1
Barlastvattenkonventionens innehåll och dess förhållande till lagstiftningen i Finland
Artikel 1. Definitioner. Artikeln innehåller definitioner som är viktiga för konventionen. I artikeln definieras administration, barlastvatten, hantering av barlastvatten, certifikat, kommittén, konventionen, bruttodräktighet, skadliga vattenlevande organismer och patogener, organisationen, generalsekreteraren, sediment och fartyg.
Det föreslås att definitionen av barlastvattenkonventionen, barlastvatten, hantering av barlastvatten och sediment införs i 1 kap. 2 § i miljöskyddslagen för sjöfarten (1672/2009).
Artikel 2. Allmänna åtaganden. I enlighet med artikel 2.1 ska varje part åta sig att tillämpa konventionen fullständigt. I artikel 2.2 bestäms att bilagan utgör en integrerande del av konventionen. Enligt artikel 2.3 ska ingen bestämmelse i konventionen tolkas som ett hinder för en part att, individuellt eller tillsammans med andra parter, vidta sådana mer långtgående åtgärder i fråga om att förhindra, begränsa och eliminera överföring av skadliga vattenlevande organismer och patogener genom kontroll och hantering av fartygs barlastvatten och sediment som är förenliga med internationell rätt. I artikel 2.4 förutsätts att parterna bemödar sig om att samarbeta i syfte att effektivt genomföra och följa konventionen samt tillse att den respekteras. Enligt artikel 2.5 åtar sig parterna att främja fortsatt utveckling av hantering av barlastvatten och normer som gäller detta. Enligt artikel 2.6 ska parter som vidtar åtgärder i enlighet med konventionen sträva efter att inte störa eller förstöra sin egen eller andra staters miljö, människors hälsa, egendom eller resurser. I artikel 2.7 förutsätts att parterna ser till att de åtgärder som vidtas för hantering av barlastvatten för att uppfylla konventionen inte orsakar större skada än de förhindrar på deras eller andra staters miljö, människors hälsa, egendom eller resurser. Enligt artikel 2.8 ska parterna uppmana fartyg att undvika att ta in barlastvatten som innehåller potentiellt skadliga vattenlevande organismer och patogener och sediment som kan innehålla sådana organismer inklusive att främja vederbörlig tillämpning av IMO:s rekommendationer. Enligt artikel 2.9 ska parterna sträva efter att samarbeta under IMO:s beskydd för att bekämpa de hot och risker som orsakas av hanteringen av barlastvatten.
Artikel 3. Tillämpningsområde. Enligt artikel 3.1 ska konventionen tillämpas, om inget annat föreskrivs, på a) fartyg som har rätt att föra en parts flagg, och b) fartyg som inte har rätt att föra en parts flagg men som lyder under en parts myndighet.
Enligt artikel 3.2 ska konventionen inte tillämpas på a) fartyg som inte är konstruerade eller byggda för att föra barlastvatten, och inte heller på b) och c) fartyg som endast trafikerar vatten under en parts jurisdiktion, dvs. i praktiken en stats territorialvatten och ekonomiska zon, om inte den parten bestämmer något annat. I Finland är avsikten att fartyg som endast trafikerar finskt territorialvatten och Finlands ekonomiska zon ska stanna utanför barlastvattenkonventionens tillämpningsområde, eftersom det bedöms att sådana fartyg inte orsakar betydande risk för spridning av invasiva främmande arter. Det föreslås att bestämmelser om saken ska ingå i 8 kap. 4 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Frågan har analyserats närmare i detaljmotiveringen till den paragrafen.
Vidare enligt artikel 3.2 tillämpas barlastvattenkonventionen inte på d) fartyg som endast trafikerar vatten som hör till en parts jurisdiktion och det fria havet, eller e) krigsfartyg, militära hjälpfartyg eller andra fartyg som ägs eller används av en stat när de används uteslutande för statliga, icke-kommersiella ändamål. I punkten krävs dock att parten säkerställer att sådana fartyg handlar i enlighet med konventionen i den mån som det är skäligt och i praktiken möjligt. Vidare enligt artikel 3.2 tillämpas barlastvattenkonventionen inte på f) permanent barlastvatten i förseglade tankar i fartyg, vilket inte släpps ut.
I 1 kap. 4 § i miljöskyddslagen för sjöfarten ingår bestämmelser om lagens tillämpning på försvarsmaktens och gränsbevakningsväsendets fartyg. Enligt paragrafen tillämpas lagen på försvarsmaktens och gränsbevakningsväsendets fartyg, om inget annat följer av deras särskilda konstruktion eller funktion. Enligt detaljmotiveringen till paragrafen (HE 248/2009 rd) är utgångspunkten den att miljöskyddslagen för sjöfarten också tillämpas på försvarsmaktens och gränsbevakningsväsendets fartyg. I motiveringen hänvisas dock till IMO:s konventioner och Helsingforskonventionen, vilka innehåller avgränsningar av tillämpningsområdet. Enligt den allmänna bestämmelsen ska således konventionen och miljöskyddslagen för sjöfarten tillämpas på försvarsmaktens och gränsbevakningsväsendets fartyg i mån av möjlighet. Man kan dock konstatera att skyldigheten att ha en barlastvattenhanteringsplan, att föra barlastvattendagbok eller att skaffa barlastvattencertifikat inte enligt gällande praxis skulle gälla för försvarsmaktens och gränsbevakningsväsendets fartyg. Enligt generalstabens utlåtande använder inte finska marinen för närvarande sådan fartygsmateriel, på vilken barlastvatten skulle användas på det sätt som avses i konventionen. För gränsbevakningsväsendets vidkommande föreslås ett förtydligande i 8 kap. 4 § 1 mom. tredje punkten, enligt vilket gränsbevakningsväsendets fartyg utesluts från tillämpningsområdet för konventionen. Detta skulle i synnerhet omfatta de fartyg som är minst 50 meter långa och som används i sjöräddningsverksamhet.
Enligt artikel 3.3 ska parterna tillämpa bestämmelserna i konventionen på andra än partens fartyg om det är nödvändigt för att säkerställa att fartygen i fråga inte behandlas mer gynnsamt.
Artikel 4.Kontroll av överföring av skadliga vattenlevande organismer och patogener med fartygs barlastvatten och sediment. Enligt bestämmelsen i artikel 4.1 ska varje part kräva och se till att bestämmelserna i konventionen och dess bilaga iakttas. I artikel 4.2 krävs att varje part ska, med vederbörlig hänsyn till sina särskilda förhållanden och sin särskilda förmåga, utforma en nationell politik eller nationella strategier eller program för hantering av barlastvatten i sina hamnar och i vatten under sin jurisdiktion, som är förenliga med och främjar uppnåendet av konventionens syften.
Artikel 5. Anordningar för mottagande av sediment. I artikel 5.1 krävs att varje part åtar sig att se till att det i de hamnar och terminaler som anvisats av parten, där rengöring eller reparation av barlasttankar förekommer, finns lämpliga anordningar för mottagande av sediment. Dessa anordningar ska drivas utan att förorsaka otillbörlig försening för fartyg och säkerställa säkert omhändertagande av sådana sediment som inte stör eller skadar miljön, människors hälsa, egendom eller resurser. Enligt artikel 5.2 ska parterna meddela IMO om alla fall där anordningarna för mottagande av sediment uppges vara otillräckliga, för att IMO ska kunna förmedla uppgifterna vidare till andra relevanta parter.
Bestämmelser om anordningar för mottagande av sediment i reparationshamnar föreslås ingå i 9 kap. 2 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. En närmare analys av frågan finns i detaljmotiveringen till paragrafen i fråga.
Artikel 6.Vetenskaplig och teknisk forskning och övervakning. I artikel 6.1 bestäms att parterna ska bemöda sig om att, enskilt eller tillsammans, främja och underlätta vetenskaplig och teknisk forskning om hantering av barlastvatten samt övervaka effekterna av hantering av barlastvatten i vatten under deras jurisdiktion. I sådan forskning och övervakning bör ingå observation, mätning, provtagning, utvärdering och analys av effektiviteten och de skadliga verkningarna av all slags teknologi eller metoder samt av skadliga verkningar som förorsakas av sådana organismer och patogener som har konstaterats ha blivit överförda med barlastvatten från fartyg. Enligt artikel 6.2 ska parterna på begäran av en part främja tillgång till relevant information avseende a) vetenskapliga och tekniska program och tekniska åtgärder som vidtagits i fråga om hantering av barlastvatten, och b) effektiviteten av hantering av barlastvatten som konstaterats genom övervaknings- och bedömningsprogram.
I den nationella strategin för främmande arter har som åtgärd framförts att de viktigaste hamnarna för internationell fart åläggs skyldigheten att observera populationerna som en del av de krav som ska ingå i miljötillståndsvillkoren.
Också EU:s ramdirektiv om en marin strategi gäller observation av populationer.
Artikel 7.Besiktning och certifiering. Enligt artikel 7.1 ska varje part tillse att fartyg som för dess flagg eller lyder under dess myndighet och är underkastade krav på besiktning och certifiering besiktigas och certifieras i enlighet med bestämmelserna i bilagan. Enligt artikel 7.2 får en part som vidtar strängare åtgärder i enlighet med artikel 2.3 inte kräva ytterligare besiktning och certifiering av ett fartyg från en annan part, och inte heller ska fartygets administration vara skyldig att besiktiga och certifiera ytterligare åtgärder som ålagts av en annan part. Kontroll av sådana ytterligare åtgärder ska vara den parts ansvarighet som inför sådana åtgärder och de får inte förorsaka fartyget otillbörlig försening.
I den finska nationella lagstiftningen ingår bestämmelser om besiktning av fartyg i fartygssäkerhetslagen. Dessutom har Trafiksäkerhetsverket med stöd av bemyndigandebestämmelserna i 43 § och 53 § i lagen meddelat närmare tekniska föreskrifter om besiktningar. Det föreslås att bestämmelser om barlastvattencertifikat också ska ingå i 8 kap. 13 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Frågan behandlas närmare i detaljmotiveringen till denna paragraf. Närmare bestämmelser i frågan ingår i reglerna E-1─E-5 i bilagan till konventionen.
Artikel 8. Överträdelser. Enligt artikel 8.1 ska alla överträdelser av konventionens bestämmelser förbjudas och påföljder ska införas enligt lagstiftningen i administrationen för ifrågavarande fartyg, oberoende av var överträdelsen görs. Om administrationen får uppgift om en sådan överträdelse, ska den göra en utredning och får begära att den anmälande parten tillhandahåller ytterligare bevisning om den påstådda överträdelsen. Om administrationen har förvissat sig om att tillräcklig bevisning är tillgänglig för att möjliggöra att åtgärder vidtas i fråga om den påstådda överträdelsen, ska den se till att ett sådant förfarande sätts igång så snart som möjligt i enlighet med sin lagstiftning. Administrationen ska ofördröjligen informera den part som har anmält den uppgivna överträdelsen och IMO om vilka åtgärder som vidtagits. Om administrationen inte har vidtagit någon åtgärd inom ett år från informationens mottagande, ska den informera den part som har anmält den påstådda överträdelsen om detta. Enligt artikel 8.2 ska överträdelser av konventionens bestämmelser inom en parts jurisdiktion förbjudas och påföljder ska införas i den partens lagstiftning. När en överträdelse har skett, kan parten antingen inleda ett rättsligt förfarande enligt sin egen lagstiftning eller lämna fartygets administration de uppgifter och bevis den eventuellt innehar om att en överträdelse har skett. Enligt artikel 8.3 ska påföljderna i en parts lagstiftning vara tillräckligt stränga för att avskräcka från överträdelser av konventionen var de än förekommer.
I Finlands nationella lagstiftning föreskrivs om hamninspektioner för fartyg i lagen om tillsyn över fartygssäkerheten (370/1995). Lagen innehåller både allmänna bestämmelser om fartygsinspektioner och bestämmelser om ett särskilt förfarande för hamninspektioner, vilket grundar sig på det samförståndsavtal om hamnstatskontroll som undertecknades i Paris den 26 januari 1982, nedan Paris MOU, samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/16/EG om hamnstatskontroll, nedan PSC-direktivet. Det särskilda förfarande för hamninspektioner enligt Paris MOU och PSC-direktivet tillämpas i fråga om de internationella konventioner som nämns i Paris MOU i de länder som undertecknat Paris MOU. Avsikten är att barlastvattenkonventionen införs i regel 2 i Paris MOU, i vilken sådana internationella konventioner och protokoll uppräknas som är relevanta för Paris MOU, och i förteckningen över internationella konventioner i artikel 2.1 i PSC-direktivet efter det att konventionen har trätt i kraft internationellt. Sålunda är det ännu i detta skede inte nödvändigt att införa barlastvattenkonventionen i förteckningen över internationella konventioner i 2 § punkt 5 i lagen om tillsyn över fartygssäkerheten, vilken grundar sig på Paris MOU:s och PSC-direktivets motsvarande förteckning, utan lagen kan ändras när ett omnämnande om barlastvattenkonventionen införs i Paris MOU och PSC-direktivet. Däremot är de allmänna bestämmelserna om hamninspektioner i lagen om tillsyn över fartygssäkerheten också tillämpliga på barlastvattenkonventionen och ger Trafiksäkerhetsverket möjlighet att inspektera fartyg för barlastvattenkonventionens del.
I miljöskyddslagen för sjöfarten ingår bestämmelser om myndigheternas tillsynsrättigheter, tvångsmedel och straff för överträdelser i 12 och 13 kapitlet. Dessutom innehåller 13 kap. 3 § i miljöskyddslagen för sjöfarten en hänvisning till 48 kap. i strafflagen (39/1889) som gäller miljöbrott. Frågan behandlas närmare i det avsnitt som gäller behovet av riksdagens samtycke.
