2.1.1  Syfte och mål

Bestämmelser om lönesubvention finns i 7 kap. i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (916/2012). Regleringen kommer att upphävas och ersättas genom lagen om ordnande av arbetskraftsservice (380/2023) den 1 januari 2025. Nedan i denna proposition beskrivs innehållet i lagen om ordnande av arbetskraftsservice, eftersom det föreslås ändringar i den lag som träder i kraft vid ingången av 2025. 

Bestämmelserna i 10 kap. i den nya lagen motsvarar de gällande bestämmelserna med den skillnaden att de arbetskraftsmyndigheter som kommunerna bildar ansvarar för beviljande och utbetalning av lönesubvention enligt lagen om ordnande av arbetskraftsservice. Med termen arbetskraftsmyndighet avses i lagen om ordnande av arbetskraftsservice den myndighet vid en kommun eller samkommun som ansvarar för att ordna arbetskraftsservice inom sitt verksamhetsområde. 

Lönesubvention är ett stöd som är avsett för att främja sysselsättningen av arbetslösa arbetssökande och som arbetskraftsmyndigheten utifrån ett arbetskraftspolitiskt övervägande kan bevilja arbetsgivare för lönekostnader. Varken den som sysselsätts eller arbetsgivaren har alltså subjektiv rätt till arbete som stöds med lönesubvention. 

Syftet med lönesubventionerat arbete är oftast att förbättra arbetslösa arbetssökandes yrkeskompetens och främja deras sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden. Med sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden avses sysselsättning utan sådan kompensation som betalas till arbetsgivare av offentliga medel. Med lönesubvention stöds också möjligheterna för arbetstagare med funktionshinder och långtidsarbetslösa som fyllt 60 år att få arbete och delta i arbetslivet. 

2.1.2  Förutsättningar för beviljande av lönesubvention

Förutsättningar i fråga om arbetsgivare

Lönesubvention kan beviljas kommuner, samkommuner, välfärdsområden, sammanslutningar och andra arbetsgivare, dock inte statliga ämbetsverk eller inrättningar. Fysiska personer kan beviljas lönesubvention endast för ekonomisk verksamhet. Med ekonomisk verksamhet avses tillhandahållande av varor och tjänster på marknaden.  

Arbetsgivaren kan överföra en person som anställts med subvention till arbete hos någon annan arbetsgivare ( användarföretag ) i enlighet med 1 kap. 7 § 3 mom. i arbetsavtalslagen, om arbetskraftsmyndigheten har beviljat tillstånd för överföringen. En förutsättning för överföringen är att användarföretaget uppfyller vissa villkor för beviljande av lönesubvention som gäller arbetsgivaren, att användarföretaget betalar gängse ersättning för arbetstagaren och att arbetskraftsmyndigheten bedömer att arbetsuppgifterna i användarföretaget är sådana att de uppfyller syftet med lönesubventionen.  

För att få lönesubvention ska arbetsgivaren uppfylla villkoren enligt 83 § 3 mom. i lagen om ordnande av arbetskraftsservice. Genom villkoren förebyggs möjligheten att med lönesubventionerad arbetskraft ersätta arbetstagare som sagts upp av produktionsskäl eller ekonomiska skäl, snedvridning av konkurrensen, beviljande av lönesubvention till arbetsgivare som försummat sin skyldighet att betala lön, skatt eller en lagstadgad betalning samt till arbetsgivare som gjort sig skyldiga till vissa former av missbruk av arbetskraft. Om arbetsgivaren tidigare har beviljats lönesubvention eller sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år, kan lönesubvention eller sysselsättningsstöd avseende personer som fyllt 55 år beviljas för lönekostnaderna för samma persons anställningsförhållande, när det har gått minst tre år sedan subventionen upphörde. 

Lönesubvention för förbättring av yrkeskompetensen

Största delen av lönesubventionerna beviljas för att förbättra yrkeskompetensen, varvid en förutsättning för beviljande av lönesubvention är brister i yrkeskompetensen hos den som sysselsätts. Då ska personen också höra till målgruppen för lönesubvention på grund av ålder (personen är 15–24 år eller har fyllt 50 år), arbetslöshetens varaktighet, låg utbildningsnivå (saknar examen på andra stadiet) eller rätt till en integrationsplan. Om den som anställs med lönesubvention har varit arbetslös kortare tid än 12 månader utan avbrott omedelbart före beviljandet av subventionen, krävs det för att lönesubvention ska beviljas dessutom att personen enligt arbets- och näringsbyråns bedömning sannolikt kommer att vara arbetslös längre än 12 månader, om lönesubvention inte beviljas. Beloppet av lönesubvention som beviljats för förbättrande av yrkeskompetensen utgör 50 procent av de stödberättigande lönekostnaderna (exklusive lönesubventioner som beviljats tredje sektorn i vissa situationer). Lönesubvention som beviljats för förbättrande av yrkesskickligheten är fem månader för personer som varit arbetslösa en kort tid och tio månader för långtidsarbetslösa, dock högst för anställningsförhållandets längd.  

Lönesubvention för att främja sysselsättningen av en person som fyllt 60 år och varit arbetslös länge

Lönesubvention kan beviljas för högst 24 månader i sänder, om den som anställs med subvention har fyllt 60 år och varit arbetslös i minst 12 månader under de 14 månader som omedelbart föregått beviljandet av lönesubventionen. I en sådan situation kan lönesubventionen i praktiken vara permanent under hela anställningsförhållandet. Syftet med undantaget är att främja målgruppens möjligheter att delta i arbetslivet, således i praktiken förlänga karriären tills personerna går i ålderspension. 

Uppgifterna i arbetsförmedlingsstatistiken visar att lönesubvention åren 2015–2023 beviljades sammanlagt kring 4 900 gånger på den grunden att den som skulle sysselsättas var en långtidsarbetslös som hade fyllt 60 år, och det var inte fråga om arbete som kommunen hade ordnat på grundval av sysselsättningsskyldigheten. Av dessa subventionsperioder hade 4 244 löpt ut före utgången av 2023. I fråga om cirka 7 procent av de avslutade perioderna hade lönesubvention betalats i över ett år. Möjligheten att få lönesubvention en längre tid än när det gäller annan lönesubvention utnyttjas alltså rätt lite. 

Lönesubvention för personer med funktionshinder

Lönesubvention kan även beviljas på den grunden att en arbetslös arbetssökandes möjligheter att få lämpligt arbete är väsentligt försämrade till följd av skada eller sjukdom (lönesubvention för anställning av arbetstagare med funktionshinder). Då behöver bristerna i arbetssökandens yrkeskompetens inte bedömas och arbetssökanden behöver inte höra till någon av de målgrupper som avses i 82 § 1 mom. i lagen om ordnande av arbetskraftsservice. Lönesubvention för anställning av en person med funktionshinder beviljas först för tio månader, oberoende av hur länge arbetslösheten innan det pågått, dock högst för den tid som anställningsförhållandet varar. 

Arbetsgivaren har möjlighet att för högst 24 månader åt gången ansöka om fortsatt lönesubvention för samma person med skada eller sjukdom som grund, om arbetskraftsmyndigheten bedömer att produktiviteten hos den som anställts med subventionen, trots rimliga anpassningar som företagshälsovården har rekommenderat och arbetsgivaren har gjort, har minskat väsentligt och permanent eller varaktigt i arbetsuppgiften på grund av skadan eller sjukdomen. Det är fråga om en väsentlig minskning av produktiviteten till följd av skada eller sjukdom i situationer där den som anställts med subventionen klarar sig klart sämre i det erbjudna arbetet än andra arbetstagare som utför motsvarande arbete och det inte går att klara av arbetsuppgifterna på en normal nivå genom avvikande arbetsarrangemang, genom anpassningsåtgärder på arbetsplatsen eller med en annan arbetstagares hjälp. Diskrimineringslagen (1325/2014) förutsätter att arbetsgivaren gör rimliga anpassningar för att personer med funktionsnedsättning på lika villkor som andra ska kunna få arbete, klara av sina arbetsuppgifter och avancera i arbetet. 

För att subventionen ska fortsätta, krävs utöver den ovan beskrivna bedömningen att arbetsgivaren ansöker om fortsatt subvention före utgången av den tidigare subventionsperioden och att ett läkarintyg som utfärdats under lönesubventionsperioden över arbets- och funktionsförmågan hos den som anställts med subventionen lämnas till arbetskraftsmyndigheten, om det inte är uppenbart onödigt. Dessutom ska vissa förutsättningar som gäller arbetsgivaren och anställningsförhållandet uppfyllas när beslut om fortsättning fattas. Antalet ansökningar om fortsättning har inte begränsats, så lönesubventionen för en person med funktionshinder kan för en och samma arbetsgivare i praktiken vara permanent eller mycket långvarig. Till skillnad från annan lönesubvention kommer det lönesubventionsbelopp som beviljas för en arbetstagare med funktionshinder att vara 70 procent av lönekostnaderna. 

2.1.3  Fördelning av lönesubventioner

Av dem som är i lönesubventionerat arbete arbetar drygt 40 procent i företag. Under de senaste åren har andelen ökat och år 2023 utgjorde andelen personer som sysselsatts med lönesubvention i företag cirka 44 procent av alla som sysselsatts med lönesubvention. Den andel som sysselsatts inom tredje sektorn har varierat mellan cirka 28 och 30 procent. Andelen personer som varit sysselsatta inom den offentliga sektorn har under de senaste tre åren minskat från cirka 31 procent till 26 procent. 

År 2023 utgjorde andelen personer som var sysselsatta i kommuner och samkommuner cirka 24 procent och andelen personer som var sysselsatta i välfärdsområdena cirka två procent av allt lönesubventionerat arbete. År 2023 betalades cirka 155,5 miljoner euro i lönesubvention till företag och arbetsgivare inom tredje sektorn och cirka 78 miljoner euro till arbetsgivare inom den offentliga sektorn. 

Inriktningen av lönesubventioner till den privata sektorn främjades genom den lönesubventionsreform som trädde i kraft i juli 2023 (lag 371/2023, RP 175/2022 rd). Genom reformen ökade lönesubventionens belopp och bestämmelserna lättades upp särskilt i fråga om de målgrupper som huvudsakligen har sysselsatts av företag. Samtidigt har de reformer som lindrat den administrativa bördan i fråga om lönesubventionen främjat användningen av lönesubvention även inom andra sektorer. 

