1.1.1  Myndighetsuppgifter gällande gränsöverskridande miljökonsekvenser

I 5 kap. i lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (252/2017 nedan MKB-lagen), i 10 § i lagen om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheternas planer och program (200/2005, nedan SMB-lagen) och i 26 a kap. i markanvändnings- och bygglagen (132/1999) föreskrivs det om förfarandet i situationer där ett projekt enligt MKB-lagen som genomförs i Finland, genomförandet av en plan eller ett program enligt SMB-lagen eller genomförandet av en plan som utarbetas enligt markanvändnings- och bygglagen sannolikt har betydande miljökonsekvenser för en avtalsslutande part i ett internationellt avtal som är förpliktande för Finland eller en medlemsstat i Europeiska unionen. I 5 kap. i MKB-lagen och i 10 a § i SMB-lagen föreskrivs det om förfarandet där ett projekt som genomförs inom ett område som omfattas av jurisdiktionen för en part i ett internationellt avtal som är förpliktande för Finland eller för en annan medlemsstat i Europeiska unionen eller genomförandet av en myndighetsplan eller program kan antas ha betydande miljökonsekvenser på ett område under Finlands jurisdiktion.  

Förfarandena för gränsöverskridande miljökonsekvenser inbegriper myndighetsuppgifter i anslutning till information och begäran om utlåtande, vilka enligt den gällande MKB-lagen, SMB-lagen och markanvändnings- och bygglagen hör till miljöministeriets ansvar. Skötseln av de klart operativa myndighetsuppgifterna motsvarar inte ministeriernas typiska uppgiftsområde och därför föreslås det att bestämmelserna om den ansvariga aktören ändras.  

1.1.2  Publicering av gamla handlingar enligt MKB-lagen och personuppgifter i dem i det allmänna datanätet

Miljöförvaltningen främjar tillgången till miljöinformation genom att elektroniskt i det allmänna datanätet sprida information till allmänheten. Myndigheter som sköter uppgifter enligt MKB-lagen har sedan 2006 i det allmänna datanätet publicerat handlingar som utarbetats vid förfarandet för miljökonsekvensbedömning i syfte att förbättra tillgången till miljöinformation. Genom lag 1408/2019, som trädde i kraft den 1 januari 2020, fogades till den särskilda bestämmelser om offentliggörande av personuppgifter. I 13 § föreskrivs det om offentliggörande av beslut om tillämpning av utvärderingsförfarandet i enskilda fall, i 17 § om offentliggörandet av ett program för miljökonsekvensbedömning, i 18 § om offentliggörande av kontaktmyndighetens utlåtande om ett program för miljökonsekvensbedömning och i 23 § om offentliggörandet av kontaktmyndighetens motiverade slutsats. Paragraferna innehåller särskilda bestämmelser om att på myndighetens webbplats med avvikelse från 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999, nedan offentlighetslagen) och 62 b § i förvaltningslagen (434/2003) offentliggöra namnet på den projektansvarige och om projektets lokalisering, vilka kan betraktas som personuppgifter, och uppgifter om var projektets lokalisering. I fråga om de ovannämnda särskilda bestämmelserna har det förblivit oklart om de ska tillämpas också på handlingar som har offentliggjorts redan innan lag 1408/2109 trädde i kraft.  

1.1.3  SMB-lagens tillämpningsområde

Enligt 4 § 1 mom. 1 punkten i SMB-lagen ska det göras en miljöbedömning av en myndighets sådana planer och program som grundar sig på lag, förordning eller administrativa bestämmelser ifall det är fråga om en plan eller ett program som utarbetats för jordbruk, skogsbruk, fiske, energiförsörjning, industri, transporter, avfallshantering, vattenhushållning, telekommunikationer, turism, regionutveckling, områdesanvändning, miljöskydd eller naturvård och där förutsättningarna anges för tillstånd för projekt eller godkännande av projekt. Enligt 2 punkten ska en myndighetsplan eller ett program som baserar sig på en lag, förordning eller administrativ bestämmelse likaså genomgå en miljöbedömning om planen eller programmet omfattas av den skyldighet att göra en bedömning som avses i 65 § i naturvårdslagen (1096/1996). I 5 § i SMB-lagen föreskrivs det vidare att det ska göras en miljöbedömning av planer eller program som baserar sig på en lag, förordning eller administrativ bestämmelse och som anger förutsättningarna för tillstånd för projekt eller godkännande av projekt som bereds inom andra sektorer än de som avses i 4 § 1 mom. 1 punkten, om planen eller programmet eller en ändring av planen eller programmet bedöms kunna ha betydande miljökonsekvenser. 

Bestämmelserna i SMB-lagen om miljöbedömning baserar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan (nedan SMB-direktivet). Skyldigheterna enligt SMB-direktivet och därmed SMB-lagen i fråga om miljöbedömning har traditionellt inte ansetts höra till området för lagstiftning. Enligt EU-domstolens senaste rättspraxis kan miljöbedömningsskyldigheten i SMB-direktivet dock vara lämplig att ta in i förordningar när den uppfyller villkoren enligt SMB-direktivet. I och med rättspraxis kan nationella ministerie- eller statsrådsförordningar i vissa situationer förutsätta en sådan miljöbedömning som avses i SMB-direktivet. Eftersom 4 § om tillämpningsområdet för SMB-lagen och 1 § i den med stöd av lagen utfärdade statsrådsförordningen om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheters planer och program (347/2005, nedan SMB-förordningen) stiftades före ovan nämnda nya rättspraxis i EU-domstolen, krävs det preciserande bestämmelser om hur det fastställs vilka förordningar som omfattas av miljöbedömningsskyldigheten. Det har också identifierats andra behov av preciseringar i definitionen av SMB-lagens tillämpningsområde. 

Undantaget i 7 § i SMB-lagen som gäller bedömning av miljökonsekvenserna av förvaltningsplaner och havsförvaltningsplaner samt tillhörande åtgärdsprogram motsvarar inte praxis och kräver därför en förtydligande ändring. 

2.1.1  Myndighetsuppgifter gällande gränsöverskridande miljökonsekvenser

MKB-direktivet 

Bestämmelserna i MKB-lagen, SMB-lagen och markanvändnings- och bygglagen om myndighetsuppgifter gällande gränsöverskridande miljökonsekvenser baserar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (2011/92/EU, ändrat genom direktiv 2014/52/EU, nedan MKB-direktivet) samt på SMB-direktivet som gäller myndigheters planer och program. Bestämmelserna bygger också på en av FN:s ekonomiska kommission för Europa utarbetad konvention om miljökonsekvensbeskrivningar i gränsöverskridande sammanhang (E/ECE/1259, Convention on Environmental Impact Assessment in a Transboundary Context, nedan Esbokonvetionen) och det protokoll om strategisk miljökonsekvensbedömning (nedan SMB-protokollet) som fogats till konventionen. Finland har dessutom 2002 ingått ett bilateralt avtal med Estland om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang (nedan MKB-avtalet mellan Finland och Estland). 

Bestämmelser om miljökonsekvensbedömning utfärdades ursprungligen inom Europeiska unionen 1985 genom rådets direktiv 85/337/EEG om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt. I EU-länderna blev detta gällande lag den 3 juli 1988. Direktivet har ändrats tre gånger, nämligen åren 1997, 2003 och 2009 (Europarådets direktiv 97/11/EG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/35/EG och 2009/31/EG). Det ursprungliga direktivet med ändringar kodifierades till ett enda direktiv genom antagandet av ett nytt MKB-direktiv 2011 och detta direktiv har tillämpats sedan den 17 februari 2012. MKB-direktivet ändrades igen 2014 genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/52/EG. Direktivet skulle genomföras nationellt senast den 16 maj 2017.  

MKB-direktivet förutsätter ett förfarande för miljökonsekvensbedömning (nedan MKB-förfarandet) för sådana projekt som nämns i bilaga I till direktivet. Miljökonsekvenserna av projekt som anges i bilaga II ska bedömas om de på grund av sin art, omfattning och lokalisering kan antas medföra betydande miljökonsekvenser med beaktande av bedömningskriterierna i bilaga III. Ändringar och utvidgningar av befintliga projekt omfattas också av bedömningen om t.ex. en kapacitetsökning överskrider storleksgränsen enligt projektförteckningen. Medlemsstaterna ska säkerställa att de projekt som nämns i MKB-direktivet underställs tillståndsförfarandet. I tillståndsförfarandet och tillståndet ska de uppgifter som erhållits vid MKB-förfarandet beaktas och antecknas i tillståndsbeslutet. MKB-direktivets tillämpningsområde omfattar utöver MKB-förfarandet också tillståndsförfaranden i anslutning till projekt som omfattas MKB-direktivet. 