Artikel 9. Inspektion av fartyg. Enligt artikel 9.1 får ett fartyg på vilket konventionen är tillämplig i en annan parts hamn eller offshore-terminal inspekteras av befattningshavare som är vederbörligen bemyndigade av den parten för att avgöra om fartyget följer konventionen. Inspektionen ska vanligen begränsas till följande: a) kontroll av att det finns ett giltigt certifikat ombord, som ska godtas om det är giltigt, b) inspektion av barlastvattendagboken, och/eller c) stickprovsundersökning av fartygets barlastvatten utförd i enlighet med IMO:s riktlinjer. Den tid som åtgår för analys av stickproven får dock inte tas som förevändning att otillbörligt försena fartygets verksamhet, förflyttning eller avfärd.
I artikel 9.2 preciseras de situationer där en detaljerad inspektion kan utföras. En detaljerad inspektion får utföras om ett fartyg saknar gällande certifikat eller om det finns klara skäl att anta att fartygets eller dess utrustnings kondition inte väsentligen motsvarar uppgifterna i certifikatet eller fartygets befälhavare eller besättning inte har kännedom om de viktigaste procedurerna ombord för hantering av barlastvatten, eller inte har genomfört dessa procedurer.
Enligt artikel 9.3 ska under de omständigheter som anges i artikel 9.2 den part som utför inspektionen vidta åtgärder för att säkerställa att fartyget inte släpper ut barlastvatten förrän det kan ske utan att utgöra en risk för miljö, människors hälsa, egendom eller resurser.
I fråga om Finlands nationella lagstiftning hänvisas till vad som framförs i samband med artikel 8 och i avsnittet som gäller behovet av riksdagens samtycke.
Artikel 10.Uppdagande av överträdelser och kontroll av fartyg. Enligt artikel 10.1 ska parterna samarbeta med att uppdaga överträdelser av konvention och se till att den tillämpas.
I artikel 10.2 bestäms att om det uppdagas att ett fartyg har brutit mot konventionen, får den part vars flagg fartyget har rätt att föra och/eller den part vars hamn eller offshore-terminal fartyget trafikerar, utöver de påföljder som anges i artikel 8 eller någon åtgärd som avses i artikel 9, vidta åtgärder för att varna fartyget, kvarhålla det eller avvisa det. Den part vars hamn eller offshore-terminal fartyget trafikerar får dock ge ett sådant fartyg tillstånd att lämna hamnen eller offshore-terminalen för att släppa ut barlastvatten eller fortsätta till närmaste lämpliga reparationsvarv eller tillgängliga mottagningsanordning under förutsättning att detta inte utgör en risk för miljö, människors hälsa, egendom eller resurser.
I artikel 10.3 bestäms att om en stickprovsundersökning som avses i artikel 9.1 c leder till slutsatsen att eller bekräftar uppgifter från en annan hamn eller offshore-terminal om att fartyget utgör en risk för miljö, människors hälsa, egendom eller resurser, ska den part vars vatten fartyget trafikerar förbjuda fartyget att släppa ut barlastvatten till dess att hotet är avlägsnat.
Enligt artikel 10.4 får en part också inspektera ett fartyg när det anlöper en hamn eller en offshore-terminal under dess jurisdiktion, om en framställning om utredning mottas från någon part, med tillräcklig bevisning att fartyget används eller har använts i strid med någon bestämmelse i konventionen. Rapport om en sådan utredning ska överlämnas till den part som begärt densamma och till den behöriga myndigheten i det berörda fartygets administration så att lämpliga åtgärder ska kunna vidtas.
I fråga om Finlands nationella lagstiftning hänvisas till vad som framförts i samband med artikel 8 och till vad som framförs i avsnittet som gäller behovet av riksdagens samtycke.
Artikel 11. Meddelande om kontrollåtgärder. Om en inspektion enligt artikel 9 eller 10 påvisar en överträdelse av konventionen, ska fartyget enligt artikel 11.1 underrättas. En rapport ska avges till administrationen med bevis om överträdelsen.
I artikel 11.2 bestäms att om en åtgärd vidtas enligt artikel 9.3, 10.2 eller 10.3 ska den befattningshavare som vidtar åtgärden omedelbart skriftligen underrätta det berörda fartygets administration eller, om detta inte är möjligt, fartygets konsulära eller diplomatiska företrädare om alla omständigheter som har gjort att åtgärden har bedömts vara nödvändig. Dessutom ska den erkända organisation som är ansvarig för utfärdande av certifikat underrättas.
Enligt artikel 11.3 ska den berörda hamnstatsmyndigheten, utöver de parter som nämns i punkt 2, meddela påföljande anlöpningshamn alla relevanta uppgifter om överträdelsen, om den inte kan vidta de åtgärder som anges i artikel 9.3, 10.2 eller 10.3 eller om fartyget har fått tillstånd att fortsätta till nästa anlöpshamn.
I den finska nationella lagstiftningen finns bestämmelser om frågan i 13 kap. 4 § i miljöskyddslagen för sjöfarten samt i 14 § i lagen om tillsyn över fartygssäkerheten. Frågan analyseras närmare i avsnittet som gäller behovet av riksdagens samtycke.
Artikel 12.Otillbörlig försening av fartyg. Enligt artikel 12.1 ska alla möjliga ansträngningar göras för att undvika att fartyg otillbörligen kvarhålls eller försenas med stöd av artikel 7.2 eller artikel 8, 9 eller 10. Enligt artikel 12.2 ska ett fartyg ha rätt till ersättning för liden förlust eller skada när det otillbörligen kvarhålls eller försenas.
I den finska lagstiftningen ingår bestämmelser om frågan i 12 kap. 13 § och 13 kap. 2 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Dessutom föreskrivs i 7 § 4 mom. i lagen om tillsyn över fartygssäkerheten om skyldighet att undvika otillbörlig försening. I 22 § ingår en hänvisning till skadeståndslagen (412/1974).
Artikel 13. Tekniskt bistånd, samarbete och regionalt samarbete. Enligt artikel 13.1 ska parterna åta sig att, direkt eller genom IMO eller genom andra vederbörliga internationella organ, lämna stöd till parter som begär tekniskt bistånd med avseende på kontroll och hantering av fartygs barlastvatten och sediment enligt följande: a) utbilda personal, b) se till att lämplig teknik, utrustning och anordningar är tillgängliga, c) initiera gemensamma forsknings- och utvecklingsprogram, och d) vidta andra åtgärder med sikte på effektivt genomförande av konventionen med tillhörande riktlinjer som tagits fram av IMO.
Enligt artikel 13.2 åtar sig parterna att samarbeta aktivt i enlighet med sina nationella lagar, bestämmelser och praxis med tekniköverföring avseende kontroll och hantering av fartygs barlastvatten och sediment.
Enligt artikel 13.3 ska i synnerhet parter intill slutna eller halvslutna hav, för att främja konventionens syften sträva efter att, med beaktande av karakteristiska regionala särdrag, främja regionalt samarbete, bl.a. genom att ingå regionala avtal som är förenliga med konventionen. Parterna ska söka samarbeta med parter i regionala avtal för att utveckla harmoniserade förfaranden.
Regionalt samarbete idkas fortlöpande bland Östersjöländerna i HELCOM samt bland EU-medlemsländerna på unionsnivån. I samband med barlastvatten är i synnerhet HELCOM:s vägkarta för ratificering av barlastvattenkonventionen viktig (Ballast Water Road Map), vilken är en del av HELCOM:s handlingsplan för Östersjön.
Artikel 14. Förmedling av information. Enligt artikel 14.1 ska varje part meddela IMO och där så är lämpligt för andra parter göra följande information tillgänglig: a) bestämmelser och förfaranden för hantering av barlastvatten, inklusive sina lagar, bestämmelser och riktlinjer för genomförande av konventionen, b) tillgång till och lokalisering av mottagningsanordningar för miljömässigt säkert omhändertagande av barlastvatten och sediment, och c) bestämmelser med krav på information från ett fartyg som inte är i stånd att uppfylla konventionens bestämmelser av de skäl som anges i konventionens bilaga. Enligt artikel 14.2 ska IMO underrätta parterna om mottagande av meddelanden enligt denna artikel och delge alla parter information som den mottagit enligt artikel 14.1 b och 14.1 c.
I Finland är det i regel Trafiksäkerhetsverket som ansvarar för skickande av information via IMO till de andra parterna genom IMO:s GISIS-databas (Global Integrated Shipping Information System). En ny 14 § föreslås i 8 kap. i miljöskyddslagen för sjöfarten, i vilken ska ingå bestämmelser om sändande av information och varningar i enlighet med barlastvattenkonventionen.
Artikel 15.Tvistlösning. Enligt artikeln ska parterna lösa uppkommande tvister dem emellan om tolkningen eller tillämpningen av konventionen genom förhandling, undersökning, medling, förlikning, skiljedom, rättsligt biläggande, hänvändelse till regionala organisationer eller arrangemang eller med andra fredliga medel enligt deras eget val.
Artikel 16.Förhållande till internationell rätt och andra avtal. Enligt artikeln ska ingenting i konventionen inverka på en stats rättigheter och skyldigheter enligt internationell sedvanerätt så som den kommer till uttryck i FN:s havsrättskonvention (FördrS 49 och 50/1996).
Artikel 17. Undertecknande, ratifikation, godtagande, godkännande och anslutning. Artikeln innehåller sedvanliga bestämmelser om undertecknande av konventionen och anslutning till den. Finland undertecknade konventionen med förbehåll för godkännande den 27 maj 2005.
Artikel 18.Ikraftträdande. Enligt artikel 18.1 träder konventionen i kraft tolv månader efter den dag då minst 30 stater, vilkas handelsflottor sammanlagt motsvarar minst 35 procent av världshandelsflottans bruttodräktighet, antingen har undertecknat den utan förbehåll för ratifikation, godtagande eller godkännande eller har deponerat vederbörliga instrument avseende ratifikation, godtagande, godkännande eller anslutning i enlighet med artikel 17. I artikel 18.2–18.4 ingår bestämmelser om när ratificering, godtagande, godkännande eller anslutning börjar gälla för de stater som deponerar sitt ratificerings-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument i ett senare skede.
Vid utgången av september 2015 hade konventionen ratificerats av 44 stater, vilka representerar ca 32,86 procent av världshandelsflottans tonnage. Förutsättningarna för konventionens ikraftträdande har således inte tills vidare uppfyllts.
Artikel 19.Ändringar. Artikeln innehåller bestämmelser om ändringar i konventionen. Konventionen kan ändras antingen efter behandling inom IMO eller av en konferens. I artikel 19.2 och 19.3 ingår bestämmelser om ändringsförfarandet och om ikraftträdandet av ändringarna. Enligt artikel 19.4 ska en part som inte har godtagit en ändring i bilagan betraktas som icke-part endast med avseende på tillämpningen av ändringen i fråga. Artikel 19.5 och 19.6 innehåller bestämmelser om förfarandet. Enligt artikeln kan en part genom iakttagande av i artikeln avsett förfarande stanna utanför ändringar i konventionen eller dess bilagor.
Artikel 20. Frånträde. Enligt artikel 20.1 kan en part frånträda konventionen när som helst efter att två år har löpt från den dag då konventionen trädde i kraft för parten i fråga. Enligt artikel 20.2 sker frånträdandet genom att skriftligen meddela därom till IMO:s generalsekreterare och det ska träda i kraft ett år efter mottagandet av meddelandet eller vid en annan senare tidpunkt som eventuellt anges i meddelandet.
Artikel 21. Depositarie. Enligt artikel 21.1 ska konventionen deponeras hos generalsekreteraren, som ska överlämna bestyrkta kopior av den till alla stater som har undertecknat konventionen eller anslutit sig till den. I artikel 21.2 uppräknas generalsekreterarens övriga uppgifter som depositarie.
Artikel 22. Språk. Enligt artikeln ska konventionen upprättas i ett enda original på arabiska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska språken, vilka alla texter är lika giltiga.
BILAGA: REGLER FÖR KONTROLL OCH HANTERING AV FARTYGS BAR-LASTVATTEN OCH SEDIMENT
AVSNITT A - ALLMÄNNA BESTÄM-MELSER
Regel A-1. Definitioner. Regeln innehåller definitioner som är viktiga med tanke på bilagan. Regeln innehåller definition av årsdag, barlastvattenkapacitet, redare, byggt, väsentlig förändring, från närmaste land samt aktiv substans.
Regel A-2. Allmän tillämplighet. Enligt regeln får utsläpp av barlastvatten endast göras med barlastvattenhantering enligt bestämmelserna i bilagan, om inte annat föreskrivs.
Regel A-3. Undantag. Bilagans regler tillämpas inte på intag eller utsläpp av barlastvatten eller sediment som är nödvändiga för att trygga ett fartygs säkerhet eller för att rädda människoliv till sjöss. Reglerna tillämpas inte heller på intag eller utsläpp av barlastvatten som beror på skada på ett fartyg eller dess utrustning, under förutsättning att alla skäliga försiktighetsåtgärder har vidtagits för att förhindra eller minimera utsläppet, såvida inte ägaren, redaren eller den ansvarige befattningshavaren avsiktligen har vållat skadan eller har agerat vårdslöst i vetskap om att en olycka sannolikt följer. Reglerna tillämpas inte heller när avsikten är att undvika eller begränsa förorening från fartyget, när det är fråga om intag och efterföljande utsläpp på det fria havet av samma barlastvatten och sediment. Vidare tillämpas reglerna inte när barlastvatten och sediment släpps ut från ett fartyg på samma plats varifrån allt barlastvattnet och sedimentet härrör, om ingen blandning med obehandlat barlastvatten eller sediment från andra områden har förekommit.
Bestämmelser om undantag gällande förbudet mot utsläpp av obehandlat barlastvatten och sediment föreslås i 8 kap. 7 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Frågan behandlas närmare i detaljmotiveringen till paragrafen i fråga.