Fram till utgången av 2024 är det också möjligt att använda resultatstyrning via budgeten och arbets- och näringsbyråernas resultatstyrning för att rikta lönesubventioner till företag och tredje sektorn. I praktiken har dessa metoder använts i mycket liten utsträckning, och vid ingången av 2025 är det inte längre möjligt på grund av överföringen av organiseringsansvaret och ändringen av finansieringen. 

Det är möjligt att öka den proportionerliga inriktningen av lönesubventioner till företag och tredje sektorn utöver ovannämnda åtgärder genom att avgränsa användningen av subventioner för den offentliga sektorn. Såsom det konstateras ovan kan lönesubventioner för närvarande beviljas bl.a. kommuner, samkommuner och välfärdsområden. 

2.1.4  Effekter av lönesubvention

Med tanke på det huvudsakliga syftet med lönesubventionerat arbete – att främja arbetslösa arbetssökandes sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden genom att förbättra deras yrkeskompetens – kan lönesubventionens verkningsfullhet bedömas utifrån hur den påverkar sysselsättningen för den sysselsatta efter att det lönesubventionerade arbetet har upphört. 

Enligt en undersökning av lönesubventionens effekter som Näringslivets forskningsinstitut ETLA har gjort (2018) inom ramen för statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet http://urn.fi/URN:ISBN: 978-952-287-626-3 ökar lönesubvention till företag inkomsterna och antalet arbetsmånader och minskar antalet arbetslöshetsmånader. Lönesubvention till den övriga privata sektorn eller den offentliga sektorn inverkar inte på inkomsterna eller sysselsättningen efter att det lönesubventionerade arbetet upphört. Längden på perioden med lönesubvention eller varaktigheten av den föregående arbetslöshetsperioden har ingen tydlig inverkan, utan verkningarna är likartade, oavsett om perioden med lönesubvention är kortare eller längre än sex månader, och efter en arbetslöshetsperiod, oavsett om den är kortare eller längre än ett år.  

Likartade observationer gjorde även Aho m.fl. (2017). https://tietokayttoon.fi/documents/10616/6354562/19-2018-Ty%C3%B6voimapalvelujen+kohdistuminenpdf.pdf/0303ee8f-fb3d-40f8-825f-554045cc0163/19-2018-Ty%C3%B6voimapalvelujen+kohdistuminenpdf.pdf?version=1.0&t=1520593812000 Sysselsättningen av personer i lönesubventionerat arbete inom den offentliga sektorn jämfört med en matchad kontrollgrupp var huvudsakligen statistiskt sett icke-signifikant och till viss del hade skillnaderna till och med negativa förtecken. Endast sådana personer som efter en längre arbetslöshetsperiod på 12 månader sysselsattes med lönesubvention inom den offentliga sektorn kunde sysselsättas något bättre jämfört med arbetslösa som hade konstaterats ha liknande bakgrundsfaktorer. Sysselsättningen av personer i lönesubventionerat arbete i företag utvecklades på basis av resultaten bättre än jämförelsegruppen.  

Enligt en undersökning om de övergripande kostnaderna för arbetslöshet som Pellervo ekonomiska forskningsinstitut (PTT) gjort inom ramen för statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-287-645-4 (januari 2019) är lönesubvention som beviljas den privata sektorn (företag) vid sidan av läroavtalsutbildning det effektivaste sättet att påverka sysselsättningen. Enligt undersökningen är kostnaderna för lönesubvention inom den offentliga och privata sektorn på samma nivå, men sysselsättning med lönesubvention inom den offentliga sektorn verkar leda till endast kortvarig sysselsättning och verkar inte ha någon inverkan alls på inkomsterna efter att det lönesubventionerade arbetet upphört. Inom den privata sektorn verkar lönesubventionerna ha en positiv inverkan såväl på inkomsterna som på sysselsättningen under hela uppföljningstiden.  

Ovan nämnda undersökningar ligger i linje med de iakttagelser som gjorts i internationella undersökningar. Enligt den här iakttagelsen har lönesubvention inom den privata sektorn, när det gäller personer som sysselsatts med lönesubvention, positiva effekter på sysselsättningen efter det att lönesubventionen upphört, men motsvarande sysselsättningseffekter har inte märkts i fråga om lönesubvention som beviljats kommuner https://docs.iza.org/dp9236.pdf . Undersökningarna har dock inte helt kunna utesluta att urvalet ger en viss snedvridning. I uppgifter inom den offentliga sektorn sysselsätts i genomsnitt personer med en mer utmanande ställning på arbetsmarknaden än i uppgifter inom företag.  

Tabell 1: Arbetslösa 3 månader efter att perioden med lönesubvention gått ut, % av avslutade lönesubventionsperioder. Källa: ANM Arbetsförmedlingsstatistik 

I den arbetsförmedlingsstatistik som arbets- och näringsministeriet upprätthåller kan man urskilja den del av dem som sysselsatts med lönesubvention som är arbetslösa tre månader efter att perioden med lönesubvention gått ut (se tabellen ovan). Av uppgifterna i arbetsförmedlingsstatistiken framgår också att de som sysselsatts med lönesubvention inom företag mer sällan är arbetslösa efter perioden med lönesubvention än de som sysselsatts i kommuner eller tredje sektorn. Inom kommunsektorn och tredje sektorn finns det dock skillnader i andelen arbetslösa. Andelen arbetslösa är högre jämfört med andra situationer i synnerhet när det gäller lönesubvention på 100 procent och sysselsättning som grundar sig på kommunernas sysselsättningsskyldighet. Bestämmelserna om sysselsättningsskyldighet har upphävts och ändringen har trätt i kraft den 2 september 2024. (L 398/2024 och L 399/2024, RP 13/2024 rd).  

2.1.5  Finansiering av lönesubvention

Arbete som stöds med lönesubvention finansieras till utgången av 2024 med anslag under moment 32.30.51 Offentlig arbetskrafts- och företagsservice (reservationsanslag 2 år), 33.20.50 Statsandel till förtjänstskyddet och alterneringsersättningen inom arbetslöshetsförmånerna (förslagsanslag) samt 33.20.52 Statsandel till grundskyddet inom arbetslöshetsförmånerna (förslagsanslag) i statsbudgeten. Av arbetslöshetsförmånerna finansieras ett belopp som motsvarar grunddagpenningen och den överskjutande delen av de så kallade sysselsättningsanslagen under moment 32.30.51. 

De anslag som budgeterats för lönesubvention under ovannämnda moment i statsbudgeten överförs från och med 2025 till statsandel till kommunerna för ordnande av basservicen under moment 28.90.30. Arbetskraftsmyndigheterna har alltså kalkylmässigt tillgång till finansiering för lönesubventioner till samma belopp som i en situation där staten fortfarande skulle ansvara för beviljandet av lönesubvention 2025. Statsandelsfinansieringen är således icke-öronmärkt finansiering för lönesubvention. Således kan arbetskraftsmyndigheterna de facto för lönesubvention använda mindre anslag än den kalkylerade statsandelen eller rikta statsandelar till lönesubvention, om ett större utfall önskas än för närvarande. 

2.1.6  Hur lönesubventionerat arbete tillgodoräknas i arbetsvillkoret Utkastet till regeringens proposition till riksdagen har utarbetats under antagandet att riksdagen godkänner de ändringar i intjänandet av arbetsvillkor i lönesubventionerat arbete som föreslås i regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av lagen om utkomstskydd för arbetslösa och av vissa andra lagar (RP 13/2024 rd). Ändringarna avses träda i kraft den 2 september 2024.

Lönesubventionerat arbete räknas i regel inte in i löntagares arbetsvillkor. Ett undantag från huvudregeln är arbete som stöds med lönesubvention som beviljats en arbetstagare med funktionshinder eller en person som fyllt 60 år och som varit arbetslös länge, till den del det lönesubventionerade anställningsförhållandet varar längre än 10 månader. Syftet med lönesubvention som beviljats på ovannämnda grunder är att främja målgruppernas sysselsättning och deltagande i arbetslivet. Till skillnad från annat lönesubventionerat arbete är målet således inte i främsta hand sysselsättning på den öppna arbetsmarknaden. Genom att lönesubventionerat arbete i regel inte räknas in i arbetsvillkoret har man strävat efter att stärka incitamenten efter det lönesubventionerade arbetet att söka sig till den öppna arbetsmarknaden. 

Från ingången av 2025 ansvarar kommunerna till viss del för finansieringen av arbetsmarknadsstödet och även för finansieringen av grunddagpenningen och den inkomstrelaterade dagpenningens grunddel. Finansieringsansvaret ökar stegivs ju längre arbetslösheten varar. Beräkningen enligt kalkylatorn för antalet dagar med arbetslöshetsförmån som inverkar på finansieringsansvaret börjar om från början, när personen uppfyller arbetsvillkoret. Eftersom lönesubventionerat arbete i regel inte räknas in i löntagarens arbetsvillkor med de undantag som beskrivs ovan, påverkar beviljandet av lönesubvention i de flesta fall inte kommunens finansieringsansvar. 

2.2.1  Uppgifter som enligt beredskapslagen ankommer på arbetskraftsmyndigheten

Beredskapslagen (1552/2011) innehåller bestämmelser om myndigheternas förberedelser inför och befogenheter under undantagsförhållanden. I lagen föreskrivs det för arbetskraftsmyndigheten uppgifter som hänför sig till tryggandet av tillgången på arbetskraft inom kritiska sektorer. 

I beredskapslagen föreskrivs det om arbetsförmedlingstvång, vilket innebär att en arbetsgivare som är verksam inom någon annan bransch än en sådan som är särskilt viktig med tanke på försvaret, skyddandet av befolkningen, dess hälso- och sjukvård eller försörjning eller försörjningsberedskapen under vissa undantagsförhållanden, såsom under ett väpnat angrepp mot Finland eller ett därmed jämförbart angrepp, får anställa endast arbetssökande som anvisas av arbetskraftsmyndigheten. Syftet med bestämmelsen är att trygga tillgången på arbetskraft inom ovan nämnda branscher under vissa undantagsförhållanden. 

