2.2
Lag om genomförande av Nagoyaprotokollet till konventionen om biologisk mångfald
1 §.Lagens syfte. I den föreslagna paragrafen ska föreskrivas om lagens syfte. Enligt 1 mom. är syftet med denna lag att genomföra vissa bestämmelser i Nagoyaprotokollet till konventionen om biologisk mångfald. Dessa bestämmelser gäller de bestämmelser i protokollet som kräver genomförande och i fråga om vilka unionen inte har använt sin behörighet, dvs. bestämmelserna om tillträde till urfolkens traditionella kunskap som rör genetiska resurser och fördelningen av den nytta som fås av deras användning samt bestämmelserna om den nationella kontaktpunkten.
I enlighet med 2 mom. i paragrafen ska också vissa bestämmelser i EU:s förordning om genetiska resurser genomföras på detta sätt. Dessa är de bestämmelser i EU:s förordning om genetiska resurser som kräver nationell lagstiftning, dvs. bestämmelserna om utseende av och uppgifterna hos de behöriga myndigheterna samt bestämmelserna om påföljder.
2 §.Tillämpningsområde. Enligt 1 mom. ska lagen endast tillämpas på sådana genetiska resurser som importeras efter att lagen har trätt i kraft på vilka Nagoyaprotokollets parters bestämmelser om tillträde och nyttofördelning tillämpas och på urfolkens traditionella kunskap som rör genetiska resurser. Protokollets bestämmelser om tillträde till genetiska resurser och nyttofördelning är med tanke på genomförandet inte förpliktande för parterna. Eftersom det inte föreslås i propositionen att de bestämmelser vars tillämpning baserar sig på prövning ska genomföras i Finland, ska denna lag inte tillämpas på inhemska genetiska resurser. Sålunda ska lagen endast tillämpas på sådana genetiska resurser som importeras efter att lagen trätt i kraft vilka omfattas av bestämmelserna om tillträde och nyttofördelning i en annan stat som är part i protokollet. I praktiken förutsätter förvärv av sådana genetiska resurser ett av partsstaten meddelat förhandssamtycke eller förhandsgodkännande enligt protokollet och ömsesidigt överenskomna villkor om nyttofördelning. Lagen ska också tillämpas på urfolkens, inklusive samernas, traditionell kunskap som rör genetiska resurser.
Enligt 2 mom. faller sådana genetiska resurser utanför lagens tillämpningsområde om vars tillträde och nyttofördelning det föreskrivs i någon annan internationell överenskommelse som Finland har förbundit sig till. I bakgrunden till bestämmelsen är bestämmelsen i artikel 4 i Nagoyaprotokollet och i artikel 2.2 i EU:s förordning om genetiska resurser. T.ex. influensaberedskapsramarna om pandemiska influensavirus är en internationell överenskommelse om tillträde till genetiska resurser och nyttofördelning som är enhetlig med målen för Nagoyaprotokollet, varför de genetiska resurser som ramarna gäller faller utanför tillämpningsområdet för lagen. Också de växtarters genetiska resurser som anges i bilaga I till fördraget om växtgenetiska resurser ska med stöd av bestämmelsen lämnas utanför tillämpningsområdet.
De arters genetiska resurser som anges i bilaga I i fördraget om växtgenetiska resurser faller i enlighet med artikel 2.2 i EU:s förordning om genetiska resurser också utanför förordningens tillämpningsområde. Däremot hör de genetiska resurserna för andra arter under fördraget om växtgenetiska resurser än de som anges i bilaga I till tillämpningsområdet för EU:s förordning om genetiska resurser. I fråga om dem bör det observeras att enligt artikel 4.4 i EU:s förordning om genetiska resurser ska en användare som förvärvar genetiska resurser som faller under fördraget om växtgenetiska resurser för andra arter än dem som ingår i bilaga I genom att iaktta villkoren och kraven i standardavtal för överföring av material som eventuellt tillämpas på dem anses ha uppfyllt kraven på tillbörlig aktsamhet enligt artikel 4.3 i EU:s förordning om genetiska resurser. Sålunda tillämpas på dessa genetiska resurser eller på deras användare inte heller de övriga förpliktelserna enligt EU:s förordning om genetiska resurser. De stater som är parter i fördraget om växtgenetiska resurser kan separat besluta att det multilaterala nyttofördelningssystem som anges i fördraget och i avtalet om överföring av biologiskt material utöver på genetiska resurser enligt bilaga I också ska tillämpas i större utsträckning på andra genetiska resurser under fördraget om växtgenetiska resurser. För klarhetens skull föreslås i 2 mom. en bestämmelse enligt vilken också sådana växtarters genetiska resurser som omfattas av fördraget om växtgenetiska resurser och som inte ingår i bilaga I på vars överlåtelse tillämpas villkoren i standardavtal för överföring av material för det multilaterala system som avses i fördraget ska falla utanför tillämpningsområdet.
Bestämmelserna i konventionen om biologisk mångfald och i Nagoyaprotokollet gäller inte människans genetiska resurser. För klarhetens skull föreslås i 3 mom. att det ska föreskrivas att människans genetiska resurser faller utanför lagens tillämpningsområde.
3 §.Förhållande till övrig lagstiftning. Enligt paragrafen föreskrivs om innesluten användning och avsiktlig utsättning i miljön av genetiskt modifierade organismer i gentekniklagen (377/1995). I verksamhet enligt gentekniklagen ska den skyldighet att visa tillbörlig aktsamhet som bestäms i artikel 4 i EU:s förordning om genetiska resurser beaktas. Den förutsätter att användare ska visa tillbörlig aktsamhet för att förvissa sig om att de genetiska resurser och de traditionell kunskap som rör genetiska resurser som de använder har inhämtats enligt gällande lagstiftning eller tillsynskrav för tillträde och fördelning av nytta i enlighet med Nagoyaprotokollet.