Regel A-4. Dispens. En eller flera parter får i vatten under sin jurisdiktion bevilja dispens från kravet att tillämpa regel B-3 eller C-1 utöver sådana undantag som nämns på annan plats i konventionen men endast om dispensen 1) beviljas fartyg på en eller flera resor mellan angivna hamnar eller platser eller fartyg som uteslutande trafikerar särskilt angivna hamnar eller platser, 2) gäller för en tid om högst fem år med mellanliggande besiktning, 3) beviljas fartyg som inte blandar barlastvatten och sediment annat än mellan hamnar eller platser som avses i punkt 1 ovan, och 4) beviljas med stöd av IMO:s riktlinjer för riskbedömning (Guidelines for Risk Assessment Under Regulation A-4 of the BWM Convention (G7), resolution MEPC.162(56)). Enligt punkt 2 ska dispens inte gälla förrän IMO har fått del av aktuell information och meddelat parterna. Enligt punkt 3 får dispens som beviljas med stöd av regeln inte störa eller skada angränsande staters eller andra staters miljö, människors hälsa, egendom eller resurser. En stat som parten anser kan komma att bli tillfogad skada av dispensen ska konsulteras för att lösa eventuella identifierade problem. I punkt 4 konstateras att dispensen ska införas i barlastvattendagboken.
HELCOM har sammanställt en förteckning över sådana arter som förekommer i Östersjön, vilka sannolikt utgör en fara för havsmiljön, människors hälsa eller ekonomin. Förteckningen innehåller för närvarande 41 olika arter. Kriterierna som använts vid sammanställningen av förteckningen har beretts i samarbete mellan medlemsländerna i HELCOM och OSPAR. Kriterierna grundar sig på IMO:s riktlinjer för riskbedömning (G7) som nämns ovan.
Det föreslås att bestämmelser om dispens ska ingå i 8 kap. 14 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Frågan behandlas närmare i detaljmotiveringen till denna paragraf.
Regel A-5. Motsvarande tillämpning. Regeln ger administrationen rätt att med beaktande av IMO:s riktlinjer (Guidelines for Ballast Water Management Equivalent Compliance, G3, resolution MEPC 123(53)) bestämma motsvarande tillämpning av bestämmelserna i bilagan för fartyg som uteslutande används för nöje eller tävling och för farkoster som i första hand används för räddningstjänst och som har en längd överallt under 50 meter och en största barlastvattenkapacitet på 8 kubikmeter.
Det föreslås att bestämmelser om detta ska ingå i 8 kap. 4 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Frågan behandlas närmare i detaljmotiveringen till denna paragraf.
AVSNITT B - KRAV OM HANTERING OCH KONTROLL FÖR FARTYG
Regel B-1.Barlastvattenhanteringsplan. Enligt regeln ska varje fartyg ombord förvara och tillämpa en plan för hantering av barlastvatten. Planen ska godkännas av administrationen med beaktande av IMO:s riktlinjer (Guidelines for Ballast Water Management and the Development of Ballast Water Management Plans, G4, resolution MEPC.127(53)). Barlastvattenhanteringsplanen är fartygsspecifik och där ska bl.a. ingå en detaljerad beskrivning av åtgärder genom vilka kraven i konventionen kan genomföras.
Det föreslås att bestämmelser om barlastvattenhanteringsplaner ska ingå i 8 kap. 11 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Frågan behandlas närmare i detaljmotiveringen till denna paragraf.
Regel B-2. Barlastvattendagbok. Enligt punkt 1 ska varje fartyg ombord ha en barlastvattendagbok. Den får vara i form av upptagning på elektronisk väg eller ingå i en annan dagbok eller ett annat system, som minst ska innehålla de uppgifter som anges i bihang II. Punkt 2–6 innehåller uppgifter om förvaring av dagboken, anteckningar, språk, undertecknanden och inspektioner.
Det föreslås att bestämmelser om barlastvattendagboken ska ingå i 8 kap. 12 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Frågan behandlas närmare i detaljmotiveringen till denna paragraf.
Regel B-3.Barlastvattenhantering för fartyg. Regeln innehåller tidpunkter för ikraftträdande av kravet för hantering av barlastvatten, vilka är beroende av fartygets byggnadsår och barlastvattenkapacitet. IMO:s 28:e generalförsamling som ordnades i december 2013 antog resolution A.1088(28), vilken har karaktären av en rekommendation, genom vilken tidtabellen för tillämpningen av konventionen uppskjuts med högst fem år jämfört med den tidtabell för tillämpningen som fastställs i regel B-3 i konventionen. De krav angående installation som finns i punkten 1-5 i regel B-3, som beskrivs nedan, motsvarar inte längre det som gäller i praktiken.
Tillämpningen av tidtabellen enligt IMO:s resolution begränsar sig till fartyg som byggts före konventionen träder i kraft internationellt, dvs. till s.k. befintliga fartyg. Enligt resolutionen kommer installationen av anläggningar för hantering av barlastvatten att utföras för olika fartyg vid olika tidpunkt, eftersom installationen är bunden till förnyandet av fartygets oljecertifikat (IOPP-certifikat) enligt MARPOL-konventionens bilaga I, som sker vid förnyad besiktning. I tidtabellen för tillämpningen har således införts en fartygsspecifik differentiering så att den blir tillämplig för olika fartyg i regel under perioden 2016–2020 och i vissa fall först 2021. För fartyg under finsk flagg i internationell fart tillämpas kravet enligt följande: om giltighetstidens sista dag för fartygets IOPP-certifikat har infallit år 2014, ska anläggningen för hantering av barlastvatten installeras senast 2019. Om giltighetstidens sista dag för fartygets IOPP-certifikat infaller 2015, ska anläggningen för hantering av barlastvatten installeras senast 2020. Om giltighetstidens sista dag för fartygets IOPP-certifikat infaller 2016, ska anläggningen för hantering av barlastvatten installeras senast 2016, eller från fall till fall först 2021. Om giltighetstidens sista dag för fartygets IOPP-certifikat infaller 2017 och 2018, ska anläggningen för hantering av barlastvatten installeras senast 2017 eller 2018. I praktiken styr detta rederier att i fartyg installera anläggningar för hantering av barlastvatten i samband med dockning för förnyad besiktning efter att konventionen har trätt i kraft internationellt.
Avsikten är att ändra regel B-3 så att den motsvarar resolutionen genast efter det att konventionen har trätt i kraft internationellt.
Nedan beskrivs den ursprungliga texten i konventionens regel B-3. Enligt punkt 1.1 ska fartyg med en barlastvattenkapacitet på 1 500–5 000 kubikmeter, byggda före 2009, utföra barlastvattenhantering som minst uppfyller normerna i regel D-1 (skifte av barlastvatten) eller D-2 (hantering av barlastvatten) fram till 2014, efter vilket datum fartyget minst ska uppfylla normerna i regel D-2. Enligt punkt 1.2 ska fartyg byggda före 2009 med en barlastvattenkapacitet på mindre än 1 500 kubikmeter eller mer än 5 000 kubikmeter utföra barlastvattenhantering som minst uppfyller normerna i regel D-1 eller D-2 fram till 2016, efter vilket datum fartyget minst ska uppfylla normerna i regel D-2.
Enligt punkt 3 ska fartyg byggda 2009 och senare med en barlastvattenkapacitet under 5 000 kubikmeter utföra barlastvattenhantering som minst uppfyller normerna i regel D-2.
Enligt punkt 4 ska fartyg byggda mellan 2009 och utgången av 2011 med en barlastvattenkapacitet på minst 5 000 kubikmeter utföra barlastvattenhantering enligt punkt 1.2.
Enligt punkt 5 ska fartyg byggda 2012 och senare med en barlastvattenkapacitet på minst 5 000 kubikmeter utföra barlastvattenhantering som minst uppfyller normerna i regel D-2.
Enligt punkt 6 gäller kraven i regeln inte fartyg som släpper ut barlastvatten i en mottagningsanordning som är konstruerad med beaktande av IMO:s riktlinjer för sådana anordningar (Guidelines for Ballast Water Reception Facilities, G5, resolution MEPC.153(55)).
Enligt punkt 7 kan även andra metoder för hantering av barlastvatten godkännas som alternativ. Det krävs att dessa metoder säkerställer minst samma skyddsnivå för miljö, hälsa, egendom och resurser och att principgodkännande har erhållits av IMO:s MEPC-kommitté.
Bestämmelser om hantering av fartygs barlastvatten föreslås ingå i 8 kap. 8 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Dessutom föreslås det att närmare bestämmelser om frågan vid behov kan meddelas genom förordning av statsrådet.
Regel B-4. Skifte av barlastvatten. Enligt punkt 1.1 ska fartyg som utför skifte av barlastvatten för att uppfylla normerna i regel D-1, när så är möjligt utföra skiftet minst 200 nautiska mil från närmaste land och i vatten av minst 200 meters djup med beaktande av IMO:s riktlinjer (Guidelines for Ballast Water Exchange, G6, resolution MEPC 124(53)). När fartyget inte kan utföra skiftet enligt detta, ska den enligt punkt 1.2 utföra det så långt från närmaste land som möjligt och under alla omständigheter minst 50 nautiska mil från närmaste land och i vatten av minst 200 meters djup.
Enligt punkt 2 får i havsområden där avståndet till närmaste land eller djupet inte motsvarar kraven i punkt 1, hamnstaten anvisa områden, i samråd med angränsande eller andra stater, där så är lämpligt, där fartyget kan utföra barlastvattenskifte med beaktande av IMO:s riktlinjer (ovan nämnda G6).
Enligt punkt 3 får ett fartyg inte tvingas att avvika från sin avsedda rutt eller försena sin resa för att uppfylla ett krav som anges i punkt 1. Enligt punkt 4 får ett fartyg som utför barlastvattenskifte inte tvingas att uppfylla en bestämmelse i punkt 1 eller 2 om befälhavaren på skäliga grunder avgör att skiftet skulle kunna äventyra fartygets, dess besättnings eller dess passagerares säkerhet eller stabilitet på grund av ogynnsamt väder, fartygets konstruktion eller skrovspänning, haveri av dess utrustning eller någon annan exceptionell omständighet. I punkt 5 konstateras att när ett fartyg ska utföra skifte av barlastvatten och inte gör det i enlighet med regel B-4, ska skälen antecknas i barlastvattendagboken.
Syftet med regleringen är att minska spridningen av arter till nya områden, eftersom organismer som hamnat i barlastvatten på kustområdet har sämre möjligheter att klara sig på öppet hav och tvärtom. Skifte av barlastvatten är dock inte en tillräckligt effektiv metod biologiskt, och i praktiken uppfylls inte kravet på avstånd vid skifte av barlastvatten annat än i vid övergång av världshaven. I många havsområden, såsom Östersjön, Nordsjön och Medelhavet finns det knappt om områden för skifte av barlastvatten som uppfyller kriterierna, eller så saknas de helt. I Östersjön, där inte ens kravet på 50 nautiska mil och 200 meter uppfylls någonstans, har det i HELCOM beslutats att inte utse särskilda områden för skifte av barlastvatten för den interna trafiken i Östersjön. Skiftesoperationer kan dessutom orsaka riskfaktorer för fartygssäkerheten (stabilitet, skrovets hållfasthet), varvid skifte inte är möjligt att utföra. Om det utifrån en riskbedömning konstateras att fartyg som trafikerar en viss rutt inte ökar risken för spridning av arter, kan de beviljas dispens från kraven på hantering och skifte av barlastvatten i enlighet med regel A-4.
IMO:s MEPC-kommittés 68:e möte i maj 2015 biträdde en tolkning enligt vilken resolution A.1088(28) ska tillämpas på installationen av anläggningar för hantering av barlastvatten i enlighet med tidtabellen för den förnyade besiktningen av fartyg också på sådana områden, där skifte av barlastvatten inte är möjligt. Denna tolkning är viktig i synnerhet för fartygstrafiken på Östersjön, eftersom skifte av barlastvatten på Östersjön inte är möjligt.
Bestämmelser om skifte av barlastvatten föreslås ingå i 8 kap. 8 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Dessutom föreslås det att det om frågan vid behov kan meddelas närmare bestämmelser genom förordning av statsrådet.
Regel B-5. Sedimenthantering för fartyg. Enligt punkt 1 ska fartyg avlägsna och bortföra sediment från utrymmen som är avsedda för barlastvatten enligt bestämmelserna i fartygets barlastvattenhanteringsplan. Enligt punkt 2 bör fartyg som avses i regel B-3.3–B-3.5, utan att äventyra säkerheten eller drifteffektiviteten, konstrueras och byggas i syfte att begränsa intag och oönskade ansamlingar av sediment, underlätta avlägsnande av sediment och tillförsäkra säkert tillträde för att möjliggöra avlägsnande av sediment och provtagning, med beaktande av IMO:s riktlinjer (Guidelines on Design and Construction to Facilitate Sediment Control on Ships, G12, resolution MEPC.150(55)). Fartyg som avses i regel B-3.1 bör så långt som möjligt följa bestämmelserna i denna punkt.
I de riktlinjer som ingår i MEPC-kommitténs resolution om barlastvattenplanen (G4) rekommenderas att fartyg avlägsnar sedimenten i sina barlastvattentankar i första hand i en mottagningsanordning medan de är i en hamn, reparationshamn eller torrdocka. Om fartyget dock släpper ut sediment från sina barlastvattentankar i havet, ska det göras minst 200 nautiska mil från närmaste land och på en plats med minst 200 meters djup.
Regel B-6. Befälets och besättningens skyldigheter. Enligt regeln ska befäl och besättning sätta sig in i sina skyldigheter i fråga om hantering av barlastvatten med avseende på det fartyg där de tjänstgör och ska i enlighet med sina uppgifter vara insatta i fartygets barlastvattenhanteringsplan.
Bestämmelser om fartygs besättning och fartygspersonalens behörighet ingår i lagen om fartygspersonal och säkerhetsorganisation för fartyg (1687/2009) och i statsrådets förordning om fartygs bemanning och fartygspersonalens behörighet (1797/2009). Bestämmelserna i lagen och förordningen omfattar befälets och besättningens skyldighet att känna till det centrala innehållet i internationella överenskommelser som är bindande för Finland och de skyldigheter som följer av dem. Därför behövs ingen särskild bestämmelse i miljöskyddslagen för sjöfarten på grund av denna regel.