Beredskapslagen innehåller därutöver bestämmelser om arbetsplikt. Om arbetsförmedlingstvång och begränsning av uppsägningsrätten inte är tillräckliga åtgärder med tanke på försvaret, skyddet av befolkningen, dess nödvändiga hälso- och sjukvård eller minimiförsörjning eller för att säkerställa en produktion som är särskilt viktig för försörjningsberedskapen under undantagsförhållanden som avses i 3 § 1 mom. 1 och 2 punkten i beredskapslagen, kan arbetsplikt åläggas. Det här innebär att varje i Finland bosatt person som är mellan 18 och 67 år och som har i lagen om hemkommun (201/1994) avsedd hemkommun i Finland är skyldig att utföra sådant arbete som är nödvändigt för att syftet med beredskapslagen ska kunna uppnås. Särskilt föreskrivs att varje i Finland bosatt person som är mellan 18 och 67 år och som är verksam inom hälso- och sjukvården och har fått utbildning inom denna sektor är skyldig att utföra sådant arbete inom hälso- och sjukvården som är nödvändigt för att syftet med beredskapslagen ska kunna uppnås under sådana undantagsförhållanden som avses i 3 § 1 mom. 4-6 punkten i beredskapslagen. 

En arbetspliktig ska för lämnande av uppgifter och förordnande till arbete efter inkallelse anmäla sig hos arbetskraftsmyndigheten på sin bonings- eller vistelseort. Arbetskraftsmyndigheten ger en arbetspliktig ett arbetsförordnande av vilket framgår åtminstone den arbetspliktiges och arbetsgivarens namn, arbetsplatsens adress, arbetsuppgiften och vid vilken tidpunkt den arbetspliktige ska ta emot arbetspliktsarbetet. Arbetskraftsmyndigheten ska när den ger ett arbetsförordnande beakta de begränsningar i fråga om arbetsförordnanden som anges i beredskapslagen samt andra omständigheter som ska beaktas när arbetsförordnandet ges. Ett arbetsförordnande kan t.ex. inte ges en person som är i tjänst hos försvarsmakten eller en person som på förhand har reserverats för befolkningsskyddsuppgifter eller kompletterande polisuppgifter. Som en beaktansvärd omständighet bör det nämnas att ett arbetsförordnande får ges till vårdnadshavaren till ett barn under sju år eller ett kroniskt eller långvarigt sjukt barn utanför den pendlingsregion som avses i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice endast om upprätthållandet av med tanke på försvaret viktig produktion med beaktande av personens särskilda utbildning eller andra därmed jämförbara orsaker nödvändigt kräver det.  

En person som arbetskraftsmyndigheten genom ett arbetsförordnande har ålagt att arbeta i tjänst hos en viss arbetsgivare står i arbetspliktsförhållande. Arbetspliktsförhållandet upphör när arbetskraftsmyndigheten befriar den arbetspliktige från det arbete som nämns i arbetsförordnandet. Arbetsgivaren är dessutom på begäran av arbetskraftsmyndigheten skyldig att ge behövliga uppgifter om den arbetspliktsarbetskraft som har anställts och om användningen av den. Arbetsgivaren ska också omedelbart underrätta arbetskraftsmyndigheten när det arbete som arbetsförordnandet avser upphör. 

2.2.2  Arbetspliktsregistret

Bestämmelser om arbetspliktsregistret ingår i 103 § i beredskapslagen. Arbets- och näringsministeriet inrättar under vissa undantagsförhållanden som avses i beredskapslagen för verkställighet av arbetsplikten och styrning av arbetskraften ett arbetspliktsregister för vilket ministeriet är personuppgiftsansvarig. Enligt gällande lag används uppgifterna i registret och uppgifter registreras utöver av arbets- och näringsministeriet också av närings-, trafik- och miljöcentralerna samt arbets- och näringsbyråerna. Dessa myndigheter ska se till att uppgifterna är riktiga innan de förs in i registret. 

Arbetspliktsregistret innehåller uppgifter om de arbetspliktiga och om arbetsgivarna. I registret införs den arbetspliktiges identifikationsuppgifter och dessutom kan i registret införas uppgifter om den arbetspliktiges yrke, utbildning och sysselsättning samt försörjningsplikt, arbetsförmåga och anlitbarhet. I registret förs det dessutom in uppgifter om namnen på arbetsgivarna och om produktions- eller servicebranscher samt om var verksamhetsställena finns. Uppgifter som gäller hälsotillstånd eller funktionsnedsättning och som hänför sig till arbetsförmågan får registreras om det är nödvändigt att behandla uppgifterna för att de ska kunna beaktas på det sätt som avses i 99 § 1 mom. i beredskapslagen. 

Arbetskraftsmyndigheten har utan hinder av vad som föreskrivs om hemlighållande av uppgifter rätt att för det i 103 § 1 mom. i beredskapslagen avsedda arbetspliktsregistret få behövliga uppgifter förutom av den registrerade också ur befolknings- och pensionsskyddsregistren och uppgifter om personer som arbetar inom medicinalvården samt hälso- och sjukvården ur de register som Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården för. Arbetskraftsmyndigheten har dessutom utan hinder av sekretessbestämmelserna rätt att av andra myndigheter få för en ändamålsenlig verkställighet av arbetsplikten behövliga uppgifter om företags eller andra sammanslutningars betydelse för landets försvar eller för tryggandet av landets näringsliv. Ur det inrättade arbetspliktsregistret kan därutöver utan hinder av bestämmelserna om hemlighållande av uppgifter lämnas ut uppgifter om personer som är verksamma inom hälso- och sjukvården till social- och hälsovårdsministeriet och regionförvaltningsverken för planering och organisering av arbetsplikt inom hälso- och sjukvården. 

Uppgifterna i arbetspliktsregistret ska avföras ur registret sex månader efter det att tillämpningen av befullmäktigandeförordningen har upphört. De avförda uppgifterna arkiveras med stöd av arkivlagen (831/1994). 

2.2.3  Inrättande av arbetspliktsregisteret i praktiken

Under den nuvarande beredskapslagens giltighetstid har det två gånger konstaterats råda undantagsförhållanden i Finland. Lagen tillämpades första gången våren 2020, då statsrådet i samverkan med republikens president konstaterade att undantagsförhållanden råder i Finland. Undantagsförhållanden konstaterades den 16 mars 2020 med stöd av 3 § 3 och 5 punkten i beredskapslagen på grund av covid-19-pandemin. Undantagsförhållandena våren 2020 konstaterades ha upphört den 15 juni 2020. Också det andra ibruktagandet av beredskapslagen våren 2021 hade samband med effekterna av covid-19-pandemin. I Finland rådde då undantagsförhållanden under tiden 1 mars–27 april 2021. 

Statsrådets förordning om ibruktagning av befogenheten i enlighet med 95 § 2 mom. och tillämpning av 96‒103 § i beredskapslagen (139/2020) trädde i kraft den 26 mars 2020. Genom förordningen blev det möjligt att använda arbetsplikt inom hälso- och sjukvården och införa ett arbetspliktsregister. Befogenheten förlängdes genom en förordning av statsrådet 177/2020. 

Arbets- och näringsministeriet fattade den 6 april 2020 ett beslut om införande av ett arbetspliktsregister, enligt vilket arbets- och näringsministeriet tillsammans med utvecklings- och förvaltningscentret bereder verkställigheten av arbetsplikt. I praktiken innebar detta att utvecklings- och förvaltningscentret skapade beredskap för att ta i bruk arbetspliktsregistret och avsikten var att med hjälp av registret bereda verkställigheten av arbetsplikten, det vill säga anmälan som arbetspliktig, förmedling av arbetskraft, beslutsfattande som gäller arbetsplikten samt övervakning av arbetspliktsförhållandena. Arbets- och näringsministeriet begärde behövliga uppgifter för arbetspliktsregistret ur befolknings- och pensionsskyddsregistren samt ur Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovårdens register, men utvecklings- och förvaltningscentret sammanställde utifrån erhållna personuppgifter ett arbetspliktsregister. Så långt som att fastställa arbetsplikt gick det emellertid inte, och de insamlade personuppgifterna avfördes ur registret. Utvecklings- och förvaltningscentret har också därefter under normala förhållanden ansvarat för upprätthållandet och testningen av den tekniska beredskapen för att ta i bruk det arbetspliktsregister som ska inrättas under undantagsförhållanden, så att arbetspliktsregistret snabbt kan tas i bruk under undantagsförhållanden. Utvecklings- och förvaltningscentret har alltså genom den praktiska verksamheten fått en central roll när det gäller att upprätthålla arbetspliktsregistrets funktionsberedskap och inrätta ett register under undantagsförhållanden. 

2.2.4  Beredskapslagens förhållande till självstyrelselagen för Åland

Bestämmelser om landskapet Ålands lagstiftningsbehörighet finns i 18 § i självstyrelselagen för Åland (1144/1991). Bestämmelser om rikets lagstiftningsbehörighet finns i 27 § i den lagen. Riket har enligt 27 § 34 punkten i självstyrelselagen för Åland lagstiftningsbehörighet bland annat i fråga om beredskap inför undantagsförhållanden. Beredskapslagen ska således tillämpas också på Åland (bl.a. GrUU 6/2009 rd, GrUB 1/2021 rd). 

Med stöd av självstyrelselagen har landskapet Åland lagstiftningsbehörighet även i fråga om landskapsregeringen och under denna lydande myndigheter och inrättningar samt i fråga om främjande av sysselsättningen (18 § 1 mom. 1 och 23 punkten i självstyrelselagen för Åland). 

I självstyrelselagens 30 § föreskrivs om behörighet och förfaranden mellan riksmyndigheterna och landskapsmyndigheterna. Huvudregeln är att förvaltningen i angelägenheter som faller inom rikets lagstiftningsbehörighet ankommer på riksmyndigheterna. Med stöd av 1 mom. 4 punkten i den paragrafen ska riksmyndigheterna beakta att en person som har hembygdsrätt kan åläggas fullgörande av arbetsplikt som gäller medborgarna allmänt endast i civila uppgifter inom landskapet Åland. Stadgandet avser dock att gälla endast egentlig undantagslagstiftning som på grund av exceptionella förhållanden kräver ingrepp i medborgarnas allmänna rättigheter eller en genomgripande reglering av näringslivet. 