4 §.Definitioner. I den föreslagna paragrafens bestämmelser ska definitionerna ingå. Den största delen av definitionerna ska innehålla en informativ hänvisning till definitionerna i EU:s förordning om genetiska resurser.
I punkt 1 ska genetiska resurser definieras genom att hänvisa till artikel 3.2 i EU:s förordning om genetiska resurser, enligt vilken det med genetiska resurser avses genetiskt material av faktiskt eller potentiellt värde. Med genetiskt material (genetic material) avses enligt artikel 3.1 i EU:s förordning om genetiska resurser varje material av växt-, djur-, mikroorganism- eller annat ursprung som innehåller funktionella enheter av arvsmassa. Definitionerna i artikel 3.1 och 3.2 i EU:s förordning om genetiska resurser motsvarar definitionerna i artikel 2 i biodiversitetskonventionen.
Genetiska resurser kan vara värdefulla på många sätt. Detta framgår av biodiversitetskonventionens ingress, där man anger det inneboende värdet av biologisk mångfald samt dess ekologiska, genetiska, sociala, ekonomiska, vetenskapliga, utbildningsmässiga, kulturella, rekreativa och estetiska värde. Genom naturvårdsmässiga medel strävar man efter att trygga arternas genetiska mutation i sin helhet som så stor som möjligt, medan åter växt- och djurförädlarna i synnerhet siktar på bevarande av sådana arter som är eller som kan vara till nytta vid utvecklande av nya växt- och djursorter. Mångfalden i det genetiska materialet är dock också en primär förutsättning för förädling av växter och djur, samt en viktig resurs inom biotekniken. Det är viktigt att bevara mångfalden i de genetiska resurserna så stor som möjligt både för den nuvarande användningen av biologiska naturresurser och för tryggandet av kommande möjligheter till användning. Sannolikt är genetiskt mångfald en förutsättning för att man i framtiden kan producera tillräckligt med föda för det växande människosläktet. Det är också möjligt att det i framtiden upptäcks sådana användningsmöjligheter för genetiska resurser som man i nuläget inte vet någonting om. Därför måste man utgå från att alla genetiska resurser kan vara värdefulla i den bemärkelse som avses i bestämmelsen, trots att endast mycket få visar sig vara ekonomiskt värdefulla eller är sådana att de skulle förekomma endast på en viss stats territorium.
I punkt 2 ska samernas traditionella kunskap som rör genetiska resurser definieras. Med sådan kunskap avses sådan kunskap, sådana färdigheter och sådant kunnande som rör genetiska resurser som innehas av samer och som har utvecklats och som upprätthålls inom samekulturen och som har överförts traditionellt från generation till generation. Traditionell kunskap om genetiska resurser som innehas av samer och dess kulturella användningsändamål ska kunna påvisas genom samernas kulturella traditioner, terminologi, berättartradition, i vissa fall genom skriftligt material, eller genom något annat motsvarande uttryck för samekulturen. Till kunskapen, färdigheterna och kunnandet ska också höra sådan praxis och sådana innovationer som är av betydelse för användningen av genetiska resurser. Med upprätthållande ska avses både aktivt användande av kunskapen samt dess bevarande i användbar form inom samekulturen. Den traditionella kunskapen har kunnat övergå från generation till generation som berättartradition, som en del av traditionella samernas näringar och hantverkstradition, eller genom joiktraditionen, sedvanor, naturkännedom och användning. Samernas traditionella kunskap som rör genetiska resurser som avses i denna lag ska däremot inte vara sådan kunskap som vid tidpunkten för lagens ikraftträdande är allmänt kända eller i allmänt bruk i Finland, trots att de kunde anses härstamma från samekulturen. Detsamma gäller kunskap som erhållits genom självständig forskning eller annars utan att samernas traditionella kunskap de facto har förvärvats från samer. Samma kunskap kan samtidigt också vara ett annat urfolks än samernas traditionella kunskap, varvid användaren får inhämta kunskapen lagligt någon på annat håll.
I fråga om definitionen på samernas traditionella kunskap ska beaktas vad som bestäms i artikel 3.7 i EU:s förordning om genetiska resurser om definitionen på traditionell kunskap som rör genetiska resurser (traditional knowledge). Enligt den avses med traditionell kunskap som rör genetiska resurser traditionell kunskap som innehas av ett urfolk eller ett lokalsamhälle och som är relevant för användningen av genetiska resurser och beskrivs som sådan i de ömsesidigt överenskomna villkor som gäller för användning av genetiska resurser. Till skillnad från kraven i Nagoyaprotokollet omfattar definitionen i EU:s förordning om genetiska resurser på grund av sin ordalydelse endast situationer där traditionell kunskap överförs i samband med de genetiska resurser som den hänför sig till och i enlighet med de ömsesidigt överenskomna villkor som tillämpas på användningen av de genetiska resurserna. I enlighet med kraven i Nagoyaprotokollet ska definitionen på traditionell kunskap i lagen också täcka de situationer där samernas traditionella kunskap som rör genetiska resurser överlåts självständigt och i enlighet med ömsesidigt överenskomna villkor som endast gäller sådan användning av kunskapen.
I punkt 3 ska användaren definieras genom att hänvisa till artikel 3.4 i EU:s förordning om genetiska resurser. Där avses med användare en fysisk eller juridisk person som använder genetiska resurser eller traditionell kunskap som rör genetiska resurser. Användare kan vara t.ex. kommersiella och icke-kommersiella forskare, kosmetik-, läkemedels-, livsmedels-, kemikalie- och bioteknikindustrin.