AVSNITT C - SÄRSKILDA KRAV INOM VISSA OMRÅDEN
Regel C-1. Tilläggsåtgärder. Enligt punkt 1 får en part som enskilt eller tillsammans med andra parter bestämmer att tilläggsåtgärder utöver de som avses i avsnitt B är nödvändiga för att förhindra, minska eller eliminera överföring av skadliga vattenlevande organismer och patogener via fartygs barlastvatten och sediment, under respekterande av folkrätten kräva att fartyg uppfyller angivna normer eller krav.
Enligt punkt 2 bör, innan normer eller bestämmelser enligt punkt 1 införs, parten eller parterna samråda med angränsande eller andra stater som kan påverkas av dessa normer eller bestämmelser.
Enligt punkt 3 ska den part eller de parter som avser vidta tilläggsåtgärder i enlighet med punkt 1 göra följande: 1) beakta IMO:s riktlinjer (Guidelines for Additional Measures Regarding Ballast Water Management Including Emergency Situations, G13, resolution MEPC.161(56)), 2) minst sex månader före den avsedda dagen för åtgärdernas införande till IMO meddela sin avsikt att vidta tilläggsåtgärder, utom i nödfall eller vid epidemier. Meddelandet ska innehålla den exakta positionen där tilläggsåtgärderna gäller, behovet av och motiven för tilläggsåtgärderna, nyttan med dem, en beskrivning av dem, samt eventuella arrangemang för att underlätta fartygs efterlevnad av tilläggsåtgärderna, 3) vid behov inhämta IMO:s godkännande i den mån det krävs av den internationella sedvanerätten som den gestaltas i FN:s havsrättskonvention (FördrS 49 och 50/1996).
Enligt punkt 4 ska, när en eller flera parter inför tilläggsåtgärder, de bemöda sig om att erbjuda alla lämpliga tjänster för att så långt som möjligt underlätta fartygens börda. Dess tjänster kan bl.a. innefatta meddelanden till sjöfarande i det berörda området om tillgängliga och alternativa leder och hamnar.
Enligt punkt 5 får tilläggsåtgärder som införs av en eller flera parter inte äventyra fartygs säkerhet och trygghet och inte under några omständigheter strida mot andra konventioner som fartyget är skyldigt att följa.
Enligt punkt 6 får en eller flera parter som inför tilläggsåtgärder upphäva dem för en viss tid eller under särskilda omständigheter som de bedömer lämpligt.
Regel C-2. Varning om barlastvattenintag i vissa områden och därtill relaterade åtgärder av flaggstaterna. Enligt punkt 1 ska en part bemöda sig om att meddela sjöfarande om områden under sin jurisdiktion i vilka fartyg inte bör ta in barlastvatten på grund av kända förhållanden. Parten ska i meddelandet ange de exakta positionerna för området eller områdena och, då så är möjligt, positionerna för alternativa områden för intag av barlastvatten. Punkt 1 innehåller exempel på sådana områden som varningar kunde utfärdas för, såsom t.ex. områden som är kända för att där kan förekomma utbrott, härjningar eller populationer av skadliga vattenlevande organismer.
Enligt punkt 2 ska parterna utöver att meddela sjöfarande om områden i enlighet med bestämmelserna i punkt 1, meddela IMO och de kuststater som kan förmodas bli påverkade om områden som avses i punkt 1 och om den tid varningarna kan förmodas gälla. Parten ska i meddelandet ange de exakta positionerna för området eller områdena och, då så är möjligt, positionerna för alternativa områden för intag av barlastvatten. I meddelandena ska ingå råd till fartyg som behöver ta in barlastvatten i området och en beskrivning av arrangemangen för alternativa intag. Parten ska även meddela sjöfarande, IMO och de kuststater som kan förmodas bli påverkade när en given varning upphör att gälla.
Det föreslås att bestämmelser om detta ska ingå i 8 kap. 6 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Frågan behandlas närmare i detaljmotiveringen till denna paragraf.
Regel C-3. Förmedling av information. Enligt regeln ska IMO med lämpliga medel tillkännage upplysningar som den mottagit enligt reglerna C-1 och C-2.
AVSNITT D – NORMER FÖR HANTERING AV BARLASTVATTEN
Regel D-1. Normer för skifte av barlastvatten. Då fartyg skiftar barlastvatten, ska de i enlighet med denna regel göra det med en effektivitet av minst 95 procent av volymen barlastvatten. För fartyg som skiftar barlastvatten med genomflödesmetoden ska enligt punkt 2 normerna i punkt 1 anses ha uppfyllts när genompumpning av tre gånger volymen i varje barlastvattentank har genomförts. Genompumpning av mindre än tre gånger volymen kan godtas om fartyget kan visa att skifte av minst 95 procent av volymen har skett.
Bestämmelser om skifte av barlastvatten föreslås ingå i 8 kap. 8 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Dessutom föreslås det att det om frågan vid behov kan meddelas närmare bestämmelser genom förordning av statsrådet.
Regel D-2. Normer för kvaliteten på barlastvatten. I punkt 1 fastställs det antal livsdugliga organismer i olika storleksklasser som får finnas kvar i barlastvatten som fartyg släpper ut efter hantering. I punkt 2 fastställs den mängd sådana indikatororganismer som utgör norm för människors hälsa som får förekomma i hanterat barlastvatten.
Bestämmelser om hantering av barlastvatten föreslås ingå i 8 kap. 8 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Dessutom föreslås det att det om frågan vid behov kan meddelas närmare bestämmelser genom förordning av statsrådet.
Regel D-3. Bestämmelser om godkännande av system för hantering av barlastvatten. Enligt punkt 1 ska administrationen, om inget annat anges i punkt 2, godkänna system för hantering av barlastvatten för att följa konventionen med beaktande av de riktlinjer som tagits fram av IMO (Guidelines for Approval of Ballast Water Management Systems, G8, resolution MEPC.174(58)). Enligt punkt 2 ska system för hantering av barlastvatten där aktiva substanser eller beredningar som innehåller en eller flera aktiva substanser används för att uppfylla konventionen godkännas av IMO på grundval av ett förfarande som tagits fram av organisationen. IMO har utfärdat riktlinjer i frågan (Procedure for Approval of Ballast Water Management Systems that Make Use of Active Substances, G9, resolution MEPC.169(57)). System för hantering av barlastvatten som används för att följa konventionen måste enligt punkt 3 vara säkra med avseende på fartyget, dess utrustning och dess besättning.
Arbetet för att utveckla metoder för uppfyllande av de tekniska kraven i barlastvattenkonventionen pågår fortfarande. Lovande metoder för hantering av barlastvatten är t.ex. elektrokemiska metoder som baserar sig på fria radikaler, UV-strålning, ozonering, filtrering och kavitation. Riktlinjerna G8 och G9 från IMO syftar till att säkerställa att hanteringssystemen uppfyller kraven i konventionen gällande eliminering av organismer och att hanteringen inte orsakar skador på fartyg, besättning eller miljö. Flaggstaten beviljar typgodkännande för hanteringssystemen för barlastvatten i enlighet med riktlinjerna från G8. Först härefter får hanteringssystemet användas på fartyg internationellt. Hanteringssystem där ett eller flera verksamma ämnen eller preparat utnyttjas måste i enlighet med riktlinjerna i G9 dessutom godkännas av IMO:s MEPC-kommitté innan flaggstaten kan bevilja typgodkännande.
Flera olika metoder för hantering av barlastvatten håller på att utvecklas. I september 2015 hade redan 55 metoder fått ett typgodkännande enligt IMO:s riktlinjer. Av de metoder som använder aktiva substanser, hade 31 fått ett slutligt godkännande enligt IMO:s krav och 45 hade fått preliminärt godkännande. Nya hanteringsmetoder för olika fartygstyper utvecklas och godkänns hela tiden. IMO:s MEPC-kommitté har därför bedömt att det på marknaden kommer att finnas tillräckligt med metoder som passar olika fartygstyper för att hantering av barlastvatten kan krävas när konventionen träder i kraft.
En revision av riktlinjerna för typgodkännande är för närvarande anhängig i IMO:s MEPC-kommitté. Man granskar särskilt anläggningarnas lämplighet för olika förhållanden. Man förbereder också reglering för bemötandet av sådana redare som redan installerat ”första generationens” anläggningar som godkänts enligt nuvarande riktlinjer. Finland stöder förslag enligt vilka sådana redare som installerat första generationens anläggningar inte ska straffas om de har agerat i god tro och anläggningarna har använts och underhållits i enlighet med givna instruktioner. Finland stöder förslag enligt vilka man strävar efter att lösa frågan på ett pragmatiskt sätt. Särskild hänsyn bör tas till frågor som gäller hamnstatskontrollen av anläggningar som redan fått typgodkännande.
Punkt 2 hör till Europeiska unionens behörighet, eftersom det i fråga om sådana system för hantering av barlastvatten där biocider används finns gällande bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 av den 22 maj 2012 om tillhandahållande på marknaden och användning av biocidprodukter.
Det föreslås att en ny 9 § om denna sak fogas till 8 kap. i miljöskyddslagen för sjöfarten.
Regel D-4. Prototyper för teknologier för behandling av barlastvatten. Enligt punkt 1 ska, för ett fartyg som, före den dag då normerna i regel D-2 annars skulle ha börjat gälla för fartyget, deltar i ett program godkänt av administrationen för att testa och bedöma lovande teknologier för behandling av barlastvatten, normerna i regel D-2 inte tillämpas förrän efter fem år räknat från den dag då fartyget annars skulle ha varit skyldigt att uppfylla normerna i fråga. Enligt punkt 2 ska, för ett fartyg som, efter den dag då normerna i regel D-2 har börjat gälla för det, deltar i ett program godkänt av administrationen som tar hänsyn till IMO:s riktlinjer (Guidelines for Approval and Oversight of Prototype Ballast Water Treatment Technology Programmes, G10, resolution MEPC.140(54)) för test och bedömning av lovande teknologier för behandling av barlastvatten som skulle kunna resultera i en teknologi för behandling som uppnår en högre norm än den som avses i regel D-2, normerna i regel D-2 upphöra att gälla för fartyget fem år räknat från dagen för installationen av teknologin i fråga. I punkt 3 och 4 ges närmare instruktioner om prototyper av teknologier.
Det föreslås att en ny 10 § om denna sak fogas till 8 kap. i miljöskyddslagen för sjöfarten.
Regel D-5. Organisationens prövning av normerna. Regeln ger IMO:s MEPC-kommitté i uppdrag att bedöma tillgången till hanteringsmetoder för barlastvatten i enlighet med regel D-2 för fartyg byggda år 2009 innan regeln träder i kraft.
Tillgången till hanteringsmetoder för barlastvatten i enlighet med regel D-2 för fartyg byggda år 2009 bedömdes vid MEPC-kommitténs 56:e möte. Vid mötet konstaterades att det inte fanns tillräckligt med metoder för dessa fartyg, varför IMO:s 25:e generalförsamling godkände resolutionen A.1005(25), vilken rekommenderar att regel B-3.3 inte ska tillämpas på fartyg som byggts före 2009 före den 31 december 2011. Vid MEPC-kommitténs 58:e möte bedömdes tillgången till hanteringsmetoder för fartyg byggda år 2010 och utifrån bedömningen konstaterades det att tillgången är tillräcklig, varför inget nytt uppskov rekommenderades. Bedömningen för nyare fartyg utförs i kommande MEPC-kommittémöten när tidpunkten för konventionens ikraftträdande närmar sig.
AVSNITT E - BESTÄMMELSER OM BESIKTNING OCH CERTIFIERING VID HANTERING AV BARLASTVATTEN
Regel E-1. Besiktning. Enligt punkt 1 ska fartyg med en bruttodräktighet av minst 400 för vilka konventionen gäller, utom flytande plattformar, flytande lagringsenheter (FSU) och flytande enheter för produktion, lagring och avlastning (FPSO), genomgå följande besiktningar: en första besiktning, en förnyad besiktning, en mellanliggande besiktning, en årlig besiktning samt en extra besiktning, som kan vara antingen full eller partiell beroende på omständigheterna. I punkt 1 fastställs också närmare i vilka situationer och hur ofta besiktningar ska utföras. Enligt punkt 2 ska administrationen fastställa lämpliga åtgärder för fartyg som inte berörs av bestämmelserna i punkt 1 för att tillse att de tillämpliga bestämmelserna i konventionen är uppfyllda. Enligt punkt 3 ska besiktning av fartyg utföras av administrationens befattningshavare, men administrationen kan också överlåta besiktningen till inspektörer som utsetts för ändamålet eller till organisationer som den har erkänt.
I punkt 4 och 5 ingår närmare bestämmelser om administrationens skyldigheter när de utser inspektörer och godkänner organisationer.
Enligt punkt 6 ska administrationen, inspektören eller den godkända organisationen omedelbart se till att alla nödvändiga åtgärder vidtas för att fartyget ska uppfylla kraven om det konstateras att ett fartygs hantering av barlastvatten inte motsvarar uppgifterna i ett certifikat enligt regel E-2 eller E-3 eller är sådan att fartyget inte är lämpligt att fortsätta till sjöss utan att utgöra en risk för miljön, människors hälsa, egendom eller resurser. I de ovan nämnda situationerna får inspektören eller den godkända organisationen inte utfärda ett certifikat och ett befintligt certifikat ska vid behov dras in tills bristerna har korrigerats. Om fartyget befinner sig i en annan parts hamn, ska de behöriga myndigheterna i hamnstaten omedelbart underrättas. När en befattningshavare från administrationen, en utsedd inspektör eller en erkänd organisation har underrättat de behöriga myndigheterna i hamnstaten, ska denna stats regering ge befattningshavaren respektive inspektören eller organisationen all hjälp som behövs för att de ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt denna regel, inklusive att vidta sådana åtgärder som avses i artikel 9.