I 32 § i självstyrelselagen för Åland föreskrivs det om ett system enligt vilket uppgifter som hör till riksförvaltningen med landskapsregeringens samtycke för viss tid eller tills vidare kan överföras på en landskapsmyndighet med en så kallad överenskommelseförordning. I nuläget är det dock inte möjligt att genom en överenskommelseförordning överföra sådana uppgifter på en landskapsmyndighet som till exempel en kommunbaserad myndighet ansvarar för. 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande (GrUU 29/2022 rd, s. 12) om regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av beredskapslagen och 79 § i värnpliktslagen (RP 63/2022 rd) konstaterat bland annat följande: 

Grundlagsutskottet har i samband med att beredskapslagen stiftades konstaterat att tillämpningen av beredskapslagen även på Åland i praktiken kan leda till att sådana förvaltningsuppgifter som landskapsmyndigheterna normalt sköter kan överföras på riksmyndigheterna när beredskapslagen tillämpas. Utskottet har med beaktande av Ålands ställning ansett det viktigt att det utöver hur uppgifterna vid beredskapen inför undantagsförhållanden ska ordnas också avgörs genom en överenskommelseförordning hur de förvaltningsuppgifter som beror på att beredskapslagen tillämpas ska ordnas i landskapet Åland (GrUU 6/2009 rd, s. 15/II, se även GrUB 1/2021 rd, stycke 21). 

Grundlagsutskottet fäste i sitt utlåtande (GrUU 29/2022 rd, s. 12) också mer allmänt uppmärksamhet vid att beredskapslagen delvis innehåller bestämmelser om till exempel avvikelse från sådan rikslagstiftning som inte tillämpas i landskapet Åland och om befogenheter för myndigheter som inte är verksamma i landskapet Åland. Utskottet ser det som nödvändigt att lagstiftningen till dessa delar kompletteras och förtydligas i kommande lagstiftningsreformer. 

2.2.5  Totalreformen av beredskapslagen

En revidering av beredskapslagen pågår för närvarande. I totalreformen bedöms hur tidsenlig lagen är, hur lagen fungerar och hur den behöver utvecklas. Som en del av uppdraget är ett av målen med reformen också att se till att det inte på Åland på grund av lagstiftningen råder oklarhet om tillämpningen av beredskapslagen eller befogenhetsfördelningen mellan landskapet Åland och riket under undantagsförhållanden. 

För beredningen av totalreformen har det tillsatts en arbetsgrupp bestående av företrädare för ministerierna och republikens presidents kansli, juridiska sakkunniga samt en parlamentarisk uppföljningsgrupp som ska följa och stödja dess arbete. Avsikten är att regeringspropositionen ska lämnas till riksdagen hösten 2025. 

2.2.6  EU:s allmänna dataskyddsförordning

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (nedan dataskyddsförordning) har tillämpats i medlemsstaterna alltsedan maj 2018. Denna förordning skyddar fysiska personers grundläggande rättigheter och friheter, särskilt deras rätt till skydd av personuppgifter. Nedan beskrivs förordningens innehåll särskilt till den del den medger medlemsstaterna handlingsutrymme eller den ålägger medlemsstaterna en skyldighet att precisera bestämmelserna i förordningen. 

Trots att dataskyddsförordningen är direkt tillämplig lagstiftning, ger den i vissa hänseenden medlemsstaterna direktivliknande nationellt handlingsutrymme. Med nationellt handlingsutrymme avses den prövningsmarginal som ges i dataskyddsförordningen och inom vilken lagstiftaren i en medlemsstat kan utfärda eller behålla gällande nationell rätt. Genom sådan nationell rätt kompletteras eller preciseras bestämmelserna i förordningen. Bestämmelserna utgör stommen för regelverket om behandlingen av personuppgifter. Sådan preciserande eller kompletterande nationell rätt ska sålunda alltid läsas tillsammans med dataskyddsförordningen. 

I artikel 5 i dataskyddsförordningen föreskrivs det om principer för behandling av personuppgifter. Den personuppgiftsansvarige svarar för att principerna enligt artikel 5 följs och ska också kunna påvisa att så är fallet. Den i artikel 5 föreskrivna principen för ändamålsbegränsning innebär att personuppgifter ska samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och inte senare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål. En annan central princip är uppgiftsminimering, som innebär att personuppgifterna ska vara adekvata, relevanta och inte för omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas. 

Behandlingsgrund

I artikel 6 i dataskyddsförordningen föreskrivs det om villkor som ska vara uppfyllda för att behandlingen av personuppgifter ska vara laglig. Endast artikel 6.1 c och e har betraktats som eventuella grunder för behandling av personuppgifter för myndigheterna. Enligt artikel 6.1 c är behandling av personuppgifter laglig, om behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige, och enligt artikel 6.1 e är behandlingen laglig om behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. 

Enligt artikel 6.2 i dataskyddsförordningen får medlemsstaterna behålla eller införa mer specifika bestämmelser för att anpassa tillämpningen av bestämmelserna i denna förordning med hänsyn till behandling för att efterleva punkt 1 c och e genom att närmare fastställa specifika krav för uppgiftsbehandlingen och andra åtgärder för att säkerställa en laglig och rättvis behandling. Bestämmelsen möjliggör alltså kompletterande nationell lagstiftning.  

Av artikel 6.3 i dataskyddsförordningen framgår att om behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige, ska behandlingsgrunden fastställas antingen i enlighet med unionsrätten eller den medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige omfattas av. Syftet med behandlingen ska fastställas i lagstiftningen i fråga. Lagstiftningen kan innehålla särskilda bestämmelser för att anpassa tillämpningen av bestämmelserna i dataskyddsförordningen. Denna punkt innehåller alltså både en skyldighet att i den nationella lagstiftningen föreskriva om grunden för och ändamålen med behandlingen och en möjlighet att föreskriva också om annat. 

I artikel 9.1 i dataskyddsförordningen förbjuds behandling av särskilda kategorier av personuppgifter. Sådana uppgifter är bl.a. uppgifter om hälsa samt ras eller etniskt ursprung. Undantag från behandlingsförbudet anges i artikel 9.2. 

Register och personuppgiftsansvarig

I dataskyddsförordningen avses med register en strukturerad samling av personuppgifter som är tillgänglig enligt särskilda kriterier, oavsett om samlingen är centraliserad, decentraliserad eller spridd på grundval av funktionella eller geografiska förhållanden (artikel 4.6). 

I dataskyddsförordningen avses med personuppgiftsansvarig en fysisk eller juridisk person, offentlig myndighet, institution eller ett annat organ som ensamt eller tillsammans med andra bestämmer ändamålen och medlen för behandlingen av personuppgifter. Om ändamålen och medlen för behandlingen bestäms av unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt kan den personuppgiftsansvarige eller de särskilda kriterierna för hur denne ska utses föreskrivas i unionsrätten eller i medlemsstaternas nationella rätt (artikel 4.7). Definitionen gör det möjligt att föreskriva om den personuppgiftsansvarige i den nationella lagstiftningen. 

Det kan finnas flera personuppgiftsansvariga. Om det finns flera personuppgiftsansvariga ska de enligt förordningen under öppna former fastställa sitt respektive ansvar. Enligt artikel 26 i dataskyddsförordningen kan de gemensamt personuppgiftsansvariga och deras ansvarsområden även fastställas genom en medlemsstats nationella rätt. De personuppgiftsansvarigas respektive ansvar eller den nationella rätten ska på lämpligt sätt återspegla de gemensamt personuppgiftsansvarigas respektive roller och förhållanden gentemot registrerade. Den registrerade får utöva sina rättigheter enligt förordningen med avseende på och emot var och en av de personuppgiftsansvariga oberoende av de gemensamt personuppgiftsansvarigas ansvarsfördelning. 

2.3.1  Lönesubvention

Fördelning av lönesubventioner och besparingar

Enligt utredningar om lönesubventionens verkningsfullhet är verkningsfullheten sämst när lönesubvention har beviljats den offentliga sektorn. I tider med knappa ekonomiska resurser är det motiverat att lönesubvention riktas så effektivt som möjligt. 

I syfte att rikta lönesubventioner till den privata och tredje sektorn har det gjorts ändringar i lagstiftningen som trädde i kraft i juli 2023. Utöver de åtgärder som redan vidtagits är det möjligt att främja den i regeringsprogrammet fastställda riktningen av lönesubventioner till den privata och tredje sektorn genom att begränsa möjligheten att bevilja subventioner till den offentliga sektorn. 

För att riktningen till den privata och tredje sektorn ska vara så effektiv som möjligt, är det motiverat att begränsa beviljandet av lönesubvention till kommuner och samkommuner. För närvarande beviljas merparten av lönesubventionen inom den offentliga sektorn till kommuner och samkommuner. Lönesubvention som beviljats kommuner och samkommuner på basis av utveckling av yrkeskompetensen betalas till ett belopp av uppskattningsvis cirka 35 miljoner euro per år beräknat utifrån de lönesubventionsperioder som inleddes efter lönesubventionsreformen 2023. Tidigare har lönesubvention som beviljats kommuner och samkommuner på basis av utveckling av yrkeskompetensen betalats till ett belopp av uppskattningsvis cirka 10-20 miljoner euro mer per år. Beloppet av den lönesubvention som beviljats kommuner och samkommuner för att förbättra yrkeskompetensen motsvarar således till sin omfattning väl den minskning av finansieringen med 37 miljoner euro som fastslogs i regeringsprogrammet. Det kan således anses att en begränsning av beviljandet av lönesubvention till kommuner och samkommuner kalkylmässigt minskar kommunernas uppgifter på motsvarande sätt som minskningen av finansieringen. 

Den besparing som eftersträvas i regeringsprogrammet kan uppnås utan att man ingriper i möjligheten att bevilja lönesubvention till personer som har en särskilt svag ställning på arbetsmarknaden. I fråga om dessa målgrupper är syftet med lönesubvention att främja sysselsättningen och deltagandet på arbetsmarknaden under själva perioden med lönesubvention. 

Överföring av en person som anställts med lönesubvention

Av förutsättningarna för överföring av en person som anställts med lönesubvention framgår inte för närvarande entydigt att den arbetsgivare som tar emot den som anställts med lönesubvention uppfyller kravet på vilka aktörer lönesubvention kan beviljas. Lagstiftningen behöver preciseras så att den arbetsgivare som tar emot den som anställts ska vara en aktör som kan beviljas lönesubvention. 