Enligt punkt 4 ska på definitionen av ömsesidigt överenskomna villkor tillämpas vad som bestäms i artikel 3.6 i EU:s förordning om genetiska resurser. Enligt den avser ömsesidigt överenskomna villkor den kontraktsmässiga överenskommelsen mellan en leverantör av genetiska resurser, eller av traditionell kunskap som rör genetiska resurser, och en användare, i vilken det fastställs särskilda villkor för rimlig och rättvis fördelning av den nytta som uppstår vid användning av genetiska resurser eller av traditionell kunskap som rör genetiska resurser och vilka också kan innefatta ytterligare villkor för sådan användning liksom senare tillämpning och saluföring. I enlighet med punkt 2 och artikel 3.7 i EU:s förordning om genetiska resurser ska i de ömsesidigt överenskomna villkoren också samernas traditionella kunskap som rör genetiska resurser beskrivas när det är fråga om överlåtelse av sådan kunskap.
5 §Användarens anmälningsplikt. I propositionen föreslås att det ska föreskrivas om anmälningsplikt för användare när det gäller genetiska resurser som förs in från utlandet eller traditionell kunskap hos urfolk som rör genetiska resurser. Syftet med anmälningsplikten är att främja de behöriga myndigheternas förutsättningar att utföra de tillsynsuppgifter som anges i EU:s förordning om genetiska resurser avseende lagenligheten av förvärv.
En anmälan ska endast göras över sådana genetiska resurser eller traditionell kunskap som rör dem, på vilka parters bestämmelser om tillträde och fördelning av nytta enligt Nagoyaprotokollet tillämpas. Då förutsätter användning av material för forsknings- och utvecklingsändamål ett förhandsgodkännande eller annat tillstånd samt fördelning av den nytta som erhålls av användningen mellan användaren och den som utlämnar materialet. Anmälningsplikten gäller t.ex. inte sådana genetiska resurser i fråga om vilka regleringen av tillträdet bottnar i fördraget om växtgenetiska resurser eller som i sitt ursprungs- eller förvärvsland är fritt tillgängliga. En anmälan ska lämnas inom en månad från importen.
Inga formkrav har uppställts för anmälan, men den ska innehålla de uppgifter enligt artikel 4.3 i EU:s förordning om genetiska resurser som avses i 2 mom. Dessa uppgifter är ett internationellt erkänt intyg om efterlevnad samt innehållet i de ömsesidigt överenskomna villkoren. Om inget intyg om efterlevnad finns, ska i anmälan uppges datum och plats för tillträdet, beskrivning av materialet, källan som materialet hämtades från samt eventuella efterföljande användare, förekomst eller avsaknad av rättigheter eller skyldigheter i anknytning till tillträde och fördelning av nytta, samt vid behov de ömsesidigt överenskomna villkoren, inklusive arrangemang gällande nyttofördelningen.
För att effektivisera förfarandet är avsikten att ett standardformulär som kan fyllas i och skickas elektroniskt till den behöriga myndigheten ska tas fram.
Anmälan ska göras till den behöriga myndigheten enligt den behörighetsfördelning som föreskrivs i 7 §. I eventuella fall som är oklara på grund av behörighetsfördelningen ska det vara tillräckligt att anmälan görs till endera av de behöriga myndigheterna.
6 §Samisk databas. Den föreslagna paragrafen samt 7 § som föreslås nedan ska innehålla bestämmelser om tillträde till samernas traditionella kunskap som rör genetiska resurser och om fördelning av den nytta som uppstår av deras användning på det sätt som artikel 5.5 och artikel 7 i Nagoyaprotokollet förutsätter.
Artikel 7 i Nagoyaprotokollet förutsätter att varje part ska vidta åtgärder, i enlighet med inhemsk lagstiftning, för att se till att tillträde till traditionell kunskap som rör genetiska resurser som innehas av ursprungliga samhällen och lokalsamhällen ges med informerat förhandsgodkännande eller samtycke och medverkan från detta ursprungliga samhälle och att ömsesidigt överenskomna villkor har fastställts. Ordalydelsen i bestämmelsen förutsätter nationella åtgärder. Bestämmelsen lämnar dock utrymme för prövning i fråga om de nationella lösningarna. I bakgrunden till bestämmelsen finns en reglering som tar sin utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna, genom vilken man vill betona urfolkens kulturella autonomi.
FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter som antogs 2007 innebar att begreppet förhandsgodkännande som grundar sig på frivillighet och kunskap (free, prior and informed consent) fogades till urfolkens rättigheter. I deklarationen grundar sig detta begrepp på urfolkens självbestämmanderätt. I ett vidare internationellrättsligt sammanhang hänför sig begreppet dock mer generellt till urfolkens rätt till utveckling, icke-diskriminering, kultur i vid bemärkelse samt till rätt att äga, inneha och använda mark och områden och härigenom rätt till naturresurser. Ett frivilligt förhandsgodkännande som grundar sig på kunskap är en kollektiv rättighet som tillerkänns urfolk. Med stöd av FN-deklarationen är den dock inte rättsligt förpliktande för stater, men ger uttryck för ett politiskt åtagande att iaktta den. Rätten till frivilligt förhandsgodkännande som grundar sig på kunskap tolkas så att staterna minst i god tro ska konsultera urfolken innan projekt eller åtgärder inleds. Rätten till frivilligt förhandsgodkännande som grundar sig på kunskap tolkas sålunda inte som vetorätt för urfolken, utan som ett medel att säkerställa urfolkens deltagande i beslutsfattande i sådana ärenden som direkt påverkar deras ställning och rättigheter.
I 1 mom. ska föreskrivas om Sametingets behörighet att förvalta en databas i vilken Sametinget kan lagra samernas traditionella kunskap som rör genetiska resurser för forsknings-och utvecklingsändamål. Sametingets behörighet ska grunda på 5 § i sametingslagen, enligt vilken Sametinget har i uppgift att sköta ärenden med anknytning till samernas egna språk, deras kultur och ställning som urfolk. I dessa ärenden kan Sametinget förvalta samekulturen och använda beslutande makt. Samernas traditionella kunskap anses höra till samernas kultur. Samerna kan t.ex. ha traditionell kunskap som rör genetiska resurser t.ex. om växters medicinska eller hälsofrämjande egenskaper.
I bestämmelsen har databasens form inte fastställts, utan Sametinget får besluta om den. Vid lagring av uppgifter ska dock om möjligt redan befintliga datasystem utnyttjas. Tillträdet till databasen ska vara begränsat och Sametinget ska vara behörigt att besluta om dess användare i enlighet med vad som föreskrivs i sametingslagen och i Sametingets arbetsordning om Sametingets allmänna behörighet. Vid lagring av information i databasen ska Sametinget beakta vad som föreskrivs ovan i 4 § 2 punkten om definitionen av traditionell kunskap som rör genetiska resurser. På grund av databasens natur och användningsändamål ska den inte få innehålla kunskap som är allmänt känd eller som i omfattande utsträckning används utanför samernas områden.
Sametingets beslut att införa traditionell kunskap i databasen innebär samtidigt ett i artikel 7 i Nagoyaprotokollet avsett förhandsgodkännande från ett urfolk om att den information som databasen innehåller i princip finns tillgänglig för användning inom forskning och utveckling och får utnyttjas ekonomiskt om möjligt.
Enligt 2 mom. ska Sametinget underrätta den behöriga myndigheten om de genetiska resurser som kunskapen i databasen gäller. På detta sätt bevaras den själva traditionella kunskapen i Sametingets besittning samtidigt som den behöriga myndigheten har möjlighet att anmäla offentligt de genetiska resurser som anknyter till sådan kunskap.
Den behöriga myndigheten bör skicka uppgifter om de genetiska resurser som Sametinget anmält och om vilka databasen innehåller traditionell kunskap till den internationella förmedlingsinstitutionen för tillträde och fördelning av nytta i enlighet med nedan föreslagna 12 § 3 mom.
7 §.Tillträde till samernas traditionella kunskap som rör genetiska resurser. Den föreslagna paragrafen samt ovan föreslagna 6 § ska innehålla bestämmelser om tillträde till samernas traditionella kunskap som rör genetiska resurser och om fördelning av den nytta som uppstår av deras användning på det sätt som förutsätts i artikel 5.5 och artikel 7 i Nagoyaprotokollet.
I 1 mom. ska föreskrivas om sökning för forsknings- och utvecklingsändamål av samernas traditionella kunskap som rör genetiska resurser. Kunskapen söks genom ansökan till den behöriga myndigheten, dvs. Finlands miljöcentral eller Naturresursinstitutet. Avsikten är att ett elektroniskt standardformulär ska utarbetas för ansökan för att göra förfarandet smidigare. Av ansökan ska framgå, med beaktande av sekretessbestämmelserna, den genetiska resurs som är föremål för traditionell kunskap, användningsändamålet för kunskapen samt den användare som utnyttjar den. Den behöriga myndigheten ska underrätta Sametinget om ansökan och dess innehåll. I praktiken kan detta ske genom elektronisk överföring.
I 2 mom. ska föreskrivas om utlämnande av traditionell kunskap. Enligt bestämmelsen ska utlämnande av uppgifter ur databasen till användare förutsätta ett beslut av den behöriga myndigheten om att godkänna de ömsesidigt överenskomna villkoren mellan Sametinget och användaren. Ömsesidigt överenskomna villkor definieras i 4 § 5 punkten. I enlighet med definitionen ska med dem avses villkor genom vilka det avtalas om rimlig och rättvis fördelning av nyttan av användningen av traditionell kunskap som rör genetiska resurser, inklusive t.ex. tilläggsvillkor om efterföljande tillämpningar och kommersialisering. Syftet med den behöriga myndighetens beslut om godkännande är att säkerställa att villkoren är rimliga och rättvisa. Godkännandet av den behöriga myndigheten ska också gälla samernas traditionella kunskap. Enligt den föreslagna definitionen i 4 § 2 punkten beskrivs samernas traditionella kunskap som rör genetiska resurser i de ömsesidigt överenskomna villkoren. Den behöriga myndigheten ska säkerställa att den traditionella kunskap som beskrivs i villkoren uppfyller de krav som uppställs i 4 § 2 mom. Uppgifter om beslutet om godkännande ska i enlighet med 12 § 3 mom. i denna lag och artikel 14.2.c i Nagoyaprotokollet skickas till den internationella förmedlingsinstitutionen för tillträde och fördelning av nytta, vilken ska garantera fångets lagenlighet och användarens rättssäkerhet. Det ska vara möjligt att söka ändring i den behöriga myndighetens beslut i enlighet med 16 § som föreslås nedan. Avsikten är att skapa avtalsmodeller med minimikrav för ömsesidigt överenskomna villkor i samarbete med den behöriga myndigheten och Sametinget i enlighet med den rekommendation som ingår i artikel 12.3 i Nagoyaprotokollet.
Sametinget får förutsätta att nyttan av användningen av kunskapen ska fördelas med samerna. Nyttan ska fördelas med samerna på ett rimligt och rättvist sätt. Genom bestämmelsen ska artikel 5.5 i Nagoyaprotokollet genomföras. Vid bedömningen av rimlighet och rättvishet ska beaktas betydelsen av samernas traditionella kunskap för skapandet av den slutliga produkten och dess värde samt hur stor den nytta är som uppstår vid användningen av kunskapen.
Enligt artikel 9 i Nagoyaprotokollet ska parterna uppmuntra användare och tillhandahållare att använda den nytta som uppstår vid användning av genetiska resurser för att bevara den biologiska mångfalden och gynna hållbart nyttjande av dess beståndsdelar. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska nyttan dock inriktas på ett bredare sätt i enlighet med de rättigheter som samerna har enligt grundlagen för att främja det egna språket, den egna kulturen och ställning som urfolk hos samerna. Syftet med det bredare perspektivet är att säkerställa att lämpliga användningsändamål hittas i situationer där omständigheterna och den gällande nationella lagstiftningen inte nödvändigtvis erbjuder tillräckliga förutsättningar för skydd av den biologiska mångfalden på ett sätt som gagnar upprätthållandet och utvecklandet av samekulturen.
Enligt 3 mom. ska den behöriga myndigheten vid behov förhandla med Sametinget om de ömsesidigt överenskomna villkoren. I praktiken kunde förhandlingar behövas t.ex. om enighet om villkoren om fördelning av nyttan inte har uppnåtts mellan Sametinget och användaren.
På förhandlingarna ska tillämpas 9 § i sametingslagen (974/1995), där det föreskrivs om skyldighet för myndigheterna och Sametinget att förhandla sinsemellan. För att uppfylla förhandlingsplikten ska myndigheten bereda Sametinget tillfälle att bli hört och förhandla om saken. Den gällande förhandlingsplikten tryggar inte samernas rätt till deltagande i samma utsträckning som samarbetsskyldigheten enligt den föreslagna och återkallade 9 § (RP 167/2014 rd), vilken i stor utsträckning skulle ha motsvarat förpliktelsen enligt Nagoyaprotokollet. Genom en tolkning av den gällande förhandlingsplikten som förhåller sig positivt till de mänskliga rättigheterna och som beaktar målet och syftet med FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter samt genom ett effektivt genomförande av bestämmelsen kan man dock uppnå den kravnivå som förutsätts i Nagoyaprotokollet om förhandssamtycke eller förhandsgodkännande från urfolken samt säkerställa att rätten till deltagande blir uppfylld.
Det föreslås inga bestämmelser om formkrav för förhandlingarna, utan de ska kunna föras på ett sätt som parterna kommer överens om från fall till fall, t.ex. genom tekniska informationsförmedlingsmedel eller genom att ordna möten.
8 §.Förbud mot att undergräva samernas rättigheter. Det föreslås att det i lagen ska införas en bestämmelse om skyldighet att beakta samernas rättigheter när samernas traditionella kunskap som finns i den i 6 § avsedda databasen används t.ex. för forsknings- och utvecklingsändamål eller annars för att bli utnyttjad. Bestämmelsen ska t.ex. gälla sådan användning av samernas traditionella kunskap vars konsekvenser kan utsträcka sig till samekulturen eller till idkande av samernas traditionella näringar genom patentering. Utnyttjande av traditionell kunskap får inte i större än ringa grad försvaga samernas möjlighet att använda de i grundlagen tryggande rättigheterna som urfolk att upprätthålla och utveckla sin kultur samt att idka sina traditionella näringar. Bestämmelsen ska framför allt styra planeringen av verksamheten och valet av sättet för genomförande så att i lagen avsedda konsekvenser inte uppstår. Bestämmelsen bidrar till att skydda rättigheter som tillkommer samerna som urfolk, vilka kan karaktäriseras som kollektiva rättigheter. I likhet med grundlagen skyddar bestämmelsen samernas kulturform.
9 §.Allmän styrning och tillsyn. Enligt paragrafen ska miljöministeriet sköta den allmänna styrningen av och tillsynen över denna lag. Lagen utgör en del av den internationella regleringshelheten om naturskydd, vilken hör till miljöministeriets ansvarsområde.
10 §.Nationell kontaktpunkt. I paragrafen ska föreskrivas om en nationell kontaktpunkt i enlighet med artikel 13.1 i Nagoyaprotokollet. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen ska i Finland Finlands miljöcentral vara den nationella kontaktpunkten och ansvara för den nationella kontaktpunktens uppgifter enligt Nagoyaprotokollet.
Enligt 2 mom. har den nationella kontaktpunkten i uppgift att ge upplysningar till olika instanser om tillträde till inhemska genetiska resurser och om samernas traditionella kunskap som rör dem samt om förfaranden som anknyter till dessa. I dessa upplysningar ska också ingå uppgifter om de behöriga myndigheterna. Den nationella kontaktpunkten ska också ansvara för samarbete med Nagoyaprotokollets sekretariat.
11 §.Behöriga myndigheter. I paragrafen ska i enlighet med artikel 13.2 i Nagoyaprotokollet och artikel 6.1 i EU:s förordning om genetiska resurser föreskrivas om de behöriga myndigheterna som ansvarar för myndighetsuppgifterna i anslutning till tillämpningen av protokollet och förordningen. Enligt den föreslagna paragrafen ska Naturresursinstitutet och Finlands miljöcentral vara de behöriga myndigheterna i Finland. Naturresursinstitutets behörighet ska omfatta genetiska resurser från husdjur samt från jordbruk, skogsbruk, vilt- och fiskerinäring, och odlingsväxters vilda genetiska resurser som används i livsmedel, inom jordbruk eller förädling, samt urfolkens traditionella kunskap som rör dem. Genetiska resurser från husdjur ingår i jordbrukets genetiska resurser. Finlands miljöcentrals behörighet ska omfatta alla andra genetiska resurser som faller inom lagens tillämpningsområde, såsom t.ex. största delen av de vilda genetiska resurserna, inklusive genetiska resurser från mikrober och patogener som infekterar olika arter, såsom människan, samt urfolkens traditionella kunskap som rör dessa genetiska resurser.
I 2 mom. ska med urfolk utöver samerna också avses urfolk utanför Finland när traditionell kunskap som rör deras genetiska resurser omfattas av tillämpningsområdet för denna lag.
12 §De behöriga myndigheternas uppgifter. I paragrafen föreslås att det ska lagstiftas om de behöriga myndigheternas uppgifter. Enligt 1 mom. ska de behöriga myndigheterna övervaka efterlevnaden av denna lag och EU:s förordning om genetiska resurser samt av de bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av dem. De behöriga myndigheterna ska också samarbeta på ett ändamålsenligt sätt med varandra.
I enlighet med 2 mom. föreskrivs om de behöriga myndigheternas uppgifter i EU:s förordning om genetiska resurser. Artiklarna 6, 7, 9, 10 och 12 innehåller skyldigheter för de behöriga myndigheterna.
Enligt artikel 6.1 i EU:s förordning om genetiska resurser ansvarar den behöriga myndigheten för tillämpningen av förordningen. De bestämmelser i förordningen som gäller myndigheternas skyldigheter ska tillämpas på sådana utländska genetiska resurser som används inom forskning och utveckling på vilka bestämmelserna i Nagoyaprotokollet om tillträde och nyttofördelning tillämpas i ursprungslandet eller förvärvslandet och på urfolkens traditionella kunskap som rör genetiska resurser. I fråga om sådana genetiska resurser och urfolkens traditionella kunskap som rör dem ska den behöriga myndigheten ha de övervakningsuppgifter som anges i artiklarna 7, 9 och 10 i förordningen om genetiska resurser samt de samarbetsuppgifter som anges i artikel 12. Uppgifterna fördelas mellan Finlands miljöcentral och Naturresursinstitutet enligt vad som förslås om behörighetsfördelningen i 11 § 2 mom. i denna lag
Enligt artikel 7 i EU:s förordning om genetiska resurser ska användarna av genetiska resurser eller av traditionell kunskap som rör dem i det slutliga utvecklingsstadiet för en produkt lämna de behöriga myndigheterna en deklaration om att de har uppfyllt skyldigheten enligt artikel 4 att visa tillbörlig aktsamhet. Den behöriga myndigheten ska lämna de erhållna uppgifterna till den internationella förmedlingsinstitutionen för tillträde och fördelning av nytta, till kommissionen samt vid behov till de i artikel 13.2 i Nagoyaprotokollet avsedda behöriga nationella myndigheterna. Enligt artikel 7 i EU:s förordning om genetiska resurser ska för övervakning av användarnas efterlevnad den behöriga myndigheten också samarbeta med förmedlingsinstitutionen för tillträde och fördelning av nytta i syfte att säkerställa utbyte av den information om intyg om efterlevnad som anges i artikel 17.2 i Nagoyaprotokollet. Kommissionen utfärdar närmare bestämmelser om genomförandet där det slutliga utvecklingsstadiet för en produkt och de förfaranden som ska iakttas definieras närmare.
Enligt artikel 9 i EU:s förordning om genetiska resurser ska den behöriga myndigheten utföra regelmässiga kontroller för att säkerställa att användarna efterlever de skyldigheter som uppställs i artiklarna 4 och 7 i förordningen. Bestämmelser om rätt att få information och rätt att utföra kontroller ska ingå nedan i 13 §.
Den behöriga myndigheten ska också iaktta vad som bestäms i artikel 12 i EU:s förordning om genetiska resurser om samarbete sinsemellan, med kommissionen och intressegrupper.
Enligt artikel 13.2 i Nagoyaprotokollet ansvarar den behöriga nationella myndigheten för frågor som gäller tillträde till och fördelning av nytta från genetiska resurser och traditionell kunskap som rör dem. Enligt protokollet hör till den behöriga nationella myndighetens uppgifter att bevilja tillstånd eller annat skriftligt intyg över tillträde till genetiska resurser eller traditionell kunskap när en part har beslutat ta i bruk ett tillståndsförfarande för genetiska resurser och traditionell kunskap som rör dem och som faller inom partens jurisdiktion. I propositionen föreslås att det i Finland endast ska tas i bruk ett förfarande med förhandsgodkännande och nyttofördelning till den del som det gäller samernas traditionella kunskap som rör genetiska resurser. Bestämmelser om beslut om godkännande av den behöriga myndigheten som gäller detta ska ingå i 7 § 2 mom.
Enligt 2 mom. i paragrafen ska den behöriga myndigheten också ansvara för medlemsstatens myndighetsuppgifter i anslutning till det samlingsregister som avses i artikel 5 i EU:s förordning om genetiska resurser. Sålunda ska den behöriga myndigheten på begäran av samlingens förvaltare överväga att införliva samlingen i fråga eller en del av den i det register över samlingar som kommissionen upprättar, säkerställa samlingens förutsättningar att ansluta sig till registret, lämna kommissionen uppgifter om samlingen och övervaka samlingens förutsättningar att bevara sin ställning i registret. Enligt artikel 3.9 i EU:s förordning om genetiska resurser avses med samling en privat eller offentligt ägd uppsättning insamlade prover på genetiska resurser och tillhörande information som sammanställs och lagras.
Enligt 3 mom. i paragrafen ska de behöriga myndigheterna lämna de uppgifter som avses i artikel 14.2 i Nagoyaprotokollet till internationella förmedlingsinstitutionen för tillträde och fördelning av nytta.
Som en del av informationsförmedlingsinstitutionen enligt artikel 18.3 i konventionen upprättas internationella förmedlingsinstitutionen för tillträde och fördelning av nytta, för vars drift Nagoyaprotokollets sekretariat ansvarar. Institutionen ska bland annat dela information från partsländerna om tillträde och fördelning av nytta. Enligt den nämnda artikeln i protokollet ska till förmedlingsinstitutionen sändas information om partens lagstiftningsmässiga, administrativa och politiska åtgärder om tillträde och fördelning av nytta, information om den nationella kontaktpunkten och behörig nationell myndighet eller behöriga nationella myndigheter samt tillstånd eller deras motsvarighet som utfärdats vid tidpunkten för tillträde som bevis på beslut att bevilja förhandsgodkännande sedan information lämnats och om fastställandet av ömsesidigt överenskomna villkor. Skyldigheten att lämna de nämnda uppgifterna till förmedlingsinstitutionen ska fördelas mellan Finlands miljöcentral och Naturresursinstitutet i enlighet med de bestämmelser om behörighetsfördelning som föreslås ingå i 11 § 2 mom.
Enligt 3 mom. i paragrafen ska de behöriga myndigheterna också ansvara för övervaknings- och rapporteringsuppgifterna enligt artikel 29 i Nagoyaprotokollet. Med detta avses övervakning av det nationella genomförandet av skyldigheterna enligt protokollet och regelbunden rapportering till partskonferensen av de åtgärder som hänför sig till genomförandet.
13 §.Rätt att få uppgifter och att utföra kontroller. I paragrafen ska föreskrivas om den behöriga myndighetens kontroller enligt kraven i EU:s förordning om genetiska resurser. I artikel 9.1 i EU:s förordning om genetiska resurser ingår bestämmelser om den behöriga myndighetens skyldighet att utföra kontroller för att konstatera om användarna efterlever de skyldigheter som uppställs i artiklarna 4 och 7 i förordningen. I artikel 4 i förordningen bestäms om användarens skyldighet att visa tillbörlig aktsamhet och i artikel 7 om därtill anknytande anmälningsplikt i samband med mottagande av forskningsmedel och i det slutliga utvecklingsstadiet. Enligt artikel 9.2 i förordningen ska medlemsstaterna se till att de kontroller som utförts i enlighet med i artikel 9.1 är effektiva, proportionella och avskräckande samt avslöjar fall där användare inte följer förordningen.
I 1 mom. ska föreskrivas om den behöriga myndighetens rätt att utföra de kontroller som övervakningen kräver. De behöriga myndigheterna ska för utförande av kontroller ha rätt att få tillträde till användarens lokaler där det förvaras uppgifter av betydelse för tillsynen över iakttagandet av denna lag eller EU:s förordning om genetiska resurser. En kontroll ska dock inte få utföras i lokaler som omfattas av hemfriden. Vid kontrollerna ska iakttas vad som föreskrivs om utförande av kontroller i 39 § i förvaltningslagen (434/2003).
I 2 mom. ska föreskrivas om den behöriga myndighetens rätt att få behövliga uppgifter för utförande av övervakningen och kontrollerna. Med behövliga uppgifter ska avses uppgifter om genetiska resurser eller om urfolkens traditionella kunskap som rör dem enligt artikel 4.3 i EU:s förordning om genetiska resurser. Kontrollörerna ska också ha rätt att avgiftsfritt få kopior på handlingar som är nödvändiga för utförandet av kontrollen, samt rätt att ta fotografier och vid behov också prover av genetiska resurser.
I 3 mom. ska hänvisas till artikel 10 i EU:s förordning om genetiska resurser, enligt vilken den behöriga myndigheten ska föra bok i minst fem år över kontroller och uppge i synnerhet kontrollernas natur och resultat. De behöriga myndigheterna ska dessutom föra bok över eventuella korrigerande åtgärder och insatser enligt artikel 9.6. Denna information ska göras tillgänglig i enlighet med med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG om allmänhetens tillgång till miljöinformation och om upphävande av rådets direktiv 90/313/EEG.
14 §.Handräckning. Enligt den föreslagna paragrafen ska polisen vara skyldig att vid behov lämna handräckning till den behöriga myndigheten för utförande av kontroller.
15 §.Vite samt hot om tvångsutförande och hot om avbrytande. I situationer där anmälningsplikten enligt 5 § har försummats ska i paragrafen föreskrivas om skyldighet hos användare att vid vite eller under hot om att verksamheten helt eller delvis avbryts lämna en anmälan. De behöriga myndigheter som avses i 11 § ska vara behöriga att förelägga vite samt hot om tvångsutförande och hot om avbrytande.
I 2 mom. ska i fråga om vite, hot om tvångsutförande och hot om avbrytande ingå en hänvisning till viteslagen (1113/1990).
16 §.Ändringssökande. I paragrafen ska föreskrivas om rätt att söka ändring i beslut av behörig myndighet om godkännande som avses i 7 § 2 mom. och som gäller ömsesidigt överenskomna villkor mellan Sametinget och användare, samt i 15 § avsett beslut om åläggande. Parterna, dvs. Sametinget och användaren får söka ändring i enlighet med förvaltningsprocesslagen (586/1996). På beslut enligt 7 § 2 mom. ska omprövningsförfarandet inte tas i bruk, eftersom det i ärendet inte finns etablerad rättspraxis och rättslig specialsakkunskap har en viktig betydelse i dessa ärenden. Dessutom kunde omprövningsförfarandet onödigt förlänga den behandlingens totala längd.
17 §.Överträdelse av bestämmelserna om genetiska resurser. I paragrafen ska föreskrivas om påföljder i fall av överträdelse av artiklarna 4 och 7 i EU:s förordning om genetiska resurser. Enligt artikel 11.1 i EU:s förordning om genetiska resurser ska medlemsstaterna anta bestämmelser om de sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av artiklarna 4 och 7 och ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att de tillämpas. De sanktioner som fastställs ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.
EU:s förordning om genetiska resurser förutsätter inte uttryckligen att de nationellt införda påföljderna ska vara straffrättsliga. Eftersom förordningen redan innehåller direkt tillämpliga bestämmelser om administrativa påföljder för brott mot skyldigheten enligt artikel 4.1 att visa tillbörlig aktsamhet (artikel 4.5 och artikel 4.8.2), kan förpliktelsen i artikel 11 i förordningen anses förutsätta mer effektiva och avskräckande påföljder av medlemsstaterna än de administrativa påföljder som redan finns i förordningen.
Enligt den föreslagna paragrafen ska en användare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försummar de skyldigheter enligt EU:s förordning om genetiska resurser som avses i punkterna 1–4 dömas, om inte gärningen ska anses vara ringa eller om inte för gärningen någon annanstans i lag föreskrivs strängare straff, till böter för överträdelse av bestämmelserna om genetiska resurser. Gärningssättet är underlåtenhet. I den i lagstiftningspraxis sedvanliga subsidiaritetsklausulen ska endast hänvisas till gärningen, men med gärning ska i subsidiaritetsklausulen också avses underlåtenhet. Kravet på uppsåt ska vara uppsåt eller grov oaktsamhet, för det är inte motiverat att utsträcka straffrättsligt ansvar till normal oaktsamhet. Innehållet i de olika uppsåtsformerna bestäms enligt de allmänna straffrättsliga regler som gäller för dem. En gärning kan betraktas som ringa t.ex. om den i en helhetsbedömning som beaktar gärningens skadlighet, farlighet och klandervärdighet kan anses vara så lindrig att den inte ger anledning till straffmässiga åtgärder.
Enligt punkt 1 ska en användare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försummar de förpliktelser som uppställs för användare i de bestämmelser som avses i artikel 4.1 i EU:s förordning om genetiska resurser och som gäller tillträde och nyttofördelning ska, om inte gärningen ska anses vara ringa och om inte för gärningen någon annanstans i lag föreskrivs strängare straff, dömas till böter för överträdelse av bestämmelserna om genetiska resurser.
I punkt 2 ska hänvisas till den skyldighet som användaren har enligt artikel 4.3 i EU:s förordning om genetiska resurser att förvalta uppgifter. Enligt den nämnda punkten i artikeln ska för att säkerställa artikel 4.1 användarna söka, bevara och överföra till följande användare antingen ett internationellt erkänt intyg om efterlevnad samt behövliga uppgifter om innehållet i de ömsesidigt överenskomna villkoren, eller följande uppgifter och dokument: i) datum och plats för tillträde till genetiska resurser eller traditionell kunskap som rör genetiska resurser, ii) beskrivningen av genetiska resurser eller traditionell kunskap som rör använda genetiska resurser, iii) källan som de genetiska resurserna eller den traditionella kunskapen som rör genetiska resurser hämtades direkt från samt efterföljande användare av genetiska resurser eller traditionell kunskap som rör genetiska resurser, iv) förekomst eller avsaknad av rättigheter eller skyldigheter i anknytning till tillträde och fördelning av nytta, inbegripet rättigheter och skyldigheter som avser senare tillämpning och saluföring, v) tillstånd för tillträde i förekommande fall, vi) ömsesidigt överenskomna villkor, i förekommande fall inbegripet mekanismer för fördelning av nyttan.
I punkt 3 ska hänvisas till skyldigheten enligt artikel 4.6 i EU:s förordning om genetiska resurser för användare att bevara de uppgifter som bestäms i artikel 4.3 tjugo år efter utgången av användningsperioden.
I punkt 4 ska hänvisas till skyldigheten i artikel 7.2 i EU:s förordning om genetiska resurser, enligt vilken användaren i det slutliga utvecklingsstadiet för en produkt som utvecklats via användning av genetiska resurser eller traditionell kunskap som rör dem ska lämna en deklaration till de behöriga myndigheterna att de har uppfyllt skyldigheterna enligt artikel 4, dvs. skyldigheten att visa tillbörlig aktsamhet enligt artikel 4.1 och skyldigheten att bevara uppgifter enligt artikel 4.6. Dessutom förutsätter artikel 7.2 i EU:s förordning om genetiska resurser att användaren samtidigt som anmälan lämnas också lämnar den behöriga myndigheten a) relevant information från det internationellt erkända intyget om efterlevnad, eller b) information som avses i artikel 4.3 b i–v och artikel 4.5, i förekommande fall inklusive information om att det har upprättats ömsesidigt överenskomna villkor. Enligt artikel 7.6 i EU:s förordning om genetiska resurser ska kommissionen anta genomförandeakter för att fastställa förfarandena för genomförande av artikel 7.1, 7.2 och 7.3. I dessa genomförandeakter ska kommissionen fastställa det slutliga utvecklingsstadiet för en produkt i syfte att fastställa slutskedet av användningen inom olika sektorer. De genomförandeakter som avses i artikel 7.6 i EU:s förordning om genetiska resurser ska ingå i rekvisitet för överträdelse av bestämmelserna om genetiska resurser endast i den utsträckning som det är fråga om genomförandeakter som gäller artikel 7.2.
I 16 kap. 8 § i strafflagen föreskrivs om ingivande av osant intyg till myndighet. För brottet ska bl.a. den dömas som till en myndighet ger in ett i rättsligt hänseende betydelsefullt osant skriftligt intyg. Om en gärning som är straffbar enligt 17 § i denna lag uppfyller rekvisitet för ingivande av osant intyg till myndighet, t.ex. för att de uppgifter som anmälts inte är sanningsenliga, ska i första hand denna bestämmelse i strafflagen tillämpas.
18 §Ikraftträdande. Om ikraftträdandet av lagen ska bestämmas genom förordning av statsrådet. Avsikten är att lagen ska sättas i kraft samtidigt som protokollet träder i kraft för Finland.
Enligt 2 mom. ska denna lag inte tillämpas på sådana genetiska resurser och traditionell kunskap hos urfolken som är som rör resurserna, vilka förts in i landet innan lagen trädde i kraft.