När en olyckshändelse inträffar för ett fartyg eller en brist upptäcks som väsentligen påverkar fartygets förmåga att utföra hantering av barlastvatten i enlighet med konventionen, ska enligt punkt 7 ägaren, operatören eller annan person som är ansvarig för fartyget så snart som möjligt rapportera till administrationen respektive den organisation eller inspektör som ansvarar för att utfärda certifikatet i fråga, som ska tillse att en utredning verkställs för att bestämma om en besiktning enligt punkt 1 är nödvändig. Om fartyget befinner sig i en annan parts hamn, ska ägaren, operatören eller annan person som är ansvarig för fartyget också omedelbart avge rapport till de behöriga myndigheterna i hamnstaten, och inspektören eller organisationen ska se till att en sådan rapport har avgivits.
Enligt punkt 8 ska i vart fall den berörda administrationen fullt garantera besiktningens fullständighet och effektivitet och åta sig att se till att nödvändiga åtgärder vidtas för att uppfylla denna skyldighet.
Enligt punkt 9 ska fartyget och dess utrustning, system och processer underhållas för att uppfylla konventionens bestämmelser för att säkerställa att fartyget är i sådan kondition att det i alla hänseenden är lämpat att gå ut till sjöss utan att utgöra ett hot mot miljö, människors hälsa, egendom eller resurser.
När en besiktning av fartyget enligt punkt 1 har verkställts, får enligt punkt 10 ingen ändring göras av strukturer, utrustning, anordningar, arrangemang eller material som är en del av den barlastvattenhanteringsplan som erfordras enligt regel B-1 och som ingår i besiktningen utan administrationens godkännande med undantag för direkt utbyte av utrustningen eller anordningarna.
Regel E-2. Utfärdande eller påtecknande av certifikat. Enligt punkt 1 ska administrationen se till att det för ett fartyg på vilket regel E-1 är tillämplig utfärdas ett certifikat efter företagen godkänd besiktning enligt regel E-1. Ett certifikat som utfärdats av en parts myndighet ska godtas av varje annan part och anses ha samma giltighet som ett certifikat utfärdat av den själv för alla syften som konventionen gäller. Enligt punkt 2 ska certifikat utfärdas eller påtecknas av administrationen eller av en person eller ett organ som vederbörligen har auktoriserats av administrationen. I samtliga fall har administrationen det fulla ansvaret för certifikatet.
Regel E-3. Utfärdande och påtecknande av certifikat av annan part. Enligt punkt 1 får en annan part på begäran av administrationen låta ett fartyg besiktigas och, om den andra parten har förvissat sig om att bestämmelserna i konventionen är uppfyllda, utfärda eller tillåta att ett certifikat utfärdas för fartyget samt, i förekommande fall, påteckna respektive bemyndiga påtecknande av certifikatet ombord på fartyget. Enligt punkt 2 ska en kopia av certifikatet och besiktningsrapporten så snart som möjligt överlämnas till den begärande administrationen. Enligt punkt 3 ska ett certifikat som utfärdas på detta sätt förses med en anteckning om att det har utfärdats på begäran av administrationen. Det ska ha samma verkan och få samma erkännande som ett certifikat utfärdat av administrationen. Enligt punkt 4 får certifikat inte utfärdas till fartyg som har rätt att föra en stats flagg som inte är part i konventionen.
Regel E-4. Formulär för certifikat. Enligt regeln upprättas certifikatet på det officiella språket i den utfärdande parten i enlighet med modellen i bihang I. Om det använda språket inte är engelska, franska eller spanska, ska anteckningarna innehålla en översättning till något av dessa språk.
Regel E-5. Certifikats giltighet. Enligt punkt 1 ska certifikat gälla för det tidsintervall som anges av administrationen, dock högst fem år. I punkt 2–8 ingår närmare bestämmelser om certifikats giltighet i olika situationer. Enligt punkt 9 ska ett certifikat utfärdat med stöd av regel E-2 eller E-3 upphöra att gälla i följande fall: 1) när strukturer, utrustning, system, anordningar, arrangemang eller material som behövs för att till fullo följa konventionen har ändrats, ersatts eller väsentligen reparerats och certifikatet inte har påtecknats i enlighet med bilagan. 2) när fartyget har övergått till en annan stats flagg. Ett nytt certifikat ska endast utfärdas när den part som ska utfärda det har förvissat sig om att fartyget uppfyller kraven i regel E-1. Vid överlåtelse mellan parter ska, om framställning har gjorts om det inom tre månader efter överlåtelsen, den part vars flagg fartyget tidigare hade rätt att föra så snart som möjligt till administrationen överlämna kopior av de certifikat som fartyget hade före överlåtelsen och, om sådana finns, kopior av tillämpliga besiktningsrapporter. Vidare ska certifikatet upphöra att gälla i följande fall: 3) när tillämpliga besiktningar inte har verkställts inom de tidsperioder som anges i regel E-1.1, eller 4) när certifikatet inte har påtecknats i enlighet med regel E-1.1.
I den nationella lagstiftningen i Finland ingår bestämmelser om besiktningar av fartyg i fartygssäkerhetslagen. Dessutom har Trafiksäkerhetsverket med stöd av bemyndigandebestämmelserna i 43 § och 53 § i lagen meddelat närmare tekniska föreskrifter om besiktningar, vilka vid behov kan ändras på det sätt som barlastvattenkonventionen förutsätter. Det föreslås att bestämmelser om barlastvattencertifikat också ska ingå i 8 kap. 13 § i miljöskyddslagen för sjöfarten. Frågan behandlas närmare i detaljmotiveringen till denna paragraf. Dessutom föreslås att Trafiksäkerhetsverket ska bemyndigas att utfärda tekniska föreskrifter om formuläret för barlastvattencertifikatet.
BIHANGEN TILL BILAGAN
Bilagan innehåller två bihang. Bihang 1 innehåller en modell för det internationella certifikatet för hantering av barlastvatten och bihang 2 innehåller en modell för barlastvattendagboken.
2
Lagförslag
2.1
Lag om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i den internationella konventionen om kontroll och hantering av fartygs barlastvatten och sediment
1 §. Paragrafen innehåller en sedvanlig blankettlagsbestämmelse genom vilken de bestämmelser i konventionen som hör till området för lagstiftningen sätts i kraft. De bestämmelser som hör till området för lagstiftningen specificeras nedan i avsnittet om behovet av riksdagens samtycke.
2 §. Enligt paragrafen ska bestämmelser om sättande i kraft av konventionens övriga bestämmelser och om lagens ikraftträdande utfärdas genom förordning av statsrådet.
2.2
Miljöskyddslagen för sjöfarten
Genom de ändringar som föreslås i miljöskyddslagen för sjöfarten har man strävat efter att genomföra den lagstiftningsteknik som valdes i samband med stiftandet av miljöskyddslagen för sjöfarten och den lagens grundläggande struktur. De föreslagna ändringarna harmonierar således med målsättningen för den övergripande reformen av sjöfartens miljöskyddslagstiftning som trädde i kraft i början av 2010.
1 kap. Allmänna bestämmelser
2 §. Definitioner. I paragrafen föreslås ny punkt 4 a, där barlastvattenkonventionen ska definieras. Definitionen ska placeras i paragrafen på samma plats där andra för sjöfartens miljöskydd relevanta internationella överenskommelser och EU-rättsakter definieras.
I paragrafen föreslås en ny punkt 46 a, där barlastvatten ska definieras. Barlastvatten tas i fartygets barlastvattentankar för att kunna reglera fartygets jämvikt och framförande. Vidare föreslås det att till paragrafen fogas en ny punkt 46 b, där hantering av barlastvatten definieras och en ny punkt 46 c, där sediment definieras.
De föreslagna definitionerna i 1 kap. 2 § punkt 46 a−c grundar sig på definitionerna i artikel 1 i barlastvattenkonventionen. Det vore ändamålsenligt att placera dem på nämnda plats i paragrafen, eftersom påväxthindrande system i enlighet med internationella konventionen om kontroll av skadliga påväxthindrande system på fartyg (FördrS 92 och 93/2010), nedan AFS-konventionen, definieras i punkt 46 och eftersom de materiella bestämmelserna om AFS-konventionen finns i 8 kap. i miljöskyddslagen för sjöfarten, där det också föreslås att de nationella bestämmelserna som gäller barlastvattenkonventionen ska införas. På detta sätt skulle placeringen av definitionerna motsvara ordningen för de materiella bestämmelserna om konventionerna i 8 kap.
Det föreslås också en ny punkt 47 a enligt vilket ett erkänt klassificeringssällskap är ett klassificeringssällskap som avses i 2 § 42 punkten i fartygssäkerhetslagen. Enligt det sistnämnda lagrummet avses med ett erkänt klassificeringssällskap ett sådant klassificeringssällskap som godkänts enligt Europaparlamentets och rådets förordning ((EG) nr 391/2009, nedan klassificeringssällskapsförordningen) om gemensamma regler och standarder för organisationer som utför inspektioner och utövar tillsyn av fartyg och som Trafiksäkerhetsverket bemyndigat att utföra en besiktning. Trafiksäkerhetsverket får enligt förordningen bemyndiga ett erkänt klassificeringssällskap att utföra besiktningen helt eller delvis och bevilja certifikat på basis av besiktningen. Trafiksäkerhetsverket har för närvarande avtal med sju erkända klassificeringssällskap: Lloyd’s Register, American Bureau of Shipping, Bureau Veritas, DNV GL AS, Nippon Kaiji Kyokai, Rina Services och Russian Maritime Register of Shipping.
8 kap. Andra internationella förpliktelser som är bindande för Finland och som gäller förhindrande av miljöförstöring som orsakas av normal drift av fartyg
3 §.Sändande av information i enlighet med AFS-konventionen. Paragrafens rubrik föreslås bli ändrad så att det av rubriken tydligt framgår att paragrafen endast gäller sändande av information i enlighet med AFS-konventionen. Det föreslås att en bestämmelse om sändande av information i enlighet med barlastvattenkonventionen ska ingå i 8 kap. 15 §.
4 §.Tillämpning av barlastvattenkonventionen och bestämmelser om barlastvatten. I punkt 1 föreslås att barlastvattenkonventionen och bestämmelserna om barlastvatten i 8 kap. inte ska tillämpas på fritidsbåtar som har en längd överallt under 50 meter och en största barlastvattenkapacitet på åtta kubikmeter. I punkt 2 ingår en motsvarande begränsning av tillämpningsområdet i fråga om fartyg som i första hand används för sjöräddning. Punkterna grundar sig på regel A-5 i bilagan till barlastvattenkonventionen, enligt vilken parten själv ska bestämma hur bestämmelserna i konventionen tillämpas på fritidsbåtar och farkoster som används för sjöräddning. IMO:s relevanta riktlinjer ska beaktas när det föreskrivs om överensstämmelse med bestämmelserna i konventionen i fråga om ovan nämnda fartyg.
Enligt riktlinjerna för tillämpningen av barlastvattenkonventionen (Guidelines for Ballast Water Management Equivalent Compliance, G3, resolution MEPC 123(53)) borde också fritidsbåtar i mån av möjlighet iaktta barlastvattenkonventionen och riktlinjerna om dess tillämpning. Trafiksäkerhetsverket kan därför vid behov utfärda rekommendationer och instruktioner i enlighet med dessa riktlinjer genom vilka fritidsbåtar t.ex. instrueras att ta barlastvatten så långt från kusten och hamnområden som möjligt samt att undvika intag av barlastvatten på natten och i grunda vatten.
Enligt punkt 3 ska barlastvattenkonventionen och bestämmelserna om barlastvatten i 8 kap. inte tillämpas på gränsbevakningsväsendets fartyg. Avsikten är särskilt att utesluta fartyg som är minst 50 meter långa och som används i sjöräddningsverksamhet. Gränsbevakningsväsendet är den ledande sjöräddningsmyndigheten i Finland.
Enligt punkt 4 ska bestämmelserna om barlastvatten i 8 kap. inte tillämpas på fartyg som enbart framförs på finskt vattenområde och i Finlands ekonomiska zon. Genom bestämmelsen definieras tillämpningsområdet för bestämmelserna om fartygs barlastvatten i förhållande till lagens allmänna tillämpningsområde i 1 kap 3 § 1 mom. i miljöskyddslagen för sjöfarten, enligt vilken lagen tillämpas på alla fartyg som framförs på finskt vattenområde eller i Finlands ekonomiska zon. Enligt samma moment föreskrivs om undantag från tillämpning av lagen på insjöområdet och i inrikes fart nedan i samma lag. Avsikten är således att genom en bestämmelse som ska intas i 8 kap. 4 § punkt 4 i lagen avgränsa tillämpningsområdet för de nationella bestämmelserna om fartygs barlastvatten på ett sätt som avviker från lagens allmänna tillämpningsområde. Avgränsningen grundar sig på artikel 3.2 b i barlastvattenkonventionen.
5 §.Förbud mot utsläpp av obehandlat barlastvatten och sediment. Enligt paragrafen ska det vara förbjudet för fartyg som omfattas av tillämpningsområdet för barlastvattenkonventionen att släppa ut obehandlat barlastvatten och sediment i vattnet på finskt vattenområde och i Finlands ekonomiska zon och från finska fartyg också utanför Finlands territorialvatten och ekonomiska zon enligt vad som bestäms i barlastvattenkonventionen och föreskrivs i miljöskyddslagen för sjöfarten. Bestämmelser om tillämpningsområdet för barlastvattenkonventionen ingår i artikel 3, vars innehåll har analyserats mer detaljerat ovan. I detaljmotiveringen till 8 kap. 4 § har man analyserat tillämpningen av konventionen och den nationella lagstiftningen på fartyg som enbart trafikerar finskt vattenområde och Finlands ekonomiska zon.