2.3.2  Beredskapslagen

Uppgifter som enligt beredskapslagen ankommer på arbetskraftsmyndigheten

Termen ”arbetskraftsmyndighet”, som används i beredskapslagen, definieras inte närmare i beredskapslagen. I samband med tillämpningen av beredskapslagen har med arbetskraftsmyndighet avsetts åtminstone arbets- och näringsministeriet, arbets- och näringsbyråerna (nedan TE-byrån), utvecklings- och förvaltningscentret och NTM-centralerna. I praktiken hör verkställighetsuppgifter som gäller arbetsförmedlingstvång och åläggande av arbetsplikt för närvarande till arbets- och näringsbyråernas uppgifter. Eftersom arbets- och näringsbyråerna kommer att läggas ned den 1 januari 2025 när lagen om ordnande av arbetskraftsservice träder i kraft och ansvaret för ordnande av offentlig arbetskraftsservice överförs till kommun- eller samkommunsbaserade arbetskraftsmyndigheter, vore det ändamålsenligt att det i beredskapslagen föreskrivs att med arbetskraftsmyndighet avses de aktörer som under normala förhållanden ansvarar för ordnandet av arbetskraftsservice. I detta sammanhang föreslås inga ändringar i de uppgifter i anslutning till arbetsförmedlingstvång och åläggande av arbetsplikt som föreskrivs för arbetskraftsmyndigheten i beredskapslagen. Eventuella behov av ändringar i uppgifterna bedöms som en del av totalreformen av beredskapslagen.  

Arbetspliktsregistret

Den praktiska tillämpningen av beredskapslagen under covid-19-pandemin har visat att man inte har varit helt uppdaterad i fråga om beredskapslagens nuvarande bestämmelser om personuppgiftsansvar samt arbets- och näringsministeriets och utvecklings- och förvaltningscentrets uppgifter. I praktiken ansvarar utvecklings- och förvaltningscentret för närvarande för den tekniska beredskapen för att ta i bruk arbetspliktsregistret under normala förhållanden. Utvecklings- och förvaltningscentret svarade dessutom under undantagsförhållandena under covid-19-pandemin på uppdrag av arbets- och näringsministeriet för de operativa åtgärderna i fråga om arbetspliktsregistret, såsom upprätthållande, ibruktagande, överföring av nödvändiga personuppgifter enligt rådande situation från andra myndigheter till registret (en del av inrättandet) och säkerställande av registrets dataskydd. Dessutom har arbets- och näringsbyråerna samt närings-, trafik- och miljöcentralerna haft rätt att använda och föra in uppgifter i arbetspliktsregistret. Läsande, införande och uppdatering av uppgifter i registret kan som helhet anses ha karaktären av uppgifter som hör till den registeransvarige. Arbets- och näringsministeriet kan således inte längre ensamt anses vara personuppgiftsansvarig för arbetspliktsregistret. Arbets- och näringsministeriet kan således inte längre ensamt anses vara personuppgiftsansvarig för arbetspliktsregistret. Det är nödvändigt att ändra lagstiftningen till denna del så att den motsvarar nuläget. 

Beredskapslagens 103 § 3 mom. innehåller bestämmelser om arbetskraftsmyndighetens rätt att få uppgifter. Eftersom det i beredskapslagen inte definieras vilken aktör som avses med arbetskraftsmyndighet, förblir det oklart också vilken myndighet eller vilka myndigheter som har den rätt att få uppgifter som avses i 103 § 3 mom. i beredskapslagen.  

Enligt gällande lag om närings-, trafik- och miljöcentralerna (897/2009) är arbets- och näringsbyråerna lokalförvaltningsmyndigheter som lyder under NTM-centralerna och som NTM-centralen inrättar och drar in. Utvecklings- och förvaltningscentrets verksamhet tjänar närings-, trafik- och miljöcentralernas samt arbets- och näringsbyråernas strategiska mål. De myndigheter som ordnar och tillhandahåller offentlig arbetskraftsservice är således för närvarande nära kopplade till varandra och dessutom styrs de av arbets- och näringsministeriet, vilket för sin del också har kunnat inverka på den nuvarande regleringen i beredskapslagen och tolkningen av den. När ansvaret för att ordna offentlig arbetskraftsservice överförs till de kommunbaserade arbetskraftsmyndigheterna den 1 januari 2025 kommer utvecklings- och förvaltningscentrets samt närings-, trafik- och miljöcentralernas roll när det gäller uppgifter i anslutning till ordnandet av arbetskraftsservice att förändras. Därutöver kommer arbets- och näringsbyråerna att läggas ned, vilket innebär att också behovet av en exakt definition av myndigheterna i beredskapslagen accentueras. 

I gällande 103 § 3 mom. i beredskapslagen hänvisas till det register som avses i 1 mom., vilket torde kunna tolkas att arbets- och näringsministeriet, som enligt gällande 1 mom. upprättar registret, och närings-, trafik- och miljöcentralerna samt arbets- och näringsbyråerna, som enligt gällande 1 mom. använder registret och för in uppgifter i det, åtminstone har den rätt att få uppgifter som avses i första meningen i 3 mom. Under covid-19-pandemin har också utvecklings- och förvaltningscentret, som svarade för ibruktagandet av registret, betraktats som arbetskraftsmyndighet, eftersom det inte fanns någon definitionsbestämmelse. 

Eftersom det för närvarande inte i beredskapslagen föreskrivs vilken myndighet som ska svara för fullgörandet av arbetsplikten, står det inte klart vilken myndighet som för närvarande har den rätt att få uppgifter som avses i andra meningen i 103 § 3 mom. 

Arbetskraftsmyndighetens uppgifter och landskapet Åland

De bestämmelser i beredskapslagen som är föremål för bedömning i denna proposition omfattas av rikets lagstiftningsbehörighet och tillämpas i landskapet Åland. Grundlagsutskottet har emellertid ansett det viktigt att skötseln av sådana förvaltningsuppgifter som avses i beredskapslagen avgörs genom en överenskommelseförordning, om sådana förvaltningsuppgifter som landskapsmyndigheterna normalt sköter överförs på riksmyndigheterna när beredskapslagen tillämpas. Under normala förhållanden har landskapet Åland lagstiftningsbehörighet i fråga om främjande av sysselsättningen. Detta innebär bland annat arbetskraftsservice, som även innefattar arbetsförmedling. 

Med stöd av 27 § 34 punkten i självstyrelselagen för Åland ska arbetsförmedlingstvång och arbetsplikt anses vara angelägenheter som ska hänföras till rikets lagstiftningsbehörighet. Av 30 § i självstyrelselagen framgår att förvaltningen i angelägenheter som faller inom rikets lagstiftningsbehörighet ankommer på riksmyndigheterna. Enligt 30 § 4 punkten i den lagen kan fullgörandet av arbetsplikt som gäller medborgarna allmänt för den som har hembygdsrätt endast åläggas i civila uppgifter inom landskapet. Förhållandet mellan beredskapslagen och självstyrelselagen för Åland i fråga om arbetsplikt och arbetsförmedlingstvång preciseras inte för närvarande i rikets lagstiftning i fråga om den behöriga myndigheten i landskapet Åland. Grundlagsutskottet har ansett det nödvändigt att beredskapslagen kompletteras och förtydligas när det är fråga om befogenheter för sådana myndigheter som inte är verksamma i landskapet Åland. De arbetskraftsmyndigheter som avses i lagen om ordnande av arbetskraftsservice är enligt förslaget inte verksamma i landskapet Åland. Utan särskilda bestämmelser föreslås arbetskraftsmyndigheterna vara behöriga i uppgifter som gäller arbetsförmedlingstvång och verkställighet av arbetsplikt också på Åland. När det gäller verkställigheten av dessa uppgifter är det oklart vilken arbetskraftsmyndighet som i praktiken skulle kunna verkställa uppgifterna också i landskapet Åland så att verkställigheten fungerar smidigt under undantagsförhållanden. Därför är det ändamålsenligt att det i landskapet Åland är den landskapsmyndighet som är förtrogen med arbetsmarknadsläget där som ansvarar för arbetsförmedlingstvång och verkställighet av arbetsplikt och inte den arbetskraftsmyndighet som avses i lagen om ordnande av arbetskraftsservice. Detta förutsätter att uppgiften åläggs en riksmyndighet för att uppgiften genom en överenskommelseförordning ska kunna överföras på en myndighet i landskapet Åland. 

4.2.1  Ekonomiska konsekvenser

Lönesubvention

Genom de föreslagna ändringarna ska andelen arbete av det lönesubventionerade arbetet inom den offentliga sektorn minskas. Enligt arbetsförmedlingsstatistiken inleddes 4 726 perioder med lönesubvention i kommuner eller samkommuner under tiden 1 juli 2023–30 april 2024. Av dessa perioder var 1 261 sådana att lönesubvention hade beviljats på grund av nedsatt arbetsförmåga och 187 på grund av att personen hade fyllt 60 år och varit arbetslös länge. Således utesluter den föreslagna avgränsningen av målgrupper under den ovan angivna granskningsperioden cirka 69 procent av de perioder med lönesubvention som inletts i kommuner och samkommuner. 

Perioderna med lönesubvention är i genomsnitt kortare i kommuner och samkommuner än inom den privata sektorn. Således blir förändringen mindre än vad som beskrivs ovan om man granskar de personer som i genomsnitt är sysselsatta. Efter reformen av systemet med lönesubvention har beviljandet av lönesubvention på grund av nedsatt arbetsförmåga ökat betydligt. Vid inledningen av perioder med lönesubvention har förändringen kunnat ses genast efter reformen, men i fråga om dem som i genomsnitt är sysselsatta sker förändringen med fördröjning. Den föreslagna avgränsningen av målgrupperna utesluter i genomsnitt cirka 75 procent av perioderna med lönesubvention för dem som varit sysselsatta med lönesubvention i kommuner och samkommuner under den ovan angivna granskningsperioden. 

Den uppskattade besparingen i kostnaderna för ordnande av arbetskraftsservice jämfört med nuläget är enligt de statistiska uppgifter som beskrivs ovan cirka 35–53 miljoner euro. Den eftersträvade besparingen på 37 miljoner euro ligger inom det ovan uppskattade variationsintervallet nära den nedre gränsen. Eftersom beloppet av lönesubvention som beviljas för arbetstagare med funktionshinder ökar och antalet personer som i genomsnitt varit sysselsatta reagerar med fördröjning, kan det antas att konsekvenserna av ändringen sannolikt kommer att ligga nära den nedre gränsen för variationsintervallet. Sänkningen av sysselsättningsanslaget med 37 miljoner euro från och med 2025 i enlighet med regeringsprogrammet har beaktats i statsandelen för kommunal basservice i planen för de offentliga finanserna för 2025–2028. Sänkningen riktar sig mot uppgiften att ordna arbetskraftsservice, för vilken de kalkylerade kostnaderna baserar sig till hälften på storleken av den arbetsföra befolkningen i kommunen och till hälften på antalet arbetslösa och personer som deltar i arbetskraftsservice i kommunen. Med beaktande av alla sektorer har lönesubventioner årligen betalats ut till ett belopp på cirka 200–250 miljoner euro, så den eftersträvade besparingen motsvarar uppskattningsvis cirka 15–19 procent av alla lönesubventionsutgifter. 

Enligt 11 § 1 mom. i lagen om införande av lagen om ordnande av arbetskraftsservice och vissa lagar som har samband med den (383/2023) tillämpas på service, stöd, subvention, ersättning eller understöd enligt lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice de bestämmelser som var i kraft vid ikraftträdandet av lagen om ordnande av arbetskraftsservice, om servicen har börjat eller stödet, subventionen, ersättningen eller understödet har beviljats före ikraftträdandet av den lagen. Således kan arbetet för den som sysselsatts 2024 med lönesubvention i kommuner eller samkommuner för förbättrande av yrkeskompetensen fortsätta till den slutdag som anges i beslutet om beviljande, även om sysselsättningen fortsätter 2025. På grund av övergångsskedet kan utgifterna för lönesubvention 2025 minska med uppskattningsvis cirka 60-70 procent i förhållande till besparingen i de långsiktiga utgifterna, dvs. cirka 21–32 miljoner euro.. År 2026 minskar utgifterna redan nästan fullt ut med undantag för långa perioder med lönesubvention som beviljats för läroavtalsutbildning. Deras andel av perioderna med lönesubvention är dock liten. 

Till den del kommunerna inte anställer arbetstagare för sådana uppgifter som de som får arbete med lönesubvention utför, sparar kommunerna den del av lönekostnaderna som inte finansieras med statsandelar. Kommunernas lönekostnader ökar emellertid till den del kommunerna anställer arbetslösa arbetssökande som uppfyller villkoren för beviljande av lönesubvention för uppgifterna utan lönesubvention. Propositionens konsekvenser för den kommunala ekonomin är alltså förenade med osäkerhet. Konsekvenserna beror på i vilken mån enskilda kommuner finner det nödvändigt att anställa ny personal för att ersätta den personal som tidigare anställdes med lönesubvention och på hurdan personal som anställs i detta syfte. Lönesubventionen är avsedd att kompensera den antagna minskningen i produktiviteten hos en sysselsatt person. Teoretiskt sett kan således för arbetsgivaren ett mindre antal arbetstagare vara tillräckligt för att uppnå den eftersträvade arbetsprestationen, om arbetsgivaren kan anställa andra än personer som uppfyller villkoren för lönesubvention. I verkligheten kan de som får arbete med lönesubvention emellertid till sin produktivitet vara närmare andra arbetstagare än den kompensation för minskad produktivitet som betalas i form av lönesubvention, varvid det för att uppnå motsvarande produktivitet inte vore möjligt att minska antalet arbetstagare så att det motsvarar lönesubventionens belopp. När det gäller statsandelsåligganden inom kommunal basservice beaktas kostnadseffekten på riksnivå i efterhand vid justeringen av kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna. 

Ur de arbetslösa arbetssökandenas synvinkel skulle ändringen i viss mån minska möjligheterna att få arbete med lönesubvention. Enligt undersökningar om lönesubventionens effekt ökar inkomsterna inte för dem som får arbete med lönesubvention i kommuner eller samkommuner i jämförelse med en matchad kontrollgrupp på grund av sysselsättning med lönesubvention efter perioden med lönesubvention. Inkomsterna för den som sysselsätts under själva perioden med lönesubvention är emellertid i regel högre under den tid personen är arbetslös. Ändringen kan således ha en indirekt effekt på de disponibla inkomsterna för arbetslösa arbetssökande till den del de arbetssökande utan den föreslagna ändringen skulle ha kunnat sysselsättas i arbete med lönesubvention i kommunen och om kommunen inte skulle sysselsätta personerna i fråga utan lönesubvention. 

I tabellen nedan beskrivs inkomsterna för personer som sysselsatts med lönesubvention i kommuner och samkommuner under perioden med lönesubvention samt före och efter den perioden. Siffrorna är medeltal för personer i arbete med lönesubvention inom kommunsektorn, och i tabellen har det inte tagits ställning till hur stora inkomsterna skulle ha varit om personerna inte hade sysselsatts med lönesubvention. 

Tabell 2 Inkomster i genomsnitt per månad under perioden med lönesubvention för personer som sysselsatts med lönesubvention i kommuner eller samkommuner både före och efter perioden med lönesubvention år 2019 

Källa: Finansministeriet, material från arbetsförmedlingsstatistiken, register över utbetalare av arbetslöshetsförmåner, det nationella inkomstregistret 

Enligt uppgifterna i tabellen har inkomsterna för dem som under perioden med lönesubvention sysselsattes med lönesubvention i kommuner eller samkommuner 2019 varit cirka 730 euro högre per månad än innan perioden med lönesubvention började. Under en period med lönesubvention på fem månader var personens inkomster cirka 3 650 euro högre än när personen var arbetslös, om inkomsterna förblir på samma nivå som före lönesubventionen. Enligt prisnivån för 2023 höjt med konsumentprisindex skulle inkomsterna under en period med lönesubvention på fem månader ha varit cirka 4 275 euro högre än när personen var arbetslös. Konsekvenserna för inkomsterna under en period med lönesubvention på tio månader blir dubbelt så stora, om personens inkomster inte ändras under denna tid när personen blir arbetslös. Med beaktande av beskattningen av förvärvsinkomster är konsekvenserna för de disponibla inkomsterna ändå mindre. 

Under åren 2019-2023 har antalet personer som sysselsatts med lönesubvention som beviljats kommuner och samkommuner för att förbättra yrkeskompetensen i genomsnitt varit cirka 4 200–5 500 årligen. Antalet lönesubventionsperioder som inletts årligen har varierat mellan cirka 4 800 och 8 400. Den föreslagna avgränsningen av möjligheten att få lönesubvention gäller uppskattningsvis det antal arbetslösa arbetssökande som anges ovan och konsekvenserna för personernas inkomster under tiden för en eventuell förlorad lönesubventionsperiod uppgår i genomsnitt till vad som beskrivs ovan. Eftersom lönesubvention är ett stöd som är beroende av prövning är det inte i efterhand möjligt att konstatera för vilka personer ändringen har utgjort ett hinder för möjligheten att sysselsättas i lönesubventionerat arbete. Det är inte heller möjligt att bedöma vad som händer med dessa personer om de inte har möjligheten att få lönesubventionerat arbete i en kommun eller samkommun. 

Beredskapslagen

De arbetskraftsmyndigheter som avses i lagen om ordnande av arbetskraftsservice beräknas under normala förhållanden orsakas ringa kostnader för överföringen av de uppgifter som anges i beredskapslagen. Kostnader uppstår bl.a. i fråga om genomförandet av den beredskap som avses i 3 kap. 12 § i beredskapslagen, som efter ändringen också föreslås gälla arbetskraftsmyndigheten i fråga om arbetsförmedlingstvång och verkställighet av arbetsplikt. 

De kostnader som ändringen av personuppgiftsansvaret för arbetspliktsregistret medför för utvecklings- och förvaltningscentret samt arbets- och näringsministeriet motsvarar enligt uppskattning de nuvarande kostnaderna. Ändringen bedöms därutöver medföra ringa kostnader för arbets- och näringsministeriet i anslutning till att ministeriet inom sitt eget ansvarsområde kan samordna beredskapen med de arbetskraftsmyndigheter som avses i lagen om ordnande av arbetskraftsservice och andra myndigheter. Samordningen bedöms medföra ringa kostnader även för utvecklings- och förvaltningscentret, närings-, trafik- och miljöcentralerna och arbetskraftsmyndigheterna. 

Under undantagsförhållanden fungerar man med den myndighetsorganisation som tillämpas under normala förhållanden. Under undantagsförhållanden ska myndigheterna internt ordna sina uppgifter så att sådana uppgifter som hänför sig till verkställigheten av arbetsplikt prioriteras framom andra uppgifter. Det här innebär att resurserna ska omfördelas under undantagsförhållanden, och de föreslagna ändringarna bedöms inte ha några konsekvenser för årsverkena. Om man skulle bli tvungen att tillämpa befogenheter enligt beredskapslagen under undantagsförhållanden, kan arbetskraftsmyndigheterna förorsakas kostnader för verkställigheten av arbetsplikten t.ex. i form av brevpost och dessutom kan ibruktagandet av arbetspliktsregistret i nödvändig omfattning medföra ringa merkostnader. Under undantagsförhållanden kan verkställigheten av arbetsförmedlingstvång och arbetsplikt emellertid också medföra oförutsedda kostnader för myndigheterna. Detta beror emellertid på undantagsförhållandenas karaktär, och därför är det också svårt att på förhand exakt uppskatta kostnaderna. 

Den föreslagna överföringen av arbetsförmedlingstvång genom en överenskommelseförordning till en myndighet i landskapet Åland medför under normala förhållanden ringa kostnader, eftersom uppgiften är ny och kräver beredskap. Om uppgiften inte överförs genom en överenskommelseförordning, kan utvecklings- och förvaltningscentret under undantagsförhållanden orsakas merkostnader för verkställigheten av arbetsförmedlingstvång, som emellertid täcks genom organisering av personalen under undantagsförhållanden vilket redogörs ovan. 

4.2.2  Konsekvenser för sysselsättningen och för de grundläggande och mänskliga rättigheterna

Lönesubvention

Om lönesubvention inte skulle kunna beviljas kommuner eller samkommuner till exempel på grund av brister i yrkeskompetensen, kommer andelen personer som sysselsätts med lönesubvention som beviljats den offentliga sektorn att minska med uppskattningsvis cirka 15 procentenheter av de personer som sysselsätts med lönesubvention. Av dem som sysselsatts med lönesubvention efter lönesubventionsreformen har i genomsnitt cirka 26 procent varit sysselsatta inom den offentliga sektorn och cirka 31 procent av lönesubventionerna har beviljats den offentliga sektorn. 

Den föreslagna ändringen bedöms inte ha några betydande konsekvenser för sysselsättningen på lång sikt. I ljuset av de undersökningar som det redogörs för ovan verkar sysselsättning med lönesubvention inom den offentliga sektorn huvudsakligen endast leda till kortvarig sysselsättning. Det att sysselsättningen med lönesubvention minskar inom den offentliga sektorn kan leda till att sysselsättningen minskar till den del kommunerna inte anställer arbetstagare för sådana uppgifter som de som sysselsätts med lönesubvention skulle utföra eller kommunerna anställer mindre personal för sådana uppgifter än i en situation där de kan få lönesubvention för sysselsättning. Trots att lönesubventionerat arbete inom den offentliga sektorn inte bedöms ha betydande konsekvenser för sysselsättningen, kan lönesubventionerat arbete i en kommun eller samkommun stärka självkänslan och känslan av samhörighet hos dem som får arbete med lönesubvention. Det finns inga forskningsdata om de så kallade sociala fördelarna med lönesubventionerat arbete, men de möjliga sociala fördelarna har i stor utsträckning lyfts fram i remissvaren och i samband med de tidigare lönesubventionsreformerna. 

Incitamenten för sysselsättning med lönesubvention i kommuner beror i viss mån på hur uppgiften att ordna arbetskraftsservice verkställs i området. Om ett sysselsättningsområde består av en enda kommun, har denna mindre incitament att ansöka om lönesubvention hos sig själv än hos en kommun som ansöker om lönesubvention hos den ansvariga kommunen inom sitt eget sysselsättningsområde. Placeringen av sysselsättningsområdena i förhållande till varandra inverkar också på hur sannolikt det är att den kommun som ansöker om lönesubvention hör till något annat sysselsättningsområde än den kommun som beviljar lönesubvention. Den föreslagna ändringen minskar antalet situationer där arbetslösa arbetssökande på denna grund kan komma att vara i en mycket ojämlik ställning regionalt sett. 

Den föreslagna ändringen skulle minska möjligheterna för personer som hör till målgruppen för lönesubvention som beviljas för att förbättra yrkeskompetensen att få arbete med lönesubvention. Till denna del är arbetslösa arbetssökande i högre grad än tidigare i en ojämlik ställning på basis av sin bakgrund. Å andra sidan är utgångspunkten att arbetskraftsservice riktas till olika målgrupper och särskilt till sådana personer som inte bedöms få sysselsättning utan arbetskraftsservice eller vars sysselsättning kan påskyndas genom arbetskraftsservice. Arbetskraftsmyndigheterna ska fortfarande ha tillgång till en mängd andra tjänster med hjälp av vilka målgruppens sysselsättning kan främjas. Den föreslagna ändringen av bestämmelserna om lönesubvention kan i viss mån öka efterfrågan för annan arbetskraftsservice och efterfrågan för till exempel arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte som ordnas av välfärdsområdet till den del som lönesubventioner eventuellt har utnyttjats av sociala skäl i kommunerna. Den föreslagna ändringen begränsar också i viss mån möjligheterna att bygga upp servicestigar till exempel från arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte eller från arbetsprövning till lönesubventionerat arbete i kommunen eller samkommunen. Många aktörer inom den tredje sektorn har emellertid också erbjudit sådana möjligheter till lönesubventionerat arbete med låg tröskel, och i propositionen föreslås inga ändringar i möjligheten att bevilja lönesubvention till arbetsgivare inom den tredje sektorn. 

Den föreslagna ändringen har en större inverkan på de orter som i förhållande har fler arbetsplatser än andra regioner inom den kommunala sektorn. Åren 2019–2023, i förhållande till antalet arbetslösa och personer som var sysselsatta i lönesubventionerat arbete i kommunen, arbetade i 24 kommuner minst 5 procent och i 104 kommuner minst 3 procent av de kommuninvånare som var arbetslösa eller sysselsatta i lönesubventionerat arbete med sådan lönesubvention som enligt propositionen ska avgränsas. I dessa kommuner var dock sysselsättning med lönesubvention bland kommuninvånarna i huvudsak vanligare än i andra kommuner, också till de delar som faller utanför avgränsningen. Av de 104 kommuner som avses ovan var 71 sådana där också andelen personer som var sysselsatta med sådan lönesubvention som faller utanför avgränsningen var större än medeltalet för hela landet i förhållande till antalet arbetslösa arbetssökande och personer sysselsatta med lönesubvention i kommunen. Av statistiken kan inte direkt härledas hur många möjligheter att få lönesubventionerat arbete inom olika sektorer som erbjuds i dessa kommuner. I ljuset av statistiken ser det dock ut som att i de flesta kommuner där en relativt stor andel av de arbetslösa i kommunen har sysselsatts i kommunen eller samkommunen med sådan lönesubvention som omfattas av den föreslagna avgränsningen har sysselsättningen med lönesubvention också inom andra sektorer varit större än genomsnittet. I vissa enskilda kommuner har dock sysselsättning med lönesubvention i kommunen fått en förhöjd betydelse under tidigare år. 

Av tabellen nedan framgår hur lönesubvention som beviljats för förbättrande av yrkeskompetensen har fördelat sig enligt ålder, kön och nationalitet. Inom parentes presenteras gruppens andel av alla arbetslösa arbetssökande. 

Tabell 3 Personer som varit sysselsatta i kommuner och samkommuner åren 2019–2023 enligt ålder, kön och nationalitet 

Källa: ANM, Arbetsförmedlingsstatistik 

Av tabellen framgår att arbetssökande som fyllt 55 år har varit underrepresenterade bland dem som sysselsatts med lönesubvention som beviljats kommuner och samkommuner för att förbättra yrkeskompetensen, när deras andel av dem som sysselsatts med lönesubvention jämförs med deras andel av alla arbetslösa arbetssökande. Den föreslagna ändringen förbättrar ställningen för dem som fyllt 60 år och varit arbetslösa länge i förhållande till andra arbetslösa arbetssökande, eftersom deras möjligheter att få arbete som stöds med lönesubvention i en kommun eller samkommun kvarstår. Kommunerna kan i viss mån sysselsätta fler personer som hör till de målgrupper som även i fortsättningen kan sysselsättas med lönesubvention än för närvarande. De ungas andel av dem som sysselsatts med lönesubvention har i stort sett motsvarat de ungas andel av de arbetslösa arbetssökandena. 

Andelen personer i åldern 25–54 år som sysselsatts med lönesubvention har varit högre än deras andel av de arbetslösa arbetssökandena. Kvinnornas och finländarnas andel av dem som sysselsatts med lönesubvention har varit högre än deras andel av de arbetslösa arbetssökandena. De föreslagna ändringarna kommer således att ha större konsekvenser för de ovannämnda grupperna så att deras ställning försvagas. Utlänningar och personer med ett främmande språk som modersmål har däremot varit underrepresenterade bland dem som sysselsatts med lönesubvention i kommunerna. Invandrarkvinnor har också varit underrepresenterade. I fråga om utlänningar och personer med ett främmande språk som modersmål är alltså ändringen mindre i relation till deras antal än för andra arbetslösa arbetssökande. 

År 2022 arbetade 89 procent av de anställda inom den kommunala sektorn inom huvudbranscherna social- och hälsovårdstjänster, utbildning eller offentlig förvaltning och 80 procent av dem var kvinnor. I början av 2023 överfördes cirka hälften av löntagarna inom den kommunala sektorn i anställning hos välfärdsområdena. Efter ändringen fick kommunerna bl.a. uppgifter i anslutning till utbildning och småbarnspedagogik och största delen av uppgifterna inom den offentliga förvaltningens ansvarsområde. https://stat.fi/julkaisu/cl8n2fs0v2wr50dukkw0oq24x Av tabellen nedan framgår de vanligaste yrkesbenämningarna för personer som sysselsattes med lönesubvention i kommunerna 2019–2023. De uppgifter som överfördes till välfärdsområdena har strukits ur förteckningen.  

Tabell 4. De vanligaste yrkena för personer som sysselsatts med lönesubvention i kommuner och samkommuner åren 2019-2023 

Källa: ANM, Arbetsförmedlingsstatistik 

I tabellen ovan presenteras de vanligaste yrkena för personer som sysselsatts med lönesubvention i kommunerna. Ändringen inverkar särskilt på dessa uppgifter i kommunerna och därigenom på arbetslösa arbetssökandes möjligheter att få sysselsättning. En del av uppgifterna är statsandelsåligganden för kommunerna, vilka delvis finansieras med den kalkylerade statsandelen. Även om kommunens möjligheter att få lönesubventioner för de personer som sysselsätts i uppgifterna är mer begränsade än för närvarande, beaktas lönekostnaderna för de personer som sysselsätts i dessa uppgifter i varje fall vid justeringen av kostnadsfördelningen för statsandel för kommunal basservice. Sannolikt är dessa uppgifter sådana för vilka kommunerna fortfarande behöver arbetskraft, men behovet av arbetskraft motsvarar inte nödvändigtvis det antal anställda som för närvarande sysselsätts med lönesubventioner, vilket kan innebära att sysselsättningsmöjligheterna blir färre och att de personer som rekryteras har en annan bakgrund än de som i nuläget är anställda. I fråga om andra än de lagstadgade uppgifterna kan den föreslagna ändringen ha en större inverkan på möjligheterna att sysselsättas i kommunerna. Många personer har till exempel kunnat arbeta i stödfunktioner som inte räknas till kommunens lagstadgade uppgifter, till exempel med kontors-, fastighetsskötsel-, köks- eller transportuppgifter. 

