vägran ska vara i kraft kan ytterligare beaktas hur många arbetstagare de felaktiga uppgifterna gäller, vilka uppgifter som har lämnats oanmälda eller om arbetsgivaren tidigare har meddelats beslut om vägran.  

Om arbetsgivaren genom en lagakraftvunnen dom har dömts för lämnande av oriktiga uppgifter ska i princip beslutet om vägran meddelas i övre delen av skalan. Likaså, om lämnandet av oriktiga uppgifter som gäller flera arbetstagare styr till att meddela beslutet om vägran i övre delen av skalan, ska ytterligare beaktas vilket slag av uppgifter som har lämnats oanmälda och om arbetsgivaren tidigare har meddelats ett beslut om vägran. Vid bedömningen av punkten om oanmälda uppgifter kan samma omständigheter användas som vid bedömningen av signifikansen. 

I 2 mom. förutsätts ytterligare, utöver att informationen är signifikant oriktig eller vilseledande, att arbetsgivaren trots uppmaning inte har rättat informationen inom utsatt tid. Det är fråga om en uppmaning till arbetsgivaren i enlighet med förvaltningslagen att komplettera uppgifterna inom en viss tid. Beslut om vägran kan fattas, om uppgifterna inte har rättats eller om arbetsgivaren fortsätter lämna uppgifter som inte stämmer överens med sanningen eller om kompletteringsuppmaningen inte leder till något svar. Om det har konstaterats att uppgifterna om anställningen eller arbetsförhållandena är felaktiga eller vilseledande, ska arbetsgivaren i praktiken korrigera uppgifterna också på konkret nivå när det gäller anställningen och de praktiska arbetsvillkoren. Vidare ska arbets- och näringsbyrån och Migrationsverket också underrätta arbetarskyddsmyndigheterna om kompletteringsuppmaningen och de kan då göra en arbetarskyddsinspektion på arbetsgivarens arbetsplats i fråga.  

I 2 mom. föreskrivs ytterligare att beslutet också kan riktas till den ansvariga personen, om det är fråga om ett företag eller en sammanslutning. Med ansvarig person avses den ansvariga person inom företagets organisationspersonkrets som är antecknad i handelsregistret samt betydande ägare, exempelvis verkställande direktören, styrelsemedlemmar och bolagsmän. De ansvariga personerna varierar beroende på bolagsform och framgår av handelsregistret. Beslutet ska riktas såväl till företaget som till den ansvariga personen eller personerna. Beslutet ska emellertid inte utan prövning riktas till alla ansvariga personer, utan till den person som på företagets vägnar har lämnat de oriktiga uppgifterna, om den personen är känd. Regleringen avser att förhindra att den som har lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter kan kringgå bestämmelsen genom att fortsätta anlita utländsk personal via ett företag den äger eller besitter. 

I 3 mom. föreskrivs om förhållandet mellan beslutet om vägran och arbetsgivarens utlänningsförseelse av arbetsgivare. Eftersom det inte är fråga om en sanktion som är jämförbar med straffpåföljd kopplas påföljden också till fastställande av 186 § 1 mom. 2 punkten. Ett beslut om vägran kan gälla arbetsgivaren eller dennes företrädare som med stöd av 186 § 1 mom. 2 punkten genom en lagakraftvunnen dom har dömts för utlänningsförseelse av arbetsgivare efter att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet ha lämnat en myndighet oriktig eller vilseledande information om en utlännings villkor i arbetet eller arbetsuppgifter eller om de krav som ställs i dem. Bestämmelsen gör det inbördes förhållandet mellan beslut om vägran och utlänningsförseelse av arbetsgivare konsekvent, så att den påföljd som dömts i en straffprocess tillsammans med en administrativ påföljd blir strängare än enbart en administrativ påföljd. 

190 §. Besvär. Det föreslås att paragrafen ändras som helhet, eftersom 2 mom. annars behöver flyttas och eftersom 3 mom. i den gällande bestämmelsen har upphävts genom lag 737/2021. Regleringen i sig kvarstår i huvudsak oförändrad. Innehållet i den nya bestämmelsens 1 och 2 mom. kompletteras. 

Till 1 mom. fogas närings-, trafik- och miljöcentralen och Innovationsfinansieringsverket Business Finland. Arbetskraftsbyrån korrigeras till arbets- och näringsbyrån. Momentets reglering föranleder att ändring kan sökas genom besvär i Migrationsverkets beslut om certifiering för arbetsgivare enligt 76 och 78 §. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs att det egentliga beslutet om uppehållstillstånd som meddelas sökanden är det beslut i samband med vilket ändring får sökas i ett delbeslut eller utlåtande som ligger till grund för beslutet. I arbets- och näringsbyråns, närings-, trafik- och miljöcentralens och Innovationsfinansieringsverket Business Finlands delbeslut och utlåtanden får ändring inte sökas självständigt, utan först i samband med huvudsaken det vill säga beslutet om uppehållstillstånd. I fråga om Business Finland söks ändring i de flesta fall i samband med ansökan om fortsatt uppehållstillstånd för tillväxtföretagare. I det fallet att uppehållstillstånd har beviljats i fråga om den första ansökan, kan ändring sökas i utlåtandet om det på samma gång, om det söks ändring genom besvär i uppehållstillståndsbeslutet.  

Paragrafens 2 mom. i den gällande paragrafen blir 3 mom. i den ändrade bestämmelsen. Bestämmelsens innehåll kvarstår oförändrat. 

Den gällande paragrafens 4 mom. kvarstår som 4 mom. i den ändrade bestämmelsen. Bestämmelsens innehåll kvarstår oförändrat. 

191 §. Besvärsförbud. Det föreslås att 9 punkten upphävs. Eftersom det föreslås att 75 § om förhandsbesked i den gällande lagen upphävs, kan det inte längre föreskrivas om besvärsförbud för det.  

192 §. Behörig förvaltningsdomstol. Det föreslås att 3 mom. ändras så att det föreskrivs om behörig förvaltningsdomstol i fråga om uppehållstillståndsärenden som avses i 5 kap. I den gällande bestämmelsen anges den behöriga förvaltningsdomstolen i fråga om uppehållstillstånd för arbetstagare och uppehållstillstånd för företagare, som avses med termen uppehållstillstånd för näringsidkare som kvarstått i bestämmelsen. Eftersom det i 5 kap. föreskrivs om uppehållstillstånd för arbete, uppehållstillstånd för företagare, uppehållstillstånd för tillväxtföretagare och annat uppehållstillstånd för förvärvsarbete eller näringsutövning, bestäms den behöriga förvaltningsdomstolen för dem enligt i vilken förvaltningsdomstols domkrets sökanden bor. Om sökanden inte är bosatt i Finland, är den behöriga förvaltningsdomstolen i ett ärende som gäller uppehållstillstånd för företagare eller tillväxtföretagare Helsingfors förvaltningsdomstol och den behöriga förvaltningsdomstolen i ett ärende som gäller uppehållstillstånd för arbete den förvaltningsdomstol inom vars domkrets den arbetsgivare som avses i ansökan har sitt verksamhetsställe, och i fråga om andra uppehållstillstånd bestäms den behöriga förvaltningsdomstolen enligt 1 mom. Vidare föreskrivs det i momentet att den behöriga förvaltningsdomstolen för beslut om certifiering för arbetsgivare är den förvaltningsdomstol inom vars domkrets arbetsgivaren har sitt verksamhetsställe. Med beslut om certifiering för arbetsgivare avses beviljande, icke-beviljande och återkallande av certifiering.  

194 §. Arbetsgivarens rätt att anföra besvär. I paragrafen föreskrivs det om arbetsgivarens rätt att söka ändring. Den gällande bestämmelsen tillämpas endast på arbetsgivare som deltar i ansökningsförfarandet för en arbetstagares uppehållstillstånd för arbetstagare, eftersom det endast föreskrivs om skyldigheter för arbetsgivaren i fråga om det tillståndsslaget. Till övriga delar föreskrivs det inte i utlänningslagen om några skyldigheter för arbetsgivare, och därför inte heller om någon mer vidsträckt rätt att söka ändring. Det föreslås att bestämmelsen ändras, eftersom det i 5 kap. föreslås omfattande bestämmelser om arbetsgivarens skyldigheter i fråga om alla uppehållstillstånd som söks för arbete och inte längre enbart i fråga om uppehållstillstånd för arbetstagare. Därför föreslås det att bestämmelsen om arbetsgivarnas ändringssökande ändras så att kraven på rättsskydd för arbetsgivaren kan uppfyllas på ett heltäckande sätt.  

I 1 mom. föreskrivs att arbetsgivarens rätt att anföra besvär avser de uppgifter som avses i 71 § 1–3 punkten, som arbetsgivaren lämnar i ansökan och som därmed inverkar på ansökningsärendet. Likaså föreslås arbetsgivaren ha besvärsrätt i fråga om huruvida den egna informationsskyldigheten uppfyllts, det vill säga i fråga om 71 b §. I fråga om uppehållstillstånd för arbetstagare gäller besvärsrätten, liksom i nuläget, de villkor som arbets- och näringsbyrån tar ställning till, det vill säga 72 a § 1 mom. 

I 2 mom. föreskrivs om arbetsgivarens rätt att anföra besvär över beslut som gäller beviljande, icke-beviljande eller återkallande av certifiering för arbetsgivare.  

7.2  Lagen om villkor för inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare inom ramen för företagsintern förflyttning av personal

13 a §.Rätt att arbeta. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om rätt att arbeta. I 1 mom. föreskrivs att en tredjelandsmedborgare som av Finland beviljas ett ICT-uppehållstillstånd har rätt att arbeta i enlighet med tillståndet. I 2 mom. är det fråga om tillfällig rörlighet, vilket innebär att arbetet är i enlighet med tillståndet, om inte något annat följer av 20 eller 22 §. 

7.3  Lagen om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för säsongsanställning

12 a §.Rätt att arbeta. I paragrafen föreskrivs det om rätt att arbeta när en tredjelandsmedborgare har beviljats tillstånd för säsongsarbete. Rätten att arbeta bestäms i lagen.  

20 §.Sanktioner mot arbetsgivare. Det föreslås att hänvisningen i paragrafens 2 mom. till utlänningslagen korrigeras så att den motsvarar regleringen i utlänningslagens föreslagna nya 5 kap. Paragrafens 3 mom. är tänkt att ändras så att det beslut som där föreskrivs kan göras för samma tid som beslutet om vägran i 187 § i utlänningslagen. 

7.4  Barnbidragslagen

1 a §.Rätt till barnbidrag på grundval av arbete. Det föreslås att hänvisningen till utlänningslagen i 3 mom. 1 punkten korrigeras så att den motsvarar det ändrade 5 kap. i utlänningslagen. Inga innehållsmässiga ändringar föreslås. 

7.5  Lagen om stöd för hemvård och privat vård av barn

3 a §. Internationella fall. Det föreslås att hänvisningarna till utlänningslagen i 2 mom. korrigeras så att de motsvarar det ändrade 5 kap. i utlänningslagen. Inga innehållsmässiga ändringar föreslås. 

7.6  Lagen om specialiserad sjukvård

3 §. Det föreslås att hänvisningarna till utlänningslagen i 1 mom. korrigeras så att de motsvarar det ändrade 5 kap. i utlänningslagen. Inga innehållsmässiga ändringar föreslås. 

7.7  Folkhälsolagen

14 §. Det föreslås att hänvisningarna till utlänningslagen i paragrafen korrigeras så att de motsvarar det ändrade 5 kap. i utlänningslagen. Inga innehållsmässiga ändringar föreslås. 

7.8  Lagen om ordnande av social- och hälsovård

56 §.Ordnande av hälso- och sjukvård i vissa fall. Det föreslås att hänvisningarna till utlänningslagen i 1 och 2 mom. korrigeras så att de motsvarar det ändrade 5 kap. i utlänningslagen. Inga innehållsmässiga ändringar föreslås. Ändringen görs som en ändring av hela paragrafen. 

12.1  Inledning

Enligt 9 § 4 mom. i grundlagen regleras rätten för utlänningar att resa in i Finland och att vistas i landet genom lag. ed tanke på denna proposition bör det också beaktas vad som föreskrivs om jämlikhet i 6 § i grundlagen, om skydd för privatlivet i 10 §, om näringsfrihet och rätt till arbete i 18 § och om rättsskydd och tryggandet av garantier för en god förvaltning i 21 §.  

Enligt förarbetena till 9 § 4 mom. i grundlagen är utgångspunkten den gällande grundregeln i den internationella rätten, enligt vilken en utlänning inte i allmänhet har rätt att bosätta sig i ett annat land (RP 309/1993 rd, GrUU 23/1998 rd). Därför kan inga särskilda krav på innehållet i den berörda lagstiftningen direkt härledas ur grundlagen. Av kravet på reglering i lag kan dock härledas förbud mot diskriminering och godtycke, liksom ett krav på att bestämmelserna om grunderna och beslutsförfarandena för inresa till och vistelse i landet är sådana att rättssäkerheten tryggas (GrUU 16/2000 rd). Enligt 5 § i utlänningslagen får utlänningarnas rättigheter inte begränsas mer än vad som är nödvändigt, och enligt 6 § ska särskild uppmärksamhet fästas vid barnets bästa vid beslutsfattandet. 

Enligt 6 § 1 mom. i grundlagen är alla lika inför lagen. Den allmänna jämlikhetsbestämmelsen uttrycker den grundläggande principen och jämlikhet och jämställdhet. Den allmänna jämlikhetsbestämmelsen riktas också till lagstiftaren. Genom lag får inte personer eller personkategorier ges en mer eller mindre förmånlig ställning. Förbudet mot särbehandling i 6 § 2 mom. kompletterar den allmänna jämlikhetsbestämmelsen. Enligt förbudet mot särbehandling får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. I grundlagsutskottet etablerade praxis har det betonats att jämlikhetsprincipen inte kan innebära strikta gränser för lagstiftarens prövning i fråga om bestämmelser som den aktuella samhällsutvecklingen kräver (GrUU 35/2010 rd).  

Jämlikhetsbestämmelserna och förbudet mot särbehandling i grundlagen förbjuder inte allt slags särskiljande av personer. Det är väsentligt om de aktuella bestämmelserna som ger personer olika ställning kan motiveras på ett sätt som är godtagbart med tanke på systemet med grundläggande fri- och rättigheter (t.ex. GrUU 46/2006 rd, GrUU 18/2010 rd, GrUU 44/2010 rd, GrUU 64/2010 rd, GrUU 16/2006 rd, s. 2 och GrUU 73/2002 rd). En godtagbar grund gör det tillåtet att ge personer olika ställning ur grundlagens perspektiv, såväl i fråga om direkt som indirekt särbehandling (GrUU 10/2003 rd). I riksdagens grundlagsutskotts praxis har det betraktats som en godtagbar grund att särbehandlingens grund har samband med fullgörandet av någon annan grundläggande fri- eller rättighet. Som godtagbara grunder har också betraktats andra betydande offentliga eller privata intressen. Vid bedömningen av särbehandling ska det inte enbart fästas vikt vid huruvida den föreslagna metoden för att uppnå syftet är godtagbart, utan också vid bestämmelsernas proportionalitet. I det sammanhanget har riksdagens grundlagsutskott betonat ett sakligt och fast samband mellan det godtagbara skälet och syftet med den lag som stiftas (GrUU 44/2010 rd). 

Å andra sidan är det kännetecknande för lagstiftningen att personer till följd av ett visst godtagbart samhälleligt intresse behandlas olika, bland annat för att främja den faktiska jämlikheten (RP 309/1993 rd, s. 42–43, GrUU 45/2016 rd, GrUU 67/2014 rd, GrUU 31/2014 rd, GrUU 38/2006 rd, s. 2). I grundlagsutskottet etablerade praxis har det ansetts att jämlikhetsprincipen inte kan innebära strikta gränser för lagstiftarens prövning i fråga om bestämmelser som den aktuella samhällsutvecklingen kräver (bl.a. GrUU 2/2011 rd, s. 2, GrUU 64/2010 rd, s. 2, GrUU 15/2001 rd, s. 3). Dessutom har utskottet i olika sammanhang ur jämlikhetsbestämmelserna i grundlagen härlett ett krav på att särbehandlingen inte får vara godtycklig eller leda till oskäligt resultat (se t.ex. GrUU 47/2018 rd, GrUU 20/2017 rd, GrUU 58/2014 rd, GrUU 7/2014 rd, s. 5–6, GrUU 11/2012 rd, s. 2, GrUU 37/2010 rd, s. 3, GrUB 11/2009 rd, s. 2, GrUU 18/2006 rd, s. 2. Se GrUU 52/2016 rd). 

Enligt 18 § 1 mom. i grundlagen har var och en i enlighet med lag rätt att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. Enligt 18 § 2 mom. ska det allmänna främja sysselsättningen och verka för att alla tillförsäkras rätt till arbete. Enligt 18 § 1 mom. i grundlagen ska det allmänna också sörja för skyddet av arbetskraften. Bestämmelsen i den meningen omfattar arbetarskyddet i vidsträckt bemärkelse. Den omfattar också arbetstidsskyddet. Det allmänna ska sörja för trygga och hälsosamma arbetsförhållanden (GrUU 2/2014 rd, GrUU 8/2013 rd, GrUU 39/2001 rd). 

12.2  Bestämmelser om arbete och näringsutövning

I denna proposition föreslås det att bestämmelserna i utlänningslagen (301/2014) om arbete och näringsutövning och vissa andra bestämmelser som gäller handläggningen och förfarandena för uppehållstillståndsärenden ändras. Bakgrunden till propositionen är ett omfattande helhetsprojekt för utveckling av uppehållstillståndsförfarandena för arbete och utbildning, som beskrivs närmare i början av propositionen. Propositionen påverkas också av utredningar av hur tillståndssystemet bör utvecklas, som gjorts under och före projektet och som likaså beskrivs i början av propositionen. Den röda tråden i denna proposition är processen för uppehållstillstånd för arbete, och också frågor som rör hörande av sökanden, uppehållstillståndsprövningen och beviljandet av uppehållstillstånd med tonvikten på ansökningar om uppehållstillstånd som sker utomlands.  

Bestämmelserna i det gällande 5 kap. i utlänningslagen är mycket knapphändiga, med undantag för uppehållstillstånd för arbetstagare. Det har gjort att lagen i huvudsak har blivit föremål för tolkningspraxis, tolkningsanvisningar och rättspraxis som uppkommit under årens lopp. Grundlagsutskottet har dock ansett att ju större risk fysiska personers rättigheter och friheter utsätts för på grund av behandlingen, desto mer motiverat är det med mer detaljerade bestämmelser (GrUU 26/2018 rd, s. 3 rd, s. 5 och GrUU 14/2018 rd, s. 5). Därför föreslås det att regleringen preciseras med avseende på tillståndsförutsättningarna, men också med avseende på arbetsgivarens och sökandens, alltså arbetstagarens, skyldigheter. 

I 6 § i grundlagen föreskrivs det om jämlikhet, i 18 § skyddas näringsfriheten och rätten till arbete och i 21 § föreskrivs det om rättsskydd. I denna proposition föreslås bestämmelser om de allmänna villkor som ska uppfyllas i fråga om alla uppehållstillstånd för arbete. Dessutom föreskrivs det om arbetsgivarens informationsskyldighet. I fråga om uppehållstillstånd för arbetstagare uppfylls detta i de gällande bestämmelserna, eftersom det där föreskrivs om de skyldigheter arbetsgivaren ska uppfylla. I denna proposition utvidgas det till att omfatta alla uppehållstillstånd för arbete. Likaså föreslås att det föreskrivs om en särskild informationsskyldighet för arbetstagaren, det vill säga sökanden. Bestämmelserna syftar till bättre medvetenhet hos utländska arbetstagare om de egna rättigheterna, och i den nya normala processen kan den information arbetsgivaren och arbetstagaren uppger jämföras sinsemellan vilket också gör det möjligt att åtgärda eventuella missförhållanden. I de föreslagna bestämmelserna ställs arbetsgivarna i en jämbördig ställning i fråga om skyldigheter och hot om sanktioner. Bestämmelserna skyddar också arbetstagaren när tillämpningen av beslut om vägran utvidgas till alla slags uppehållstillstånd för arbete, vilket ger rättssäkerhet. I propositionens förslag regleras dessutom arbetarskyddstillsynen och arbetsgivares och uppdragsgivares skyldigheter mera detaljerat och omfattande.  

Enligt de utredningar som beskrivs närmare i början av propositionen leder mer än 80 procent av alla ansökningar om uppehållstillstånd för arbete eller utbildning i slutändan till ett positivt avgörande. Problem vid tillståndsförfarandet har till exempel varit den långa handläggningstiden, bristen på bestämmelser om villkor för tillstånd, att kompletteringar begärs flera gånger och myndigheternas delvis överlappande uppgifter. En ändring i förhållande till gällande bestämmelser är att det i regel krävs färre utredningar för beviljande av uppehållstillstånd, eftersom det i ansökan enligt förslaget endast krävs utredningar som är väsentliga för avgörande av ansökan, och att det i lagen föreskrivs vilka utredningar som krävs. För de flesta ansökningarna baseras beslutsfattandet enligt propositionen på att det räcker att information uppges om de centrala anställningsvillkoren. Tilläggsuppgifter krävs endast om det för att för att avgöra ansökan behövs någon nödvändig tilläggsinformation, och dessutom av arbetsgivaren, om uppgifterna inte går att få ur någon annan myndighets informationsresurs, eller om det finns skäl att misstänka kringgående av bestämmelserna om inresa och vistelse i landet ska ansökningen granskas närmare.  

Genom propositionen klarläggs också myndigheternas uppgifter, eftersom det föreskrivs tydligare om Migrationsverkets, arbets- och näringsbyråns och närings-, trafik- och miljöcentralens uppgifter och behörighet. Vid ansökan om uppehållstillstånd för arbetstagare ska arbets- och näringsbyrån även framöver fatta ett delbeslut som baseras på tillgångsprövning och information om villkoren för anställningsförhållandet, och vid ansökan om uppehållstillstånd för företagare ska närings-, trafik- och miljöcentralen fatta ett delbeslut utifrån en utredning av näringsverksamhetens lönsamhet. I bägge fallen ska Migrationsverket utreda om de allmänna villkoren för beviljande av uppehållstillstånd uppfylls och fatta det slutliga beslutet om uppehållstillstånd utifrån uppgifterna i delbeslutet.  

I denna proposition föreslås det också att det föreskrivs i lagen om uppehållstillstånd för specialsakkunnig så att ett villkor för beviljandet är specialsakkunskap som i regel bedöms av arbetsgivaren. Ett ytterligare villkor är en lagstadgad försörjningsnivå som är knuten till den genomsnittliga bruttoinkomsten för löntagare och som åtminstone ska uppfyllas för beviljande av uppehållstillstånd. Modellen för kravet på försörjning har tagits från regleringen om EU:s blåkort. Propositionen innebär en ändring i tydligare riktning jämfört med gällande bestämmelser, där det är fråga om sakkunniguppdrag som kräver specialkompetens, lönenivån har kvarstått på samma nivå mer än tio år och den delvis har kunnat bestå av naturaförmåner. 

12.3  Certifiering av arbetsgivare

Dessutom föreslås det i propositionen att det föreskrivs om certifiering för arbetsgivare i fråga om uppehållstillstånd för arbete. Med certifiering avses en särskild förtroendeställning som på ansökan beviljas en arbetsgivare som uppfyller villkoren. Det ska varken vara obligatoriskt eller nödvändigt att ansöka om certifiering, eftersom en förtydligad handläggning och försnabbad process för uppehållstillstånd för arbete i lika mån gäller också andra arbetsgivare och deras kommande arbetstagare. Av erfarenhet är det dock känt att en stor del av de arbetsgivare som ofta anställer utländska arbetstagare noggrant iakttar bestämmelserna i uppehållstillståndsförfarandet och i sina andra förpliktelser och därför har i tillståndsförfarandet för kontrollen av förutsättningarna för uppehållstillstånd delatutomatisering kunnat inriktas på dessa ansökningar. Med tanke på ett smidigt och rättvist uppehållstillståndsförfarande är det inte befogat att en arbetsgivare som sköter sina åligganden i tid och i enlighet med kraven och som i snitt rekryterar mera utländsk arbetskraft än andra arbetsgivare ska behöva vänta på handläggning på grund av att andras ansökningar är oklara och drar ut på tiden. För ett transparent förfarande är det mera hållbart att det genom regleringen i det fallet öppet kan påvisas att det på arbetsgivare som uppfyller vissa föreskrivna kriterier i förfarandet kan tillämpas en på sätt och vis lättare process, när arbetsgivarens förutsättningar att fungera som arbetsgivare för utländsk arbetskraft inte längre undersöks skilt för varje ansökan eftersom undersökningen redan har gjorts i samband med certifieringen. Regleringen kan anses ha godtagbara skäl att på sätt och vis särbehandla olika arbetsgivare och deras anställda i förhållande till andra arbetsgivare och deras arbetstagare på ett acceptabelt sätt med hänsyn till de grundläggande fri- och rättigheterna (t.ex. GrUU 46/2006 rd, GrUU L 18/2010 rd, GrUU 44/2010 rd, GrUU L 64/2010 rd, GrUU 16/2006 rd och GrUU 73/2002 rd). 

Enligt propositionen föreskrivs det om förutsättningarna för beviljande av certifiering genom förordning av statsrådet. I lagen föreskrivs om beviljande av certifiering, dess verkningar för tillståndsförfarandet och om återkallande av certifiering samt om certifieringskarens. Förutsättningarna för beviljande av certifiering föreskrivs genom förordning eftersom förutsättningarna gäller vissa av företagsverksamhetens nyckeltal inom en viss tidsperiod och kännedom om avgörandet av ett visst antal ansökningar om uppehållstillstånd samt kännedom om hur arbetsgivarskyldigheterna har uppfyllts, vilket i huvudsak kan fastställas ur information i olika register (GrUU 41/2006 rd, GrUU 43/2006 rd, GrUU 25/2005 rd, GrUU 1/2004 rd, GrUU 56/2002 rd). Tolkningen av bemyndigandet och innehållet i de bestämmelser som utfärdas med stöd av det begränsas direkt av 80 § 1 mom. i grundlagen, enligt vilket det genom lag ska utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag (GrUU 19/2006 rd, GrUU 29/2004 rd, GrUU 37/2005 rd). Utfärdandet av bestämmelser om förutsättningarna för beviljande av certifiering genom förordning av statsrådet ska anses vara exakt och noggrant avgränsat. Bestämmelser om beviljande av certifiering, dess verkningar och återkallande av certifiering utfärdas genom lag, så som förutsätts i 80 § 1 mom. i grundlagen. På den valda regleringsnivån kan dessutom förutsättningarna för beviljande av certifiering ändras mera flexibelt än genom lagstiftning i takt med att man inhämtar erfarenheter av förfarandet. Eftersom certifieringsregleringen är ny, ändras förutsättningarna vid behov senast inom tre år. I det skedet har man redan information om hur förfarandet fungerar i praktiken när det gäller hur efterhandstillsynen i samband med uppehållstillståndsärenden utvecklas och i fråga om de första certifieringarna och fortsatta ansökningarna. I fråga om förutsättningarna är det inte känt hur många arbetsgivare som kommer att ansöka om certifiering och genom att ändra på förutsättningarna kan man påverka för hur många arbetsgivare det är möjligt att ansöka eller huruvida det bör ställas nya eller annorlunda förutsättningar för beviljandet. För sådana arbetsgivare som sporadiskt rekryterar utländsk arbetskraft torde det inte löna sig att söka om certifiering. Å andra sidan föreslås det att det avsiktligt skapas ett sådant förfarande att tillräckligt stora och stabila arbetsgivare som sköter sina angelägenheter får en särställning i förfarandet, vilket även internationellt vore beaktansvärt, och beaktansvärt också för att det till förfarandet i ett senare skede för att försnabba arbetstagarens inresa i landet också kopplas en möjlighet att ansöka om ett långvarigt, så kallat D-visum.  

Regleringsförslaget inbegriper också en möjlighet att återkalla certifieringen, om det framgår att förutsättningarna för beviljandet inte längre föreligger eller om arbetsgivaren i sin affärsverksamhet agerar på ett sätt som medför att förtroendet för arbetsgivarens verksamhet i uppehållstillståndsärenden förloras. Det bör framhävas att ett återkallande av certifiering är en helhetsprövning som kräver att arbetsgivarens utredningar och omständigheterna i fallet beaktas i sin helhet. Därmed är åtgärden bunden till ett förfarande där arbetsgivaren ges tillfälle att rätta till läget eller utreda det närmare, så som också konstateras i grundlagsutskottets praxis (GrUU 41/2006 rd, GrUU 28/2005 rd, GrUU 7/2005 rd, GrUU 44/2004 rd, GrUU 16/2003 rd). Eftersom certifiering av arbetsgivaren inte är en förutsättning för att anställa utländsk arbetskraft eller bevilja uppehållstillstånd, innebär ett återkallande och en uteslutning från certifiering för viss tid inte något hinder för utlänningen att ansöka om uppehållstillstånd för anställning hos arbetsgivaren. Det är fråga om en administrativ påföljd där arbetsgivaren utesluts på viss tid från certifiering, men det påverkar inte beviljandet av uppehållstillstånd eller verksamheten som arbetsgivare. Med tanke på uppehållstillstånden är ändringen inte stor för arbetsgivaren, eftersom målet med att förtydliga tillståndsärendena för arbete och försnabba tillståndsförfarandet gäller allt tillståndsförfarande och alla arbetsgivare, även orcertifierade arbetsgivare. Snarare är det fråga om arbetsgivarens rykte i övrigt, som fördärvas på den grund som processen för återkallande av certifieringen inleds. Det kan inte anses finnas något hinder för regleringen med avseende på näringsfriheten enligt 18 § i grundlagen, eftersom en återkallad certifiering inte ingriper i den friheten.  

Det föreslås i propositionen att en certifiering efter ett återkallande kan beviljas på nytt tidigast inom två eller fem år från återkallandet, alltså efter en slags karens. Så som ovan har konstaterats grundas beviljandet av certifiering på erfarenhet och en ställning baserad på förtroende. Om en certifierad arbetsgivares förtroende går förlorat, kan det inte genast återfås, utan först efter de utsatta tiderna. Bestämmelser om karensförfarandet för tjänstemän finns i statstjänstemannalagen och det anses att karensförfarandet är en inskränkning i en tjänstemans rätt att enligt 18 § 1 mom. i grundlagen skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt, med konstaterandet att begränsningarna måste uppfylla proportionalitetskravet (GrUU 35/2016 rd, GrUU 10/2016 rd). I denna proposition innebär ett återkallande av arbetsgivarens certifiering och karensen i samband med det inte någon sådan inskränkning, eftersom karenstiden inte innebär något hinder för arbetsgivaren att anställa arbetskraft från tredjeland. Regleringen innebär alltså inte något hinder för arbetsgivaren att utöva näringsfrihet i enlighet med 18 § i grundlagen. I den tid som går till karensen kan det ingå ett sådant hinder av någon annan orsak, om arbetsgivaren till exempel har meddelats näringsförbud eller beslut om vägran, men dessa beror inte på återkallandet av arbetsgivarens certifiering. Återkallande av certifiering innebär således inte något hinder att fungera som arbetsgivare i en utlännings ansökan om uppehållstillstånd för arbete, men det innebär att arbetsgivarens förutsättningar att verka som arbetsgivare undersöks i samband med varje ansökan om uppehållstillstånd på samma sätt som också sker med andra icke-certifierade arbetsgivare.  

Karenstidens längd, högst två eller fem år, betonar följden av arbetsgivarens klandervärda gärning i förhållande till tillförlitligheten som certifierad arbetsgivare. Karens kan inte meddelas på den grunden att arbetsgivaren inte längre uppfyller de förutsättningar för beviljande av certifiering som föreskrivs genom förordning av statsrådet. En arbetsgivare som inte uppfyller förutsättningarna för beviljande av certifiering kan söka om certifiering på nytt när förutsättningarna igen uppfylls. Däremot kan karens meddelas i en sådan situation som det föreskrivs om i föreslagna 78 § 1 mom. 2–7 punkten i utlänningslagen. Karensens längd följer allvaret i den påföljd som meddelats arbetsgivaren. Karensen är högst två år när återkallandet i 2 och 3 punkten grundar sig på att arbetsgivaren eller dennes företrädare har dömts för utlänningsförseelse av arbetsgivare enligt 186 § eller arbetsgivaren eller dennes företrädare har meddelats beslut om vägran enligt 187 §. I övriga fall, alltså 4–7 punkten, bör gärningen betraktas som så pass mycket allvarligare, som betonas framför allt vid tillämpning av strafflagen, att också karensen måste gälla en längre tid. Enligt propositionen är karensen i de fallen högst fem år. Det kan anses proportionerligt att indela karenstiden på detta sätt med beaktande av den omständighet som är grunden för återkallandet av certifieringen och dess karaktär. I ett beslut om beviljande av certifiering, avslag på ansökan om certifiering och återkallande av certifiering får ändring sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen, vilket framhäver det som föreskrivs i 21 § i grundlagen.  

12.4  Beslut om vägran

I propositionen föreslås att tillämpningsområdet för ett beslut om vägran enligt 187 § i utlänningslagen utvidgas och att också beslutets giltighetstid förlängs så att det kan gälla i högst ett år, men att det när det fattas ska gälla i minst tre månader. Det föreslås att bestämmelsen om giltighetstiden för motsvarande beslut i 20 § i lagen om villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för säsongsanställning ändras på samma sätt. Eftersom regleringen i utlänningslagens 5 kap. enligt förslaget för arbetsgivarens del genomgriper hela kapitlet, blir det möjligt att fatta ett beslut om vägran med avseende på alla uppehållstillstånd för arbete på det sätt som förvaltningsutskottet (FvUU 15/2021 rd) och arbetslivs- och jämställdhetsutskottet (AjUB 8/2021) föreslår. Ändringen innebär samtidigt att Migrationsverket vid sidan av arbets- och näringsbyråerna blir behörig myndighet för beslut om vägran. 

Av grundlagens 18 och 80 § följer att bestämmelser om beslut om vägran ska utfärdas genom lag. Bestämmelser om de allmänna grunderna för en administrativ påföljd ska på det sätt som förutsätts i 2 § 3 mom. i grundlagen utfärdas genom lag, eftersom meddelandet av påföljden innebär utövande av offentlig makt. Ett beslut om vägran innebär för arbetsgivaren en begränsning på viss tid i rekryteringen av arbetskraft från tredjeländer, men hindrar inte annan rekrytering och inte heller från att fortsätta utöva näringen i fråga. Begränsningen är således i samklang med proportionalitetskravet (GrUU 35/2016 rd, GrUU 10/2016 rd och hänvisade utlåtanden). I propositionen föreskrivs en väsentligt hög tröskel och klara förutsättningar för beslutet om vägran. En förutsättning är att arbetsgivaren eller dennes företrädare har lämnat myndigheten oriktig eller vilseledande information om de omständigheter som med anledning av denna proposition tydligt föreskrivs i lagen. Bestämmelsen har genom en lagändring som trädde i kraft den 1 oktober 2021 preciserats så att gärningsbeskrivningen inte är nästan densamma som för utlänningsförseelse av arbetsgivare enligt 186 § i utlänningslagen som omfattas av straffrätten. Vidare kopplades den oriktiga eller vilseledande informationen då till materiella bestämmelser, vilka i den här propositionen preciseras så att de är i samklang med den nya regleringen i 5 kap. Regleringen följer således kravet på exakthet (GrUU 9/2012 rd). I 71 § 1 punkten i förslaget föreskrivs om arbetsgivarens skyldighet att uppfylla sina förpliktelser som arbetsgivare och i 2 punkten om att arbetsgivaren har säkerställt att arbetstagaren uppfyller villkoren, om det för arbetet krävs särskild kompetens, ett tillstånd eller ett godkänt hälsotillstånd. I förslagets 71 b § föreskrivs om arbetsgivarens utredningsskyldighet i samband med ansökan om uppehållstillstånd. I förslagets 82 § föreskrivs om arbetsgivarens andra skyldigheter. I dessa bestämmelser och i specialmotiveringen för dem föreskrivs mera noggrant än i nuläget om arbetsgivarens skyldigheter så att det är rätt lätt för arbets- och näringsbyrån eller Migrationsverket att avgöra när det handlar om att oriktig eller vilseledande information har lämnats. Regleringen är således också exakt (GrUU 43/2013 rd). 

Innan ett beslut om vägran kan fattas, ska arbetsgivaren beredas tillfälle att rätta de felaktiga uppgifterna. Om uppgifterna inte har korrigerats trots anvisning, får ett beslut om vägran fattas. Bestämmelsen är således till karaktären en administrativ påföljd, eftersom den är av tillsynstyp och syftar till att korrigera arbetsgivarens förfarande (GrUU 28/2005 rd, GrUU 41/2006 rd, GrUU 43/2006 rd). 

Enligt propositionen får ett beslut om vägran fattas för högst ett år, men ska alltid fattas för minst tre månader. Regleringen syftar till att på förhand hindra arbetsgivaren från svikligt förfarande och från att utnyttja arbetstagarna och därför är det befogat med ett minimikrav på tre månader. Inom en kortare tid kan några effektiva verkningar inte ses, eftersom ett beslut om vägran endast fattas i det fallet att arbetsgivaren inte korrigerar sitt förfarande. Om arbetsgivaren har lämnat oriktig eller vilseledande information och av en eller annan orsak inte korrigerar den, ska beslut om vägran fattas och i det fallet på minst tre månader och med beaktande av omständigheterna i fallet på högst ett år. Regleringen kan anses uppfylla också kraven på proportionalitet (GrUU 28/2014 rd), eftersom den å ena sidan skyddar framför allt utländska arbetstagare och å andra sidan arbetsgivarnas inbördes förhållanden och rejäl konkurrens. 

Den gärning eller försummelse som avses i bestämmelsen om beslutet om vägran kan uppfylla rekvisitet för brott enligt strafflagen eller någon annan lag, särskilt i fråga om utlänningsförseelse av arbetsgivare enligt 186 § i utlänningslagen. Regleringen av administrativa påföljder är därför av betydelse med tanke på förbudet mot dubbel bestraffning i artikel 4 i tilläggsprotokoll nr 7 till Europakonventionen (ne bis in idem-förbudet, GrUU 10/2016 rd, GrUU 17/2013 rd). Av dessa orsaker och för att framhäva bestämmelsens karaktär av administrativ påföljd fogades till bestämmelsen som trädde i kraft den 1 oktober 2021 ett 3 mom. som det inte föreslås någon ändring i genom denna proposition. Enligt det kan ett beslut om vägran också gälla arbetsgivaren eller dennes företrädare som med stöd av 186 § 1 mom. 2 punkten genom en lagakraftvunnen dom har dömts för utlänningsförseelse av arbetsgivare efter att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet ha lämnat en myndighet oriktig eller vilseledande information om en utlännings villkor i arbetet eller arbetsuppgifter eller om de krav som ställs i dem. Bestämmelsen framhäver karaktären av administrativ påföljd i beslutet om vägran, eftersom beslutet föregås av en separat lagakraftvunnen straffrättslig process som inte har påverkat arbetsgivarens verksamhet. Den administrativa påföljdens karaktär framhävs också av bestämmelsens 2 mom., som också trädde i kraft som ny den 1 oktober 2021, då där föreskrivs om styrande åtgärder som föregår beslut om vägran. En arbetsgivare som uppfyller dem på rätt sätt kan undvika att meddelas ett beslut om vägran. 

Regleringen av beslutet om vägran och dess giltighetstid kan anses proportionerlig, förutsägbar, exakt, noga avgränsad och korrekt med avseende på rättsskyddet. Beslutet om vägran innebär inte någon begränsning i näringsfriheten enligt 18 § i grundlagen för arbetsgivaren eftersom arbetsgivaren kan fortsätta med sin näringsverksamhet och rekrytera arbetstagare i övrigt, men inte medborgare i tredjeländer som ansöker om uppehållstillstånd. 

Genom de ändringar i utlänningslagen som framförs ovan framhävs kraven enligt 6, 18, 21 och 80 § i grundlagen bättre sett till den gällande regleringen. Det måste anses föreligga godtagbara skäl enligt 6, 18, 21 och 80 § i grundlagen för certifieringen av arbetsgivare och beslutet om vägran, liksom även för uppehållstillstånden för arbete. Tillgången till arbetskraft och rätten till arbete tryggas genom tillgångsprövningen för arbetskraft och de undantag som i lag föreskrivs på olika grunder, bland annat på grund av internationella avtal som binder Finland. Den valda lagstiftningslösningen i fråga om villkoren för beviljande av uppehållstillstånd för arbete främjar sysselsättningen samtidigt som arbetskraften skyddas. 

12.5  Hörande och övervakning av provtagning för DNA-analys utförda av en person i arbetsavtalsförhållande

I propositionen föreslås det en avvikelse från bestämmelsen om muntligt hörande i 64 § och kravet på tjänsteförhållande enligt 66 § 3 mom. i utlänningslagen så att också en person i arbetsavtalsförhållande vid en finsk beskickning kan verkställa hörandet och övervaka provtagning för DNA-analys samt säkerställa provgivarens identitet.  

Ett muntligt hörande hos en beskickning utgår från en begäran från Migrationsverket. Hörandet verkställs i enlighet med frågor och bakgrundsmaterial lämnat av Migrationsverket. Den som utför intervjun fattar inte beslut om ansökan. Övervakningen av provtagningen för DNA-analys och säkerställandet av provgivarens identitet är instruerat i detalj, I förvaltningsutskottets betänkande (FvUB 26/2018 rd) konstateras att det enligt de sakkunniga som utskottet hört har fungerat bra att proverna tagits under övervakning av en barnatillsyningsman eller en tjänsteman vid den berörda finska beskickningen, och provernas kvalitet har varit utmärkt.  

I utskottets praxis har som betydande utövning av offentlig makt i praktiken betraktats till exempel på självständig prövning baserad rätt att på ett konkret sätt ingripa i en persons grundläggande fri- och rättigheter (se t.ex. GrUU 62/2010 rd, s. 6/I och GrUU 28/2001 rd, s. 5/II). Ur det här perspektivet kan det anses klart att samtliga lösningar genom vilka man väsentligen ingriper i den personliga frihet och integritet som avses i 7 § i grundlagen (t.ex. intagning för observation eller vård, begäran om handräckning) innebär en betydande utövning av offentlig makt.  

Utfärdande av finländskt pass, kontroll av passets kvalitet och av att dess innehåll är korrekt samt överlåtelse av passet bildar en sådan uppgiftshelhet som enligt utskottet kan anses vara offentliga förvaltningsuppgifter i enlighet med 124 § i grundlagen (GrUU 6/2013 rd, jfr GrUB 8/2002 rd och GrUU 55/2010 rd). Beslut om utfärdande av pass inbegriper helt klart betydande utövning av offentlig makt och den makten kan bara anförtros en myndighet. I linje med detta kvarstår uppgiften att utfärda pass hos myndigheten. De uppgifter som enligt lagförslaget ska anförtros en privat serviceproducent utgör däremot klart osjälvständiga moment och är inte förknippade med beslutsmakt eller prövningsrätt. Det är närmast fråga om uppgifter av teknisk natur där serviceproducenten bistår myndigheten (se t.ex. GrUU 47/2005 rd, s. 2/II, GrUU 3/2009 rd, s. 4/II och GrUU 30/2010 rd, s. 10/II). 

Verkställande av hörande och övervakning av provtagning för DNA-analys samt säkerställande av provgivarens identitet måste bedömas som offentliga förvaltningsuppgifter. Särskilt med tanke på tjänsteansvaret måste därutöver bedömas huruvida förvaltningsuppgifterna i fråga inbegriper utövande av offentlig makt och i vilken mån, Uppgifterna innehåller varken beslutsfattande eller sådan självständig prövningsrätt i uppehållstillståndsärenden att de kunde betraktas som betydande utövande av offentlig makt också med beaktande av grundlagsutskottets praxis. Uppgifterna är emellertid inte av teknisk natur eller rutinartade, eftersom de till sin karaktär är sådana att de ändå har betydelse för slutresultatet i ärendet. Därför kan uppgifterna bedömas innehålla också utövande av offentlig makt i någon mån med beaktande av att det muntliga hörandet och övervakningen av provtagning för DNA-analys och säkerställandet av provgivarens identitet som helhetsförfarande är betydande faktorer i beslutsfattandet. Uppgifterna inbegriper dock inte betydande utövande av offentlig makt. 

Grundlagens 2 § 3 mom., 118 § och 124 § betonar principen om tjänstemannaförvaltning, enligt vilken offentlig makt i Finland kan utövas endast av myndigheter samt på dessas vägnar av lagligen utnämnda tjänstemän ((RP 1/1998 rd, s. 179/I). Skötseln av förvaltningsuppgifter hör enligt det till den del de innehåller utövande av offentlig makt endast till tjänstemän som förordnas till sina uppgifter i ett särskilt förfarande och som omfattas av ett särskilt tjänsteansvar. Däremot kan offentlig makt i allmänhet inte höra till personer i arbetsavtalsförhållande eller enskilda juridiska personer. 

I grundlagens 118 § föreskrivs om ansvar för ämbetsåtgärder, I regeringens proposition till riksdagen med förslag till ny Regeringsform för Finland konstateras att ansvaret för ämbetsåtgärder med stöd av denna bestämmelse utsträcks till att utöver tjänstemän gälla också andra som sköter offentliga uppdrag. Tjänsteansvaret innefattar både skadeståndsrättsligt och straffrättsligt ansvar. Bestämmelser om straffrättsligt tjänsteansvar finns i 40 kap. i strafflagen. Vem som ska betraktas som tjänsteman och de övriga till tillämpningsområdet för bestämmelserna om tjänstebrott hörande persongrupperna definieras i 40 kap. 11 §. Enligt 12 § 1 mom. i kapitlet ska bestämmelserna om tjänstemän även tillämpas på personer som utövar offentlig makt. På offentligt anställda arbetstagare tillämpas med stöd av 2 mom. i samma paragraf bestämmelserna i kapitlets 1–3, 5 och 14 §, frånsett bestämmelserna om avsättningspåföljd. Med offentligt anställd arbetstagare avses enligt 40 kap. 11 § 3 punkten den som står i arbetsavtalsförhållande till staten, en kommun eller samkommun eller till något annat offentligt samfund eller en inrättning som nämns i paragrafen. En offentligt anställd som utövar offentlig makt i sin uppgift betraktas som en person som utövar offentlig makt och alla bestämmelser som gäller personer som utövar offentlig makt är tillämpliga på den anställda. Skadeståndslagens 3 kap. 2 § om vållande av en utövare av offentlig makt tillämpas förutom på offentliga samfund också på andra samfund, som på grund av lag, förordning eller bemyndigande i lag handhar offentliga uppgifter och i dessa uppgifter utövar offentlig makt. Enligt bestämmelsen är ett offentligt samfund skyldigt att ersätta skada som förorsakats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Detta ersättningsansvar föreligger dock endast om de krav blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på fullgörandet av åtgärden eller uppgiften. 

En person som står i arbetsavtalsförhållande till en finsk beskickning och som utses av beskickningschefen ska betraktas som sådan offentligt anställd arbetstagare som avses i 40 kap. 11 § 3 punkten på vars tjänstebrott som har begåtts utanför Finland enligt 1 kap. 4 § 1 mom. i strafflagen tillämpas finsk lag. Eftersom utövande av offentlig makt ingår i de nämnda offentliga förvaltningsuppgifterna tillämpas på en person som står i arbetsavtalsförhållande till en finsk beskickning och som utses av beskickningschefen regleringen om tjänsteansvar på samma sätt som på personer i tjänsteförhållande till utrikesministeriet i skötseln av uppgifter som avses i 64 § och 66 § 3 mom. i utlänningslagen. En person i arbetsavtalsförhållande ska uppfylla samma förutsättningar för uppgiften som en person i tjänsteförhållande. Detta säkerställs genom utbildning för uppgifterna och ett kursprov i samband med det som ska avläggas med godkänt resultat som förutsättning för skötseln av uppgifterna. Genom det säkerställs att god förvaltning, rättsskyddet och de grundläggande rättigheterna och friheterna tillgodoses vid hörande och övervakning av provtagning för DNA-analys samt säkerställande av provgivarens identitet. 

Grundlagsutskottet har ansett att en förvaltningsuppgift i ett grundrättighetsperspektiv ska förstås brett och då har kvaliteten i skötseln av uppgiften betydelse, oavsett om den utförs av en myndighet eller någon annan aktör. De grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten och kravet på god förvaltning kan i faktisk verksamhet av detta slag tillgodoses om bestämmelserna generellt sett är exakta och i övrigt tillbörliga och om de involverade är lämpliga och behöriga för sin uppgift (GrUU 24/2001 rd, s. 4/II). 

I introduktionen till uppgifterna för personer i arbetsavtalsförhållande till en finsk beskickning iakttas samma förfarande som för personer i tjänsteförhållande. Dessutom ska de visa upp en utredning om sina kunskaper på samma sätt som personer i tjänsteförhållande. På det sättet kan man försäkra sig om att kraven enligt 21 § i grundlagen på de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning tillgodoses i utförandet av uppgifterna. 

Med beaktande av att en person i arbetsavtalsförhållande ska uppfylla samma förutsättningar för utförande av uppgiften som personer i tjänsteförhållande säkerställs i hörandet tillgodoseendet av god förvaltning, rättsskydd och de grundläggande fri- och rättigheterna. 

12.6  Hörande på distans

I denna proposition föreslås det att muntligt hörande i ett ärende som gäller uppehållstillstånd ska kunna ske via distansförbindelse. Hörandet kan även framöver verkställas av Migrationsverket och en finsk beskickning. I nuläget verkställs höranden i huvudsak av finska beskickningar, men med tanke på beskickningarnas resurser och ägarskapet till uppehållstillståndsärendena är det effektivare att Migrationsverket verkställer dem. Migrationsverket behandlar och avgör ansökan som hörandet hänför sig till. Uppgiften är inte ny för Migrationsverket, men hörande via distansförbindelse är en ganska ny verksamhet som kräver resurser. Migrationsverket har den kunskap som krävs för att ordna höranden på distans, och försök har redan gjorts. Också framöver kan dock beskickningar verkställa muntliga höranden. 

De finska beskickningarnas verksamhetsställen är vanligen trånga utan några extra utrymmen eller rum där höranden kan ordnas, eller så saknar de tillräcklig personal för att verkställa höranden. Därför föreslås det, i synnerhet då beskickningars uppgifter som rör handläggning av uppehållstillstånd redan har lagts ut i tio länder, att hörandet ska kunna verkställas så att den som hörs kunde befinna sig i en extern tjänsteleverantörs utrymmen. Den externa tjänsteleverantören kontrollerar identiteten hos dem som ska höras. Enligt förslaget ska det säkerställas att hörandet kan verkställas på ett säkert sätt, såväl i fysisk mening som med tanke på informationssäkerheten. Det sistnämnda innebär att förbindelsen mellan Migrationsverket och den som hörs ska vara säker och fungera väl. Migrationsverket gör över hörandet upp en handling på vilken lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) tillämpas, som efter hörandet läses upp för den som hörts och som den hörda ska godkänna. De frågor som behandlas vid ett muntligt hörande är i regel sekretessbelagda med stöd av 24 § 1 mom. 24 punkten i offentlighetslagen. För behandling av sekretessbelagda uppgifter krävs att kraven på informationssäkerhet enligt offentlighetslagen och informationshanteringslagen (906/2019) uppfylls. Migrationsverket iakttar de nationella kriterier för informationssäkerheten (Katakri) som tillämpas inom inrikesministeriets förvaltningsområde och där kraven på basnivå för behandling av sekretessbelagda uppgifter bestäms.  

Enligt gällande 69 c § 1 mom. 7 punkten i utlänningslagen (GrUU 62/2014 rd) får till en annan Schengenstats beskickning eller en extern tjänsteleverantör överföras uppgifter för arrangemangen i anslutning till hörande av personer som ansöker om uppehållstillstånd. Enligt specialmotiveringen avses verkställigheten av sådana åtgärder genom vilka myndigheten säkerställer att hörandet sker på behörigt sätt. Det kan till exempel vara fråga om att kontrollera att utrymmen och teknisk utrustning fungerar på platsen för hörandet, ge möjlighet att använda tolk vid behov och konstatera vilka personer som anländer till hörandet. Den externa tjänsteleverantören ska alltså säkerställa att hörandet kan verkställas på behörigt sätt. 

Enligt 69 f § i utlänningslagen ska utrikesministeriet och den berörda finska beskickningen övervaka den externa tjänsteleverantörens verksamhet. Processen för utläggning av uppehållstillstånd ägs av en processägare vid ministeriet. Processägaren ansvarar för att processen fungerar och godkänner alla ändringar i och undantag från processen. Utrikesministeriet genomför auditeringar av processer och informationssäkerhet vid den externa tjänsteleverantörens tillståndscenter. Beskickningarna övervakar den externa tjänsteleverantörens dagliga verksamhet. I praktiken besöker en tjänsteman vid beskickningen den externa tjänsteleverantörens tillståndscenter minst en gång i veckan, och oftare på många verksamhetsställen. Beskickningen svarar för att den utlagda verksamheten håller hög kvalitet och att verksamheten motsvarar det som avtalats. Beskickningarna ordnar regelbundet, minst en gång per månad, möten för kvalitetsuppföljning och tillsyn med en kontaktperson från den lokala externa tjänsteleverantören eller chefen för tillståndscentret. Utöver att beskickningarna företar planerade inspektioner hos den externa tjänsteleverantören kan de också företa oanmälda kontrollbesök. Beskickningarna rapporterar till utrikesministeriet om brister som de upptäcker i den externa tjänsteleverantörens verksamhet, och de brister som upptäcks korrigeras. 

I artikel 7 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna tryggas skyddet för privatlivet och i artikel 8 vars och ens rätt till skydd av de personuppgifter som rör honom eller henne. De föreslagna bestämmelserna har också betydelse med tanke på 10 § 1 mom. i grundlagen, eftersom ett hörande på distans innehåller personuppgifter. Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade. Närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter utfärdas genom lag. Det föreskrivs om behandling av personuppgifter i Europeiska unionens allmänna dataskyddsförordning (EU) 2016/679, som utgör direkt tillämpbar rätt i Finland. Enligt grundlagsutskottet (GrUU 17/2021 rd) räcker det i princip med avseende på 10 § 1 mom. i grundlagen med att bestämmelserna uppfyller kraven i EU:s allmänna dataskyddsförordning. Det föreskrivs om behandling av personuppgifter i utlänningsärenden i lagen om behandling av personuppgifter i migrationsförvaltningen (615/2020, GrUU 7/2019 rd), som kompletterar dataskyddsförordningen, dataskyddslagen (1050/2018) och lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten (1054/2018). 

Hörande på distans betjänar en utländsk sökandes intresse när hörandet kan verkställas i direkt relation till beslutsfattaren via distansförbindelse utan påverkan av mellanhänder. Hörande via distansförbindelse är i den sökandes intresse, om det i landet där den sökande bor eller studerar inte finns någon finsk beskickning eller den är mycket långt borta från den sökandes hem. I en del länder där det antalet ansökningar om uppehållstillstånd i Finland är stort är till exempel avstånden långa, kommunikationerna dåliga och tidskrävande bland annat på grund av terrängen, och det är dyrt att resa och att skaffa logi under resan. Det gynnar då sökanden i hög grad om en extern tjänsteleverantörs utrymmen kan användas för hörandet. Nyttan är också stor när en beskicknings uppgifter som rör uppehållstillstånd läggs ut i ett land där det inte finns en närvarande finsk beskickning. Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009, nedan kallad viseringskodexen, sådan den lyder ändrad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1155, förutsätts det inte längre i viseringsärenden att beskickningen och den externa tjänsteleverantören finns i samma land. Enligt artikel 10.8 i viseringskodexen ska, om en medlemsstat varken är närvarande eller har representation i det tredjeland där sökanden lämnar in sin ansökan, den medlemsstaten i enlighet med artikel 43 sträva efter att samarbeta med en extern tjänsteleverantör i det tredjelandet. Analogt finns det inte heller längre någon grund för att i fråga om behandlingen av uppehållstillståndsansökningar förutsätta att beskickningen och den externa tjänsteleverantören finns i samma land. 

Det föreskrivs om hörande i förvaltningsärenden i 6 kap. i förvaltningslagen (434/2003). I 37 § 1 mom. i den lagen föreskrivs det att en myndighet på begäran ska ge en part tillfälle att framföra ett yrkande eller lägga fram utredning muntligen, om det behövs för att ärendet ska kunna utredas och ett skriftligt förfarande bereder parten oskäliga svårigheter. I 42 § i samma lag föreskrivs det att uppgifter om muntligen framförda yrkanden och utredningar som kan inverka på avgörandet i ett ärende ska antecknas eller registreras på något annat sätt.  

Enligt 21 § 1 mom. i grundlagen har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Enligt 2 mom. ska dessutom offentligheten vid handläggningen, rätten att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning tryggas genom lag. 

Det föreskrivs om hörande med hjälp av videokonferens bland annat i 17 kap. 52 § i rättegångsbalken och i 73–75 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). Grundlagsutskottet har den 23 november 2021 gett ett utlåtande (GrUU 43/2021 rd, RP 133/2021 rd) över regeringens proposition men där gällde förslaget upptagning och mottagande av muntlig bevisning i de allmänna domstolarna. 

Vid bedömningen av hörande på distans och skyddet för personuppgifter bör det noteras att Migrationsverket i sin verksamhet noga iakttar lagstiftningen och de dataskyddskriterier som upprättats inom förvaltningen. Hörande på distans är nytt för dem som ansöker om uppehållstillstånd, och gör det möjligt att få ärendet handlagt snabbare och till lägre kostnad än vad som annars vore fallet. Verkställandet av hörande på distans, också i en extern tjänsteleverantörs utrymmen, kan åtminstone anses uppfylla kraven enligt 10 och 21 § i grundlagen. 

12.7  Prioritering av externa tjänsteleverantörer vid utläggning av en beskicknings uppgifter som berör uppehållstillstånd

Bestämmelserna i utlänningslagen om överföring av uppgifter som berör uppehållstillstånd trädde i kraft den 1 juni 2015. I regeringens proposition (RP 295/2014 rd) föreslogs det att utlänningslagen ändras så att utrikesministeriet kan avtala om överföring av vissa assisterande och tekniska uppgifter som enligt utlänningslagen hör till finska beskickningar och som rör uppehållstillståndsärenden till en annan Schengenstats beskickning. Enligt den propositionen sluts avtal med utländska tjänsteleverantörer i andra hand. Innan uppgifterna läggs ut ska inrikesministeriet höras. 

Enligt grundlagsutskottets utlåtande över regeringens proposition (GrUU 62/2014 rd) kan förslaget att anförtro uppgiften någon annan än en myndighet motiveras bland annat med att ansökningarna om uppehållstillstånd är så många, att en del av beskickningarna utomlands dras in och med att servicetillgången och servicestandarden måste säkerställas. Beträffande lämplighetskravet noterar utskottet att 69 b § 2 mom. föreskriver att uppgifterna i andra hand kan överföras till en extern tjänsteleverantör under särskilda omständigheter eller av orsaker relaterade till lokala förhållanden (GrUU 55/2010 rd). I samband med regeringens proposition (RP 122/2021 rd) har det framförts att erfarenheterna av att använda en extern tjänsteleverantör i ärenden som gäller uppehållstillstånd har varit positiva och att de uppgifter i anslutning till ansökningar om uppehållstillstånd som anges i 69 c § i utlänningslagen för närvarande har lagts ut i tio länder. Likaså anges det i propositionen att den externa tjänsteleverantören för närvarande är densamma vid alla verksamhetsställen. Samma företag fungerar som extern tjänsteleverantör för de finska beskickningarna och också som tillhandahållare av tjänster som gäller visering för kortare vistelse i sammanlagt 27 länder.  

Beskickningars uppgifter som berör ansökningar om uppehållstillstånd som anges i 69 c § i utlänningslagen har inte en enda gång lagts ut till en annan Schengenstats beskickning sedan lagen trädde i kraft den 1 juni 2015. I denna proposition föreslås det att 68 b § ändras så att företrädet för en annan Schengenstats beskickning vid utläggning avskaffas, eftersom realiteterna har visat att det inte är ett sannolikt alternativ. Förslaget är att ordningen kastas om så att en extern tjänsteleverantör kommer först och därefter en annan Schengenstats beskickning. I övrigt består det villkor för utläggning att det ska kunna ske av skäl som beror på särskilda omständigheter eller lokala förhållanden. Att uppgiften anförtros andra än myndigheter kan vidare motiveras bland annat med det stora antalet ansökningar om uppehållstillstånd med beaktande av målet att öka invandringen, med Finlands beskickningsnät utomlands som inte är tillräckligt täckande i förhållande till behoven, samt med behovet att trygga tillgången till och nivån på tjänsterna. 

12.8  Tillsyn

Enligt 18 § i grundlagen ska det allmänna sörja för skyddet av arbetskraften. Bestämmelsen omfattar arbetarskyddet i vidsträckt bemärkelse. Den omfattar också arbetstidsskyddet. Det allmänna ska sörja för trygga och hälsosamma arbetsförhållanden (GrUU 2/2014 rd, GrUU 8/2013 rd, GrUU 39/2001 rd). Oskäligt långa arbetstider och farliga arbetsförhållanden har identifierats som betydande element i utnyttjandet av arbetskraft. 

I denna proposition föreslås det att arbetarskyddsmyndigheten behåller uppgiften att övervaka utländsk arbetskraft på samma sätt som enligt den gällande utlänningslagen. Å andra sidan förenhetligas också arbetarskyddsmyndighetens tillsyn bland annat i fråga om den lagstadgade informationsskyldigheten. Skälet till ändringen är att arbetarskyddsmyndigheten enligt den gällande 86 § i utlänningslagen alltid ska anmäla saken till polisen om den har sannolika skäl att misstänka sådant anlitande av utländsk arbetskraft som saknar tillstånd enligt 47 kap. 6 a § i strafflagen (39/1889), utlänningsförseelse enligt 185 § 1 mom. i denna lag eller utlänningsförseelse av arbetsgivare enligt 186 §. Det anses i propositionen att prövningen i ärendet kunde vara likadan som enligt 50 § 1 mom. i lagen om tillsynen över arbetarskyddet och om arbetarskyddssamarbete på arbetsplatsen (44/2006). Där föreskrivs det att anmälan inte behöver göras, om gärningen med beaktande av omständigheterna ska betraktas som ringa och inte något allmänt intresse kräver att anmälan görs. Med beaktande av vad som ovan anförs om 18 § i grundlagen samt bland annat polisens resurser för undersökning av de minst allvarliga fallen av utlänningsförseelse bör förslaget anses vara förenligt med grundlagen. Arbetarskyddsmyndigheten har förmåga och kompetens att bedöma om gärningen är ringa eller om ett allmänt intresse kräver att en anmälan görs. Det bör noteras att den valda lagstiftningsmodellen inte nödvändigtvis leder till någon större förändring i hur många gärningar som anmäls till polisen, eftersom de minst allvarliga gärningarna fortfarande kan anmälas. För arbetarskyddsmyndigheterna har ändringen en viss inverkan på hur resurserna effektivare kan riktas till sådana fall där en polisundersökning verkligen krävs. 

12.9  Ändringssökande

Enligt 21 § 1 mom. i grundlagen har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Enligt 2 mom. ska dessutom offentligheten vid handläggningen, rätten att bli hörd, rätten att få motiverade beslut och rätten att söka ändring samt andra garantier för en rättvis rättegång och god förvaltning tryggas genom lag.  

I denna proposition föreslås det att 190 § i utlänningslagen om besvär ändras. En ändring är att också närings-, trafik- och miljöcentralens beslut och Innovationsfinansieringsverket Business Finlands utlåtande nämns i bestämmelsen. Det föreslås att också närings- trafik- och miljöcentralens delbeslut nämns i paragrafen, vilket inte varit fallet tidigare. Inte heller i gällande lag föreskrivs det någon möjlighet att söka ändring i Business Finlands utlåtande. Utlåtandet ska granskas utifrån 11 § i förvaltningslagen. Enligt den är part i ett förvaltningsärende den vars rätt, fördel eller skyldighet ärendet gäller. Utlåtandet gäller sökandens rätt och fördel, eftersom ett positivt utlåtande ligger till grund för ett uppehållstillstånd för tillväxtföretagare som beviljas sökanden enligt den föreslagna 80 b §. I 21 § i grundlagen krävs det också att ändring ska få sökas i utlåtandet, och så vore fallet också utan en bestämmelse. Därför föreslås det att också Business Finlands utlåtande nämns i bestämmelsen. En ändring är också att det föreskrivs i lagen att ändring i delbeslut och utlåtanden söks i samband med huvudsaken, det vill säga i samband med besvär över beslutet om uppehållstillstånd, vilket inte föreskrivs i nuläget. Eftersom förfarandet för uppehållstillstånd i dessa situationer har två faser är det inte processekonomiskt motiverat att ändring söks i delbeslut eller utlåtanden under handläggningen av ansökan om uppehållstillstånd, i synnerhet som förväntan är att handläggningstiderna för ansökningar ska förkortas avsevärt. Senare i samband med en justitieministeriets och finansministeriets proposition om automatiskt beslutsfattande torde det bli aktuellt att föreskriva om rättelseförfarande, vilket kan förändra situationen. 

I denna proposition föreslås det också att 194 § i utlänningslagen om arbetsgivarens rätt att anföra besvär ändras. Eftersom 5 kap. ändras och arbetsgivarens ansvar omfattar alla arbetsbaserade tillståndsärenden bör arbetsgivarens rätt att söka ändring också svara mot detta. Vidare föreskrivs där att ändring i beslut om beviljande av certifiering, avslag på ansökan om certifiering och återkallande av certifiering får sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Arbetsgivarens rättssäkerhet förutsätter att rätten att söka ändring preciseras.  

Bestämmelserna om ändringssökande hör till de mest centrala med avseende på 21 § i grundlagen om rättsskydd och artikel 6 i Europeiska människorättskonventionen. De föreslagna bestämmelserna kan anses vara godtagbara med avseende på grundlagen. Genom de ändringar i utlänningslagen som föreslås ovan i denna proposition accentueras kravet enligt 2 § 3 mom. i grundlagen att all utövning av offentlig makt ska bygga på lag. 

12.10  Slutsats

Enligt regeringens uppfattning kan lagförslaget behandlas i vanlig lagstiftningsordning enligt 72 § i grundlagen. Det bedöms dock vara befogat att begära grundlagsutskottets utlåtande om certifiering för arbetsgivare enligt 76–78 § och vägran att bevilja uppehållstillstånd för arbete enligt 187 § i utlänningslagen.