6 §.Utsläpp av obehandlat barlastvatten och sediment i undantagssituationer. I paragrafen föreskrivs om de undantag från förbudet mot utsläpp av obehandlat barlastvatten och sediment som föreslås i 8 kap. 5 §. Paragrafen grundar sig på regel A-3 i bilagan till barlastvattenkonventionen. Enligt paragrafen ska det, till skillnad från 8 kap. 5 §, inte vara förbjudet att släppa ut i vattnet barlastvatten och sediment, om orsaken till utsläppet är att trygga ett fartygs säkerhet eller för att rädda människoliv till sjöss, om utsläppet beror på skada på ett fartyg eller dess utrustning eller om syftet med utsläppet är att förhindra eller begränsa förorening. Vidare enligt paragrafen ska det inte vara förbjudet att släppa ut obehandlat barlastvatten och sediment om de barlastvatten och sediment som finns i tankarna har tagits in och släpps därefter ut på det fria havet.
Enligt punkt 5 i paragrafen ska det inte vara förbjudet att släppa ut barlastvatten eller sediment om det är fråga om barlastvatten och sediment från ett fartyg på samma plats varifrån allt barlastvattnet och sedimentet härrör och om ingen blandning med obehandlat barlastvatten eller sediment från andra områden har förekommit. Om vattnet emellertid har blandats, ska barlastvatten som tagits från andra områden hanteras i enlighet med barlastvattenkonventionen.
En gemensam definition av samma plats i fråga om Östersjön har preliminärt utretts inom HELCOM, men ingen officiell gemensam ståndpunkt finns tills vidare. För den händelse att man i framtiden uppnår en gemensam ståndpunkt om definitionen av samma plats i IMO eller HELCOM, föreslås att det ska föreskrivas i 8 kap. 16 § att närmare bestämmelser om definitionen kan utfärdas genom förordning av statsrådet.
7 §. Varningar som gäller intag av barlastvatten. I paragrafen ska föreskrivas om varningar i enlighet med regel C-2 i bilagan till barlastvattenkonventionen gällande intag av barlastvatten på vissa områden. Sådana varningar kan utfärdas t.ex. när det på något område finns en skadlig förekomst av främmande arter, vars spridning man vill hindra och därför måste uppmana fartyg att undvika intag av barlastvatten på området i fråga. Enligt 1 mom. ska Trafikverket, som är den myndighet i Finland som ansvarar för fartygstrafikservice (Vessel Traffic Service, VTS) och sjökartläggningen ansvara för sändande av varningar till sjöfarare och de kuststater som förmodas bli påverkade av varningen. Trafikverket ska dock inte vara skyldigt att själv inskaffa information om sådana områden, utan informationen om dem kunde komma till Trafikverket t.ex. från Finlands miljöcentral eller från andra statliga myndigheter. Också i HELCOM håller man på att utarbeta ett system för tidig varning (early warning), vilket i fortsättningen kunde erbjuda kuststater information om förekomster av invasiva främmande arter.
Varningarna ska också gälla sådana fritidsbåtar som enligt 4 § 1 mom. annars skulle falla utanför tillämpningsområdet för bestämmelserna i barlastvattenkonventionen och bestämmelserna gällande fartygs barlastvatten i 8 kap. i miljöskyddslagen för sjöfarten.
Paragrafens 2 mom. ska innehålla en hänvisning till 8 kap. 6 § 1–3 punkten som innehåller bestämmelser om undantag från förbudet mot utsläpp av obehandlat barlastvatten. Undantagen i paragrafens 1–3 punkt avses också gälla intag av barlastvatten i sådana områden, för vilka en ovan beskriven varning har utfärdats.
8 §. Hantering och skifte av barlastvatten. I paragrafen ska föreskrivas om skyldigheten att hantera och skifta fartygs barlastvatten i enlighet med barlastvattenkonventionen. Bestämmelserna i barlastvattenkonventionen om hantering av barlastvatten är regel B-3 och regel D-2. I regel B-3 ingår bestämmelser om ikraftträdandet av kraven om hantering och skifte av fartygs barlastvatten. Tidtabellen för tillämpningen av konventionens krav har dock uppskjutits genom IMO:s resolution A.1088(28) med högst fem år jämfört med den tidtabell för tillämpningen som fastställs i regel B-3 i konventionen. Avsikten är att ändra regel B-3 så att den motsvarar resolutionen genast efter det att konventionen har trätt i kraft internationellt.
I regel D-2 definieras hanteringsnormen för barlastvatten. Avsikten med hanteringsnormen är att fastställa en nivå enligt vilken fartygs barlastvatten ska hanteras. Som indikator på nivån används livsdugliga organismer av viss storlek i en kubikmeter och en milliliter barlastvatten samt vissa indikatormikrober som fastställs särskilt och för vilka man använder en kolonibildande enhet per 100 milliliter. Om det i barlastvatten ingår mer livsdugliga organismer eller särskilda indikatormikrober än vad normen tillåter, kan det anses utgöra en indikation på att fartygets barlastvatten inte har hanterats tillräckligt noggrant och det föreligger risk för spridning av invasiva främmande arter. Normen fungerar också som indikator på effektiviteten hos hanteringsanordningarna, och en ny anordning kan inte beviljas godkännande om det inte förmår eliminera levande organismer från vattnet i enlighet med hanteringsnormen i regel D-2.
Det är tämligen dyrt och tidskrävande att utföra laboratorieundersökningar av fartygs barlastvatten i samband med hamnstatskontroll, varför hanteringen av barlastvatten på fartyg i praktiken övervakas genom barlastvattendagboken, barlastvattenplanen och barlastvattencertifikatet, genom att intervjua besättning och befäl samt genom att undersöka om fartygets system för hantering av barlastvatten uppfyller kraven i barlastvattenkonventionen.
Skifte av barlastvatten ska endast gälla finländska fartyg när de seglar utanför Östersjön. Detta beror på att det i Östersjön inte finns något område för skifte av barlastvatten enligt regel B-4 i bilagan till konventionen, eftersom kraven för områden för skifte gällande områdets avstånd från närmaste land samt djupet inte uppfylls i Östersjön. Man har inte heller får avsikt att inrätta sådana områden. En närmare beskrivning finns i detaljmotiveringen till regel B-4. Skifte av barlastvatten är inte heller möjligt på Nordsjön. I varje fall är skifte av barlastvatten bara en tillfällig lösning som man ska avstå från när alla fartyg har system för hantering av barlastvatten i enlighet med konventionen.
Om barlastvattnet i finska fartyg skiftas på de områden där detta är möjligt, ska vid skiftet utöver regel B-4 standarden för skifte av barlastvatten som ingår i regel D-1 i bilagan till konventionen iakttas, enligt vilken 95 procent av fartygets barlastvatten ska skiftas eller hela vattenmassan pumpas tre gånger igenom, om ett sådant sätt för skifte används.
Skifte av barlastvatten kan utgöra en säkerhetsrisk för fartyget. Därför kräver konventionen skifte endast om fartygets säkerhet kan säkerställas. Det krävs inte heller att fartyget avviker från sin rutt eller försenar sig på grund av skiftet.
9 §.Krav på system för hantering av barlastvatten. I paragrafen ska föreskrivas om de krav som systemen för hantering av fartygs barlastvatten ska uppfylla. Paragrafen grundar sig på regel D-3 i bilagan till barlastvattenkonventionen. Dessutom ska i fråga om system för hanteringen av fartygs barlastvatten riktlinjerna för tillämpningen av konventionen beaktas (Guidelines for Approval of Ballast Water Management Systems, G8, resolution MEPC.174(58) samt Procedure for approval of ballast water management systems that make use of Active Substances, G9, resolution MEPC 169(57)).
Enligt 1 mom. ska systemen för hantering av barlastvatten uppfylla kraven i EU-lagstiftningen och i bilagan till barlastvattenkonventionen. I Europeiska unionens lagstiftning ingår bestämmelser om krav för marin utrustning i rådets direktiv 96/98/EG om marin utrustning, nedan direktivet om marin utrustning. Avsikten är att kraven på teknik för hantering av barlastvatten kommer att införas i EU:s direktiv om marin utrustning så snart konventionen träder i kraft.
I fråga om system för hantering av barlastvatten där biocider används, tillämpas också EU-lagstiftningen om biocider, i synnerhet Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 av den 22 maj 2012 om tillhandahållande på marknaden och användning av biocidprodukter.
I 2 mom. föreslås en bestämmelse om rätten för Trafiksäkerhetsverket eller ett av den bemyndigat erkänt klassificeringssällskap att utifrån skriftliga ansökningar godkänna system för hantering av barlastvatten i finländska fartyg under förutsättning att de uppfyller kraven i Europeiska unionens rättsakter och i barlastvattenkonventionen. Paragrafen grundar sig på ovan nämnda regel D-3 i bilagan till barlastvattenkonventionen och på riktlinjerna för dess tillämpande.
I 3 mom. ska föreskrivas om Trafiksäkerhetsverkets rätt att bestämma motsvarigheten av effektiviteten hos en viss anordning, ett visst material, redskap eller en viss apparat i enlighet med bestämmelserna i barlastvattenkonventionen. Bestämmelsen grundar sig på regel B-3.7 i bilagan till barlastvattenkonventionen, enligt vilken även andra metoder för hantering av barlastvatten får godkännas som alternativ, om dessa metoder säkerställer minst samma skyddsnivå för miljö, människors hälsa, egendom och resurser och har principgodkänts av kommittén.
10 §. Försök med ny teknik för behandling av barlastvatten. I paragrafen ska föreskrivas om prototyper för ny behandlingsteknik för barlastvatten. Paragrafen grundar sig på regel D-4 i bilagan till barlastvattenkonventionen. Vid tolkningen av bestämmelserna och föreskrifterna ska dessutom beaktas de riktlinjer som IMO utfärdat i frågan (Guidelines for approval and oversight of prototype ballast water treatment technology programmes (G10), resolution MEPC.140(54)). De myndighetsuppgifter som hänför sig till provanvändning av ny behandlingsteknik ges i bestämmelsen till Trafiksäkerhetsverket.
11 §. Barlastvattenhanteringsplan. Paragrafen grundar sig på regel B-1 i bilagan till barlastvattenkonventionen. I 1 mom. ska föreskrivas om fartygs skyldighet att utarbeta en barlastvattenhanteringsplan när de omfattas av barlastvattenkonventionens tillämpningsområde. I 2 mom. ska föreskrivas att Trafiksäkerhetsverket eller ett erkänt klassificeringssällskap godkänner planerna i fråga om finländska fartyg. Genom att utvidga befogenheten att godkänna planen också till erkända klassificeringssällskap strävar man efter att effektivera Trafiksäkerhetsverkets verksamhet samt minska på rederiernas administrativa börda. En motsvarande ändring har genomförts år 2014 i fartygssäkerhetslagen och i lagen om fartygspersonal. Det gäller överföring av en offentlig förvaltningsuppgift till andra än myndigheter. Ett erkänt klassificeringssällskap definieras i 2 § 42 punkten i fartygssäkerhetslagen och en hänvisning till nämnda lagrum ingår i förslaget till ny 2 § 47 a punkt i miljöskyddslagen för sjöfarten. En närmare beskrivning av bemyndigandet och praxisen ingår i detaljmotiven till förslaget i 1 kap. 2 §.
I regel B-1 i bilagan till barlastvattenkonventionen specificeras närmare vad barlastvattenhanteringsplanen ska innehålla. Planen är fartygsspecifik och den ska utarbetas på fartygets arbetsspråk. Om arbetsspråket inte är engelska, franska eller spanska, ska en översättning till något av dessa språk bifogas planen.
12 §. Barlastvattendagbok. Paragrafen grundar sig på regel B-2 i bilagan till barlastvattenkonventionen. I 1 mom. ska föreskrivas att fartyg som omfattas av barlastvattenkonventionen ska ha en barlastvattendagbok i enlighet med barlastvattenkonventionen.
I 2 mom. ska Trafiksäkerhetsverket bemyndigas att inspektera fartygets barlastvattendagbok och på begäran få ett av befälhavaren bestyrkt utdrag ur den. I momentet ska dessutom föreskrivas att Trafiksäkerhetsverket inte genom sina åtgärder får orsaka fartyget otillbörlig försening.
Enligt regel B-2 i bilagan till barlastvattenkonventionen ska barlastvattendagboken hållas på ett ställe där den är lätt tillgänglig för inspektion, och den ska bevaras ombord på fartyget minst två år efter den sista anteckningen, och därefter hos fartygsägaren eller redaren i minst tre år.
Vidare enligt regel B-2 bestäms om de anteckningar som ska göras i barlastvattendagboken när utsläpp av barlastvatten omfattas av ett i barlastvattenkonventionen fastställt undantag från förbudet mot utsläpp av obehandlat barlastvatten (regel A-3) eller om fartyget beviljats dispens i enlighet med barlastvattenkonventionen från förbudet mot utsläpp av obehandlat barlastvatten (regel A-4). Regeln innehåller också en hänvisning till regel B-3.6 i bilagan till barlastvattenkonventionen, enligt vilken kravet på hantering av barlastvatten inte gäller fartyg som släpper ut barlastvatten i mottagningsanordningar. I de ovan nämnda situationerna och när barlastvatten hamnar i vattnet på andra oavsiktliga eller exceptionella sätt, för vilka dispens inte har beviljats i barlastvattenkonventionen, ska i barlastvattendagboken antecknas omständigheterna för och orsaken till utsläppet av barlastvatten.
13 §. Barlastvattencertifikat. I paragrafen ska föreskrivas om barlastvattencertifikat. Enligt 1 mom. ska certifikat krävas av fartyg med en bruttodräktighet av minst 400 i internationell fart och som omfattas av barlastvattenkonventionen, med undantag av flytande plattformar och andra enheter som avses i regel E-1 i bilagan till barlastvattenkonventionen.
I 2 mom. ska föreskrivas att Trafiksäkerhetsverket eller ett erkänt klassificeringssällskap på skriftlig ansökan utfärdar finska fartyg barlastvattencertifikat, om fartyget uppfyller kraven i barlastvattenkonventionen. Fartygens överensstämmelse med kraven styrks vid en besiktning som utförs av Trafiksäkerhetsverket eller ett av det bemyndigat erkänt klassificeringssällskap. Trafiksäkerhetsverket kan utförda certifikat också till utländska fartyg på begäran av fartygets flaggstat. Ovan vid 11 § beskrivs närmare grunderna för att man vill öppna möjligheten att överföra Trafiksäkerhetsverkets uppgifter till erkända klassificeringssällskap. Detta gäller också på motsvarande sätt utfärdande av certifikat.