I egenskap av arbetsgivare fastställer kommunerna självständigt den mängd arbetskraft som de behöver och vem de anställer för att utföra arbete. Syftet med lönesubvention är att främja sysselsättningen av arbetslösa arbetssökande, inte att stödja arbetsgivarens verksamhet, trots att stödet beviljas arbetsgivaren. Av denna anledning bedöms konsekvenserna av ändringen särskilt med tanke på ändringen i sysselsättningsmöjligheterna, inte med tanke på arbetsgivarnas verksamhet. 

Beredskapslagen

De föreslagna ändringarna i fråga om definitionen av arbetskraftsmyndighet och personuppgiftsansvaret bedöms inte ha några konsekvenser för sysselsättningen eller direkta konsekvenser för tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna. Indirekt kan uppdateringen av regleringen främja tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna. 

4.2.3  Konsekvenser för myndigheternas verksamhet

Propositionen leder sannolikt till att det kommer färre ansökningar om och utbetalningar av lönesubvention till arbetskraftsmyndigheterna än om ändringen inte skulle utföras. Minskningen av antalet ansökningar kommer att bero på att lönesubvention i fortsättningen inte ska kunna beviljas kommuner eller samkommuner för att förbättra yrkeskompetensen hos personer som sysselsätts med lönesubvention. 

Arbetskraftsmyndigheterna behandlar ärenden med anknytning till lönesubvention i det allmänna understödssystem som administreras av utvecklings- och förvaltningscentret. Genomförandet av den föreslagna ändringen kan stödjas till exempel så att det inte kommer att synas något alternativ för kommuner eller samkommuner att ansöka om lönesubvention för att förbättra yrkeskompetensen efter att kommunen eller samkommunen identifierat sig som sökande av lönesubvention i understödssystemet. I anvisningarna för den elektroniska tjänsten kan det dessutom betonas att kommuner och samkommuner inte kan beviljas lönesubvention för syftet i fråga. De ovan beskrivna ändringarna i informationssystemen är av ringa karaktär och genomförandet av dem uppskattas medföra en engångsökning på cirka 50 000 euro i utvecklings- och förvaltningscentrets utvecklingskostnader. Enligt utvecklings- och förvaltningscentrets bedömning kan ändringarna genomföras enligt den eftersträvade tidsplanen för lagens ikraftträdande. Genom kontroller av informationssystemen minskas riskerna för mänskliga misstag, vilket också minskar tillsynsmyndighetens arbetsmängd. Regionförvaltningsverket bedömde dock i sitt utlåtande att de föreslagna ändringarna sannolikt ökar antalet klagomåls- och tillsynsärenden vid regionförvaltningsverket. 

De föreslagna ändringarna kan ha betydande konsekvenser för kommunernas verkstadsverksamhet. Enligt Into – etsivä nuorisotyö- ja työpajatoiminta ry är ungefär 70 procent av verkstäderna kommunala organisationer. Den föreslagna ändringen begränsar betydligt möjligheterna att sysselsätta arbetslösa arbetssökande med lönesubventioner i verkstäderna. Lönesubventionerat arbete i en verkstad har kunnat vara en fortsättning på en tidigare arbetsprövning eller på arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte och de personer som sysselsatts med lönesubventioner har kunnat arbeta med träningsuppgifter för personer som deltar i andra tjänster. Förslaget har också olika konsekvenser för läroanstalter beroende på om läroanstalten är en del av den kommunala organisationen eller bedriver verksamhet i bolagsform. Den föreslagna avgränsningen gäller inte läroanstalter som bedriver verksamhet i bolagsform, även om de står under en kommuns eller samkommuns bestämmande inflytande. 

Beredskapslagen

Genom de föreslagna ändringarna preciseras att de uppgifter som föreskrivs för arbetskraftsmyndigheten i beredskapslagen ska skötas av de arbetskraftsmyndigheter som avses i lagen om ordnande av arbetskraftsservice. Detta gäller under normala förhållanden och undantagsförhållanden. För de arbetskraftsmyndigheter som avses i lagen om ordnande av arbetskraftsservice är både arbetsförmedlingstvång och åläggande av arbetsplikt nya uppgifter. Enligt uppskattning kommer antalet uppgifter som ökar under normala förhållanden att vara litet, men genomförandet av uppgifterna under undantagsförhållanden kan ha mer omfattande konsekvenser för arbetskraftsmyndigheternas verksamhet. 

Under normala förhållanden förutsätter de föreslagna ändringarna att arbetskraftsmyndigheterna uppdaterar eller utarbetar processer och planer som är väsentliga med tanke på beredskapen för undantagsförhållanden. Kommunerna, samkommunerna och kommunernas övriga sammanslutningar har emellertid under normala förhållanden beredskapsskyldighet enligt beredskapslagen, vilket också gäller den arbetskraftsmyndighet som avses i lagen om ordnande av arbetskraftsservice. Således medför de föreslagna ändringarna inga betydande ändringar i arbetskraftsmyndigheternas uppgifter och skyldigheter. Utöver uppdateringen av beredskapsplanen blir arbetskraftsmyndigheterna tvungna att beakta personalens eventuella behov av utbildning och övning för att arbetskraftsmyndigheten under undantagsförhållanden snabbt ska kunna vidta de åtgärder som behövs för att verkställa arbetsplikt. Under undantagsförhållanden krävs dessutom samarbete mellan arbetskraftsmyndigheterna. Grunden för detta samarbete bör byggas upp under normala förhållanden såväl regionalt som nationellt. 

Under undantagsförhållanden kommer verkställigheten av arbetsförmedlingstvång och åläggande av arbetsplikt att få konsekvenser för arbetskraftsmyndigheternas uppgifter. Arbetskraftsmyndigheterna ska verkställa ovannämnda uppgifter, använda informationen i arbetspliktsregistret i samband med åläggande av arbetsplikt och svara för den personuppgiftsansvariges uppgifter till den del som de ska skötas av arbetskraftsmyndigheterna. Omfattningen av dessa uppgifter kan inte tillförlitligt bedömas på förhand, eftersom omfattningen beror på hur allvarliga undantagsförhållandena är och hur länge de varar. 

Under undantagsförhållanden kräver de föreslagna ändringarna dessutom att arbetskraftsmyndigheterna prioriterar och omorganiserar uppgifterna. Undantagsförhållandenas karaktär, omfattning eller längd inverkar i betydande grad på hur omfattande omorganiseringen av uppgifterna är. Av dessa orsaker är det svårt att bedöma närmare konsekvenser. För att arbetskraftsmyndigheterna ska kunna sköta de föreslagna ändringarna med samma eller eventuellt rentav med mindre personalresurser under undantagsförhållanden, krävs det sannolikt att vissa uppgifter minskas eller gallras, så att de resurser som krävs kan anvisas för uppgifter enligt beredskapslagen. Omorganiseringen av uppgifter kan således också påverka servicenivån för arbetskraftsmyndigheternas övriga kunder så att servicenivån försämras under undantagsförhållanden. 

Utvecklings- och förvaltningscentret har alltsedan covid-19-pandemin haft till uppgift att ansvara för beredskapen för att ta i bruk arbetspliktsregistret, det tekniska underhållet samt att inrätta praxis under undantagsförhållanden på uppdrag av arbets- och näringsministeriet. Till denna del bedöms det endast uppstå ringa ändringar i utvecklings- och förvaltningscentrets uppgifter på grund av skyldigheten att inrätta ett arbetspliktsregister samt det gemensamma personuppgiftsansvaret tillsammans med arbets- och näringsministeriet och arbetskraftsmyndigheterna.  

Utvecklings- och förvaltningscentret ska under normala förhållanden i sin beredskapsplan beakta ändringar i de uppgifter som hänför sig till överföringen av organiseringsansvaret samt de uppgifter i anknytning till personuppgiftsansvaret för arbetspliktsregistret som ankommer på utvecklings- och förvaltningscentret. 

Under undantagsförhållanden kan konsekvenserna av arbetspliktsregistret emellertid vara betydande för alla myndigheter som deltar. Det kan till exempel vara fråga om att informationssystemen inte fungerar eller att deras verksamhet utsätts för trakasserier. Då kan man bli tvungen att sköta de åtgärder som hänför sig till arbetsplikt manuellt, vilket skulle fördröja och försvåra verkställigheten av arbetsplikt och öka arbetskraftsmyndigheternas, utvecklings- och förvaltningscentrets och arbets- och näringsministeriets uppgifter. 

Ändringarna bedöms endast föranleda smärre ändringar i fråga om arbets- och näringsministeriets uppgifter. Ministeriet ska fortfarande inom sitt ansvarsområde leda och övervaka beredskapen för undantagsförhållanden samt styra verksamheten och verkställigheten av arbetsförmedlingstvång och åläggande av arbetsplikt under undantagsförhållanden. Det föreslås att utvecklings- och förvaltningscentret också ska ha hand om arbetsförmedlingstvång och verkställighet av arbetsplikt i landskapet Åland. Avsikten är emellertid att uppgifterna genom en överenskommelseförordning ska kunna överföras på en landskapsmyndighet. Uppgifterna är nya, vilket bedöms medföra vissa ändringar för den myndighet till vilken beredskapen och verkställigheten överförs. Om uppgifterna emellertid inte överförs, ska utvecklings- och förvaltningscentret under undantagsförhållanden verkställa arbetsförmedlingstvång och åläggande av arbetsplikt i landskapet Åland. I denna situation ska utvecklings- och förvaltningscentret verkställa sådana uppgifter som inte utförs vid utvecklings- och förvaltningscentret under normala förhållanden. Under undantagsförhållanden omorganiseras emellertid myndigheternas verksamhet, och därför bedöms detta inte medföra några betydande förändringar i utvecklings- och förvaltningscentrets verksamhet. 

Skyldigheten att lämna uppgifter som behövs för arbetspliktsregistret enligt beredskapslagen gäller inte myndigheter i landskapet Åland. Om ansvaret för verkställigheten av arbetsförmedlingstvång och åläggande av arbetsplikt i landskapet Åland blir kvar hos utvecklings- och förvaltningscentret, ska behovet för utvecklings- och förvaltningscentret att få uppgifter av myndigheterna i landskapet Åland för verkställigheten av arbetsförmedling och åläggande av arbetsplikt bedömas. Vid behov ska lagberedningssamarbete med landskapet Åland inledas i fråga om beredning av sådana bestämmelser om utlämnande av uppgifter som behövs.