Direktivet förutsätter att allmänheten informeras och att berörda parter ges möjlighet att delta. Medlemsstaterna ska fastställa detaljerade arrangemang för hur information om samråd ska organiseras. Anmärkningar och åsikter ska kunna framföras medan alternativen ännu är öppna. I artikel 7 i direktivet om förfarandet i situationer där ett projekt som genomförs i en medlemsstat kan antas medföra en betydande inverkan på miljön i en annan medlemsstat. Om ett projekt kan antas få betydande konsekvenser på miljön i en annan medlemsstat ska myndigheterna och medborgarna i den medlemsstaten ges möjlighet att delta i förfarandet för bedömningen av projektet. Samma skyldigheter gäller om en medlemsstat som sannolikt kommer att påverkas väsentligt kräver det. Förfarandet är också förenat med en skyldighet att ordna förhandlingar bland annat om projektets eventuella gränsöverskridande konsekvenser och om de åtgärder som planeras för att minska eller eliminera sådan påverkan av det planerade projektet. I tillståndsförfarandet och tillståndet ska resultaten av samråden med andra stater beaktas. Det relevanta innehållet i tillståndsansökan och tillståndsbeslut ska lämnas till de deltagande medlemsstaterna. Kraven i MKB-direktivet har genomförts nationellt genom MKB-lagen och sektorsspecifika lagar som reglerar tillståndsförfarandena.  

SMB-direktivet 

SMB-direktivet förutsätter att miljökonsekvenserna av de planer och program som omfattas av dess tillämpningsområde samt rimliga alternativ till dem utreds och utvärderas under beredningen av planen eller programmet och innan planen eller programmet godkänns.  

I artiklarna 4–9 i direktivet finns närmare bestämmelser om miljöbedömningen av en plan eller ett program. I artikel 7 föreskrivs det om förfarandet i situationer där genomförandet av en plan eller ett program som är under beredning och som gäller en medlemsstats territorium sannolikt har betydande konsekvenser för miljön i en annan medlemsstat.  

Om en medlemsstat som bereder en plan eller ett program uppmärksammar att ett projekt kan antas medföra en betydande inverkan på miljön i en annan medlemsstat ska en kopia av utkastet till plan eller program och på den relevanta miljökonsekvensbeskrivningen lämnas till den berörda medlemsstaten innan planen eller programmet antas eller lagstiftningsförfarande inleds. Handlingarna ska också på begäran lämnas till en annan medlemsstat om medlemsstaten sannolikt orsakas betydande miljöpåverkan. Om en medlemsstat till vilken handlingarna har lämnats önskar samråda ska de berörda medlemsstaterna inleda samråd om de sannolika gränsöverskridande miljökonsekvenserna av genomförandet av planen eller programmet och om de åtgärder som planeras för att minska eller eliminera sådana effekter. Vid sådana samråd ska myndigheterna och allmänheten i den andra medlemsstaten underrättas och ges tillfälle att yttra sig. SMB-direktivet har genomförts nationellt genom SMB-lagen och SMB-förordningen samt i fråga om planer genom markanvändnings- och bygglagen samt markanvändnings- och byggförordningen (895/1999).  

Esbokonventionen 

Stater som är parter i Esbokonventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang har rätt att delta i ett MKB-förfarande för miljökonsekvensbedömning som pågår i en annan stat, om det föreslagna projektet sannolikt har betydande skadliga gränsöverskridande konsekvenser.  

Esbokonventionen antogs 1991. I den fastställs förfaranden för bedömning av gränsöverskridande miljökonsekvenser. Finland ratificerade konventionen 1995, och den sattes i kraft genom en förordning om sättande i kraft av konventionen om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang (FördrS 67/1997). Esbokonventionen ändrades 2004. Ändringarna sattes i kraft i Finland 2017 genom statsrådets förordning om ändring av konventionen av miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang (FördrS 81/2017). Esbokonventionen har införlivats i den nationella lagstiftningen huvudsakligen genom MKB-lagen och, i fråga om beaktandet av respons från stater som deltar i förfarandet, genom olika sektorers tillståndslagar. Europeiska unionen är part i Esbokonventionen och konventionen har satts i kraft i unionen genom MKB-direktivet.  

SMB-protokollet 

Målen för och det huvudsakliga innehållet i det SMB-protokoll om strategisk miljöbedömning som fogats till Esbokonventionen är desamma som i SMB-direktivet. Protokollet antogs 2003 och sattes i kraft nationellt 2010 (FördrS 69/2010). Europeiska unionen är part i SMB-protokollet som har satts i kraft i EU genom SMB-direktivet. Bestämmelserna i SMB-protokollet har i huvudsak införlivats med den nationella lagstiftningen genom SMB-lagen. När det gäller planläggning har SMB-protokollet satts i kraft nationellt genom markanvändnings- och bygglagen samt genom markanvändnings- och byggförordningen.  

Enligt artikel 10 i SMB-protokollet är mellanstatligt samråd nödvändigt när en plan eller ett program som är föremål för miljöbedömning, inklusive markanvändningsplaner, sannolikt har betydande gränsöverskridande miljökonsekvenser. Dessutom behövs det samarbete när den stat som påverkas begär det.  

MKB-avtalet mellan Finland och Estland 

Utöver Esbokonventionen har Finland förbundit sig till 2002 års bilaterala avtal med Estland om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang. Finland godkände överenskommelsen den 3 maj 2002 och den trädde i kraft den 6 juni 2002. Överenskommelsen har satts i kraft genom republikens presidents förordning om sättande i kraft av överenskommelsen med Estland om miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang (FördrS 51/2002). Syftet med avtalet är att effektivisera det bilaterala samarbetet vid förfarandet för miljökonsekvensbedömning av projekt. Enligt artikel 4.1 ska överenskommelsen vara tillämplig på föreslagen verksamhet som finns upptagen i bilaga I i överenskommelsen och som kan ha betydande skadlig gränsöverskridande påverkan. Förpliktelserna i konventionen motsvarar i stor utsträckning Esbokonventionen.  

Genomförandet av bestämmelserna övervakas av kommissionen för miljökonsekvensbedömning (nedan MKB-kommissionen). Den har en rådgivande roll och arbetar för informationsutbyte och tvistlösning. Kommissionen ska bland annat komma med förslag som syftar till att främja, genomföra och utveckla överenskommelsen, tillsätta, när det behövs, arbetsgrupper ad hoc för att övervaka och följa upp gränsöverskridande miljökonsekvensbedömningar i enskilda fall eller för andra syften enligt överenskommelse och överväga nödvändigheten av och för parternas ansvariga myndigheter föreslå möjliga verksamheter för gemensamma miljökonsekvensbedömningar. Både från Finlands och Estlands sida fungerar representanter för respektive lands miljöministerium som ordförande för kommissionen och representanter för de regionala miljömyndigheterna är medlemmar (i Finland närings-, trafik- och miljöcentralerna i Sydöstra Finland, i Nyland och i Egentliga Finland). Sekreterare för Finlands del är Finlands miljöcentral.  

MKB-lagen 

Enligt 28 § i MKB-lagen sköter miljöministeriet de uppgifter som följer av ett internationellt avtal som är förpliktande för Finland, om ett projekt som genomförs i Finland kan antas ha betydande miljökonsekvenser på ett område under jurisdiktionen för en part i ett internationellt avtal som är förpliktande för Finland eller på ett område under jurisdiktionen för en medlemsstat i Europeiska unionen. Enligt 30 § i samma lag sköter miljöministeriet de uppgifter som följer av ett internationellt avtal som är förpliktande för Finland i en annan stats förfarande i en miljökonsekvensbedömning, om ett projekt som genomförs på ett område under jurisdiktionen för en part i avtalet eller en medlemsstat i Europeiska unionen kan antas ha betydande miljökonsekvenser på ett område under Finlands jurisdiktion. 

De uppgifter enligt MKB-lagen som miljöministeriet ansvarar för inbegriper lämnande av uppgifter och handlingar om nationellt genomförda projekt till en annan stat som deltar i ett MKB-förfarande i Finland samt vidarebefordran av uppgifter och handlingar från en annan stat till den behöriga kontaktmyndigheten för MKB-förfarandet i Finland, dvs. den regionala närings-, trafik- och miljöcentralen (nedan NTM-centralen), och vid i kärnenergilagen (990/1987) avsedda kärnanläggningsprojekt samt andra sådana projekt som gäller anläggningar där det hanteras, lagras eller slutförvaras kärnavfall till arbets- och näringsministeriet. Miljöministeriet ansvarar dessutom för att ordna samråd om gränsöverskridande konsekvenser och att tillgängliggöra tillstånd. I en situation där ett projekt som genomförs i en annan stat sannolikt har betydande miljökonsekvenser för ett område under Finlands jurisdiktion hör det till miljöministeriet att underrätta den andra staten om huruvida Finland kommer att ta del i förfarandet vid miljökonsekvensbedömning av projektet, se till att det inom projektets sannolika influensområde i Finland informeras om handlingar som gäller bedömningen av gränsöverskridande konsekvenser och som den andra staten har sänt in, att tillfälle att framföra åsikter erbjuds och att behövliga utlåtanden begärs, se till att sända utlåtandena och åsikterna till den andra staten, ansvara för samråd med den andra staten samt se till att tillstånd för projektet som den andra staten sänder är tillgängliga.  

SMB-lagen 

Enligt 10 § i SMB-lagen ska miljöministeriet, om genomförandet av en plan eller ett program kan antas ha betydande miljökonsekvenser för ett territorium som tillhör en medlemsstat i Europeiska unionen eller en part i ett internationellt avtal som är förpliktande för Finland, sköta informationen till och förhandlingarna med denna stat beträffande miljöbedömningen i fråga om planen eller programmet. I 10 a § föreskrivs det att om en plan eller ett program som genomförs av en myndighet hos en part i ett internationellt avtal som är förpliktande för Finland eller av en myndighet i en annan medlemsstat i Europeiska unionen kan antas ha betydande miljökonsekvenser på ett område under Finlands jurisdiktion, ska miljöministeriet sköta informationen och förhandlingarna beträffande miljöbedömningen av den andra statens plan eller program.  

De myndighetsuppgifter enligt SMB-lagen som gäller gränsöverskridande miljökonsekvenser och som miljöministeriet ansvarar för inbegriper lämnande av uppgifter och handlingar om planer eller program som bereds nationellt samt dessas miljökonsekvenser till en annan stat som deltar i miljöbedömningen i Finland samt ordnande av samråd om sådana betydande miljökonsekvenser som genomförandet av planen eller programmet sannolikt medför. Ministeriet ansvarar likaså för att lämna information till en annan stat om beslut om godkännande av planen eller programmet. I fråga om en plan eller ett program som bereds i en annan stat hör det till miljöministeriets uppgifter att informera den andra staten om huruvida ministeriet vill förhandla om de sannolika gränsöverskridande miljökonsekvenser som genomförandet av planen eller programmet medför samt att svara för ordnande av information och offentligt hörande om planen eller programmet och dess miljökonsekvenser samt lämna erhållna uppgifter till den andra staten.  

Markanvändnings- och bygglagen 

När det gäller planläggning har SMB-direktivet genomförts nationellt genom markanvändnings- och bygglagen samt genom markanvändnings- och byggförordningen. Detta konstateras i 7 § 2 mom. i lagen om bedömning av miljökonsekvenserna av planer och program, enligt vilket bestämmelser om miljökonsekvensbedömning som motsvarar en miljöbedömning enligt den lagen och som ska göras vid planläggning finns i markanvändnings- och bygglagen. Bestämmelser om miljökonsekvenser som överskrider statsgränserna finns i 26 a kap. i markanvändnings- och bygglagen. Kapitlet innehåller bestämmelser om anmälnings- och samrådsskyldighet i fråga om planer som utarbetas för finskt territorium samt om information i anslutning till godkännande av planen. Miljöministeriet ansvarar för de åtgärder som nämns i kapitlet.  

Luftfartslagen  

I hänvisningsbestämmelserna i 80 och 81 b § till 29 a § i MKB-lagen nämns miljöministeriet som mottagare av de handlingar som avses i hänvisningsbestämmelsen.  

Lagen om trafiksystem och landsvägar 

I hänvisningsbestämmelsen i 29 § till 29 a § i MKB-lagen nämns miljöministeriet som mottagare av de handlingar som avses i hänvisningsbestämmelsen.  

Marktäktslagen  

I hänvisningsbestämmelserna i 13 och 19 § till 29 a § i MKB-lagen nämns miljöministeriet som mottagare av de handlingar som avses i hänvisningsbestämmelserna. 

Banlagen 

I hänvisningsbestämmelsen i 24 § till 29 a § i MKB-lagen nämns miljöministeriet som mottagare av de handlingar som avses i hänvisningsbestämmelsen.  

Miljöskyddslagen 

I hänvisningsbestämmelsen i 212 § till 29 a § i MKB-lagen nämns miljöministeriet som mottagare av de handlingar som avses i hänvisningsbestämmelsen. 

2.1.2  Publicering av gamla handlingar enligt MKB-lagen och personuppgifter i dem i ett allmänt datanät

I syfte att förbättra tillgången till miljöinformation har myndigheter som sköter uppgifter enligt MKB-lagen sedan 2006 i det allmänna datanätet publicerat handlingar som utarbetats vid MKB-förfaranden. Genom lag 1408/2019, som trädde i kraft den 1 januari 2020, kompletterades den med särskilda bestämmelser om offentliggörande av personuppgifter på en myndighets webbplats. Bestämmelserna är emellertid inte tillämpliga på information som publicerats före den 1 januari 2020.  

När en myndighet offentliggör handlingar som innehåller personuppgifter i det allmänna datanätet ska den beakta de villkor för utlämnande av personuppgifter som anges i offentlighetslagen. Personuppgifter som publiceras i handlingar kan utgöra en del av myndighetens personregister. Offentlighetslagens 16 § 3 mom. innehåller allmänna bestämmelser om utlämnande av personuppgifter ur en myndighets personregister. I den första meningen i 16 § 3 mom. sägs det dessutom att personuppgifter ur en myndighets personuppgifter får, om inte något annat särskilt bestäms i lag, lämnas ut i form av en kopia eller en utskrift eller i elektronisk form om mottagaren enligt bestämmelserna för skydd för personuppgifter har rätt att registrera och använda sådana personuppgifter. När uppgifter lämnas ut via det allmänna datanätet kan myndigheten inte försäkra sig om mottagarens rätt att använda personuppgifterna eller om informationens senare användningsändamål, eftersom uppgiften är tillgänglig för vem som helst som använder det allmänna datanätet. Enligt 62 b § i förvaltningslagen får uppgifterna i ett meddelande om att en handling finns tillgänglig och uppgifterna i en offentlig kungörelse och den kungjorda handlingen publiceras, om inte något annat följer av sekretessbestämmelserna. I fråga om personuppgifter publiceras dock endast sådana personuppgifter som är nödvändiga för tillgången till information, och de får publiceras trots vad som föreskrivs i 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. De personuppgifter som ingår i ett meddelande om att en handling finns tillgänglig samt i en offentlig kungörelse om den kungjorda handlingen ska avlägsnas från myndighetens webbplats i det allmänna datanätet när den tid för tillgänglighållande som avses i 62 § 3 mom. och 62 a § 2 mom. löper ut.  

Enligt 17 § 2 mom. i den gällande MKB-lagen tillämpas vid hörande angående programmet för miljökonsekvensbedömning emellertid den paragrafen, i stället för 62 a § 3 mom. i förvaltningslagen. De uppgifter om den projektansvariges namn och om projektets lokalisering, vilka kan betraktas som personuppgifter och som har publicerats i kungörelsen och i de kungjorda handlingarna på myndighetens webbplats ska med avvikelse från 62 b § i förvaltningslagen tas bort från webbplatsen när den tid för tillgänglighållande av kontaktmyndighetens motiverade slutsats som avses i 23 § 3 mom. i denna lag har löpt ut.  

I lagens 18 § 2 mom. föreskrivs det att handlingar som ska publiceras på kontaktmyndighetens webbplats får trots bestämmelserna i 16 § 3 mom. i offentlighetslagen innehålla den projektansvariges namn och uppgifter om projektets lokalisering. Personuppgifter som har publicerats på en myndighets webbplats ska tas bort från webbplatsen när den tid för tillgänglighållande av kontaktmyndighetens motiverade slutsats som avses i 23 § 3 mom. i MKB-lagen löpt ut. I lagens 23 § 3 mom. föreskrivs det att kungörelsen om kontaktmyndighetens motiverade slutsats och de kungjorda handlingarna med avvikelse från 62 a § i förvaltningslagen dock får hållas offentligt tillgängliga på myndighetens webbplats i 30 dagar. De uppgifter om den projektansvariges namn och om projektets lokalisering som kan betraktas som personuppgifter och som har publicerats i kungörelsen och i de kungjorda handlingarna ska med avvikelse från 62 b § i den nämnda lagen tas bort från webbplatsen då tiden för tillgänglighållande av den motiverade slutsatsen löper ut.  

Uppgifter om anhängiggjorda MKB-projekt har lagts ut på miljöförvaltningens gemensamma webbplats (miljo.fi). Dokumenten på webbplatsen ska sökas utifrån webbplatsens katalogstruktur eller genom en allmän sökfunktion på webbplatsen. I sökfunktionen för MKB-projekt kan sökningen göras utifrån ett sökord, projektets fas, projekttyp, kommun eller kontaktmyndighet. En NTM-centrals beslut om tillämpning av MKB-förfarande i enskilda fall kan sökas endast med den behöriga NTM-centralen som sökord. 

2.1.3  SMB-lagens tillämpningsområde

SMB-direktivet 

Miljökonsekvenserna av planer och program som omfattas av SMB-direktivets tillämpningsområde och av rimliga alternativ till dessa ska utredas och bedömas under beredningen av planen eller programmet innan de godkänns. Med planer och program avses i direktivet sådana planer och program samt ändringar av dem som utarbetas och/eller godkänns av en nationell, regional eller lokal myndighet eller som bereds av en myndighet för godkännande av ett parlament eller en regering genom lagstiftningsförfarande och som krävs enligt lagar och andra författningar. Europeiska unionens domstol har tolkat bestämmelsen så att som ”krav” betraktas planer och program vars godkännande regleras genom nationella lagar eller förordningar som fastställer de myndigheter som är behöriga att godkänna planerna och programmen samt förfarandet för att utarbeta dem. SMB-direktivet förutsätter automatiskt en miljöbedömning av planer och program när de a) utarbetas för jordbruk, skogsbruk, fiske, energiförsörjning, industri, transporter, avfallshantering, vattenhushållning, telekommunikationer, turism, regionutveckling och markanvändning samt när de fastställer ramar för beslut om tillstånd eller godkännande av framtida projekt som förtecknas i bilagorna I och II till direktiv 85/337/EEG (det ursprungliga MKB-direktivet) eller b) när det har ansetts kräva en bedömning enligt artikel 6 eller 7 i direktiv 92/43/EEG (habitatdirektivet) på grund av deras sannolika inverkan på de områden som avses i de nämnda artiklarna.  

Traditionellt har de myndighetsplaner och program som avses i SMB-direktivet inte ansetts innehålla lagstiftningsåtgärder. Europeiska unionens domstol har emellertid under de senaste åren gett flera domar (bl.a. i målen C-24/19, C-290/15 och C 300/20) genom vilka den har bekräftat att begreppet planer och program också kan omfatta normativa åtgärder som har utfärdats genom lagar och andra författningar. Domstolens beslut har gällt regeringsförordningar (Belgien) och statsministerförordningar (Italien) som utfärdats i medlemsstaterna. Domstolen har genom sina domar bekräftat att förordningar kan betraktas som sådana planer eller program för miljöbedömning som avses i SMB-direktivet. Nationellt kan sådana förordningar vara ministeriernas och statsrådets förordningar.  

SMB-lagen 

Lagens 4 § föreskriver om tillämpningsområdet för miljöbedömning. Enligt 1 mom. ska en myndighets plan eller program som baserar sig på en lag, förordning eller administrativ bestämmelse genomgå en miljöbedömning 1) om det är fråga om en plan eller ett program som utarbetats för jordbruk, skogsbruk, fiske, energiförsörjning, industri, transporter, avfallshantering, vattenhushållning, telekommunikationer, turism, regionutveckling, områdesanvändning, miljöskydd eller naturvård och där förutsättningarna anges för tillstånd för projekt eller godkännande av projektet, eller 2) planen eller programmet omfattas av den skyldighet att göra en bedömning som avses i 65 § i naturvårdslagen (1096/1996). 

I 2 mom. föreskrivs det att i fråga om de planer och program som avses i 1 mom. 1 punkten och som baserar sig på lagar eller förordningar föreskrivs närmare genom förordning av statsrådet. Med stöd av denna bestämmelse har 1 § i SMB-förordningen tillkommit där det finns en förteckning över planer och program som baserar sig på lag eller förordning och som förutsätter miljöbedömning. Syftet med 4 § 2 mom. i SMB-lagen är enligt förarbetena till den (RP 243/2004 rd, detaljmotiveringen) att 1 § i SMB-förordningen, som utfärdats med stöd av det ovannämnda lagrummet, ska innehålla alla planer och program som baserar sig på lagar och förordningar och som uppfyller tillämpningsvillkoren för 4 § 1 mom. i SMB-lagen och således förutsätter en miljöbedömning. En bestämmelse som utfärdats med stöd av bemyndigandet är avsedd att gälla endast lagar och förordningar, inte planer och program som baserar sig på en administrativ föreskrift.  

Enligt 4 § 1 mom. i SMB-lagen kan lagens tillämpningsområde också omfatta planer och program som baserar sig på en administrativ bestämmelse. Enligt förarbetena till 4 § (RP 243/2004 rd, detaljmotiveringen) kan planer och program som grundar sig på administrativa föreskrifter inte på förhand specificeras på samma sätt som planer och program som grundar sig på lag och förordning, varför behovet av miljöbedömning i fråga om dem enligt förarbetena avgörs från fall till fall i samband med ett eventuellt meddelande av sådana föreskrifter. I SMB-lagen finns det emellertid inte någon bestämmelse om detta.  

I 7 § i SMB-lagen föreskrivs det om avgränsningen av tillämpningsområdet och om dess förhållande till övrig lagstiftning. Enligt paragrafens 2 mom. finns i lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen (1299/2004) bestämmelser om den miljökonsekvensbedömning som motsvarar en miljöbedömning enligt SMB-lagen när det gäller förvaltningsplaner och havsförvaltningsplaner samt i tillhörande åtgärdsprogram. I 11 § 3 mom. i lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen konstateras det att en miljörapport ska läggas fram som en del av förvaltningsplanen och att i fråga om miljörapporten gäller vad som föreskrivs om den i lagen om bedömning av miljökonsekvenserna av myndigheternas planer och program. I den ifrågavarande lagens 26 b § 3 mom. finns bestämmelser om motsvarande förpliktelser i fråga om havsvårdsplaner.  

SMB-förordningen 

I SMB-förordningen finns det med stöd av bemyndigandet i 4 § 2 mom. i SMB-lagen en förteckning över de planer och program som grundar sig på lag eller förordning och som alltid förutsätter miljöbedömning. Förteckningen är avsedd att, utöver vad som särskilt bestäms eller föreskrivs, innehålla samtliga planer och program som baserar sig på lag eller förordning och som förutsätter miljöbedömning enligt SMB-lagen. Förteckningen är således avsedd att vara uttömmande även om den gör det möjligt att i annan lagstiftning eller på annat sätt särskilt föreskriva om skyldigheten att göra en miljöbedömning. 

2.2.1  Myndighetsuppgifter gällande gränsöverskridande miljökonsekvenser

Enligt Esbokonventionen och SMB-protokollet är miljöministeriet behörig myndighet i Finland och ansvarar för de informations-, samråds- och förhandlingsuppgifter som hör till konventionens ansvarsområde. Åland har ingen självständig ställning som part i Esbokonventionen eller någon egen kontaktpunkt för konventionen, utan dess deltagande i internationella miljökonsekvensbedömningar enligt konventionen och protokollet sker via miljöministeriet.  

I fråga om projekt samt planer och program som genomförs i Finland förutsätts det att myndigheterna i den andra stat som är part i avtalet samt den berörda allmänheten underrättas om saken och ges tillfälle att delta i miljökonsekvensbedömningen, om projektets miljökonsekvenser sannolikt riktar sig till den statens territorium (Finland i egenskap av upphovspart).  

När det gäller miljökonsekvenserna av projekt, planer och program som genomförs i en annan stat ska den behöriga myndigheten se till att hörande ordnas i Finland samt ordna eventuella samråd bland annat om det föreslagna projektets eventuella gränsöverskridande konsekvenser samt om åtgärder för att minska eller eliminera sådana konsekvenser (Finland som utsatt part).  

Dessa uppgifter har skötts vid miljöministeriet sedan avtalen trädde i kraft, dvs. i fråga om MKB-projekt sedan 1997 och i fråga om planer och program sedan 2010. Antalet förfaranden som har inletts har varierat mycket på årsbasis. Antalet internationella förfaranden som gäller projekt har som minst varit 1–2 per år och som mest 8–11 per år. Till en början var de internationella förfarandena mycket få till antalet men 2007 ökade de klart. Det internationella förfarandet enligt SMB-protokollet har tillämpats 18 gånger i fråga om miljöbedömningar av planer och program enligt SMB-lagen. Finland har varit upphovspart vid miljöbedömningen av sex planer eller program och utsatt part i 12 miljöbedömningar. När det gäller planer har antalet förfaranden varit i genomsnitt två per år.  

Fram till utgången av 2021 hade Esbokonventionen tillämpats i Finland på 81 projekt. Av dessa har Finland varit upphovspart i 40 projekt (projekt i Finland) och utsatt part i 41 projekt (projekt i en annan stat). Exempel på gränsöverskridande projekt är gasledningprojekt i Östersjön (Nordstream, Balticconnector), flera kärnanläggningsprojekt (bl.a. reaktorerna 3 och 4 i Olkiluoto, förlängningen av driftstiden för kärnkraftverket i Lovisa och slutförvaringen av använt kärnavfall samt ett flertal vindkraftsprojekt och gruvprojekt).  

Figur 1. Diagrammet beskriver miljöministeriets arbetsmängd åren 1996-2021, då Esbokonventionen tillämpades 40 gånger på MKB-projekt som genomförts i Finland (Finland som upphovspart). På årsbasis har antalet projekt varierat mellan 1 och 8, bara två år har det inte funnits några sådana projekt alls. I arbetet ingår att sköta samråd om bedömningsprogrammet (fas I) och miljökonsekvensbeskrivningen (fas II) i förhållande till andra länder. De avtalsslutande länderna hade förbundit sig att tillämpa principerna i avtalet redan innan det trädde i kraft, vilket förklarar tillämpningen av avtalet på två projekt 1996. 

Finland har haft flest bedömningsförfaranden för internationella projekt i förhållande till Sverige (31 underrättelser om möjligheten att delta i MKB-förfarandet). Till Estland har det sänts underrättelser om 20 projekt. Underrättelse om 17 projekt har sänts till Ryssland. Till Lettland, Litauen, Polen, Danmark och Tyskland har det sänts underrättelser om 9 projekt till ettvart land och till Norge underrättelser om 7 projekt. Österrike har velat delta i fem och Holland i ett kärnenergiprojekt. Finlands många kärnenergiprojekt kommer till uttryck i ett stort antal deltagande länder i finländska projekt. Flera länder har också deltagit i MKB-förfarandet för gasledningar som är planerade för Östersjön. Av de projekt som Finland underrättat om har det funnits flest kärnanläggningar (10 projekt), vindkraftverk (8 projekt) och projekt som hänför sig till energiöverföring och energilagring (7 projekt). Utöver dessa har projekten omfattat gruvor, farleder och fabriksprojekt samt ett flertal andra projekt.  

Finland har fått flest underrättelser från Sverige om möjligheten att delta i MKB-förfaranden (19 projekt). Estland har sänt underrättelser till Finland om 8 projekt, Danmark 5, Norge 4, Polen 3, Tyskland 3, Ryssland 2 och Litauen 2 projekt. Andra länders MKB-projekt har i de flesta fall gällt vindkraftverk (13 projekt), gruvor (6 projekt), kärnanläggningar (5 projekt) och gasledningar (5 projekt).  

Figur 2. Diagrammet beskriver andra länders MKB-projekt där miljöministeriet har ordnat hörande i Finland åren 1996–2021 (Finland som utsatt part). Projekten har varit 41 till antalet. Fas I beskriver hörande kring bedömningsprogrammet och fas II samråd kring konsekvensbeskrivningen. Årligen har det ordnats 1–5 samråd. Under två år förekom det inga projekt.  

Tillämpningssituationerna i fråga om ett internationellt förfarande vid miljöbedömning av planer och program enligt SMB-lagen, där Finland har varit upphovspart (6 st.), har gällt havsförvaltningsplaner och förvaltningsplaner för vissa gränsvattendrag. Miljöbedömningar där Finland har varit utsatt part (12 st.) har gällt planering på havsområden (t.ex. grannländers havsplaner) eller planering i anslutning till kärnkraft (t.ex. Polens kärnkraftsprogram).  

Skötseln av miljöbedömningar vid internationella MKB-förfaranden och miljöbedömningar av planer och program är till sin karaktär en operativ myndighetsuppgift som inte lämpar sig särskilt väl för att skötas vid ministeriet. Arbetet tar oskäligt mycket resurser i anspråk från miljöministeriet för de samhälleligt viktiga omfattande och strategiska uppgifter som i första hand ankommer på ministeriet. Det oförutsägbara anhängiggörandet av förfaranden och de stränga tidtabellskrav som hänför sig till dem har i betydande utsträckning försvårat skötseln av de uppgifter som hör till den allmänna styrningen och uppföljningen av MKB- och SMB-lagarna samt den allmänna utvecklingen av konsekvensbedömning och som föreskrivits för miljöministeriet.  

Att myndighetsuppgifterna överförs från miljöministeriet innebär i fråga om de projekt enligt kärnenergilagen där arbets- och näringsministeriet är kontaktmyndighet enligt MKB-lagen att samarbetet mellan kontaktmyndigheten och den som sköter de gränsöverskridande myndighetsuppgifterna inte längre i första hand sker med arbets- och näringsministeriet och miljöministeriet. Samarbetet kring förfarandet anses dock kunna ordnas så att det fungerar lika bra med den nya aktör som ansvarar för de gränsöverskridande myndighetsuppgifterna. Miljöministeriet kan dessutom även i fortsättningen vid behov delta i förfarandena genom utlåtandeförfarandet samt genom den allmänna styrning och uppföljning av verkställigheten av MKB-lagen som avses i 32 § i MKB-lagen. 

2.2.2  Publicering av gamla handlingar enligt MKB-lagen och personuppgifter i dem i det allmänna datanätet

Genom ändringen 1408/2019 av MKB-lagen fogades till den bestämmelser om offentliggörande av den projektansvarigas namn och om projektets lokalisering, vilka kan betraktas som personuppgifter. Bestämmelserna kan emellertid endast gälla handlingar som har offentliggjorts efter lagändringens ikraftträdande. För att förtydliga rättsläget bör lagen kompletteras med behövliga bestämmelser för att precisera myndighetens uppgifter och för att reglera skyddet för personuppgifter. 

2.2.3  SMB-lagens tillämpningsområde

Syftet med 4 § 2 mom. i SMB-lagen var ursprungligen att förteckningen enligt 1 § i SMB-förordningen, som utfärdats med stöd av det först nämnda lagrummet, utöver vad som särskilt föreskrivs eller bestäms skulle innehålla alla planer och program som grundar sig på lagar och förordningar och som kräver miljöbedömning. I praktiken har förteckningen i 1 § i SMB-förordningen dock inte kunnat hållas så uppdaterad att den med säkerhet alltid skulle innehålla samtliga planer och program som baserar sig på gällande lagar eller förordningar och som uppfyller tillämpningsvillkoren enligt 1 mom. 1 punkten. Man har därför sett att det finns ett behov av att föreskriva om konstaterandet av miljöbedömningsskyldigheten i fråga om en plan eller ett program i sådana fall där planen eller programmet uppfyller tillämpningsvillkoren för miljöbedömningen, trots att den inte har inkluderats i den statsrådsförordning som utfärdats med stöd av paragrafen.  

Den miljöbedömning som avses i SMB-lagen är utifrån sin utformning tillämplig på planer och program som uppfyller de villkor som nämns i 4 § 1 mom. Enligt EU-domstolens nya rättspraxis kan en plan eller ett program som avses i SMB-direktivet i tillämpliga fall också vara en förordning. Eftersom förordningar inte uteslutits från lagens tillämpningsområde i 4 § i SMB-lagen, kan därmed 4 § 1 mom. i SMB-lagen enligt den nya tolkningen anses vara tillämpligt också på förordningar. På samma sätt som en plan eller ett program som avses i SMB-direktivet i fortsättningen i tillämpliga fall kan tolkas avse förordningar, kan också en plan eller ett program som avses i 4 § i SMB-lagen i tillämpliga fall tolkas avse förordningar. Således kräver 4 § 1 mom. i SMB-lagen inga omedelbara ändringar till följd av EU-domstolens nya tolkningar. Det är emellertid inte möjligt att före utfärdandets specificera en förordning med en sådan noggrannhet att den på förhand kan tas in i förteckningen i 1 § i SMB-förordningen. För att förtydliga rättsläget bör bestämmelserna i SMB-lagstiftningen preciseras till denna del. Inte heller i fråga om planer och program som baserar sig på en administrativ föreskrift kan behovet av miljöbedömning på förhand identifieras på ett sådant sätt att de kan tas upp i förteckningen i 1 § i SMB-förordningen. Också i fråga om dem bör rättsläget preciseras.  

Tillämpningsavvikelsen i 7 § i SMB-lagen gäller utarbetande av förvaltningsplaner och havsförvaltningsplaner. Bestämmelsen är otydlig. Trots att förvaltningsplaner, havsförvaltningsplaner och tillhörande åtgärdsprogram enligt 7 § i SMB-lagen inte omfattas av den lagen föreskrivs det i 11 § i lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen och genom en hänvisningsbestämmelse i 26 b § i den lagen om skyldighet att som en del av förvaltningsplanen och havsförvaltningsplanen lägga fram en miljörapport enligt SMB-lagen. Sambandet mellan SMB-lagen och lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen förblir således oklart och bör förtydligas. I praktiken har man i samband med förvaltningsplaner och havsförvaltningsplaner genomfört en miljöbedömning i enlighet med SMB-lagen.  

Enligt 11 § 3 mom. i SMB-lagen ska en miljöbedömd plan eller ett miljöbedömt program samt beslutet om godkännande av planen eller programmet delges genom offentlig kungörelse. Detta är inte ett ändamålsenligt förfarande i de fall då en ministerieförordning eller statsrådsförordning enligt rättspraxis rörande tillämpningsområdet för Europeiska unionens SMB-direktiv omfattas av tillämpningsområdet för SMB-lagen. Bestämmelserna om offentliggörande av ministeriernas och statsrådets förordningar finns i lagen om Finlands författningssamling 188/2000, vars bestämmelser delvis överlappar kravet i 11 § 3 mom. i SMB-lagen. 

4.1.1  Myndighetsuppgifter som gäller gränsöverskridande miljökonsekvenser

Det föreslås att de myndighetsuppgifter som gäller gränsöverskridande miljökonsekvenser och som sköts vid miljöministeriet överförs från miljöministeriet till Finlands miljöcentral.  

Finlands miljöcentral har en långvarig sakkunskap i fråga om Esbokonventionen och dess praktiska tillämpning. Miljöcentralen har deltagit i beredningen av en guide för den praktiska tillämpningen av Esbokonventionen (Guidance on the Practical Application of the Espoo Convention, 2002), som fortfarande är i användning. Uppgifter i anslutning till samråd vid projekt enligt Esbokonventionen har skötts av Finlands miljöcentral som assistent för miljöministeriet. Finlands miljöcentral är dessutom sekreterare för Finlands part i organ inom ramen för MKB-konventionen mellan Finland och Estland (MKB-kommissionen), som nämns i avsnitt 2.1.1 och miljöcentralen har skött uppgiften sedan 2002, då avtalet trädde i kraft. Finlands miljöcentral är för närvarande sekreterare för en bilateral ad hoc-arbetsgrupp som MKB-kommissionen utsett för att samordna MKB-förfarandet vid tunnelprojektet i Tallinn. Tidigare har Finlands miljöcentral varit sekreterare för en motsvarande ad hoc-arbetsgrupp inom projektet Balticconnector.  

Finlands miljöcentrals mångsidiga och gedigna kompetens säkerställer sakkunskapen om miljökonsekvenser av olika projekt, planer och program och Finlands miljöcentral skulle vara en tydlig aktör också med tanke på länderna i Esbokonventionen. Finlands miljöcentral är en nationellt och internationellt uppskattad sakkunnig aktör med färdigheter att sköta uppgiften.  

Överföringen av uppgifterna från miljöministeriet motsvarar de senaste årens utvecklingstrend inom statsrådet, det vill säga att överföra myndighetsuppgifter från ministerienivå till den lägre förvaltningen.  

Samtidigt som det föreskrivs om överföring av uppgifter från miljöministeriet till Finlands miljöcentral, förutsätter hänvisningsbestämmelserna i luftfartslagen, lagen om trafiksystem och landsvägar, marktäktslagen, banlagen och miljöskyddslagen till 29 a § i MKB-lagen ändringar till den del det konstateras att de handlingar som avses i 29 a § i MKB-lagen ska lämnas till miljöministeriet. 

4.1.2  Publicering av gamla handlingar enligt MKB-lagen och personuppgifter i dem i det allmänna datanätet

Det föreslås att till MKB-lagen fogas en ny 38 a § som tillåter att på myndighetens webbplats publicera uppgifter om den projektansvariges namn och om projektets lokalisering, vilka kan betraktas som personuppgifter, också i fråga om handlingar som publicerats före den 1 januari 2020. I lagen föreskrivs också om den tidpunkt då personuppgifter i handlingar ska tas bort från datanätet.  

Det är fråga om en specialbestämmelse i förhållande till 16 § 3 mom. i offentlighetslagen och 62 b § i förvaltningslagen. Bestämmelsen behövs eftersom personuppgifter som publiceras i handlingar kan utgöra en del av en myndighets personregister. När en uppgift lämnas ut via ett allmänt datanät kan myndigheten inte i enlighet med 16 § 3 mom. i offentlighetslagen försäkra sig om mottagarens rätt att använda personuppgifterna eller om informationens senare användningsändamål, eftersom uppgiften är tillgänglig för vem som helst som använder det allmänna datanätet. En specialbestämmelse behövs också för att kunna avvika från skyldigheten enligt 62 b § i förvaltningslagen, eftersom personuppgifter i en anmälan om att den handling lagts fram samt i en offentlig kungörelse och en handling som kungörs ska raderas från det allmänna datanätet efter den tid från framläggande som avses i 62 § 3 mom. och 62 a § 2 mom. Ändringarna i MKB-lagen gör det möjligt att hålla nödvändiga personuppgifter i handlingar tillgängliga på myndighetens webbplats också efter det att tiden för framläggande gått ut.  

Namnet på den projektansvarige och uppgifterna om projektets lokalisering betraktas som nödvändiga uppgifter med avseende på informationen, eftersom ett ärende enligt MKB-lagen på basis av dem blir tillräckligt specificerat så att parterna och allmänheten kan bedöma projektets konsekvenser i omgivningen kring den aktuella platsen. Om den projektansvarige t.ex. under firma eller i form av ett personbolag är en privatperson som bedriver verksamhet, är namnet en personuppgift. Platsen för verksamheten, dvs. lokaliseringen, kan vara densamma som personens boningsort och därmed en identifieringsuppgift om personen. När uppgifter offentliggörs ska myndigheten fästa särskild uppmärksamhet vid att sekretessbelagda uppgifter inte offentliggörs i det allmänna datanätet. 

4.1.3  SMB-lagens tillämpningsområde

Det föreslås att bemyndigandebestämmelsen i 4 § i SMB-lagen ändras så att den med stöd av den nämnda paragrafen utfärdade 1 § i SMB-förordningen också kan gälla en sådan plan eller ett sådant program som avses i 4 § 1 mom. 1 punkten i SMB-lagen och som inte kan specificeras på förhand i förteckningen över planer och program som ska miljöbedömas i 1 § i SMB-förordningen. Detta är särskilt avsett att gälla ministerieförordningar och statsrådsförordningar som bereds inom nämnda sektorer i 4 § 1 mom. 1 punkten av SMB-lagen samt planer eller program som baserar sig på en administrativ föreskrift, men det kan också gälla andra planer och program som bereds inom de sektorer som nämns i 4 § 1 mom. 1 punkten i SMB-lagen och som t.ex. av tidtabellsskäl inte innan de utfärdas har tagits med i förteckningen i 1 § i SMB-förordningen.  

I lagen ska det enligt förslaget dessutom föreskrivas att skyldigheten enligt 11 § 3 mom. i SMB-lagen att genom offentlig kungörelse delge en miljöbedömd plan eller ett miljöhandlingsprogram samt beslut om godkännande av planen eller programmet inte ska gälla ministeriernas och statsrådets förordningar. Bestämmelser om offentliggörande av ministeriernas och statsrådets förordningar finns i lagen om Finlands författningssamling (188/2000). Förfarandena enligt den lagen kan anses vara tillräckliga för att ministeriernas och statsrådets förordningar inte ska behöva delges genom offentlig kungörelse enligt förvaltningslagen. I 11 § 3 mom. stryks enligt förslaget den enligt nuvarande praxis överflödiga bestämmelsen om skyldigheten att sända planerna och programmen, besluten om dem och miljörapporterna för kännedom till Finlands miljöcentral.  