Enligt 3 mom. utfärdas certifikat för viss tid och för högst fem år åt gången.
Den föreslagna paragrafen grundar sig på bestämmelserna om besiktning och certifiering i avsnitt E i bilagan till barlastvattenkonventionen. Begränsningen i tillämpningsområdet för barlastvattencertifikat till ovan nämnda fartyg grundar sig på regel E-1 i bilagan till barlastvattenkonventionen, där det ingår bestämmelser om besiktning av fartyg. Bestämmelser om utfärdande eller påtecknande av barlastvattencertifikat ingår i regel E-2 i bilagan till konventionen, om utfärdande och påtecknande av certifikat av annan part i regel E-3, om formuläret för certifikatet i regel E-4 och om certifikats giltighet i regel E-5.
I den nationella lagstiftningen i Finland ingår bestämmelser om besiktningar av fartyg i fartygssäkerhetslagen samt i de föreskrifter som Trafiksäkerhetsverket meddelat med stöd av lag. Enligt 35 § 1 mom. i den lagen är syftet med besiktning av ett fartyg att få visshet om att fartyget överensstämmer med bestämmelserna och föreskrifterna om förhindrande av förorening av miljön förorsakad av fartyg. Detta täcker också kraven på hantering av barlastvatten och sediment i barlastvattenkonventionen och den nationella lagstiftningen. Enligt 2 mom. 4 punkten i samma paragraf ska det i besiktningen kontrolleras att fartyget har giltiga certifikat och säkerhetscertifikat samt övriga behövliga bevis, handlingar och författningar. Detta krav gäller också inspektion av barlastvattencertifikat.
Enligt 36 § i fartygssäkerhetslagen utför Trafiksäkerhetsverket besiktning av finska fartyg. Vidare kan Trafiksäkerhetsverket enligt paragrafen bemyndiga ett erkänt klassificeringssällskap att utföra besiktningen helt eller delvis. I fråga om fartyg i inrikestrafik kan Trafiksäkerhetsverket överlåta utförandet av inspektionen helt eller delvis på en utsedd inspektör, som inte är anställd hos Trafiksäkerhetsverket.
I 53 § i fartygssäkerhetslagen ingår bestämmelser om besiktningar för att förhindra förorening av miljön. Enligt paragrafen ska ett fartyg besiktas innan det sätts i trafik som finskt fartyg, för att det ska säkerställas att fartyget uppfyller kraven enligt lagen om förhindrande av miljöförorening från fartyg. Vidare enligt paragrafen tillämpas i fråga om besiktningar för att förhindra förorening av miljön MARPOL 73/78-konventionen, Helsingforskonventionen, Europeiska gemenskapens rättsakter och övriga internationella förpliktelser som är bindande för Finland. Hänvisningarna i paragrafen täcker kraven i barlastvattenkonventionen och den nationella lagstiftningen gällande hanteringen av barlastvatten och sediment.
Vidare enligt 57 § 1 mom. i fartygssäkerhetslagen utfärdar Trafiksäkerhetsverket eller ett erkänt klassificeringssällskap på basis av besiktningarna besiktningshandlingar samt certifikat och säkerhetscertifikat eller gör anteckningar i dem om utförd periodisk besiktning, mellanliggande besiktning eller årlig besiktning, om inga väsentliga brister har konstaterats vid besiktning.
I 2 mom. ingår ett bemyndigande till Trafiksäkerhetsverket att för genomförandet av internationella förpliktelser som är bindande för Finland meddela närmare föreskrifter om de besiktningshandlingar samt certifikat och säkerhetscertifikat som utfärdas på basis av besiktningarna samt om hur länge de är giltiga och hur deras giltighet kan förlängas. Detta bemyndigande täcker också barlastvattenkonventionen.
I den finska nationella lagstiftningen ingår bestämmelser om hamnstatsinspektioner för fartyg i lagen om tillsyn över fartygssäkerheten. Genom de lagstadgade inspektionerna kan man övervaka att utländska fartyg eller fartyg under en annan administrations flagg som besöker finska hamnar iakttar bestämmelserna i barlastvattenkonventionen och på finskt vattenområde och i Finlands ekonomiska zon de nationella bestämmelserna om hantering av barlastvatten och sediment.
14 §. Beviljande av dispens från skyldigheten att hantera och skifta barlastvatten. I paragrafen ska föreskrivas om dispens som beviljas fartyg från skyldigheten att hantera och skifta barlastvatten enligt regel B-3 i bilagan till barlastvattenkonventionen samt om ytterligare krav som konventionsstaterna ensamma eller tillsammans får utfärda i fråga om vissa vattenområden med stöd av regel C-1 i bilagan till barlastvattenkonventionen. I konventionen ingår bestämmelser om dispens i regel A-4 i bilagan.
Enligt 1 mom. får Trafiksäkerhetsverket på skriftlig ansökan bevilja fartygsspecifik dispens för finskt vattenområde och i Finlands ekonomiska zon. Villkoret för beviljande av dispens ska vara att dispensen inte försämrar eller skadar miljön, människors hälsa, egendom eller naturresurser.
Enligt 2 mom. kan dispens beviljas fartyg som rör sig mellan vissa hamnar eller platser. Ett ytterligare villkor för beviljande av dispens ska vara att fartyget inte blandar barlastvatten eller sediment annat än mellan hamnar eller platser som fastställs i dispensen.
För att Trafiksäkerhetsverket ska kunna avgöra om beviljandet av dispens försämrar eller skadar miljön, mänskors hälsa, egendom eller naturresurser genom att orsaka fara för spridning av invasiva främmande arter, ska det i 3 mom. föreskrivas att tillräcklig bedömning av ovan nämnda risker ska tillställas Trafiksäkerhetsverket som bilaga till ansökan. I praktiken är det av betydelse om de områden där fartyget trafikerar ska anses som sådana vattenområden där arterna kan blandas av sig själva eller där populationerna annars är desamma eller vars miljöförhållanden skiljer sig från varandra så märkbart att spridning av främmande arter inte är sannolikt. Vid utarbetande av riskbedömningen ska IMO:s och HELCOM:s riktlinjer i frågan iakttas. IMO:s riktlinjer ingår i MEPC-kommitténs resolution MEPC.162(56) (Guidelines for Risk Assessment Under Regulation A-4 of the BWM Convention (G7)). HELCOMs ministermöte 2010 antog HELCOMs anvisningar om rutter som medför stor risk och rutter som medför liten risk för spridning av främmande arter (HELCOM Guidance for High and Low Risk voyages). Efter detta fortsatte arbetet för att harmonisera praxis för beviljande av dispenser inom Östersjön och Nordsjön, och som ett resultat av detta samarbete antog HELCOMs ministermöte i oktober 2013 HELCOMs och OSPARs gemensamma anvisningar för beviljande av dispenser i enlighet med barlastvattenkonventionen (Joint HELCOM/OSPAR Guidelines on the granting of exemptions under the International Convention for the Control and Management of Ships’ Ballast Water and Sediments, Regulation A-4). I 3 mom. ska dessutom föreskrivas att Trafiksäkerhetsverket kan begära utlåtande från Finlands miljöcentral om riskbedömningen.
Enligt 4 mom. ska Trafiksäkerhetsverket höra de stater som dispensen kan påverka negativt, för att kunna lösa eventuellt konstaterade problem. Detta ska i synnerhet gälla stater som Finland har gemensam havsgräns eller gemensam avgränsningspunkt med, men beroende på trafikeringsområdet för fartyget som söker dispens kan det också gälla andra stater.
I 5 mom. ska föreskrivas att dispensen gäller i högst fem år. Trafiksäkerhetsverket ska under dispensens giltighetstid ha rätt att utföra en mellanliggande inspektion för att kunna förvissa sig om att förutsättningarna för beviljandet av dispensen fortfarande föreligger. Om det vid den mellanliggande inspektionen eller i något annat sammanhang konstateras att förutsättningarna för dispens inte längre uppfylls, kan Trafiksäkerhetsverket återkalla dispensen. I praktiken kunde Trafiksäkerhetsverket återkalla dispensen t.ex. när det i området som dispensen har beviljats för har uppstått allvarliga förekomster av främmande arter och hindrandet av deras spridning kräver att barlastvattnet behandlas. Enligt IMO:s riktlinjer G7, vilka gäller riskbedömningar, ska de mellanliggande inspektionerna utföras helst före 12 månader har löpt från beviljandet av dispensen, men senast före 36 månader har löpt från beviljandet.
I 6 mom. ska föreskrivas att dispensen ska bli gällande först efter att Trafiksäkerhetsverket har meddelat IMO att dispens beviljats och relevanta uppgifter har tillkännagetts via IMO till parterna i barlastvattenkonventionen.
I 7 mom. ska föreskrivas att dispens ska antecknas i barlastvattenhanteringsplanen och barlastvattendagboken.
15 §. Sändande av information i enlighet med barlastvattenkonventionen. Enligt paragrafen ska Trafiksäkerhetsverket svara för att uppgifter i enlighet med barlastvattenkonventionen sänds till Internationella sjöfartsorganisationen. De uppgifter som ska sändas till IMO enligt paragrafen är bl.a. uppgifter om tilläggsåtgärder som konventionsstaterna ensamma eller tillsammans kan kräva av fartyg på vissa vattenområden enligt regel C-1 i bilagan till barlastvattenkonventionen, samt uppgifter om dispenser enligt regel A-4.
16 §. Närmare bestämmelser och föreskrifter. Paragrafen ska innehålla bestämmelser om bemyndigande att utfärda närmare bestämmelser och föreskrifter genom förordning av statsrådet och föreskrifter av Trafiksäkerhetsverket. Bemyndigandena behövs för att i statsrådets förordning om miljöskydd för sjöfarten kunna införa de ändringar gällande barlastvattenkonventionen som behövs, och sålunda precisera den reglering som ingår i lagen.
I 1 mom. 1 punkten ska föreskrivas att genom förordning av statsrådet kan närmare bestämmelser meddelas om i 5 § avsedda förbudet mot utsläpp av obehandlat barlastvatten och sediment. Paragrafens 1 mom. punkt 2 ska innehålla ett bemyndigande att genom förordning av statsrådet utfärda närmare bestämmelser om utsläpp av i 6 § avsett obehandlat barlastvatten och sediment i undantagssituationer. Med stöd av bestämmelsen kan vid behov utfärdas närmare bestämmelser bl.a. om definitionen av samma plats som föreslås i 6 § 5 punkten, om anvisningar om en enhetlig tolkning av begreppet utvecklas inom IMO eller HELCOM.
I 1 mom. 3 punkten ska föreskrivas att närmare bestämmelser kan meddelas genom förordning av statsrådet om de varningar gällande intag av barlastvatten som avses i 7 §. IMO:s MEPC-kommitté har utvecklat och kommer också i framtiden att utveckla rekommendationer och riktlinjer (guidelines) gällande genomförandet och tillämpningen av barlastvattenkonventionen. Även HELCOM har rekommendationer och riktlinjer som särskilt gäller Östersjöområdet. Ett bemyndigande är nödvändigt för att vid behov genom förordning av statsrådet kunna utfärda närmare bestämmelser i enlighet med rekommendationerna av IMO och HELCOM om förbudet mot utsläpp av obehandlat barlastvatten och sediment. Det är fråga om bestämmelser som preciserar bestämmelserna i konventionen och de föreslagna bestämmelserna på lagnivå och som hör till området för huvudförpliktelsen och delvis är mycket tekniska.
I 1 mom. 4 punkten ska föreskrivas att genom förordning av statsrådet kan närmare bestämmelser meddelas om hantering och skifte av barlastvatten enligt 8 §. I statsrådets förordning om miljöskydd för sjöfarten kan föreskrivas närmare om regel B-3 i bilagan till barlastvattenkonventionen gällande tidtabellen för hantering av barlastvatten, samt om regel B-4 i bilagan till konventionen, där de havsområden fastställs på vilka skifte av barlastvatten är tillåtet. Med stöd av bemyndigandet ska det också vara möjligt att i förordningen föreskriva om regel D-1 i bilagan till konventionen, där en norm för skifte av barlastvatten fastställs samt regel D-2, där en hanteringsnorm för barlastvatten fastställs.
I 1 mom. punkterna 5–6 ska ingå ett bemyndigande att genom förordning av statsrådet meddela närmare bestämmelser om krav på system för hantering av barlastvatten enligt 9 § och om provanvändning av ny teknik för behandling av barlastvatten enligt 10 §. Ett bemyndigande är nödvändigt för att statsrådet genom förordning ska kunna meddela närmare bestämmelser om system för hantering av barlastvatten samt om provanvändning av ny teknik i enlighet med barlastvattenkonventionen, IMO:s rekommendationer och riktlinjer samt Europeiska unionens lagstiftning om marin utrustning. Det är fråga om bestämmelser som preciserar bestämmelserna i konventionen och de föreslagna bestämmelserna på lagnivå och som hör till området för huvudförpliktelsen och delvis är mycket tekniska.
I 1 mom. 7 punkten ska föreskrivas att genom förordning av statsrådet kan närmare bestämmelser meddelas om beviljandet av dispens enligt 14 §. Bemyndigandet är nödvändigt för att i enlighet med konventionen samt IMO:s och HELCOM:s riktlinjer kunna föreskriva närmare om de riskbedömningar som ska lämnas till Trafiksäkerhetsverket t.ex. i samband med ansökan om dispens, och om utredning av om riskbedömningarna är korrekta och ingående. Faktorer som hänför sig till riskbedömningar behandlas närmare ovan i samband med detaljmotiveringen till paragrafen som gäller beviljande av dispens.
Dessutom kan Trafiksäkerhetsverket med stöd av 2 mom. utfärda närmare tekniska föreskrifter om krav för system för hantering av barlastvatten, om provanvändning av ny behandlingsteknik för barlastvatten, om innehållet i och strukturen för barlastvattenhanteringsplaner samt om formuläret för barlastvattendagboken och barlastvattencertifikatet. Vidare föreslås att Trafiksäkerhetsverket bemyndigas att utfärda tekniska föreskrifter om sättet för utarbetandet av den riskbedömning som tillsammans med ansökan om dispens ska sändas till verket. Detta är nödvändigt för att man ska kunna säkerställa att riskbedömningarna utförts korrekt och att deras resultat har erhållits utifrån ett tillräckligt omfattande material. Detta främjar miljöskyddet för sjöfarten, eftersom Trafiksäkerhetsverket utifrån en korrekt utförd riskbedömning kan bedöma om villkoren för beviljande av dispens uppfylls.
9 kap. Mottagning av avfall i hamn
2 §. Hur avfall tas emot i reparationshamnar. Det föreslås att paragrafen ändras så att de skyldigheter för hamninnehavaren som för närvarande ingår i tre olika moment ska föras in i paragrafen som punkt 1–3. Det är fråga om en teknisk ändring och avsikten är inte att sakinnehållet i förpliktelserna ska ändras.
Dessutom ska i punkt 4 i paragrafen införas skyldigheten för innehavare av reparationshamn att se till att reparationshamnen har tillräckliga mottagningsanordningar för sediment från fartygs barlastvattentankar. Bestämmelsen grundar sig på artikel 5 i barlastvattenkonventionen. I praktiken när fartyg utför service på sina barlastvattentankar eller annars utför reparationer på fartygen, kan det bli nödvändigt att tömma dem på sediment som ansamlats i deras botten. Eftersom man genom metoder för hantering av barlastvatten inte kan förinta de levande organismer som är i sediment och eftersom sedimenten inte byts vid skifte av barlastvatten på områden för skifte av barlastvatten enligt konventionen, kunde utsläpp av sedimenten som sådana ge upphov till risk för spridning av invasiva främmande arter. Därför är det nödvändigt att det i reparationshamnar där barlastvattentankar repareras eller rengörs finns tillräckliga mottagningsanordningar för sediment, så att de inte kommer i havet. I Finland bedöms det finnas endast ett fåtal sådana hamnar, och i de flesta av dem finns det redan nu tillräckliga mottagningsanordningar från vilka sedimenten transporteras i land så att de inte orsakar skada för den marina miljön. Sändande av sediment till lämpliga mottagningsanordningar befriar inte fartyg från att hantera sitt barlastvatten eller skifta det på områden för skifte i enlighet med konventionen.
Meddelanden gällande mottagningsanordningar enligt artikel 5 och artikel 14.1 b i barlastvattenkonventionen kan skötas genom IMO:s GISIS-informationssystem (Global Integrated Shipping Information System).
Utöver sediment orsakar rengöring av fartygets botten risk för spridning av främmande arter, om de organismer som fäst sig vid bottnen lösgörs och släpps ut i havet. Detta är en betydande faktor med tanke på spridningen av främmande arter, men tills vidare har det inom IMO bara utarbetats riktlinjer med karaktären av rekommendationer i frågan.
12 kap. Tillsyn och administrativt tvång
2 §. Trafiksäkerhetsverkets tillsynsuppgifter. En ny punkt 10 föreslås bli fogad till 1 mom. genom vilken Trafiksäkerhetsverkets tillsynsuppgifter utsträcks till att också gälla iakttagande av bestämmelser och föreskrifter om hantering och skifte av fartygs barlastvatten och sediment. I praktiken ska tillsynen ske i samband med hamnstatsinspektionerna och besiktningarna genom att följa anteckningarna i barlastvattenhanteringsplanen, barlastvattendagboken och barlastvattencertifikatet och personalens sakkunskap. Om det utifrån dessa finns skäl att misstänka att fartyget brutit mot kraven i konventionen eller den nationella lagstiftningen, kan man ta prov av barlastvattnet för att undersöka om det hanterats på vederbörligt sätt. Föreskrifter om hamnstatsinspektionerna har godkänts i IMO år 2014 och inom kretsen för Paris MOU år 2015. Föreskrifterna tas i bruk inom kretsen för Paris MOU efter det att konventionen har trätt i kraft.
4 §. Närings-, trafik- och miljöcentralens tillsynsuppgifter. Det föreslås att 1 mom. 2 punkten ändras så att närings- trafik- och miljöcentralerna inom sina respektive verksamhetsområden också ska utöva tillsyn över mottagningsanordningar i hamnar för sediment från fartygs barlastvattentankar. I definitionen av hamn ska i detta sammanhang också ingå i 9 kap. 2 § avsedda reparationshamnar, vilka föreslås bli skyldiga att till användarna hålla tillräckliga anordningar för mottagning av sediment tillgängliga.
6 §. Gränsbevakningsväsendets tillsynsuppgifter. Förslaget innebär att gränsbevakningsväsendets tillsynsuppgifter preciseras. Det föreslås att man till paragrafens 2 mom. tillägger att gränsbevakningsväsendet också ska delta i tillsynen av utsläpp av barlastvatten och sediment från fartyg. Gränsbevakningsväsendet är Finlands ledande myndighet inom sjöräddning och en tillsynsmyndighet på många områden av lagstiftningen inom sjöfart. Till dess uppgifter hör också att övervaka havsområdet och sjötrafiken samt att avvärja miljöskador till havs. I tillsynen av utsläpp från fartyg samarbetar gränsbevakningsväsendet med Trafiksäkerhetsverket och miljömyndigheterna. Med stöd av de gällande bestämmelserna ska gränsbevakningsväsendet redan nu utöva tillsyn över efterlevnaden i Finlands territorialvatten och ekonomiska zon av utsläpp till vatten och luft av fartyg och av skadliga påväxthindrande system. Gränsbevakningsväsendet sköter denna uppgift bland annat med hjälp av kontrollflygningar. Väsendet förfogar även över fartyg som används för tillsynen. Tillsynen av utsläpp från fartyg av barlastvatten kompletterar på ett ändamålsenligt sätt väsendets nuvarande uppgifter, och orsakar inte enligt bedömning särskilt mycket extra arbete.
8 §. Polisens tillsynsuppgifter. Enligt förslaget ska även polisens tillsynsuppgifter preciseras på samma sätt som gränsbevakningsväsendets tillsynsuppgifter i förslaget till ändring av 6 § mom. 2 mom. Det föreslås att man till paragrafens 2 mom. fogar ett tillägg enligt vilket polisen ska delta även i tillsynen av utsläpp av barlastvatten och sediment från fartyg. Enligt de gällande bestämmelserna ska polisen delta i tillsynen av utsläpp till vatten och luft från fartyg och av skadliga påväxthindrande system som används för att skydda fartyg, på insjöområdet och i Finlands territorialvatten. De nya uppgifterna kompletterar på ett ändamålsenligt sätt polisens nuvarande uppgifter, och orsakar inte särskilt mycket extra arbetet.
11 §. Utredning av inträffade utsläpp och åtgärder vid omedelbar risk för vattenförorening. Paragrafen gäller Trafiksäkerhetsverkets samt gränsbevakningsväsendets och polisens rätt att i syfte att utreda utsläpp och förekomsten av skadliga påväxthindrande system förrätta inspektioner på finska fartyg och ta prover för att utreda ursprunget till olja eller andra skadliga ämnen som observerats i vattnet.
I 2 mom. föreskrivs om ovan nämnda myndigheters rätt att stoppa fartyg när utredandet av misstänkta överträdelser det kräver eller när det finns grundad anledning att anta att fartygets färd av någon annan orsak än en sådan som har samband med fartygets konstruktion, utrustning, anordningar, rutiner eller arrangemang ombord är förknippad med en omedelbar risk för vattenförorening.
Det föreslås att till 1 och 2 mom. ska fogas ett omnämnande av barlastvatten och sediment som släpps ut i vattnet i strid med barlastvattenkonventionen eller miljöskyddslagen för sjöfarten samt om risken för spridning av invasiva främmande arter, så att de ovan nämnda myndigheternas rättigheter i framtiden också ska utsträcka sig till utredning och förebyggande av gärningar i strid med de nationella bestämmelserna gällande barlastvattenkonventionen eller dess genomförande.
12 §. Rätt att utföra inspektioner, få uppgifter och stoppa fartyg på Finlands territorialhav och i Finlands ekonomiska zon. I paragrafen föreskrivs om Trafiksäkerhetsverkets, gränsbevakningsväsendets och polisens rätt att utföra inspektioner, få uppgifter och stoppa fartyg i fråga om sådana utländska fartyg som misstänks ha brutit mot miljöskyddslagen för sjöfarten och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den på Finlands territorialhav och i Finlands ekonomiska zon och således ha orsakat utsläpp där.
Det föreslås att det till 1 mom. fogas ett omnämnande av barlastvatten och sediment som släppts ut i vattnet i strid med barlastvattenkonventionen eller miljöskyddslagen för sjöfarten. Ändringen föreslås för att de ovan nämnda myndigheternas rättigheter i fortsättningen också ska utsträcka sig till utredning och förhindrande av gärningar i strid med barlastvattenkonventionen eller de nationella bestämmelserna för dess genomförande.
13 kap. Särskilda bestämmelser
2 a §. Tjänsteansvar för anställda hos klassificeringssällskap. Det föreslås en ny 2 a § som ska innehålla bestämmelser om det straffrättsliga tjänsteansvaret och skadeståndsansvaret som tillämpas när offentliga förvaltningsuppgifter utförs. Trafiksäkerhetsverket får enligt förslaget bemyndiga ett erkänt klassificeringssällskap att godkänna barlastvattenhanteringsplanen som avses i 11 § och utfärda barlastvattencertifikat enligt 13 §. Det är fråga om en offentlig förvaltningsuppgift. Om en offentlig förvaltningsuppgift anförtrotts någon annan än en myndighet ska ansvaret för dem som ska sköta uppgiften i allmänhet bestämmas på samma sätt som för myndigheten. Enligt grundlagsutskottets praxis är det som en följd av 124 § i grundlagen inte längre numera nödvändigt att i lagen hänvisa till allmänna förvaltningslagar (GrUU 37/2010 rd, GrUU 13/2010 rd och GrUU 42/2005 rd). Motsvarande reglering infördes i fartygssäkerhetslagen år 2014.
3 §. Straffbestämmelser. I 2 mom. föreslås en ny punkt 10 a med stöd av vilken den ska kunna dömas till böter för miljöskyddsförseelse i sjöfart som på något annat sätt än uppsåtligen eller av oaktsamhet handlar mot förbudet mot utsläpp av obehandlat barlastvatten och sediment som föreslås i 8 kap. 5 §. För miljöskyddsförseelse i sjöfart döms inte om gärningen är obetydlig eller om det annanstans i lag föreskrivs strängare straff för den.
Det föreslås att om ikraftträdandet av lagen ska bestämmas genom förordning av statsrådet. Detta är nödvändigt för att de ändringar som föreslås i miljöskyddslagen för sjöfarten ska träda i kraft samtidigt som barlastvattenkonventionen träder i kraft för Finland. Det föreslås att åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen träder i kraft. Bestämmelsen behövs för att man ska kunna börja bereda sådana ändringar som behövs i statsrådets förordning om miljöskydd för sjöfarten samt föreskrifter och instruktioner av Trafiksäkerhetsverket.
7 §. Rättelseyrkande. I paragrafens 1 mom. 1 punkten utökas med omnämnandet att omprövning i beslut av erkända klassificeringssällskap får begäras hos Trafiksäkerhetsverket. Om befogenhet att fatta förvaltningsbeslut har överlåtits till andra än en myndighet begärs omprövning i allmänhet hos den egentliga myndigheten. Det är ändamålsenligt med tanke på rättsskyddet och på den tillsyn som Trafiksäkerhetsverket utövar.
2.3
Lagen om fartygs tekniska säkerhet och säker drift av fartyg
2 §. Definitioner. Det föreslås att en ny punkt 4 a fogas till paragrafen, där barlastvattenkonventionen definieras. Definitionen behövs, eftersom det i de bestämmelser som föreslås nedan kommer att hänvisas till konventionen.
37 §. Besiktning som utförts av myndigheter i andra stater. Det föreslås att 1 mom. ändras så att Trafiksäkerhetsverket kan begära att en myndighet i en stat som är fördragsslutande part förutom i 1974 års internationella konvention om säkerheten för människoliv till sjöss (FördrS 11/1981), nedan SOLAS-konventionen, MARPOL 73/78-konventionen eller 1966 års internationella lastlinjekonvention (FördrS 52/1968), nedan lastlinjekonventionen, också i barlastvattenkonventionen ska utföra någon annan än en första besiktning. Sådana besiktningar som utförts av myndigheterna i en annan fördragsslutande part erkänns vara likvärdiga med besiktningar som utförts av Trafiksäkerhetsverket. Ändringen grundar sig på regel E-3 i bilagan till barlastvattenkonventionen, där det finns bestämmelser om besiktningar utförda av andra parter, eller certifikat och godkännanden som andra parter utfärdat.
53 §. Besiktningar för att förhindra förorening av miljön. Paragrafens 1 mom. föreslås bli ändrad så att hänvisningen till lagen om förhindrande av miljöförorening från fartyg (300/1979) som var i kraft före miljöskyddslagen för sjöfarten ändras till en hänvisning till den lagen. Dessutom ändras hänvisningen till Europeiska gemenskapens rättsakter till en hänvisning till Europeiska unionens rättsakter.
Det föreslås att om ikraftträdandet av lagen ska bestämmas genom förordning av statsrådet. Detta är nödvändigt för att de ändringar som föreslås i lagen ska träda i kraft samtidigt som barlastvattenkonventionen träder i kraft för Finland. Det föreslås att åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan lagen träder i kraft. Bestämmelsen är nödvändig för att kunna börja förbereda de föreskrifter och instruktioner av Trafiksäkerhetsverket som ikraftträdandet av barlastvattenkonventionen och lagen kräver.