1.1  Bakgrund

Bakgrunden till beredningen av regeringspropositionen är regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering ”Ett inkluderande och kunnigt Finland – ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle”. Enligt regeringsprogrammet ska klientavgiftslagen, dvs. lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992), revideras i syfte att avlägsna hindren för vård och öka jämlikheten i samband med hälsa bland annat genom större avgiftsfrihet och skäligare avgifter. För reformen av klientavgiftslagen har det anvisats 45 miljoner euro i finansiering (se s. 149 och 216 i regeringsprogrammet). 

Bakom beredningen ligger dessutom de högsta laglighetsövervakarnas ställningstaganden, enligt vilka bestämmelserna om ändringssökande är oklara i den gällande klientavgiftslagen. Ställningstagandena beskrivs närmare nedan i avsnitt 2.1.2. 

1.2  Beredning

Regeringens proposition har beretts vid social- och hälsovårdsministeriet under hösten 2019 och våren 2020. Den föreslagna ändringen i lagen om domstolsavgifter har beretts i samarbete med justitieministeriet. 

Social- och hälsovårdsministeriet ordnade i januari 2020 ett diskussionsmöte om en reform av klientavgiftslagen. De viktigaste intressentgrupperna bjöds in till mötet. Vid evenemanget presenterades preliminära planer på att revidera klientavgiftslagen, varefter intressentgrupperna framförde sina kommentarer till dem och fick framföra också sina andra synpunkter på behoven att revidera klientavgiftslagstiftningen. 

Utkastet till regeringsproposition var ute på remiss från den 12 februari till den 1 april 2020. Utlåtanden begärdes av sammanlagt 448 instanser, och dessutom hade också andra instanser möjlighet att lämna utlåtande om utkastet till proposition i tjänsten utlåtande.fi. Responsen på yttrandena beskrivs nedan i avsnitt 6. 

Propositionen har behandlats i delegationen för kommunal ekonomi och kommunalförvaltning den 9 juni 2020. 

Bakgrundsmaterialet till regeringens proposition finns tillgängligt på adressen

Vid beredningen av regeringens proposition har använts regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om kundavgifter för social- och hälsotjänster (RP 310/2018 rd, nedan även den förfallna propositionen eller den förfallna propositionen om klientavgiftslagen). Det är fråga om en proposition om en totalreform av klientavgiftslagstiftningen som överlämnades till riksdagen i december 2018 men som förföll med stöd av 49 § i Finlands grundlag (731/1999). De handlingar som gäller den förfallna regeringspropositionen finns tillgängliga på adressen

2.1  Nuläge

2.2  Bedömning av nuläget

3.1  Målsättning

Propositionen syftar till att i enlighet med skrivningen i regeringsprogrammet undanröja hinder för vård och öka jämlikheten i samband med hälsa. Målet är att minska den ekonomiska belastning som orsakas när en klient söker sig till primärvård, inklusive mun- och tandvård och mentalvårdstjänster, samt att underlätta ställningen särskilt för sådana barnfamiljer där ett barn har stort behov av sjukvårdstjänster eller där flera barn är sjuka. Propositionen syftar också till att förebygga spridningen av vissa smittsamma sjukdomar. 

Propositionen hänför sig också till regeringsprogrammets skrivning om att tyngdpunkten inom social- och hälsovården flyttas till tjänsterna på basnivå och till förebyggande verksamhet (se s. 160 i regeringsprogrammet). Basservicen utvecklas genom programmet Framtidens social- och hälsocentral, vars mål är att säkerställa att tjänsterna motsvarar människornas behov och att problem kan åtgärdas i tid. 

Syftet med propositionen är att förbättra jämlikheten mellan klienterna i fråga om de klientavgifter som tas ut för långvarig boendeservice i olika delar av landet. Syftet med den föreslagna lagen är också att säkerställa att klientavgifterna för tjänsterna i fråga inte blir oskäligt höga i förhållande till klientens inkomster. Ett annat mål är att förenhetliga avgifterna för fortlöpande och regelbunden service i hemmet och att se till att avgifterna bättre motsvarar antalet servicetimmar än för närvarande. 

Syftet med propositionen är att säkerställa att klienterna får tillräcklig information om kommunens skyldighet att nedsätta eller efterskänka klientavgiften och att klienterna inte ska bli tvungna att ty sig till utkomststöd för att klara av klientavgifterna. Syftet med propositionen är dessutom att klienternas rättsskydd ska tillgodoses bättre än för närvarande i ärenden som gäller klientavgifter. 

3.2  De viktigaste förslagen

I lagförslag 1 i propositionen föreslås det att klientavgiftslagen ändras så att avgiftsfriheten för hälsovårdstjänster utvidgas och till vissa delar förtydligas. Sjukskötarmottagningar inom primärvårdens öppna sjukvård föreslås bli avgiftsfria för alla åldersgrupper. För närvarande får en avgift för dessa tas ut hos personer som fyllt 18 år. Det föreslås att avgiftsfriheten för hälso- och sjukvårdstjänster för personer under 18 år ska utvidgas så att poliklinikavgift inte längre får tas ut av minderåriga. Den avgiftsfrihet som hänför sig till vissa smittsamma sjukdomar utvidgas, och till exempel läkemedel som är avsedda att förebygga hiv ska bli avgiftsfria. Ingen avgift får tas ut i mentalvårdsarbetet inom primärvårdens öppna sjukvård och för Seri-stödcentrens tjänster. 

Avgiftstaket utvidgas till att omfatta nya tjänster så att även avgifterna för mun- och tandvård, tillfällig hemsjukvård, tillfällig hemsjukhusvård och terapitjänster ska beaktas i avgiftstaket i fortsättningen. Även sådana klientavgifter som betalas av utkomststödet ska beaktas i avgiftstaket, vilket stärker utkomststödets karaktär av stöd i sista hand och minskar klienternas beroende av utkomststöd. Med tanke på uppnåendet av avgiftstaket har det i fortsättningen inte heller någon betydelse om det är fråga om traditionella besök eller om tjänsten tillhandahålls på distans. Av de orsaker som redogörs för nedan i avsnitt 5.1.1 kvarstår skyldigheten att kontrollera avgiftstaket ännu i detta skede hos klienten själv, men uppföljningen av avgiftstaket underlättas genom att det i fortsättningen ska antecknas på fakturan om den avgift som tas ut beaktas i avgiftstaket eller inte. Dessutom ska bestämmelserna om avgiftstaket uppdateras med tanke på dataskyddsförordningen. 

Bestämmelserna om avgifter som fastställs enligt klientens betalningsförmåga ses över och till klientavgiftslagen fogas bestämmelser om klientavgifter för långvarig boendeservice. I fråga om avgifterna för fortgående och regelbunden hemservice och hemsjukvård, vilka tillsammans utgör hemvård, föreskrivs i stort sett enligt nuvarande principer, men avgiftssatserna begränsas utifrån antalet servicetimmar. Bestämmelserna om avgifterna för långvarig boendeservice enligt socialvårdslagen ska, med undantag för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg, harmoniseras med bestämmelserna om avgifterna för hemvård. På så vis bestäms avgifterna på enhetligare grunder än för närvarande i synnerhet inom den öppna vården för äldre. 

Bestämmelserna om avgifter för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg ska i stor utsträckning motsvara bestämmelserna om avgifter för långvarig sluten vård. På så vis tas avgifter t för klienter som är i behov av intensiv vård och omsorg ut enligt så enhetliga grunder som möjligt. 

De avgifter som fastställs enligt betalningsförmågan ska grunda sig på fortlöpande eller återkommande inkomster, liksom för närvarande. I fråga om de inkomster som ligger till grund för avgiften föreslås vissa justeringar. Förmögenhet ska inte heller i fortsättningen beaktas när avgiften fastställs. I klientavgiftslagen föreskrivs noggrannare än för närvarande också om avdrag från inkomsterna, vilket skapar enhetliga grunder för bestämmande av avgifterna och därigenom ökar klienternas jämlikhet samt avgifternas förutsägbarhet och tydlighet i hela landet. 

Det föreslås att bestämmelsen om nedsättning eller efterskänkande av klientavgifter ska göras mer förpliktande och att nedsättning eller efterskänkande av avgifter ska ges företräde i förhållande till utkomstskyddet. Kommunen ska i tillräcklig omfattning och på ett begripligt sätt informera klienten om bestämmelserna om lindring av avgiften. 

Tillämpningsområdet för den avgift som tas ut för outnyttjade tjänster som inte avbeställts ska utvidgas. På så vis strävar man efter att öka klientens eget ansvar och i synnerhet att minska de kostnader som de offentliga finanserna orsakas av outnyttjade tjänster. 

Bestämmelserna om ändringssökande ska ses över så att det tydligare framgår av klientavgiftslagen att klienten har rätt att begära omprövning av fakturor som gäller jämnstora klientavgifter samt av vissa andra kommunala beslut som gäller avgifterna. Dessutom ska bestämmelserna om ändringssökande förenhetligas med de allmänna bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen, dock så att den enda grunden för besvärstillstånd även i fortsättningen är prejudikatgrunden. 

I lagförslag 2 i propositionen föreslås att det till lagen om servicesedlar fogas en hänvisning till de nya paragraferna i klientavgiftslagen, där det föreskrivs om beaktande av inkomsterna när avgiften bestäms. 

I lagförslag 3 i propositionen föreslås det att lagen om domstolsavgifter ändras så att ingen rättegångsavgift tas ut i besvärsärenden som en enskild inlett och som gäller klientavgifter som fastställts enligt klientavgiftslagen. 

4.1  Allmänt

Bedömningen av konsekvenserna av de ändringar som föreslås i klientavgiftslagen är i många avseenden utmanande av flera olika skäl. Kommunernas nuvarande avgiftsgrunder är mycket varierande och det finns ingen fullständig information om dem. Statistiken över användningen av tjänster innehåller inga uppgifter om de avgifter som tagits ut för tjänsterna, utan de måste grovt uppskattas med hjälp av användningen av tjänsterna. Dessutom motsvarar klassificeringarna och definitionerna i det statistiska materialet inte heller alltid definitionerna i lagstiftningen, och i statistikmaterialet kan det helt saknas uppgifter som inverkar på fastställandet av klientavgiften. Det sistnämnda gäller särskilt inkomstrelaterade avgifter. 

För bedömningen av konsekvenserna av de ändringar som föreslås i propositionen har det gjorts en omfattande insamling av uppgifter från olika källor om användningens volym, de nuvarande avgifterna och grunderna för dem. I konsekvensbedömningen har delvis utnyttjats det material som använts vid beredningen av den förfallna propositionen. Beredningen och utvärderingen har fått stöd genom TEAS-projektets slutrapport, som innehåller information särskilt om användningen av tjänsterna och fördelningen av avgifter. 

På grund av det bristfälliga informationsunderlaget har man i utvärderingarna till vissa delar varit tvungen att använda informationsmaterial och utvärderingsmetoder som skiljer sig från sedvanliga informationskällor och metoder. På grund av detta har de källor och metoder som använts beskrivits mer detaljerat än vanligt i dessa avseenden. 

Kalkylerna har i huvudsak gjorts med simuleringsmodellen SOTE-SISU (närmare information om modellen t.ex. Tervola m.fl. 2019). I kalkylen har klientavgifterna uppskattats utifrån användningen av de tjänster som registrerats i Institutet för hälsa och välfärds register över vårdanmälningar, eftersom registeruppgifter på individnivå om klientavgifter i hela Finland inte finns att tillgå. 

I kalkylen har kommunernas och samkommunernas egna avgiftsnivåer beaktats enligt situationen 2017. Ett annat tillvägagångssätt skulle vara att tillämpa de lagstadgade högsta avgiftsbeloppen, varvid kalkylen skulle visa att kommunernas spelrum förändrats och vara oberoende av kommunernas avgiftsnivåer. Tillämpningen av kommunernas nivåer berättar dock bättre om de faktiska konsekvenserna av avgiftsändringarna. Det är en så kallad statisk kalkyl, det vill säga den beaktar inte hur ändringar i avgifterna inverkar på användningen av tjänsterna. 

4.2  Ekonomiska konsekvenser

4.3  Konsekvenser för myndigheterna

De förslag om avgiftsfria tjänster, utvidgning av tillämpningsområdet för avgiftstaket samt avgiftslättnader som finns i lagförslag 1 i propositionen kan bedömas underlätta klienternas ekonomiska ställning och därmed minska det arbete som klientavgifterna orsakar i utkomststödet och utsökningen. Genom dessa förslag minskas således de kostnader som olika myndigheter orsakas av behandlingen av klientavgiftsärenden. 

Däremot bedöms den föreslagna regleringen om avgiftslättnader i någon mån öka kommunernas administrativa arbete. Konsekvenserna bör dock granskas som en del av en större helhet, bland annat genom eventuella alternativa kostnader som kommunen eller staten kan orsakas till exempel till följd av behandling av utkomststöd eller utsökning. På detta sätt kan det administrativa arbete som kommunerna orsakas och kostnaderna för det uppskattas vara små. 

De avgiftsfria besök på sjukskötarmottagningar som föreslås i propositionen avlägsnar det administrativa arbetet med att ta ut avgifter i kommuner som för närvarande tar ut avgifter för besök på sjukskötarmottagningar. Förslaget om avgiftsfri undersökning och vård vid polikliniker minskar likaså kommunernas administrativa arbete med att ta ut poliklinikavgifter. 

I propositionen föreslås det att en skriftlig anvisning om omprövningsbegäran ska fogas till fakturor som gäller klientavgifter. Begäran om omprövning av klientavgifter kan uppskattas öka till följd av anvisningarna, vilket i sin tur i viss mån kan antas öka det administrativa arbetet i kommunerna. De beslut som fattats med anledning av ökade begäranden om omprövning kan dessutom öka antalet besvär hos domstolarna. Tydligare bestämmelser förbättrar dock klientens rättsskydd, och det är nödvändigt för att syftet med bestämmelserna om ändringssökande ska uppnås. I de högsta laglighetsövervakarnas avgörandepraxis har det dessutom redan nu ansetts att det ska vara möjligt att begära omprövning av en faktura som gäller klientavgifter och att anvisningar för omprövningsbegäran ska fogas till fakturan. 

De avgiftsfria besök på sjukskötarmottagningar som föreslås i propositionen kan ändra arbetsfördelningen mellan läkare och sjukskötare vid hälsocentralerna, om avgiftsfriheten gör att besök på hälsocentralens sjukskötarmottagning blir ett attraktivare alternativ för klienterna i förhållande till läkarmottagningar. Vid hälsocentralerna väljs dock i allmänhet i samband med bedömningen av vårdbehovet till vilken yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården klienten ska hänvisas. Det är således möjligt att klienterna i vissa situationer i större utsträckning än för närvarande hänvisas till läkarmottagningar på grund av att det i motsats till besök på sjukskötarmottagningar även i fortsättningen får tas ut en avgift för besök på läkarmottagningar. 

Enligt 8 § 2 mom. i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019), nedan informationshanteringslagen, ska det ministerium som ansvarar för verksamhetsområdet göra en bedömning enligt 5 § 3 mom. i informationshanteringslagen då bestämmelser som är under beredning återverkar på informationsmaterial och informationssystem. Dessutom ska ministeriet bedöma planerade bestämmelsers konsekvenser för handlingsoffentligheten och handlingssekretessen. Enligt 5 § 3 mom. i informationshanteringslagen ska informationshanteringsenheten vid planeringen av väsentliga administrativa reformer som har konsekvenser för innehållet i informationshanteringsmodellen och i samband med att informationssystem tas i bruk bedöma de ändringar som hänför sig till åtgärderna och deras konsekvenser i förhållande till ansvaren för informationshanteringen, informationssäkerhetskraven och informationssäkerhetsåtgärderna, kraven på skapande och sättet för utlämnande av informationsmaterial, kraven på ärendehantering och informationshantering i samband med tjänsteproduktion och, enligt vad som föreskrivs någon annanstans i lag om handlingsoffentlighet, sekretessbeläggning, skyddande av information samt informationsrättigheter. 

De ändringar som föreslås i klientavgiftslagen har inga konsekvenser för de aspekter av informationshanteringen som nämns ovan, med undantag för informationsrättigheter, om vilka det föreskrivs i den föreslagna 14 a §. Skillnaden jämfört med nuläget är bland annat att det föreskrivs striktare än för närvarande om tillgång till information från penninginstitut. 

Den ändring av lagen om domstolsavgifter som finns i lagförslag 3 i propositionen förtydligar situationen för förvaltningsdomstolarna, som för närvarande med stöd av 7 § 2 mom. i lagen om domstolsavgifter ofta befriar ändringssökanden från rättegångsavgift i ärenden som gäller klientavgiftslagen. Eftersom det i fortsättningen föreskrivs i lagen om domstolsavgifter att rättegångsavgift inte får tas ut i besvärsärenden som inletts av en enskild och som gäller klientavgifter som fastställts enligt klientavgiftslagen, blir förvaltningsdomstolarna inte längre tvungna att från fall till fall pröva om det är uppenbart oskäligt att ta ut avgiften på det sätt som avses i 7 § 2 mom. i lagen om domstolsavgifter. 

4.4  Samhälleliga konsekvenser

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

En allmän beskrivning av bestämmelserna om klientavgifter i andra europeiska länder finns i avsnitt 1.2 Internationell utveckling i den förfallna propositionen. Dessutom redogörs för situationen i andra länder också i slutrapporten om TEAS-projektet. De uppgifter som nämns i dessa källor var fortfarande i huvudsak korrekta. Beskrivningen av lagstiftningen i utlandet behöver dock kompletteras i fråga om profylaktisk läkemedelsbehandling mot hiv, eftersom avgiftsfriheten för denna läkemedelsbehandling har ökat snabbt i Europa och man samtidigt har fått mer information om användningen av den. 

Avgiftsfrihet och ersättningsgillhet för PrEP-läkemedel som är avsedda att förebygga hiv utreds i en artikel som publicerades hösten 2019 i en Eurostatpublikation. Enligt artikeln var PrEP-medicineringen i början av 2019 ersättningsgill för klienten i sammanlagt 14 europeiska länder. Dessa länder var Sverige, Norge, Danmark, Island, Tyskland, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Frankrike, Portugal, Kroatien, Bosnien-Hercegovina och Moldavien samt i fråga om Storbritannien Skottland och Nordirland. Det har skett många förändringar på några år, eftersom PrEP-medicineringen 2016 var ersättningsgill endast i Frankrike. Dessutom tillhandahölls det 2019 PrEP-medicinering inom den offentliga hälso- och sjukvården i 10 länder i Europa och Centralasien, inklusive Finland, men klienten ersattes inte helt och hållet för kostnaderna. 

Enligt den ovan nämnda artikeln rapporterade 20 länder nationella uppskattningar av antalet användare av PrEP-medicinering under de föregående 12 månaderna. Kvantitativt sett var antalet användare störst i Frankrike och i förhållande till befolkningsmängden störst i Island. Av de 20 länder som rapporterade antalet användare specificerade 15 användarna enligt kön och smittsätt för hiv. Av dessa länder uppgav 12 att 90 procent av dem som behandlades med PrEP-medicinering var män som hade sex med män. 

I Sverige utfärdade landets folkhälsomyndighet 2018 en rekommendation om användningen av PrEP-medicinering, och mottagningar med medicineringen öppnade till största delen under 2019. I Stockholmsområdet, där merparten av de personer som har nytta av PrEP-medicineringen enligt uppskattning bor, använde cirka 250 personer medicineringen enligt uppgifter från september 2019 och cirka 600–700 personer fanns på kölistan för en bedömning av vårdbehovet. PrEP-medicineringen beaktas i läkemedelstaket, för vilket den årliga självrisken i Sverige är cirka 200 euro. 

I Norge togs PrEP-medicinering i bruk redan i slutet av 2016 som en del av den offentliga hälso- och sjukvården. Den har redan från början varit helt avgiftsfri för användaren. I september 2019 uppskattades antalet användare till cirka 1 300, och dessutom väntade cirka 150 personer på en bedömning av behovet av PrEP-medicinering. 

7.1  Lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården

2 a §.Uttag av avgift. Till klientavgiftslagen fogas en ny 2 a § om uttag av avgift. Genom paragrafen förtydligas att det är uttryckligen på kommunens ansvar att ta ut avgiften och att kommunen inte kan överföra rätten att ta ut avgiften på tjänsteleverantören. Kommunen kan ändå även i fortsättningen anlita en utomstående tjänsteleverantör, till exempel en revisionsbyrå eller ett indrivningsbolag, för den tekniska faktureringen av klientavgiften. 

I 1 mom. föreskrivs om kommunens skyldighet att ge klienten en faktura som motsvarar avgiftsbeslutet och på vilken bestämmelserna i förvaltningslagen ska tillämpas. Fakturan ska innehålla de uppgifter som räknas upp i 1 mom. Av fakturan ska framgå åtminstone fakturans datum, klientens namn och vid behov andra identifieringsuppgifter, den social- eller hälsovårdstjänst för vilken avgiften tas ut, avgiftens storlek i euro och avgiftsgrunden, den offentliga eller privata serviceproducent som tillhandahållit den service för vilken avgiften tas ut – i praktiken kommunen själv eller en privat serviceproducent – samt namnet på och kontaktuppgifterna till den aktör som vid behov kan lämna ytterligare upplysningar om fakturan till klienten. 

Av fakturan ska dessutom enligt 7 punkten framgå om den avgift som tas ut ska räknas in i det avgiftstak som avses i 6 a §, och dessutom ska fakturan vid behov innehålla uppgift om att klienten själv måste kontrollera när avgiftstaket har nåtts. Enligt den föreslagna 6 a § ska klienten på samma sätt som för närvarande själv kontrollera när avgiftstaket har nåtts. I fortsättningen är det dock lättare för klienten att kontrollera avgiftstaket, när det av fakturan framgår om avgiften beaktas i avgiftstaket eller inte. Dessutom är avsikten att skyldigheten att kontrollera avgiftstaket överförs från klienten till landskapet i samband med totalreformen av klientavgiftslagstiftningen. 

I 15 § i den föreslagna lagen föreskrivs att omprövning av en faktura får begäras. Om en part måste begära omprövning av ett beslut genom ett särskilt föreskrivet omprövningsförfarande innan besvär över beslutet anförs, ska enligt 46 § 1 mom. i förvaltningslagen anvisningar om hur man begär omprövning ges samtidigt som beslutet meddelas. För tydlighetens skull föreskrivs uttryckligen i 2 a § 2 mom. att fakturan ska åtföljas av en anvisning om omprövningsbegäran. Detta gäller dock inte avgifter som bestäms enligt klientens betalningsförmåga och som det fattas ett separat beslut om och som faktureras regelbundet. Till fakturor som gäller jämnstora avgifter och om vilka det inte fattas något separat beslut ska det däremot alltid fogas en anvisning om omprövningsbegäran. 

Anvisningen behöver inte ges som ett separat dokument, utan den kan skrivas in direkt på fakturan. Biträdande justitiekanslern har i sitt beslut OKV/1044/2018 ansett att rätten att söka ändring och det förfarande som behövs för att utöva rätten tillräckligt tydligt ska framgå av fakturan till klienten. Mot denna bakgrund kan det inte anses tillräckligt att fakturan innehåller uppgift om den webbplats där klienten får anvisningar om hur man begär omprövning av avgiften. 

I det ovan nämnda fallet hade ett sjukvårdsdistrikt med anledning av ett klagomål som gällde klientavgiften gjort en ändring. Till följd av ändringen visade fakturorna sjukvårdsdistriktets webbplats, där klienter som var missnöjda med avgiften fick information om klientavgifterna samt anvisningar om omprövning av avgiftsbeslutet. Biträdande justitiekanslern ansåg att sjukvårdsdistriktets åtgärd var ett steg i rätt riktning, men konstaterade att alla klienter inte nödvändigtvis har möjlighet att använda elektroniska tjänster. Enligt biträdande justitiekanslern skulle det i enlighet med god förvaltning vara mer klientorienterat och skydda den grundläggande fri- och rättigheten att söka ändring, om anvisningar för sökande av ändring skulle fås t.ex. i en bilaga till fakturan. 

Enligt 3 mom. ska klientens integritetsskydd och personliga trygghet beaktas när avgifter tas ut. Enligt 4 § 2 mom. 3 punkten i lagen om indrivning av fordringar (513/1999), nedan indrivningslagen, får gäldenärens integritetsskydd inte äventyras vid indrivning av fordringar. I den regeringsproposition genom vilken indrivningslagen stiftades (RP 199/1996 rd) sägs det i fråga om den berörda bestämmelsen följande: ”Det kan anses strida mot stadgandet, om man t.ex. lämnar eller hotar att lämna någon utomstående, såsom gäldenärens arbetsgivare, anhöriga eller andra personer som hör till gäldenärens närmaste krets, meddelande om betalningsstörningen. Integriteten kan kränkas också av att indrivningen sker på ett sätt som väcker uppmärksamhet, t.ex. genom att kuvert används på vilka det finns synligt tryckt att brevet innehåller en betalningspåminnelse.” 

När kommunen tar ut avgiften ska den se till att uppgiften om att personen är klient hos socialvården eller hälso- och sjukvården inte hamnar hos utomstående. Om klienten informerar kommunen om en fara som hotar klientens liv eller hälsa eller om kommunen på något annat sätt får kännedom om saken, ska kommunen vidta skäliga åtgärder för att ta ut avgiften så att inte klientens personliga säkerhet äventyras. En sådan situation kan föreligga exempelvis när klienten omfattas av spärrmarkering enligt 36 § i lagen om befolkningsdatasystemet och de certifikattjänster som tillhandahålls av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata (661/2009). 

Vad som ovan konstateras om kommuner gäller också samkommuner. 

2 b §.Beslut om avgift som bestäms enligt betalningsförmågan. Till lagen fogas en ny 2 b § som gäller beslut om avgifter som bestäms enligt betalningsförmågan. Paragrafen gäller åtminstone den avgift för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg, långvarig familjevård och långvarig sluten vård som avses i 7 c § samt den avgift för fortlöpande och regelbunden service i hemmet och långvarig boendeservice som avses i 10 e §. 

I 1 mom. föreskrivs om de uppgifter som ska framgå av beslutet. Förteckningen motsvarar 44 § 1 mom. i förvaltningslagen med vissa preciseringar. Enligt 4 punkten ska av beslutet framgå storleken på avgiften och avgiftsgrunden. Detta innebär i praktiken att beslutet ska innehålla en uträkning av klientavgiften, där klienten kan kontrollera om avgiften har fastställts på rätt sätt. 

I 15 § i den föreslagna lagen föreskrivs att omprövning av ett beslut om avgift får begäras. Om en part måste begära omprövning av ett beslut genom ett särskilt föreskrivet omprövningsförfarande innan besvär över beslutet anförs, ska enligt 46 § 1 mom. i förvaltningslagen anvisningar om hur man begär omprövning ges samtidigt som beslutet meddelas. För tydlighetens skull föreskrivs det i det föreslagna 2 b § 2 mom. att det till beslutet ska fogas en anvisning om omprövningsbegäran. 

3 §.Avgift för oanvänd service. Det föreslås att paragrafen och dess rubrik ändras. Bestämmelser om den avgift som för närvarande tas ut för en tid som inte utnyttjats eller avbeställts finns förutom i 3 § i klientavgiftslagen även i 25 § i klientavgiftsförordningen. Bestämmelserna i förordningen upphävs till denna del, och i fortsättningen samlas bestämmelserna om den avgift som tas ut för en service som inte har utnyttjats eller avbeställts i den föreslagna 3 §. 

I 1 mom. föreskrivs om sådana situationer där klienten eller dennes företrädare har bokat servicen för klienten. Med företrädare avses klientens lagliga företrädare och den som med klientens bemyndigande handlar för klientens räkning, samt klientens anhöriga eller andra närstående i en situation där klienten till följd av nedsatt förmåga till självbestämmande på grund av sjukdom, hög ålder, skada eller någon annan motsvarande orsak inte klarar av att sköta sina klientavgiftsärenden. Om de villkor som anges i paragrafen uppfylls, svarar klienten för avgiften även företrädaren har reserverat tiden eller platsen för klientens räkning. Det kan dock vara oskäligt att ta ut den avgift som avses i paragrafen av klienten, om klienten inte av sin företrädare har fått information om den tid som reserverats för honom eller henne. 

Bestämmelserna gäller för det första de mottagningstider som reserverats för hälso- och sjukvårdstjänster. Detta är en utvidgning jämfört med nuläget, eftersom avgift enligt 25 § 1 mom. i klientavgiftsförordningen får tas ut för en mottagningstid hos en läkare vid hälsovårdscentral eller för undersökning och vård av mun och tänder eller inom den specialiserade sjukvårdens öppenvård eller för dyr bilddiagnostik. I fortsättningen ska regleringen alltså gälla mottagningstider som reserverats för alla hälso- och sjukvårdstjänster, dvs. alla självständiga mottagningar för hälso- och sjukvårdstjänster samt undersöknings- eller vårdbesök i hälso- och sjukvårdstjänsterna. De sistnämnda kan vara till exempel besök i samband med en undersökning eller vård på sjukhus och på en läkares, sjukskötares, fysioterapeuts, ergoterapeuts eller motsvarande yrkesutbildad persons mottagning inom hälso- och sjukvården. Ordalydelsen i den föreslagna paragrafen tillåter att avgift tas ut också för en oanvänd och icke avbeställd mottagning på distans på motsvarande sätt som i 3 § i den gällande klientavgiftslagen och 25 § i klientavgiftsförordningen. 

Rätten att ta ut den avgift som avses i paragrafen är inte beroende av om det får tas ut en avgift för själva tjänsten eller inte. Bestämmelserna gäller alltså också till exempel sjukskötarmottagningar trots att det i propositionen föreslås att sjukskötarmottagningar ska vara avgiftsfria inom primärvårdens öppna sjukvård. Dessutom gäller bestämmelserna bland annat de redan avgiftsfria läkarmottagningarna vid mödrarådgivningsbyråer. 

Bestämmelserna utvidgas även till kortvariga vård- och boendeserviceställen inom social- och hälsovården. Därför ersätts ordet ”tid” med ordet ”service” i paragrafens rubrik. I fortsättningen gäller bestämmelserna alltså också kortvarig vård eller service vid enheter för institutions- och familjevård samt boendeservice. 

I princip blir det aktuellt att ta ut avgift om klienten utan godtagbart skäl och utan att på förhand avbeställa den reserverade tiden eller platsen har uteblivit från mottagningen eller enheten för kortvarig vård- eller boendeservice vid den reserverade tiden. Också klientens företrädare kan avbeställa tiden för klientens räkning. 

Avgiften får tas ut endast om det inte finns någon godtagbar orsak att inte utnyttja eller avbeställa en tid eller plats. Detta motsvarar gällande bestämmelser. Godtagbara orsaker är åtminstone sådana akuta skäl som hänför sig till omständigheterna och som klienten inte har haft möjlighet att påverka och som klienten eller dennes företrädare inte har känt till när tiden har reserverats.  

En godtagbar orsak kan vara exempelvis akut insjuknande eller olycksfall, en försämring av en långvarig sjukdom eller skada samt att ett hjälpmedel som används av en person med funktionsnedsättning har gått sönder. Det är också en godtagbar orsak om en person med funktionsnedsättning inte kommer till mottagningen på grund av att hans eller hennes assistent eller den transport som han eller hon beställt är försenad eller inte anländer alls. En godtagbar orsak kan dessutom vara en akut kris som drabbat klienten eller hans eller hennes familj, såsom förlust av en närstående och den handlingsoförmåga som den orsakat. Ovan nämnda omständigheter kan på olika sätt begränsa möjligheten att i tid söka sig till exempel till en avtalad mottagning. 

Klientavgiften får enligt förslaget vara högst 50,80 euro. Avgiften får tas ut endast en gång per bokad tid eller plats som inte utnyttjats eller avbeställts. Om en klient till exempel bokar en plats vid en enhet för serviceboende med heldygnsomsorg för två dygn i sträck, men varken den första eller andra dagen använder eller avbeställer den bokade platsen, kan det tas ut endast en avgift hos klienten. 

Det kan skickas en faktura till klienten över en tjänst som inte utnyttjats eller avbeställts utan att klienten först hörs. På fakturan ska anges det datum då klienten senast kan lämna in en redogörelse för varför tjänsten inte har använts eller avbeställts. Klienten ska dock även ges möjlighet att utreda orsaken till varför tjänsten inte har utnyttjats eller avbeställts, om klienten på eget initiativ tar kontakt för att utreda ärendet. 

Den avgift som avses i paragrafen får inte tas ut i vissa situationer. För det första förutsätts det att uttaget av avgiften inte ska anses oskäligt. Oskäligheten bedöms alltid från fall till fall, och vid bedömningen kan till exempel tas hänsyn till klientens unga ålder, långvariga svåra livssituationer, en utvecklingsstörning, minnessjukdom, neuropsykiatriska störningar eller psykiska problem. Det skulle alltid vara oskäligt att ta ut en avgift om klienten på grund av sina omständigheter inte hade haft möjlighet att agera på något annat sätt i praktiken. Om klienten objektivt sett inte skäligen kan förutsättas komma ihåg eller kunna avbeställa den tjänst eller den plats som han eller hon har reserverat, skulle det vara oskäligt att ta ut den avgift som avses i paragrafen. 

Uttag av avgiften skulle också kräva att kommunen i samband med tidsbeställningen har informerat klienten om möjligheten att ta ut den avgift som avses i paragrafen samt gett klienten eller dennes företrädare anvisningar om hur tiden eller platsen ska avbeställas på förhand. Denna information ska tillhandahållas på ett sådant sätt att den är tillräckligt begriplig för klienten och det bör också ses till att det faktiska och tekniska avbeställandet av tiden eller platsen kan genomföras inom den angivna tidsfristen. Om kommunen har köpt tjänsten från en privat serviceproducent, kan den privata serviceproducenten lämna denna information på kommunens vägnar. 

Dessutom bör den avgift som avses i paragrafen aldrig tas ut av en klient som inte fyllt 18 år. Detta är en ändring jämfört med nuläget, eftersom det enligt 25 § i klientavgiftsförordningen får tas ut en avgift av en klient som fyllt 15 år för en outnyttjad tjänst som inte avbeställts. I fortsättningen får avgift inte längre tas ut hos minderåriga, alltså inte heller hos klienter i åldern 15–17 år. Den föreslagna ändringen skyddar minderåriga klienter, som i princip är mindre bemedlade och har en mycket begränsad ekonomisk självbestämmanderätt, mot eventuella utmätningar och därav följande anteckningar om betalningsstörningar som oskäligt skulle kunna komplicera livet för en ung person. 

I 2 mom. utvidgas bestämmelserna till att gälla situationer där kommunen har reserverat servicen för klienten på initiativ av klienten eller klientens företrädare. Bestämmelserna föreslås därför att klienter till exempel inom den specialiserade sjukvården i regel inte själva reserverar tid, utan får en kallelse till mottagningen på basis av en remiss. De föreslagna bestämmelserna omfattar alltså exempelvis en situation där klienten själv har sökt sig till hälso- och sjukvård och med klienten avtalas att det reserveras en tid för fortsatt vård eller fortsatt undersökning, så länge det är möjligt. Av klienten får däremot inte tas ut en avgift som avses i paragrafen till exempel om klienten har kallats till sådan screening eller masskontroll eller undersökning av tänder och mun som är avsedd för en viss åldersgrupp, men han eller hon av någon orsak låter bli att utnyttja och avbeställa tiden. 

Också när kommunen har reserverat tjänsten för klienten på det sätt som avses i 2 mom., förutsätter uppbörden av avgiften att det inte funnits någon godtagbar orsak till att servicen inte har använts eller avbeställts. Avgiften får inte heller tas ut, om det ska anses oskäligt att ta ut avgift. Dessutom ska ett meddelande som avses i 1 mom. om möjligheten att ta ut en avgift som avses i paragrafen och anvisningar om avbeställning av tjänsten ges skriftligen och klientens eller klientens företrädare ska påminnas om den tid eller plats som reserverats för klienten. Genom dessa tilläggsvillkor säkerställs att klienten verkligen är medveten om den tid som reserverats för honom eller henne och vid behov kommer ihåg och kan annullera tiden i tid. 

I 3 mom. föreskrivs det om justering av avgiftsbeloppen utifrån förändringen i folkpensionsindex. Detta motsvarar 33 a § 1 mom. i klientavgiftsförordningen. 

Vad som ovan konstateras om kommuner gäller också samkommuner. 

5 §.Avgiftsfria hälsovårdstjänster. I 1 punkten föreskrivs om principiell avgiftsfrihet för tjänster som ordnas med stöd av vissa paragrafer i hälso- och sjukvårdslagen och i underpunkterna a–e i punkten om tjänster för vilka avgift emellertid får tas ut. Det föreslås att paragrafens 1 punkt ändras i sin helhet. 

I 1 punkten stryks hänvisningen till 20 § i hälso- och sjukvårdslagen, som har upphävts genom lag 981/2012. I den paragrafen föreskrevs om rådgivningstjänster för äldre, om vilka för närvarande föreskrivs i 12 § i lagen om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre (980/2012), nedan äldreomsorgslagen. 

I 1 punkten underpunkt a föreskrivs på motsvarande sätt som i den gällande bestämmelsen att avgifter får tas ut för öppen sjukvård och mun- och tandvård som getts till personer som fyllt 18 år. Nytt i underpunkt a är dock att det inte ens av dem som fyllt 18 år får tas ut någon avgift för tjänster som ordnas med stöd av 16 § i hälso- och sjukvårdslagen. I 16 § i hälso- och sjukvårdslagen föreskrivs om skolhälsovård och om att tjänster som ordnas med stöd av den paragrafen blir avgiftsfria för elever i alla åldrar, när avgift för dem med stöd av den gällande 1 punkten får tas ut hos elever som fyllt 18 år. Den föreslagna utvidgningen av avgiftsfriheten gäller förutom myndiga som studerar i grundskolor även dem som fyllt 18 år och får grundläggande utbildning för vuxna till exempel i vuxengymnasium eller kvällsgymnasium. 

Enligt 16 § i hälso- och sjukvårdslagen är det den kommun inom vars område den läroanstalt som ger den grundläggande utbildningen är belägen som ansvarar för ordnandet av skolhälsovården. Skolhälsovården omfattar bland annat mun- och tandvård för eleverna. 

I 1 punkten underpunkt a föreskrivs att avgift inte heller får tas ut för öppenvårdstjänster som ordnas med stöd av 27 § i hälso- och sjukvårdslagen ens av personer som fyllt 18 år. I 27 § i hälso- och sjukvårdslagen finns bestämmelser om mentalvårdsarbete, vars bestämmelser om avgiftsfrihet för närvarande är oklara och lämnar utrymme för tolkning på det sätt som beskrivs ovan. I propositionen föreslås det att den öppenvård som med stöd av 27 § i hälso- och sjukvårdslagen getts inom primärvården i fortsättningen ska vara avgiftsfri för klienter i alla åldrar, vilket skulle förtydliga nuläget. Avgiftsfria tjänster inom primärvårdens öppna sjukvård är alltså enligt 27 § 2 mom. i hälso- och sjukvårdslagen handledning och rådgivning inom hälso- och sjukvården i fråga om de faktorer som skyddar och hotar den psykiska hälsan och, vid behov, psykosocialt stöd till individen och familjen, verksamhet för att samordna det psykosociala stödet till individen och samhället i akuta och traumatiska situationer samt mentalvårdstjänster, med vilket avses undersökning, behandling och medicinsk rehabilitering i samband med psykiska störningar. 

För vård som ges i serie inom mentalvårdsarbetet, såsom en period med psykoterapi, får inte heller tas ut den avgift för vård i serie som föreskrivs i 11 § i klientavgiftsförordningen. För institutionsvård som med stöd av 27 § i hälso- och sjukvårdslagen getts i primärvården får däremot även i fortsättningen tas ut en avgift med stöd av den föreslagna 5 § 1 punkten underpunkt b. 

Den öppna sjukvården inom primärvården är avgiftsfri för klienten när orsaken till besöket är en psykisk störning. En avgift får dock tas ut om det vid samma besök ges behandling också för andra besvär som hänför sig till den fysiska hälsan. 

Som ny sak i underpunkt a föreskrivs också att det inte ens av en person som fyllt 18 år får tas ut någon avgift för besök på en sjukskötares, hälsovårdares eller barnmorskas mottagning. Besök på dessa yrkesgruppers mottagningar ska i fortsättningen vara avgiftsfria för klienter i alla åldrar, medan en avgift för närvarande får tas ut för dem hos klienter som fyllt 18 år. 

I vissa situationer kan det vara oklart om det är fråga om en sjukskötar- eller läkarmottagning, och i oklara situationer ska ärendet tolkas till förmån för klienten. Med avgiftsfria mottagningar avses sådana mottagningar där en sjukskötare har det huvudsakliga ansvaret för vården av klienten. Detta är också fallet till exempel om en klient har kommit till en sjukskötarmottagning och denna per telefon eller e-post ber läkaren förnya ett enskilt recept åt klienten. Om sjukskötaren däremot i väsentlig utsträckning behöver konsultera en läkare så att vårdansvaret i praktiken överförs från sjukskötaren till läkaren, får det för tjänsten på samma sätt som för närvarande tas ut en avgift för läkartjänster inom öppenvården vid hälsocentraler enligt 7 § i klientavgiftsförordningen. För besök på en läkarmottagning får dock även i fortsättningen tas ut en avgift endast av klienter som har fyllt 18 år. Klienten ska dessutom vid behov informeras till exempel under besöket, om läkarkonsultation behövs i en sådan omfattning att tjänsten inte kan betraktas som ett avgiftsfritt besök på en sjukskötarmottagning. 

Besök på hälsovårdares, sjukskötares och barnmorskors mottagningar ska vara avgiftsfria oberoende av var och hur servicen tillhandahålls. Således ska både traditionella mottagningsbesök och tjänster som tillhandahålls på distans vara avgiftsfria. 

Enligt 1 punkten underpunkt b får avgift tas ut för sluten vård och rehabilitering som ges som sluten vård. Bestämmelsen motsvarar gällande underpunkt b. Bestämmelser om avgifter för kortvarig institutionsvård finns i 12 § i klientavgiftsförordningen. 

Enligt 1 punkten underpunkt c får avgift tas ut för fysioterapi, neuropsykologisk rehabilitering, näringsterapi, fotvård, talterapi, ergoterapi och annan med dessa jämförbar behandling som förbättrar och upprätthåller funktionsförmågan och som ges av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. Enligt gällande underpunkt c får avgifter tas ut för individuell fysioterapi, och bestämmelser om avgiften finns i 7 § 3 mom. i klientavgiftsförordningen. 

Även om det i den gällande lagstiftningen om klientavgifter inte uttryckligen nämns andra terapier än individuell fysioterapi, är det också möjligt att ta ut avgifter för andra terapier, eftersom de hör till den öppna sjukvården. För tydlighetens skull föreskrivs i underpunkt c att avgift får tas ut för alla terapier som avses i bestämmelsen. Bestämmelsens ordalydelse gör det möjligt att ta ut avgift också för terapi som ges på distans. 

I propositionen föreslås inga bestämmelser om maximiavgifter för andra terapier. Även dessa avgifter omfattas dock av 2 § 1 mom. i klientavgiftslagen enligt vilket den avgift som tas ut för servicen får vara högst lika stor som kostnaderna för serviceproduktionen. För att avgiften ska kunna tas ut förutsätts att servicen har getts av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. Bestämmelser om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården finns i lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994). 

Enligt 1 punkten underpunkt d får avgift i princip tas ut för intyg och utlåtanden från yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Bestämmelser om avgiftens maximibelopp finns liksom för närvarande i 23 § i klientavgiftsförordningen. Avgift får enligt den föreslagna underpunkten d dock inte tas ut för läkarintyg eller läkarutlåtande som klienten behöver för vård eller rehabilitering, för läkemedelsersättning med stöd av 5 kap. i sjukförsäkringslagen (1224/2004) eller för påvisande av behovet av sådan kortvarig sjukledighet vars varaktighet är högst den självrisktid som avses i 8 kap. 7 § 1 och 2 mom. i den lagen. Sjukdagpenning eller partiell sjukdagpenning betalas enligt 1 mom. i nämnda paragraf i sjukförsäkringslagen för tiden för arbetsoförmåga, med undantag av den dag då arbetsoförmågan inträdde och nio vardagar näst efter den och enligt 2 mom. från och med följande vardag efter det att den försäkrade åter blir arbetsoförmögen, om en försäkrads arbetsoförmåga på grund av samma sjukdom börjar på nytt inom 30 dagar från den dag som det senast betalades sjukdagpenning eller partiell sjukdagpenning föreståndare. 

Enligt gällande underpunkt d får avgift tas ut för intyg och utlåtanden från yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården när de inte ansluter sig till vården av patienten. På det sätt som beskrivs ovan har bestämmelserna dock upplevts som mångtydiga och därför förtydligas de på det sätt som föreslås i propositionen. Det är inte möjligt och inte heller med tanke på regleringens tydlighet eftersträvansvärt att på ett uttömmande sätt räkna upp de intyg och utlåtanden som det får tas ut avgift för. Det är inte motiverat att kategoriskt föreskriva att läkarintyg och läkarutlåtanden ska vara avgiftsfria. Samtidigt ska emellertid sådana intyg och utlåtanden som ansluter sig till vården betraktas som en del av vården och således ingå i den avgift som tas ut för vården. 

Därför ska det också i fortsättningen uttryckligen föreskrivas om när en separat avgift för intyg och utlåtanden inte får tas ut. Även i fortsättningen är det motiverat att det får tas ut avgift för intyg och utlåtanden som inte behövs för att klienten ska få vård eller rehabilitering, såsom läkarintyg för att få eller behålla körrätt. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar gällande praxis inom primärvården, men är exaktare än bestämmelserna i gällande underpunkt d. 

Enligt 1 punkten underpunkt e får avgift tas ut för laboratorieundersökningar och bilddiagnostik som utförs efter remiss från privatläkare. Detta motsvarar de gällande bestämmelserna. Enligt 8 b § i klientavgiftsförordningen kan för laboratorieundersökningar och radiologiska undersökningar som görs efter remiss från privatläkare och till vilka inte ansluter sig andra undersökningar eller behandlingsåtgärder uppbäras högst en avgift som motsvarar kostnaderna för produktion av servicen. Om klienten söker sig direkt till en läkarmottagning vid en hälsovårdscentral, ingår laboratorieundersökningar och bilddiagnostik i den avgift som tas ut för mottagningen. 

Även om klienten har en privatläkares remiss för undersökningarna är det fråga om en kommunal hälsovårdstjänst, eftersom det vid hälsocentralen på basis av remissen bedöms om det finns behov av undersökningarna och fattas beslut om huruvida undersökningarna ska göras. För tydlighetens skull ska det i klientavgiftslagen även i fortsättningen föreskrivas att det för laboratorieundersökningar och bilddiagnostik som utförs med remiss från en privatläkare får tas ut en avgift trots att de sjukvårdstjänster som ordnas med stöd av 24 § i hälso- och sjukvårdslagen enligt 5 § 1 punkten i klientavgiftslagen i princip är avgiftsfria inom primärvården. Av de föreslagna bestämmelserna ska framgå att kommunen kan producera laboratorieundersökningar och bilddiagnostik också i bolagsform. Prissättningen av sådana tjänster faller utanför lagstiftningen om klientavgifter. 

Till paragrafen fogas en ny 1 b-punkt, enligt vilken undersökning och vård som en poliklinik ger till en person under 18 år är avgiftsfri. Avgiftsfriheten ska också gälla tjänster som tillhandahålls på distans. För undersökning och vård vid en poliklinik får således i fortsättningen tas ut avgift endast av dem som fyllt 18 år. Bestämmelser om avgiftens storlek finns i 8 § 1 mom. i klientavgiftsförordningen. 

Till paragrafen fogas en ny 1 c-punkt, där det föreskrivs att de hälsovårdstjänster som Seri-stödcentren tillhandahåller är avgiftsfria. För akutvård vid ett Seri-stödcenter och för rättsmedicinsk provtagning i samband med den får det alltså inte tas ut någon avgift för poliklinikbesök. Den föreslagna avgiftsfriheten gäller också så kallade satellitstödcenter, som planeras bli underställda de egentliga Seri-stödcentren. Vid Seri-stödcentren vårdas inte offer under 16 år, men personer under 16 år får motsvarande tjänster avgiftsfritt, eftersom den undersökning och vård som polikliniken ger enligt den föreslagna 5 § 1 b-punkten blir avgiftsfri för personer under 18 år. 

I 4 punkten föreskrivs det om avgiftsfrihet för vissa vaccinationer enligt lagen om smittsamma sjukdomar och vissa åtgärder som begränsar smittspridning. För det första föreslås det att punkten preciseras så att det uttryckligen hänvisas till de vaccinationer som avses i lagen om smittsamma sjukdomar och som är avgiftsfria. Den allmänna hänvisningen i den gällande bestämmelsen till de vaccinationer som avses i lagen om smittsamma sjukdomar är inexakt, eftersom det i lagen om smittsamma sjukdomar också föreskrivs om sådana vaccinationer som arbetsgivaren ska betala som en del av företagshälsovården. Dessutom innehåller lagen om smittsamma sjukdomar bestämmelser om vaccinationer som ordineras av läkare exempelvis i samband med semesterresor och i fråga om vilka en allmän avgiftsfrihet inte är nödvändig för att trygga folkhälsan och som därmed även i fortsättningen är sådana som den vaccinerade själv ska betala. 

Syftet med lagen om smittsamma sjukdomar är att förebygga smittsamma sjukdomar och spridningen av dem samt deras negativa konsekvenser för människor och samhället. Med en smittsam sjukdom avses enligt 3 § 1 punkten i lagen om smittsamma sjukdomar en sjukdom eller smitta som orsakas av mikrober som förökar sig i kroppen eller av delar av mikrober eller av parasiter. Som smittsam sjukdom betraktas också ett tillstånd som orsakas av gift från mikrober. Sjukdomar som orsakas av prioner jämställs med smittsamma sjukdomar, men fynd i kroppen efter en läkt infektion anses inte som smittsam sjukdom. Allmänfarliga smittsamma sjukdomar räknas upp i 1 § i förordningen om smittsamma sjukdomar och till dem hör bland annat syfilis, difteri, tyfoid, polio, tuberkulos och mässling samt SARS, MERS och någon annan svår infektion som orsakas av en ny coronavirustyp. 

Undersökning och behandling av en allmänfarlig smittsam sjukdom som avses i 4 § 2 mom. i lagen om smittsamma sjukdomar och läkemedel som ordinerats för behandlingen ska enligt 5 § 4 punkten i klientavgiftslagen också i fortsättningen vara avgiftsfria för klienten. Undersökning och behandling av fynd i kroppen efter en läkt infektion är däremot inte avgiftsfria för klienterna, eftersom sådana fynd enligt definitionen i 3 § 1 punkten i lagen om smittsamma sjukdomar inte är en smittsam sjukdom. Undersökningen av en allmänfarlig smittsam sjukdom är avgiftsfri för klienten oberoende av om testresultatet visar sig vara positivt eller negativt. 

Med läkemedel som ordinerats för behandlingen av en allmänfarlig smittsam sjukdom avses läkemedelspreparat med vilka man i enlighet med målen i lagen om smittsamma sjukdomar kan förebygga en allmänfarlig smittsam sjukdom eller spridningen av en allmänfarlig smittsam sjukdom hos människor. Detta gäller bland annat vacciner och antimikrobiella medel. De preparat som används för att förebygga, behandla och lindra symtom på en allmänfarlig smittsam sjukdom och komplikationer till följd av den förebygger däremot inte den smittsamma sjukdomen eller påverkar dess spridning, varför den föreslagna avgiftsfriheten inte ska gälla sådana läkemedelspreparat. 

Som ny sak föreskrivs att karantän med stöd av 60 § i lagen om smittsamma sjukdomar för den som konstaterats eller med fog misstänks ha utsatts för en allmänfarlig smittsam sjukdom ska vara avgiftsfri för klienten. I praktiken innebär detta emellertid ingen förändring jämfört med nuläget, eftersom det veterligen inte heller nu har tagits ut någon avgift för detta. För isolering med stöd av 63 § i lagen om smittsamma sjukdomar av den som insjuknat eller med fog misstänks ha insjuknat i en allmänfarlig smittsam sjukdom ska inte heller i fortsättningen tas ut någon avgift av klienten. 

Enligt propositionen ska läkemedel som ordinerats för vård av den som insjuknat i en sådan övervakningspliktig smittsam sjukdom som avses i 4 § 3 mom. i lagen om smittsamma sjukdomar vara avgiftsfria, vilket motsvarar de gällande bestämmelserna. Till de 23 smittsamma sjukdomar som enligt 2 § i förordningen om smittsamma sjukdomar är övervakningspliktiga hör bland annat hepatit B, hepatit C, kikhosta, hivinfektion, klamydiainfektioner som sprids vid könsumgänge, malaria, fästingburen hjärninflammation, schanker, påssjuka, tetanus, gonorré och röda hund. 

Avgiftsfri är enligt den gällande 5 § 4 punkten i klientavgiftslagen dessutom undersökning och behandling av hivinfektion, gonorré och klamydiainfektion som överförts sexuellt, vilka hör till de övervakningspliktiga smittsamma sjukdomarna. I propositionen föreslås att för det första att det till förteckningen fogas schanker, som är sällsynta könssjukdomar som kan jämföras med gonorré och som hör till de övervakningspliktiga smittsamma sjukdomarna. Dessutom föreslås det i propositionen att avgiftsfriheten utvidgas till läkemedel som ordineras för att förebygga nämnda sexuellt överförbara smittsamma sjukdomar. I praktiken innebär detta läkemedel som är avsedda för förebyggande av hivinfektion, eftersom det bland de ovan nämnda sexuellt överförbara sjukdomarna för närvarande finns läkemedel enbart för förebyggande av hivinfektion. Dessa PEP- och PrEP-läkemedel beskrivs närmare ovan i avsnitten 2.1.2 och 2.2.1. 

6 a §.Avgiftstak. I propositionen föreslås en fullständig ändring av 6 a § i klientavgiftslagen, som gäller det årliga avgiftstaket för tjänster. Bestämmelser om avgiftstak finns för närvarande i 26 a och 26 b § i den gällande klientavgiftsförordningen, vilka upphävs och vars bestämmelser överförs till lagnivå. 

I paragrafens 1 mom. föreslås bestämmelser om avgiftstakets belopp och uppföljningsperioden samt om avgiftsfrihet och uttag av avgift för tjänsterna när avgiftstaket har nåtts. Det föreslås att avgiftstaket bibehålls på nuvarande nivå, som är 683 euro per kalenderår. På motsvarande sätt som i det gällande 1 mom. föreskrivs det i momentet att de tjänster som ingår i avgiftstaket är avgiftsfria för klienten till utgången av kalenderåret i fråga sedan avgiftstaket har nåtts. 

Enligt förslaget inträder klientens rätt till avgiftsfri service och till nedsatt avgift för kortvarig sluten vård och kortvarig service på en institution när avgiftstaket har nåtts. Avgiftstaket nås när beloppet av de avgifter som beaktas i avgiftstaket överskrider avgiftstakets lagstadgade eurobelopp under uppföljningsperioden. I linje med gällande praxis ska den tidpunkt då avgiftstaket nås bestämmas utifrån tidpunkten då klienten får den tjänst för vilken avgiften räknas in i avgiftstaket. Detta skulle vara fallet även om klienten senare betalar den avgift som tas ut för tjänsten. Exempelvis ett besök på en sjukhusmottagning den 15 december 2022 ska alltså räknas in i avgiftstaket för 2022 även om klienten betalar fakturan först den 14 januari 2023. Rätten till avgiftsfria tjänster eller nedsatta avgifter ska gälla till utgången av uppföljningsperioden, det vill säga till den 31 december 2022. 

De avgifter som tas ut för tjänster som räknas in i avgiftstaket räknas alltid in i avgiftstaket, om kommunen ansvarar för att ordna tjänsten. Detta gäller oberoende av vem som producerar tjänsten. Detta motsvarar de gällande bestämmelserna. 

I 1 mom. bibehålls ett motsvarande undantag från avgiftsfriheten för tjänster efter det att avgiftstaket har nåtts. En avgift får tas ut för uppehället för en klient som får kortvarig sluten vård eller kortvarig service på en institution även om avgiftstaket har nåtts. Avgiften är högst 22,50 euro per dygn, vilket för närvarande regleras i 26 a § 3 mom. i klientavgiftsförordningen. I 6 a § 1 mom. i den gällande klientavgiftslagen används endast begreppet anstaltsvård, men med det avses i praktiken också service på en institution enligt socialvårdslagen. I propositionen föreslås det att begreppen uppdateras i paragrafen. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om tjänster som beaktas i avgiftstaket. Förteckningen över tjänster ska utvidgas i förhållande till de gällande bestämmelserna. I avgiftstaket räknas även i fortsättningen in endast jämnstora avgifter, det vill säga avgifter som är lika stora för alla klienter. Inkomstbundna avgifter som bestäms enligt betalningsförmågan kommer fortfarande inte att omfattas av lagstiftningen. 

Enligt 2 mom. 1 punkten beaktas de avgifter som tas ut för service inom den öppna sjukvården vid hälsovårdscentraler i avgiftstaket. Enligt det gällande 2 mom. beaktas avgifter för öppenvårdstjänster vid hälsovårdscentraler i avgiftstaket. Ordalydelsen i den gällande bestämmelsen har kunnat tolkas så att endast de klientavgifter som tagits ut för besök på hälsovårdscentralen och inte de avgifter som tagits ut för undersökning eller vård på distans beaktas i avgiftstaket. 

Tjänster vid hälsovårdscentraler tillhandahålls allt oftare på distans, och därför är det motiverat att också de avgifter som tas ut för tjänster som tillhandahålls på distans räknas in i avgiftstaket. Därför föreslås det att bestämmelsens ordalydelse förtydligas så att avgifterna för öppenvårdstjänster vid hälsovårdscentraler i fortsättningen ska räknas in i avgiftstaket. Bestämmelsens ordalydelse omfattar också tjänster som tillhandahålls på distans. 

Enligt 2 mom. 2 punkten räknas avgifter för undersökning och vård som tillhandahålls av en poliklinik in i avgiftstaket. Enligt det gällande 2 mom. beaktas avgifter för poliklinikbesök i avgiftstaket, vilket har kunnat tolkas så att avgifter för undersökning och vård på distans inte ska beaktas i avgiftstaket. Det föreslås att bestämmelsens ordalydelse förtydligas så att de avgifter som tas ut för undersökning och vård vid en poliklinik i fortsättningen ska räknas in i avgiftstaket. Bestämmelsens ordalydelse omfattar också tjänster som tillhandahålls på distans. 

Enligt 2 mom. 3 punkten beaktas avgifter för dagkirurgiska ingrepp i avgiftstaket, vilket motsvarar gällande 2 mom. 

I 2 mom. 4 punkten föreslås som ny sak att de klientavgifter som tagits ut för undersökning och vård av mun och tänder ska beaktas i avgiftstaket, med undantag för tandtekniska kostnader. Bestämmelser om avgifternas maximibelopp finns i 9 § i klientavgiftsförordningen. Bestämmelsens ordalydelse omfattar också tjänster som tillhandahålls på distans. 

Även klientavgifter som tagits ut för det kliniska arbetet inom protetisk och bettfysiologisk behandling samt korrigerande behandling och behandling mot sömnapné ska beaktas i avgiftstaket. Däremot skulle de tandtekniska kostnader som hänför sig till ovan nämnda behandlingar och eventuellt annat kliniskt arbete, såsom tandtekniska kostnader för proteser, bettskenor, tandställningar och sömnapnéskenor, beaktas inte i avgiftstaket. 

Avgifter för besök och vårdåtgärder inom mun- och tandvården ackumuleras för alla myndiga klienter inom mun- och tandvården, med undantag för de grupper för vilka tjänsterna delvis är avgiftsfria. Inkluderandet av dessa avgifter i avgiftstaket gäller således nästan alla myndiga klienter inom mun- och tandvården. Tandtekniska kostnader berör i sin tur ganska få klienter. De är också av mycket varierande storlek beroende på klientens behov; som sådana lämpar de sig således inte att räknas in i avgiftstaket i dess nuvarande form. Att inkludera dem i avgiftstaket skulle förutsätta en översyn av avgiftstakets nivå och tillämpningsprinciperna. 

I 2 mom. 5 punkten föreslås som ny sak att de klientavgifter som tagits ut för vårdåtgärder inom den specialiserade sjukvården som hänför sig till mun och käkar ska beaktas i avgiftstaket. Bestämmelser om avgifternas maximibelopp finns i 9 a § i klientavgiftsförordningen. Den föreslagna utvidgningen av avgiftstaket från de klientavgifter som tas ut för åtgärder inom den specialiserade sjukvård som hänför sig till mun och käkar till att omfatta även de klientavgifter som tas ut vid hälsovårdscentraler ställer klienter som påförs en avgift med stöd av 9 a § i klientavgiftsförordningen i en jämlik ställning med klienter som betalar avgift för mottagningsbesök på sjukhus eller avgift för dagkirurgiska åtgärder för specialiserad sjukvård som hänför sig till mun och käkar. De sistnämnda avgifterna beaktas redan nu i avgiftstaket. För eventuella tandtekniska arbeten tas inte ut någon avgift av dessa klienter, liksom inte heller för närvarande. 

I 2 mom. 6 punkten föreskrivs som en ny sak att i avgiftstaket ska beaktas de klientavgifter som tagits ut för fysioterapi, neuropsykologisk rehabilitering, näringsterapi, fotvård, talterapi, ergoterapi och andra liknande behandlingar som förbättrar och upprätthåller funktionsförmågan och som ges av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. Bestämmelsens ordalydelse omfattar också tjänster som tillhandahålls på distans. 

Enligt gällande 2 mom. beaktas endast avgifter för individuell fysioterapi i avgiftstaket. Bestämmelser om maximiavgiften för individuell fysioterapi finns i 7 § 3 mom. i klientavgiftsförordningen, och individuell fysioterapi är den enda terapi för vilken det har föreskrivits en uttrycklig maximiavgift. Det är dock möjligt att vissa kommuner har tagit ut exempelvis öppenvårdsavgifter för andra terapier och redan nu räknat med dem i avgiftstaket. 

Enligt 2 mom. 7 punkten beaktas avgifter för vård i serie i avgiftstaket. Bestämmelser om dem finns i 11 § i klientavgiftsförordningen. Enligt 8 punkten beaktas avgifter för dag- och nattvård som det föreskrivs om i 13 § i klientavgiftsförordningen i avgiftstaket. Dessa tjänster beaktas i avgiftstaket också enligt gällande 2 mom. Ordalydelsen i 2 mom. 7 punkten omfattar också tjänster som tillhandahålls på distans. 

I 2 mom. 9 punkten föreslås som ny sak att även klientavgifter som tas ut för tillfällig hemsjukvård och tillfällig hemsjukhusvård ska beaktas i avgiftstaket. Enligt 25 § 1 mom. i hälso- och sjukvårdslagen ska kommunen ordna hemsjukvård för dem som bor i kommunen. Hemsjukvården genomförs enligt vård- och serviceplanen eller tillfälligt som multidisciplinär hälso- och sjukvårdsservice där patienten är bosatt, i dennes hem eller på en jämförbar plats. De vårdtillbehör enligt vårdplanen som behövs för behandling av långvarig sjukdom i hemsjukvården ingår i vården. 

I 25 § 2 mom. i hälso- och sjukvårdslagen finns bestämmelser om hemsjukhusvård, som är tidsbunden, effektiviserad hemsjukvård. Den kan ordnas inom ramen för primärvården, den specialiserade sjukvården eller som ett samarbete mellan dessa. De mediciner som ges och de vårdtillbehör enligt vårdplanen som används i hemsjukhusvården ingår i vården. 

Bestämmelser om maximiavgifterna för tillfällig hemsjukvård finns i 3 § 5 mom. i klientavgiftsförordningen och bestämmelser om avgiften för specialiserad sjukvård i hemmet, det vill säga i praktiken hemsjukvård, i 6 mom. i samma paragraf. Enligt 3 § 6 mom. i klientavgiftsförordningen kan för specialiserad sjukvård som ges i klientens hem tas ut en poliklinikavgift för specialiserad sjukvård enligt förordningens 8 §, och för hemsjukhusvård som ges i serie högst en avgift för vård i serie enligt förordningens 11 §. I praktiken ges dock hemsjukvård förutom inom den specialiserade sjukvården även inom primärvården. Lagstiftningen om klientavgifter innehåller dock inga uttryckliga bestämmelser om den högsta avgiften för annan hemsjukvård än specialiserad sjukvård som ges i hemmet. 

I propositionen föreslås att klientavgifterna för hemsjukhusvård ska beaktas i avgiftstaket oberoende av om vården ges inom primärvården eller den specialiserade sjukvården eller som en gemensam service inom dem. Ordalydelsen i 2 mom. 9 punkten omfattar också tjänster som tillhandahålls på distans. 

De avgifter som tas ut för hemservice och hemvård kommer fortfarande inte att räknas in i avgiftstaket. Till skillnad från vad som är fallet i fråga om hemsjukvård och hemsjukhusvård inkluderar avgiftstaket inte heller för närvarande några tjänster som motsvarar hemservice eller hemvård. Inte heller den andel hemsjukvård som ingår i hemvården beaktas i avgiftstaket, utan hemvården ska betraktas som en servicehelhet. Hemvård är en form av socialservice som det föreskrivs om i 20 § i socialvårdslagen. Av denna anledning skulle det också i faktureringssystemen vara svårt att särskilja andelen hemservice respektive hemsjukvård för en klient som får hemvård. I fråga om hemservice och hemvård liksom i fråga om andra socialtjänster skulle man likväl kunna tillämpa skyldigheten i 11 § i klientavgiftslagen att nedsätta eller efterskänka avgiften på de villkor som anges i paragrafen. 

I 2 mom. 10 punkten föreskrivs att de avgifter som tagits ut för kortvarig sluten vård och kortvarig service på en institution beaktas i avgiftstaket. Detta motsvarar 2 mom. i den gällande paragrafen, där begreppet anstaltsvård i praktiken även avser service på en institution enligt socialvårdslagen. 

I 2 mom. 11 punkten föreskrivs att sådana rehabiliteringsperioder inom sluten vård som avses i 29 § 2 mom. 7 punkten i hälso- och sjukvårdslagen och som beviljas personer som har rätt till service med stöd av lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda eller lagen om service och stöd på grund av handikapp ska beaktas i avgiftstaket. Enligt 6 a § 2 mom. i den gällande klientavgiftslagen beaktas avgifter för rehabilitering, som enligt 14 § i klientavgiftsförordningen är högst 16,90 euro per vårddag, i avgiftstaket. Det finska ordet för rehabilitering i förordningen ’kuntoutushoito’ är dock som ord föråldrat och används inte längre och föreslås därför bli ersatt med en hänvisning till 29 § 2 mom. 7 punkten i hälso- och sjukvårdslagen, där det föreskrivs om rehabiliteringsperioder inom sluten vård. Rehabilitering i sluten vård kan ges som specialomsorgstjänster enligt lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda eller som annan service enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp. 

I fråga om tjänster som skaffats med en servicesedel kommer de självriskandelar som klienten ska betala inte heller i fortsättningen att beaktas i avgiftstaket. I avgiftstaket beaktas endast de tjänster som avses i den föreslagna paragrafen och för vilka det betalas en klientavgift enligt klientavgiftslagen. 

I 3 mom. föreskrivs det om situationer där klientavgifterna inte beaktas i avgiftstaket. De föreslagna bestämmelserna motsvarar till sitt innehåll huvudsakligen 26 a § 1 mom. i klientavgiftsförordningen med den skillnaden att klientavgifter som betalats för utkomststöd inte nämns där. I fortsättningen kommer alltså också de klientavgifter som betalats för utkomststödet att beaktas i avgiftstaket. En nedsättning eller efterskänkning av klientavgifterna enligt den föreslagna 11 § ska dock ha företräde framför utkomststödet. 

Enligt den föreslagna 3 mom. 1 punkten ska avgifter som har tagits ut för sådan vård som ersätts med stöd av lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (459/2015), lagen om lantbruksföretagares olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar (873/2015), lagen om skada, ådragen i militärtjänst (404/1948), trafikförsäkringslagen (460/2016) eller patientskadelagen (585/1986) eller avgifter för vård som ersätts med stöd av en motsvarande tidigare lag inte beaktas i avgiftstaket. Bestämmelsen motsvarar 26 a § 1 mom. 3 punkten i den gällande förordningen, där författningshänvisningarna uppdateras till den föreslagna 3 mom. 1 punkten. De avgifter som avses i punkten beaktas inte i avgiftstaket, eftersom de kostnader som klienten har haft för vården ersätts klienten med stöd av någon annan lag. 

Enligt 3 mom. 2 punkten beaktas inte avgifter som har tagits ut hos en person som inte har hemkommun i Finland i avgiftstaket. Ett undantag utgörs av personer som med stöd av Europeiska unionens lagstiftning eller en internationell överenskommelse som är bindande för Finland har rätt till hälso- och sjukvårdstjänster på samma villkor som en person som är bosatt i Finland eller som med stöd av 14 § i folkhälsolagen och 3 § 1 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård jämställs med invånare i en kommun. Dessa personer ska omfattas av tillämpningsområdet för bestämmelsen i den föreslagna 13 §. Av dem får det således inte efter det att avgiftstaket har nåtts tas ut en avgift för tjänster som ingår i avgiftstaket under den berörda uppföljningsperioden. 

Enligt 4 mom. får avgift tas ut för de tjänster som avses i 3 mom. även om avgiftstaket har nåtts. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll 26 a § 2 mom. i klientavgiftsförordningen. 

Enligt 5 mom. kan avgifter som tagits ut för tjänster som en minderårig klient har anlitat beaktas i föräldrarnas eller en annan vårdnadshavares avgiftstak. Vid gemensam vårdnad kan vårdnadshavarna komma överens om i vilkendera vårdnadshavarens avgiftstak avgifter som tagits för tjänster som anlitats av barnet ska beaktas. Om de gemensamma vårdnadshavarna inte når enighet om saken, är det motiverat att avgifterna räknas in i avgiftstaket för den vårdnadshavare med vilken barnet bor. 

De avgifter som tas ut för tjänster som en minderårig anlitar kan räknas in i vårdnadshavarens avgiftstak även i det fall att barnet med stöd av barnskyddslagen (417/2007) har placerats i vård utom hemmet eller att något annat organ än det som ansvarar för socialvården varaktigt har placerat barnet i ett privat hem. Även om barnet är placerat på det sätt som nämns ovan kvarstår underhållsskyldigheten för vårdnadshavaren medan placeringen pågår. Av vårdnadshavaren kan tas ut underhållsstöd som han eller hon betalar regelbundet för att delta i kostnaderna för barnets underhåll. Barnbidraget betalas däremot till barnets faktiska vårdnadshavare eller tas ut till kommunen, som i sin tur betalar vårdnadshavaren ersättning för vården av barnet. Till vård utom hemmet hör dessutom att barnet kan övergå i vård utom hemmet och under året återvända från vård utom hemmet till vårdnadshavaren. Av nämnda orsaker är det motiverat att också de avgifter som tas ut för tjänster som används av ett barn som får vård utom hemmet eller ett barn som placerats privat räknas in i vårdnadshavarens avgiftstak. 

När avgiftstaket har nåtts, ska tjänsterna enligt 5 mom. vara avgiftsfria för alla personer vars avgifter beaktas tillsammans. Detta motsvarar 6 a § 2 mom. i den gällande klientavgiftslagen. 

Vid tillämpningen av bestämmelsen ska det beaktas att en minderårig person med stöd av 11 § 3 mom. i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000), nedan klientlagen, har rätt att under de förutsättningar som anges i den bestämmelsen förbjuda att uppgifter om den minderårige ges till dennes vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare. Enligt bestämmelsen får en minderårig klient med hänsyn till ålder och utvecklingsnivå samt sakens natur av vägande skäl förbjuda att uppgifter som gäller honom eller henne lämnas ut till den lagliga företrädaren, om inte detta klart strider mot den minderåriges intresse. På motsvarande sätt har en minderårig patient som med beaktande av sin ålder och utveckling kan fatta beslut om vården enligt 9 § 2 mom. i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992), nedan patientlagen, rätt att förbjuda att uppgifter om hans hälsotillstånd och vård ges till hans vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare. 

Det har inte fastställts några åldersgränser i ovan nämnda bestämmelser, men barnet ska vara tillräckligt utvecklat och moget för att motivera behovet av förbud och förstå dess innebörd. Saken ska alltid bedömas utifrån de olika intressen som spelar in i varje enskilt fall. Dessutom bör det noteras att även om en minderårig har utövat sin rätt till förbud, hindrar den inte att uppgifter lämnas ut till den som med stöd av lag har rätt att få uppgifter. 

Eftersom det med stöd av den föreslagna 2 a § 1 mom. 3 punkten av fakturan för en avgift som bestämts för en tjänst bland annat ska framgå den service för vilken avgiften tas ut, förutsätter tillämpningen av det föreslagna 6 a § 5 mom. att den minderårige inte har gjort gällande sin ovan beskrivna förbudsrätt. Exempelvis ska det faktum att vårdnadshavaren har betalat den avgift som bestämts för en tjänst som den minderårige har fått betraktas som ett bevis för att den minderårige inte har gjort gällande sin förbudsrätt. Med andra ord kan det att fakturan ges till vårdnadshavaren för betalning betraktas som en handling som anger att den minderåriga anses ha gett sitt konkludenta samtycke till att uppgifterna lämnas till vårdnadshavaren. Om en minderårig har samtyckt till att de egna uppgifterna lämnas till en förälder eller någon annan vårdnadshavare, ska de avgifter som tagits ut av den minderåriga beaktas tillsammans med föräldrarnas eller någon annan vårdnadshavares avgifter när avgiftstaket beräknas. 

Enligt 6 mom. ska klienten själv kontrollera när avgiftstaket har nåtts. Detta motsvarar i sak 26 b § i klientavgiftsförordningen. Enligt första meningen i 1 mom. ska klienten visa att det avgiftstak som avses i 6 a § i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården har överskridits. I fortsättningen ska bestämmelser om klientens skyldighet att själv kontrollera när avgiftstaket har nåtts finnas på lagnivå. Kontrollen av avgiftstaket underlättas dock av att det av fakturan enligt den föreslagna 2 a § ska framgå om den klientavgift som tas ut beaktas i avgiftstaket eller inte. Dessutom är avsikten att skyldigheten att kontrollera avgiftstaket överförs till landskapet i samband med totalreformen av klientavgiftslagstiftningen. 

Kommunen ska ge klienten ett intyg över att avgiftstaket har överskridits, och för att få intyget ska klienten på begäran visa upp originalverifikat på avgifter som betalats för tjänster som tillhandahållits klienten själv eller minderåriga barn som klienten försörjer. De föreslagna bestämmelserna motsvarar vad som föreskrivs i 26 b § 1 mom. i klientavgiftsförordningen. I den föreslagna 6 a § ska däremot inte tas in bestämmelser om det uppföljningskort som en klient enligt 26 b § i klientavgiftsförordningen ska ges för uppföljning av när avgiftstaket nås. I praktiken har uppföljningskort inte använts nämnvärt vid uppföljning av avgiftstaket. 

I 7 mom. föreskrivs om återbetalning av klientavgifter som betalats till ett för stort belopp. Momentet motsvarar 4 mom. i gällande paragraf. 

I 8 mom. föreskrivs det om uppföljning av avgifterna och om kommunens rätt att få uppgifter om de avgifter som klienten betalat. I momentet föreslås det att kommunen ska få samla in de uppgifter som är nödvändiga för att följa upp hur klientens avgiftstak nås. Med avvikelse från 3 mom. i den gällande paragrafen begränsas rätten att samla in uppgifter till nödvändiga uppgifter. Nödvändiga uppgifter är åtminstone uppgifter om avgiftens belopp, klientens personbeteckning, klientens hemkommun och den service som klienten får. Det är fråga om personuppgifter, vars behandling omfattas av dataskyddsförordningen. 

I artikel 5.1 i dataskyddsförordningen föreskrivs det om principer för behandling av personuppgifter. I punkten förutsätts det att personuppgifter samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och inte senare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål (ändamålsbegränsning). Personuppgifterna ska inte vara för omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas (uppgiftsminimering). De ska vara exakta och vid behov uppdaterade och personuppgifter som är inexakta och felaktiga i förhållande till ändamålen med behandlingen ska raderas eller rättas utan dröjsmål (korrekthet). De får inte förvaras i en form som möjliggör identifiering av den registrerade, i det nu aktuella sammanhanget klienten, under en längre tid än vad som är nödvändigt för de ändamål för vilka personuppgifterna behandlas (lagringsminimering). De ska behandlas på ett sätt som säkerställer lämplig säkerhet för personuppgifterna (sekretess och säkerhet). Den personuppgiftsansvarige ska enligt artikel 5.2 i dataskyddsförordningen ansvara för och kunna visa att ovannämnda krav har efterlevts vid behandlingen av personuppgifterna. 

I artikel 6 i dataskyddsförordningen föreskrivs om laglig behandling av personuppgifter. Enligt artikel 6.1 är behandling endast laglig om och i den mån som åtminstone ett av de villkor som anges i punkten är uppfyllt. Enligt artikel 6.1 c ska behandlingen vara nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. 

Kommunen får inte ta ut någon avgift för de tjänster som ingår i avgiftstaket efter det att avgiftstaket har nåtts. Skyldigheten att kontrollera avgiftstaket kvarstår hos klienten själv, men kommunen ska vid behov kunna kontrollera att de uppgifter som klienten lämnat är korrekta för att kommunen ska kunna fullgöra sin skyldighet att inte ta ut avgifter efter det att avgiftstaket har nåtts. Behandlingsgrunden för behandlingen av personuppgifter vid uppföljningen av hur avgiftstaket uppnås är således artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen, enligt vilken behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. 

Den registrerades rättigheter påverkas av på vilken behandlingsgrund personuppgifter behandlas. När behandlingsgrunden är artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen har den registrerade rätt att få information om behandlingen av personuppgifter (artiklarna 12–14), rätt att få tillgång till uppgifter (artiklarna 12 och 15), rätt att rätta uppgifter (artiklarna 16 och 19), rätt att begränsa behandlingen av uppgifter (artiklarna 12, 18 och 19) samt rätt att inte bli föremål för automatiskt beslutsfattande utan laglig grund (artiklarna 12 och 22). När behandlingsgrunden är artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen har den registrerade däremot inte rätt att göra invändningar (artiklarna 12 och 22), rätt att kräva radering av uppgifter (artiklarna 12, 17 och 19) eller rätt att kräva flyttning av uppgifter från ett system till ett annat (artiklarna 12 och 20). 

Av uppgifterna om klientavgifter som tas ut för hälso- och sjukvård framgår dessutom den hälso- och sjukvårdstjänst som klienten har fått. Då tillämpas artikel 9.1 i dataskyddsförordningen, enligt vilken behandling av hälsouppgifter är förbjuden. Enligt punkt 2 h ska punkt 1 dock inte tillämpas om behandlingen är nödvändig till exempel för förvaltning av hälso- och sjukvårdstjänster och social omsorg och av deras system. Kommunens skyldighet att inte ta ut klientavgifter efter det att avgiftstaket har uppnåtts kan anses utgöra en sådan grund. 

Enligt artikel 9.3 i dataskyddsförordningen får personuppgifter som avses i punkt 1 behandlas för de ändamål som avses i punkt 2 h, när uppgifterna behandlas av eller under ansvar av en yrkesutövare som omfattas av tystnadsplikt enligt unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt eller bestämmelser som fastställs av nationella behöriga organ eller av en annan person som också omfattas av tystnadsplikt enligt unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt eller bestämmelser som fastställs av nationella behöriga organ. Bestämmelser om skyldigheten att iaktta sekretess i fråga om de uppgifter som behandlas finns i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) och i dataskyddslagen (1050/2018). 

I 7 mom. föreslås dessutom att kommunen ska ha rätt att av serviceproducenten få de uppgifter som är nödvändiga för att följa hur avgiftstaket fylls upp. Detta är en ändring jämfört med 6 a § 3 mom. i den gällande klientavgiftslagen, eftersom andra verksamhetsenheter inom hälso- och sjukvården inte får lämna ut uppgifter om avgifter till hälsovårdscentralen utan klientens samtycke. Genom den föreslagna ändringen görs uppföljningen av avgiftstaket smidigare. Rätten att få uppgifter begränsas till uppgifter som är nödvändiga med tanke på uppföljningen av avgiftstaket. 

I 9 mom. föreskrivs det om justering av eurobeloppen av avgifterna och avgiftstaket utifrån förändringen i folkpensionsindex. Bestämmelserna motsvarar i övrigt 5 mom. i den gällande paragrafen, men till dem fogas också en hänvisning till det i 6 mom. avsedda beloppet av avgiftstaket samt till det i 1 mom. avsedda beloppet av avgiften för uppehälle. Enligt 33 a § 1 mom. i klientavgiftsförordningen justeras eurobeloppet av underhållsavgiften enligt 26 a § 3 mom. redan nu i enlighet med ändringarna i folkpensionsindex. 

Vad som ovan konstateras om kommuner gäller också samkommuner. 

7 b §.Långvarig service. Det föreslås att paragrafen och dess rubrik ändras i sin helhet. I den gällande 7 b § föreskrivs det om när en person anses vara i långvarig anstaltsvård. Bestämmelserna uppdateras till denna del, och dessutom föreskrivs det i paragrafen också i fråga om vissa andra tjänster när en avgift för långvarig eller fortlöpande och regelbunden service som bestäms enligt inkomsterna kan tas ut för dem. 

I 1 mom. 1 punkten föreskrivs om när kommunen får ta ut en avgift för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg, om vilken det föreskrivs i 7 c §. Detta är fallet om servicen bedöms vara hållbar från och med dess början eller om servicen de facto har varat i minst tre månader. 

I 1 mom. 2 punkten föreskrivs om när en kommun får ta ut en avgift för långvarig familjevård, om vilken det föreskrivs i 7 c §. En förutsättning för att den inkomstrelaterade avgiften ska tas ut också inom familjevården är att servicen bedöms pågå i minst tre månader eller att den har pågått i minst tre månader. I praktiken motsvarar detta nuläget, eftersom det med stöd av 19 § i klientavgiftsförordningen kan tas ut en avgift för långvarig familjevård enligt 7 c § i klientavgiftslagen. Även om det i den gällande klientavgiftslagstiftningen inte föreskrivs om långvarig familjevård, kan man anta att det redan nu har tagits ut en inkomstrelaterad avgift för familjevård när det bedöms att gränsen på tre månader kommer att överskridas eller har överskridits. 

Familjevård kan också ordnas till exempel med stöd av barnskyddslagen, lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda eller lagen om service och stöd på grund av handikapp. Vård av barn och unga personer enligt barnskyddslagen, specialomsorger enligt lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda samt specialservice i anslutning till serviceboende enligt 8 § i lagen om service och stöd på grund av handikapp är avgiftsfria enligt 4 § i klientavgiftslagen. För tydlighetens skull föreskrivs det i 7 b § 1 mom. 2 punkten att ingen avgift enligt den föreslagna paragrafen får tas ut för familjevård som getts med stöd av nämnda lagar. 

Enligt 4 § 2 punkten i klientavgiftslagen får en avgift dock tas ut för en utvecklingsstörds uppehälle. I praktiken har det för familjevård som getts som specialomsorger enligt lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda tagits ut en avgift för uppehälle av samma storlek som för långvarig familjevård. Enligt 7 § 1 mom. i klientavgiftslagen kan för ersättande av kostnaderna för familje- eller anstaltsvård eller boendeservice som enligt barnskyddslagen har getts ett barn i form av stödåtgärd inom den öppna vården, vård utom hemmet eller eftervård, då det är motiverat med beaktande av de berörda personernas utkomstmöjligheter och vårdsynpunkter, hos barnets föräldrar tas ut en avgift som får vara högst lika stor som det underhållsbidrag som bestäms med stöd av 1–3 § i lagen om underhåll för barn. 

I 1 mom. 3 punkten föreskrivs om när en kommun får ta ut en avgift för långvarig sluten vård, om vilken det också föreskrivs i 7 c §. Begreppet sluten vård definieras inte i den gällande klientavgiftslagstiftningen, men i praktiken har avgiften för långvarig sluten vård tagits ut både för sluten vård som getts med stöd av 67 § 1 mom. i hälso- och sjukvårdslagen och för service på en institution enligt 22 § i socialvårdslagen. Bestämmelserna uppdateras till denna del så att de motsvarar nuvarande praxis. Dessutom förutsätter rätten att ta ut avgift för långvarig sluten vård på motsvarande sätt som i 7 c § i den gällande klientavgiftslagen att servicen tillhandahålls dygnet runt och att servicen från och med dess början kan uppskattas pågå i minst tre månader eller att servicen de facto har pågått i minst tre månader. 

I 1 mom. 3 punkten föreskrivs dessutom om undantag som motsvarar gällande 7 b § 2 mom. Hänvisningen i gällande 2 mom. 1 punkten till förordningen om medicinsk rehabilitering är föråldrad och ersätts med en hänvisning till sådan medicinsk rehabilitering inom sluten vård som avses i 29 § 2 mom. 7 punkten i hälso- och sjukvårdslagen. 

I 2 mom. 1 punkten föreskrivs om när en kommun får ta ut en avgift för långvarig boendeservice, om vilken det föreskrivs i 10 e §. Avgift får tas ut för annan boendeservice enligt 21 § i socialvårdslagen än serviceboende med heldygnsomsorg, om servicen beräknas pågå i minst tre månader från det att den inleddes eller om servicen de facto har varat i minst tre månader. 

I 2 mom. 2 punkten föreskrivs om när kommunen får ta ut en avgift för fortlöpande och regelbunden service i hemmet, om vilket också föreskrivs i 10 e §. Avgift får tas ut för hemsjukvård och hemsjukhusvård enligt 25 § i hälso- och sjukvårdslagen samt hemservice enligt 19 § i socialvårdslagen och hemvård enligt 20 § i den lagen, om klienten får service minst en gång i veckan och servicen dessutom beräknas pågå i minst två månader från det att den inleddes eller om servicen de facto har varat i minst två månader. 

I 3 § i den gällande klientavgiftsförordningen föreskrivs det inte om när service i hemmet är fortlöpande och regelbunden. Någon fortlöpande och regelbunden hemservice och hemsjukvård har inte heller definierats i socialvårdslagen eller hälso- och sjukvårdslagen. I praktiken har kriterierna för fortlöpande och regelbunden service kunnat variera en aning. Ofta har en tjänst ansetts vara fortlöpande och regelbunden när den ges minst en gång i veckan för ett långvarigt eller fortgående servicebehov. Servicebehovet har beroende på kommun ansetts vara långvarigt senast när det har varat minst två eller tre månader i sträck och fortfarande gäller. I den föreslagna bestämmelsen är tidsgränsen två månader, vilket kan underlätta ställningen för klienter med de lägsta inkomsterna. 

Vad som ovan konstateras om kommuner gäller också samkommuner. 

7 c §.Avgift för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg, långvarig familjevård och långvarig sluten vård. I den gällande 7 c § föreskrivs om grunderna för den avgift som tas ut för långvarig anstaltsvård. Paragrafens struktur ses över, och dessutom föreslås det att regleringen även utvidgas till långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg och långvarig familjevård. I fortsättningen tas det för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg alltså ut endast en klientavgift som täcker hela den tjänst som klienten tillhandahålls. Klienten får alltså inte faktureras separat exempelvis för måltider, utan de ska ingå i den avgift som föreslås i paragrafen. 

Bestämmelser om den avgift som tas ut för annan långvarig boendeservice än långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg finns i den föreslagna 10 e §. Serviceboende med heldygnsomsorg skiljer sig i enlighet med 21 § i socialvårdslagen från annat serviceboende genom att serviceboende med heldygnsomsorg ordnas för personer som behöver vård och omsorg dygnet runt. Inom serviceboende med heldygnsomsorg ordnas dessutom sådana tjänster som klienten behöver enligt klientens behov dygnet runt. 

I socialvårdslagen eller förarbetena till den anges inte närmare när klientens behov av vård och omsorg är dygnet runt. Kommunerna tillämpar dock kriterier för när en klient anses vara i behov av serviceboende med heldygnsomsorg. Till exempel det hjälpbehov som somatiska sjukdomar orsakar och en medelsvår eller svår minnessjukdom har i vissa kommuner ansetts innebära att klienten behöver serviceboende med heldygnsomsorg. Detsamma gäller situationer där klienten fortlöpande behöver flera vårdbesök per dygn för att klara av sina dagliga personliga sysslor. Huruvida klienten tillhandahålls serviceboende med heldygnsomsorg eller ”normalt” serviceboende ska i varje fall alltid bestämmas utifrån klientens servicebehov, och denna bedömning får inte påverkas av att grunderna för avgifter för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg enligt den föreslagna lagen skiljer sig från grunderna för andra långvariga boendetjänster. 

Enligt 1 mom. får en kommun ta ut en avgift av klienten för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg, långvarig familjevård och långvarig sluten vård. Avgiften får utgöra högst 85 procent av klientens månadsinkomster, om vilka det föreskrivs i 10 b §. Detta motsvarar nuläget i fråga om långvarig sluten vård. I det gällande 1 mom. föreskrivs dessutom om det minimibelopp som blir kvar för klientens personliga bruk och om vilket det föreslås att det i fortsättningen ska föreskrivas i 3 mom. Dessutom hänvisas det i 1 mom. för tydlighetens skull till paragraferna om avdrag från inkomsterna. 

Paragrafens 2 mom. gäller situationer där klienten omedelbart innan långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg, långvarig familjevård eller långvarig sluten vård inleds har levt i gemensamt hushåll i äktenskap eller samboförhållande och klientens inkomster är större än makens eller sambons inkomster. Avgiften bestäms då utifrån makens eller sambons sammanlagda månadsinkomster så att avgiften får vara högst 42,5 procent av makens eller sambons sammanlagda månadsinkomster. Om båda makarna eller samborna omfattas av långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg, långvarig familjevård eller långvarig sluten vård, bestäms avgiften dock enligt vad som föreskrivs i 1 mom. Bestämmelserna motsvarar nuläget i fråga om långvarig sluten vård med den skillnaden att bestämmelser om minimibeloppet för klientens personliga bruk i fortsättningen ska finnas i 3 mom. 

Med make avses en make eller sambo som lever i gemensamt hushåll med klienten. Ett gemensamt hushåll kan se ut på många olika sätt på grund av vardagslivets mångfald. Den tydligaste förklaringen till gemensamt hushåll kan vara samägande av egendom, till exempel ägande av ett gemensamt hem, ett gemensamt bankkonto, deltagande i viss mån i dagliga anskaffningar samt samarbete och arbetsfördelning vad gäller sysslor som hör till det gemensamma hushållet. På samma sätt utgör till exempel födelsen av ett gemensamt barn eller uppfostran av ett barn tillsammans en presumtion om ekonomisk gemenskap. 

I det normala livet uppstår det dock situationer där en make temporärt kan bo åtskilt från den övriga familjen till exempel på grund av studier, arbete eller sjukhusvård utan att makarna har för avsikt att avbryta parförhållandet eller det gemensamma hushållet. I sådana situationer ska makarna anses leva i ett gemensamt hushåll. Om makarna bor separat på grund av ett brustet förhållande och inte har ett gemensamt hushåll, ska den make som bor någon annanstans inte beaktas när klientavgiften bestäms. 

Enligt 3 mom. ska kommunen när den bestämmer avgiften se till att klienten till sitt förfogande har ett belopp för personligt bruk, som för klienter inom långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg och klienter inom långvarig familjevård ska vara minst 164 euro i månaden och för klienter i långvarig sluten vård minst 110 euro i månaden. Enligt gällande 7 c § 1 och 2 mom. är minimibeloppet efter indexjusteringar 110 euro i månaden, vilket innebär att de föreslagna bestämmelserna inte medför någon ändring jämfört med nuläget i fråga om långvarig sluten vård. 

Med det belopp som klienten har till sitt förfogande för personligt bruk ska klienten betala för sina egna mindre anskaffningar. Minimibeloppet för personligt bruk skulle vara större för en klient i långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg och långvarig familjevård än för en klient i sluten vård, eftersom klienten i de förstnämnda tjänsterna har högre kostnader än inom sluten vård. Klienter inom serviceboende med heldygnsomsorg ska dessutom med beloppet för personligt bruk betala självriskandelarna för eventuella färdtjänster, kläder, kostnader för personlig hygien, telefonkostnader och andra eventuella kostnader som inte ingår i servicen. 

Enligt 17 § i familjevårdslagen (263/2015) har en familjevårdare rätt till kostnadsersättning. Kostnadsersättningen ska för den som är i familjevård täcka utgifter för mat, boende, fritidssysselsättningar, personliga behov och annat uppehälle samt de normala hälsovårdskostnader som inte ersätts med stöd av annan lagstiftning. Större hälsovårdskostnader än normalt ska dock inte betalas av familjevårdarens kostnadsersättning. Utöver kostnadsersättningen kan familjevårdaren beviljas ersättning för sådana särskilda kostnader för terapi och hälsovård som beror på de individuella behoven hos den som är i familjevård samt sådana särskilda kostnader som inte ersätts enligt annan lagstiftning. Trots att det i familjevårdslagen föreskrivs om ersättningar till familjevårdaren, ska klienten själv stå för bland annat avgifterna för hälsovårdstjänster. En klient i familjevård betalar även till exempel sina kläder själv. 

Enligt 4 mom. justeras minimibeloppen för personligt bruk också i fortsättningen vartannat år i enlighet med förändringen i arbetspensionsindex. Bestämmelsen motsvarar gällande 7 c § 4 mom. För tydlighetens skull föreskrivs det dock som en ny sak i momentet att justeringsåret är året före det år i vars början indexjusteringen görs. 

I paragrafen föreslås inte någon bestämmelse som motsvarar gällande 7 c § 3 mom., enligt vilken avgift för långvarig anstaltsvård inte hos personer som inte har fyllt 18 år får tas ut för långvarig anstaltsvård på hälsovårdscentral eller sjukhus eller dess verksamhetsenhet till den del vårddagarna är fler än sju under ett kalenderår. Bestämmelsen är onödig, eftersom hälso- och sjukvårdstjänsterna enligt 5 § 5 punkten i den gällande klientavgiftslagen är avgiftsfria för vård och uppehälle för personer som inte har fyllt 18 år till den del vårddagarna är flera än sju under ett kalenderår. 

Vad som ovan konstateras om kommuner gäller också samkommuner. 

10 b §.Inkomster som utgör grund för avgiften för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg, långvarig familjevård och för långvarig sluten vård. I den gällande 10 b § föreskrivs det om de inkomster som ligger till grund för avgiften för långvarig anstaltsvård, och regleringen utvidgas till att gälla även långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg och inkomster som ligger till grund för avgiften för långvarig familjevård. I paragrafen görs också vissa andra ändringar. 

Enligt 1 mom. beaktas som månadsinkomster klientens – och i de fall som avses i 7 c § 2 mom. klientens och makens eller sambons – fortlöpande eller årligen återkommande inkomster efter förskottsinnehållning och förskottsbetalning och skattefria inkomster, minskat med kostnaderna för inkomstens förvärvande, samt i 10 i § avsedd kalkylerad inkomst av skog. I motiveringen till 7 c § redogörs för vad som avses med make. 

Som fortlöpande inkomster betraktas inkomst som fortsätter under minst tre månader från den tidpunkt då avgiften påfördes. Fortlöpande inkomster är bland annat löne-, pensions- och förmånsinkomster. Årligen återkommande inkomster är bland annat dividend- och ränteinkomster. Som inkomster beaktas också dividender som betalats till ett aktiesparkonto och den avkastning som årligen betalas till klienten från placeringsfonderna. Avkastningen på investeringsfonders så kallade tillväxtandelar, som inte årligen utdelas ur fonden, beaktas däremot inte som inkomst. 

När det gäller så kallade icke-skattesubventionerade pensionsförsäkringar beaktas som inkomst den del av pensionen som motsvarar avkastningen på det investerade kapitalet. Återbetalning av kapital från icke-skattesubventionerade pensionsförsäkringar ska däremot inte beaktas som inkomst, eftersom det vid återbetalning av kapital är fråga om återbetalning av tillgångar till klienten. 

Till exempel i fråga om en placeringsbostad beaktas den hyra som fåtts för bostaden minskad med utgifterna för inkomstens förvärvande. Utgifter för inkomstens förvärvande är bland annat vederlag för skötsel och ränta på ett placeringslån som tagits för att skaffa bostaden. Amorteringarna på ett placeringslån eller ett eventuellt bolagslån beaktas inte som avdrag. 

Som inkomster beaktas inte sporadiska inkomster av engångsnatur, ersättningar för kostnader och andra bidrag eller motsvarande inkomster som har beviljats för något visst ändamål och som inte är regelbundna eller fortlöpande och som inte heller är skattepliktiga. Med ersättning för kostnader avses till exempel sådana utgifter för sjukvård och undersökningar som betalas på basis av en olycksfallsförsäkring eller de ersättningar för uppehälle och för familjevård som avses i lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner. 

Som inkomster som utgör grund för avgiften beaktas inkomster efter förskottsinnehållning och förskottsbetalning (nettoinkomster), det vill säga skatterna beaktas såsom avdrag från inkomsterna. Detta motsvarar de gällande bestämmelserna. Den kalkylerade inkomsten av skog ska beaktas enligt vad som föreskrivs i 10 i § i den föreslagna lagen. 

Från inkomsterna ska det dessutom göras avdrag enligt 10 c §. Från inkomsterna för en klient som omfattas av långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg och långvarig familjevård ska dessutom göras de särskilda avdrag som anges i 10 d §. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om de inkomster som inte ska beaktas vid bestämmandet av avgiften. Momentet motsvarar till sitt innehåll huvudsakligen det gällande 10 b § 4 mom. Med tanke på verkställigheten och en tydligare lagstiftning skulle det i det föreslagna 2 mom. i fråga om s.k. prioriterade inkomster, dvs. inkomster som inte beaktas som inkomst i klientavgifterna, hänvisas till 92 § i inkomstskattelagen. Som inkomst beaktas således inte skattefria sociala förmåner med vissa särskilt föreskrivna undantag. Då skulle förteckningen över prioriterade inkomster vid bestämmande av klientavgifter vara mer omfattande än nu, den skulle hållas bättre uppdaterad och varje ändring skulle inte förutsätta en uppdatering av lagstiftningen om klientavgifter. 

Barnbidrag, barnförhöjning enligt folkpensionslagen och bostadsbidrag som ingår i 92 § i inkomstskattelagen ska inte heller i fortsättningen beaktas som inkomst. De höjningar som orsakas av de personer som en vårdnadshavare har vårdnaden om och som ingår i de pensioner som avses i 10 b § 4 mom. 3 punkten i klientavgiftslagen och i motsvarande inkomster ingår för närvarande i den barnförhöjning som avses i folkpensionslagen. 

Merparten av de studerande började omfattas av det allmänna bostadsbidraget den 1 augusti 2017. I vissa undantagsfall är det dock fortfarande möjligt att erhålla studiestödets bostadstillägg. Studiestödets bostadstillägg ingår i 92 § i inkomstskattelagen och beaktas inte heller i fortsättningen som inkomst. 

Militärunderstödet ingår i 92 § i inkomstskattelagen och beaktas således inte som inkomst, vilket motsvarar nuläget. Som inkomst beaktas inte heller den värnpliktiges dagpenning, som ingår i 92 § i inkomstskattelagen och som i praktiken inte heller tidigare har beaktats som inkomst. 

Till skillnad från nuläget ska studiepenningen och vuxenutbildningsstödet i fortsättningen beaktas som inkomst. Enligt den gällande 10 b § 4 mom. 1 punkten ska studiepenning och vuxenutbildningsstöd inte beaktas som inkomst vid bestämmande av avgift för långvarig sluten vård, medan vuxenstudiepenningen ska beaktas. Vuxenstudiepenningen har dock slopats. Det har inte funnits några grunder för en särställning för förmåner som erhålls med anledning av studier i klientavgiftslagstiftningen, utan detta har sannolikt berott på en sammanblandning av termerna. Studiepenningen och vuxenutbildningsstödet ingår inte i 92 § i inkomstskattelagen och ska således beaktas som inkomst i form av sådana i det föreslagna 1 mom. avsedda skattepliktiga inkomster som är fortlöpande eller årligen återkommande. 

Utkomststödet ska inte heller i fortsättningen beaktas som inkomst, eftersom utkomststödet är en förmån som beviljas i sista hand. Utkomststödet ingår i 92 § i inkomstskattelagen. 

Enligt den gällande 10 b § 4 mom. 1 punkten beaktas stöd för hemvård av barn inte som inkomst vid bestämmandet av klientavgiften för långvarig sluten vård. Orsaken till att hemvårdsstödet för barn har betraktats som en prioriterad inkomst är att syftet med stödet har varit att ersätta de kostnader för barnets vård som föräldrarna eller andra vårdnadshavare har föranletts. I propositionen föreslås det att stödet för hemvård av barn i fortsättningen ska beaktas som inkomst, eftersom förmånen är fortlöpande skattepliktig inkomst och om den inte beaktas kan klienterna försättas i ojämlik ställning beroende på vilka förmåner den som vårdar ett barn hemma får. Till exempel en familj där den ena maken är arbetslös och sköter ett barn hemma kan ha rätt till både hemvårdsstöd och arbetslöshetsförmån. Om familjen får båda förmånerna beaktas hemvårdsstödet som en minskning av arbetslöshetsförmånen. Om familjen inte ansöker om hemvårdsstöd, utan enbart om arbetslöshetsförmån, beviljas arbetslöshetsförmånen till fullt belopp. I dessa situationer har familjernas eventuella klientavgifter bestämts enligt olika grunder, eftersom hemvårdsstödet inte har fått beaktas som inkomst. Det finns inga grunder för en sådan särbehandling. 

I motsvarighet till gällande bestämmelser ska handikappbidraget för personer under 16 år, handikappbidraget för personer som fyllt 16 år och vårdbidraget för pensionstagare även i fortsättningen beaktas som inkomst. Förmånerna ingår i 92 § i inkomstskattelagen, enligt vilken förmånerna i princip inte ska beaktas som inkomst vid bestämmandet av klientavgifterna. I det föreslagna 2 mom. föreskrivs därför uttryckligen att nämnda förmåner ska beaktas som inkomst. 

Enligt gällande lagstiftning beaktas fronttillägg inte som inkomst, men extra fronttillägg och veterantillägg beaktas däremot som inkomst. I propositionen föreslås det att de förmåner som betalas till veteraner i fortsättningen ska behandlas enhetligt. Fronttillägg, som ingår i 92 § i inkomstskattelagen, beaktas inte heller i fortsättningen som inkomst. I fortsättningen beaktas inte heller extra fronttillägg och veterantillägg som inkomst. Extra fronttillägg ingår i 92 § i inkomstskattelagen, vilket innebär att det inte nämns särskilt i den föreslagna paragrafen. 

Veterantillägget betalas ut som en del av det vårdbidrag för pensionstagare som ska beaktas som inkomst. För tydlighetens skull föreskrivs det i det föreslagna 2 mom. särskilt om att veterantillägg inte ska beaktas som inkomst även om vårdbidraget för pensionstagare beaktas. 

Avgiftsfria för frontveteraner är enligt lagen om rehabilitering av frontveteraner (1184/1988) öppen rehabilitering eller anstaltsrehabilitering och anknytande behövlig undersökning och vård samt service som stöder boende hemma, till vilka hör hemservice enligt 14 § 1 mom. 5 punkten i socialvårdslagen, boendeservice enligt 7 punkten och service som stöder rörligheten enligt 9 punkten, stöd för närståendevård enligt lagen om stöd för närståendevård (937/2005) samt sjukvårdstjänster enligt 24 § i hälso- och sjukvårdslagen. Till exempel tjänster inom långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg och långvarig familjevård samt institutionsrehabilitering är alltså avgiftsfria för frontveteraner. Däremot är långtidsvård till exempel på hälsovårdscentralens bäddavdelning eller på ålderdomshem inte enligt bestämmelserna avgiftsfri för frontveteraner. Även hos frontveteraner tas det alltså ut en avgift för sådan långvarig sluten vård som bestäms enligt inkomsterna, och i fortsättningen minskas avgiften av att veterantillägget och det extra fronttillägget inte beaktas som inkomster. 

I lagen om rehabilitering av frontveteraner avses med frontveteran en person som har tilldelats frontmanna-, fronttjänst- eller fronttecken. Exempelvis personer som inte har ett sådant tecken men däremot har ett intyg över deltagande i minröjningsuppdrag åren 1945–1952 är inte frontveteraner i den mening som avses i den lagen. De har således inte rätt att avgiftsfritt få sådana tjänster som avses i nämnda lag. Det att veterantillägg och extra fronttillägg enligt den föreslagna paragrafen i fortsättningen inte beaktas som inkomst har dock ingen betydelse för de personer som har ett minröjningsintyg men inte frontmanna-, fronttjänst- eller fronttecken, eftersom dessa personer inte är berättigade till veterantillägg eller extra fronttillägg. 

Det underhållsbidrag och underhållsstöd som betalas till klientens eller makens minderåriga barn beaktas inte som inkomst, vilket motsvarar gällande 10 b § 4 mom. 2 punkten. Underhållsbidraget är en sådan fortlöpande skattefri inkomst som avses i 1 mom. och ingår inte i 92 § i inkomstskattelagen. Därför föreskrivs det i 2 mom. i den föreslagna paragrafen uttryckligen att underhållsbidraget inte ska beaktas som inkomst. Underhållsstöd ingår åter i 92 § i inkomstskattelagen, och de förmåner som avses där ska i regel inte beaktas som inkomst vid bestämmandet av klientavgifterna. 

Enligt 3 mom. i den föreslagna paragrafen ska de stipendier som betalas för studier och andra motsvarande understöd i fortsättningen beaktas som inkomst till den del de utgör skattepliktig inkomst med stöd av 82 § i inkomstskattelagen och är sådana fortlöpande eller årligen återkommande inkomster som avses i paragrafens 1 mom. Stipendier och andra motsvarande understöd är i regel inte skattepliktig inkomst, men den föreslagna bestämmelsen gör det möjligt att beakta klientens inkomster till exempel när klientens huvudsakliga inkomst består av stipendier för studier eller av andra motsvarande understöd. Detta innebär en förändring jämfört med nuläget, eftersom stipendier för studier och andra motsvarande understöd enligt 10 b § 4 mom. 1 punkten i den gällande klientavgiftslagen inte ska beaktas som inkomst. Ett enskilt stipendium av engångsnatur eller något annat motsvarande understöd kan dock inte heller i fortsättningen beaktas som inkomst. 

I paragrafens 4 mom. föreskrivs det att inkomster ska beaktas när klientens eller makens inkomster varierar. Då ska som månadsinkomst beaktas det belopp som fås genom att räkna ihop klientens månadsinkomster från de senaste 12 månaderna och dividera det med 12 månader. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen sista meningen i gällande 10 b § 1 mom. 

10 c §.Avdrag från inkomsterna för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg, långvarig familjevård och långvarig sluten vård. Den gällande paragrafen utvidgas till att utöver den avgift som tas ut för långvarig sluten vård gälla även den avgift som tas ut för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg och långvarig familjevård. Till paragrafen fogas dessutom vissa nya avdrag från inkomsterna. Bestämmelser om avdrag från inkomsterna vid bestämmande av avgiften för service i hemmet finns i den föreslagna 10 g §. 

Enligt 1 mom. ska avdragen göras från inkomsterna för en person som avses i 7 c § 1 och 2 mom., vilket motsvarar gällande bestämmelser. Avdrag ska alltså vid behov göras också från makens månadsinkomster, om avgiften bestäms enligt makarnas sammanlagda inkomster. 

Enligt 1 mom. 1 punkten ska från inkomsterna dras av det underhållsbidrag som fastställts för klienten eller vid behov maken och andra motsvarande kostnader som föranleds av de faktiska familjeförhållandena. Bestämmelsen motsvarar 10 c § 1 mom. 1 och 2 punkten i den gällande klientavgiftslagen. 

I 1 mom. 2 punkten föreskrivs som en ny sak att det från inkomsterna ska dras av sådan av en skiftesman eller domstol förordnad gottgörelse enligt lagen om upplösning av sambors gemensamma hushåll (26/2011) som klienten eller maken eller sambon ska betala i pengar. 

Enligt 1 mom. 3 punkten ska från inkomsterna dras av en förmån som klienten ska betala i pengar och som i samband med överlåtelse av en fastighet har förbehållits för viss tid eller på livstid (sytning). Bestämmelsen motsvarar 10 c § 1 mom. 3 punkten i den gällande klientsavgiftslagen. 

I 1 mom. 4 punkten föreslås som en ny bestämmelse först och främst att från inkomsterna ska dras av grundavgiften för arvodet till en intressebevakare som en domstol eller förmyndarmyndigheten har förordnat för klienten och vars storlek bestäms med stöd av 44 § 5 mom. i lagen om förmyndarverksamhet (442/1999). Enligt 1 § i statsrådets förordning om storleken på intressebevakarens arvode (696/2012) består intressebevakarens arvode av en årlig grundavgift och tilläggsavgifter. Som avdrag från inkomsterna beaktas den årliga grundavgift enligt 3 § i nämnda förordning som är 440 euro enligt 3 § 1 mom. och 280 euro enligt 2 mom. i den paragrafen, om huvudmannens årsinkomst enligt 44 § 3 mom. i lagen om förmyndarverksamhet är 14 000 euro eller mindre och värdet av hans eller hennes förmögenhet understiger den förmögenhetsgräns som avses i 4 mom. i den paragrafen. Grundavgiften kan beaktas enligt en utredning som lämnas av klienten eller intressebevakaren. 

En intressebevakare kan på basis av huvudmannens inkomster och förmögenhet ha rätt till ett tilläggsarvode som är större än grundarvodet. Tilläggsarvodet beaktas inte som avdrag till den del det överstiger grundarvodets del. Syftet med att begränsa avdraget till grundarvodet är att undvika eventuella styreffekter som kan uppstå när arvodet tas ut, om hela arvodet beaktas som avdrag vid fastställandet av avgiften. Dessutom kan det antas att klienten i princip också har bättre förutsättningar att betala tilläggsarvode på grund av sin ekonomiska situation, om det på basis av inkomst och förmögenhet bestäms att tilläggsarvodet är större än grundavgiften för arvodet. Beaktandet av tilläggsavgiften skulle också ha större ekonomiska konsekvenser för klientavgifterna. 

På grundval av ovanstående synpunkter beaktas eventuella tilläggsavgifter som hänför sig till intressebevakarens arvode inte automatiskt som avdrag när klientavgiften fastställs. Kommunen ska dock på basis av prövning från fall till fall lindra klientavgiften, om klientens eller hans eller hennes familjs totalekonomiska situation så kräver. I sådana fall ska kommunen också beakta intressebevakningskostnaderna som en del av bedömningen av klientens totalekonomiska situation och betalningsförmåga. 

Enligt 1 § i lagen om intressebevakningsfullmakt (648/2007) kan en person med hjälp av en intressebevakningsfullmakt i förväg ordna skötseln av sina angelägenheter för den händelse att han eller hon senare på grund av till exempel sjukdom eller försvagat hälsotillstånd förlorar förmågan att sköta sina angelägenheter. Även om intressebevakningsfullmakten är en privaträttslig fullmakt är dess syfte detsamma som intressebevakning enligt lagen om förmyndarverksamhet. Användningen av intressebevakningsfullmakt stöder fullmaktsgivarens självbestämmanderätt och påverkar antalet huvudmän för allmänna intressebevakare och de resurser som behövs för förmyndarmyndighetens tillsyn. Det är motiverat att de klienter som har förberett sig för en försämring av sin funktionsförmåga genom att upprätta en intressebevakningsfullmakt när det gäller avdrag från inkomsterna ska jämställas med de klienter som har förordnats intressebevakning. 

I 1 mom. 4 punkten föreskrivs på grund av ovanstående att som avdrag beaktas fullmäktigens arvode enligt 22 § i lagen om intressebevakningsfullmakt, dock högst till ett belopp som motsvarar den ovan avsedda grundavgiften för intressebevakarens arvode. Det finns inga närmare bestämmelser om beloppet av intressebevakningsfullmäktigens arvode, utan fullmaktsgivaren kan meddela föreskrifter om fullmäktigens arvode i fullmakten och i anvisningarna och parterna kan också komma överens om arvodet sinsemellan. Om arvodet inte har fastställts eller avtalats, har fullmäktigen enligt 22 § i lagen om intressebevakningsfullmakt rätt att av fullmaktsgivarens medel få ett arvode som är skäligt i förhållande till uppdragets art och omfattning. I den föreslagna 4 punkten beaktas dock högst det arvode som en intressebevakare skulle ha rätt till i en motsvarande situation som avdrag. Såsom beskrivs ovan beror grundavgiften för intressebevakarens arvode på huvudmannens inkomster och förmögenhet. Fullmäktigens arvode kan beaktas på grundval av en utredning från klienten eller intressebevakningsfullmäktigen 

Enligt 2 mom. avdras det underhållsbidrag som avses i 1 mom. 1 punkten inte, om den som är mottagare av underhållsbidraget är make eller maka till klienten och makarna har levt i gemensamt hushåll omedelbart innan servicen inleddes. Detta motsvarar gällande 10 c § 2 mom. 

I 3 mom. föreskrivs som ny sak om avdrag av boendeutgifter från inkomsterna när kommunen påför en avgift enligt 7 c §. Syftet med bestämmelsen är att trygga tillräckligt med tid att ordna boendeutgifterna för klienten när han eller hon har fått en plats i en familjevårdares privathem eller i ett professionellt familjehem eller i en boendeserviceenhet eller institution och klienten annars skulle orsakas utgifter för både sin egen bostad och den slutna vården eller boendeservicen samtidigt. 

Boendeutgifterna dras av från de inkomster som ligger till grund för fastställandet av avgiften så att de nödvändiga och skäliga kostnaderna för ägarbostaden vid fastställandet av avgiften beaktas som avdrag för de senaste sex månaderna, hyran för hyresbostaden och övriga nödvändiga och skäliga kostnader för boendet enligt uppsägningstiden i hyreslagen för en månad samt bruksvederlaget för bostadsrättsbostaden och övriga nödvändiga och skäliga kostnader för boendet för de tre senaste månaderna. Som nödvändiga utgifter för ägarbostad kan åtminstone beaktas fastighetsskatter och skäliga uppvärmningskostnader för en fastighet, driftsvederlag för bostadsaktier och obligatoriska hemförsäkringar för fastigheter eller bostäder. Åtminstone den obligatoriska hemförsäkringen kan beaktas som övriga nödvändiga kostnader för en hyresbostad eller en bostadsrättsbostad. Som avdrag beaktas klientens andel av utgifterna. 

Från inkomsterna dras endast av de faktiska boendeutgifterna, så kostnaderna för boendet dras inte av om klienten de facto inte orsakas boendeutgifter. Likaså, om klienten får sin ägarbostad såld till exempel två månader efter det att långtidsvården inleddes, skulle i regel endast kostnaderna för två månader beaktas som avdrag. 

10 d §.Särskilda avdrag från inkomsterna för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg och långvarig familjevård. Till klientavgiftslagen fogas en ny paragraf där det föreskrivs om avdrag från klientens inkomster vid långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg. Dessa avdrag ska göras utöver de avdrag som föreskrivs i 10 c §. 

I 1 mom. föreskrivs om avdrag av boendeutgifter från de inkomster som ligger till grund för avgiften. I serviceboende med heldygnsomsorg är klienten i öppen vård och betalar i regel själv sitt boende. De skäliga boendeutgifterna för serviceboende med heldygnsomsorg beaktas som avdrag vid bestämmandet av klientavgiften. Om en klient i serviceboende med heldygnsomsorg betalar hyran direkt till hyresvärden, ska som avdrag vid bestämmandet av klientavgiften beaktas skäliga boendeutgifter. När kriterierna enligt lagen om allmänt bostadsbidrag (938/2014) uppfylls är de klienter som omfattas av serviceboende med heldygnsomsorg berättigade till bostadsbidrag, som ska dras av från boendeutgifterna. Boendeutgifterna ska dras av från de inkomster som utgör grund för bestämmandet av avgiften innan det minimibelopp som klienten ska ha till förfogande för personligt bruk beräknas. 

Som boendeutgifter avdras skälig hyra och andra nödvändiga boendeutgifter som åtminstone innefattar de utgifter för el och vatten som betalas separat. Syftet med beaktandet av boendeutgifterna är att trygga klientens boende. I regel är det de faktiska beloppen av boendeutgifterna som ska beaktas. Vid bedömningen av skäligheten är det dock också möjligt att beakta den allmänna kostnadsnivån i området. När boendeutgifterna beaktas ska man alltid beakta helheten av de kostnader som serviceboende med heldygnsomsorg föranleder samt hurudana faktiska möjligheter klienten har att välja ett sådant ställe för serviceboendet som motsvarar hans eller hennes behov och betalningsförmåga. Vid bedömningen av boendeutgifternas skälighet ska således även klientens servicebehov och ekonomi som helhet beaktas. 

I 2 mom. föreskrivs det om avdrag för läkemedelskostnader när avgiften för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg fastställs. Serviceboendet med heldygnsomsorg är öppen vård och innefattar inga läkemedel, utan klienten måste själv bekosta dem. Klienten är dock berättigad till ersättning för läkemedel enligt sjukförsäkringslagen. Därför föreslås det i propositionen att sådana läkemedel, kliniska näringspreparat och bassalvor som har skaffats på ordination av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården och som klienten har rätt att få ersättning för enligt sjukförsäkringslagen ska beaktas som avdrag från inkomsterna vid bestämmandet av klientavgiften. Utifrån en utredning av klienten eller klientens företrädare dras läkemedelskostnaderna av från de inkomster som utgör grund för bestämmandet av avgiften enligt klientens läkemedelskostnader, dock högst till beloppet av den årssjälvrisk som avses i 5 kap. 8 § i sjukförsäkringslagen. 

Även då en klient eller en klients företrädare lämnar en fritt formulerad ansökan bör kommunen som avdrag beakta kostnader även för andra läkemedel, kliniska näringspreparat och bassalvor än sådana som ska ersättas enligt sjukförsäkringslagen, till den del en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården har bedömt att de behövs med tanke på personens hälsa. I praktiken förutsätts det att klienten i sin ansökan bifogar ett utlåtande av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården eller någon annan utredning om att läkemedlet, näringspreparatet eller bassalvan behövs med tanke på hälsan. Vårdtillbehör ska ingå i vården och omsorgen och således inte orsaka några separata kostnader för klienterna. 

Läkemedelsutgifter ska beaktas som avdrag från de inkomster som utgör grund för bestämmandet av avgiften före beräkningen av minimibeloppet för personligt bruk. När beslutet om avgiften fattas kan läkemedelskostnaderna beaktas på basis av de faktiska eller uppskattade kostnaderna på så sätt att de fördelas på perioder vid bestämmandet av avgiften. På så sätt behöver det inte fattas ett nytt beslut om avgiften varje månad, utan läkemedelsavdraget kan beaktas även vid ett beslut som gäller tills vidare. Om klientens läkemedelskostnader förändras väsentligt, ska läkemedelskostnaderna i beslutet om avgiften dock justeras enligt en utredning från klienten eller klientens företrädare med stöd av den föreslagna 10 j §. 

Enligt 3 mom. ska bestämmelserna i det föreslagna 2 mom. om avdrag av läkemedelskostnader och andra motsvarande kostnader från de inkomster som ligger till grund för avgiften också tillämpas på den avgift som tas ut för långvarig familjevård. Detta är motiverat eftersom kostnadsersättningen för familjevårdare inte inbegriper läkemedel utan en klient inom långvarig familjevård betalar dem själv av sitt minimibelopp för personligt bruk. 

Vad som ovan konstateras om kommuner gäller också samkommuner. 

10 e §.Avgift för fortlöpande och regelbunden service i hemmet samt för långvarig boendeservice. Den föreslagna paragrafen är ny och den gäller den avgift som tas ut för fortlöpande och regelbunden service i hemmet samt för långvarig boendeservice. I 7 b § i den föreslagna lagen föreskrivs det om när service som ges i hemmet är fortlöpande och regelbunden samt om när boendeservicen är långvarig. Den föreslagna 10 e § gäller andra långvariga boendetjänster än långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg. Bestämmelser om den avgift som tas ut för detta finns i 7 c § i den föreslagna lagen. 

Bestämmelser om den avgift som tas ut för fortlöpande och regelbunden hemsjukvård och hemservice finns i 3 § 1–3 mom. i den gällande klientavgiftsförordningen. Bestämmelserna i klientavgiftsförordningen upphävs till denna del och i fortsättningen ska bestämmelser om avgiften för fortlöpande och regelbunden service i hemmet utfärdas på lagnivå. Det finns inga uttryckliga bestämmelser om de avgifter som tas ut för långvarig boendeservice i den gällande klientavgiftslagstiftningen, så till denna del är bestämmelserna helt nya. 

Med service som ges i hemmet avses hemsjukvård och hemsjukhusvård enligt 25 § i hälso- och sjukvårdslagen samt hemservice enligt 19 § i socialvårdslagen och hemvård enligt 20 § i den lagen. Med stöd av den föreslagna paragrafen tas således ut en avgift också av en klient som bor i stödboende och i vanligt serviceboende. För att den avgift som föreslås i paragrafen dock ska kunna tas ut för stödboende, ska servicen omfatta hemservice som ges fortlöpande och regelbundet eller annan vård eller omsorg. För stödet och handledningen i samband med stödboende får det fortsättningsvis inte tas ut någon klientavgift. Om en klient får såväl fortlöpande och regelbunden service i hemmet som hemsjukvård, ska såsom avgift för servicen i hemmet tas ut någondera av dessa avgifter. 

Enligt 1 mom. tas för servicen ut en månadsavgift som bestäms enligt antalet servicetimmar som skrivits in i servicebeslutet, klientens betalningsförmåga och familjens storlek. Avgiften bestäms per kalendermånad. Om servicen inleds eller upphör i mitten av månaden, ska en avgift tas ut för de dagar då klienten har fått service. I den föreslagna lagens 10 k § föreskrivs om hur avbrott i servicen påverkar klientavgiften. 

Avgiften innefattar inte boendekostnader, utan klienterna betalar sina boendekostnader själva. 

Beslutet om servicen fattas på basis av bedömningen av servicebehovet och de tjänster som ingår i klientplanen. Med servicetimme avses en timme som en yrkesutbildad person inom social- eller hälsovården använder för sådana tjänster som skrivits in i klientplanen och beslutet om tjänsten. I servicebeslutet antecknas antalet servicetimmar enligt klientens servicebehov. Klientplanen justeras när servicebehovet förändras. När servicebehovet förändras fattas det ett nytt servicebeslut för klienten. Även avgiften ska då justeras enligt den föreslagna 10 j §. 

Avgiften bestäms enligt de inkomster som anges i 10 f § med beaktande av avdragen i 10 g §. Inkomst av skog ska beaktas enligt vad som föreskrivs i 10 i §. Om en klient lever i äktenskap eller samboförhållande ska även makens eller sambons inkomster beaktas som inkomster som utgör grund för bestämmandet av avgiften. I dessa fall ska makens eller sambons inkomster räknas ihop vid bestämmandet av avgiften. 

Den dosdispensering av läkemedel som hör till hemsjukvården och boendeservicen ingår i den serviceavgift som tas ut per månad förutsatt att tjänsten har skrivits in i klientens klientplan. Läkemedlen ingår dock inte i servicen eller den månatliga vård- och serviceavgiften om det är fråga om öppen vård. Om det är personalen inom boendeservicen som ansvarar för dosdispenseringen av klientens läkemedel, ska arbetstiden för den personal som hör till servicehelheten ingå i vården av klienten enligt vad som antecknats i klientplanen. 

Kommunen fattar beslut om klientens hemsjukvård eller boendeservice på basis av klientplanen, och på basis av detta beslut fattar kommunen beslut om klientavgiften. Om hemsjukvården eller boendeservicen skaffar dosdispensering av läkemedel genom att köpa tjänsten av ett apotek, ska servicebehovet vara inskrivet i klientplanen och inte orsaka extra kostnader för klienten jämfört med den dosdispensering av läkemedel som kommunen själv eller ett köptjänstföretag ordnar. För dosdispensering av läkemedel får dock i de vård- och servicetimmar som antecknas i servicebeslutet inkluderas den tid som går åt till dosdispensering av klientens läkemedel för personalen inom hemsjukvården eller boendeservicen. 

Om en enhet för boendeservice upprätthåller ett så kallat gemensamt akutläkemedelsförråd, får det inte tas ut en separat avgift hos klienten för läkemedelsvård där det gemensamma läkemedelsförrådet har använts. Läkemedlen i akutläkemedelsförrådet ingår i servicen och i den månatliga serviceavgiften. 

I den inkomstbaserade månadsavgiften ingår utöver vård även sådana i klientplanen avsedda tjänster som tillhandahålls fortlöpande och regelbundet och som har ett nära samband med vården och omsorgen. Sådana tjänster är till exempel klädvård i klientens hem och att bistå klienten vid klädvård, städning, bad, bastubad och måltider i hemmet. Om klienten bor i samband med en boendeenhet ingår även sådan verksamhet och sådana tjänster för främjande av socialt umgänge som försiggår i boendeenhetens lokaler i månadsavgiften. Däremot kan det enligt den föreslagna 10 h § tas ut en separat skälig avgift för klädvård, bad, bastu och verksamhet som upprätthåller och främjar funktionsförmågan och som sker någon annanstans än i klientens hem eller i boendeenhetens lokaler. 

Om städning i hemmet innefattar normal skötsel av den dagliga städningen av hemmet i samband med ett vanligt hembesök, ska den ingå i omsorgen och således vara en del av den månatliga serviceavgiften. Om städningen däremot sker som en fristående städning som är mera omfattande än normal städning, kan en separat skälig avgift enligt 10 h § tas ut för städningen. 

Tjänster som främjar socialt umgänge och som tillhandahålls när klienten bor i en boendeenhet ingår i den månatliga avgiften. Om en klient däremot till exempel besöker dagverksamhet utanför hemmet eller enhetens lokaler, får kommunen ta ut en särskild skälig avgift enligt 10 h §. 

För måltider och säkerhetstjänster får tas ut en särskild skälig avgift enligt 10 h §. 

I den månatliga serviceavgift som bestäms enligt betalningsförmågan ska även ingå ärendeservice om behovet av ärendeservice är regelbundet och förutsägbart, till exempel regelbundna och återkommande butiksbesök tillsammans med klienten. Med ärendeservice avses att ärenden sköts tillsammans med klienten eller ledsagarservice, och ärendeservicen ger hjälp till exempel med uppköp eller bankbesök. Om behovet av ärendeservice åter är tillfälligt eller sporadiskt, får en särskild skälig avgift enligt 10 h § tas ut för den. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om avgiftens maximibelopp. Avgiften får uppgå till högst det belopp av de månadsinkomster som överskrider inkomstgränsen enligt 2 mom. som avgiftssatsen enligt 5 mom. anger. Enligt 2 § 1 mom. i klientavgiftslagen får den avgift som tas ut för servicen vara högst lika stor som kostnaderna för serviceproduktionen. 

I 3 mom. föreskrivs det om inkomstgränser som är de samma som i 3 § 2 mom. i klientavgiftsförordningen. Inkomstgränsen för ett hushåll med en person är 588 euro och för ett hushåll med två personer 1 084 euro i månaden. Inkomstgränsen för en familj med tre personer är 1 701 euro, för en familj med fyra personer 2 103 euro, för en familj med fem personer 2 546 euro och för en familj med sex personer 2 924 euro. I hushållets personantal räknas inte in en förälder eller ett myndigt barn som bor i samma bostad som en myndig klient som får service, och en sådan persons inkomster beaktas inte när avgiften bestäms. 

Enligt 4 mom. höjs inkomstgränserna alltid med 357 euro för varje därpå följande person om det finns flera än sex personer i familjen. Höjningens belopp motsvarar det som föreskrivs i 3 § 3 mom. i klientavgiftsförordningen. 

I 5 mom. föreskrivs om avgiftssatser som bestäms enligt antalet servicetimmar. Avgiftssatserna står i proportion till familjens storlek på så sätt att satserna sjunker om familjen växer. Om antalet personer i familjen är större än sex, fortsätter avgiftssatsen dock inte att sjunka. 

Den reglering som föreslås i 5 mom. är en betydande ändring jämfört med 3 § i den gällande klientavgiftsförordningen. I 3 § 2 mom. i klientavgiftsförordningen föreskrivs om maximala avgiftssatser som bestäms enligt månadsinkomsterna, och enligt 3 § 1 mom. ska bland annat servicens omfattning påverka den avgift som tas ut för servicen. I klientavgiftsförordningen föreskrivs dock inte med vilket timantal en avgift enligt den maximala avgiftssatsen får tas ut för servicen och hur avgiftens belopp ska ställas i relation till antalet servicetimmar. I fortsättningen ska det föreskrivas noggrant om dessa frågor i den föreslagna paragrafens 5 mom. 

När det gäller de första fyra timmarna är avgiftssatsen således inte beroende av antalet servicetimmar. Produktionen av en service är i allmänhet förknippad med vissa fasta kostnader som är lika stora oberoende av antalet servicetimmar. Därför är det ändamålsenligt att det för de första servicetimmarna kan tas ut en avgift som inte direkt beror på antalet servicetimmar. För den del som överstiger fyra timmar ska antalet servicetimmar inverka direkt på avgiftssatsen. 

Servicetimmarna och avgiftssatserna delas in i fyra olika timklasser. I ett hushåll med en person tas det för de första fyra timmarna ut en avgift som oberoende av timantalet uppgår till 8 procent av de inkomster som överstiger inkomstgränsen. För de följande fyra timmarna, 5–8 timmar, tas det ut 2 procent per servicetimme. För de följande åtta timmarna, 9–16 timmar, tas det ut 1 procent per servicetimme. När timantalet överstiger 16 timmar tas det ut 0,5 procent per servicetimme. Den högsta avgiftssatsen för ett hushåll med en person är 35 procent av de månadsinkomster som överstiger inkomstgränsen, vilket motsvarar nuläget. 

Enligt samma princip bestäms också avgiftssatserna för familjer med två eller flera personer, men dock på så sätt att avgiftssatserna är lägre än för hushåll med en person. I ett hushåll med två personer tas det för de första fyra timmarna ut en avgift som oberoende av timantalet uppgår till 7 procent av de inkomster som överstiger inkomstgränsen. För de följande fyra timmarna, 5–8 timmar, tas det ut 1,75 procent per servicetimme. För de följande åtta timmarna, 9–16 timmar, tas det ut 0,75 procent per servicetimme. När timantalet överstiger 16 timmar tas det ut 0,5 procent per servicetimme. Den högsta avgiftssatsen för hushåll med två personer är 24 procent av de månadsinkomster som överstiger inkomstgränsen. Den högsta avgiftssatsen stiger något från nuvarande 22 procent. 

Hos familjer med tre eller flera personer tas det för de första fyra timmarna ut en avgift som oberoende av timantalet uppgår till 6 procent av de inkomster som överstiger inkomstgränsen. För de följande fyra timmarna, 5–8 timmar, tas det ut 1,5 procent per servicetimme och för de timmar som överstiger åtta timmar 0,5 procent per servicetimme. 

De högsta avgiftssatserna är beroende av familjestorleken. Den högsta avgiftssatsen för hushåll med tre personer är 19 procent av de månadsinkomster som överstiger inkomstgränsen, medan den för närvarande är 18 procent. Den högsta avgiftssatsen för hushåll med fyra personer är 16 procent, medan den för närvarande är 15 procent. Den högsta avgiftssatsen för hushåll med fem personer är 14 procent, medan den för närvarande är 13 procent. Den högsta avgiftssatsen för familjer med sex eller fler personer är 12 procent, medan den för närvarande är 11 procent. 

Kommunen får till exempel hos en ensamboende klient som får service tre timmar i månaden ta ut en avgift som är högst åtta procent av de månadsinkomster som överskrider inkomstgränsen. Om klientens bruttoinkomster är 1500 euro i månaden och han eller hon inte har poster som ska dras av från inkomsterna, är klientavgiften högst 73,00 euro i månaden (från bruttoinkomsterna på 1500 euro avdras inkomstgränsen för ensamboende 588 euro, varav 912 euro återstår, varav 8 procent avrundat är 73,00 euro). Om åter samma klient får service 15 timmar i månaden, är klientavgiften högst 209,80 euro i månaden (från bruttoinkomsterna på 1500 euro avdras inkomstgränsen för ensamboende 588 euro, varav 912 euro återstår, varav 23 procent avrundat är 209,80 euro). 

Klientavgiften för makar ska bestämmas på basis av makarnas sammanlagda inkomster. Om båda makarna får service fattas separata servicebeslut för dem i enlighet med deras individuella servicebehov. Vid bestämmandet av avgiften räknas makarnas inkomster och servicetimmar ihop och makarna påförs en gemensam avgift. Beslutet om klientavgiften ska ges till bägge makarna. När avgiften bestäms ska inkomstgränsen och avgiftssatserna motsvara de som gäller för en familj med två personer. Om endast den ena maken får service bestäms avgiften på basis av dennes servicetimmar men makarnas sammanräknade inkomster. 

Även i fortsättningen ska barnfamiljearbete vara avgiftsfritt och avgifter kan tas ut endast för hemservice. Familjer som får hemservice för barnfamiljer som stöd inom barnskyddets öppenvård ska inte heller i fortsättningen betala för servicen. Om familjens försörjning eller underhållsskyldighet äventyras till följd av att avgiften tas ut, ska kommunen nedsätta eller efterskänka avgiften. 

Den avgift som avses i paragrafen får tas ut för fortlöpande och regelbunden service i hemmet och för långvarig boendeservice även när klienten och en yrkesutbildad person inom social- eller hälsovården fysiskt befinner sig på olika platser och står i kontakt med varandra via bild- och ljudförbindelse eller när information och handlingar förmedlas via en nätförbindelse eller på något annat motsvarande sätt för att ge individuell vård eller omsorg. Således får det för service i hemmet som ges på distans tas ut avgift på samma sätt som för de traditionella tjänster som ges i samband med personliga hembesök. En tjänst som tillhandahålls på distans ska dock innehållsmässigt motsvara de traditionella tjänster som baserar sig på ett personligt besök för att den avgift som föreslås i paragrafen ska få tas ut för tjänsten. Den ska således vara individuell och interaktiv och också kunna ersätta eller komplettera den service som tillhandahålls personligen i klientens hem. En tjänst som ges på distans ska föras in i klientplanen på motsvarande sätt som en tjänst som ges vid ett personligt besök. 

En tjänst som tillhandahålls på distans kan tillhandahållas via en datakommunikationsförbindelse till exempel med hjälp av en tablett, dator eller smarttelefon. Den ska i regel basera sig på en kontakt via en videoförbindelse mellan tjänsteanvändaren och den personal som tillhandahåller vården eller tjänsten. Den utrustning samt installation och underhåll som behövs för att verkställa en distanstjänst ska vara avgiftsfri för klienterna. Om klienten dock kan använda utrustningen och förbindelserna för sådana behov som inte har samband med till exempel den vård eller den service som klienten får, betalar klienten i regel själv för dem. 

I 6 mom. föreskrivs att om antalet servicetimmar varierar från månad till månad, får då avgiften bestäms användas en avgiftssats som motsvarar det genomsnittliga antalet servicetimmar. Till exempel om det enligt servicebeslutet ges service 28–30 timmar i månaden, bestäms avgiftssatsen enligt 29 servicetimmar. Kommunen behöver således inte fatta ett nytt avgiftsbeslut för varje månad. 

I 6 mom. föreskrivs dessutom att servicetimmarna beaktas som hela timmar så att partiella servicetimmar avrundas till närmaste hela timme och halva timmar avrundas uppåt. Till exempel om en tjänst ges fyra och en halv timme i månaden, bestäms avgiftssatsen enligt fem servicetimmar. Om det ges service fyra timmar eller mindre, bestäms avgiften enligt avgiftssatsen i den minsta timklassen i tabellen. 

I 7 mom. föreskrivs om justering av inkomstgränsernas eurobelopp och höjning av inkomstgränsen i enlighet med arbetspensionsindex. Bestämmelsen motsvarar regleringen i 33 a § 2 mom. i klientavgiftslagen. 

Vad som ovan konstateras om kommuner gäller också samkommuner. 

10 f §.Inkomster som utgör grund för avgiften för fortlöpande och regelbunden service i hemmet samt för långvarig boendeservice. Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om de inkomster som ligger till grund för den avgift som avses i 10 e §. Förslaget motsvarar i huvudsak bestämmelserna i 27 och 29 § i den gällande klientavgiftsförordningen, men enligt förslaget ska som inkomst beaktas vissa sådana fortlöpande eller årligen återkommande inkomster som inte beaktas som inkomst enligt den gällande klientavgiftsförordningen. 

Enligt 1 mom. beaktas som månadsinkomst klientens och klientens makes eller sambos fortlöpande eller årligen återkommande skattepliktiga förvärvs- och kapitalinkomster samt skattefria inkomster minskat med kostnaderna för inkomstens förvärvande. Som inkomst beaktas dessutom kalkylerad inkomst av skog, om vilken det föreskrivs i 10 i § i den föreslagna lagen. 

I motiveringen till 7 c § redogörs för vad som avses med make. Till hushållets personantal räknas inte en förälder eller ett myndigt barn som bor i samma bostad som en myndig klient som får service, och en sådan persons inkomster beaktas inte när avgiften bestäms. 

För att inkomsterna ska kunna beaktas som grund för avgiften ska de vara fortlöpande eller årligen återkommande. På så sätt kan man utesluta att inkomster av engångsnatur eller sporadiska inkomster beaktas. Med fortlöpande inkomster kan avses inkomst som fås under minst tre månader från den dag då avgiften påfördes. Fortlöpande inkomster är bland annat löne-, pensions- och förmånsinkomster. Årligen återkommande inkomster är bland annat dividend- och ränteinkomster. I motiveringen till 10 b § redogörs närmare för hur kapitalinkomsterna ska beaktas i olika placeringsformer. Exempelvis ska vårdvederlaget dras av från inkomsterna från uthyrning av bostad. 

Som inkomster beaktas däremot inte ersättningar för kostnader och andra bidrag eller annan motsvarande inkomst som har beviljats för något visst ändamål och som inte är regelbunden eller fortlöpande och som inte heller är skattepliktig inkomst. Med ersättning för kostnader avses till exempel sådana utgifter för sjukvård och undersökningar som betalas på basis av en olycksfallsförsäkring eller de ersättningar för uppehälle och för familjevård som avses i lagen om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner. 

Som inkomster som utgör grund för avgiften beaktas skattepliktiga inkomster (bruttoinkomster), det vill säga skatter beaktas inte som en minskning av inkomsterna. Detta motsvarar bestämmelserna i 27 § i klientavgiftsförordningen. Dessutom ska det enligt 1 mom. från inkomsterna göras de avdrag som avses i 10 g § i den föreslagna lagen. 

Enligt 2 mom. kan som skattepliktiga inkomster dock beaktas motsvarande skattepliktiga inkomster som har fastställts vid den senast verkställda beskattningen, höjda med de procenttal som Skatteförvaltningen årligen bestämmer i sina beslut om beräkningsgrunder för förskottsinnehållningen och förskottsbetalningen med stöd av 6 § 1 mom. i lagen om förskottsuppbörd (1118/1996). En sådan situation kan uppkomma till exempel när det inte finns tillgång till nyare verifierade uppgifter. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll bestämmelserna i 27 § 2 mom. i klientavgiftsförordningen. 

I paragrafens 3 mom. föreskrivs det om de inkomster som inte ska beaktas vid bestämmandet av avgiften. Som inkomst ska enligt förslaget inte beaktas skattefria sociala förmåner enligt 92 § i inkomstskattelagen (1535/1992), förutom de undantag som det föreskrivs särskilt om i paragrafen. 

Liksom det föreskrivs i 29 § i den gällande klientavgiftsförordningen ska barnbidraget inte heller i fortsättningen beaktas som inkomst. Barnbidraget ingår i 92 § i inkomstskattelagen, och enligt den paragrafen ska inte förmåner, förutom de undantag om vilka det föreskrivs särskilt, beaktas som inkomst vid bestämmandet av klientavgifter. Vårdbidrag för barn är ett föråldrat begrepp och avser för närvarande handikappbidraget till barn under 16 år. Handikappbidraget för personer under 16 år och handikappbidraget för personer som fyllt 16 år ingår i 92 § i inkomstskattelagen och ska inte heller i fortsättningen beaktas som inkomst vid service i hemmet. Även barnförhöjningen och bostadsbidraget enligt folkpensionslagen ingår i 92 § i inkomstskattelagen och beaktas inte som inkomst. 

Enligt 29 § i den gällande klientavgiftsförordningen ska studiestödets bostadstillägg inte beaktas som inkomst. Största delen av de studerande har från och med den 1 augusti 2017 omfattats av det allmänna bostadsbidraget. I vissa undantagsfall är det fortfarande möjligt att erhålla studiestödets bostadstillägg. 

Militärunderstödet ingår i 92 § i inkomstskattelagen och beaktas således inte som inkomst. Förslaget motsvarar nuläget. Som inkomst beaktas inte heller den värnpliktiges dagtraktamente, som inte heller tidigare i praktiken har beaktats som inkomst. 