Dessutom slopas begränsningen av tillämpningsområdet enligt 7 § i SMB-lagen i fråga om förvaltningsplaner och havsförvaltningsplaner samt tillhörande åtgärdsprogram så att utarbetandet av dem i fortsättningen omfattas av SMB-lagens tillämpningsområde. Detta förtydligar förhållandet mellan lagarna och gör det också möjligt att säkerställa att kraven i SMB-direktivet uppfylls när förvaltningsplaner och havsförvaltningsplaner utarbetas. 

4.2.1  Myndighetsuppgifter som gäller gränsöverskridande miljökonsekvenser

Det är fråga om en överföring av uppgifter som för närvarande sköts vid miljöministeriet till Finlands miljöcentral och lagförslaget har inga konsekvenser som ökar statens utgifter. De föreslagna ändringarna ökar Finlands miljöcentrals myndighetsuppgifter, vilket medför ett resursbehov i fråga om centralens personal och vissa administrativa kostnader. De uppgifter som överförs till Finlands miljöcentral förutsätter en årlig insats på uppskattningsvis 6 årsverken. De övriga administrativa kostnaderna beräknas medföra ett anslagsbehov på sammanlagt 78 000 euro per år för Finlands miljöcentral. Det föreslås att detta anslag överförs från miljöministeriets omkostnadsmoment till miljöcentralens omkostnadsmoment i budgetpropositionen för 2023. Motsvarande anslagsöverföring beaktas vid beredningen av planen för de offentliga finanserna 2024–2027. 

Ändringen anses inte vara en sådan väsentlig organisatorisk förändring som skulle föranleda en i 5 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019) avsedd konsekvensbedömning. 

4.2.2  Publicering av gamla handlingar enligt MKB-lagen och personuppgifter i dem i det allmänna datanätet

De föreslagna ändringarna tryggar för sin del tillgången till handlingar enligt MKB-lagen för parter och andra som behöver dem. Samtidigt säkerställs en korrekt behandling av de personuppgifter som ingår i handlingarna.  

Lagändringarna kräver inga nya informationssystem eller sådana tekniska ändringar i befintliga informationssystem eller gränssnitt som medför kostnader för myndigheterna. I fråga om handlingar som publicerats i det allmänna datanätet förutsätts det att andra än nödvändiga personuppgifter i dem döljs, vilket ökar miljömyndighetens arbetsmängd. Till den del den tidsfrist för radering av också nödvändiga personuppgifter som anges i den nya bestämmelsen har löpt ut, ska också dessa tas bort från datanätet. 

Myndigheternas arbetsmängd påverkas av flera faktorer och därför är det svårt att bedöma den sammantagna ökade arbetsbördan. Antalet handlingar som omfattas av regleringen är i princip betydande och den tid som går åt till att dölja personuppgifter i en enskild handling beror på handlingens omfattning och antalet personuppgifter som ingår i den. Mängden personuppgifter som ska döljas kan emellertid minskas redan när handlingarna sätts upp, exempelvis genom olika hänvisningstekniker. genom Avsikten är att miljöministeriet och de myndigheter som svarar för att handlingar görs tillgängliga i datanätet tillsammans ska fastställa hur raderingen av personuppgifter som publicerats i datanätet ska ordnas. Uppgifterna kan dock skötas inom ramen för befintliga anslag och andra resurser.  

Ändringen är inte en sådan väsentlig organisatorisk förändring av en informationshanteringsmodell eller en administrativ reform om ibruktagande av informationssystem som skulle föranleda en i 5 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019) avsedd konsekvensbedömning. 

4.2.3  SMB-lagens tillämpningsområde

Den föreslagna ändringen av 4 § i SMB-lagen skulle innebära att alla de myndighetsplaner och -program som uppfyller tillämpningsvillkoren för miljöbedömning enligt 4 § 1 mom. 1 punkten i SMB-lagen med säkerhet skulle omfattas av skyldigheten att göra en miljöbedömning. På så sätt stärks rättssäkerheten. Den föreslagna ändringen möjliggör ändringen av 1 § i SMB-förordningen och tydliggör ansvaret för granskning av uppkomsten av miljöbedömningsskyldigheten. När granskningsansvaret i högre grad riktas till den myndighet som bereder planer och program kan detta medföra en administrativ börda i fråga om att granska ärenden och sätta sig in i tillämpningsvillkoren för miljöbedömningen.  

Tillämpningen av miljöbedömning på vissa ministeriers och statsrådets förordningar till följd av EU-domstolens rättspraxis när det gäller SMB-direktivet ökar den administrativa bördan vid beredningen av förordningar eftersom skyldigheten att göra en miljökonsekvensbedömning som uppfyller kraven i SMB-lagen och SMB-förordningen ska göras innan en förordning godkänns, bl.a. genom att en miljörapport utarbetas och två samrådsförfaranden ordnas. Genomförandet av miljöbedömningen kan i någon mån fördröja beredningen av en förordning. Dessutom kan det medföra kostnader för dem som bereder förordningarna när utarbetandet av miljöbedömningen och den miljörapport som ingår i den förutsätter anlitande av köpta tjänster. Skyldigheten att bedöma miljökonsekvenserna av de förordningar som hör till SMB-direktivets tillämpningsområde är dock en direkt följd av EU-domstolens rättspraxis och det går inte att avvika från den genom nationell reglering. 

5.1.1  Myndighetsuppgifter gällande gränsöverskridande miljökonsekvenser

Vid beredningen har man utöver det valda alternativet också övervägt möjligheten att myndighetsuppgifterna kvarstår hos miljöministeriet eller att de överförs till en natur-, trafik- och miljöcentral.  

Det har konstaterats att det är ett dåligt alternativ att miljöministeriets roll bevaras oförändrad eftersom den belastar miljöministeriet oproportionerligt mycket i förhållande till uppgifternas samhälleliga konsekvenser. Det har inte ansetts ändamålsenligt att en stor del av de resurser som anvisats för miljöministeriets miljökonsekvensbedömningsverksamhet går åt till skötseln av operativa uppgifter som gäller gränsöverskridande miljökonsekvenser, vilket därmed minskar resurserna t.ex. för utveckling av lagstiftningen om miljökonsekvensbedömning. När Finland är upphovspart i fråga om miljökonsekvenser har miljöministeriet i praktiken fungerat som postlåda, vilket inte motsvarar de styrnings-, uppföljnings- och utvecklingsuppgifter som i första hand ankommer på ministeriet. Vissa kapaciteter hos ministeriet som talat för att bibehålla rollen oförändrad har dock identifierats. Om ett projekt eller en plan eller ett program som har gränsöverskridande miljökonsekvenser har rikstäckande konsekvenser, har miljöministeriet de bästa förutsättningarna att bedöma ärendets riksomfattande betydelse. Det här kan dock säkerställas även i fortsättningen t.ex. genom ett remissförfarande som gäller ärenden av riksintresse. En ytterligare styrka är den praktiska sakkunskap för uppgifterna som redan finns vid miljöministeriet men som emellertid genom utbildning kan överföras till Finlands miljöcentral.  

Vid beredningen har man också granskat ett alternativ där en enda natur-, trafik- och miljöcentral skulle sköta myndighetsuppgifter som gäller gränsöverskridande miljökonsekvenser. Närings-, trafik- och miljöcentralerna är behöriga myndigheter vid nationella MKB-förfaranden och de har också utlåtandeuppgifter och rådgivningsuppgifter enligt SMB-lagen. De har därför stor sakkunskap om nationella MKB-förfaranden och miljöbedömningar av planer och program. Dock har man identifierat vissa svagheter hos detta alternativ. NTM-centralernas miljöansvarsområden lider redan nu av underdimensionerade resurser i förhållande till de ständigt ökande uppgifterna, och miljöministeriet har begränsade möjligheter att påverka NTM-centralernas resurser eftersom det är arbets- och näringsministeriet som ansvarar för den allmänna administrativa styrningen av centralerna. Det har också upplevts som en brist att internationellt samarbete i princip inte hör till NTM-centralernas uppgiftsområde och därmed inte sitter särskilt rätt i deras arbete i övrigt.  

När det gäller Finlands miljöcentral har problemet med hur centralens resurser ska räcka till för skötseln av uppgifterna konstaterats. Tillräckliga resurser kan dock säkerställas genom miljöministeriets resultatstyrning, eftersom Finlands miljöcentral är ett ämbetsverk som lyder direkt under miljöministeriet. Finlands miljöcentrals starka sidor när det gäller skötseln av myndighetsuppgifter har ansetts vara att internationella uppgifter till sin natur lämpar sig väl för ämbetsverket. Vid Finlands miljöcentral finns dessutom sakkunskap om olika typer av projekt. Med hänsyn till miljöcentralens riksomfattande verksamhetsområde skulle den också vara en tydlig kontaktpunkt för andra länder. 

5.1.2  SMB-lagens tillämpningsområde

Under beredningens gång har en sådan version varit på remiss, enligt vilken det på lagnivå i förslaget till ändrad 4 § i SMB-lagen skulle föreskrivas att andra planer och program än de som nämns i 1 § i SMB-förordningen och som uppfyller tillämpningsvillkoren för miljöbedömning enligt 4 § 1 mom. 1 punkten i SMB-lagen, ska undergå miljöbedömning. Detta skulle dock ha stått i strid med formuleringen av nämnda 4 § i övrigt och med bemyndigandet i den. Vid den fortsatta beredningen har man stannat för att föreslå en ändring av bemyndigandet i 4 § i SMB-lagen så att den bestämmelse som utfärdas med stöd av den nämnda paragrafen i fortsättningen också kan omfatta sådana planer och program som uppfyller tillämpningsvillkoren för miljöbedömning men som inte kan specificeras på förhand. På så sätt kan alla myndigheters planer och program som kräver miljöbedömning tas in i 1 § i SMB-förordningen, som utfärdats med stöd av 4 § i SMB-lagen. 

När det gäller förordningar som hör till tillämpningsområdet för SMB-lagen har man vid beredningen också granskat möjligheten att planer och program som baserar sig på administrativa föreskrifter samt förordningar som ska genomgå miljökonsekvensbedömning i fortsättningen ska specificeras i förteckningen i 1 § i SMB-förordningen. Detta har dock i praktiken konstaterats vara en lösning som inte skulle fungera, eftersom exempelvis bemyndigandebestämmelserna i statsråds- och ministerieförordningar i princip är så allmänt utformade att de åtminstone inte i alla situationer innan beredningen av en förordning inleds är möjligt att fastställa om en förordning som utfärdats med stöd av bemyndigandet eventuellt omfattas av miljöbedömningsskyldigheten. Nästa fas där det går att identifiera om en förordning omfattas av denna skyldighet inträder först när förordningen börjar beredas och dess huvudsakliga innehåll och mål är kända. I det skedet är det dock inte längre möjligt att bereda den ändring av SMB-förordningen som skulle krävas. Dessutom är det i praktiken omöjligt att i förteckningen i SMB-förordningen individualisera en förordning som ska undergå miljökonsekvensbedömning innan förordningen utfärdats. Planer och program som baserar sig på administrativa föreskrifter har av samma orsak ursprungligen lämnats utanför tillämpningsområdet för 1 § i SMB-förordningen i samband med stiftandet av SMB-lagen och den nämnda förordningen.  

I fråga om bestämmelsen på lagnivå granskades också ett alternativ där den nya bestämmelsen endast skulle gälla ministeriernas och statsrådets förordningar. Detta skulle tydligare ha betonat den nya situation som uppstått till följd av EU-domstolens rättspraxis i fråga om skyldigheten att i vissa fall göra miljöbedömningar också av förordningar. En bestämmelse som enbart skulle gälla förordningar av ministerier och statsrådet skulle dock ha lämnat granskningen av skyldigheten att bedöma miljökonsekvenserna av planer och program som grundar sig på administrativa föreskrifter öppen. 

5.2.1  Myndighetsuppgifter gällande gränsöverskridande miljökonsekvenser

I jämförelsen granskades skötseln av myndighetsuppgifter i de nordiska länderna och östersjöstaterna. I de andra nordiska länderna sköts avtalsparternas myndighetsuppgifter inte på ministerienivå. I Sverige sköts uppgiften av Naturvårdsverket, i Norge av Miljødirektoratet och i Danmark av Miljøstyrelsen. Av länderna i östersjöregionen sköts uppgifterna på ministerienivå i Estland, Lettland, Litauen och Ryssland (Ryssland är signatärstat men inte part). I Tyskland är det federala miljöministeriet kontaktpunkt för avtalet, varifrån de praktiska uppgifterna delegeras till delstaterna. 

5.2.2  SMB-lagens tillämpningsområde

Vid jämförelsen granskades bestämmelserna i Sverige, Danmark och Tyskland om skyldigheten att göra miljökonsekvensbedömningar enligt SMB-direktivet. Syftet med jämförelsen är att konstatera hur miljöbedömningsskyldigheten för sådana planer och program som avses i artikel 3.2 i SMB-direktivet regleras i dessa länder och huruvida bestämmelserna gör det möjligt att fastställa miljöbedömningsskyldigheten från fall till fall i samband med beredningen av en plan eller ett program.  

I Sverige finns en betydande del av miljöregleringen i miljöbalken (1998:808). Bestämmelser om MKB-förfarandet och miljöbedömning av planer och program finns i 6 kap. i miljöbalken. För att precisera detta kapitel i miljöbalken har det dessutom utfärdats en förordning om miljökonsekvensbedömning (Miljöbedömningsförordning (2017:966)), som innehåller närmare bestämmelser om MKB-förfarandet och miljöbedömning av planer och program. I 2 § i miljöbedömningsförordningen finns en förteckning över de planer och program som hör till sektorerna enligt artikel 3.2 i SMB-direktivet och som direkt omfattas av miljökonsekvensbedömningen. Förteckningen i 2 § i miljöbedömningsförordningen innehåller dock en bestämmelse om att utöver de planer och program som nämns i förteckningen ska vilken annan plan eller vilket annat program som helst som gäller de branscher som avses i paragrafen omfattas av tillämpningsområdet för skyldigheten att göra en miljökonsekvensbedömning när ramvillkoret uppfylls. Förteckningen är således inte avsedd att vara uttömmande, vilket innebär att skyldigheten att göra en miljökonsekvensbedömning kan övervägas från fall till fall i samband med planer och program som utarbetas inom de områden som avses i artikel 3.2 i SMB-direktivet, när det gäller andra planer och program än de som förtecknas i 2 § i förordningen om miljökonsekvensbedömning. 

I Danmark finns bestämmelserna om skyldigheten att göra miljökonsekvensbedömning enligt SMB-direktivet i miljöskyddslagen (Miljøvurderingsloven (2021:1976)). Närmare bestämmelser om miljöbedömning av planer och program har dessutom utfärdats i miljöbedömningsförordningen (Miljøvurderingsbekendtgørelsen (2021:1376)). I Danmarks miljöbedömningslag eller i den miljöbedömningsförordning som utfärdats med stöd av lagen finns ingen uttömmande förteckning över de planer och program som omfattas av miljöbedömningsskyldigheten. Enligt miljöskyddslagen gäller skyldigheten att göra en miljöbedömning alla planer och program som utarbetats inom de sektorer som avses i artikel 3.2 i SMB-direktivet och som uppfyller ramvillkoret. I myndighetsanvisningarna om miljökonsekvenslagen (Vejledning til lov om miljøvurdering af planer og programmer og af konkrete projekter 2018 (VVM)) har regleringen preciserats genom exempel på planer och program som regionala myndigheter, kommuner och staten utarbetar och som kan höra till tillämpningsområdet för skyldigheten att göra en miljöbedömning. Exemplen är dock inte avsedda att vara uttömmande, vilket gör det möjligt att tillämpa miljöbedömningsskyldigheten från fall till fall i fråga om planer och program som bereds inom de sektorer som avses i artikel 3.2 i SMB-direktivet.  

I Tyskland finns bestämmelser om skyldigheten att göra en miljökonsekvensbedömning i förbundsstatens lag om bedömning av inverkan på miljön (Gesetz über die Umweltverträglichkeitsprüfung (2021:540)). Dessutom kan det finnas preciserande bestämmelser på delstatsnivå om skyldigheten att göra miljöbedömning. I lagen finns en uttömmande förteckning över de planer och program som alltid ska bli föremål för en miljökonsekvensbedömning samt över de planer och program som ska bli föremål för en miljökonsekvensbedömning om de fastställer ramar för tillståndsbeslut för framtida projekt. Förbundsstatens lagstiftning möjliggör således inte att skyldigheten att göra en miljökonsekvensbedömning från fall till fall konstateras i fråga om sådana planer på program som bereds inom de sektorer som avses i artikel 3.2 i SMB-direktivet och som inte finns uppräknade i lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning.