1.1  Bakgrund

Propositionen innehåller förslag som gäller ordnandet av social- och hälsovården samt, i anslutning till ett sådant förslag, ett förslag till ändring av lagen om ordnande av räddningsväsendet. Förslagen bildar inte en innehållsmässigt enhetlig helhet, utan de har samlats i samma regeringsproposition eftersom det är fråga om förslag som beretts och föreslagits bli genomförda samtidigt och som gäller välfärdsområdenas verksamhet. 

Vid behandlingen av reformen av ordnandet av social- och hälsovården (RP 241/2020 rd) godkände riksdagen ett uttalande enligt vilket riksdagen förutsätter att regeringen bedömer bestämmelserna om underleveranser i förhållande till de olika formerna av organisering av företagsverksamheten inom social- och hälsovården (RSv 111/2021 rd). På grundval av uttalandet tillsattes den arbetsgrupp som utarbetat förslagen. 

Enligt regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering Ett starkt och engagerat Finland – Regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering 20.6.2023, Statsrådets publikationer 2023:59, . http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-383-795-9 ska välfärdsområdenas möjligheter att välja det mest ändamålsenliga sättet att tillhandahålla de social- och hälsovårdstjänster som de ansvarar för att ordna förbättras. Det är viktigt att utnyttja privata aktörers, organisationers och stiftelsers kompetens och kapacitet för att förbättra tillgången till tjänster och tjänsternas kvalitet. Genom att hinder för en modell med många producenter undanröjs i lagstiftningen ökas dessutom välfärdsområdenas och samarbetsområdenas möjligheter att ordna tjänster på ett effektivt och framför allt ur invånarnas synvinkel högklassigt, verkningsfullt och kostnadseffektivt sätt.  

Ett mål i regeringsprogrammet för statsminister Orpos regering är också att utveckla styrningen av investeringar. I samband med planen för de offentliga finanserna för 2025–2028 beslutades det att förfarandet för godkännande av investeringsplaner ska skärpas så att målen för stabiliseringen av de offentliga finanserna inte äventyras. Regeringen har som mål att tygla välfärdsområdenas investeringar samt att bromsa upp skuldsättningen och kostnaderna för investeringar. Den striktare styrningen genomförs så att nödvändiga investeringar dock kan genomföras. Behovet av striktare styrning framhävs i de välfärdsområden där kriterierna för utvärderingsförfarandet håller på att uppfyllas eller har uppfyllts. Plan för de offentliga finanserna för 2025–2028, Finansministeriets publikationer 2024:30, s. 103, . http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-367-477-6 På grundval av skrivningen tillsattes den arbetsgrupp som utarbetat förslagen.  

De förslag i propositionen som gäller välfärdsområdets skyldighet att följa och utvärdera social- och hälsovården bottnar i det behov av att utveckla lagstiftningen som identifierats i tjänstearbetet. Till den del det är fråga om de förslag som gäller personalen och uppföljningen av användningen av den grundar sig förslagen också på den föresats i regeringsprogrammet enligt vilken det som en del av programmet för ett gott arbete på nationell nivå säkerställs ett tillräckligt kunskapsunderlag och tillräckliga prognoser om behovet av social- och hälsovårdspersonal för de kommande åren. 

1.2  Beredning

Utifrån riksdagens uttalande om underleveranser tillsatte social- och hälsovårdsministeriet för mandatperioden den 3 januari–den 1 augusti 2022 en arbetsgrupp för att utvärdera bestämmelserna om underleverantörer i förhållande till olika former av företagsverksamhet inom social- och hälsovården. I arbetsgruppen ingick företrädare för social- och hälsovårdsministeriet, finansministeriet, justitieministeriet, arbets- och näringsministeriet samt den privata hälso- och sjukvården och näringslivet. Arbetsgruppens utredning blev klar 2023. I utredningen bedömdes bestämmelserna om underleverantörer i förhållande till olika former av företagsverksamhet inom social- och hälsovården. Bestämmelserna om underleverantörer i förhållande till olika former av företagsverksamhet inom social- och hälsovården, Arbetsgruppens utredning, Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2023:25 (på finska, med presentationsblad på svenska), http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-00-8449-3 De förslag till bestämmelser om anlitande av underleverantörer som föreslås i denna regeringsproposition baserar sig på arbetsgruppens förslag. Arbetsgruppens slutsatser och förslag behandlas i avsnitt 2.1.  

Finansministeriet tillsatte en arbetsgrupp för utredning av styrningen av välfärdsområdenas investeringar för mandatperioden den 27 maj–den 31 december 2024 i syfte att uppnå det mål som hänför sig till investeringsplanerna och som det fattades beslut om i samband med planen för de offentliga finanserna för 2025–2028. I arbetsgruppen ingick företrädare för finansministeriet, social- och hälsovårdsministeriet och inrikesministeriet. Arbetsgruppen hade bland annat till uppgift att utreda metoder och planera tillvägagångssätt för att stärka den statliga styrningen av investeringar och för att säkerställa att det nuvarande förfarandet för godkännande av investeringsplanen och förfarandet för ändring av fullmakten att uppta lån fungerar i förhållande till målen för den statliga styrningen. Arbetsgruppens slutrapport publicerades den 3 februari 2025. Hyvinvointialueiden investointien ohjausta selvittävän työryhmän loppuraportti. VN/15020/2024 (på finska), https://vm.fi/documents/10623/164392567/Hyvinvointialueiden+investointien+ohjausta+selvitt%C3%A4v%C3%A4n+ty%C3%B6ryhm%C3%A4n+loppuraportti.pdf/d1258108-417a-f75f-f8f9-757dd60cac0f/Hyvinvointialueiden+investointien+ohjausta+selvitt%C3%A4v%C3%A4n+ty%C3%B6ryhm%C3%A4n+loppuraportti.pdf?t=1738567702337 I sin rapport föreslog arbetsgruppen utvecklingsåtgärder i anslutning till styrningen av investeringsplanerna. Som en utvecklingsåtgärd föreslog arbetsgruppen att det ska vara möjligt att låta bli att godkänna de delplaner för social- och hälsovården och räddningsväsendet som ingår i investeringsplanen, om de strider mot de riksomfattande målen enligt 12 a § i lagen om välfärdsområden. Arbetsgruppens förslag och bakgrunden till det behandlas i avsnitt 2.2.  

I anslutning till välfärdsområdets skyldighet att följa och utvärdera social- och hälsovården bereddes tidigare en sådan förordning av social- och hälsovårdsministeriet som avses i 29 § 4 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Utkastet till förordning var ute på remiss hösten 2022. Under beredningen av förordningen och även utifrån remissvaren blev det uppenbart att det är motiverat att ändra bestämmelserna i 29 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård innan det är ändamålsenligt att utfärda den så kallade förordningen om minimiinformationsinnehållet. https://www.lausuntopalvelu.fi/SV/Proposal/Participation?proposalId=05207c33-daf9-44f8-9362-a14c0fbb09ab 

Regeringspropositionen har beretts som tjänsteberedning vid social- och hälsovårdsministeriet utifrån den ovan presenterade tidigare beredningen. Projektet har identifieringskoderna STM060:00/2024 och VN/14098/2024. Beredningsunderlaget till regeringens proposition finns i den offentliga tjänsten på adressen https://stm.fi/sv/projekt?tunnus=STM060:00/2024 .  

Utkastet till proposition var ute på remiss mellan den 24 februari och den 28 mars 2025. I det utkast som var på remiss ingick ett förslag om att korrigera ett fel i bestämmelsen om förfarandet för begäran om omprövning av beslut som meddelas med stöd av socialvårdslagen så, att begäranden om omprövning också av beslut som meddelats med stöd av socialvårdslagen (1301/2014) alltid ska behandlas i ett välfärdsområdesorgan. Utifrån remissvaren föreslås det att detta förslag inte tas med i denna proposition. Remissvaren om utkastet till regeringsproposition behandlas i avsnitt 6.  

Under den fortsatta beredningen av propositionen hölls ytterligare ett separat diskussionsmöte med centrala aktörer den 8 september 2025. Mötet gällde förslaget om att tjänster inom prehospital akutsjukvård inte får skaffas genom användning av underleverantörskedjor.  

Rådet för utvärdering av lagstiftningen har gett ett utlåtande om propositionen (rådets utlåtande VN/21392/2025-VNK-2, 1.9.2025). Utlåtandet och de preciseringar som gjorts med anledning av det beskrivs i avsnitt 6. 

2.1  Privata tjänsteproducenters anlitande av underleverantörer

Enligt 7 § i lagen om välfärdsområden (611/2021) svarar välfärdsområdet för organiseringen av sina lagstadgade uppgifter, för tillgodoseendet av sina invånares lagstadgade rättigheter och för samordningen av tjänstehelheterna samt svarar i fråga om de tjänster som organiseras och andra åtgärder för lika tillgång till tjänsterna och åtgärderna, fastställandet av behovet av tjänster och åtgärder samt deras mängd och kvalitet, valet av sätt att producera tjänster och åtgärder, styrningen och tillsynen av tjänsternas och åtgärdernas produktion och utövandet av myndigheternas behörighet. Enligt 9 § 1 mom. får välfärdsområdet, om inte något annat föreskrivs genom lag, producera de tjänster som omfattas av dess organiseringsansvar självt eller i samarbete med andra välfärdsområden eller enligt avtal skaffa dem av andra tjänsteproducenter. Särskilda bestämmelser gäller för användningen av servicesedlar.  

Bestämmelser om anskaffning av tjänster från privata tjänsteproducenter finns 3 kap. i lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2021). Lagens 17 § innehåller bestämmelser om privata tjänsteproducenters anlitande av underleverantörer. Enligt paragrafen är det möjligt för privata tjänsteproducenter att anlita underleverantörer under de förutsättningar som anges i paragrafen. Privata tjänsteproducenter som producerar tjänster åt ett välfärdsområde kan av underleverantörer skaffa social- och hälsovårdstjänster som kompletterar den egna verksamheten eller arbetskraft som kompletterar den egna social- och hälsovårdspersonalen. Privata tjänsteproducenter får inte skaffa all sin tjänsteverksamhet av underleverantörer och vara en så kallad skalorganisation, utan de kan endast skaffa tjänster som kompletterar den egna tjänsteproduktionen eller kompletterande arbetskraft. I specialmotiveringen till 17 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård (RP 241/2020 rd, s. 660–661) konstateras det att den andel eller de tjänster som anses komplettera en privat tjänsteproducents serviceverksamhet beror på kvaliteten på och omfattningen av de tjänster som den privata tjänsteproducenten producerar för välfärdsområdet. Utgångspunkten ska anses vara att andelen tjänster som ska skaffas som kompletterande tjänster av de tjänster som en privat tjänsteproducent producerar för välfärdsområdet får utgöra högst mellan 30 och 49 procent, det vill säga åtminstone inte mer än hälften av de tjänster som den producerar för välfärdsområdet.  

Enligt paragrafen får tjänsteproducenten dock skaffa tjänster av underleverantörer bara om den har avtalat om detta med välfärdsområdet. Dessutom krävs det att den privata tjänsteproducenten underrättar välfärdsområdet om de underleverantörer som den ämnar anlita och visar att dessa uppfyller de krav som anges i 14 § samt att välfärdsområdet godkänner att dessa underleverantörer anlitas. I nämnda 14 § anges de krav som ställs på privata tjänsteproducenter. I paragrafen föreskrivs det bland annat att en privat tjänsteproducent ska ha tillräcklig kompetens med hänsyn till innehållet i och omfånget av de tjänster som välfärdsområdet skaffar, ha den yrkesutbildade personal inom social- och hälsovården som verksamheten förutsätter samt även annars ha tillräckliga verksamhetsförutsättningar. Den privata tjänsteproducenten ska vara tillräckligt solvent. Den privata tjänsteproducenten ska utse en ansvarsperson som svarar för verksamheten och som har till uppgift att säkerställa att kraven i lagen om ordnande av social- och hälsovård och de avtalsförpliktelser som avses i 15 § uppfylls i praktiken i den privata tjänsteproducentens verksamhet. Välfärdsområdet ska säkerställa att det inte under de senaste tre åren har konstaterats allvarliga eller upprepade brister i klient- och patientsäkerheten i tjänsteproducentens tidigare verksamhet eller, om sådana brister har förekommit, att bristerna har avhjälpts. Den privata tjänsteproducenten får inte vara försatt i konkurs. Personens handlingsbehörighet får inte vara begränsad, och personen får inte vara belagd med näringsförbud.  

Enligt 17 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ansvarar en privat tjänsteproducent för sin del för styrningen av och tillsynen över sina underleverantörer. I anknytning till detta är den privata tjänsteproducenten skyldig att se till att de tjänster som underleverantören producerar uppfyller kraven i lagstiftningen och de villkor som välfärdsområdet ställer på tjänsteproducenten och att underleverantören följer välfärdsområdets anvisningar. 

Eftersom det inte finns några bestämmelser om möjligheten för en underleverantör till en privat tjänsteproducent att i sin tur skaffa tjänster av en annan tjänsteproducent, får underleverantören till en privat tjänsteproducent inte skaffa tjänster av ytterligare en underleverantör. Med andra ord är underleverantörskedjor förbjudna. 

Vid behandlingen av reformen av ordnandet av social- och hälsovården uttalade sig riksdagens social- och hälsovårdsutskott om de ovan beskrivna bestämmelserna om underleverantörer (ShUB 16/2021 rd, s. 33–34). I sitt betänkande föreslog utskottet inga ändringar i förslagen till bestämmelser, men konstaterade att en privat tjänsteproducent kan ha en stor del av sin personal också i uppdragsavtalsförhållande (dvs. som underleverantörer) när den producerar tjänster för välfärdsområdet. Utskotten lyfte fram att ytterligare kedjor av underleverantörer inte ska vara tillåtna, och tog upp de situationer som eventuellt uppstår till följd av detta. Utskottet ansåg att det inte är ändamålsenligt att begränsa underleveranserna till en viss procentuell andel. Det väsentliga är hur tillsynen över underleveranserna och fördelningen av ansvaret för tjänsteproduktionen ordnas. Också grundlagsutskottet konstaterade i sitt utlåtande att det är möjligt att införa även vidare bestämmelser än vad som nu föreslås, förutsatt att regleringen uppfyller de krav som ställs i 124 § i grundlagen (GrUU 17/2021 rd, stycke 80). 

Social- och hälsovårdsutskottet förutsatte att statsrådet utreder behoven av att ändra lagstiftningen i fråga om underleveranser så att ändamålsenliga underleveranser möjliggörs och att statsrådet vid behov lämnar riksdagen förslag till korrigeringar. I enlighet med utskottets förslag godkände riksdagen det uttalande som det redogjordes för i avsnitt 1.1 och enligt vilket riksdagen förutsätter att regeringen bedömer bestämmelserna om underleveranser i förhållande till de olika formerna av organisering av företagsverksamheten inom social- och hälsovården.  

Den arbetsgrupp som social- och hälsovårdsministeriet tillsatte med anledning av riksdagens uttalande (se avsnitt 1.2) bedömde i sin utredning bestämmelserna om anlitande av underleverantörer. Arbetsgruppen konstaterade att i synnerhet inom hälso- och sjukvårdstjänsterna anlitas underleverantörer i rätt stor utsträckning. De begränsningar av anlitandet av underleverantörer som ingår i lagen om ordnande av social- och hälsovård kan i fråga om vissa tjänster minska möjligheterna för producenter av köpta tjänster att delta i anbudsförfaranden, vilket kan försämra tillgången till tjänster. Tjänsteproducentens egen kompetens och förmåga att styra verksamheten vid anlitandet av underleverantörer är viktigare än en kvantitativ begränsning av anlitandet av underleverantörer (högst 30–49 procent enligt motiveringen till lagen). I synnerhet stora företag inom hälso- och sjukvården producerar köpta tjänster också via olika företag som hör till koncernen. Intern upphandling betraktas som anlitande av en underleverantör, vilket innebär att bestämmelserna om anlitande av underleverantörer begränsar möjligheterna att producera tjänster via dottersammanslutningar som hör till koncernen.  

Anlitandet av yrkesutövare som underleverantörer har ansetts göra det möjligt att på ett flexibelt och kostnadseffektivt sätt tillgodose servicebehovet i synnerhet i situationer där behovet av arbetskraft varierar. Till exempel företagshälsovård är till sin karaktär multiprofessionell, och behovet av olika yrkesgrupper och efterfrågan på arbete varierar. 

Med tanke på tillgången på personal är också verksamhet som yrkesutövare en flexibel arbetsform. Inom vissa specialiteter är det svårt att få personal i anställningsförhållande eller så är behovet av specialkompetens mindre än för en heltidsanställning. Som köpta tjänster skaffar offentliga aktörer i stor utsträckning till exempel dagkirurgisk operationsverksamhet av privata tjänsteproducenter. I fråga om dessa tjänster är verksamhet som yrkesutövare en etablerad arbetsform. Detsamma gäller till exempel fysioterapi, talterapi, ergoterapi och psykoterapi. De nuvarande bestämmelserna om anlitande av underleverantörer innebär att yrkesutövarna har begränsade möjligheter att välja arbetssätt. 

Mindre tjänsteproducenter anlitar underleverantörer inte bara för att komplettera yrkeskompetensen utan också för att trygga tillfällig frånvaro. En flexibel anskaffning av yrkeskompetens genom anlitande av underleverantörer har varit ett sätt för mindre tjänsteproducenter att vara verksamma och producera tjänster som underleverantörer till större aktörer samt att ha framgång i anbudsförfaranden. Det är också viktigt för små tjänsteproducenter att de till exempel för ett vikariat kan anlita en annan yrkesutövare som underleverantör för tjänsteproduktionen. Eftersom det inte finns några bestämmelser om ytterligare kedjor av underleverantörer, försvåras verksamheten i synnerhet för de yrkesutövare som är underleverantörer. Det anses behövligt att anlita ytterligare underleverantörer närmast för en underleverantörsnivå till: välfärdsområdet - > en privat tjänsteproducent - > en underleverantör - > en underleverantör. Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2023:25, s. 32–33 

Den arbetsgrupp som utredde bestämmelserna om underleverantörer föreslår i sin utredning att 17 § om anlitande av underleverantörer ändras så att bestämmelsen om att en privat tjänsteproducent kan skaffa ”kompletterande” tjänster av en underleverantör slopas. Den maximigräns för tjänster som skaffas av underleverantörer (högst 30–49 %) som anges i motiveringen till paragrafen ska inte tillämpas som sådan. I det förslag som arbetsgruppen utarbetat föreslås det dessutom en ny 17 a §, i vilken underleverantörskedjor möjliggörs i vissa begränsade situationer.  

I arbetsgruppens utredning behandlas också de grundlagsenliga ramarna för bestämmelser om saken. I denna proposition ingår bedömningen i avsnitt 12, det vill säga i avsnittet om förhållandet till grundlagen samt lagstiftningsordningen. 

Det kan bedömas att en begränsning av anlitandet av underentreprenörer till kompletterande verksamhet i lagen och ett procentintervall (högst 30–49 procent) i motiveringen inte är en ändamålsenlig norm för styrning av verksamheten. Tjänsteproducentens egen kompetens och förmåga att styra verksamheten i situationer när underleverantörer anlitas är viktigare än en kvantitativ begränsning av anlitandet av underleverantörer. Förbudet mot underleverantörskedjor leder i sin tur till att i synnerhet små företags och enskilda yrkesutövares möjligheter att erbjuda tjänster är små. Därför finns det ett behov av att luckra upp förbudet så att en underleverantör tillfälligt på grund av sjukdom eller föräldraledighet eller av någon annan motsvarande orsak får skaffa tjänster genom att anlita en underleverantör. I samband med ändringarna ska det ses till att fullgörandet av välfärdsområdets organiseringsuppgift och förutsättningarna för en god förvaltning tryggas.  

2.2  Styrning av investeringsplanerna

Enligt 11 § i lagen om välfärdsområden följer finansministeriet allmänt välfärdsområdenas verksamhet och ekonomi och svarar för den allmänna styrningen av välfärdsområdenas ekonomi och förvaltning och för den allmänna styrningen av verksamheten till den del det inte föreskrivs att detta hör till social- och hälsovårdsministeriets, inrikesministeriets eller något annat ministeriums behörighet. Syftet med styrningen av välfärdsområdenas investeringar är att på ett hållbart sätt anpassa välfärdsområdets investeringsbehov till finansieringen av välfärdsområdena och den offentliga ekonomin som helhet. Genom styrningen av investeringarna säkerställs det att välfärdsområdena inte genomför överlappande eller annars onödiga investeringar. Genom styrningen av investeringarna bör statsrådet på riksnivå effektivt kunna arbeta för att det i landet finns en sådan servicestruktur för social- och hälsovården och för räddningsväsendet som är kostnadsnyttoeffektiv och säkerställer likabehandling av kunderna. Hyvinvointialueiden investointien ohjausta selvittävän työryhmän loppuraportti (på finska), s. 3 Bestämmelser om välfärdsområdets investeringsplan finns i 16 § i lagen om välfärdsområden. Enligt paragrafen ska välfärdsområdet årligen utarbeta en investeringsplan för de investeringar inom välfärdsområdeskoncernen som påbörjas under de fyra räkenskapsperioder som följer på följande räkenskapsperiod och för finansieringen av dem. Investeringsplanen ska innehålla uppgifter om investeringar och avtal som motsvarar investeringarna. Dessutom ska planen innehålla uppgifter om planerade överlåtelser av välfärdsområdets lokaler och fastigheter samt andra tillgångar med lång verkningstid. Investeringsplanen består av en delplan för social- och hälsovården och en delplan för räddningsväsendet. Investeringsplanen får inte strida mot välfärdsområdets i 15 § avsedda fullmakt att uppta lån. Ett förslag till investeringsplan ska lämnas till finansministeriet, social- och hälsovårdsministeriet och inrikesministeriet före utgången av kalenderåret.  

Bestämmelser om de delplaner till investeringsplanen som gäller social- och hälsovården och räddningsväsendet och om förfarandet för godkännande av investeringsplanen finns i 25 och 26 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2021) och i 11 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet (613/2021). 

Enligt 25 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ska den del av välfärdsområdets investeringsplan som gäller social- och hälsovården ( delplan för social- och hälsovården ) grunda sig på de riksomfattande mål för social- och hälsovården som avses i 22 § i den lagen och på befolkningens behov av service. I 11 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet ingår motsvarande bestämmelse, enligt vilken den del av välfärdsområdets investeringsplan som gäller räddningsväsendet ( delplan för räddningsväsendet ) ska basera sig på de i 8 § i den lagen avsedda riksomfattande strategiska målen samt på nationella, regionala och lokala behov och olycksrisker och andra risker. Det har publicerats en handbok för utarbetandet av investeringsplanerna Opas hyvinvointialueiden investointisuunnitelman laadintaan, VN/3976/2025, 3.2.2025 (på finska), https://vm.fi/documents/10623/164392567/Opas+hyvinvointialueiden+investointisuunnitelman+laadintaan.pdf/4c585ac1-6a0e-05fb-4ea5-0824c4ffc1fc/Opas+hyvinvointialueiden+investointisuunnitelman+laadintaan.pdf?t=1738567751013 .  

I 26 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs det om förfarandet vid godkännande av en investeringsplan. Enligt 1 mom. avslår social- och hälsovårdsministeriet välfärdsområdets förslag till investeringsplan om det strider mot välfärdsområdets fullmakt att uppta lån enligt 15 § i lagen om välfärdsområden. Enligt 26 § 2 mom. kan social- och hälsovårdsministeriet dessutom låta bli att godkänna delplanen för social- och hälsovården, om 

1) det i delplanen inte har anvisats finansiering för alla investeringar och avtal som motsvarar investeringar som ingår i den, 

2) delplanen strider mot det samarbetsavtal mellan välfärdsområden som avses i 36 §, 

3) det i delplanen ingår en till sina effekter vittsyftande eller ekonomiskt betydande investering eller ett avtal som motsvarar en sådan investering som uppenbart kan genomföras på ett kostnadseffektivare sätt som ett samarbete mellan välfärdsområdena, eller 

4) det i delplanen ingår en till sina effekter vittsyftande eller ekonomiskt betydande investering eller ett avtal som motsvarar en sådan investering eller en till sina effekter vittsyftande eller ekonomiskt betydande överlåtelse som uppenbart inte främjar ett kostnadsnyttoeffektivt ordnande av social- och hälsovården. 

I 26 § 5 mom. i den gällande lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs det om sådana situationer där det ministerium som ansvarar för godkännandet av en delplan för en investering låter bli att godkänna delplanen. Välfärdsområdet ska då utan dröjsmål lämna in ett ersättande förslag till social- och hälsovårdsministeriet, inrikesministeriet och finansministeriet. Ett nytt förslag till delplan kan, utom när det gäller Helsingfors stad, godkännas bara om beloppet av välfärdsområdets långfristiga lån i delplanen är högst lika stort som i den delplan som inte godkändes. I 26 § 6 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs det om ett alternativt förfarande till 5 mom., enligt vilket välfärdsområdet kan lämna ett in helt nytt förslag till investeringsplan till social- och hälsovårdsministeriet, inrikesministeriet och finansministeriet om det berörda ministeriet låter bli att godkänna den delplan som ingår i förslaget till investeringsplan.  

Inrikesministeriet kan med stöd av 11 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet låta bli att godkänna en delplan för räddningsväsendet på motsvarande grunder som enligt 26 § 2 mom. 1, 3 och 4 punkten i lagen om ordnande av social- och hälsovård. I fråga om det förfarande som tillämpas när delplanen för räddningsväsendet avslås tillämpas 26 § 5 och 6 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård. 

I motiveringen till 25 § i den regeringsproposition som gäller reformen av ordnandet av social- och hälsovården (RP 241/2020 rd, s. 681) konstateras det att avsikten med bestämmelserna om investeringsplanen och förfarandet för godkännande av den är att säkerställa att välfärdsområdet planerar investeringarna på ett ekonomiskt hållbart sätt, det vill säga så att den reserverade finansieringen räcker till. Dessutom är avsikten att säkerställa att projekt som gäller omfattande investeringar i välfärdsområdena planeras i enlighet med de riksomfattande strategiska målen. Också i förarbetena till 16 § i lagen om välfärdsområden (RP 241/2020 rd, s. 496) konstateras det att avsikten är att säkerställa att projekt som gäller omfattande investeringar i olika välfärdsområden planeras i enlighet med de riksomfattande strategiska målen och på ett kostnadseffektivt sätt med beaktande av motsvarande planer i andra välfärdsområden.  

Bestämmelser om de riksomfattande målen finns i 12 a § i lagen om välfärdsområden. Enligt paragrafen fastställer statsrådet minst vart fjärde år riksomfattande strategiska mål för en jämlik, högklassig och kostnadsnyttoeffektiv skötsel av välfärdsområdenas uppgifter inom social- och hälsovården och räddningsväsendet. I de riksomfattande målen ska hänsyn tas till statsrådets finanspolitiska mål för de offentliga finanserna samt social- och hälsovårdsministeriets och inrikesministeriets redogörelser enligt 31 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård och 15 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet samt eventuella andra uppföljningsdata som avser befolkningens hälsa och välfärd och social- och hälsovårdens och räddningsväsendets verksamhet och ekonomi.  

Målen ska omfatta 

1) mål som tryggar jämlikt tillhandahållande av tjänster och tjänsternas verkningsfullhet, samordningen av tjänster och de språkliga rättigheterna samt främjar jämställdheten mellan könen, 

2) mål för att öka produktiviteten och kostnadsnyttoeffektiviteten, 

3) mål för utveckling av informationshanteringen och digitaliseringen, 

4) mål för främjande av välfärd, hälsa och säkerhet samt för samarbetet kring dessa mellan välfärdsområden, kommuner och andra aktörer, 

5) allmänna riktlinjer för välfärdsområdenas vittsyftande investeringar, 

6) mål för genomförande av beredskap och förberedelser på regional och nationell nivå, 

7) mål för samarbete och arbetsfördelning mellan välfärdsområdena och mellan samarbetsområdena för social- och hälsovården, 

8) mål för utbildnings-, forsknings-, utvecklings- och innovationsverksamhet. 

De riksomfattande målen kan utöver det som avses ovan även gälla annat som behövs för att utveckla välfärdsområdenas verksamhet och ekonomi. 

Finansministeriet ska i samarbete med social- och hälsovårdsministeriet och inrikesministeriet årligen följa upp och utvärdera uppnåendet av de riksomfattande målen. Vid behov ska målen ändras.  

I 25 § 1 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård hänvisas det till de riksomfattande mål för social- och hälsovården som avses i 22 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. På motsvarande sätt hänvisas det i 11 § 1 mom. i lagen om ordnande av räddningsväsendet till de riksomfattande strategiska mål som avses i 8 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet. De nämnda 22 § och 8 § innehåller en informativ hänvisning enligt vilken bestämmelser om de riksomfattande målen för välfärdsområdenas uppgifter och de mål för ordnandet av social- och hälsovård och räddningsväsendet som ingår i de riksomfattande målen finns i lagen om välfärdsområden, det vill säga i praktiken i 12 a § i lagen om välfärdsområden.  

De riksomfattande målen för välfärdsområdenas uppgifter är ett centralt element i den nationella strategiska styrningen av social- och hälsovården och räddningsväsendet. Via de strategiska målen kan statsrådet lyfta upp dels olika mål för social- och hälsovårdens och räddningsväsendets verksamhet, dels nationellt viktiga reform- och utvecklingsbehov avseende tjänsterna samt dra upp riktlinjer för utveckling av till exempel lagstiftningen om tjänster och av räddningsväsendets kapacitet. Avsikten är att målen ska styra välfärdsområdenas utvecklingsarbete och till exempel beredningen av beslut om räddningsväsendets servicenivå. De riksomfattande strategiska målen styr även förhandlingarna med välfärdsområdena och anger övrig nationell styrning av välfärdsområdena. (RP 2/2024 rd, s. 19) 

Den 28 maj 2025 fastställde statsrådet riksomfattande strategiska mål för ordnandet av välfärdsområdenas uppgifter 2025–2029 Riksomfattande mål för välfärdsområdenas uppgifter 2025–2029, Statsrådets publikationer 2025:58, . http://urn.fi/URN:ISBN:978-952-383-541-2 .  

Enligt den arbetsgrupp som utredde styrningen av investeringar (se avsnitt 1.2) möjliggör lagen om ordnande av social- och hälsovård och lagen om ordnande av räddningsväsendet redan nu en rätt stark styrning av investeringarna i och med förutsättningarna för att avslå en investeringsplan. Arbetsgruppen lyfter fram att det fram till dess rapporten färdigställdes inte har förekommit att planer av innehållsmässiga skäl inte har godkänts. Däremot har det förekommit att planer inte godkänts på grund av att finansiering inte har anvisats i dem. I dessa fall har välfärdsområdet oftast ansökt om en ändring av fullmakten att uppta lån enligt 15 § i lagen om välfärdsområden. Syftet med bestämmelserna i lagen om ordnande av social- och hälsovård och lagen om ordnande av räddningsväsendet är att koppla samman de riksomfattande målen och de olika styrmekanismerna. Med tanke på styrningens övergripande effekt är det viktigt att förhållandena mellan olika styrmekanismer är tydligt definierade. De riksomfattande målen utgör grunden för den styrning som genom ovannämnda lagar genomförs till exempel med hjälp av investeringsplaner och samarbetsavtal mellan välfärdsområdena och förhandlingar med välfärdsområdena.  

Enligt arbetsgruppen finns det dock de facto ingen bindande koppling mellan de riksomfattande målen och investeringsplanerna. Kriterierna för avslag hänför sig i nuläget huvudsakligen till stävjandet av kostnaderna. Enligt de gällande bestämmelserna i lagen om ordnande av social- och hälsovård och lagen om ordnande av räddningsväsendet är det inte möjligt att låta bli att godkänna en investeringsplan på den grunden att den strider mot de riksomfattande målen. Investeringarna kan dock också ha funktionellt sett omfattande och långvariga konsekvenser för jämlikheten, för främjandet av hälsa och välfärd, för verksamhet inom forskning, utveckling, innovation och kompetens, för förberedelser och beredskap eller för andra helheter som ingår i de riksomfattande målen.  

Arbetsgruppen konstaterar också att enligt bestämmelserna i lagen om ordnande av social- och hälsovård och lagen om ordnande av räddningsväsendet ska investeringsplanen basera sig på de riksomfattande målen, men i själva verket kan investeringarna vara inriktade i strid med målen utan att social- och hälsovårdsministeriet eller inrikesministeriet har en tillräcklig grund för att låta bli att godkänna delplanen. Lagens gällande formuleringar gör således förhållandet mellan de riksomfattande målen och styrningen av investeringarna något oklart. Arbetsgruppen föreslog att de bestämmelser i lagen om ordnande av social- och hälsovård och lagen om ordnande av räddningsväsendet som gäller grunderna för att avslå delplaner till investeringsplanerna kompletteras så att det är möjligt att låta bli att godkänna delplanerna också på den grunden att de strider mot de riksomfattande målen. Hyvinvointialueiden investointien ohjausta selvittävän työryhmän loppuraportti (på finska), s. 7, 9–11 

2.3  Välfärdsområdets skyldighet att följa och utvärdera social- och hälsovården

Bestämmelser om välfärdsområdets skyldighet att följa och utvärdera social- och hälsovården finns i 29 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Välfärdsområdet ska inom sitt område följa befolkningens hälsa och välfärd enligt befolkningsgrupp, behovet av den social- och hälsovård som välfärdsområdet ordnar samt tillgången och kvaliteteten på vården, vårdens verkningsfullhet, jämlikheten i vården, samordningen av kundernas tjänster, kostnaderna för vården och produktiviteten i vården. Välfärdsområdet ska jämföra denna information med motsvarande information för övriga välfärdsområden. Välfärdsområdet ska använda informationen i informationsledningen av den hälso- och sjukvård som omfattas av välfärdsområdets organiseringsansvar som stöd för styrningen, ledningen och beslutsfattandet i fråga om verksamheten, produktionen och ekonomin. Informationen ska överensstämma med de informationsinnehåll och informationsstrukturer som Institutet för hälsa och välfärd har fastställt.  

Välfärdsområdet ska på grundval av ovannämnda information årligen utarbeta en redogörelse för social- och hälsovården i välfärdsområdet och för välfärdsområdets ekonomiska läge. Genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet får det utfärdas närmare bestämmelser om minimiinformationsinnehållet i uppföljningen och om de uppgifter som ska ingå i ovannämnda redogörelse. 

Enligt 30 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård utarbetar Institutet för hälsa och välfärd årligen en expertbedömning av hur social- och hälsovården har ordnats i hela landet, i samarbetsområdena för social- och hälsovården och i välfärdsområdena. I expertbedömningarna granskas befolkningens tillstånd i fråga om hälsa och välfärd enligt befolkningsgrupp, hur behovet av och tillgången på social- och hälsovård, vårdens kvalitet, verkningsfullhet och jämlikhet har utvecklats och väntas utvecklas framöver, hur samordningen av kundernas tjänster har genomförts, behoven och effekterna av investeringar i social- och hälsovården samt kostnaderna, kostnadsutvecklingen och produktiviteten i social- och hälsovården. Där ska dessutom bedömas åtgärder som det är nödvändigt att genomföra i välfärdsområdet med hänsyn till kostnadshanteringen eller av någon annan anledning för att ändamålsenligheten, tillgången, kvaliteten, verkningsfullheten och jämlikheten samt samordningen av kundernas tjänster i social- och hälsovården ska kunna tryggas genom statlig och annan intern finansiering. Enligt 31 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård utarbetar social- och hälsovårdsministeriet årligen en riksomfattande redogörelse där det ingår en bedömning av hur väl kravet på jämlikhet i social- och hälsovården uppfyllts och om finansieringen är på en tillräcklig nivå. I redogörelsen utnyttjas de expertbedömningar av Institutet för hälsa och välfärd som avses i 30 §.  

Utifrån det som beskrivs ovan har välfärdsområdena för närvarande inte någon egentlig lagstadgad skyldighet att för den nationella styrningen och planeringen ta fram information om personalen och användningen av den. För närvarande kan välfärdsområdena behandla sådan information när de fullgör sina arbetsgivarskyldigheter enligt arbetarskyddslagstiftningen på det sätt som beskrivs närmare nedan i avsnitt 4.2.4. Eftersom information om välfärdsområdenas social- och hälsovårdspersonal inte ingår i den information som välfärdsområdet ska följa och inkludera i den årliga redogörelsen, har det inte gjorts någon systematisk insamling av jämförbar och aktuell information om personalen. Inte heller i fråga om de områdesvisa bedömningar som Institutet för hälsa och välfärd ska göra enligt 30 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs det om någon skyldighet att bedöma frågor som gäller personalen. Jämförbar information om välfärdsområdenas personal är nödvändig både vid ledningen av välfärdsområdena och vid den nationella styrningen och planeringen av välfärdsområdenas verksamhet och ekonomi. Saken är relevant också på grund av de problem med tillgången på personal som länge plågat branschen. 

Den information om personalen som nationell statistik och nationella register ger är otillräcklig för den nationella styrningens behov. I nuläget baserar sig till exempel informationen om personalbristen på uppgifter om lediga jobb som anmälts till arbets- och näringsbyråerna. Avsaknaden av jämförbar information om antalet anställda, fördelningen av personalen, personalstrukturen, personalens arbetsförmåga och personalbristen försvårar jämförelsen mellan välfärdsområdena och den nationella styrningen. Detta är särskilt viktigt i de fall där personalbristen är stor eller varierar mycket från område till område. För den nationella styrningen måste information om personalen för närvarande samlas in genom omfattande enkäter som avsevärt sysselsätter välfärdsområdena. Även i fråga om dem är problemet att informationen inte är jämförbar när varje välfärdsområde samlar in informationen efter eget gottfinnande. Den information som samlas in genom separata enkäter sysselsätter välfärdsområdena så mycket att en del välfärdsområdena inte har kunnat rapportera informationen. Detta gäller i synnerhet stora välfärdsområden, och då blir den nationella helhetsbilden bristfällig. 

Bestämmelserna om samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare i välfärdsområden (lagen om samarbete mellan arbetsgivare och arbetstagare i kommuner och välfärdsområden, 449/2007) förutsätter att det i välfärdsområden vid samarbetsförfarande årligen ska utarbetas en personal- och utbildningsplan, av vilken det ska framgå åtminstone antalet faktiska arbetsavtals- och tjänsteförhållanden för viss tid samt en bedömning av hur dessa kommer att utvecklas, principerna för användningen av olika anställningsformer, allmänna principer för att upprätthålla arbetsförmågan hos arbetstagare som hotas av arbetsoförmåga och äldre arbetstagare samt arbetsmarknadskompetensen för arbetstagare som hotas av arbetslöshet, en bedömning av hela personalens yrkeskunnande samt av förändringarna i kraven på yrkeskunnande och orsakerna till dem samt en årlig plan som baserar sig på denna bedömning enligt personalgrupp eller någon annan ändamålsenlig gruppindelning. Eftersom informationen om personalen inte samlas in på ett jämförbart sätt, baserar sig inte heller de årliga personal- och utbildningsplaner för välfärdsområdet som lagen förutsätter på jämförbar information. 

Jämförbar information om personalen behövs inte bara för den nationella styrningen och planeringen, utan även välfärdsområdena och andra arbetsgivare behöver denna information för uppföljningen, utvärderingen och ledningen av den egna verksamheten. I nuläget samlar varje område in informationen på sitt eget sätt. Välfärdsområdena har redan i flera års tid strävat efter att utveckla jämförbarheten i informationen om personalen inom ramen för ett frivilligt nätverkssamarbete som samordnas av Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT. Utan författningsgrund är det inte möjligt att slutföra samordningsarbetet. 

Utöver att bestämmelserna om insamling av information om personalen är bristfälliga, lämnar de bestämmelser i 29 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård som gäller välfärdsområdenas skyldighet att följa och utvärdera social- och hälsovården det till viss del öppet hur välfärdsområdena ska producera jämförelseinformationen om den egna verksamheten och hur jämförelser med andra områden ska göras. Också bestämmelserna om vad den insamlade informationen ska användas till är till vissa delar bristfälliga. 

Med stöd av lagen om ordnande av social- och hälsovård har både kommunerna och välfärdsområdena uppgifter vid främjandet av hälsa och välfärd. Enligt 6 § ska det i kommunen en gång per fullmäktigeperiod utarbetas en välfärdsberättelse och välfärdsplan för fullmäktige om de frågor som nämnts i paragrafen. Välfärdsberättelsen och välfärdsplanen ska lämnas till välfärdsområdet och offentliggöras i det allmänna datanätet. Enligt 7 § ska det även i välfärdsområdet en gång per fullmäktigeperiod utarbetas en regional välfärdsberättelse och välfärdsplan för välfärdsområdesfullmäktige. Enligt 29 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård får det genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet utfärdas bestämmelser om minimiinformationsinnehållet i den välfärdsberättelse och välfärdsplan som avses i 6 och 7 §. I lagen ingår det för närvarande inte några bestämmelser om att välfärdsberättelserna och välfärdsplanerna ska överensstämma med de informationsinnehåll och informationsstrukturer som Institutet för hälsa och välfärd har fastställt, till skillnad från den information från uppföljningen som avses i 29 §. 

I fråga om informationen från uppföljningen och välfärdsberättelserna och välfärdsplanerna har det bedömts att det inte är ändamålsenligt att i förordningen föreskriva särskilt om varje indikator, utan att det är ändamålsenligt att den information som samlas in baserar sig på de specifikationer som Institutet för hälsa och välfärd har utarbetat. Det är motiverat att bemyndigandet att utfärda förordning preciseras med beaktande av detta. Insamlingen av information med hjälp av omfattande enkäter kan åtminstone delvis ersättas med automatisk informationsöverföring, och Institutet för hälsa och välfärd genomför ett pilotförsök om detta 2025. En förutsättning för automatisk informationsöverföring är att den information som överförs förenhetligas.  

4.1  De viktigaste förslagen

I proposition föreslås det att lagen om ordnande av social- och hälsovård ändras. För det första föreslås det att bestämmelserna om privata tjänsteproducenters anlitande av underleverantörer luckras upp till vissa delar. Dessutom ska underleverantörskedjor möjliggöras i vissa begränsade situationer. 

Det föreslås att förfarandet för godkännande av de delplaner för social- och hälsovården som ingår i investeringsplanerna för välfärdsområdena ändras så att social- och hälsovårdsministeriet kan låta bli att godkänna en delplan, om det är uppenbart att den strider mot de riksomfattande mål som avses i 12 a § i lagen om välfärdsområden. En motsvarande bestämmelse fogas också till lagen om ordnande av räddningsväsendet när det gäller de delplaner för räddningsväsendet som ingår i investeringsplanerna och inrikesministeriets möjlighet att låta bli att godkänna en delplan. 

Välfärdsområdenas skyldighet enligt 29 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård att följa och utvärdera social- och hälsovården ändras till vissa delar. Avsikten är för det första att välfärdsområdet även ska följa informationen om social- och hälsovårdspersonalen och användningen av den. Dessutom förtydligas bestämmelserna om produktionen av den minimiinformation som krävs av välfärdsområdena samt bestämmelserna om användningen av jämförelseinformation. Vidare preciseras bemyndigandet att utfärda förordning. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

6.1  Lagen om ordnande av social- och hälsovård

11 §. Servicestrategi. I 1 mom. hänvisas det till de riksomfattande mål för social- och hälsovården som avses i 22 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Det föreslås att hänvisningen till 22 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ändras till en hänvisning till 12 a § i lagen om välfärdsområden, där det numera föreskrivs om de riksomfattande målen. I 22 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård finns för närvarande endast en informativ hänvisning till lagen om välfärdsområden.  

13 §. Användning av inhyrd arbetskraft och arbetskraft som skaffas från privata tjänsteproducenter. Till paragrafens 1 mom. fogas för tydlighetens skull en hänvisning till den nya 17 a §.  

14 §. Krav på privata tjänsteproducenter. Till paragrafens 9 mom. fogas för tydlighetens skull en hänvisning till den nya 17 a §.  

17 §. Privata tjänsteproducenters anlitande av underleverantörer. I 17 § i den gällande lagen om ordnande av social- och hälsovård föreskrivs det om möjligheten för producenter av köpta tjänster att anlita underleverantörer för att skaffa de social- och hälsovårdstjänster som de producerar åt välfärdsområdet samt social- och hälsovårdspersonal. Det föreslås att 1 mom. ändras så att producenter av köpta tjänster genom anlitande av underleverantörer kan skaffa en del av de tjänster som anges i ett avtal om köpta tjänster eller en del av den personal som tillhandahåller sådana tjänster. I den gällande bestämmelsen förutsätts det att inte mer än kompletterande verksamhet kan skaffas av underleverantörer. Bestämmelsen innehåller inga procentgränser, men i motiveringen till den gällande paragrafen föreslogs det att andelen tjänster som skaffas av underleverantörer får utgöra högst mellan 30 och 49 procent av de tjänster som en privat tjänsteproducent producerar för välfärdsområdet.  

Enligt den föreslagna ändringen ska anlitandet av underleverantörer inte bindas till kompletterande verksamhet eller procentgränser, utan det ska förutsättas att anlitandet av underleverantörer endast gäller en del av de skyldigheter som anges i avtalet om köpta tjänster. Den som producerar de köpta tjänsterna ska dessutom ha tillräcklig egen kompetens och personal och även annars tillräckliga verksamhetsförutsättningar och kunna styra och övervaka underleverantörsverksamheten på samma sätt som sin egen produktion. Det föreslås att bestämmelsen ska betona tjänsteproducentens faktiska förmåga och möjlighet att styra och övervaka verksamheten, i stället för att anlitandet av underleverantörer begränsas genom procentandelar. Välfärdsområdena har dessutom alltid en skyldighet att övervaka och styra sin tjänsteproduktion i enlighet med lagen om välfärdsområden, lagen om ordnande av social- och hälsovård och lagen om tillsynen över social- och hälsovården.  

Bestämmelsen ska förutsätta att den privata tjänsteproducenten och underleverantören har avtalat om tillsynen och styrningen på så sätt att den privata tjänsteproducenten i praktiken har möjlighet att omedelbart ingripa i brister i tjänsten och kan styra underleverantören. Med stöd av bestämmelsen blir det till exempel också möjligt för en producent av köpta tjänster att delvis producera tjänsterna via koncernens dottersammanslutningar och styra verksamheten genom sin ägarstyrning. 

Bestämmelsen gäller underleverantörer av både tjänster och arbetskraft. En privat tjänsteproducents egen tjänsteproduktion anses inte vara tillräcklig om tjänsterna produceras i en så kallad skalorganisation där bolaget har närmast administrativ personal och en ansvarig läkare eller någon annan person som ansvarar för tjänsterna. Samtidigt möjliggör ändringen av bestämmelserna att en enskild yrkesutövare i den så kallade yrkesutövarmodellen kan ha en kortvarig vikarie under i praktiken samma förutsättningar som enligt den föreslagna 17 a §. 

17 a §.Underleverantörskedjor. I lagen om ordnande av social- och hälsovård föreslås det en ny bestämmelse om privata tjänsteproducenters underleverantörskedjor. Den gällande lagen om ordnande av social- och hälsovård möjliggör inte att en underleverantör i sin tur skaffar de tjänster som den producerar för producenten av köpta tjänster från ytterligare en underleverantör. Förbudet mot underleverantörskedjor leder emellertid till att i synnerhet små företags och enskilda yrkesutövares möjligheter att erbjuda tjänster är små. Därför föreslås det att en underleverantör till en producent av köpta tjänster tillfälligt på grund av sjukdom eller föräldraledighet eller av någon motsvarande orsak ska få skaffa tjänster genom att anlita en underleverantör. Med en annan motsvarande orsak avses bland annat tillfällig semester och kortvarig vårdledighet. Med tillfällig avses i regel högst 6 månader. Tiden kan dock vara längre till exempel av ett skäl som hör samman med en lagstadgad rättighet eller skyldighet, såsom utnyttjande av familjeledighet eller fullgörande av värnplikt.  

En underleverantör ska inte ha rätt i sin tur anlita ytterligare en underleverantör enbart med stöd av lag, utan en sådan kedja förutsätter att det har avtalats om saken både i avtalet mellan välfärdsområdet och producenten av köpta tjänster och i avtalet mellan producenten av köpta tjänster och underleverantören. Dessutom förutsätts det att välfärdsområdet på grundval av sitt organiseringsansvar kan övervaka och styra hela underleverantörskedjans verksamhet på samma sätt som det övervakar och styr den verksamhet som bedrivs av producenten av köpta tjänster. På motsvarande sätt ska producenten av köpta tjänster på basis av avtalet kunna övervaka och styra sina underleverantörers och deras underleverantörers verksamhet på samma sätt som sin egen verksamhet. Ytterligare underleverantörskedjor ändrar inte på det övergripande ansvar som producenten av köpta tjänster har, utan enligt 2 mom. svarar den privat tjänsteproducent som ingått avtal med välfärdsområdet för hela underleverantörskedjan. 

De föreslagna bestämmelserna möjliggör inte att en privat tjänsteproducent som producerar tjänster med stöd av den föreslagna 17 a § anlitar en underleverantör. Således upphör underleverantörskedjan med den första underleverantör som anlitas av en underleverantör till en privat tjänsteproducent som ingått avtal med välfärdsområdet. 

Enligt 3 mom. får tjänster som ingår i prehospital akutsjukvård som avses i 40 § i hälso- och sjukvårdslagen inte skaffas på det sätt som avses i denna paragraf. Enligt 12 § 2 mom. 4 punkten i lagen om ordnande av social- och hälsovård är det möjligt att skaffa vissa tjänster inom prehospital akutsjukvård av privata tjänsteproducenter. De föreslagna bestämmelserna utesluter underleverantörskedjor vid anskaffning av prehospital akutsjukvård. Förslaget motiveras med att prehospital akutsjukvård utgör en del av hälso- och sjukvårdens och samhällets kritiska basservice. Inom prehospital akutsjukvård deltar förstavårdare som är anställda hos en privat tjänsteproducent i myndighetsverksamhet och får del av relevanta uppgifter om andra myndigheters (polisen, räddningsväsendet, gränsbevakningsväsendet, nödcentralsverket) verksamhet, och i vissa situationer deltar förstavårdarna i betydande utövning av offentlig makt, till exempel när en patient oberoende av sin vilja förs för observation med stöd av mentalvårdslagen (1116/1990). Även om välfärdsområdet och tjänsteproducenten är skyldiga att övervaka och styra helheten, kan välfärdsområdets tillsynsmöjligheter, på det sätt som framgår av bedömningarna av propositionens konsekvenser, i vissa situationer påverkas av hur långt från produktionskedjan aktören är verksam. Som helhet betraktat anses det att situationerna inom den prehospitala akutsjukvården talar för att underleverantörskedjor inte är möjliga i den. 

18 §. Privata tjänsteproducenters skyldigheter. Ordalydelsen i det inledande stycket i 1 mom. ändras för tydlighetens skull så att det också hänvisas till den föreslagna nya 17 a § om underleverantörskedjor.  

19 §. Tillämpning av allmänna förvaltningslagar på privata tjänsteproducenters verksamhet. Till 1 och 2 mom. fogas för tydlighetens skull också en hänvisning till den nya 17 a § om underleverantörskedjor.  

20 §. Straffrättsligt tjänsteansvar. Det föreslås att ordalydelsen i 1 mom. för tydlighetens skull preciseras så att det också hänvisas till den föreslagna nya 17 a § om underleverantörskedjor.  

25 §.Investeringsplanens delplan för social- och hälsovård. Hänvisningen i 1 mom. till 22 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ändras till en hänvisning till 12 a § i lagen om välfärdsområden av de orsaker som anges i specialmotiveringen till 11 §.  

26 §. Förfarandet vid godkännande av en investeringsplan. Enligt 25 § 1 mom. i den gällande lagen om ordnande av social- och hälsovård ska en delplan för social- och hälsovården som ingår i välfärdsområdets investeringsplan grunda sig på de riksomfattande mål som avses i 12 a § i lagen om välfärdsområden. I 26 § 2 mom. föreskrivs det om de grunder på vilka social- och hälsovårdsministeriet kan låta bli att godkänna en delplan. Även om det finns ett nära och organiskt samband mellan de riksomfattande målen och delplanerna till investeringsplanerna, finns det i grunderna för avslag i den gällande 26 § dock ingen bestämmelse om att det är möjligt att låta bli att godkänna en delplan på den grunden att den strider mot de riksomfattande målen.  

Det föreslås att det till 2 mom. fogas en ny punkt enligt vilken social- och hälsovårdsministeriet kan låta bli att godkänna en delplan för social- och hälsovården också på den grunden att det i delplanen ingår en till sina effekter vittsyftande eller ekonomiskt betydande investering eller ett avtal som motsvarar en sådan investering eller en till sina effekter vittsyftande eller ekonomiskt betydande överlåtelse som uppenbart strider mot de mål som avses i 12 a § i lagen om välfärdsområden. 

Den föreslagna bestämmelsen ändrar inte den karaktär av icke-bindande strategiska mål som de mål som avses i 12 a § i lagen om välfärdsområden har. Tillämpningen av bestämmelsen ska för det första vara beroende av ministeriets prövning, och välfärdsområdet ska ha möjlighet att visa att investeringen är ändamålsenlig, även om den till någon del strider mot de riksomfattande målen. För det andra bör det beaktas att tillämpningen av bestämmelsen förutsätter att motstridigheten är uppenbar. Vilken som helst motstridighet gör det alltså inte möjligt att låta bli att godkänna en delplan. Det bör också noteras att avsikten är att de riksomfattande målen i regel ställs upp endast en gång vart fjärde år, vilket kan leda till att delplanerna för flera välfärdsområden i sig kan vara ändamålsenliga i synnerhet mot slutet av perioden, men formellt strida mot de riksomfattande målen. I en sådan situation är det primära att de riksomfattande målen uppdateras på det sätt som avses i 12 a § 4 mom. i lagen om välfärdsområden. Alternativt kan social- och hälsovårdsministeriet godkänna delplanerna trots att de på det sätt som avses i den föreslagna bestämmelsen uppenbart strider mot de riksomfattande målen. 

Den nya bestämmelsen syftar inte till att ändra tolkningen av vad som avses med en till sina effekter vittsyftande eller ekonomiskt betydande investering eller ett avtal som motsvarar en sådan investering eller en till sina effekter vittsyftande eller ekonomiskt betydande överlåtelse. 

29 §.Välfärdsområdets skyldighet att följa och utvärdera social- och hälsovården. I 29 § föreskrivs det om fastställandet av informationsinnehållet i uppföljningen av främjandet av hälsa och välfärd samt om fastställandet av informationsinnehållet i uppföljningen av den övriga social- och hälsovården.  

Enligt 1 mom. ska välfärdsområdet inom sitt område följa befolkningens hälsa och välfärd enligt befolkningsgrupp, behovet av den social- och hälsovård som välfärdsområdet ordnar samt tillgången och kvaliteteten på vården, vårdens verkningsfullhet, jämlikheten i vården, samordningen av kundernas tjänster, kostnaderna för vården och produktiviteten i vården. Det föreslås att bestämmelsen ändras så att uppföljningen och rapporteringen också ska omfatta aspekter i anslutning till social- och hälsovårdspersonalen och användningen av den. Varje välfärdsområde följer situationen för den egna personalen som en del av sitt ledningssystem. Eftersom uppföljningen och rapporteringen ska basera sig på arbete som redan utförts i välfärdsområdena, kommer det föreslagna tillägget att gälla endast förenhetligande av informationen om personalen och informationsöverföring. 

Sedan välfärdsområdena inledde sin verksamhet har det förekommit utmaningar i fråga om personaltillgången och personalens tillräcklighet, och därför behövs det information om saken. Vikten av information har accentuerats, och nationellt finns det rum för utveckling när det gäller tillgången till information och informationens användbarhet. Det är viktigt att välfärdsområdet följer till exempel underskottet på personal, antalet anställda, åldersstrukturen och personalomsättningen samt personalens arbetsförmåga enligt yrkesgrupp. Den uppföljningsskyldighet som föreslås omfattar inte bara välfärdsområdets egen personal utan också privata tjänsteproducenter som producerar tjänster åt välfärdsområdet. Enligt det gällande 3 mom. ska de privata tjänsteproducenter som producerar tjänster åt välfärdsområdet på välfärdsområdets begäran, trots tystnadsplikten ge välfärdsområdet tillgång till information som är nödvändig för den uppföljning som avses i 1 mom. Således kommer välfärdsområdet att ha tillgång till den information som avses i det föreslagna tillägget också när det gäller personal som privata tjänsteproducenter anlitar, till den del som en privat tjänsteproducent på grundval av ett avtal producerar tjänster för välfärdsområdet. Det behövs en uppföljning i fråga om personalen både när det gäller social- och hälsovårdspersonalen som helhet och när det gäller de största yrkesgrupperna med störst personalunderskott. 

Det föreslås att 1 mom. även ändras så att det av bestämmelserna om välfärdsområdets uppföljningsskyldighet framgår hur ansvaret för produktionen av information fördelas mellan de nationella aktörerna och välfärdsområdena.  

Inom ramen för den gällande lagstiftningen är det inte möjligt att tillräckligt noggrant samköra och på nationell nivå jämföra informationen i välfärdsområdenas egna informationsresurser med informationen från andra välfärdsområden. Det material som ska användas vid den nationella ledningen genom information bör ge en enhetlig bild av välfärdsområdenas verksamhet och ekonomi oberoende av informationskällan. Därför föreslås att det i 1 mom. tas in en bestämmelse om att Institutet för hälsa och välfärd har till uppgift att nationellt producera den jämförelseinformation som utgår från minimiinformationen.  

På grund av särlösningen för Nyland är informationen från Nylands välfärdsområden inte jämförbar med informationen från välfärdsområdena i resten av landet. Det föreslås att 1 mom. ändras så att det till momentet fogas en skyldighet för HUS-sammanslutningen att producera minimiinformationen om vården av patienterna specificerad enligt Nylands välfärdsområden och Helsingfors stad i enlighet med det lagstadgade organiseringsansvar som HUS-sammanslutningen har och det organiseringsansvar som det avtalats om i organiseringsavtalet för HUS. Ovannämnda information specificeras enligt patientens boningsort till den del informationen gäller Nylands välfärdsområden och Helsingfors stad. 

Det föreslås att det till 1 mom. fogas en informativ hänvisningsbestämmelse om att välfärdsområdena, Helsingfors stad och HUS-sammanslutningen svarar för att informationen är korrekt och uppdaterad i enlighet med Institutet för hälsa och välfärds specifikationer. Välfärdsområdet är alltså också skyldigt att lämna ny information i stället för den felaktiga informationen. Detta är viktigt för att säkerställa informationens kvalitet, vilket i sin tur är en grundläggande förutsättning för att informationen ska kunna användas för ledning genom information. Den bästa kännedomen om materialet i förhållande till kärnverksamheten finns i välfärdsområdena. Den minimiinformation som avses i paragrafen är till största delen sådan information som redan nu produceras i samband med Institutet för hälsa och välfärds insamling av information. Rätten att få information grundar sig på lagen om Institutet för hälsa och välfärd (668/2008, 5 §), där det föreskrivs (5 c §) om en skyldighet att lämna uppgifter i enlighet med Institutet för hälsa och välfärds förvaltningsbeslut. Det har genomförts samråd om förvaltningsbesluten med de personuppgiftsansvariga innan besluten meddelas. Minimiinformationen kommer också att innehålla nytt informationsinnehåll om personalen och användningen av den. Enligt lagen om Institutet för hälsa och välfärd (5 d §) ska det samrådas med de personuppgiftsansvariga om ny insamling av uppgifter, och dataombudsmannen ska höras. Vid samrådet bedöms också behovet av ny insamling av uppgifter och den börda som insamlingen av uppgifter medför. 

Hänvisningen i 2 mom. till 22 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ändras till en hänvisning till 12 a § i lagen om välfärdsområden av de orsaker som anges i specialmotiveringen till 11 §. 

Det föreslås att paragrafens struktur ändras så att bestämmelserna om användningen av minimiinformationen avskiljs till ett eget moment, som blir paragrafens 3 mom. Gällande 3 och 4 mom. blir då 4 och 5 mom. Det föreslås att bestämmelserna om användningen av minimiinformationen kompletteras så att minimiinformationen och jämförelseinformationen ska användas inte bara för välfärdsområdenas egna informationsbehov och en jämförelse mellan dem utan även i de lagstadgade uppgifter som de organisationer, såsom social- och hälsovårdsministeriet, som svarar för styrningen, uppföljningen, utvärderingen och övervakningen av välfärdsområdena har, i första hand med hjälp av nationella informationskällor. Avsikten är att den enhetliga minimiinformationen ska användas för informationsledning inte bara av välfärdsområdena utan också av de nationella myndigheterna. Målet är att producera informationen endast en gång i jämförbar form för både myndigheternas och välfärdsområdenas behov. På detta sätt säkerställs kostnadseffektiviteten och att ledningen genom information utgår från samma information. Genom nationella informationskällor säkerställs det att enhetlig information samlas in och behandlas på ett effektivt sätt och att informationen produceras på ett mer jämförbart sätt. Det är inte ändamålsenligt att producera nationell jämförelseinformation regionalt, utan detta bör ske centraliserat på nationell nivå. En del av den här avsedda minimiinformationen kan tolkas som sekretessbelagd åtminstone när det gäller kostnaderna per enhet för social- och hälsovårdstjänster (se t.ex. Konkurrens- och konsumentverkets utlåtande KKV/1328/03.02/2024), och därför föreslås att det föreskrivs att de myndigheter som avses i 3 mom. trots sekretessbestämmelserna ska ha rätt att få minimiinformationen och jämförelseinformationen. Detta är nödvändigt för att dessa myndigheter ska kunna sköta sina lagstadgade uppgifter. Ovan avsedd information får dock inte innehålla personuppgifter.  

Det föreslås att det tidigare 4 mom., som blir 5 mom., ändras tekniskt så att bemyndigandet att utfärda förordning delas upp i punkter. Dessutom kompletteras momentets första mening för tydlighetens skull så att också de välfärdsberättelser och välfärdsplaner som avses i 6 och 7 § ska överensstämma med de informationsinnehåll och informationsstrukturer som Institutet för hälsa och välfärd har fastställt. 

Enligt 5 mom. 1 punkten får det genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet utfärdas närmare bestämmelser om modellen för hantering av minimiinformationen i den uppföljning som avses i 1 mom., inklusive modellen för hantering av minimiinformationen i de välfärdsberättelser och välfärdsplaner som avses i 6 och 7 §. När informationsinnehållen är enhetliga kan välfärdsområdena jämföra och följa främjandet av hälsa och välfärd både på regional och nationell nivå. Med hanteringsmodellen avses organisationernas ansvar och roller i samband med produktionen och distributionen av minimiinformationen samt processen för uppdatering och utveckling av informationsinnehållet. På grundval av denna punkt är det inte meningen att i en förordning i detalj fastställa eller förteckna indikatorerna.  

Enligt 5 mom. 2 punkten får det genom förordning också utfärdas närmare bestämmelser om den i 1 mom. avsedda minimiinformation som ska produceras för uppföljningen och minimiinformationen i de välfärdsberättelser och välfärdsplaner som avses i 6 och 7 §. Enligt 3 punkten får det utfärdas närmare bestämmelser om hur och när välfärdsområdet och HUS-sammanslutningen ska lämna Institutet för hälsa och välfärd minimiinformationen i den uppföljning som avses i 1 mom. och minimiinformationen i de välfärdsberättelser och välfärdsplaner som avses i 6 och 7 §. I fråga om minimiinformationen i kommunernas och välfärdsområdenas välfärdsberättelser och välfärdsplaner finns det i den gällande lagen ingen skyldighet att lämna informationen till de nationella myndigheterna. Det föreslås att det till denna del till bestämmelsen fogas en skyldighet för välfärdsområdena och HUS-sammanslutningen att lämna den egna informationen och den information som de fått av kommunerna till Institutet för hälsa och välfärd. I och med att minimiinformationen i välfärdsberättelserna och välfärdsplanerna samlas till Institutet för hälsa och välfärd blir det möjligt att jämföra informationen och öka dess täckning. Uppföljningen av uppgiften att främja hälsa och välfärd har identifierats som ytterst viktig när man strävar efter att öka verkningsfullheten och kostnadsnyttoeffektiviteten i social- och hälsovårdsverksamheten. Genom skyldigheten att lämna information stärks detta arbete. 

Enligt 5 mom. 4 punkten får det genom förordning av social- och hälsovårdsministeriet utfärdas närmare bestämmelser om de uppgifter som ska ingå i den redogörelse som avses i 2 mom. och om tidsplanen för utarbetandet av redogörelsen och tidpunkten då den ska lämnas till Institutet för hälsa och välfärd och till social- och hälsovårdsministeriet. Bestämmelsen motsvarar som sådan den gällande lagen. 

30 §. Institutet för hälsa och välfärds expertbedömningar. Det föreslås att 1 mom. ändras så att Institutet för hälsa och välfärds expertbedömningar även omfattar aspekter i anslutning till social- och hälsovårdspersonalen och användningen av den. Till sådana aspekter hör till exempel personalens tillräcklighet och personaltillgång, vilka beskriver underskottet på personal, antalet anställda, åldersstrukturen och personalomsättningen samt personalens arbetsförmåga. Tillägget är en motsvarighet till det tillägg om användningen av personalresurser som föreslås i 29 § 1 mom.  

37 §.Beredning av samarbetsavtalet och uppföljning av dess fullgörande. Hänvisningen i 1 mom. till 22 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård ändras till en hänvisning till 12 a § i lagen om välfärdsområden av de orsaker som anges i specialmotiveringen till 11 §.  

6.2  Lagen om ordnande av räddningsväsendet

6 §. Beslut om räddningsväsendets servicenivå. I 1 och 2 mom. finns det en hänvisning till 8 § i samma lag när det hänvisas till de riksomfattande strategiska målen. Som en teknisk korrigering ändras hänvisningen till 8 § till en hänvisning till 12 a § i lagen om välfärdsområden.  

11 §. Investeringsplanens delplan för räddningsväsendet. Enligt 11 § 1 mom. i den gällande lagen om ordnande av räddningsväsendet ska den del av välfärdsområdets investeringsplan som gäller räddningsväsendet basera sig bland annat på de i 8 § i den lagen avsedda riksomfattande strategiska målen. I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om de grunder på vilka inrikesministeriet kan låta bli att godkänna en delplan. Även om det finns ett nära och organiskt samband mellan de riksomfattande målen och delplanerna till investeringsplanerna, finns det i grunderna för avslag i den gällande 11 § 2 mom. dock ingen bestämmelse om att det är möjligt att låta bli att godkänna en delplan på den grunden att den strider mot de riksomfattande målen.  

I hänvisningsbestämmelsen i 1 mom. görs en teknisk korrigering så att det i fråga om de riksomfattande målen hänvisas till 12 a § i lagen om välfärdsområden. 

Det föreslås att det till 2 mom. fogas en ny punkt enligt vilken inrikesministeriet kan låta bli att godkänna en delplan för räddningsväsendet också på den grunden att det är uppenbart att en till sina effekter vittsyftande eller ekonomiskt betydande investering som ingår i delplanen eller ett avtal som motsvarar en sådan investering eller en till sina effekter vittsyftande eller ekonomiskt betydande överlåtelse som ingår i delplanen strider mot de mål som avses i 12 a § i lagen om välfärdsområden. 

Den föreslagna bestämmelsen ändrar inte den karaktär av icke-bindande strategiska mål som de mål som avses i 12 a § i lagen om välfärdsområden har. Tillämpningen av bestämmelsen ska för det första vara beroende av ministeriets prövning, och välfärdsområdet ska ha möjlighet att visa att investeringen är ändamålsenlig, även om den till någon del strider mot de riksomfattande målen. För det andra bör det beaktas att tillämpningen av bestämmelsen förutsätter att motstridigheten är uppenbar. Vilken som helst motstridighet gör det alltså inte möjligt att låta bli att godkänna en delplan. Det bör också noteras att avsikten är att de riksomfattande målen i regel ställs upp endast en gång vart fjärde år, vilket kan leda till att delplanerna för flera välfärdsområden i sig kan vara ändamålsenliga i synnerhet mot slutet av perioden, men formellt strida mot de riksomfattande målen. I en sådan situation är det primära att de riksomfattande målen uppdateras på det sätt som avses i 12 a § 4 mom. i lagen om välfärdsområden. Alternativt kan inrikesministeriet godkänna delplanerna trots att de på det sätt som avses i den föreslagna bestämmelsen uppenbart strider mot de riksomfattande målen. 

Den föreslagna nya bestämmelsen i 2 mom. motsvarar den bestämmelse som föreslås i 26 § 2 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård och den syftar inte till att ändra tolkningen av vad som avses med en till sina effekter vittsyftande eller ekonomiskt betydande investering eller ett avtal som motsvarar en sådan investering eller en till sina effekter vittsyftande eller ekonomiskt betydande överlåtelse.