Enligt förslaget ska studiepenning och vuxenutbildningsstöd i fortsättningen beaktas som inkomst på ett enhetligt sätt. Enligt den gällande klientavgiftsförordningen beaktas inte studiepenningen och vuxenstudiepenningen som inkomst vid service i hemmet när avgiften bestäms, medan vuxenutbildningsstödet beaktas som inkomst. Vuxenstudiepenningen har dock slopats. Det har inte funnits några grunder för särbehandling av förmåner som fås på grund av studier i klientavgiftslagstiftningen, utan detta har sannolikt berott på en sammanblandning av termerna. Studiepenningen och vuxenutbildningsstödet ingår inte i 92 § i inkomstskattelagen och ska således beaktas som inkomst i form av sådana i det föreslagna 1 mom. avsedda skattepliktiga inkomster som är fortlöpande eller årligen återkommande. 

Utkomststödet ska inte heller i fortsättningen beaktas som inkomst, eftersom utkomststödet är en förmån som beviljas i sista hand. Utkomststödet ingår i 92 § i inkomstskattelagen. 

Enligt den gällande klientavgiftsförordningen beaktas hemvårdsstöd för barn inte som inkomst vid bestämmandet av klientavgiften för service i hemmet. Orsaken till att stödet för hemvård av barn har lämnats som så kallad prioriterad inkomst har varit att syftet med stödet är att ersätta föräldern eller någon annan vårdnadshavare för ordnandet av vården av barnet. Enligt förslaget ska stödet för hemvård av barn beaktas som inkomst i fortsättningen. Förmånen är en fortlöpande skattepliktig inkomst och om den inte beaktas kan klienterna försättas i en ojämlik ställning beroende på vilka förmåner den som vårdar barnet hemma får. Till exempel en familj där den ena maken är arbetslös och sköter ett barn hemma kan ha rätt till både hemvårdsstöd och arbetslöshetsförmån. Om familjen får båda förmånerna beaktas hemvårdsstödet som en minskning av arbetslöshetsförmånen. Om familjen inte ansöker om hemvårdsstöd, utan enbart om arbetslöshetsförmån, beviljas arbetslöshetsförmånen till fullt belopp. I dessa situationer har familjernas eventuella klientavgifter bestämts enligt olika grunder, eftersom hemvårdsstödet inte får beaktas som inkomst. Det finns inga grunder för en sådan särbehandling. 

Enligt förslaget ska underhållsbidraget och underhållsstödet beaktas som inkomst även i fortsättningen när avgifterna för barnfamiljers service i hemmet bestäms. Underhållsbidraget är sådan fortlöpande skattefri inkomst som avses i 1 mom. Underhållsstödet ingår i 92 § i inkomstskattelagen. För att bevara nuläget föreskrivs det i paragrafen uttryckligen att underhållsstödet ska beaktas som inkomst. 

Vårdbidraget för pensionstagare beaktas som inkomst på motsvarande sätt som i 27 § i den gällande klientavgiftsförordningen. Förmånen ingår dock i 92 § i inkomstskattelagen, och enligt förslagets huvudregel beaktas de förmåner som räknas upp där inte som inkomst. Därför föreskrivs det i den föreslagna paragrafen uttryckligen att vårdbidraget för pensionstagare ska beaktas som inkomst. I paragrafen föreskrivs dessutom att veterantillägg som betalas som en del av vårdbidraget för pensionstagare inte beaktas som inkomst. 

De tjänster som avses i den föreslagna paragrafen är avgiftsfria för frontveteraner med stöd av lagen om rehabilitering av frontveteraner. För tjänsterna får däremot tas ut en avgift av en person som inte har frontmanna-, fronttjänst- eller fronttecken, men som däremot har ett intyg över deltagande i minröjningsuppdrag åren 1945–1952. Sådana personer är berättigade till fronttillägg, men inte till extra fronttillägg eller veterantillägg. Fronttillägget ingår i 92 § i inkomstskattelagen och beaktas inte heller i fortsättningen som inkomst. 

Enligt 4 mom. i den föreslagna paragrafen ska fortlöpande eller årligen återkommande stipendier och andra motsvarande understöd som betalas för studier beaktas som inkomst till den del de utgör skattepliktig inkomst enligt 82 § i inkomstskattelagen. Stipendier och andra motsvarande understöd är i regel inte skattepliktig inkomst, men bestämmelsen gör det möjligt att beakta en klients inkomster exempelvis när klientens huvudsakliga inkomst består av stipendier för studier eller av andra motsvarande understöd. Om en klient får ett stipendium eller något annat motsvarande understöd som endast betalas ut en gång, kan det dock inte beaktas som inkomst vid bestämmandet av klientavgiften. 

I paragrafens 5 mom. föreskrivs det att inkomster ska beaktas när klientens inkomster varierar. Som månadsinkomst beaktas då det belopp som fås när de månadsinkomster som klienten har fått under de senaste 12 månaderna räknas ihop och divideras med 12 månader. 

10 g §.Avdrag från inkomsterna för fortgående och regelbunden service i hemmet samt för långvarig boendeservice. Paragrafen är ny och i den föreskrivs om avdrag från inkomsterna när avgiften fastställs för fortlöpande och regelbunden service i hemmet samt för långvarig boendeservice. I fråga om service som tillhandahålls i hemmet finns det för närvarande bestämmelser om avdrag från inkomsterna i 30 § i klientavgiftsförordningen, som upphävs. 

Enligt 1 mom. ska avdragen göras från månadsinkomsterna för en person som avses i 10 f § 1 mom. Enligt det föreslagna 10 f § 1 mom. påverkas avgiften för fortlöpande och regelbunden service i hemmet inte bara av klientens utan också av makens eller sambons inkomster. Avdragen ska alltså vid behov göras också från makens eller sambons inkomster, vilket motsvarar gällande bestämmelser. 

Enligt 1 mom. ska de utgifter som anges i 10 c § 1 mom. dras av från inkomsterna. Dessa är underhållsbidrag som fastställts för klienten eller dennes make och andra motsvarande kostnader som föranleds av de faktiska familjeförhållandena samt sytning. Bestämmelserna motsvarar till denna del 30 § i den gällande klientavgiftsförordningen. En ny gottgörelse som ska dras av är sådan gottgörelse enligt lagen om upplösning av sambors gemensamma hushåll som en skiftesman eller domstolen bestämmer och som klienten eller klientens sambo ska betala i pengar. Också grundavgiften för en intressebevakares arvode ska som ny sak dras av på motsvarande sätt som i långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg, långvarig familjevård och långvarig sluten vård. Enligt 1 mom. ska från klientens inkomster dessutom dras av de faktiska boendeutgifter som anges i 10 c § 3 mom. innan klienten övergår till långvarig boendeservice. 

Enligt 2 mom. ska avdrag inte göras för underhållsbidrag som avses i 1 mom. 1 punkten, om den som är mottagare av underhållsbidraget är make till klienten och makarna har levt i gemensamt hushåll omedelbart innan den långvariga boendeservicen inleddes. 

10 h §.Stödtjänster och tjänster i samband med boendeservice. Denna paragraf är ny. Enligt 1 mom. får kommunen hos klienten ta ut en skälig avgift för i klientplanen ingående och som stödtjänster eller i samband med boendeservice tillhandahållna måltids-, klädvårds-, bad-, städ- och trygghetstjänster och tjänster som främjar delaktighet och socialt umgänge samt för andra motsvarande tjänster som stöder boendet. Den avgift som avses i paragrafen får tas ut för de i 19 § 3 mom. i socialvårdslagen avsedda stödtjänster som ingår i hemservice, för de i 21 § 4 mom. i socialvårdslagen avsedda tjänster hänför sig till boendeservice samt för sådana tjänster som stöder boende och som kan tillhandahållas även som annan socialservice med stöd av 14 § 1 mom. 14 punkten i socialvårdslagen. Dessa tjänster kan till exempel gälla det stödboende som avses i 21 § 2 mom. i socialvårdslagen. 

Med klientplan avses enligt 1 mom. handlingar som avses i 39 § i socialvårdslagen, 7 § i klientlagen, 4 a § i patientlagen, 16 § i äldreomsorgslagen och 30 § i barnskyddslagen samt motsvarande handlingar som avses någon annanstans i lag. 

Stödtjänsterna är ofta de första tjänster en klient behöver för att kunna bo hemma. Klienten har inte nödvändigtvis några andra behov av regelbunden vård eller omsorg, och därför skulle det vara befogat att kunna ta ut en separat avgift för stödtjänsterna. Användningen och behovet av stödtjänster varierar dessutom beroende på klient, och även behovet av stödtjänster kan förändras och variera beroende på den enskilda klientens hälsa och funktionsförmåga. 

För stödtjänster eller tjänster i anknytning till boendeservice får inte tas ut någon separat avgift när tjänsterna ingår i den egentliga vården och omsorgen i service i hemmet eller exempelvis vanligt serviceboende. En separat avgift för stödtjänster får inte tas ut för att hjälpa klienten i hans eller hennes hem eller i boendeenhetens lokaler. Om klienten får stöd och hjälp i hemmet eller i boendeenheten till exempel med att laga mat, ska kostnaderna för detta ingå i den ordinarie månadsavgiften för tjänsten. En separat avgift får inte heller tas ut av en klient som får tillfällig boendeservice, utan då ska den vård och omsorg som klienten behöver samt tjänsterna i anknytning till serviceboendet ingå i avgiften för tillfällig boendeservice. 

För en måltid som levereras hem, dvs. måltidsservice, kan alltid tas ut en separat skälig avgift. Måltidskostnaderna varierar mellan olika områden och beroende på vilka råvaror som används, och det är därför motiverat att kommunen får besluta om avgiften för måltidsservicen. Avgiften för måltidsservicen kan innefatta transport av måltider till hemmet. 

I motiveringen till 10 e § behandlas närmare när olika tjänster ska ingå i den avgift som tas ut för fortlöpande och regelbunden service i hemmet eller för långvarig boendeservice och när en särskild avgift får tas ut för dem. 

Beloppet av den avgift som tas ut för en tjänst som ordnas som stödtjänster eller som hänför sig till boendeservice begränsas av att avgiften ska vara skälig. Huvudregeln kan anses vara att en skälig avgift får vara högst lika stor som priset på motsvarande tjänst som köps av en privat aktör. När kommunen beslutar om storleken på den avgift som avses i paragrafen ska den bedöma avgiftens skälighet och att klienterna i praktiken har möjlighet att använda stödtjänster och tjänster i samband med boendeservice. Dessutom följer det av 2 § 1 mom. i klientavgiftslagen att avgiften aldrig får överstiga produktionskostnaderna för tjänsten. Kommunen ska också nedsätta eller efterskänka avgifterna för måltider enligt individuell prövning på det sätt som föreskrivs i 11 § i klientavgiftslagen. 

För tydlighetens skull föreskrivs det särskilt i 2 mom. att det inte får tas ut någon särskild avgift för stödtjänster i samband med långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg. Exempelvis en säkerhetstjänst ska ingå i den klientavgift som tas ut för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg. Den avgift som avses i paragrafen får inte heller tas ut för stödtjänster som tillhandahålls klienter inom långvarig sluten vård eller långvarig familjevård. 

Vad som ovan konstateras om kommuner gäller också samkommuner. 

10 i §.Kalkylerad inkomst av skog. Paragrafen är ny och motsvarar till innehållet 28 a § i klientavgiftsförordningen. Skogsinkomsten beaktas även i fortsättningen kalkylmässigt på basis av den genomsnittliga årliga avkastningen av skog. Inkomsten av skog baserar sig på den avkastning av skogsegendom som är beroende av trädbeståndets tillväxt. Trädbeståndets tillväxt jämställs inte med en ökning av egendomens värde. När skogsträd säljs jämställs inkomster från virkesförsäljning som motsvarar trädbeståndets tillväxt med kapitalinkomster. Den skogsinkomst som baserar sig på tillväxten av trädbeståndet, det vill säga den årliga avkastningen, är faktisk inkomst och påverkas inte av om virke inte säljs under vissa år. Inkomsterna från själva virkesförsäljningen inverkar inte på klientavgiftens storlek. 

På basis av 28 a § i klientavgiftsförordningen har inkomst av skog beaktats vid bestämmande av avgifter för fortlöpande och regelbunden service i hemmet enligt samma grunder som vid bestämmande av avgift för långvarig sluten vård. I fortsättningen ska inkomst av skog på det sätt som föreslås i paragrafen beaktas i alla avgifter som bestäms enligt betalningsförmågan. 

Enligt 1 mom. ska som inkomst av skog beaktas den enligt 7 § 3 mom. i lagen om värdering av tillgångar vid beskattningen fastställda genomsnittliga årliga avkastningen för skog per hektar multiplicerad med arealen skogsmark. Från detta belopp dras det av 10 procent samt räntorna från skogsbruket. 

Enligt paragrafens 2 mom. ska kommunen på yrkande av klienten eller klientens företrädare sänka den kalkylerade inkomst av skog som beräknats enligt 1 mom., om avverkningsmöjligheterna på skogsmarken är minst 10 procent lägre än inkomsten av skog. Bakgrunden till bestämmelsen är att möjligheterna till skogsavverkning i verkligheten kan vara betydligt lägre än den andel som har beräknats enligt 1 mom. Sänkningen ska motsvara skillnaden mellan den inkomst av skog som beräknats i 1 mom. och nettopenningvärdet av avverkningsmöjligheten. 

Vad som ovan konstateras om kommuner gäller också samkommuner. 

10 j §.Bestämmande och justering av avgift. Paragrafen är ny och i den föreskrivs om bestämmande av en avgift som bestäms enligt betalningsförmågan och om situationer där avgiften ska justeras. Paragrafen gäller åtminstone den avgift för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg, långvarig familjevård och långvarig sluten vård som avses i 7 c § samt den avgift för fortlöpande och regelbunden service i hemmet och långvarig boendeservice som avses i 10 e §. Paragrafen motsvarar till sitt innehåll huvudsakligen 31 § i den gällande klientavgiftsförordningen, som upphävs. 

Enligt 1 mom. ska kommunen tills vidare besluta om en avgift som bestäms enligt betalningsförmågan. Beslutet om avgiften för en tjänst ska i regel fattas i samband med att tjänsten inleds. Vid bestämmandet av avgiften utreds klientens familjeförhållanden och inkomster samt eventuella poster som ska dras av från inkomsterna. 

I de situationer som avses i 1 mom. ska kommunen justera avgiften på ansökan av antingen klienten eller klientens företrädare eller på eget initiativ. Klienten eller klientens företrädare ska alltid ha rätt att kräva att avgiften justeras. En justering av klientavgiften på kommunens eget initiativ blir aktuell om kommunen på något annat sätt får kännedom om till exempel förändringar i klientens inkomster. Dessutom är det motiverat att kommunen med vissa intervaller försöker utreda om det har skett vissa sådana förändringar i klientens eller hans eller hennes familjs förhållanden som kan påverka avgiftens belopp. 

Avgiften ska enligt 1 mom. 1 punkten justeras, om klientens eller klientens familjs inkomster har förändrats. De inkomstrelaterade avgifterna bestäms enligt beräkningsgrunderna i den föreslagna lagen, och de inkomster som ligger till grund för avgiften inverkar direkt på storleken på dessa avgifter. Därför är en förändring i inkomsterna alltid en grund för justering av avgiften. 

Avgiften ska enligt 1 mom. 2 punkten justeras, om klientens eller dennes makes eller sambos rätt till avdrag enligt 10 c, 10 d eller 10 g § har förändrats. Även de avdrag som görs från inkomsterna inverkar direkt på storleken på den avgift som bestäms enligt betalningsförmågan, vilket innebär att ändringarna i avdragen alltid utgör en grund för justering av avgiften. 

Avgiften ska enligt 1 mom. 3 punkten justeras, om familjens förhållanden har förändrats. Med familjens förändrade förhållanden avses till exempel situationer där familjens storlek förändras eller där makar, för vilka avgifterna bestämts enligt sammanräknade inkomster, skiljer sig. 

Enligt 1 mom. 4 och 5 punkten ska avgiften justeras, om avgiften visar sig vara felaktig eller om klientplanen för tjänsten ändras så att den påverkar storleken på klientavgiften. Med klientplan avses handlingar som avses i 39 § i socialvårdslagen, 7 § i klientlagen, 4 a § i patientlagen, 16 § i äldreomsorgslagen och 30 § i barnskyddslagen samt motsvarande handlingar som avses någon annanstans i lag. 

Enligt 1 mom. 6 punkten ska avgiften justeras om kommunen ändrar sina avgiftsgrunder så att den inverkar på klientavgiftens storlek. Denna justeringsgrund ska tillämpas om kommunen tidigare har tagit ut en lägre avgift för någon avgift som bestäms enligt betalningsförmågan än vad den föreslagna lagen möjliggör. Samma justeringsgrund ska tillämpas också om kommunen beslutar att en lägre avgiftssats i fortsättningen ska tillämpas på någon inkomstrelaterad avgift än tidigare.  

Om ett avgiftsbeslut har byggt på felaktiga uppgifter från klienten eller klientens företrädare, kan avgiften enligt 2 mom. rättas retroaktivt för högst ett år. Till denna del kompletterar förfarandet för rättelse av beslut bestämmelserna om rättelse av fel i beslut i 8 kap. i förvaltningslagen (434/2003). 

I vissa situationer kan det bli nödvändigt att tillhandahålla service innan kommunen hinner utreda inkomster, avdrag och andra omständigheter som inverkar på storleken på den avgift som bestäms enligt betalningsförmågan. Då kan avgiften tas ut i efterhand från och med den dag då tjänsten tillhandahållits. 

Vad som ovan konstateras om kommuner gäller också samkommuner. 

10 k §.Hur avbrott i servicen påverkar klientavgiften. Paragrafen är ny och i den föreskrivs om hur avbrott i servicen påverkar klientavgiften. Bestämmelser om uppbörd av avgift för frånvarotid finns i 32 § i den gällande klientavgiftsförordningen som gäller service i hemmet samt långvarig anstaltsvård och långvarig familjevård. 

I propositionen föreslås det att 32 § 1–4 mom. i klientavgiftsförordningen upphävs och att bestämmelser om hur ett avbrott i servicen påverkar den klientavgift som tas ut för långvarig service i fortsättningen ska utfärdas på lagnivå. Genom de föreslagna bestämmelserna utvidgas dessutom kommunens rätt att ta ut avgift under ett tillfälligt avbrott till långvariga boendetjänster, inklusive långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg. De föreslagna bestämmelserna motsvarar i huvudsak 32 § i den gällande klientavgiftsförordningen. 

Enligt 1 mom. får kommunen ta ut avgifter enligt 7 c och 10 e § även om servicen avbryts tillfälligt. Detta är dock fallet endast om servicen avbryts av en orsak som beror på klienten. Med tillfälligt avbrott avses oavbruten frånvaro under några dagar, till exempel ett veckoslut. 

Om servicen emellertid avbryts för en period av mer än fem dagar, ska ingen avgift tas ut för den period som överskrider fem dagar. Om servicen avbryts av orsaker som beror på kommunen eller för att klienten får sluten vård, tas avgift inte ut heller för de nämnda fem dagarna. Om servicen avbryts för en hel månad, tas ingen avgift ut. 

Enligt 2 mom. anses kortvarig sluten vård inte vara ett avbrott i långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg eller långvarig sluten vård. Med andra ord fortsätter uttaget av en avgift som bestäms enligt betalningsförmågan för dessa långtidsvårdstjänster under kortvarig sluten vård. Om kortvarig sluten vård för en klient i långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg senare ändras till långvarig sluten vård, tas det ut en avgift för långvarig sluten vård av klienten från den dag då han eller hon togs in i långvarig sluten vård. 

Vad som ovan konstateras om kommuner gäller också samkommuner. 

11 §. Efterskänkande och nedsättning av avgift. Det föreslås att nya 3–5 mom. fogas till den gällande 11 § om efterskänkande och nedsättning av avgift. Oklarheter och brister i tillämpningspraxis för paragrafen har lett till ett klargörande av ställningen för avgiftslättnad i förhållande till utkomststödet och att det till paragrafen fogas en skyldighet att informera om nedsättning eller efterskänkande av avgift. 

Enligt det nya 3 mom. ska nedsättning och efterskänkande av avgift prioriteras i förhållande till utkomststöd enligt lagen om utkomststöd (1412/1997). Syftet med bestämmelsen är framför allt att öka kommunernas medvetenhet om skyldigheten att lindra klientavgifterna samt om grundlagsutskottets ståndpunkt enligt vilken en nedsättning av avgiften, slopande av avgiften helt eller efterskänkande av en redan påförd avgift alltid ska vara primära åtgärder i förhållande till utkomststödet. Syftet med bestämmelsen är däremot inte att hindra klienten från att söka utkomststöd eller hindra beviljandet av utkomststöd förrän ett ärende som gäller nedsättning och efterskänkande av avgift avgörs. 

I enlighet med förvaltningslagen ska det fattas ett skriftligt beslut om att avgiften ska sättas ned eller efterskänkas. Ett beslut ska meddelas också när det innebär avslag på ansökan. Enligt 15 § i den föreslagna lagen får omprövning begäras av ett avgiftsbeslut, och därför ska ett beslut om nedsättning eller efterskänkande i enlighet med 46 § i förvaltningslagen åtföljas av anvisningar om hur man begär omprövning.  

Kommunen ska enligt 4 mom. informera klienten om vad som i 1–3 mom. föreskrivs om nedsättning och efterskänkande av avgift. Kommunen kan informera själv eller alternativt kan tjänsteproducenten informera för kommunens räkning. Informationen ska ges före den första servicehändelsen, i samband med den eller senast när avgiften tas ut. Med servicehändelse avses en klientkontakt, ett klientbesök eller en vårdperiod inom social- eller hälsovården. 

Informationen om möjligheten att få avgiften nedsatt eller efterskänkt ska ges så att klienten tillräckligt väl förstår dess innehåll. När informationen ges bör det tas hänsyn till klientens personliga egenskaper, exempelvis eventuella faktorer som begränsar funktionsförmågan. Klienten ska få tillräckligt med hjälp, handledning och råd i ärenden som gäller nedsättning eller efterskänkande av en avgift. 

När informationen ges ska klienten också ges namnet på och kontaktuppgifterna till den aktör av vilken klienten vid behov kan begära ytterligare upplysningar. Den föreslagna bestämmelsen innebär att kommunen i fortsättningen ska anvisa en aktör som är skyldig att känna till bestämmelserna om nedsättning och efterskänkande av avgifter och ge klienterna råd i saken. Den aktör som avses i bestämmelsen kan vara exempelvis den enhet i kommunen som handlägger beslut om klientavgifter eller en socialarbetare. Kommunen kan själv besluta om vilken instans som är lämplig att sköta åliggandet. 

Enligt 6 mom. ska klienten ges den information som avses i 5 mom. personligen, antingen skriftligen eller muntligen. Om någon annan aktör än kommunen själv producerar sådana tjänster som kommunen är skyldig att ordna, ska kommunen se till att tjänsteproducenten informerar de klienter som använder tjänsterna. Informationen kan också lämnas via en e-tjänst som identifierar klienten. E-tjänsten kan vara till exempel tjänsten Suomi.fi, där klienten har identifierat sig med hjälp av ett verktyg för stark identifiering, eller en automat som finns i en verksamhetsenhet inom socialvården eller hälso- och sjukvården. Informationen ska på klientens begäran alltid också ges skriftligen för att klienten ska kunna kontrollera den erhållna informationen vid en senare tidpunkt. 

Vad som ovan konstateras om kommuner gäller också samkommuner. 

13 §.Avgift av dem som inte är bosatta i Finland. Det föreslås att bestämmelserna i 24 § i klientavgiftsförordningen ska höjas till lagnivå. Dessutom görs det vissa andra ändringar i bestämmelserna och uttag av avgifter av personer som inte har hemkommun i Finland begränsas till vissa delar. 

Enligt 1 mom. kan kommunen av en person som inte har hemkommun i Finland eller som inte jämställs med en person som har hemkommun i Finland ta ut en avgift som är högst så stor att den täcker de kostnader som tjänsten föranleder kommunen, om inte något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Finland eller av Europeiska unionens lagstiftning. Bestämmelsen ska först och främst tillämpas på personer som inte har hemkommun i Finland enligt lagen om hemkommun (201/1994). En persons hemkommun är enligt 2 kap. 2 § i lagen om hemkommun, med vissa undantag, den kommun där personen bor. Hemkommunen för ett nyfött barn är den kommun där barnets mor har sin hemkommun när barnet föds. Om en person har flera bostäder till sitt förfogande eller ingen bostad alls, är hans eller hennes hemkommun den kommun som han eller hon på grund av familjeförhållanden, försörjning eller andra motsvarande omständigheter själv betraktar som sin hemkommun och till vilken han eller hon med hänsyn till de ovan nämnda omständigheterna har en fast anknytning. Om en persons egen uppfattning om sin hemkommun inte kan utredas, är hans eller hennes hemkommun den kommun till vilken han eller hon ska anses ha den starkaste anknytningen med hänsyn till sitt boende, sina familjeförhållanden, sin försörjning och andra motsvarande omständigheter. 

För det andra ska bestämmelsen tillämpas på personer som inte jämställs med kommuninvånare. Genom 14 § i folkhälsolagen och 3 § 1 mom. i lagen om specialiserad sjukvård (1062/1989) har dessutom den likabehandling inom hälso- och sjukvården som förutsätts i Europeiska unionens lagstiftning i fråga om medborgare i vissa tredjeländer genomförts genom att personernas ställning jämställs med kommuninvånarnas ställning. Sådana personer som avses i bestämmelserna är till exempel säsongarbetare från länder utanför unionens territorium och arbetstagare som är föremål för företagsintern förflyttning och som under sin tid i Finland har lika rätt till offentliga hälso- och sjukvårdstjänster. 

Huvudregeln i 1 mom. är att kommunen får ta ut en avgift som högst motsvarar kostnaderna för servicen av en person som inte har hemkommun i Finland eller som inte på det sätt som beskrivs ovan jämställs med kommuninvånare. Huvudregeln ska dock inte tillämpas om något annat följer av en internationell överenskommelse som är bindande för Finland eller av Europeiska unionens lagstiftning. Enligt vissa internationella överenskommelser som är bindande för Finland kan en person som inte har hemkommun i Finland ha rätt att använda social- och hälsovårdstjänsterna på samma villkor som en person som bor i Finland. Internationella avtalsbestämmelser ingår bland annat i överenskommelsen mellan Finland och Australien om tillhandahållande av sjukvård för personer under tillfällig vistelse (FördrS 61/1993) samt i den avtalsreglering om social trygghet som ingåtts mellan Finland och Québec (FördrS 6/1998). I artikel 40 i Världshälsoorganisationens internationella hälsoreglemente (2005) (FördrS 51/2007), nedan WHO:s internationella hälsoreglemente, föreskrivs det dessutom att vissa hälsoåtgärder är avgiftsfria för resenärer. 

Exempelvis i kapitel 1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EU-förordning 883/2004) som gäller förmåner vid sjukdom, moderskaps- och likvärdiga faderskapsförmåner finns bestämmelser om de situationer där personer som vistas i ett medlemsland ska behandlas lika bland annat i fråga om offentliga hälsovårdstjänster. I sådana situationer ska dessa personer ha rätt till offentliga hälsovårdstjänster på samma grunder som kommuninvånare enligt lagen om hemkommun. Personen påvisar då vanligtvis sin rätt till detta genom det europeiska sjukvårdskortet. 

Genom den föreslagna bestämmelsen genomförs dessutom nationellt artikel 24.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF enligt vilken alla offer för terrorism ska kostnadsfritt tillhandahållas psykosocialt stöd. Enligt artikel 24.2 i direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att stödtjänster inriktade på de specifika behoven hos offer för terrorism finns inrättade i enlighet med direktiv 2012/29/EU och att dessa finns att tillgå för offer för terrorism omedelbart efter en terroristattack och så länge det är nödvändigt. Enligt artikel 24.3 ska stödtjänsterna kunna tillhandahålla hjälp och stöd till offer för terrorism i enlighet med deras specifika behov. Tjänsterna ska vara konfidentiella, kostnadsfria och lättillgängliga för alla offer för terrorism. Enligt 24.3 a innefattar tjänsterna emotionellt och psykologiskt stöd, såsom traumastöd och traumarådgivning. För den offentliga social- och hälsovårdens del betyder detta psykosocialt stöd. 

I 2 mom. föreskrivs det som ny sak om vissa undantag från huvudregeln i 1 mom. Till det personliga tillämpningsområde som det föreskrivs om i 2 mom. hör till exempel de utländska medborgare som vistas i Finland och som inte har hemkommun i Finland eller ett sådant uppehållstillstånd som krävs i utlänningslagen (301/2004). Dessa människor kan vistas i landet långa perioder genom att undvika myndigheterna. Eftersom de saknar uppehållstillstånd har de inte heller rätt att få de tjänster som samhället ordnar. 

Enligt 2 mom. 1 punkten får ingen avgift tas ut av en person som avses i 1 mom. i första hand för de vaccinationer som avses i 44 §, 45 § 1 mom. och 47 § i lagen om smittsamma sjukdomar. I 44 § i lagen om smittsamma sjukdomar föreskrivs om vaccinationer som ingår i det nationella vaccinationsprogrammet, i 45 § 1 mom. om allmänna frivilliga vaccinationer (t.ex. den s.k. poliosockerbiten och vaccinet mot svininfluensa 2009–2010) och i 47 § om obligatoriska vaccinationer. Med tanke på ett effektivt förebyggande av spridning av smittsamma sjukdomar är det motiverat att föreskriva att vaccinationerna är avgiftsfria även för personer som inte har hemkommun i Finland. Vaccinationer är en central metod för att bekämpa smittsamma sjukdomar och vaccinationspriset får inte utgöra ett hinder för någon som borde få en vaccination. I praktiken är det dessutom svårt att ta ut de faktiska kostnaderna för vaccinationer av de personer som avses i paragrafen. 

Enligt 2 mom. 2 punkten får ingen avgift heller tas ut hos en person som avses i 1 mom. för undersökning och sådan brådskande vård och förskrivning av läkemedel för vården som avses i 50 § i hälso- och sjukvårdslagen i syfte att förhindra smittspridning när det gäller en allmänfarlig smittsam sjukdom. Det är också avgiftsfritt att isolera en person som insjuknat i en allmänfarlig smittsam sjukdom till den del isoleringen ingår i brådskande vård. Enligt 50 § 1 mom. i hälso- och sjukvårdslagen ska brådskande sjukvård, inbegripet brådskande mun- och tandvård, mentalvård, missbrukarvård och psykosocialt stöd, ges till den patient som behöver den oberoende av var han eller hon är bosatt. Med brådskande vård avses omedelbar bedömning och vård som inte kan skjutas upp utan att sjukdomen förvärras eller kroppsskadan försvåras och som gäller akut sjukdom, kroppsskada, försämring av en långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning. 

Enligt 20 § 3 mom. i lagen om gränsöverskridande hälso- och sjukvård (1201/2013), nedan gränslagen, ska Folkpensionsanstalten betala ersättning av statsmedel till kommuner och samkommuner för kostnader som föranleds av offentliga social- och hälsovårdstjänster, om sådan brådskande vård som avses i 50 § i hälso- och sjukvårdslagen har getts till en person som inte har hemkommun i Finland och kostnaderna för vården av personen inte har kunnat tas ut med stöd av 1, 2 och 13 § i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården. Det föreslagna 13 § 2 mom. avviker inte från vad som föreskrivs i 50 § 1 mom. i hälso- och sjukvårdslagen och i 20 § 3 mom. i gränslagen. 

Enligt 2 mom. 3 punkten är undersökning, vård och förskrivning av läkemedel för vården av en gravid hivpositiv person också avgiftsfria för en person som avses i 1 mom. Den föreslagna bestämmelsen är motiverad särskilt med tanke på artikel 24.2 i Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (FördrS 60/1991), nedan konventionen om barnets rättigheter. Enligt den bestämmelsen är konventionsstaterna skyldiga att vidta lämpliga åtgärder bland annat för att minska spädbarns- och barnadödligheten och för att garantera lämplig hälso- och sjukvård för mödrar före och efter förlossningen. 

I 3 mom. föreskrivs om vissa undantag som gäller avgiftsfrihet. Utanför tillämpningsområdet för 2 mom. lämnas i första hand personer vars vistelse i Finland är avsedd att var tillfällig. För de vaccinationer, undersökningar, behandlingar och läkemedel som ordinerats för behandling som nämns i momentet får med andra ord tas ut en avgift till exempel av en turist som vistas tillfälligt i Finland. I artikel 40 i WHO:s internationella hälsoreglemente föreskrivs visserligen att vissa hälsoåtgärder är avgiftsfria för resenärer, men den avgiftsfrihet som avses i artikel 40.1 gäller inte resenärer som ansöker om permanent eller tillfälligt uppehållstillstånd, och dessutom tillåter punkt 2 att avgifter tas ut för bland annat hälsoåtgärder som huvudsakligen gynnar resenären. 

Den avgiftsfrihet som föreslås i 2 mom. ska enligt 3 mom. inte heller gälla personer som får ersättning för kostnaderna med stöd av någon annan lag eller på basis av en försäkring. Om däremot ersättning för de i 2 mom. avsedda vaccinationer, undersökningar, behandlingar och läkemedel som ordinerats för behandling inte kan fås med stöd av någon annan lag eller försäkring ska de vara avgiftsfria för klienten. Bestämmelsen förutsätter inte att kommunen bör försöka ta ut kostnaderna av klienten för att få den ersättning som Folkpensionsanstalten betalar av statens medel. Det bör påpekas att det är Migrationsverket som betalar ersättningarna för kostnader för social- och hälsovårdstjänster som ordnas som mottagningstjänster för personer som söker internationellt skydd och som får tillfälligt skydd och som avses i lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel (746/2011). 

Genom den föreslagna paragrafen utvidgas inte rätten för en person som avses i 1 mom. att få vård, undersökningar, läkemedel eller vaccinationer och inte heller den offentliga hälso- och sjukvårdens skyldighet att tillhandahålla en sådan person dessa tjänster. En sådan persons rätt till dessa tjänster och kommunens skyldighet att tillhandahålla dem ska basera sig på någon annan lagstiftning eller på ett internationellt avtal. De föreslagna bestämmelserna garanterar således inte personen rätt till en avgiftsfri tjänst, som till exempel vaccination, utan det innebär endast att tjänsten är avgiftsfri när rätten att få eller skyldigheten att tillhandahålla tjänsten baserar sig på andra bestämmelser. 

Syftet med avgiftsfrihet för de vaccinationer som begränsas genom bestämmelserna i förslaget till klientavgiftslag och i begränsade fall för undersökning, behandling och läkemedel som ordinerats för behandling i samband med brådskande vård av smittsamma sjukdomar är att säkerställa att personer lättare kan söka sig till förebyggande tjänster för smittsamma sjukdomar och till vård. För att skydda befolkningens hälsa och främja folkhälsan är det motiverat att uttryckligen föreskriva att hälso- och sjukvårdsåtgärderna ska vara avgiftsfria för personer utan hemort. 

Genom avgiftsfria vaccinationer förebyggs uppkomsten av smittsamma sjukdomar och betydande folkhälsoproblem och kostnader. Förebyggande av smittsamma sjukdomar samt tidig diagnos och vård sparar avsevärt de totala hälso- och sjukvårdskostnaderna. Syftet med avgiftsfrihet för undersökningar och vård av smittsamma sjukdomar är att förhindra att någon på grund av avgifterna låter bli att söka sig till undersökningar och vård på grund av en sjukdom som kan överföras till andra och i värsta fall orsaka en omfattande, dyr epidemi som hotar befolkningens hälsa. 

Vad som ovan konstateras om kommuner gäller också samkommuner. 

14 §.Uppbärande av inkomster, ersättningar eller fordringar till kommunen eller samkommunen. Gällande 14 § gäller kommunens rätt att ta ut och lyfta pensioner, livräntor, underhållsbidrag, understöd eller andra fortlöpande eller engångsbelopp av inkomster, ersättningar eller fordringar för den tid som klienten vårdas på institution eller i familjevård. Paragrafen är avsedd för sådana situationer där klienten av någon anledning inte betalar den klientavgift som påförts honom eller henne. I praktiken har paragrafen dock inte tillämpats nämnvärt. 

I 1 mom. föreslås det att paragrafens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta serviceboende med heldygnsomsorg och att sluten vård uttryckligen nämns i paragrafen. Till övriga delar motsvarar momentet de gällande bestämmelserna. 

Kommunen ska enligt det föreslagna 2 mom. senast två veckor före utbetalningen av en inkomst, ersättning eller fordran meddela utbetalaren att inkomsten, ersättningen eller fordran betalas ut till kommunen i stället för till klienten. På detta sätt kan inkomsten, ersättningen eller fordran betalas på ett bindande sätt endast till kommunen. Det föreslagna 2 mom. motsvarar till sitt innehåll gällande lagstiftning. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om att klienten till sitt förfogande får ett belopp för personligt bruk, om kommunen tar ut inkomster, ersättningar eller fordringar som betalas ut till klienten. För närvarande finns det bestämmelser om medel för personligt bruk i 33 § i klientavgiftsförordningen, enligt vilken medlen för klientens personliga bruk ska utgöra minst 15 procent av klientens nettoinkomster, dock minst 110 euro i månaden. I propositionen föreslås det att bestämmelserna om medel för personligt bruk upphävs i klientavgiftsförordningen och lyfts upp på lagnivå. Medlen för personligt bruk ska vara lika stora som minimibeloppet för personligt bruk enligt den föreslagna 7 c §. 

Enligt förvaltningslagen ska kommunen fatta ett skriftligt beslut om uttag av inkomster, ersättningar eller fordringar. Enligt 15 § i den föreslagna lagen får omprövning av ett beslut som avses i 14 § begäras, och därför ska beslutet i enlighet med 46 § i förvaltningslagen åtföljas av anvisningar om hur man begär omprövning. 

Vad som ovan konstateras om kommuner gäller också samkommuner. 

14 a §.Myndigheternas rätt att få upplysningar. Den föreslagna paragrafen motsvarar till sitt innehåll i huvudsak gällande 14 a §, men det görs vissa ändringar i bestämmelserna. 

Kommunen beslutar om storleken på de inkomstbundna klientavgifterna för social- och hälsovårdstjänsterna på basis av de inkomstuppgifter som klienten uppgett. Kommunen har därför enligt 1 mom. rätt att för beslut om avgiftens storlek få de uppgifter och utredningar om klientens ekonomiska ställning som är nödvändiga för att klientavgiftens storlek ska kunna fastställas. 

Enligt 1 mom. är statliga myndigheter, kommunala myndigheter och myndigheter i samkommuner samt andra offentligrättsliga samfund, Folkpensionsanstalten, Pensionsskyddscentralen, pensionsstiftelser och andra pensionsanstalter, försäkringsanstalter, arbetsgivare och arbetslöshetskassor samt serviceproducenter inom social- och hälsovården skyldiga att på kommunens begäran lämna uppgifter. Samtliga i bestämmelsen nämnda aktörer kan ha tillgång till aktuella uppgifter om klientens inkomster och förmögenhet. Uppgifterna ska överlämnas avgiftsfritt och trots sekretessbestämmelserna. För att en kommun ska kunna utföra en lagstadgad uppgift är det nödvändigt att få sekretessbelagda uppgifter i syfte att besluta om avgifternas storlek. 

Kommunen har ovan nämnda rätt att få uppgifter, om kommunen inte har fått tillräckliga och tillförlitliga uppgifter av klienten eller klientens företrädare för bestämmande av avgiften. Kommunen får alltså utnyttja sin rätt att få information, om de uppgifter om inkomster och förmögenhet som klienten eller klientens företrädare lämnat är bristfälliga eller om det finns skäl att granska om de uppgifter som klienten eller klientens företrädare lämnat är korrekta. Detta motsvarar de gällande bestämmelserna. 

Enligt 2 mom. ska det som föreskrivs i 1 mom. också tillämpas på uppgifter och utredningar om klientens makes eller sambos ekonomiska ställning, om det av klienten tas ut en avgift för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg, långvarig familjevård, långvarig sluten vård eller fortlöpande och regelbunden service i hemmet och om avgiften bestäms på basis av makarnas eller sambornas sammanräknade inkomster. Kommunens rätt att få uppgifter sträcker sig inte till upplysningar om makens eller sambons inkomster och förmögenhet, om avgiften bestäms enbart på basis av klientens inkomster. 

I 3 mom. föreslås närmare bestämmelser om brott mot banksekretessen än i den gällande paragrafen. Banken är skyldig att lämna ut uppgifter endast om kommunen inte av de aktörer som avses i 1 mom. har fått tillräckliga uppgifter och utredningar för att avgiften ska kunna påföras och om det finns grundad anledning att misstänka att de uppgifter som klienten eller klientens företrädare lämnat inte är tillräckliga eller tillförlitliga. Det kan finnas skäl för en sådan misstanke till exempel om serviceanvändarens och familjens förhållanden och livsstil verkar stå i skarp kontrast till de uppgifter som lämnats. Att begära bankuppgifter är alltså ingen rutinmässig åtgärd, utan en exceptionell åtgärd. 

Begäran om bankuppgifter ska alltid framställas skriftligen. Dessutom kan beslut om begäran fattas endast av en tjänsteinnehavare som har utsetts av en nämnd som tillsatts av kommunfullmäktige. En koncentrering av begäran till vissa tjänsteinnehavare tryggar en likabehandling av klienterna. Det föreslagna 3 mom. är mer exakt avgränsat än de gällande bestämmelserna och skyddar klientens och klientens familjs integritet och i synnerhet bankhemligheten bättre än för närvarande. 

Vid behandlingen av uppgifterna ska dataskyddsförordningen iakttas. När kommunen utnyttjar sin rätt att få upplysningar tillämpas bland annat de principer som anges i artikel 5 i dataskyddsförordningen. En närmare redogörelse för den nämnda artikeln och andra bestämmelser i dataskyddsförordningen finns i motiveringen till 6 a §. 

Vad som ovan konstateras om kommuner gäller också samkommuner. 

15 §.Ändringssökande. I 1 mom. föreskrivs om beslut i fråga om vilka omprövning får begäras. I enlighet med 49 b § 1 mom. i förvaltningslagen innebär detta att besluten i fråga inte får överklagas genom besvär. Användningen av begäran om omprövning förtydligas jämfört med gällande 15 § 1 mom., enligt vilket omprövning får begäras endast av ett avgiftsbeslut. 

Begäran om omprövning hör till den grupp av ärenden där man rutinmässigt avgör många ärenden av samma slag och där motiveringarna till besluten är knapphändiga. I sådana fall kan en part i detta skede få mer detaljerad motivering för de frågor han eller hon tagit upp i sin begäran om omprövning än vad som ges i beslutets första skede. Dessutom anses begäran om omprövning lämpa sig för rättsligt okomplicerade ärenden och situationer där annat än särskild juridisk sakkunskap är av vikt vid beslutsfattandet. Således lämpar sig omprövningsförfarandet bra som rättsmedel i de ärenden som hör till den föreslagna lagens tillämpningsområde. 

Omprövning av ett avgiftsbeslut får begäras även i fortsättningen. Uttrycket omfattar i stor utsträckning olika beslut som hänför sig till avgiften, såsom beslut om avgift som bestäms enligt betalningsförmågan, beslut om nedsättning eller efterskänkande av avgift samt beslut om indrivning av inkomster, ersättningar eller fordringar till kommunen. 

I allmänhet fattas ett egentligt beslut endast om klientavgifter som bestäms enligt betalningsförmågan, vilket innebär att ordalydelsen i gällande 15 § 1 mom. har lett till oklarheter i fråga om huruvida omprövning av en faktura över en jämnstor klientavgift får begäras. För att förtydliga saken föreslås det i paragrafen en uttrycklig bestämmelse om att omprövning av en faktura också får begäras. Omprövning får dock inte begäras av en faktura som gäller en avgift som avses i 2 b §, det vill säga en avgift som bestäms enligt betalningsförmågan. Beslut om avgifter som bestäms enligt betalningsförmågan fattas separat, och omprövning av beslutet får begäras i enlighet med förvaltningslagen. Det sänds regelbundet en faktura över avgifter som bestäms enligt betalningsförmågan, och om det också var möjligt att begära omprövning av dessa fakturor skulle klienten i praktiken ha en fortlöpande rätt att söka ändring. 

Omprövning begärs hos det organ som svarar för ordnandet av servicen i fråga i kommunen. Detta motsvarar de gällande bestämmelserna. 

Allmänna bestämmelser om omprövningsförfarandet finns i 7 a kap. i förvaltningslagen, och i 1 mom. i den föreslagna paragrafen finns en informativ hänvisning till förvaltningslagen. Tidsfristen för omprövningsbegäran är i enlighet med 49 c § i förvaltningslagen 30 dagar från delfåendet av beslutet eller fakturan. Vid behandlingen ska ett så flexibelt förfarande som möjligt eftersträvas. Det är tillräckligt om den kommunala myndighet som behandlar ärendet med anledning av begäran om omprövning kan konstatera om det finns skäl att ändra beslutet eller fakturan, och om det finns skäl avgör myndigheten ärendet på nytt. Omprövningsförfarandet är på sätt och vis en fortsatt behandling av ett och samma ärende. Det är viktigt att beslut som fattas med anledning av begäran om omprövning motiveras, särskilt om beslutet inte ändras med anledning av begäran om omprövning. 

På motsvarande sätt som i nuläget tillämpas 49 f § i förvaltningslagen, där det föreskrivs om beslutets verkställbarhet. Enligt 1 mom. får ett beslut av vilket omprövning får begäras inte verkställas förrän det har vunnit laga kraft. Enligt 2 mom. får ett beslut dock verkställas innan det har vunnit laga kraft, om så föreskrivs i lag eller om beslutet till sin natur är sådant att det bör verkställas omedelbart eller om ett allmänt intresse kräver att verkställigheten av beslutet inte skjuts upp. När en begäran om omprövning har framställts kan den myndighet som behandlar begäran enligt 3 mom. förbjuda verkställigheten av beslutet eller bestämma att verkställigheten ska avbrytas. Ett avgörande i ett ärende som gäller förbud mot eller avbrytande av verkställighet får inte överklagas särskilt. 

Det föreslagna 15 § 2 mom. innehåller en informativ hänvisning till den nya förvaltningsprocesslagen. Besvärsskriften ska inom besvärstiden inlämnas till förvaltningsdomstolen i enlighet med den allmänna bestämmelsen i 14 § i den nya förvaltningsprocesslagen. Det föreslagna 2 mom. motsvarar den gällande regleringen med den skillnaden att det i gällande 15 § 2 mom. hänvisas till den gamla förvaltningsprocesslagen, som har upphävts genom den nya förvaltningsprocesslagen från och med den 1 januari 2012. 

I paragrafen föreslås ingen bestämmelse som motsvarar 3 mom. i gällande paragraf, enligt vilken ändring i förvaltningsdomstolens beslut får sökas endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Detta beror på att ett beslut som en regional förvaltningsdomstol enligt 107 § 1 mom. i den nya förvaltningsprocesslagen har fattat i ett förvaltningsprocessuellt ärende får överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Besvärstillståndsförfarande är alltså huvudregeln i den nya förvaltningsprocesslagen, och det är inte längre nödvändigt att föreskriva särskilt om det. 

I 2 mom. föreskrivs på samma sätt som i 15 § 3 mom. i klientavgiftslagen att besvärstillstånd ska beviljas endast om det med avseende på tillämpningen av lagen i andra liknande fall eller för en enhetlig rättspraxis är av vikt att ärendet avgörs av högsta förvaltningsdomstolen. Besvärstillstånd beviljas på denna så kallade prejudikatgrund, om det finns behov av ett beslut i högsta instans som styr och förenhetligar myndigheternas och förvaltningsdomstolarnas beslutspraxis. Behovet av ett förhandsbeslut som styr avgörandepraxisen kan hänföra sig till exempel till rättsfrågor där förvaltningsdomstolarna har meddelat olika avgöranden. Ett förhandsbeslut behövs också om ärendet är förknippat med rättsfrågor som gäller tillämpningen av den nya lagstiftningen eller andra sådana oklara rättsfrågor som är av större betydelse än i det aktuella fallet och det ännu inte finns någon rättspraxis från högsta förvaltningsdomstolen i ärendet. 

Detta innebär ett undantag från 111 § i förvaltningsprocesslagen, där det i 1 mom. föreskrivs att grunderna för besvärstillstånd förutom den ovan beskrivna prejudikatgrunden också är att det finns särskilda skäl för högsta förvaltningsdomstolen att avgöra ärendet på grund av ett uppenbart fel i ärendet samt att det finns något annat vägande skäl för att bevilja besvärstillstånd. En avvikelse från de allmänna bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen skulle vara motiverad på grund av klientavgifternas masskaraktär. Till exempel kan ett fel i ett avgiftsbeslut rättas med stöd av 8 kap. i förvaltningslagen utan något omprövningsförfarande. Den som anser att en offentlig fordran har påförts eller debiterats felaktigt får dessutom anföra grundbesvär enligt 9 § i indrivningslagen. 

Strävan efter att begränsa anhopningen av klientavgiftsärenden i högsta förvaltningsdomstolen bidrar dessutom till att stärka klienternas rättsskydd genom ett snabbare rättsskyddssystem och rättidighet inom förvaltningen. Motsvarande lagstiftningslösning har införts bland annat i lagen om klientavgifter inom småbarnspedagogiken (1503/2016). Enligt förslaget är det möjligt att rätta, ändra, sänka och efterskänka avgifter med stöd av flera olika bestämmelser. Dessa omfattande möjligheter till rättelse gör det möjligt att beakta rättsskyddet redan före det egentliga ändringssökandet hos förvaltningsdomstol. Med tanke på högsta förvaltningsdomstolens kärnuppgifter är ett besvärstillståndssystem som endast baserar sig på prejudikatgrunden ett bättre och mer styrande alternativ i denna ärendekategori med tanke på rättsskyddssystemets funktion än att även uppenbara fel eller andra vägande skäl kan åberopas som grund för besvärstillstånd. 

7.2  Lagen om servicesedlar inom social- och hälsovården

3 §.Definitioner. Det föreslås att 3 punkten ändras så att där hänvisas till alla de bestämmelser i klientavgiftslagen där det föreskrivs om hur inkomster beaktas vid bestämmande av avgift. 

7.3  Lagen om domstolsavgifter

5 §.Avgiftsfria prestationer. Enligt 1 punkten får avgift enligt lagen om domstolsavgifter inte tas ut i ärenden som gäller service eller förmåner enligt socialvårdslagen och hälso- och sjukvårdslagen och som en enskild har inlett. Det föreslås att punkten ändras så att avgift inte heller får tas ut i besvärsärenden som en enskild har inlett och som gäller klientavgifter som fastställts enligt klientavgiftslagen. Den föreslagna utvidgningen av avgiftsfriheten gäller endast enskildas besvär över klientavgifter inom social- och hälsovården. Däremot gäller den inte andra ändringssökande än enskilda och inte heller andra avgifter än klientavgifter enligt klientavgiftslagen. Till exempel avgifter enligt lagen om klientavgifter inom småbarnspedagogiken (1503/2016) faller alltså även i fortsättningen utanför 1 punkten. 

12.1  Allmänt

Viktiga grundläggande fri- och rättigheter med tanke på propositionen är grundlagens 6 § om jämlikhet, 10 § om skydd för privatlivet och 19 § om rätt till social trygghet. Dessutom ska propositionens grundlagsenlighet bedömas i förhållande till vad som i 121 § i grundlagen föreskrivs om kommunal självstyrelse. 

12.2  Likabehandling

Enligt 6 § 1 mom. i grundlagen är alla lika inför lagen. Vid den konstitutionella bedömningen av den föreslagna lagen konkretiseras betydelsen av 6 § 1 mom. i grundlagen i hur jämlikt och rättvist bördan av klientavgifterna fördelar sig på olika befolkningsgrupper. Paragrafen uttrycker inte bara det traditionella kravet på rättslig jämlikhet utan också tanken på faktisk jämställdhet (RP 309/1993 rd, s. 46). Enligt rättslitteraturen beaktar bestämmelsen om jämlikhet dessutom den allmänna värdegrund om att främja rättvisa i samhället som ingår i 1 § 2 mom. i grundlagen. Den skyldigheten som ingår bestämmelsen om jämlikhet gäller även lagstiftare. 

Bestämmelser som är av betydelse med tanke på jämlikhetsbestämmelsen finns bland annat i 5 § 1 b-punkten i den föreslagna lagen, enligt vilken undersökning och vård som ges av en poliklinik ska vara avgiftsfri för personer under 18 år. Grundlagens 6 § 1 mom. utgör inget hinder för nödvändig positiv särbehandling för att trygga den faktiska jämlikheten, det vill säga åtgärder som förbättrar ställningen och förhållandena för en viss grupp (RP 309/1993 rd, s. 48). I bakgrunden till den föreslagna bestämmelsen finns en strävan efter att främja befolkningens hälsa så som det förutsätts i 19 § 3 mom. i grundlagen. 

Merparten av personer under 18 år har inte regelbundna inkomster, varför minderåriga till skillnad från andra åldersgrupper i regel alltid är mindre bemedlade. Även om ansvaret för klientavgifterna för sådana social- och hälsovårdstjänster som en minderårig anlitar i regel hör till den minderåriges vårdnadshavare, kan det också uppstå situationer där i synnerhet en person som närmar sig myndighetsåldern måste kunna anlita exempelvis hälsovårdstjänster utan vårdnadshavarnas vetskap. Den föreslagna avgiftsfria tillgången till undersökning och vård vid polikliniker tryggar tillgång till dessa tjänster för minderåriga som i princip alltid har en svagare ekonomisk ställning än andra åldersgrupper.  

Avgiftsfriheten minskar den ekonomiska belastning som uppstår när man uppsöker vård så den föreslagna avgiftsfriheten stöder också barnfamiljer, särskilt när ett barn behöver rikligt med tjänster inom den specialiserade sjukvården. Enligt artikel 24.1 i konventionen om barnets rättigheter har barnet rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård och rehabilitering. Enligt artikel 24.2 b ska konventionsstaterna vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att alla barn tillhandahålls nödvändig sjukvård och hälsovård. 

Positiv särbehandling i samband med avgiftsfria poliklinikbesök för minderåriga kan motiveras också ur den synvinkeln att i synnerhet ett litet barn i praktiken inte alls själv kan påverka om han eller hon vid behov förs till polikliniken för vård, utan vårdnadshavarna fattar detta beslut för barnets räkning. I andra åldersgrupper är detta i princip inte fallet, utan en myndig person kan själv bedöma om han eller hon anser det vara motiverat att söka sig till hälso- och sjukvård. 

När det gäller minderåriga har vården av många kroniska sjukdomar koncentrerats till den specialiserade sjukvården, och det kan bli många poliklinikbesök under barndomen. Under besöken granskas barnets tillväxt och utveckling grundligt, och om besöken inte genomförs och barnet inte får de hälso- och sjukvårdstjänster som det behöver, kan konsekvenserna vara betydande under barnets hela livscykel. Barnet kan till exempel orsakas allvarliga förseningar i utvecklingen samt fysiska och psykiska sanitära olägenheter som varar långt in i vuxenlivet. Därför är det särskilt viktigt för minderåriga att de får de hälso- och sjukvårdstjänster de behöver i ett så tidigt skede som möjligt. 

Dessutom har den i propositionen föreslagna avgiftsfria undersökningen och vården vid en poliklinik betydelse också i det avseendet att den åtminstone i viss mån kan förebygga behovet av barnskyddsåtgärder. Att låta bli att undersöka och behandla ett barns hälsoproblem kan i värsta fall leda till barnskyddsåtgärder och medföra extra belastning för familjen. Det är dock svårt att ordna rätt slags stöd inom socialvården eller plats för vård utom hemmet för ett barn till exempel om barnets lindriga utvecklingsstörning inte har identifierats eller om man inte vet vad barnets neuropsykologiska symptom beror på. Den i propositionen föreslagna avgiftsfria undersökningen och vården vid en poliklinik för personer under 18 år kan bidra till att minska belastningen på barnskyddet i situationer där barnet i första hand behöver hälso- och sjukvårdstjänster. På detta sätt kan man i bästa fall också minska omhändertagande och placering i vård utom hemmet, som används i sista hand inom barnskyddsarbetet för att trygga barnets uppväxt och utveckling samt särskilt skydd för barnet. 

Den föreslagna lagen har betydelse också för den regionala jämlikheten. För närvarande tar vissa kommuner ut klientavgifter för besök på sjukskötarmottagningar, medan besöken i vissa kommuner är avgiftsfria antingen för alla klienter eller endast för vissa klientgrupper. I fråga om de avgifter som tas ut för besök på sjukskötarmottagningar är klienterna alltså i en ojämlik ställning beroende på i vilken kommun de anlitar hälsovårdstjänster. I propositionen föreslås det att besök på sjukskötarmottagningar i fortsättningen ska vara avgiftsfria för alla klientgrupper, vilket ökar jämlikheten mellan klienterna på olika håll i landet. 

Bestämmelser om avgifter som tas ut för långvarig boendeservice, såsom långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg, finns inte i den gällande klientavgiftslagstiftningen, och i fråga om fortlöpande och regelbunden service i hemmet föreskrivs i klientavgiftsförordningen endast om maximiavgiftssatser som bestäms enligt inkomsterna. De avgifter som tas ut för långvarig boendeservice och fortlöpande och regelbunden service i hemmet varierar därför för närvarande mycket på olika håll i landet. 

I propositionen föreslås det att avgifterna för långvarigt serviceboende med heldygnsomsorg och långvarig sluten vård i fortsättningen ska bestämmas enhetligt utifrån klientens inkomster. Dessutom bestäms avgifterna för annan långvarig boendeservice samt avgifterna för fortlöpande och regelbunden service i hemmet i enlighet med den avgiftstabell som föreslås i propositionen. De föreslagna ändringarna begränsar kommunernas prövningsrätt vid bestämmande av avgifter, vilket ökar jämlikheten mellan klienterna i hela landet och minskar ojämlikheten. 

12.3  Rätt till social trygghet

Enligt 19 § 3 mom. i grundlagen ska det allmänna, enligt vad som närmare bestäms genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa. Bestämmelsen hänvisar dels till social- och hälsovårdens förebyggande verksamhet, dels till utvecklingen av samhällsförhållandena inom det allmännas olika verksamhetssektorer i en riktning som allmänt främjar befolkningens hälsa. Det handlar framför allt om att trygga tillgången till tjänsterna. Också andra bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter, såsom jämlikhet och förbudet mot diskriminering, inverkar indirekt på tillgången till tjänster (GrUU 63/2016 rd, s. 2, GrUU 67/2014 rd, s. 3/II, se även RP 309/1993 rd, s. 75). 

Då man avgör om tjänsterna ska anses tillräckliga, kan utgångspunkten vara en sådan nivå på tjänsterna som ger alla människor förutsättningar att fungera som fullvärdiga medlemmar i samhället (RP 309/1993 rd, s. 75–76). Hänvisningen till närmare bestämmelser i lag ger lagstiftaren rörelsefrihet när det gäller bestämmelser om rättigheter. Hänvisningen visar även att det exakta innehållet i en grundläggande fri- eller rättighet bestäms utifrån hela komplexet av bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter och vanlig lagstiftning (GrUB 25/1994 rd, s. 6). Samtidigt måste det dock tas hänsyn till att rätten till tillräckliga social- och hälsovårdstjänster ska garanteras på individnivå och att det i sista hand på just individnivå bedöms om social- och hälsovårdstjänsterna är tillräckliga (GrUU 30/2013 rd, s. 3/I). 

Klientavgifterna inverkar på tryggandet av tillräckliga social- och hälsovårdstjänster. Enligt grundlagsutskottet får klientavgifterna inte vara så höga att de som behöver tjänsterna inte kan utnyttja dem (GrUU 8/1999 rd, s. 2/I och GrUU 39/1996, s. 2/I). Grundlagsutskottet har fäst vikt vid denna omständighet bland annat i bestämmelser om ersättningar av de resekostnader som avses i sjukförsäkringslagen (GrUU 52/2017 rd, s. 3) och i bestämmelser om klientavgifter inom småbarnspedagogiken (GrUU 21/2016 rd, s. 3) samt i bestämmelser om servicesedlar inom social- och hälsovården (GrUU 10/2009 rd, s. 3/II). 

Grundlagsutskottet har likaså konstaterat att klientavgifterna inte får leda till att de som behöver tjänsterna blir tvungna att tillgripa stöd för sin oundgängliga försörjning enligt 19 § 1 mom. i grundlagen (GrUU 10/2009 rd s. 3/I och GrUU 21/2016 rd, s. 3). I propositionen föreslås bestämmelser om att nedsättning och efterskänkande av klientavgifter ska ha företräde framför beviljande av utkomstskydd. Dessutom ska det i lagen föreskrivas om informationsskyldigheten i fråga om lättnadsförpliktelsen. De föreslagna ändringarna minskar klienternas behov av att ansöka om utkomststöd. 

Till följd av att avgiftsgrunderna för inkomstrelaterade avgifter förenhetligas kan avgifterna stiga i vissa kommuner, medan de i stället kan sjunka i vissa andra kommuner. Detta beror på att det i vissa kommuner tagits ut lägre klientavgifter än det maximala beloppet eller så har tjänsterna ordnats avgiftsfritt för klienten, medan vissa kommuner har tagit ut en klientavgift som motsvarar det maximala belopp som anges i lagstiftningen om klientavgifter. 

De social- och hälsovårdstjänster som enligt lag är avgiftsfria förblir avgiftsfria, och dessutom föreslås det i propositionen vissa betydande utvidgningar av förteckningen över avgiftsfria hälsovårdstjänster. Besök på sjukskötarmottagningar samt undersökning och vård vid en poliklinik för personer under 18 år samt bland annat profylaktisk läkemedelsbehandling mot hiv föreslås bli avgiftsfria. I klientavgiftslagen förtydligas också att det inte får tas ut avgifter för mentalvårdstjänster som getts inom primärvårdens öppna sjukvård. I klientavgiftslagen föreskrivs dessutom som en ny sak om maximiavgifterna för långvarig boendeservice. Flera bestämmelser i den föreslagna lagen främjar befolkningens hälsa och tryggar möjligheterna för var och en att få tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster. På så vis fullgör de den skyldighet som det allmänna har enligt 19 § 3 mom. i grundlagen. 

I propositionen föreslås avgiftstaket bli utvidgat till nya tjänster. Syftet med bestämmelserna om avgiftstak är att förhindra att det sammanlagda beloppet av avgifter som tas ut hos en enskild klient blir oskäligt, och i och med de föreslagna utvidgningarna nås avgiftstaket snabbare än för närvarande för klienter som anlitar de tjänster som föreslås bli fogade till avgiftstaket. De föreslagna bestämmelserna främjar således fullgörandet av den skyldighet att tillförsäkra tjänster som avses i 19 § 3 mom. i grundlagen. 

Den skyldighet att tillförsäkra tjänster som avses i 19 § 3 mom. i grundlagen och andra rättigheter som anges i momentet beaktas i den så kallade lättnadsbestämmelse som finns i 11 § 1 mom. i den föreslagna lagen och enligt vilken kommunen ska sätta ned klientavgiften eller efterskänka den, om uttaget av avgiften äventyrar förutsättningarna för klientens eller klientens familjs försörjning. Skyldigheten ingår också i den gällande klientavgiftslagen, men har i praktiken inte tillämpats i behövlig utsträckning. Enligt den föreslagna 11 § ska kommunen informera klienten om kommunens skyldighet att under vissa förutsättningar sätta ned eller efterskänka avgiften. I den föreslagna paragrafen förutsätts det att informationen lämnas så att klienten tillräckligt väl förstår dess innehåll. Dessutom ska klienten ges namnet på och kontaktuppgifterna till den aktör från vilken klienten vid behov kan begära ytterligare upplysningar. 

Genom bestämmelserna om skyldigheten att informera strävar man efter att öka medvetenheten om denna bestämmelse. Syftet med det personliga meddelandet är dessutom att främja och effektivisera användningen av bestämmelsen om lättnader. Enligt en doktorsavhandling inom den offentliga ekonomin som publicerades 2018 (Tuuli Paukkeri, ”Essays on public economics”. VATT Publications 72) ansökte hushåll som fick ett personligt brev om den sociala förmån som de hade tillgång till snabbare om förmånen och var hälften mer benägna att ansöka om förmånen än hushåll som är beroende av den offentliga kommunikationen. 

12.4  Skydd för personuppgifter

Förslaget är av betydelse med tanke på det skydd för privatlivet och personuppgifter som tryggas i 10 § i grundlagen. Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens privatliv tryggat och närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter utfärdas genom lag. 

Grundlagsutskottet har nyligen justerat sin ståndpunkt om kraven på författningsnivå för bestämmelserna om behandling av personuppgifter och på hur heltäckande och detaljerade bestämmelserna ska vara. Enligt utskottet är det i princip tillräckligt med tanke på 10 § 1 mom. i grundlagen att bestämmelserna uppfyller kraven enligt dataskyddsförordningen. Enligt utskottet ska skyddet för personuppgifter i fortsättningen i första hand tillgodoses med stöd av den allmänna dataskyddsförordningen och dataskyddslagen (1050/2018). Lagstiftaren bör alltså vara restriktiv när det gäller att införa nationell speciallagstiftning. Sådan lagstiftning bör vara avgränsad till nödvändiga bestämmelser inom ramen för det nationella handlingsutrymme som dataskyddsförordningen medger (se GrUU 14/2018 rd, s. 5). 

Grundlagsutskottet har i regel bedömt bestämmelserna om myndigheternas rätt att få och lämna ut uppgifter trots sekretessbestämmelserna i förhållande till skyddet för privatlivet och personuppgifter enligt 10 § 1 mom. i grundlagen och då noterat bland annat vad och vem rätten att få uppgifter gäller och hur rätten är kopplad till nödvändighetskriteriet. Myndigheternas rätt att få och möjlighet att lämna ut information har enligt utskottet kunnat gälla ”behövliga uppgifter” för ett visst syfte, i de fall då lagen ger en uttömmande förteckning över innehållet i uppgifterna. Om innehållet däremot inte anges i form av en förteckning, ska det i lagstiftningen ingå ett krav på att ”uppgifterna är nödvändiga" för ett visst syfte (se t.ex. GrUU 10/2014 rd, s. 6/I, och de utlåtanden som nämns där). 

I 6 a § i den föreslagna lagen föreskrivs det om kommunens rätt att samla in och få uppgifter för att följa hur klientens avgiftstak fylls upp och i 14 a § om kommunens rätt att få uppgifter om klientens ekonomiska ställning. Bestämmelser om dessa frågor ska finnas i klientavgiftslagen, som till denna del är en speciallag i förhållande till dataskyddslagen, eftersom det inte finns bestämmelser om dem i dataskyddslagen. Till skillnad från gällande 6 a och 14 a § föreslås det i propositionen dessutom att rätten att få upplysningar begränsas till upplysningar som är nödvändiga med tanke på en uppgift. 

I 14 a § i den föreslagna lagen föreskrivs det om kommunens rätt att få uppgifter. Den föreslagna paragrafen motsvarar till väsentliga delar 17 § i lagen om klientavgifter inom småbarnspedagogiken (1503/2016). Grundlagsutskottet krävde i sitt utlåtande om regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om klientavgifter inom småbarnspedagogiken och till lagar om ändring av 13 § i lagen om småbarnspedagogik och av lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (RP 60/2016 rd) att den rätt att få upplysningar som avses i 17 § ska kopplas till nödvändighetskravet eller så att innehållet i i uppgifterna preciseras. Kravet var en förutsättning för att den föreslagna lagen skulle kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning (GrUU 21/2016 rd, s. 4). Kommunens rätt att få uppgifter för bestämmande av klientavgifter enligt 14 a § i den nu föreslagna lagen är bunden till de uppgifter som är nödvändiga för uppgiften. 

Grundlagsutskottet har fäst uppmärksamhet vid att i ju större utsträckning privatpersoner gör sina betalningar via ett bankkonto i stället för att använda kontanter, desto mer detaljerad blir den bild man kan få av deras privatliv utifrån transaktionerna på kontot. Transaktionerna kan rentav avslöja känsliga uppgifter såsom medlemskap i religionssamfund och användning av hälso- och sjukvårdstjänster. Därför kan fysiska personers detaljerade kontouppgifter enligt utskottet jämställas med känsliga uppgifter som hör till kärnan i skyddet för privatlivet (GrUU 48/2018 rd). 

Grundlagsutskottet har tidigare bedömt en reglering där Folkpensionsanstalten trots sekretessbestämmelserna och oberoende av personens samtycke har rätt att av penninginstitut få sådana uppgifter som är nödvändiga för avgörandet av ett ärende. Detta innebär att banksekretessen bryts när det gäller den som söker eller får en förmån. Även om utskottet ännu då inte ansåg att banksekretessen är en faktor som hör till kärnan i privatlivet, ansåg utskottet att sistahandsutvägen var av betydelse för lagstiftningsordningen, det vill säga att begäran om information hade kopplats till villkoret att tillräckliga uppgifter och utredningar inte kan fås på annat sätt och att det fanns motiverad anledning att misstänka att den som sökt eller fått en förmån har lämnat otillräckliga eller otillförlitliga uppgifter. Utskottet förutsatte i sitt utlåtande om Folkpensionsanstalten också att sökanden eller mottagaren ska underrättas om detta innan begäran framförs (GrUU 14/2002 rd, s. 4/II). 

Med beaktande av grundlagsutskottets utlåtandepraxis föreskrivs i den föreslagna 14 a § noggrannare än för närvarande om kommunens rätt att få uppgifter av penninginstitut. I paragrafen föreskrivs också att innan en begäran framställs till ett penninginstitut ska den vars uppgifter begärs underrättas om begäran. 

12.5  Den straffrättsliga legalitetsprincipen

Enligt 8 § i grundlagen får ingen betraktas som skyldig till ett brott eller dömas till straff på grund av en handling som inte enligt lag var straffbar när den utfördes. För brott får inte dömas till strängare straff än vad som var föreskrivet i lag när gärningen begicks. Grundlagens 8 § innehåller de viktigaste elementen i den straffrättsliga legalitetsprincipen. Åtminstone en definition i lag på gärningar som bestraffas som brott, ett förbud mot retroaktiv strafflag, ett förbud mot analog tillämpning av strafflagen, ett krav på en definition i lag på straff som följer på brott, förbud mot bruk av en strängare lag än den som gäller vid tidpunkten för gärningen och ett krav på straffrättsliga normer på lagnivå är sådana element (RP 309/1993 rd, s. 54). 

Administrativa disciplinära påföljder och andra sanktioner av straffkaraktär som påförs i administrativ ordning är i allmänhet inte straff som döms ut för brott i den mening som avses i 8 § i grundlagen. Den straffrättsliga legalitetsprincipen tillämpas således inte som sådan på regleringen av administrativa sanktioner. I grundlagsutskottets praxis har det å andra sidan ansetts att bestämmelserna om administrativa sanktioner ska uppfylla de allmänna kraven på exakthet och proportionalitet (se GrUU 14/2013 rd, s. 2/II, GrUU 34/2012 rd, s. 3–4, GrUU 17/2012 rd, s. 6, GrUU 9/2012 rd, s. 2–4, GrUU 60/2010 rd, s. 5–6, GrUU 11/2009 rd, s. 7–8, GrUU 12/2006 rd, s. 2–3, GrUU 32/2005 rd, s. 3, GrUU 19/2004 rd, s. 3–5, GrUU 4/2004 rd, s. 7, GrUU 74/2002 rd, s. 5). 

I rättslitteraturen finns olika definitioner av administrativa påföljder av straffkaraktär. En administrativ påföljd, dvs. en administrativ sanktion, har ansetts vara en påföljd av straffkaraktär som en förvaltningsmyndighet med stöd av en specialbestämmelse påför för ett lagstridigt förfarande (Olli Mäenpää, ”Hallintolaki ja hyvän hallinnon takeet”, Edita 2008, s. 32). I Finland har det administrativa påföljdssystemet dock huvudsakligen analyserats i den straffrättsliga litteraturen (t.ex. Matti Tolvanen, ”Hallinnolliset maksut vähäisten tielikenteen rikkomusten sanktioina”, Lakimies 2/2002 och Kimmo Ilmari Kiiski, ”Kohti rationaalisempaa rankaisemista”, Lakimies 1/2009), där administrativa påföljder tillsammans med straffrättsliga påföljder betraktas som en del av det kontrollpolitiska systemet. 

Administrativa sanktioner är sanktioner av straffkaraktär som är alternativa till straffrättsliga straff och som påförs för ringa brott. På samma sätt som straffrättsliga påföljder är hotet om administrativa påföljder avsett att ha en allmän effekt. Huvudregeln har ansetts vara att administrativa och straffrättsliga sanktioner kan påföras parallellt. Påförandet av en administrativ sanktion i ett förvaltningsförfarande utgör således inget hinder för att samma gärning bedöms också straffrättsligt. 

I propositionen föreslås det att avgiften för en tjänst som inte utnyttjats eller avbeställts i större utsträckning ska kunna tas ut för olika tjänster i fortsättningen. Att en tjänst inte utnyttjas eller avbeställs är inte lagstridigt, och avgiften för en tjänst som inte utnyttjats eller avbeställts är inte ett alternativ till ett straffrättsligt straff. Syftet med uttaget av avgiften är inte allmän prevention utan endast avsett att delvis kompensera för de kostnader som uppstår för den outnyttjade tjänsten. Avgiften för en tjänst som inte utnyttjats eller avbeställts handlar därför inte om en administrativ påföljd av straffkaraktär. 

12.6  Rättskydd

Enligt 21 § 1 mom. i grundlagen har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättsskipningsorgan. 

I propositionen föreslås vissa ändringar som förbättrar klienternas rättsskydd. I klientavgiftslagen ska uttryckligen föreskrivas att omprövning av fakturan får begäras, vilket förtydligar nuläget. Det ska även uttryckligen föreskrivas att en anvisning om omprövningsbegäran ska fogas till fakturan. 

Bestämmelserna om ändringssökande ska förenhetligas med den nya förvaltningsprocesslagen. I den nya förvaltningsprocesslagen är besvärstillstånd till skillnad från bestämmelserna i den gamla förvaltningsprocesslagen huvudregeln, varför det i klientavgiftslagen inte längre föreskrivs att förvaltningsdomstolens beslut får överklagas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Dessutom föreslås det i propositionen att besvärstillstånd ska beviljas endast om det med avseende på tillämpningen av lagen i andra liknande fall eller för en enhetlig rättspraxis är av vikt att ärendet avgörs av högsta förvaltningsdomstolen. Propositionen motsvarar till denna del den gällande regleringen och avviker från bestämmelserna i den nya förvaltningsprocesslagen i fråga om grunderna för besvärstillstånd. 

Det ovan nämnda undantaget från den nya förvaltningsprocesslagen är motiverat på grund av klientavgifternas masskaraktär. Till exempel kan ett fel i ett avgiftsbeslut rättas med stöd av 8 kap. i förvaltningslagen utan något omprövningsförfarande. Den som anser att en offentlig fordran har påförts eller debiterats felaktigt får dessutom anföra grundbesvär enligt 9 § i indrivningslagen. 

Strävan efter att begränsa anhopningen av klientavgiftsärenden i högsta förvaltningsdomstolen bidrar dessutom till att stärka klienternas rättsskydd genom ett snabbare rättsskyddssystem och rättidighet inom förvaltningen. Motsvarande lagstiftningslösning har införts bland annat i lagen om klientavgifter inom småbarnspedagogiken (1503/2016). Enligt förslaget är det möjligt att rätta, ändra, sänka och efterskänka avgifter med stöd av flera olika bestämmelser. Dessa omfattande möjligheter till rättelse gör det möjligt att beakta rättsskyddet redan före det egentliga ändringssökandet hos förvaltningsdomstol. Med tanke på högsta förvaltningsdomstolens kärnuppgifter är ett besvärstillståndssystem som endast baserar sig på prejudikatgrunden ett bättre och mer styrande alternativ i denna ärendekategori med tanke på rättsskyddssystemets funktion än att även uppenbara fel eller andra vägande skäl kan åberopas som grund för besvärstillstånd. 

Rättegångsavgifterna har ett nära samband med 21 § i grundlagen som föreskriver att var och en har rätt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Även om de avgiftsnivåer som föreskrivs i lagen om domstolsavgifter i de flesta fall ligger långt från självkostnadsvärdet för behandlingen av ärenden, kan i synnerhet de som har det sämst ställt låta bli att söka ändring i sitt ärende som gäller klientavgiften på grund av att de inte har råd att betala rättegångsavgiften. I propositionen föreslås det att lagen om domstolsavgifter ändras så att avgift enligt lagen om domstolsavgifter inte tas ut i ärenden som en enskild har inlett och som gäller klientavgifter som fastställts enligt klientavgiftslagen. Den föreslagna ändringen av lagen om domstolsavgifter tryggar således fullgörandet av 21 § i grundlagen. 

12.7  Kommunal självstyrelse

I 121 § i grundlagen föreskrivs det om kommunal självstyrelse. Enligt 3 mom. har kommunerna beskattningsrätt. Bestämmelser om grunderna för skattskyldigheten och för hur skatten bestäms samt om de skattskyldigas rättsskydd utfärdas genom lag. 

Bestämmelser om kommunala avgifter finns däremot inte i grundlagen. Kommunala avgifter brukar indelas i offentligrättsliga avgifter och andra avgifter. Offentligrättsliga avgifter baserar sig på lag och tas ut för kommunernas lagstadgade tjänster. I grundlagsutskottets praxis har det dock ansetts att kommunerna utöver lagstadgade avgifter också i lagstadgade uppgifter med stöd av sin självstyrelse kan besluta om andra avgifter (se GrUU 53/2002 rd och 12/2005 rd). Detta har varit fallet särskilt inom socialvården, där det har tagits ut avgifter bland annat för klientavgifter för serviceboende utan att bestämmelser om dem finns i klientavgiftslagstiftningen. 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande GrUU 8/1999 rd behandlat förhållandet mellan avgiftstaket och den kommunala självstyrelsen. Utskottet konstaterade att självstyrelsebestämmelserna i grundlagen inte utgör något hinder för att genom lag föreskriva om avgifter som kommunerna tar ut för tjänster som de måste tillhandahålla och att det går att lagstadga också om till exempel ett avgiftstak. Utskottet konstaterade dessutom att ett avgiftstak med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna i sak kan motiveras utifrån 15 a § 3 mom. i regeringsformen, det vill säga 19 § 3 mom. i den gällande grundlagen, eftersom det faktum att det allmänna ska tillförsäkra var och en tillräckliga social- och hälsovårdstjänster har den viktiga dimensionen att klientavgifterna inte får vara så höga att de som behöver tjänsterna inte kan utnyttja dem. 

I det ovan nämnda utlåtandet ansåg grundlagsutskottet dock att den lösning som antogs i propositionen (RP 77/1999 rd), enligt vilken storleken på avgiftstaket och de tjänster som det omfattar ska regleras genom förordning, är problematisk ur konstitutionell synvinkel. Grundlagsutskottet motiverade sin ståndpunkt i första hand av orsaker som hänför sig till kommunernas självstyrelse: att ett avgiftstak införs betyder samtidigt att klienterna inte betalar några avgifter när taket är nått och att kommunernas inkomster av avgifterna därför minskar. Kommunernas möjligheter att självständigt bestämma om sin ekonomi har ansetts vara en sektor inom självstyrelsen som åtnjuter grundlagsskydd (GrUU 8/1999 rd, s. 2). Därför förutsatte grundlagsutskottet att det för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning bestäms genom lag om storleken på avgiftstaket och om vilka tjänster som ingår i det. 

I propositionen föreslås bestämmelser om vissa avgiftsfria hälsovårdstjänster, de inkomstrelaterade avgifternas maximibelopp och utvidgning av avgiftstaket. De föreslagna ändringarna kan anses begränsa den rätt att ta ut avgifter som ingår i den kommunala självstyrelsen. Begränsningarna regleras dock i sin helhet genom lag och kan på ovan beskrivet sätt motiveras utifrån jämlikhet enligt 6 § och skyldigheten att tillförsäkra tjänster enligt 19 § 3 mom. i grundlagen. 

12.8  Författningsnivå

Enligt 80 § 1 mom. i grundlagen kan republikens president, statsrådet och ministerierna utfärda förordningar med stöd av ett bemyndigande i grundlagen eller i någon annan lag. Bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag ska dock utfärdas genom lag. 

Klientavgiftslagen och klientavgiftsförordningen utfärdades före reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna 1995 och grundlagsreformen 2000. Både klientavgiftslagen och klientavgiftsförordningen har senare ändrats flera gånger, men endast ett fåtal ändringar i klientavgiftslagstiftningen har behandlats i grundlagsutskottet. Ett ställningstagande av grundlagsutskottet som bör anses viktigt när det gäller författningsnivån för klientavgifterna för social- och hälsovårdstjänsterna är grundlagsutskottets utlåtande om avgiftstaket från 1999 (GrUU 8/1999 rd, s. 2/I), som beskrivs i avsnitt 12.7. 

Bestämmelser om de centrala kriterierna med tanke på vilken författningsnivå, lag eller statsrådsförordning, som ska väljas finns i 80 § 1 mom. i grundlagen. Genom förordning får för det första inte utfärdas bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter. Bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter hör entydigt till området för lag. Dessutom måste alla bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter utfärdas genom lag (RP 1/1998 rd, s. 132). Den som utfärdar förordning kan emellertid genom lag bemyndigas att utfärda närmare bestämmelser om sådant som är av mindre betydelse för individens rättigheter och skyldigheter (GrUU 44/2010 rd, s. 4/I, RP 1/1998 rd, s. 132/I). 

När det gäller bestämmelser om bemyndigande i lag har grundlagsutskottet av hävd krävt att bestämmelser om bemyndigande genom lag ska vara exakta och noggrant avgränsade (GrUU 1/2004 rd, s. 2/I). Det är också viktigt att grunderna för individens rättigheter och skyldigheter framgår entydigt av lagen så att individen genom att ta del av lagens bestämmelser kan få vetskap om sina rättigheter och skyldigheter. 

För det andra får det enligt 80 § 1 mom. i grundlagen genom förordning inte utfärdas bestämmelser om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag. Enligt grundlagen utfärdas det genom lag bestämmelser till exempel om de statliga myndigheternas avgiftsbelagda verksamhet och om de allmänna grunderna för avgifternas storlek samt om de uppgifter som åläggs kommunerna. 

I grundlagen föreskrivs att vissa frågor hör till området för lag och ställs långtgående begränsningar för delegeringen av lagstiftningsbehörighet. Trots detta framgår det tydligt av grundlagen att det inte är nödvändigt att föreskriva om alla frågor genom lag. Vissa av de bestämmelser som påverkar individens rättigheter och skyldigheter kan utfärdas genom förordning. Grundlagsutskottet har i själva verket förhållit sig avvisande till att bestämmelser på förordningsnivå tas in på lagnivå. I det utlåtande (GrUU 4/2004 rd, s. 3/I) som behandlar förslaget till utlänningslag (RP 28/2003 rd och RP 151/2003) konstaterade grundlagsutskottet att trots att den föreslagna lagens omfattning delvis förklaras av en önskan att efterkomma grundlagens 80 §, ger den å andra sidan också uttryck för en lagstiftningsmetod där man inte strävar efter att lämna frågor som inte hör till området för lagstiftning på förordningsnivå. 

Det föreslås att de reformer som ingår i propositionen ska regleras i sin helhet genom lag. Dessutom föreslås det att bestämmelser lyfts in i klientavgiftslagen ur klientavgiftsförordningen. Merparten av de bestämmelser som föreslås i propositionen hör till sin natur till lagnivå, eftersom de hänför sig till grunderna för individens rättigheter och skyldigheter och tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna samt har en central inverkan på individens rättsliga ställning. 

Däremot skulle till exempel bestämmelser om vilka uppgifter som ska framgå av fakturan över klientavgiften med stöd av det som sagts ovan sannolikt ha kunnat utfärdas genom förordning av statsrådet. Flera faktorer talar dock för att de bestämmelser som föreslås i propositionen i sin helhet ska tas in i lag. Den personkrets som den föreslagna lagens tillämpningsområde omfattar är exceptionellt omfattande, och bestämmelserna berör också personer som på olika sätt är i en utsatt ställning. Bestämmelserna har ett nära samband med den skyldighet att tillförsäkra tjänster som anges för det allmänna i 19 § 3 mom. i grundlagen. 

I propositionen föreslås inga ändringar till exempel i beloppet av de jämnstora avgifter som tas ut för hälsovårdstjänster, utan bestämmelserna om dem kvarstår tills vidare i klientavgiftsförordningen. De nämnda beloppen kan inte anses vara obetydliga detaljer som hänför sig till individens rättigheter och skyldigheter, eftersom den praktiska betydelsen av bestämmelserna om jämnstora avgifter ur individens synvinkel uttryckligen är det belopp som klienten måste betala för servicen. Även efter den föreslagna lagändringen kommer det alltså att finnas bestämmelser i klientavgiftsförordningen som med tanke på 80 § i grundlagen hör till lagnivå. Avsikten är att lagstiftningen om klientavgifter ska revideras i sin helhet ännu under denna regeringsperiod, då också författningsnivån ses över. 

Med stöd av vad som sagts ovan konstaterar regeringen att förslaget är förknippat med principiellt viktiga frågor med tanke på genomförandet av grundlagens bestämmelser och tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna. Regeringen anser dock att propositionen kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning.