2.2.1  Hovrättsreformen 1998 och utvecklingen därefter

Bestämmelserna om hovrättsförfarandet i 26 kap. i rättegångsbalken är i huvudsak från 1998. Syftet med 1998 års hovrättsreform var att reformera det tidigare nästan uteslutande skriftliga hovrättsförfarandet så att det är förenligt med det tidigare reformerade underrättsförfarandet och uppfyller kraven enligt människorättskonventionerna. 

Vid hovrättsreformen delades hovrättsförfarandet in i förberedelse, som i allmänhet var skriftlig, och i avgörandeskedet, som var antingen en muntlig huvudförhandling eller en föredragning. Huvudförhandlingen skulle i regel alltid hållas när en part yrkade på det eller när det var fråga om att i hovrätten bedöma trovärdigheten av den muntliga bevisningen. 

Syftet med hovrättsreformen var att fler huvudförhandlingar ska hållas vid hovrätterna. Bestämmelserna om huvudförhandling byggde på muntlighets-, omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna på samma sätt som man tidigare gått till väga i fråga om tingsrättsförfarandet. 

Hovrättsreformen har bedömts ha lett till att nivån på rättskipningen och avgörandena har förbättrats. Tack vare reformen kunde Finland i fråga om hovrätterna återkalla det förbehåll om en parts rätt till muntliga förhandlingar som hade gjorts till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (artikel 6). 

Hovrättsreformen ledde å andra sidan till en kraftig ökning av antalet huvudförhandlingar. Trots att det var i enlighet med målen för reformen, skulle fullskaliga muntliga huvudförhandlingar också ordnas i mål eller ärenden där det inte behövdes. Det nya förfarandet förutsatte en större arbetsinsats per mål eller ärende av hovrätterna och åklagarna, och ordnandet av huvudförhandlingen visade sig vara arbetskrävande. Till följd av detta ökade antalet oavgjorda mål eller ärenden och de genomsnittliga handläggningstiderna förlängdes från drygt fem månader 1997 till nästan åtta månader 2001 (RP 91/2002 rd s. 8, RP 105/2009 rd s. 11–12). Hovrättsförfarandet blev dyrare för både parterna och staten i mål eller ärenden där huvudförhandling hölls samt tyngre för vittnen. 

Strävan har varit att ingripa i missförhållandena genom att begränsa antalet mål eller ärenden som ska avgöras vid en huvudförhandling i hovrätten. År 2003 utfärdades det bestämmelser om ett sållningsförfarande, som ersattes av systemet med tillstånd till fortsatt handläggning år 2011. Användningsområdet för systemet med tillstånd till fortsatt handläggning utvidgades 2015 på så sätt att för närvarande behövs tillstånd till fortsatt handläggning, om det inte är fråga om ett brottmål där svaranden har dömts till strängare straff än fängelse i åtta månader och besväret avser det brott som tillräknats svaranden eller straffet (25 a kap. 5 § i rättegångsbalken). 

För närvarande omfattas cirka tre av fyra mål eller ärenden som anländer till hovrätten av tillstånd till fortsatt handläggning, och något över hälften av sådana mål eller ärenden meddelas tillstånd till fortsatt handläggning. På 2010-talet har antalet mål eller ärenden som anländer till hovrätterna klart minskat. År 2010 anlände cirka 11 150 mål eller ärenden till hovrätterna, men år 2019 endast cirka 8 450 mål eller ärenden. Förklaringen till detta är att antalet brottmål har minskat vid tingsrätterna och sökande av ändring har blivit sällsyntare. År 2019 var den genomsnittliga handläggningstiden för alla mål och ärenden i hovrätterna 5,8 månader. Vid huvudförhandlingarna avgjordes cirka 2 000 mål eller ärenden (Domstolarnas arbetsstatistik år 2019. Justitieministeriets publikationer, Verksamhet och förvaltning 2020:4, s. 4–6, och Effekterna i hovrätterna av att systemet med tillstånd till fortsatt handläggning infördes och av att dess tillämpningsområde utvidgades. Justitieministeriets publikationer, Utredningar och anvisningar 2019:1, s. 14 och 31—32). 

År 2020 steg den genomsnittliga handläggningstiden till 6,3 månader trots att antalet mål och ärenden som kom in till hovrätterna sjönk till cirka 7 370 mål (domstolsväsendets bokslut 2020, s. 66). Året var dock exceptionellt, eftersom behandlingen av många mål och ärenden måste avbrytas på grund av coronaviruspandemin. 

2.2.2  Mottagande av muntlig bevisning vid fullföljdsdomstolen

Hovrätten. Bestämmelser om handläggning av besvärsärenden finns i 26 kap. i rättegångsbalken. Hovrätten avgör besvärsärenden antingen på föredragning utifrån skriftligt rättegångsmaterial eller vid huvudförhandlingen. 

Huvudförhandlingen grundar sig på muntlighets-, omedelbarhets- och koncentrationsprinciperna. Vid huvudförhandlingen i hovrätten hörs parter, vittnen och sakkunniga och tas annan utredning emot. Enligt 26 kap. 14 § i rättegångsbalken ska hovrätten hålla huvudförhandling när en part i ett tvistemål eller en målsägande eller en svarande i ett brottmål kräver det. Huvudförhandling behöver dock inte hållas, om muntlig bevisning enligt 26 kap. 15 § 1 mom. inte behöver tas emot på grund av att det inte kan finnas något rimligt tvivel om att tingsrätten bedömt bevisningen på riktigt sätt och om det också i övrigt är klart onödigt att hålla huvudförhandling, särskilt med beaktande av målets eller ärendets art och dess betydelse för parten. 

Med stöd av 26 kap. 14 a § i rättegångsbalken får hovrätten självmant hålla huvudförhandling när den anser att det behövs. 

Enligt 26 kap. 15 § 1 mom. i rättegångsbalken ska, om huvudförhandling hålls och ärendet gäller tingsrättens bedömning av tilltron till muntlig bevisning, den muntliga bevisning som har tagits emot i tingsrätten tas emot på nytt till behövliga delar, om det inte finns något hinder för det. Bevisningen behöver inte tas emot på nytt, om det inte utifrån det skriftliga rättegångsmaterial som en helhet kan finnas något rimligt tvivel om att tingsrätten har bedömt bevisningen på riktigt sätt. 

En part kallas personligen till huvudförhandlingen vid hovrätten, om det för utredningen av saken anses nödvändigt att han eller hon hörs. Kravet på en parts personliga närvaro vid huvudförhandlingen grundar sig vanligen på att trovärdigheten av hans eller hennes berättelse ska bedömas i målet eller ärendet, men det kan dels vara fråga om att trygga möjligheterna för svaranden i ett brottmål att delta eller försvara sig, dels domstolens möjligheter att bedöma ett rättvist straff. Hovrätten har ansetts ha skyldighet att höra svaranden i brottmål personligen till exempel när målet är av särskild betydelse för svarandens arbetskarriär, trots att avgörandet i målet inte handlar om tilltron till muntlig bevisning och ingen part kräver att huvudförhandling ska hållas (RP 105/2009 rd, s. 70). 

Vid hovrätten kan det också ordnas en så kallad småskalig huvudförhandling där enbart ändringssökanden hörs. Denna huvudförhandling är då inte en upprepning av tingsrättsförhandlingen, utan vid huvudförhandlingen tillgodoses partens rätt att driva sin sak och möta sin domare i ett för parten viktigt mål (RP 105/2009 rd, s. 70). 

Vittnen och sakkunniga samt parter som hörs i bevissyfte kallas personligen till hovrättens huvudförhandling för avgivande av sin berättelse. Hovrätten kan inte vid bedömningen av den muntliga bevisningen stödja sig på hur tingsrätten i sitt avgörande eventuellt har refererat de berättelser som de förhörda har avgett, utan hovrätten ska göra egna iakttagelser om den muntliga bevisningen. 

Ett sådant vittne, en sådan sakkunnig eller en sådan part som hörts i tingsrätten får dock vid hovrättens huvudförhandling i bevissyfte höras per telefon eller med anlitande av någon annan lämplig ljud- eller bildöverföringsmetod, om domstolen anser att detta är lämpligt och om trovärdigheten av vittnets, den sakkunniges och partens berättelse kan bedömas på ett tillförlitligt sätt utan att han eller hon är personligen närvarande (17 kap. 52 § och 26 kap. 24 a § 2 mom. i rättegångsbalken). 

Om parterna och vittnena inte kan kallas till huvudförhandlingen, kan huvudförhandlingen i princip inte hållas, utan den måste ställas in och ett nytt datum för huvudförhandling bestämmas för målet eller ärendet. Om en part trots en kallelse som delgivits parten uteblir från huvudförhandlingen i hovrätten, tillämpas 26 kap. 20 § i rättegångsbalken. Om en part som är ändringssökande är frånvarande, kan partens besvär lämnas därhän till den del som är föremål för huvudförhandlingen. Om svaranden i ett brottmål personligen har kallats till huvudförhandlingen i egenskap av ändringssökande och svaranden har skickat ett ombud i sitt ställe, ska man i saken förfara i enlighet med 21 §. Om svaranden i ett brottmål personligen har kallats till huvudförhandlingen i egenskap av ändringssökande och uteblir från huvudförhandlingen, till vilken han eller hon har uppmanats att infinna sig vid vite, kan domstolen förelägga honom eller henne ett högre vite eller bestämma att han eller hon ska hämtas till huvudförhandlingen i fråga eller en senare huvudförhandling. 

Om ändringssökandens motpart är frånvarande och behandlingen av målet eller ärendet förutsätter att motparten är närvarande, kan huvudförhandlingen i princip inte hållas. Det finns inte heller några förutsättningar att hålla huvudförhandlingen, om ett vittne eller en sakkunnig uteblir från den. 

I 26 kap. 21 § 1 mom. i rättegångsbalken föreskrivs dock att om en part, ett vittne eller någon annan som ska höras inte infinner sig till huvudförhandlingen trots vite eller om någon som domstolen har bestämt att ska bli hämtad inte påträffas eller om kallelsen inte kan delges, kan huvudförhandlingen hållas och saken avgöras trots utevaron, om det finns skäl därtill. Tillämpningen av bestämmelsen begränsas av tillitsprincipen enligt 26 kap. 16 § i den lagen. Tillitsprincipen innebär att om muntlig bevisning som har tagits emot i tingsrätten inte tas emot på nytt i hovrätten, får tingsrättens avgörande ändras för denna bevisnings del bara om bevisningen inte längre kan tas emot på nytt. Detta kan vara fallet till exempel om vittnet har dött. Avgörandet på ett straffyrkande får dock alltid ändras till förmån för svaranden i brottmålet. 

Högsta domstolen. Bestämmelser om behandlingen av ärenden som gäller ändringssökande i högsta domstolen finns i 30 kap. i rättegångsbalken. 

Högsta domstolen avgör ett ärende på grundval av det skriftliga rättegångsmaterial som lagts fram, om någon muntlig förhandling inte hålls i saken. Om muntlig förhandling hålls, ska även det material som lagts fram vid den beaktas. 

Enligt 30 kap. 20 § i rättegångsbalken håller högsta domstolen vid behov muntlig förhandling, vid vilken parter, vittnen och sakkunniga kan höras och annan utredning tas emot. Enligt 21 § i det kapitlet får parterna kallas till muntlig förhandling vid äventyr att utevaro inte hindrar att målet handläggs och avgörs. På en part som högsta domstolen anser det nödvändigt att höra ska dock tillämpas vad 12 kap. i rättegångsbalken och 8 kap. i lagen om rättegång i brottmål (689/1997) föreskriver om åläggande av part att infinna sig till den fortsatta behandlingen av målet. Vid muntlig förhandling i högsta domstolen tillämpas bestämmelserna för mottagande av muntlig bevisning i hovrätten i tillämpliga delar, om inte något annat följer av 30 kap. i rättegångsbalken (HD 2017:12). 

2.2.3  Bevisningsupptagningar vid ändringssökande

Muntlig bevisning som tas emot vid huvudförhandlingen ska tas upp på band. Bestämmelser om upptagning på band i tingsrätten finns i 22 kap. 6 § i rättegångsbalken. Enligt bestämmelsen ska i tingsrätten förhör med ett vittne eller en sakkunnig samt med en part som hörs i bevissyfte eller med någon annan tas upp på band. Om det inte är möjligt att banda förhöret, ska berättelsen ordagrant tas in i protokollet. Om det är uppenbart onödigt att banda en berättelse på grund av att den är kort, ska i protokollet i stället noggrant antecknas vad som har berättats i saken. En protokollförd muntlig berättelse ska genast läsas upp, och i protokollet ska antecknas ett yttrande av avgivaren om att berättelsen har blivit riktigt uppfattad. 

Enligt 22 kap. 10 § i rättegångsbalken ska bandet bevaras i minst sex månader från det målet avgjordes. Om ändring har sökts, ska bandet dock bevaras tills målet har avgjorts och avgörandet har vunnit laga kraft. Det är fråga om minimitidsfrister. En ljudupptagning kan bevaras längre till exempel om en klagan är anhängig eller om ett band behövs vid behandlingen av ett annat mål eller ärende (RP 154/1990 rd s. 22). 

Muntlig bevisning ska också tas upp på band i hovrätten. Enligt 26 kap. 27 § i rättegångsbalken ska i hovrätten förhör med ett vittne eller en sakkunnig samt med en part som hörs i bevissyfte eller med någon annan tas upp på band. Om ljudupptagning inte är möjlig, ska berättelsen ordagrant tas in i protokollet. Detta förfarande tillämpas också i högsta domstolen. 

Att en ljudupptagning av muntlig bevisning görs i tingsrätten och hovrätten innebär inte att den muntliga bevisningen kan tas emot i en högre domstol genom att ljudupptagningen spelas upp där. Om ärendet gäller tingsrättens bedömning av tilltron till muntlig bevisning, ska den muntliga bevisning som tagits emot i tingsrätten tas emot på nytt till behövliga delar, om det inte finns något hinder för det. 

När ett mål eller ärende däremot avgörs vid hovrätten på föredragning utan huvudförhandling, ska med stöd av 26 kap. 12 § i rättegångsbalken innehållet i den bevisning som tagits emot i tingsrätten vid behov klarläggas med hjälp av bevisinspelningen. Detta betyder dock inte att tilltron till den muntliga bevisningen kan bedömas utan att huvudförhandling hålls. Om det i målet eller ärendet är fråga om tilltron till den muntliga bevisningen, ska hovrätten hålla huvudförhandling och 12 § inte tillämpas. När ett mål eller ärende avgörs utan huvudförhandling, kan hovrätten genom att avlyssna en ljudupptagning till exempel kontrollera någon detalj i en berättelse som vittnet avgett i tingsrätten och vars tillförlitlighet annars är ostridig (RP 83/2001 rd, s. 32). I praktiken är det mycket sällsynt. 

Användning av ljudupptagningar vid ändringssökande begränsas också av 17 kap. 24 § 2 mom. i rättegångsbalken, enligt vilket en berättelse som antecknats i ett förundersökningsprotokoll eller i någon annan handling eller som upptagits på något annat sätt inte får åberopas som bevis i domstolen om inte något annat föreskrivs i lag. Det är dock möjligt att använda en berättelse som spelats in, om den som avgett berättelsen inte kan förhöras vid huvudförhandlingen eller utom huvudförhandlingen eller om han eller hon trots adekvata åtgärder inte har kunnat nås och avgörandet av målet eller ärendet inte bör fördröjas ytterligare. En ljudupptagning har använts som bevis till exempel i högsta domstolens avgörande HD 2017:12, när en ändringssökande som vistats i Albanien inte anlände till en muntlig förhandling. Det var inte möjligt att höra ändringssökanden via en videoförbindelse, och det var inte heller sannolikt att det skulle vara möjligt senare. 

Det finns också vissa andra situationer där ljudupptagning kan användas i hovrätten eller högsta domstolen. Vid behov kan en ljud- eller bildupptagning som har gjorts i tingsrätten till behövliga delar avlyssnas eller visas vid huvudförhandlingen i hovrätten, om den muntlig bevisning som har tagits emot i tingsrätten till någon del inte ska tas emot på nytt. Bestämmelser om detta finns i 26 kap. 24 a § 1 mom. i rättegångsbalken. Vid högsta domstolen kan man gå tillväga på motsvarande sätt. 

I 17 kap. 47 § i rättegångsbalken finns det bestämmelser om en situation där den som hörs i domstolen i sin muntliga berättelse avviker från vad han eller hon tidigare har berättat för domstolen, åklagaren eller en förundersökningsmyndighet eller inte avger någon berättelse. Då får den tidigare berättelsen användas som bevis till den del den muntliga berättelsen avviker från den tidigare berättelsen eller den som hörs inte har avgett någon berättelse. Det kan också vara fråga om en ljudupptagning som gjorts i en tingsrätt eller hovrätt, men i praktiken är avlyssning av en sådan upptagning också då sällsynt. 

En bild- och ljudupptagning som spelats in vid en förundersökning kan användas som bevis i vissa situationer där det har ansetts befogat att särskilt skydda den som hörs. Det är fråga om personer under 15 år eller sådana personer som hörs vars psykiska funktioner är störda. På detta sätt kan man gå tillväga också i fråga om målsägande i åldern 15–17 år i behov av särskilt skydd och målsägande i vissa sexualbrott. I fråga om dem får med stöd av 17 kap. 24 § 3 mom. i rättegångsbalken förhör som vid förundersökningen har videobandats eller lagrats genom någon annan jämförbar bild- och ljudupptagning åberopas som bevis, om den åtalade har getts behörig möjlighet att ställa frågor till den förhörde. 

2.2.4  Rättegångens offentlighet vid ändringssökande

Med offentlighetsprincipen enligt 1 § i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar avses i princip att vem som helst har rätt och möjlighet att få information om rättegångar (diarieoffentlighet), följa muntliga förhandlingar i domstolarna (förhandlingsoffentlighet), ta del av domstolarnas avgöranden (offentlighet vid avgöranden) och bekanta sig med handlingar som samlats under rättegångar (handlingars offentlighet). 

I enlighet med 14 § i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar är huvudförhandlingen i hovrätten offentlig, om inte domstolen har förordnat att den hålls utan att allmänheten är närvarande. Ett förordnande av detta slag kan meddelas på de grunder som anges i 15 § i den lagen. I praktiken är den viktigaste av dem att det läggs fram känsliga uppgifter om omständigheter som har samband med någons privatliv, hälsotillstånd eller handikapp eller med socialvård som personen erhållit. I praktiken bestäms det att muntliga förhandlingar ska hållas utan att allmänheten är närvarande, i synnerhet i sexualbrottmål. Däremot får allmänheten inte vara närvarande vid hovrättens föredragning. 

Bestämmelserna om offentlighet vid muntlig förhandling och föredragning i högsta domstolen motsvarar bestämmelserna om huvudförhandling och föredragning i hovrätten. 

4.2.1  Konsekvenser för rättegångsförfarandet

Omedelbarhetsprincipen. Rättegångsförfarandet baserar sig i hög grad på de principer om muntlighet, omedelbarhet och koncentration som har iakttagits i processrättsliga reformer sedan 1980-talet. Dessa principer har ansetts garantera att målen för rättsprocessen uppnås, vilket framgår närmare av avsnitt 2.1. 

Det förfarande för ändringssökande som föreslås i propositionen är inte omedelbart i den nuvarande omfattningen. Enligt propositionen ska muntlig bevisning tas emot i fullföljdsdomstolen genom en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten i stället för vid ett nytt personligt förhör av personer som förhörts i tingsrätten. I ett sådant förfarande är fullföljdsdomstolen inte på samma sätt som för närvarande i sådan växelverkan med den förhörda personen som omedelbarhetsprincipen förutsätter. Vid huvudförhandlingen, där bild- och ljudupptagningen läggs fram genom att det hänvisas till den, realiseras rättegångens omedelbarhet ännu sämre, eftersom parterna inte presenterar rättegångsmaterialet direkt för fullföljdsdomstolen och inte är närvarande när dess ledamöter sätter sig in i det. 

Rättegångens omedelbarhet är dock inte ett självändamål. Omedelbarhetsprincipen har iakttagits i arbetet med att utveckla rättegångsförfarandet, eftersom den har ansetts garantera att rättegången är säker, snabb och billig samt rättvis. I och med den tekniska utvecklingen kan dessa mål dock bättre än tidigare uppnås i ett förfarande som i sin nuvarande omfattning inte grundar sig på omedelbarhetsprincipen. Såsom det konstateras nedan i detta avsnitt leder mottagandet av muntlig bevisning genom bild- och ljudupptagningar till att fullföljdsdomstolen i allmänhet har tillgång till ett bättre rättegångsmaterial än för närvarande. Det ökar rättegångens säkerhet och rättsskyddet. Dessutom skulle förfarandet, särskilt i mål där det hålls en lång huvudförhandling, göra rättegången billigare och snabbare än för närvarande. Det föreslagna förfarandet har också andra fördelar. 

Propositionen innebär inte att man helt avstår från omedelbarhetsprincipen vid sökande av ändring, utan att den till vissa delar begränsas för att processmålen bättre ska kunna nås. Det förutsätts till exempel fortfarande att endast en sådan domstolsledamot som deltagit i hela huvudförhandlingen får delta i avgörandet av målet. 

Arbetsfördelningen mellan domstolarna. I samband med reformen av hovrättsförfarandet har man sedan 1990-talet bland annat strävat efter att tingsrättens och hovrättens roller ska vara tydligare och att arbetsfördelningen mellan dem ska vara ändamålsenligare. Lagutskottet har upprepade gånger ansett att huvudvikten i rättskipningssystemet ska ligga på tingsrätten och att sökande av ändring hos hovrätten är ett rättsmedel som kompletterar rättegången i första instans. Hovrättens huvudsakliga uppgift är att på basis av besvär kontrollera riktigheten i tingsrättens avgörande och korrigera eventuella fel och brister i avgörandet. I enlighet med hovrättens kontrolluppgift ska man i förfarandet betona drag som innebär att riktigheten i tingsrättens avgöranden granskas i stället för en fullskalig omprövning av saken (LaUB 19/1997 rd, s. 5, LaUB 27/2002 rd, s. 4, LaUB 4/2010 rd, s. 3, LaUB 24/2014 rd, s. 2). 

Att ta emot muntlig bevisning genom en bild- och ljudupptagning i fullföljdsdomstolen stärker ytterligare hovrättens roll som domstol som kontrollerar riktigheten i tingsrättens avgörande. Om innehållet i den muntliga bevisningen i princip inte ändras vid ändringssökande, är det vid handläggningen av målet i hovrätten tydligare fråga om kontroll av riktigheten i tingsrättens avgörande. 

Användningen av bild- och ljudupptagningar ger tingsrätten större tyngd i rättegången också därför att parterna, vittnena och andra personer i regel förhörs endast i tingsrätten i bevissyfte, och den muntliga bevisning som tas emot där utgör därmed grunden på vilken bevisningen bedöms också vid eventuellt ändringssökande. Betydelsen av tingsrättens huvudförhandling vid behandlingen av målet framhävs när parterna vet att det i allmänhet är den enda möjligheten att ställa frågor till dem som ska förhöras. 

Kvaliteten på muntlig bevisning och bedömning av bevisningen. Om muntlig bevisning tas emot i fullföljdsdomstolen genom en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten, kan fullföljdsdomstolen avgöra bevisfrågan på basis av samma muntliga bevisning som tingsrätten. Det skulle förbättra hovrättens och högsta domstolens förutsättningar att avgöra saken rätt med avseende på bevisen, eftersom muntlig bevisning i tingsrätten i princip är bättre än vid ändringssökande, vilket framgår närmare av avsnitt 2.6. Därför ökar mottagandet av muntlig bevisning i fullföljdsdomstolen genom en bild- och ljudupptagning rättegångens säkerhet och därmed rättsskyddet. 

Å andra sidan är det möjligt att upptagningen av bild och ljud under vissa omständigheter kan påverka den förhörda personens berättelse. Att bli filmad och medvetenheten om att bild- och ljudupptagningen bevaras kan ibland öka stressen för ett vittne eller någon annan som ska förhöras mer än att det görs en ljudupptagning av hans eller hennes berättelse. Om den som ska förhöras upplever det som särskilt ångestfyllt att bli filmad, kan han eller hon inte nödvändigtvis på ett naturligt sätt berätta om händelserna. Upptagningen av bild och ljud kan således i vissa situationer försämra de bevis som tingsrätten och samtidigt också fullföljdsdomstolen har tillgång till. 

De eventuella konsekvenserna av bild- och ljudupptagningar för vissa av de förhördas berättelser kan dock bedömas vara mindre än de fördelar som förfarandet för med sig med avseende på bevisen. Förhör vid en rättegång orsakar under alla omständigheter stress som inte kan förväntas öka avsevärt genom filmning. Dessa negativa konsekvenser för vissa förhörda skulle dessutom kunna lindras genom de metoder som beskrivs närmare i avsnitt 4.2.2. 

Bedömningen av muntlig bevisning som tagits emot genom en bild- och ljudupptagning kan vara en annan än bedömningen av en berättelse som avgetts av en person som är personligen närvarande vid huvudförhandlingen. Högsta domstolen har i fråga om videoförbindelser ansett att domstolen inte ens med hjälp av en god videoförbindelse kan iaktta utseende, ansiktsuttryck, gester, tonfall, sätt att tala eller känslomässiga reaktioner hos den som ska höras på samma sätt som om han eller hon skulle höras direkt i domstolen (HD 2021:5, punkt 21). I en rättspsykologisk undersökning har man observerat att en berättelse som ges av den som är personligen närvarande upplevs tillförlitligare än en som framförs på en bild- och ljudupptagning och att man förhåller sig positivare till den som avger den. Förklaringen anses ha samband med att den förhörda personens fysiska närvaro ger ett mer levande intryck av honom eller henne än en videobild. Resultaten är dock inte helt samstämmiga. I en australisk undersökning konstaterades det att juryn vid en simulerad rättegång inte nämnvärt påverkades av om målsäganden i ett sexualbrott avgav sin berättelse på video, genom videokonferens eller genom att vara personligen närvarande (se närmare Henkilötodistelun vastaanottaminen kuva- ja äänitallenteelta hovioikeudessa. (Mottagande av personbevisning på bild- och ljudupptagningar vid hovrätterna). Bedömningspromemoria. Justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 2019:6, nämnda undersökningar s. 23–24). 

Huruvida den som avger en berättelse ger ett levande intryck bör dock inte ha någon avgörande betydelse vid bedömningen av berättelsen. Liksom högsta domstolen med hänvisning till rättspsykologisk litteratur har framfört kan tillförlitligheten i fråga om personbevisning inte i någon större utsträckning baseras på iakttagelser och intryck som under en rättegång uppkommer rörande en persons sätt att tala, ansiktsuttryck och gester eller känsloreaktioner. Själva berättelsen har större betydelse, till exempel om dess väsentliga innehåll är konsekvent, realistiskt och hålls oförändrat, och hur detaljrik den är (KKO 2013:96, punkt 8, på finska). Bedömningen av muntlig bevisning ska således inte påverkas av om den muntliga bevisningen tas emot genom en bild- och ljudupptagning eller så att den som ska förhöras personligen avger sin berättelse framför domstolens ledamöter, förutsatt att bild- och ljudupptagningen är av tillräckligt hög kvalitet. 

Dessutom bör det noteras att domstolarna redan har erfarenhet av bedömning av muntlig bevisning som tas emot genom en bild- och ljudupptagning som gjorts vid förundersökningen. Så har man förfarit redan länge när den som ska förhöras är under 15 år eller om hans eller hennes psykiska funktioner är störda. För närvarande kan som bevis under de förutsättningar som anges i 17 kap. 24 § 3 mom. i rättegångsbalken även användas förhör som tagits upp vid förundersökningen av en 15 år fylld målsägande som behöver särskilt skydd eller är målsägande i ett sexualbrott. Det är inte känt att bedömningen av bevisningen genom en bild- och ljudupptagning skulle ha upplevts som problematisk i dessa situationer. 

Offentligheten vid rättegång. Propositionens konsekvenser för rättegångens offentlighet är inte stora. Detta beror för det första på att propositionen inte påverkar sammanträdesoffentligheten i tingsrätten, utan parterna och allmänheten får följa rättegången på samma sätt som för närvarande. En bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten läggs fram vid hovrättens huvudförhandling och vid högsta domstolens muntliga förhandling, om målet behandlas muntligt i fullföljdsdomstolarna. Både parterna och allmänheten kan komma till fullföljdsdomstolen för att följa mottagandet av muntlig bevisning på samma villkor som för närvarande. En kopia av ljuddelen av en bild- och ljudupptagning ska kunna beställas på samma sätt som en ljudupptagning idag. 

Propositionen leder till att offentligheten vid rättegång kringskärs i de undantagsfall där muntlig bevisning läggs fram i fullföljdsdomstolen genom hänvisning till en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten. Då visas upptagningen inte vid den offentliga rättegången, utan fullföljdsdomstolen sätter sig in i den muntliga bevisning som framgår av upptagningen utan att parterna och allmänheten är närvarande. 

Med tanke på parternas rättegångserfarenhet är det viktigt att behandlingen av deras mål inte bara är korrekt, utan också ser korrekt ut. Denna känsla kan förstärkas av att parterna kan observera att ledamöterna i fullföljdsdomstolen tar emot den bevisning som läggs fram i deras sak. Därför är det möjligt att det sätt att ta emot muntlig bevisning där domstolen sätter sig in i en bild- och ljudupptagning utan att parterna är närvarande skulle inverka negativt på parternas upplevelse av att förfarandet för ändringssökande är rättvist och legitimt. 

Det kan däremot bedömas att parternas upplevelse av en rättvis rättegång inte enbart eller i allmänhet ens centralt baserar sig på de iakttagelser som de gör av att ledamöterna i fullföljdsdomstolen tar emot den muntliga bevisningen. Ett förfarande där muntlig bevisning läggs fram i fullföljdsdomstolen genom en hänvisning till en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten skulle göra förfarandet för ändringssökande snabbare och billigare, vilket ligger i parternas intresse. Det kan också anses klart att ledamöterna i fullföljdsdomstolen sätter sig lika väl in i den muntliga bevisningen oberoende av om de gör det vid ett offentligt sammanträde eller under andra omständigheter. 

Framläggande av muntlig bevisning i fullföljdsdomstolen genom hänvisning till en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten inskränker delvis också offentligheten för allmänheten, eftersom medierepresentanterna och den övriga allmänheten inte kan följa mottagandet av muntlig bevisning i hovrätten eller högsta domstolen. Det skulle i viss mån försämra allmänhetens möjligheter att följa rättegången i besvärsskedet, vilket skulle försvåra dess förmåga att bevaka rättskipningen. 

Å andra sidan tas genom hänvisning till en bild- och ljudupptagning emot muntlig bevisning som lagts fram i tingsrätten och som således redan är känd för den allmänhet som varit närvarande vid tingsrättens huvudförhandling, och propositionen inverkar inte på rättegångens offentlighet i tingsrätten. Allmänheten kan dessutom utom rättegången komma till domstolen för att titta på en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten. Allmänheten ska också ha rätt att få information om ljudet på upptagningen på samma sätt som den för närvarande kan få en kopia av en ljudupptagning som gjorts i tingsrätten. 

Det är också värt att notera att ett förfaringssätt där den muntliga bevisningen läggs fram i fullföljdsdomstolen genom hänvisning till en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten inte ska vara utgångspunkten. Ett sådant förfaringssätt kan användas om fullföljdsdomstolen finner det lämpligt. Det kan uppskattas att hänvisningsmetoden årligen kommer att användas vid cirka 300 huvudförhandlingar, baserat på att hovrätterna under åren 2016–2019 höll en över åtta timmar lång huvudförhandling i 275–350 mål per år. Cirka tre femtedelar av dessa mål var brottmål. 

Propositionen inskränker även offentligheten vid rättegång så att bevaringstiden för upptagningar som görs av muntlig bevisning förkortas. I domstol görs för närvarande ljudupptagningar av muntlig bevisning, vilka bevaras i minst sex månader. Enligt propositionen ska bevaringstiden för både bild- och ljudupptagningar som görs i tingsrätten och ljudupptagningar som görs i hovrätten och högsta domstolen vara 30 dagar. 

Inställande av huvudförhandlingar i hovrätten. Om muntlig bevisning kan tas emot genom en bild- och ljudupptagning, behöver huvudförhandlingar i hovrätten sannolikt inte ställas in lika ofta som nu. Detta beror på att personer som förhörts i tingsrätten inte behöver åläggas att i nuvarande omfattning infinna sig personligen vid hovrättens huvudförhandling. 

År 2019 ställdes in 430 huvudförhandlingar i hovrätterna, varav 325 i brottmål, 103 i tvistemål eller ansökningsärenden och två i ärenden som gällde frigivning av långtidsfångar. Av dessa huvudförhandlingar ställdes 31 in först vid sammanträdet. Utifrån dessa uppgifter kan det bedömas att om muntlig bevisning tas emot i hovrätten genom bild- och ljudupptagning minskar antalet huvudförhandlingar som ställs med 200, och antalet huvudförhandlingar som ställs in först vid sammanträdet med ytterligare 10 per år. 

Om huvudförhandlingar ställs in mer sällan än för närvarande, kan det antas att handläggningstiderna i hovrätterna förkortas. En minskning av antalet inställda huvudförhandlingar minskar också det arbete och de kostnader som orsakas av onödiga förberedelser för sammanträdet och av ankomsten till sammanträdet. Planeringen och tidtabellen för huvudförhandlingar underlättas om man kan lita på att den överenskomna huvudförhandlingen i allmänhet också genomförs. De som gynnas är förutom domstolarna också parterna, vittnena och de sakkunniga. 

Längden på huvudförhandlingar i hovrätten. Bild- och ljudupptagningar bör inte alltid läggas fram i sin helhet i hovrätten, utan bevisning ska tas emot från en upptagning endast i fråga om det som fortfarande är aktuellt i saken. Det kan således vara möjligt att mottagandet av muntlig bevisning genom en bild- och ljudupptagning förkortar huvudförhandlingen i hovrätten. För att detta ska kunna uppnås förutsätts dock att behandlingen i tingsrätten är tillräckligt strukturerad för att bild- och ljudupptagningen endast till relevanta delar ska kunna läggas fram i hovrätten. 

Om mottagandet av muntlig bevisning inte struktureras tillräckligt i tingsrätten, kan hovrätternas huvudförhandlingar i viss mån förlängas, eftersom onödigt långa bild- och ljudupptagningar ses vid hovrättens huvudförhandling. 

Förloppet för huvudförhandlingen ändras i mål där hovrätten tillåter att muntlig bevisning läggs fram vid huvudförhandlingen genom hänvisning. På detta sätt skulle parterna och den potentiella allmänheten endast närvara vid de inledande och avslutande anförandena och inte när hovrätten sätter sig in i den muntliga bevisningen. I de allra mest omfattande målen kan den tid som parterna behöver för att följa mottagandet av muntlig bevisning förkortas med upp till tiotals sammanträdesdagar. 

Det skulle sannolikt bli lättare att ordna och genomföra flera dagar långa huvudförhandlingar, om muntlig bevisning i hovrätten togs emot genom en bild- och ljudupptagning. Det skulle förkorta behandlingstiderna i dessa mål. 

Tingsrättsförfarande. Utvecklandet av förberedelsen av brottmål så att tingsrätterna oftare än för närvarande håller muntliga förberedelsesammanträden och gör skriftliga sammandrag främjar en effektiv och ändamålsenlig behandling av sådana brottmål. Huvudförhandlingen i ett väl förberett brottmål är mer strukturerad och klarare, och både parterna och domstolarnas ledamöter kan bättre koncentrera sig på vad saken gäller. Dessutom kan utvecklingen av förberedelsen förkorta huvudförhandlingarna, eftersom det läggs fram mindre bevisning som visar sig vara onödig och huvudförhandlingar måste skjutas upp mer sällan. 

Däremot är det möjligt att parterna för säkerhets skull ställer fler frågor än tidigare till dem som förhörs i tingsrätten. Det finns tecken på detta i Sverige efter en motsvarande reform där. Detta skulle leda till längre huvudförhandlingar. 

En bättre förberedelse av omfattande brottmål i tingsrätten skulle vara till nytta också med tanke på ändringssökandet. Ju mer strukturerat målet behandlas i tingsrätten, desto lättare och effektivare är det att ta emot muntlig bevisning genom en bild- och ljudupptagning i fullföljdsdomstolen. Dessutom gör en väl utförd förberedelse också det lättare att koncentrera sig på det väsentliga vid ändringssökande och minskar onödig bevisning och förkortar därmed rättegångar. 

4.2.2  Konsekvenser för parter, vittnen och sakkunniga

Parternas rättegångskostnader. Att ta emot muntlig bevisning genom en bild- och ljudupptagning minskar de rättegångskostnader som ändringssökande medför för parterna. En sådan metod för mottagande av muntlig bevisning skulle jämfört med nuläget förmodligen betydligt minska kostnaderna för inställande av huvudförhandlingar och utbetalning av arvoden till vittnen i fullföljdsdomstolen. Dessa kostnader utgör dock i allmänhet inte en stor andel av de totala kostnaderna för ändringssökande. 

Propositionen kan å andra sidan leda till att vissa huvudförhandlingar förlängs i både tingsrätten och hovrätten, vilket kan öka parternas rättegångskostnader. Konsekvenserna bedöms dock inte vara stora. 

Propositionens inverkan på parternas rättegångskostnader skulle vara betydande i sådana mål där muntlig bevisning läggs fram genom hänvisning till en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten. I sådana situationer skulle parterna och deras biträden inte vara närvarande när man tittar på bild- och ljudupptagningen, vilket skulle avsevärt minska rättegångskostnaderna i målet. 

Som ett exempel på storleksklassen på den besparing av rättegångskostnader som förfarandet möjliggör i ett enskilt mål kan tas ett tvistemål mellan två parter där det hålls en 25 timmar lång huvudförhandling. Om den muntliga bevisningen i ett sådant mål tas emot genom hänvisning till en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten, kan den tid som parterna är närvarande vid huvudförhandlingen förkortas exempelvis till fem timmar. Eftersom biträdenas genomsnittliga timdebitering i rättegångsärenden enligt en utredning som gjorts vid Institutet för kriminologi och rättspolitik i dagens läge är 210 euro (Laura Sarasoja – Chris Carling, Oikeudenkäyntikulut pääkäsittelyssä ratkaistuissa riita-asioissa 2019, Edilex 26/2020, s. 3), minskar parternas sammanlagda rättegångskostnader, som enligt huvudregeln i sin helhet ska ersättas av den som förlorat besvären, i ett sådant mål med cirka 8 400 euro. 

Propositionen kan således leda till att risken för rättegångskostnader i samband med ändringssökande minskar. Den förbättrar i synnerhet i tvistemål de faktiska förutsättningarna för personer och företag att söka ändring i tingsrättens avgöranden. 

Vittnen och sakkunniga. Om muntlig bevisning tas emot i fullföljdsdomstolen genom en bild- och ljudupptagning, behöver vittnena i regel inte infinna sig personligen vid hovrättens huvudförhandling eller vid högsta domstolens muntliga förhandling. I ett sådant fall orsakar ett nytt hörande dem inte besvär, tidsspillan och kostnader som kan vara betydande särskilt för de vittnen som bor långt borta från hovrätternas sammanträdesplatser. 

Det är särskilt ändamålsenligt att ta emot muntlig bevisning genom en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten i fråga om vittnen som varaktigt vistas utomlands. Det är ofta svårt att kalla dem till en rättegång och det kan till exempel förutsätta en begäran om rättshjälp till myndigheterna i den stat där vittnet vistas, vilket avsevärt kan förlänga behandlingstiden för målet. För vittnen som vistas stadigvarande utomlands kan det vara besvärligt och tidskrävande att resa till Finland för förhör. 

Användning av en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten vid ändringssökande innebär också att vittnena i allmänhet inte längre behöver möta svaranden i ett brottmål efter huvudförhandlingen i tingsrätten. Samtidigt kan det minska hot som riktas mot vittnena och andra osakliga försök att påverka efter tingsrättens huvudförhandling, eftersom utgångspunkten är att de inte ska höras på nytt i målet. 

Vid rättegången hörs som sakkunnig en person som är känd för redbarhet och skicklighet inom sitt område om erfarenhetssatser som kräver särskild kunskap och om tillämpningen av dessa erfarenhetssatser på de omständigheter som framkommit i ärendet. Sakkunniga hörs i princip skriftligen. När de hörs muntligen, skulle de på samma sätt som vittnen ha nytta av att den muntliga bevisningen tas emot genom en bild- och ljudupptagning. 

Målsägande. Det ligger i målsägandenas intresse att muntlig bevisning i fullföljdsdomstolen tas emot genom en bild- och ljudupptagning. Detta beror på att de då i allmänhet inte skulle behöva infinna sig personligen i fullföljdsdomstolen och möta svaranden på nytt, om de inte vill. På så sätt undviker de att återuppleva den stress som orsakas av huvudförhandlingen. 

Propositionen kan således bedömas förbättra brottsoffrets ställning. Det har ansetts vara ett viktigt rättspolitiskt mål och uppställts som mål också i regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering (Ett inkluderande och kunnigt Finland – ett socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart samhälle, Statsrådets publikationer 2019:32, s. 92). Propositionen överensstämmer också med målen i det så kallade offerdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF). 

Integritetsskyddet för personer som ska förhöras i tingsrätten. Enligt propositionen ska det i stället för en ljudupptagning göras en upptagning som innehåller både ljud och bild av den förhörda personens berättelse vid förhör av ett vittne, en sakkunnig samt en part eller någon annan person som hörts i bevissyfte i tingsrätten. Att bli filmad innebär ett mer djupgående ingrepp i den förhörda personens integritet än en ljudupptagning. 

De förhördas integritet ska dock skyddas på olika sätt. Tillämpliga på bild- och ljudupptagningar är för det första bestämmelserna om rättegångshandlingar i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar (RP 13/2006 rd, s. 29). Bild- och ljudupptagningar ska således hållas hemliga bland annat till de delar de innehåller känsliga uppgifter om omständigheter som hänför sig till en persons privatliv, hälsotillstånd, funktionsnedsättning eller socialvård. 

Lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar preciseras så att uppgifter om en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten får lämnas ut endast genom att upptagningen hålls tillgänglig i domstolen. Däremot kan uppgifter om ljudet på upptagningen lämnas ut. Det motsvarar nuläget, enligt vilket uppgifter om en ljudupptagning kan lämnas ut. 

Dessutom föreskrivs det att den som önskar se på en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten kan fråntas sådana föremål som lämpar sig för bildupptagning. Han eller hon kan bli föremål för en säkerhetskontroll för att hitta ett sådant föremål. På detta sätt kan man försäkra sig om att en person som kommit för att se på en bild- och ljudupptagning inte kan fotografera eller videofilma upptagningen. 

Det bör också noteras att olaglig spridning av en bild- och ljudupptagning kan uppfylla rekvisitet för något brott. Det kan till exempel vara fråga om spridning av information som kränker privatlivet eller sekretessbrott. 

Dessutom bör det noteras att innehållet i de berättelser som avgetts vid en rättegång redan nu lätt kan utredas. Rättegångar är i princip offentliga, så vem som helst kan följa huvudförhandlingarna. Även om någon annan än domstolen kan ta upp rättegången endast med ordförandens tillstånd och när villkoren i 21 § i lagen om offentlighet vid rättegång uppfylls, gör domstolarna själva en ljudupptagning av den muntliga bevisningen som intresserade kan beställa mot betalning. Enligt propositionen ska det i fortsättningen vara möjligt att beställa ljudet på en bild- och ljudupptagning på samma sätt. Dessutom refererar domstolarna i allmänhet innehållet i den muntliga bevisningen i motiveringen till sina avgöranden. Undantag från den omfattande offentligheten vid rättegångar och för rättegångshandlingar finns endast i ett fåtal mål och ärenden, såsom sexualbrott, där det läggs fram uppgifter som är sekretessbelagda med stöd av lag eller som enligt domstolens beslut ska vara sekretessbelagda. Parterna i rättegången får dock också i dessa ärenden kännedom om allt rättegångsmaterial. 

4.2.3  Konsekvenser för de grundläggande och mänskliga rättigheterna

Propositionen hänför sig främst till 21 § i grundlagen som gäller rättsskydd. Förslaget kan bedömas främja tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna vid rättegång. 

Domstolarnas avgöranden utgör kärnan i rättsskyddet. Enligt propositionen kan fullföljdsdomstolen avgöra ett ärende på basis av muntlig bevisning som tagits upp i tingsrätten. Det förbättrar fullföljdsdomstolens förutsättningar att fatta rätt avgörande om bevisning, eftersom muntlig bevisning i tingsrätten i princip är bättre än vid ändringssökande, vilket framgår närmare av avsnitt 2.6. Hovrättens och högsta domstolens förbättrade förmåga att avgöra bevisfrågor korrekt ökar rättegångens säkerhet och stärker därmed rättsskyddet. 

Att ta emot muntlig bevisning i fullföljdsdomstolen genom en bild- och ljudupptagning skulle göra förfarandet för ändringssökande billigare än för närvarande, eftersom kostnaderna för mottagande av muntlig bevisning vid ändringssökande minskar. I sådana ärenden där muntlig bevisning läggs fram i fullföljdsdomstolen genom hänvisning minskar parternas rättegångskostnader klart, eftersom de inte skulle närvara med sina biträden när fullföljdsdomstolen sätter sig in i den muntliga bevisningen. En minskning av risken för rättegångskostnader i samband med ändringssökande skulle förbättra den faktiska och av förmögenhet oberoende jämlikheten mellan parterna i en rättegång, särskilt fysiska personer och små företag, och möjligheten att söka ändring i synnerhet i tvistemål (access to justice). Av samma orsak främjar propositionen den jämlikhet inför lagen som tryggas i 6 § i grundlagen. 

Propositionens förhållande till ramvillkoren för en rättvis rättegång behandlas i avsnitt 12. 

Ovan i avsnitt 4.2.1 behandlas propositionens konsekvenser för rättegångens offentlighet. I detta sammanhang har man också granskat dess konsekvenser för upplevelsen av en rättvis rättegång. 

Propositionens förhållande till det skydd för privatlivet och personuppgifter som tryggas i 10 § i grundlagen behandlas i avsnitten 4.2.2 och 12. 

4.2.4  Konsekvenser för myndigheternas verksamhet

Tingsrätterna. Tingsrätterna ska göra en bild- och ljudupptagning av alla berättelser som lagts fram i bevissyfte vid varje huvudförhandling. Bild- och ljudupptagningen ska göras med hjälp av ett videoupptagningssystem som ska utvecklas för ändamålet. Systemet ska utvecklas så att det är så lätt som möjligt att använda vid huvudförhandlingen. 

Att använda ett videoupptagningssystem vid huvudförhandlingen skulle sannolikt vara något mer arbetskrävande än att ta upp berättelserna på band. Ett nytt arbetsskede är dessutom att indexera bild- och ljudupptagningen i vissa ärenden. Eftersom det är ändamålsenligt att tingssekreteraren i stället för ordföranden tekniskt ser till att en bild- och ljudupptagning görs och indexeras, understryker propositionen behovet av att se till att den biträdande personalen vid tingsrätterna är tillräcklig. Å andra sidan indexeras berättelserna främst i omfattande ärenden, i vars avgörande det ofta deltar tre tingsdomare i tingsrätten. 

Eftersom indexering förutsätter en förståelse för vad förhöret gäller, kan den inte automatiseras med nuvarande teknik. Indexering kan inte heller ersättas med skriftliga återgivningar, eftersom det enligt uppgifter från Rättsregistercentralen för närvarande inte finns någon programvara för taligenkänning på marknaden som på ett tillförlitligt sätt kan omvandla förhörsberättelser på finska och svenska i skriftlig form. 

Propositionen minskar i någon mån stämningsmännens arbete. Detta beror på att de stämningsmän som arbetar vid tingsrätterna sköter delgivningarna också till hovrättens huvudförhandlingar. Eftersom det till följd av förslaget kommer att kallas betydligt färre personer till hovrättens huvudförhandlingar än tidigare, kommer det att delges färre kallelser till dem än tidigare. Konsekvenserna kan dock inte uppskattas bli betydande, eftersom antalet huvudförhandlingar – och därmed kallelser som ska delges – vid hovrätterna är avsevärt mindre än vid tingsrätterna. Stämningsmannadelgivning är inte heller det enda sättet att delge kallelser. 

Tingsrätterna ska ha ett utrymme där man kan se på bild- och ljudupptagningar. För detta ändamål kan man till exempel använda lediga sessionssalar. På grundval av de svenska domstolarnas erfarenheter kan man utgå från att intresset för att se på bild- och ljudupptagningar är litet. Med tanke på att bild- och ljudupptagningar enligt propositionen också får ses av allmänheten i Finland, till skillnad från i Sverige, kan det vara något vanligare att man bekantar sig med upptagningar här än i Sverige. 

Propositionen kan leda till att antalet muntliga bevis som läggs fram i tingsrätten ökar. Å andra sidan kan förslagen om effektivisering av förberedelsen av brottmål förkorta långa huvudförhandlingar i och med att det läggs fram färre muntliga bevis i brottmål. Effekten kan vara betydande i vissa omfattande brottmål. Dessa faktorer kan leda till att den genomsnittliga längden på tingsrätternas huvudförhandlingar förlängs, men effekten är sannolikt inte stor. 

En effektivare förberedelse av brottmål kan förkorta tingsrätternas genomsnittliga behandlingstider, i synnerhet eftersom omfattande brottmål är arbetskrävande och ofta binder tre tingsdomares arbetsinsats. I fråga om alla ärenden kan den nya förutsättningen att behandlingen av ärenden ska vara strukturerad i någon mån påskynda behandlingen av ärenden, eftersom ett sådant behandlingssätt kan bedömas göra rättegången tydligare och därmed också lättare att avgöra. Å andra sidan kan en eventuell förlängning av huvudförhandlingarnas längd påverka i motsatt riktning. Mot bakgrunden av dessa faktorer kan det uppskattas att propositionen inte leder till längre behandlingstider i tingsrätterna. 

Enligt propositionen kan muntlig bevisning också i tingsrätten tas emot genom en bild- och ljudupptagning när ärendet återförvisas till tingsrätten och när en ny huvudförhandling i ärendet hålls efter ett alltför långt uppskov. På detta sätt kan man förfara också när muntlig bevisning har tagits emot utom huvudförhandlingen. Det skulle underlätta och påskynda behandlingen av sådana ärenden. Antalet sådana är dock litet. 

Hovrätterna. Propositionen ändrar avsevärt det förfarande som ska iakttas vid hovrättens huvudförhandling. Med tanke på de praktiska arrangemangen kring huvudförhandlingen förutsätter reformen att hovrätten sköter det tekniska framförandet av bild- och ljudupptagningar vid huvudförhandlingen. I vissa ärenden bör man i förberedelseskedet söka de punkter som är av betydelse för ärendet på en indexerad bild- och ljudupptagning för visning vid huvudförhandlingen. Det är klart att systemet för visning av bild- och ljudupptagningar ska vara lätt att använda och funktionssäkert också ur hovrättens synvinkel. 

Propositionen minskar i någon mån arbetsmängden för hovrätternas personal, eftersom det inte längre går åt arbetstid till inställda huvudförhandlingar. I avsnitt 4.2.5, som handlar om propositionens ekonomiska konsekvenser, har det uppskattats att detta sparar arbetstiden för hovrätternas ledamöter med cirka 660 timmar, för hovrätternas föredragande med cirka 220 timmar och för hovrätternas kanslipersonal med cirka 420 timmar per år. Denna tid frigörs för behandling av andra ärenden. Om huvudförhandlingar inte ställs in skulle behandlingstiderna bli kortare. 

Å andra sidan skulle förslaget sannolikt leda till att hovrätterna måste bereda fler ärenden än för närvarande och fatta beslut om behandling av i synnerhet muntlig bevisning. Det är också möjligt att hovrätternas huvudförhandlingar förlängs. Dessa konsekvenser kan i fråga om arbetsmängd vara större än den besparing i arbetsmängd som följer av en minskning av antalet inställda huvudförhandlingar. 

För närvarande är cirka en femtedel av hovrätternas huvudförhandlingar så kallade reseting, där hovrättens sammansättning reser till en annan ort för att hålla huvudförhandling. I mål och ärenden som avgjordes 2019 hölls sammanlagt 353 reseting, av vilka 150 hölls av Vasa hovrätt, 114 av Rovaniemi hovrätt, 65 av Åbo hovrätt och 24 av Östra Finlands hovrätt (Tuomioistuinten työtilastoja vuodelta 2019 (Domstolarnas arbetsstatistik år 2019) Justitieministeriets publikationer, Verksamhet och förvaltning 2020:4, s. 7–17). 

Beslut om sammanträdesplatsen fattas separat i varje mål och ärende av den hovrättssammansättning som behandlar målet eller ärendet. Eftersom man vid prövningen av sammanträdesplats beaktar den olägenhet och de kostnader som resan till hovrätten medför för dem som ska förhöras, minskar behovet av att hålla reseting på grund av att klart färre personer än tidigare behöver infinna sig personligen vid hovrättens huvudförhandling. Å andra sidan inverkar reformen inte direkt på parternas skyldighet att närvara vid huvudförhandlingen. Av dessa orsaker kan det bedömas att propositionen leder till att antalet reseting minskar med en femtedel jämfört med nuläget, det vill säga med cirka 70 reseting per år. Ur hovrättens synvinkel är ett reseting mer arbetskrävande än en huvudförhandling som hålls på hovrättens sammanträdesort, vilket innebär att en minskning av dem kan minska hovrättens arbete och förkorta behandlingstiderna. 

I omfattande mål där muntlig bevisning läggs fram vid huvudförhandlingen genom hänvisning, är parterna inte närvarande när den muntliga bevisningen tas emot. Det gör det lättare att ordna huvudförhandlingen. Även i andra situationer kan mottagandet av muntlig bevisning genom en bild- och ljudupptagning underlätta ordnandet och genomförandet av flera dagar långa huvudförhandlingar, så som beskrivs i avsnitt 4.2.1. Omfattande mål har stor betydelse för hovrätternas arbetsmängd, vilket understryker betydelsen av dessa konsekvenser med tanke på hovrätterna och deras behandlingstider. 

I det förfaringssätt som föreslås i propositionen behöver vittnen inte längre kallas personligen till hovrättens huvudförhandling. Delgivning av kallelser till vittnen är ibland arbetskrävande och tidskrävande. Till denna del kan propositionen bedömas minska hovrättens arbete och förkorta behandlingstiderna i synnerhet om vittnet vistas utomlands eller om det annars är svårt att delge kallelsen. 

I det föreslagna förfarandet behöver hovrätternas rättskipningssekreterare och övriga kanslipersonal inte i nuvarande omfattning se till att kallelser till huvudförhandling sänds ut och att delgivningen av dem följs upp. Å andra sidan kan reformen förutsätta att rättskipningssekreteraren i vissa situationer bistår vid visningen av bild- och ljudupptagningar vid huvudförhandlingar och i andra tekniska uppgifter som har att göra med visning av upptagningar. Av dessa orsaker bedöms propositionen inte ha betydande konsekvenser för arbetsmängden för hovrätternas kanslipersonal. 

Propositionen kan bedömas sänka tröskeln för ändringssökande tack vare att kostnaderna för ändringssökande minskar. En annan sak som kan sänka tröskeln är att förfarandet för ändringssökande blir lättare ur partens synvinkel, eftersom muntlig bevisning i princip inte tas emot personligen vid hovrätten. Dessa omständigheter kan öka antalet mål som inkommer till hovrätterna, i synnerhet antalet tvistemål. Å andra sidan är största delen av de ärenden som hovrätterna behandlar brottmål där risken för rättegångskostnader har mindre betydelse än i tvistemål. Dessutom har antalet mål och ärenden som kommit in till hovrätterna länge minskat, vilket beskrivs i avsnitt 2.2.1. Av dessa orsaker bedöms propositionen inte ha betydande konsekvenser för antalet mål och ärenden vid hovrätterna. 

I det nya förfarandet finns det så som beskrivs ovan drag som kan förkorta behandlingstiderna i hovrätterna, men också faktorer som påverkar i motsatt riktning. Det är svårt att bedöma deras sammantagna effekt. Eftersom propositionen kan effektivisera behandlingen av i synnerhet omfattande och de därmed mest arbetskrävande målen och ärendena i hovrätten, kan det anses sannolikt att propositionen snarare förkortar än förlänger behandlingstiderna vid hovrätterna, men effekten är inte stor. 

Högsta domstolen. Enligt propositionen ska muntlig bevisning som tagits emot i tingsrätten tas emot i högsta domstolen genom en bild- och ljudupptagning på samma sätt som i hovrätten. Propositionens konsekvenser för högsta domstolens verksamhet är således likadana som för hovrätternas verksamhet, men med beaktande av antalet muntliga förhandlingar i högsta domstolen, under de senaste åren färre än 20 per år, är propositionens konsekvenser betydligt mindre. Propositionen bedöms inte inverka på behandlingstiderna vid högsta domstolen. 

Åklagarmyndigheten och rättshjälpsbyråerna. Ändringarna i det sätt på vilket muntlig bevisning tas emot i fullföljdsdomstolen inverkar på hur åklagarna och de offentliga rättsbiträdena driver målet vid rättegången. De bör i högre grad än tidigare satsa på förhör av personer som ska förhöras i bevissyfte vid tingsrättens huvudförhandling, eftersom det i princip är det enda tillfället att ställa frågor till dem. Däremot blir det lättare att förbereda sig inför huvudförhandlingen i hovrätten om innehållet i den muntliga bevisningen är känt på förhand. 

En minskning av antalet inställda huvudförhandlingar skulle i viss mån spara åklagarnas och de offentliga rättsbiträdenas arbetstid. Det är sannolikt fråga om några hundra timmar arbetstid per år. En effektivisering av förberedelsen av brottmål skulle ha samma effekt. Däremot skulle en potentiell förlängning av huvudförhandlingarna inverka i motsatt riktning. 

I mål där muntlig bevisning läggs fram genom en hänvisning till bild- och ljudupptagningar som gjorts i tingsrätten, sparas åklagarnas och de offentliga rättsbiträdenas arbetstid betydligt, eftersom de inte skulle vara närvarande när fullföljdsdomstolen sätter sig in i bild- och ljudupptagningen. Om muntlig bevisning läggs fram på detta sätt, till exempel vid en huvudförhandling som pågår i 25 timmar, kan parternas närvaro förkortas till fem timmar. 

Domstolsverket. Domstolsverket svarar för anskaffningen av ett videoupptagningssystem. Upphandlingen och genomförandet ska ske i samarbete med Rättsregistercentralen och Statens center för informations- och kommunikationsteknik Valtori. Efter att systemet tagits i bruk ska de två sistnämnda se till att systemet underhålls och förvaltas i enlighet med vad som överenskommits med Domstolsverket. Dessutom ska Domstolsverket svara för utbildning i anknytning till lagändringar. 

Innan videoupptagningssystemet tas i bruk ska Domstolsverket fastställa de funktionella och tekniska kraven på videoupptagningssystemet, på den utrustning som systemet förutsätter och på tillhandahållandet av anknytande service samt bereda upphandlingen i samarbete med Rättsregistercentralen och Valtori. Upphandlingen av ett videoupptagningssystem och genomförandet av systemet sker under ledning och övervakning av Domstolsverket. När ett videoupptagningssystem är i bruk ska Domstolsverket följa upp och övervaka dess funktion för att säkerställa att systemet fungerar och vidareutveckla det. 

Propositionen förutsätter en omfattande utbildning av domstolarnas personal, vilket sköts av Domstolsverket. Utbildningsbehovet hänför sig i första hand till både det förnyade rättegångsförfarandet och användningen av videoupptagningssystemet. Därför bör utbildning ordnas för alla personalgrupper vid alla allmänna domstolar. Behovet av utbildning blir framträdande i samband med ibruktagandet av videoupptagningssystemet, men utbildning bör även framöver ordnas regelbundet för att upprätthålla kompetensen. 

För att muntlig bevisning ska kunna tas emot genom en bild- och ljudupptagning på ett ändamålsenligt sätt förutsätts det att upptagningarna är strukturerade helheter där de punkter som är relevanta vid ändringssökande lätt kan identifieras. För att möjliggöra detta har tingsrättens processledning en nyckelroll. Därför är det viktigt att i samband med reformen också satsa på utbildning i processledning för tingsdomare. 

Rättsregistercentralen och Statens center för informations- och kommunikationsteknik Valtori. Rättsregistercentralen och Statens center för informations- och kommunikationsteknik Valtori ska enligt Domstolsverkets anvisningar sköta förberedelserna för samt genomförandet och underhållet av videoupptagningssystemet. Enligt den nuvarande bedömningen ska Rättsregistercentralen ansvara för den programvara som videoupptagningssystemet förutsätter, medan Valtori ska ha hand om utrustningen och den grundläggande informationstekniska infrastrukturen, av vilken en viktig del är att telekommunikationen fungerar. 

Som upphandlande enheter konkurrensutsätter Rättsregistercentralen och Valtori de upphandlingar som systemet förutsätter och övervakar att det system som anskaffas uppförs så att det överensstämmer med beställningen. När videoupptagningssystemet är i bruk svarar Rättsregistercentralen och Valtori för att systemet underhålls och fungerar. 

4.2.5  Ekonomiska konsekvenser

Förhållande till budgetpropositionen

Propositionen hänför sig till budgetpropositionen för 2022 och avses bli behandlad i samband med den. Närmare information om propositionens förhållande till budgetpropositionen ges i avsnitt 11.2. 

Ökning av statens utgifter

Videoupptagningssystem. Propositionen förutsätter ett system som gör det möjligt att göra bild- och ljudupptagningar av muntlig bevisning som tas emot i tingsrätterna och visa dem i tingsrätterna, hovrätterna och högsta domstolen (videoupptagningssystem). Merparten av de konsekvenser av propositionen som ökar statens utgifter beror på utformningen, uppförandet och underhållet av detta system. 

Nedan presenteras en kostnadskalkyl för videoupptagningssystemet enligt nuvarande uppgifter. Den har gjorts upp vid Rättsregistercentralen i samarbete med Domstolsverket och Statens center för informations- och kommunikationsteknik Valtori. I kostnadskalkylen har beaktats resultaten av Rättsregistercentralens preliminära marknadskartläggning vid årsskiftet 2020–2021. 

Det finns en mängd osäkerhetsfaktorer i kostnadskalkylen. För närvarande är det inte möjligt att exakt uppskatta kostnaderna för systemet, eftersom det finns flera tekniska lösningsalternativ. Det handlar inte om att upprepa en standardiserad lösning under normala förhållanden, utan om att införa ett nytt informationssystem och installera nödvändig utrustning i ett stort antal olika sessionssalar. Kostnadskalkylen kan också ändras på grund av att de funktionella krav som ställs på videoupptagningssystemet preciseras. Det råder också stor osäkerhet i uppskattningen av hur mycket muntlig bevisning som ska tas upp. 

Kostnaderna för videoupptagningssystemet kan delas upp i två delar, dels engångskostnader för utformning och uppförande, dels årliga underhållskostnader. 

Det är mest ändamålsenligt att skaffa videoupptagningssystemet som en tjänst som inbegriper hantering, underhåll och uppdatering av utrustningens och programvarans livscykel. Det inverkar inte på engångskostnaderna för utformning och uppförande av systemet, men de årliga underhållskostnaderna för systemet utgörs av den årsavgift som betalas för tjänsten. 

Engångskostnaderna för utformning och uppförande av videoupptagningssystemet består av följande kostnadsposter: 

Kalkyl över engångskostnaderna för utformning och uppförande 

Det totala beloppet av engångskostnader för utformning och uppförande av videoupptagningssystemet har således preliminärt uppskattats till cirka 4,415 miljoner - 7,35 miljoner euro. 

Kalkylen över engångskostnader för utformning och uppförande kan preciseras på följande sätt. 

Salteknik inbegriper den nya utrustning som krävs för videoupptagningssystemet. För att videoupptagningssystemet ska kunna uppföras krävs det inte bara att kameror tas in i sessionssalarna, utan också till exempel de centralenheter som utrustningen kräver och placeringen av dem. Det är också möjligt att det behövs fler bildskärmar vid hovrätterna. 

Med skräddarsydd programvara avses en programvara för användningen av videoupptagningssystemet. 

När det gäller installationer av utrustning baserar sig kostnadskalkylen på att videoupptagningssystemet i tingsrätterna ska installeras i alla cirka 300 sessionssalar där muntlig bevisning tas emot också för närvarande. Mindre installationer av utrustning ska också göras vid hovrätterna och högsta domstolen. 

Till denna del föranleds en betydande del av kostnaderna för ledningsdragningar i sessionssalarna. I sessionssalarna har ledningar redan tidigare dragits i samband med förnyandet av den audiovisuella tekniken i salarna, och då har det också gjorts förberedelser för ett eventuellt uppförande av ett videoupptagningssystem. Trots detta kommer sannolikt en betydande mängd ledningar att dras när videoupptagningssystemet uppförs. 

Kostnadsförslaget är mycket grovt i fråga om installationer av utrustning. Innan systemet väljs vet man inte exakt hurdana installationer som ska göras och hur mycket arbete de kräver. Det finns många sessionssalar där videoupptagningssystemet ska installeras, och de är olika. I kalkylen har som grund använts de faktiska kostnaderna i samband med förnyelsen av den audiovisuella tekniken i sessionssalarna, men det finns skäl att anta att installation av utrustning för videoupptagningssystemet skulle vara en mer krävande uppgift än installation av audiovisuell utrustning i sessionssalarna. Det finns dock ingen jämförbar utredning om detta. Enligt Rättsregistercentralen och Domstolsverket innefattar det uppskattade maximibeloppet av kostnaderna för installationsarbete beredskap för oförutsedda problem vid installation av utrustning. 

Lagringskapacitet avser det skivutrymme som behövs för bevaringen av bild- och ljudupptagningar. Närmare information om detta ges i fråga om de årliga underhållskostnaderna. Priset för upprättande av lagringskapacitet baserar sig på priset på motsvarande tjänster som tillhandahålls av Statens informations- och kommunikationstrafikscenter Valtori. 

Med driftskostnader för lagringskapacitet under tiden för upprättandet avses kostnader för det skivutrymme som behövs för bild- och ljudupptagningar medan videoupptagningssystemet uppförs. Närmare uppgifter om de faktorer som påverkar priset på lagringskapaciteten finns nedan i samband med de årliga underhållskostnaderna. 

Med utbildningar i ibruktagande avses teknisk ibruktagningsutbildning som tillhandahålls av leverantören av det valda systemet. 

Nätkonfigurationer behövs för att ta i bruk videoupptagningssystemets egen telekommunikationskapacitet. Systemet kan inte använda den befintliga kapaciteten utan att bromsa annan telekommunikation. 

Projekthanteringens andel har på basis av tidigare projekt uppskattats till 15 procent av kostnaderna. I kalkylen över projekthanteringen finns således osäkerhetsfaktorer i synnerhet i fråga om installationskostnadernas belopp. 

Utöver engångskostnader för utformning och uppförande medför videoupptagningssystemet årliga underhållskostnader. Om videoupptagningssystemet anskaffas som en tjänst, vilket är mest ändamålsenligt, betalas en årlig serviceavgift som inbegriper de kostnader som anges nedan. 

Innan videoupptagningssystemet konkurrensutsätts kan den sannolika storleken på serviceavgiften uppskattas med hjälp av följande kostnadsposter. 

Kalkyl över de årliga underhållskostnaderna 

Totalbeloppet av de årliga underhållskostnaderna för videoupptagningssystemet har således preliminärt uppskattats till cirka 2,53 miljoner - 3,84 miljoner euro. 

Kalkylen över de årliga underhållskostnaderna kan preciseras på följande sätt. 

Serviceproduktionen innebär administrering och underhåll av videoupptagningssystemet. Kostnaderna för serviceproduktionen påverkas i hög grad av eventuella licensavgifter för programvara som skräddarsys för videoupptagningssystemet. Behovet av licensavgifter och licensavgifternas belopp kan inte exakt uppskattas förrän den programvara som ska användas i videoupptagningssystemet har valts. 

De årliga underhållskostnaderna för kameror och mikrofoner samt tillhörande utrustning omfattar underhåll och uppdatering av tekniken i cirka 300 sessionssalar. Den omfattar bland annat kameror och styrpaneler, men också ljudupptagningssystemet. I samband med övergången till det nya förfarandet behöver domstolarnas nuvarande ljudupptagningssystem ersättas med ett nytt audiovisuellt upptagningssystem som inbegriper både bild och ljud. Detta beror på att det nuvarande ljudupptagningssystemet delvis befinner sig vid slutet av sin livscykel och behöver i vilket fall som helst förnyas under de närmaste åren. Det skulle sannolikt inte heller vara kompatibelt med det nya systemet. 

När bild- och ljudupptagningar görs och visas kan man inte utnyttja den videokonferensutrustning som redan finns vid domstolarna till exempel så att bild- och ljudupptagningarna görs med samma kameror. Att lägga till de funktioner som krävs för videoupptagningssystemet i en videotjänst med relativt gammal teknik skulle inte vara kostnadseffektivt. 

Stödservice skulle innebära tillgång till tekniskt stöd för användare av videoupptagningssystemet vid störningar. Detta skulle öka videoupptagningssystemets tillförlitlighet. 

I stödservicens effektiviserade servicesvar är det fråga om huruvida ett sådant bättre tekniskt stöd som är nödvändigt för videoupptagningssystemet ska skaffas. En bättre stödservice skulle förebygga mänskliga fel och på så sätt minska antalet omförhör i fullföljdsdomstolarna på grund av att upptagningen misslyckats. Det skulle kosta högst 250 000 euro per år beroende på servicens art. 

Med telekommunikation avses sådan kompletterande telekommunikationskapacitet som krävs för videoupptagningssystemet. Med hjälp av den säkerställs det att videoupptagningssystemet inte fördröjer domstolarnas övriga telekommunikation. Detta skulle medföra en årlig kostnad på uppskattningsvis 120 000 euro. 

Kostnadsgapet för servrar baserar sig på om videoupptagningssystemets tillförlitlighet ökas genom att servrarna fördubblas. Om detta görs inverkar det inte på systemets funktion och användbarhet, om den primära servern tillfälligtvis inte kan användas vid en eventuell störning. Det är viktigt att videoupptagningssystemet fungerar särskilt för att huvudförhandlingar inte ska behöva ställas in på grund av tekniska problem i samband med återgivning av bild- och ljudupptagningar. 

Lagringskapaciteten är den viktigaste faktorn som påverkar de årliga underhållskostnaderna. Det är fråga om hur mycket skivutrymme bild- och ljudupptagningar behöver. Det påverkas av tre faktorer: antalet bild- och ljudupptagningar, deras kvalitet och bevaringstid. 

När det gäller antalet bild- och ljudupptagningar baserar sig kostnadskalkylen på mängden muntlig bevisning som ska lagras. En kalkyl över detta finns som bilaga till betänkandet av arbetsgruppen för videoupptagning (Suullisen todistelun vastaanottaminen tallenteelta. (Mottagande av muntlig bevisning genom en upptagning). Betänkande av arbetsgruppen för videoupptagning. Justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 2020/20, bilaga 1). 

När det gäller kvaliteten på bild- och ljudupptagningar baserar sig kostnadskalkylen på att upptagningarna är av så kallat högupplöst bildformat (720p). Bild- och ljudupptagningar ska vara av minst denna kvalitet för att muntlig bevisning ska kunna tas emot från dem på ett korrekt sätt som tryggar en rättvis rättegång. 

När det gäller bevaringstiden för bild- och ljudupptagningar baserar sig kostnadskalkylen på att bild- och ljudupptagningar bevaras i 30 dagar från det att målet har avgjorts och avgörandet har vunnit laga kraft. Motiveringen till denna lösning ges i specialmotiveringen till 22 kap. 10 § i rättegångsbalken. Om bild- och ljudupptagningar bevaras i tre månader, uppgår den årliga kostnaden för lagringskapaciteten till cirka 1,3 miljoner euro. Om bevaringstiden är sex månader, kostar lagringskapaciteten cirka 1,6 miljoner euro per år. 

Mellanlagringsserver på varje verksamhetsställe. Utgångspunkten i kostnadskalkylen har varit att videoupptagningssystemet kan förverkligas på ett tillförlitligt sätt utan en mellanlagringsserver på varje verksamhetsställe. Det är dock möjligt att man vid det tekniska utförandet av videoupptagningssystemet kommer fram till att systemets funktionssäkerhet inte kan garanteras utan att det på varje verksamhetsställe installeras en mellanlagringsserver för lagringen av bild- och ljudupptagningar. 

Mellanlagringsservrar på varje verksamhetsställe skulle medföra merkostnader, och det är mycket svårt att uppskatta deras antal på grund av att det i detta skede inte är möjligt att fastställa hurdana mellanlagringsservrarna bör vara. Enligt en grov uppskattning skulle priset på en mellanlagringsserver vara 2 000–150 000 euro. Således skulle installationen av mellanlagringsservrar vid 36 verksamhetsställen medföra en engångskostnad på 72 000–5 400 000 euro i fasen för utformning och uppförande. Dessutom skulle underhållet av mellanlagringsservrarna på de enskilda verksamhetsställena kosta uppskattningsvis 360 000–500 000 euro per år. 

Behovet av en mellanlagringsserver på varje verksamhetsställe klarnar vid konkurrensutsättningen av videoupptagningssystemet. Enligt en aktuell bedömning av Rättsregistercentralen och Statens informations- och kommunikationstekniska center Valtori verkar det inte som om mellanlagringsservrar behövs på de enskilda verksamhetsställena för att trygga videoupptagningssystemets funktionssäkerhet. 

Om det skulle skaffas en mellanlagringsserver för varje verksamhetsställe, skulle detta också påverka det belopp som uppskattats för projektförvaltningen i kostnadskalkylen, eftersom projektförvaltningens andel kalkylmässigt är 15 procent av de övriga kostnaderna för utformning och uppförande. 

Stegvis införande. Det föreslås att bestämmelser om ikraftträdandet av de föreslagna lagarna utfärdas separat genom lag. Det är möjligt att det då anses motiverat att stegvis övergå till ett nytt förfarande så att förfarandet först tas i bruk i tvistemål och ansökningsärenden och efter övergångsperioden i brottmål. Ett sådant stegvist införande inverkar dock inte nämnvärt på underhållskostnaderna under övergångsperioden, eftersom det på grund av de merkostnader som en upplösning och ombildning av projektorganisationen skulle medföra är ändamålsenligt att omedelbart uppföra videoupptagningssystemet som en helhet, även om det under en eventuell övergångsperiod inte används annat än i vissa ärenden. 

Utbildningskostnader. En reform av sättet för upptagning och mottagande av muntlig bevisning på det föreslagna sättet förutsätter att domstolarnas personal utbildas. Utbildning behövs både för tillämpningen av den nya lagstiftningen och för användningen av videoupptagningssystemet. För att målen med reformen ska nås är det dessutom befogat att ordna utbildning i processledning för tingsdomare så som beskrivs i det föregående avsnittet. Utbildningen ska alltså gälla sådana teman som inte omfattas av den ibruktagningsutbildning som leverantören av utrustningen tillhandahåller och som nämns ovan i samband med kostnaderna för utformning och uppförande. 

Domstolsverket uppskattar att kostnaderna för ordnandet av utbildning uppgår till cirka 70 000 euro. De består av utbildarnas arvoden och utarbetandet av utbildningsvideor. Deltagande i utbildning skulle också i betydande grad ta arbetstid i anspråk för domstolarnas personal. 

Minskning av statens utgifter

Som motvikt till de kostnader som förslaget medför kan mottagandet av muntlig bevisning genom en bild- och ljudupptagning också minska statens utgifter. 

Uppskattningarna av spareffekterna har i huvudsak gjorts utifrån uppgifter om domstolarnas verksamhet 2019. Detta beror på att 2020 var ett exceptionellt år på grund av coronapandemin också i domstolar där behandlingen av flera tusen mål och ärenden avbröts. På basis av uppgifterna för 2019 kan propositionens konsekvenser under de kommande åren således bedömas på ett tillförlitligare sätt än enligt uppgifterna för 2020. Uppgifterna för 2019 avviker inte heller nämnvärt från de föregående åren. 

Bevisningskostnader. Av statens medel (moment 25.01.20 Särskilda utgifter) betalas i vissa fall vittnesarvoden till dem som är skyldiga att infinna sig i rätten. I allmänhet är det fråga om vittnen och målsägande i brottmål. Propositionen minskar till denna del statens utgifter, eftersom inga nämnvärda bevisningskostnader uppstår när muntlig bevisning tas emot genom en bild- och ljudupptagning. 

År 2019 betalades i alla domstolar av statens medel sammanlagt cirka 2 130 000 euro i bevisningskostnader. Det finns inga uppgifter uttryckligen om hovrätternas andel av de totala kostnaderna, men andelen kan uppskattas till cirka 250 000 euro. Uppskattningen baserar sig på andelen huvudförhandlingar som hållits i hovrätterna (huvudförhandling eller muntlig förhandling hölls 2019 i tingsrätterna i cirka 46 600 mål, i hovrätterna i cirka 2 100 mål och i förvaltningsdomstolarna i cirka 970 mål samt ett litet antal i andra domstolar) och på att huvudförhandlingarna i hovrätterna i genomsnitt är mer omfattande än i tingsrätterna. Uppskattningen baserar sig också på uppgiften om att cirka 11 procent av kostnaderna för det system som för närvarande används för att ta upp förhörsberättelser hänför sig till hovrätterna. 

Om åtalet tillskrivs svaranden, blir den dömde i allmänhet tvungen att ersätta staten för de bevisningskostnader som betalats av statens medel. På grund av den ofta dåliga ekonomiska situationen för dömda personer är det dock vanligt att staten i slutändan måste svara även för en stor del av de bevisningskostnader som den dömde åläggs att ersätta staten. Av dessa orsaker kan det uppskattas att propositionen minskar de bevisningskostnader i hovrätterna som staten ska svara för med cirka 200 000 euro per år. 

Vid högsta domstolens muntliga förhandlingar uppkommer så få bevisningskostnader att deras eventuella minskning i och med propositionen inte nämnvärt minskar statens utgifter. Detsamma gäller huvudförhandlingar som hålls i tingsrätterna efter det att målet har återförvisats till tingsrätten eller när huvudförhandlingen har varit uppskjuten alltför lång tid. 

Inställande av huvudförhandlingar. I avsnitt 4.2.1 uppskattas det att antalet inställda huvudförhandlingar kommer att minska med 200 huvudförhandlingar i hovrätterna och att antalet huvudförhandlingar som ställs in först vid sammanträdet minskar med ytterligare 10 huvudförhandlingar per år. 

Inställandet av huvudförhandlingen medför kostnader för staten i form av rättegångskostnader som staten ska svara för. En parts biträde orsakas onödiga kostnader av att huvudförhandlingen ställs in, och dessa kostnader måste staten ibland svara för till exempel på grund av att parten beviljats rättshjälp eller på grund av att åtalet mot parten i ett brottmål förkastas. Om huvudförhandlingar ställs in mer sällan, uppkommer det mindre kostnader av detta slag än för närvarande. 

På grund av att situationerna ser olika ut är det mycket svårt att uppskatta hur mycket statens utgifter skulle minska till följd av att huvudförhandlingar ställs in mer sällan. Med beaktande av beloppet av rättshjälpsarvodet, 110 euro i timmen, och i synnerhet det stora antalet parter som får rättshjälp i brottmål, kan man dock preliminärt anta att en minskning av antalet inställda huvudförhandlingar skulle ha en klart större inverkan på statens utgifter än vad som beräknas som en kalkylerad besparing i åklagarnas arbetstid i nästa underavsnitt. På dessa grunder kan statens utgifter i detta avseende uppskattas minska med cirka 20 000 euro per år. 

Konsekvenserna av en minskning av antalet inställda huvudförhandlingar för vissa tjänstemäns arbetstid behandlas i följande underavsnitt. 

Hänvisningsmetoden. Enligt propositionen ska muntlig bevisning som tas emot genom en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten kunna läggas fram vid huvudförhandlingen genom att det helt eller delvis hänvisas till den, om hovrätten finner det lämpligt. I detta fall sätter sig hovrätten in i den muntliga bevisningen utan att parterna och allmänheten är närvarande. Förfarandet skulle minska arbetstiden för parternas biträden och åklagarna, eftersom de vid huvudförhandlingar skulle vara närvarande endast under tiden för de inledande och avslutande anförandena samt när de skriftliga bevisen läggs fram. 

Den omfattande prövningsrätt som hovrätterna får gör det svårt att uppskatta antalet huvudförhandlingar där muntlig bevisning kommer att framläggas genom hänvisning. Eftersom förfaringssättet är lämpligast i omfattande mål kan en ungefärlig uppskattning av dess blivande utbredning baseras på uppgiften att under åren 2016–2019 avgjorde hovrätterna 275–350 sådana mål där huvudförhandlingen hade pågått i över åtta timmar. Cirka 60 procent av dessa var brottmål. Hovrätterna kan antas tillåta muntlig bevisning genom hänvisning i största delen av dessa mål. 

Således är en grov uppskattning att hänvisningsmetoden kommer att användas i cirka 180 brottmål och cirka 120 tvistemål per år. Om man dessutom utgår från att den tid som parterna är närvarande vid huvudförhandlingen i dessa mål förkortas från 20 till 5 timmar i genomsnitt, blir det på årsnivå en minskning på 2 700 timmar i brottmål och 1 800 timmar i tvistemål jämfört med nuläget. 

Det är svårt att uppskatta det belopp som staten sparar till denna del. Den mest betydelsefulla kostnadsposten är arvodena till biträdena i de fall där en part har rätt till rättshjälp utan självriskandel. Då man beaktar att antalet huvudförhandlingstimmar i brottmål uppskattas minska med 2 700, att timarvodet för rättshjälp är 110 euro och att det i omfattande brottmål ibland kan finnas flera parter som har rätt till rättshjälp, kan mängden ersättningsgillt arbete av detta slag bli klart större än den besparing i åklagarnas arbetstid som förfaringssättet möjliggör enligt uppskattningen nedan. Därför är det möjligt att metoden där muntlig bevisning framläggs genom hänvisning leder till en kostnadsminskning för staten på cirka 300 000 euro per år i denna utgiftskategori, genom att färre rättshjälpsarvoden behöver betalas ut i hovrätterna. 

Även om svaranden i ett brottmål inte har rätt till rättshjälp, kan staten bli tvungen att ersätta svarandens rättegångskostnader, om åtalet förkastas. Eftersom förfarandet klart minskar parternas rättegångskostnader i fråga om hovrättens huvudförhandling, minskar det också statens ansvar för rättegångskostnaderna i dessa situationer. Eftersom endast ungefär vart 20:e åtal förkastas i sin helhet, kan hänvisningsmetodens inverkan på minskningen av statens utgifter till denna del uppskattas till högst 50 000 euro per år. 

När det gäller tvistemål är det däremot sannolikt att framläggandet av muntlig bevisning genom hänvisning inte minskar statens utgifter. Detta beror på att parterna i omfattande tvistemål i allmänhet inte har rätt till rättshjälp och att parternas rättegångskostnader inte heller ersätts av statens medel på någon annan grund. 

På dessa grunder kan man uppskatta att hänvisningsmetoden minskar statens utgifter med cirka 350 000 euro per år. 

Reseting. I avsnitt 4.2.4 uppskattas det att propositionen kan minska hovrätternas reseting med cirka en femtedel, det vill säga med cirka 70 sammanträden per år. 

Enligt uppgifter från Domstolsverket föranledde hovrätternas reseting 2019 staten kostnader på sammanlagt 192 300 euro. De bestod framför allt av kilometerersättningar, dagtraktamenten och inkvarteringstjänster. Om det hålls cirka en femtedel färre reseting än för närvarande, minskar propositionen därmed statens utgifter med cirka 40 000 euro per år. 

Upptagning av förhörsberättelser. För närvarande görs ljudupptagningar av berättelser som avges av personer som förhörs i rättegångar. Driftskostnaderna för ljudupptagningssystemet, som i hög grad baserar sig på antalet muntliga bevis som ska tas upp, uppgick 2019 till cirka 438 000 euro. Av kostnaderna hänför sig cirka 74 procent till tingsrätterna, cirka 11 procent till hovrätterna och cirka en procent till högsta domstolen medan resten gäller andra domstolar. 

Propositionen innebär att ljudupptagning i tingsrätterna slopas helt och hållet i sin nuvarande form. I hovrätterna och högsta domstolen, där den muntliga bevisning som ska tas emot även i fortsättningen tas upp på band, hörs parter, vittnen och sakkunniga dessutom mera sällan personligen på grund av att den muntliga bevisning som tagits emot i tingsrätten i princip tas emot genom en bild- och ljudupptagning i dessa domstolar. Därför blir det klart färre muntliga bevisningar som ska tas upp på band i hovrätterna och högsta domstolen än för närvarande. Dessutom ska bevaringstiden för ljudupptagningar som görs i hovrätten och högsta domstolen förkortas från sex månader till 30 dagar. 

Av dessa orsaker kan det uppskattas att propositionen minskar statens utgifter för upptagning av förhörsberättelser på band med cirka 350 000 euro per år. 

Sammandrag. De ovan beskrivna konsekvenserna kan bedömas minska statens utgifter med cirka 200 000 euro i fråga om bevisningskostnader, med cirka 20 000 euro i fråga om minskningen av antalet inställda huvudförhandlingar, med cirka 350 000 euro i fråga om hänvisningsmetoden, med cirka 40 000 euro i fråga om minskningen av antalet reseting och med 350 000 euro i fråga om slopandet av ljudupptagningssystemet. Propositionen kan således uppskattas minska statens utgifter med sammanlagt cirka 960 000 euro per år. Det finns dock en hög grad av osäkerhet i kalkylerna. 

Vid bedömningen av i vilken mån propositionen inverkar minskande på statens utgifter bör man dock ytterligare beakta att propositionen utöver de ovan beskrivna sedvanliga årliga ekonomiska konsekvenserna kan medföra betydande inbesparingar i statens medel i tidvis återkommande enskilda fall. 

Denna bedömning baserar sig för det första på att det tidvis finns rättegångar där omförhör av personer som förhörts i tingsrätten medför stora kostnader för staten. Om muntlig bevisning i sådana mål kan tas emot i fullföljdsdomstolen genom en bild- och ljudupptagning, kan dessa kostnader helt eller till stor del undvikas. 

Ett bra exempel på detta är ett mål som behandlades i Helsingfors hovrätt 2011 och som gällde folkmordet i Rwanda 1994. Östra Nylands tingsrätt hade rest till Rwanda för att ta emot muntlig bevisning, men behandlingen av målet i hovrätten förutsatte att tre av hovrättens ledamöter och föredraganden, två åklagare, två försvarare av svaranden och tre polismän först på nytt reste till Rwanda för en månad och senare för närmare två veckor till Tanzania för att förhöra samma vittnen och målsägande. Dessutom flögs några vittnen från utlandet till förhör i Finland. Behandlingen av målet i hovrätten kostade staten sammanlagt nästan 1,4 miljoner euro, då staten utöver personal- och resekostnaderna även fick svara för alla bevisningskostnader som uppstått i hovrätten och de arvoden och kostnadsersättningar som betalats till svarandens försvarare i hovrätten.  

Rwanda-målet är exceptionellt till sin omfattning, men det har också senare förekommit rättegångar där det har varit dyrt att hålla omförhör. Så var fallet till exempel i ett mål om människohandel som Vasa hovrätt avgjorde i februari 2020, där 26 målsägande reste från Thailand till Finland för avge sin berättelse på nytt (Vasa hovrätts dom 26.2.2020 nr 20/108156, dnr R 18/482). Enligt hovrättens egen bedömning orsakade detta betydande kostnader för staten. Åbo hovrätt har bedömt att en eventuell behandling i hovrätten av ett krigsförbrytelsemål (dnr R 21/370) som för närvarande är anhängigt i Birkalands tingsrätt och där muntlig bevisning tas emot i Sierra Leone och Liberia kan komma att kosta staten cirka tre miljoner euro. 

Också den föreslagna möjligheten att lägga fram muntlig bevisning genom hänvisning kan avsevärt minska statens utgifter i mål där det tas emot exceptionellt mycket muntlig bevisning. Ett exempel på ett sådant mål är ett brottmål som gällde den tidigare chefen för narkotikabrottsenheten vid Helsingfors polisinrättning, där Helsingfors hovrätt höll en 474 timmar lång huvudförhandling (Helsingfors hovrätt 27.6.2019 nr 19/128376, dnr R 17/750). Om den muntliga bevisning som tagits emot i tingsrätten hade lagts fram i hovrätten genom hänvisning, skulle de många parterna i målet sannolikt ha kunnat närvara flera hundra timmar mindre vid huvudförhandlingen. De rättegångskostnader som staten fick svara för och arbetstiden för vissa tjänstemän skulle då ha sparats avsevärt, och kapaciteten i sessionssalen skulle ha frigjorts för behandling av andra mål och ärenden. 

Konsekvenser för statens kalkylerade arbetskraftskostnader

I avsnitt 4.2.4 bedöms propositionens konsekvenser för tjänstemännens arbetsmängd. Ökningen och minskningen av tjänstemännens arbete inverkar på statens kalkylerade arbetskraftskostnader, som bedöms nedan. 

Tingsrätterna. Enligt uppgifter från Domstolsverket uppgår arbetsgivarens kostnader för årslönen för en tingsdomare 2021 till i genomsnitt cirka 90 000 euro och för en tingssekreterare till i genomsnitt cirka 40 700 euro. Av dessa belopp kan man utifrån antagandet att antalet arbetsdagar om 7 timmar 15 minuter är 200 per år grovt uppskatta arbetsgivarens genomsnittliga timkostnader för en tingsdomare till cirka 63 euro och för en tingssekreterare till cirka 28 euro. 

I tingsrätterna hölls 2019 huvudförhandling i cirka 46 600 mål och ärenden, av vilka cirka 43 600 var brottmål. Den genomsnittliga längden på huvudförhandlingen 2019 var 311 minuter i tvistemål och ansökningsärenden och 88 minuter i brottmål. Ovan har det ansetts att propositionen kan leda till att den genomsnittliga längden på tingsrätternas huvudförhandlingar förlängs, men effekten kommer sannolikt inte att vara stor. Som kalkylerad arbetskraftskostnad skulle till exempel en förlängning på fem minuter för tingsdomare innebära cirka 245 000 euro per år. I fråga om tingssekreterarna kan beloppet uppskattas till cirka 50 000 euro per år när man beaktar att tingssekreterarna inte deltar i varje huvudförhandling. Om den genomsnittliga längden förlängs med tio minuter, är summorna dubbelt så stora. 

Bild- och ljudupptagningar bör i vissa situationer indexeras. Eftersom indexeringen inte skulle vara regelbunden och i varje fall i allmänhet skulle göras under huvudförhandlingen, har indexeringen ingen nämnvärd separat inverkan på tingsrätternas kalkylerade arbetskraftskostnader. 

Hovrätterna. Enligt uppgifter från Domstolsverket är arbetsgivarens årslönekostnad 2021 för en ledamot av hovrätten i genomsnitt cirka 96 000 euro, för en föredragande i genomsnitt cirka 67 000 euro och för en person som hör till kanslipersonalen i genomsnitt cirka 41 000 euro. Av dessa belopp kan man utifrån antagandet att antalet arbetsdagar om 7 timmar 15 minuter är 200 per år grovt uppskatta arbetsgivarens genomsnittliga timkostnader för en ledamot av hovrätten till cirka 66 euro, för en föredragande i hovrätten till cirka 46 euro och för en person som hör till hovrättens kanslipersonal till cirka 28 euro. 

I avsnitt 4.2.1 uppskattas det att antalet huvudförhandlingar som ställs in tack vare det föreslagna förfarandet kommer att minska med 200 huvudförhandlingar i hovrätterna och antalet huvudförhandlingar som ställs in först vid sammanträdet med ytterligare 10 huvudförhandlingar per år. 

Om huvudförhandlingen ställs in blir de åtgärder som krävs för att ordna den och förberedelserna inför sammanträdet överflödiga. Om huvudförhandlingen ställs in före sammanträdet kan det grovt uppskattas att hovrättens ledamöter och eventuella föredragande använder en timme per lagskipare på den. Om huvudförhandlingen ställs in först vid sammanträdet tar det dessutom ytterligare en timme för dem med den huvudförhandling som ställs in. För hovrätternas kanslipersonal kan det åter uppskattas gå två timmar per inställd huvudförhandling till att ordna en ny huvudförhandling.  

Utifrån dessa uppgifter kan man grovt uppskatta att den årliga besparing av den kalkylerade arbetskraftskostnaden som den förväntade minskningen av antalet inställda huvudförhandlingar medför för den statliga arbetsgivaren är cirka 65 450 euro i fråga om hovrätternas personal, om en föredragande vid hovrätten deltar i behandlingen av målet eller ärendet, och cirka 55 300 euro, om en föredragande inte deltar i behandlingen av målet eller ärendet: 

För att bild- och ljudupptagningar ska kunna utnyttjas vid ändringssökande förutsätts sannolikt att hovrätten vidtar fler förberedande åtgärder än tidigare, såsom att fatta beslut om behandling av muntlig bevisning. Dessutom är det möjligt att en del av huvudförhandlingen i hovrätten förlängs. Å andra sidan kan en effektivisering av förberedelsen av brottmål också förkorta hovrätternas huvudförhandlingar. Arbetet minskar också på grund av att antalet reseting är färre. 

Den sammanlagda effekten av dessa faktorer kan anses vara något större än resultatet av en minskning av antalet inställda huvudförhandlingar. Propositionens totala inverkan på hovrätternas kalkylerade arbetskraftskostnader är dock inte betydande. 

I mål där muntlig bevisning läggs fram genom hänvisning minskar hovrättens kalkylerade arbetsmängd inte, eftersom hovrättens ledamöter och en eventuell föredragande skulle sätta sig in i den muntliga bevisningen i samma omfattning som annars. 

Högsta domstolen. Högsta domstolen tar så sällan emot muntlig bevisning att propositionen inte bedöms ha någon nämnvärd inverkan på högsta domstolens kalkylerade arbetskraftskostnader.  

Åklagarmyndigheten. Enligt uppgifter från Åklagarmyndigheten är arbetsgivarens årslönekostnad 2021 för en åklagare i genomsnitt cirka 88 850 euro, varav cirka 61 euro kan beräknas som en grov genomsnittlig timkostnad för arbetsgivaren på basis av 200 arbetsdagar om 7 timmar 15 minuter per år. 

När det gäller tingsrätterna har det uppskattats att huvudförhandlingarna vid tingsrätterna kan bli i genomsnitt fem eller tio minuter längre. Om så skulle vara fallet också i brottmål, i vilka huvudförhandling 2019 hölls i cirka 43 600 ärenden, skulle den kalkylerade arbetskraftskostnaden för åklagarnas del vara cirka 220 000 euro eller 440 000 euro per år. 

En minskning av inställda huvudförhandlingar vid hovrätterna skulle spara in åklagarnas arbetstid. Det kan uppskattas att huvudförhandlingen i 150 färre brottmål än tidigare ställs in före sammanträdet och att de som ställts in först vid sammanträdet minskar med ytterligare sju fall. Om åklagarnas arbetstid i det förstnämnda fallet skulle ta en timme och i det senare två timmar i onödan, skulle en minskning av antalet inställda huvudförhandlingar innebära en besparing av åklagarnas arbetstid med cirka 164 timmar per år. Den kalkylerade arbetskraftskostnaden är cirka 10 000 euro. 

Förslaget om att muntlig bevisning ska kunna tas emot i hovrätten genom hänvisning innebär ur åklagarnas synvinkel bland annat att åklagaren skulle kunna använda den tid som går åt till att titta på bild- och ljudupptagningar för sina övriga arbetsuppgifter. Enligt vad som uppskattas ovan skulle förfarandet i brottmål minska den tid som parterna deltar i huvudförhandlingar med cirka 2 700 timmar. För åklagarnas del innebär det en kalkylerad arbetskraftskostnad på cirka 165 000 euro per år. Eftersom åtal ibland utförs av två åklagare i omfattande ärenden, där förfarandet närmast skulle tillämpas, kan den kalkylerade arbetskraftskostnaden för åklagare till denna del uppskattas till cirka 200 000 euro per år. 

Rättshjälpsbyråerna. Propositionen inverkar i stor utsträckning på arbetstiden för de offentliga rättsbiträdena på samma sätt som för åklagarna. Till denna del är det dock inte möjligt att ge ens grova uppskattningar av konsekvenserna för de kalkylerade arbetskraftskostnaderna. Orsaken är att motparten till en mottagare av offentlig rättshjälp med stöd av 22 § i rättshjälpslagen ska betala ersättning till staten för det beräknade arvodet till det offentliga rättsbiträdet, och det finns inga uppgifter om storleken på de arvoden som ska ersättas i förhållande till alla arvoden i ärenden av olika omfattning. Det kan också antas att de varierar mycket. I vilket fall som helst är deras totala belopp sannolikt litet. 

5.1.1  Förbud mot överklagande i fråga om bevisning

Ett förbud mot överklagande i fråga om bevisning innebär att bevisfrågorna avgörs endast i tingsrätten och att ändring får sökas endast i en rättsfråga i målet. Tillämpningsområdet för förbudet mot att överklaga i fråga om bevisning kan avgränsas så att det endast gäller en del av sakerna. 

Detta alternativ har tidigare bedömts i regeringens proposition som gäller ett system med tillstånd till fortsatt handläggning. Då ansågs det att besvärsförbud som gäller avgöranden om bevisning inte kan ses som något reellt alternativ till systemet med tillstånd till fortsatt handläggning (RP 105/2009 rd, s. 24). 

Även ett partiellt förbud mot överklagande i fråga om bevisning skulle innebära en grundläggande ändring av hela vårt rättskipningssystem, inte enbart av förfarandet för ändringssökande. Rätt att anföra besvär över en bevisfråga i ett mål eller ärende har i hundratals år varit en del av den finländska rättsordningen. 

Ett förbud mot överklagande i fråga om bevisning skulle kunna göra rättegångsförfarandet snabbare och billigare, eftersom åtminstone tingsrätternas avgöranden där det klart är fråga om enbart bevisning genast skulle vinna laga kraft. Reformen skulle också kunna förkorta handläggningstiderna i hovrätterna i de ärenden och mål i vilka ändring fortfarande får sökas, eftersom följden sannolikt kommer att bli en betydande minskning av antalet ärenden och mål som får anföras hos hovrätten. 

Ett förbud mot överklagande i fråga om bevisning skulle förutsätta att rätts- och bevisfrågorna i ett enskilt mål eller ärende kan skiljas åt. I det praktiska rättslivet är det dock inte alltid entydigt, utan bevisfrågor och rättsfrågor går ofta in i varandra (se till exempel HD 2018:13, punkt 21). Om rätten att söka ändring är beroende av en omständighet som på detta sätt lämnar rum för tolkning, försämras förutsägbarheten i förfarandet för ändringssökande. Grundlagsutskottet har ansett att svårtolkade procedurregler kan ge upphov till nya, i vissa fall onödiga processuella tvister och på det viset förlänga ärendebehandlingen, vilket inte heller med tanke på hovrätternas resursallokering är önskvärt (GrUU 30/2006 rd, s. 4). 

Ett förbud mot överklagande i fråga om bevisning skulle innebära att fel som tingsrätten gjort vid bedömningen av bevisningen i princip inte kan rättas till annat än genom extraordinärt ändringssökande. Besvär över tingsrätternas avgöranden gäller dock ofta endast eller också bedömningen av bevisning. Till följd av ny bedömning av bevisningen ändrar hovrätterna motiveringen till och slutresultatet av tingsrättens avgöranden i cirka vart tredje mål eller ärende som avgjorts vid huvudförhandlingen. Om ett förbud mot överklagande i fråga om bevisning infördes, skulle tingsrätternas avgöranden bli bestående i dessa fall. Hovrätterna skulle då inte i den utsträckning som i dagsläget kunna uppfylla sin roll som kontrollant av riktigheten i tingsrätternas avgöranden. 

Högsta domstolens möjligheter att meddela förhandsavgörande skulle försvagas om ärenden och mål som endast eller också gäller bedömning av bevisning inte längre anförs hos domstolen. Det är inte ovanligt att förhandsavgöranden i ärenden och mål som dessa meddelas. Och många av förhandsavgörandena har stor praktisk betydelse i rättslivet. 

Ett förbud mot överklagande i fråga om bevisning kan också vara problematiskt med tanke på grundlagen eller de internationella förpliktelser avseende mänskliga rättigheter som är bindande för Finland. 

I 21 § 2 mom. i grundlagen finns det bestämmelser om att rätten att söka ändring är tryggad genom lag. Rätten att söka ändring är en grundlagsenlig huvudregel, från vilken det i och för sig är möjligt att genom lag föreskriva smärre undantag. Undantagen får varken ändra att rätten att söka ändring är huvudregeln eller riskera individens rättighet till rättvis rättegång (GrUU 309/1993 rd, s. 78 samt till exempel GrUU 18/2007 rd, s. 4, GrUU 33/2012 rd, s. 3 och GrUU 59/2014 rd, s. 2–3 och 4–6). Ett förbud mot överklagande i fråga om bevisning skulle inte vara ett smärre undantag från rätten att söka ändring. 

Enligt artikel 14.5 i internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter ska var och en som dömts av domstol för en brottslig gärning också ha rätt enligt lag att få skuldfrågan och påföljden omprövad av en högre domstol. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har ansett att ett förfarande för ändringssökande där fullföljdsdomstolens behörighet har begränsats till ärendets eller målets formella och rättsliga frågor utan att fullföljdsdomstolen överhuvudtaget kan pröva den bevisning som lagts fram inte uppfyller kraven enligt artikel 14.5 i den internationella konventionen (punkt 48 i allmänna kommentaren nr 32 av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter samt till exempel avgörandena Gómez Vázquez mot Spanien 20.7.2000, Comm. No 701/1996, punkt 11.1, Carpintero Uclés mot Spanien 22.7.2009, Comm. 1364/2005, punkt 11.3 och Gayoso Martinez mot Spanien 19.10.2009, Comm. 1363/2005, punkt 9.3). 

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har emellertid ansett att artikel 2 om rätten till överklagande i brottmål i protokoll nr 7 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna inte utgör ett hinder för ett system där ändring får sökas till exempel endast i rättsfrågor, förutsatt att det finns en godtagbar grund för begränsningen av rätten att söka ändring och att den inte gör rätten att söka ändring betydelselös (till exempel Krombach mot Frankrike 13.2.2001, punkt 96). 

Som helhet betraktat bör förfarandet för ändringssökande utvecklas genom andra sätt än genom förbud mot överklagande i fråga om bevisning. 

5.1.2  Utnyttjande av bild- och ljudupptagningar som gjorts vid förundersökning

Bild- och ljudupptagningar som gjorts i tingsrätten skulle kunna ersättas av muntlig bevisning som tas emot genom bild- och ljudupptagningar som gjorts vid förundersökningen. I detta alternativ har både fullföljdsdomstolen och tingsrätten tillgång till nyare bevisning än den som upptas i tingsrätten. 

Vid förundersökningen förhörs vittnen och parter i allmänhet mycket snart efter händelserna. Det som de berättar vid förundersökningen är därför färskare och sålunda i princip bättre bevis än vad de berättar i tingsrätten. I detta avseende kan mottagande av muntlig bevisning genom en bild- och ljudupptagning som gjorts vid förundersökningen förbättra riktigheten i bedömningen av bevisningen och sålunda rättegångens säkerhet såväl i tingsrätten som vid eventuellt ändringssökande. Att koncentrera hörandet av vittnen till förundersökningen kan också resultera i att de utsätts för mindre påtryckning före huvudförhandlingen i tingsrätten. Dessutom kan det betyda att de under rättegången inte behöver berätta om händelserna. 

I Sverige har regeringen föreslagit att inspelade förundersökningsberättelser i större utsträckning än tidigare skulle kunna användas som bevis i domstolarna (Utökade möjligheter att använda tidiga förhör, Lagrådsremiss, 8.4.2021). 

I Finland är det för närvarande möjligt att i vissa situationer använda som bevis en bild- och ljudupptagning som gjorts vid förundersökningen. När vissa personer i behov av skydd – främst personer under 15 år som förhörs och målsägande i vissa sexualbrott – förhörs vid förundersökningen görs en bild- och ljudupptagning. Och det på detta sätt inspelade förhöret kan användas som bevis vid rättegången, om den åtalade har fått behörig möjlighet att ställa frågor till den som förhörs. Bestämmelser om detta finns i 9 kap. 4 § i förundersökningslagen (805/2011) och i 17 kap. 24 § 3 mom. i rättegångsbalken. 

När en förundersökningsupptagning används som bevis är det dock fråga om ett begränsat undantag som gäller en relativt liten grupp personer som förhörs. Undantaget har motiverats med behovet av att skydda personer för vilka rättegång och ett möte med svaranden i ett brottmål skulle innebära en synnerligen stor påfrestning (RP 46/2014 rd s. 85–86). Denna aspekt stöder inte att man allmänt avstår från huvudregeln i rättegångsförfarandet, enligt vilken muntlig bevisning ska läggas fram vid rättegången. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har ansett att utgångspunkten, trots att undantag är möjliga, är att all bevisning läggs fram i svarandens närvaro vid en offentlig och kontradiktorisk rättegång (till exempel Al-Khawaja och Tahery mot Förenade kungariket 15.12.2011, stora avdelningen, punkt 118, och Saïdi mot Frankrike 20.9.1993, punkt 43). 

Mottagande av muntlig bevisning genom en förundersökningsupptagning skulle innebära att framläggandet av muntlig bevisning överförs från rättegång till förundersökning. En förundersökning är dock inte en rättegång, utan syftet med den är att för åtalsprövning utreda om ett brott har begåtts. Att ta emot muntlig bevisning genom en bild- och ljudupptagning som gjorts vid förundersökningen skulle fördunkla betydelsen av de olika skedena i straffprocessen samt aktörernas roller. 

På grund av sitt syfte är förundersökningen inte på samma sätt kontradiktorisk som en rättegång. Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har dock av hävd ansett att svaranden i ett brottmål ska få motförhöra vittnena åtminstone en gång under processens gång, antingen när vittnet avger sin berättelse eller senare (till exempel de ovan nämnda avgörandena Saïdi samt Al-Khawaja och Tahery). För att garantera rätten till motförhör bör man i detta alternativ se över förundersökningsförfarandet så att det blir mer kontradiktoriskt, varvid förundersökningen börjar likna en rättegång i ännu högre grad. Alternativt bör även i tingsrätten tillåtas förhör av också sådana personer vars berättelser tas emot genom en förundersökningsupptagning.  

Bedömningen är att straffprocessen i sin helhet sannolikt i ingetdera fallet skulle vara snabbare eller billigare än för närvarande. Tvärtom skulle reformen innebära en risk för att straffprocessen drar ut på tiden. Det skulle vara mest problematiskt för de svarande som är häktade, eftersom deras mål bör behandlas särskilt snabbt. 

En invändning mot att använda upptagningar som gjorts vid förundersökning är också att man vid förundersökningen ännu inte vet vilken gärning och på vilka grunder åklagaren kommer att åtala svaranden. Vid förundersökningen utreds ofta saker som den misstänkte i slutändan inte åtalas för och det ställs frågor om omständigheter som till syvende och sist inte är av betydelse. Av dessa orsaker är en betydande del av förundersökningsförhören inte relevanta med tanke på avgörandet av målet eller ärendet. Förundersökningsförhören är dessutom vanligen inte heller annars strukturerade på samma sätt som de förhör som har genomförts i tingsrätten i enlighet med bestämmelserna i 17 kap. i rättegångsbalken. Det kan i praktiken vara långsamt och oändamålsenligt att ta emot muntlig bevisning genom en upptagning som gjorts vid förundersökningen. 

Av dessa orsaker finns det ingen anledning att sträva efter ett förfarande där muntlig bevisning tas emot vid rättegången genom en bild- och ljudupptagning som gjorts vid förundersökningen. 

5.1.3  Mottagande av muntlig bevisning utifrån transkribering som gjorts i tingsrätten

I stället för att göra en bild- och ljudupptagning är det möjligt att ordagrant transkribera förhörsberättelser som avgetts i tingsrätten, varvid muntlig bevisning kan tas emot i textform i fullföljdsdomstolen. Användning av ordagrann transkribering kan göra det lättare och snabbare att sätta sig in i den muntliga bevisningen och främja fokuseringen på innehållet i berättelsen. Mottagande av muntlig bevisning på detta sätt kan beroende på hur det genomförs också påskynda huvudförhandlingen i hovrätten eller göra det möjligt att avgöra fler ärenden och mål utan huvudförhandling än för närvarande. 

Det är fråga om en principiellt stor ändring i förfarandet för ändringssökande. Alternativet innebär att muntlighetsprincipen vid rättegången avsevärt inskränks och att man i stor utsträckning återgår till ett muntligt transkriberat protokollförfarande vid ändringssökande. På 1990-talet avstod man från det muntliga transkriberade protokollförfarandet, eftersom det inte ansågs garantera att målen för rättprocessen uppnås på bästa möjliga sätt. 

Med tanke på principen om bästa bevismedlet är det inte problemfritt att vid sökande av ändring ta emot den muntliga bevisningen genom transkriberingen av de berättelser som avgetts i tingsrätten. Även om berättelsens tillförlitlighet inte kan härledas från omständigheter som den förhördes gester och miner, kan den skriftliga formen inte alltid uttrycka alla nyanser, betoningar, pauser och fördröjningar i den muntliga berättelsen. I många fall är den muntliga framställningen också tydligare än den skriftliga utskriften. 

De ekonomiska konsekvenserna av alternativet är betydande. Eftersom programmen för taligenkänning på finska eller svenska för närvarande enligt Rättsregistercentralen inte garanterar ett tillräckligt högklassigt slutresultat, förutsätter en transkribering av förhörsberättelserna för ändringssökande att tingsrätterna har personal som antingen transkriberar berättelserna eller korrigerar de fel som taligenkänningsprogrammet gör samt andra brister i det. Man kan utgå ifrån att detta i vilket fall som helst skulle kräva arbetsinsatser av tiotals tingssekreterare, eventuellt fler. Eftersom den genomsnittliga årliga lönekostnaden för en tingssekreterare är enligt uppgifter från Domstolsverket cirka 40 700 euro år 2021 för arbetsgivaren, är det fråga om ett betydande behov av ytterligare resurser. Dessutom skulle en stor del av det extra arbetet vara onödigt, eftersom merparten av ärendena eller målen inte överklagas. Det är också sannolikt att arbetsuppgifterna, som främst skulle bestå av att transkribera eller korrigera förhörsberättelser, inte skulle vara särskilt attraktiva på arbetsmarknaden. 

Av dessa orsaker är det inte motiverat att övergå till ett förfarande där muntlig bevisning som tagits emot i tingsrätten transkriberas ordagrant för ändringssökande. 

5.1.4  Mottagande av muntlig bevisning genom en ljudupptagning som gjorts i tingsrätten

För närvarande görs ljudupptagningar av berättelser som avges av personer som förhörs i tingsrätten. Ett möjligt alternativ till det förfarande som nu föreslås är att fullföljdsdomstolarna tar emot muntlig bevisning genom sådana ljudupptagningar. 

Den bevisning som fullföljdsdomstolen har tillgång till enligt ett sådant förfarande skulle vara lika färsk som i det förfarande som föreslås i propositionen. Konsekvenserna för statsfinanserna skulle däremot bli mindre, eftersom det skulle vara klart billigare att göra ljudupptagningar än att göra bild- och ljudupptagningar. 

Enligt Rättsregistercentralen skulle alternativet förutsätta att det nuvarande systemet för ljudupptagningar förnyas, vilket innebära en engångskostnad på omkring 300 000–400 000 euro. Det skulle även tillkomma en årlig underhållskostnad som beräknas understiga en miljon euro. Av det beloppet skulle 500 000 euro gå till mikrofoner, eftersom det mest ändamålsenliga är att de upphandlas som service. Lagringskapaciteten för ljudupptagningar utgör också en kostnad för staten. År 2019 uppgick den till cirka 438 000 euro. 

I en ljudupptagning ingår inte bild på när den förhörda avger sin berättelse. Denna nackdel lindras dock av det faktum att man enligt dagens rättspsykologiska rön inte i någon större utsträckning kan grunda sin bedömning av personbevisningens tillförlitlighet på iakttagelser och intryck som under en rättegång görs av en persons sätt att tala, ansiktsuttryck och gester eller känsloreaktioner. Själva berättelsen har större betydelse. Saker att fästa uppmärksamhet vid är till exempel om dess väsentliga innehåll är konsekvent, realistiskt och hålls oförändrat, och hur detaljrik den är (KKO 2013:96, punkt 8, på finska). 

Samtidigt förmedlas inget av denna icke-verbala kommunikation då bevisning tas emot enbart baserat på den förhörda personens röst. Den icke-verbala kommunikationen från den som förhörs kan visserligen inte väga in i någon nämnvärd utsträckning i bedömningen av berättelsens tillförlitlighet, men den gör det lättare att följa och förstå det som berättas, och förbättrar därigenom kvaliteten på den muntliga bevisningen. Baserat enbart på en ljudupptagning blir bedömningen av berättelsen inte lika helhetsbetonad och direkt som med en bild- och ljudupptagning, utan det blir svårare och mer invecklat för fullföljdsdomstolen att ta emot berättelsen. 

Det som konstateras ovan om rättspsykologiska rön betyder inte heller att iakttagelser och intryck som gäller den som förhörs skulle sakna all betydelse när den avgivna berättelsen värderas. Ovannämnda aspekter har fått väga in också i rättspraxis. Till exempel i ett mål som gällde brott mot liv beaktade Vasa hovrätt den osäkerhet som ett av vittnena visade, och det faktum att vittnets berättelse under förundersökningen avvek kraftigt från det intryck som vittnet gav då det uppträdde i rätten (Vasa hovrätts dom 26.2.2021 nr 21/108273, dnr R 20/460, VaaHO 2021:4, punkt 69, icke lagakraftvunnen). 

Det föreslagna sättet att ta emot muntlig bevisning genom en ljudupptagning blir jämförbart med hörande per telefon. Med stöd av 17 kap. 52 § 2 mom. i rättegångsbalken är hörande per telefon möjligt förutom i vissa särskilda situationer endast när domstolen anser att det är lämpligt och när trovärdigheten hos den berättelse som den som hörs avger kan bedömas tillförlitligt utan att han eller hon är personligen närvarande vid huvudförhandlingen. Högsta domstolen har i fråga om lämplighetsvillkoret ansett att det i en situation där det under rättegången har kunnat ses att bevisning som gäller samma omständigheter och som blir avgörande i saken och som talar för och mot åtalet är ostridig redan i princip är olämpligt att tillåta att ett viktigt vittne hörs per telefon till denna del. Bedömningen av trovärdigheten hos den berättelse som avges på detta sätt förblir ovillkorligen ofullständig (HD 2013:68, punkt 16). 

Såsom det redogörs närmare i avsnittet om propositionens förhållande till grundlagen har Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan Europadomstolen) ansett att artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (nedan Europakonventionen) om en rättvis rättegång förutsätter att när fullföljdsdomstolen kan göra en ny bedömning av skuldfrågan kan målet inte avgöras utan en direkt bedömning av den bevisning som svaranden i ett brottmål personligen har lagt fram om att han eller hon inte har begått en gärning som han eller hon anklagas för. Det är inte klart om avlyssningen av en ljudupptagning räcker för att uppfylla detta villkor, eftersom fullföljdsdomstolen då skulle vara i en annan ställning i fråga om kvaliteten på den muntliga bevisningen än tingsrätten. 

Dessutom har Europadomstolen i andra sammanhang godkänt att videoupptagningar används för att ta emot muntlig bevisning. Domstolen har konstaterat att en videoupptagning gör det möjligt att göra iakttagelser om ett vittne och att bilda sig en uppfattning om vittnets tillförlitlighet. Sådana observationer kan inte göras utifrån en ljudupptagning. 

Av dessa orsaker finns det ingen anledning att övergå till ett förfarande där muntlig bevisning skulle tas emot i fullföljdsdomstolen genom en ljudupptagning som gjorts i tingsrätten. 

5.1.5  Skapande av bild- och ljudupptagningar i hovrätten och högsta domstolen

Enligt propositionen ska en bild- och ljudupptagning av den muntliga bevisningen göras endast i tingsrätten. Däremot ska det även i fortsättningen göras en ljudupptagning av muntlig bevisning som tas emot i hovrätten och högsta domstolen. Alternativt är det möjligt att en bild- och ljudupptagning av muntlig bevisning görs också i hovrätten och/eller högsta domstolen. 

Hovrätten behandlar största delen av ärendena som andra instans. Enligt propositionen ska muntlig bevisning vid rättegång i dessa ärenden eller mål i princip tas emot i den tingsrätt där den tas upp för hovrätten, och i hovrätten ska personer förhöras endast i undantagsfall. Sålunda ska muntlig bevisning i det föreslagna förfarandet tas upp endast i liten utsträckning i ärenden eller mål som hovrätten handlägger som andra instans. 

I hovrätten behandlas vissa brottmål som gäller domare och högre officerare i första instans. I dessa brottmål tas muntlig bevisning emot första gången i hovrätten. Dessa mål utgör dock klart under en procent av de ärenden och mål som avgörs i hovrätterna. Andelen muntlig bevisning som hovrätten tar emot i ärenden och mål som den handlägger som första instans är alltså mycket liten. 

Genom att göra bild- och ljudupptagningar strävar man främst efter att fullföljdsdomstolen ska kunna ta emot muntlig bevisning genom upptagningen. Hovrätten är dock vanligen den sista rättsinstans där muntlig bevisning tas emot. De senaste åren har högsta domstolen hållit färre än 20 muntliga förhandlingar per år (Högsta domstolens årsberättelse 2020, s. 58). 

Sålunda är bedömningen att endast lite muntlig bevisning kommer att tas upp i hovrätten, och att dessa upptagningar kommer att användas mycket sällan i högsta domstolen. 

Skapande av bild- och ljudupptagningar kräver att det installeras ett upptagningssystem i huvudförhandlingssalen. Att installera ett upptagningssystem i hovrätternas huvudförhandlingssalar skulle innebära betydande kostnader, vilket närmare framgår av avsnitt 4.2.5 om de ekonomiska konsekvenserna av förslaget. Mot bakgrund av vad som anförts ovan står dessa kostnader inte i proportion till de fördelar som kan uppnås genom bild- och ljudupptagningar. Dessutom kan det konstateras att med tanke på kontrollen av utövandet av dömande makt är skapandet av en ljudupptagning ett tillräckligt sätt att dokumentera muntlig bevisning som lagts fram i hovrätten. 

I högsta domstolen tas muntlig bevisning mycket sällan emot. Högsta domstolens avgöranden kan överklagas endast genom extraordinärt rättsmedel.  

Av ovan nämnda orsaker är det inte ändamålsenligt att i förhållande till de kostnader som föranleds göra en bild- och ljudupptagning i hovrätten och högsta domstolen. 

5.1.6  Andra handlingsvägar

Skapande av bild- och ljudupptagningar i endast i en del av ärendena och målen. Enligt propositionen ska en bild- och ljudupptagning göras i tingsrätten i alla ärenden och mål. I en bedömningspromemoria som utarbetats vid justitieministeriet har det bedömts om det är motiverat att göra en bild- och ljudupptagning endast i brottmål eller endast i omfattande ärenden (Mottagande av personbevisning i hovrätten med hjälp av bild- och ljudupptagningar. Bedömningspromemoria. Justitieministeriets publikationer, Betänkanden och utlåtanden, 2019:6, s. 35–37 och 48). I bedömningspromemorian dras slutsatsen att dessa alternativ inte är lika ändamålsenliga som att göra bild- och ljudupptagningar i alla ärenden och mål. Vid beredningen har det inte framkommit någon orsak att bedöma frågan på ett annat sätt än i bedömningspromemorian. 

Bevarande av nuläget. Det är möjligt att låta bli att göra de föreslagna ändringarna i sättet att ta emot muntlig bevisning. Då uppnås emellertid inte de mål som uppställts för förslaget. Hovrätten och högsta domstolen skulle till exempel inte kunna fatta ett bevisavgörande utifrån lika bra bevismaterial som det skulle finnas möjlighet till. 

5.2.1  Sverige

Inledning. I Sverige föreskrivs det i rättegångsbalken (1942:740) om rättegångsförfarandet. Den omarbetades genomgripande 2008, då det första skedet i en omfattande reform av rättegångsbalken – En modernare rättegång (EMR) – trädde i kraft. 

Syftet med EMR-reformen var bland annat att öka användningen av informationsteknik vid rättegångar, att ge parterna större ansvar för rättegångens förlopp och att reformera hovrättsförfarandet så att hovrätten kan koncentrera sig på kontroll av att tingsrättens avgörande är korrekt. Konkreta moderniseringar var bland annat att utvidga det skriftliga förfarandet och tillämpningsområdet för videokonferensen. När det gäller att anföra besvär hos hovrätten började man dessutom i större utsträckning än tidigare förutsätta prövningstillstånd. Hovrätternas system med prövningstillstånd motsvarar för närvarande i många avseenden Finlands system med tillstånd till fortsatt handläggning. 

I det första skedet av EMR-reformen övergick man också till ett förfarande där man vid rättegången utnyttjar bild- och ljudupptagningar (i Sverige: ljud- och bildupptagningar) av muntlig bevisning. 

Skapande av bild- och ljudupptagningar. Av berättelser som i bevissyfte avges i tingsrätten görs det bild- och ljudupptagningar, utom om det finns särskilda skäl att inte göra det. Enligt förarbetena kan ett särskilt skäl vara till exempel att det av någon anledning finns skäl att anta att bild- och ljudupptagningarna skulle försämra kvaliteten på bevisningen. En bild- och ljudupptagning behöver inte heller göras om upptagningen av exceptionella tekniska orsaker inte lyckas. Huvudförhandlingen behöver alltså inte ställas in enbart på grund av problem vid skapandet av bild- och ljudupptagningar (prop. 2004/05:131, s. 228–229). Om en bild- och ljudupptagning inte görs, ska berättelsen dokumenteras genom en ljudupptagning eller antecknas i protokollet i den omfattning berättelsen kan antas vara av betydelse i målet (6 kap. 6 § i Sveriges rättegångsbalk). I praktiken görs det alltid en bild- och ljudupptagning. 

En bild- och ljudupptagning av muntlig bevisning görs också i hyres- och arrendenämnderna, vars avgöranden kan överklagas hos hovrätten. I hovrätten och högsta domstolen är det möjligt att göra en bild- och ljudupptagning, men det är inte obligatoriskt. I praktiken har det sällan funnits något behov av det. 

I tingsrätten görs det bild- och ljudupptagningar också vid syn, utom om det finns särskilda skäl till att inte göra det. Att göra en upptagning vid syn är möjligt även i hovrätten och högsta domstolen (6 kap. 6 a § i Sveriges rättegångsbalk). 

För skapandet av bild- och ljudupptagningar vid huvudförhandlingen i tingsrätten svarar en notarie som utför domstolspraktik. Det finns tillräckligt med notarier i tingsrätterna för detta ändamål, till exempel 175 stycken i Stockholms tingsrätt. Notariernas praktikperiod är vanligen 2–2,5 år, och årligen anställs cirka 600 notarier, även om inte alla av dem arbetar enbart i tingsrätterna. Under de senaste åren har antalet notarier utökats kraftigt (En reformerad notarieantagning. Rapport från Notarieprojektet. Domstolsverkets rapport 18.10.2019, s. 11–12 och 20). 

Strävan är att indexera bild- och ljudupptagningen så att det i skedet för ändringssökande är enkelt att söka relevanta punkter. Indexeringen utförs av en notarie. I praktiken har indexeringen visat sig vara besvärlig. 

Bild- och ljudupptagningar vid huvudförhandlingen i hovrätten. I regel avgörs besvärsärenden vid huvudförhandlingen i hovrätten. När muntlig bevisning tas emot vid huvudförhandlingen, utnyttjas en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten. 

Om muntlig bevisning kan läggas fram vid huvudförhandlingen i hovrätten genom en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten, får bevisningen tas emot på nytt endast om ytterligare frågor behöver ställas till den som förhörs (35 kap. 13 § i Sveriges rättegångsbalk). Detta gäller alla personer som förhörs i bevissyfte, såväl parter, vittnen som andra. Huvudregeln är att den som förhörts i tingsrätten förhörs på nytt i hovrätten endast om det är nödvändigt att ställa tilläggsfrågor (prop. 2004/05:131, s. 205). 

Att i hovrätten förhöra personer som förhörts i tingsrätten kan vara aktuellt i två olika situationer. Vid tilläggsförhör ställs efter det att bild- och ljudupptagningen har spelats upp ytterligare frågor till den som förhörs. Enligt förarbetena till lagen kan grunden för ett tilläggsförhör i typiska fall vara att man i målet eller ärendet har åberopat nya omständigheter i fråga om vilka någon av parterna vill höra någon som har förhörts i tingsrätten. Även nya bevis som åberopas i hovrätten kan ge anledning att ställa ytterligare frågor till dem som förhörts i tingsrätten. Tilläggsförhör kan behövas också när innehållet i den förhördes berättelse har förblivit oklart (prop. 2004/05:131, s. 234). 

Vid omförhör tas den förhördes berättelse i sin helhet emot på nytt i hovrätten och ingen bild- och ljudupptagning läggs fram. Ett omförhör kommer i fråga främst när skapandet av en bild- och ljudupptagning har misslyckats eller när det har begåtts fel i bevisningsförfarandet, till exempel om muntlig bevisning har tagits emot per telefon när det inte har varit tillåtet. Det kan finnas behov av omförhör också när någon av dem som förhörs meddelar att han eller hon i hovrätten vill lägga fram en helt ny version av händelserna. 

Tilläggs- och omförhör sker vanligen på initiativ av en part. En icke specificerad begäran räcker inte till, utan parten ska motivera varför det finns behov av och lägga fram bevisteman (prop. 2004/05:131, s. 204). 

Hovrätten kan också på tjänstens vägnar besluta att muntlig bevisning som har spelats in i tingsrätten ska tas emot på nytt vid huvudförhandlingen. Det är dock exceptionellt. Enligt förarbetena kan det finnas skäl till detta främst i brottmål och tvistemål där förlikning inte är tillåten (prop. 2004/05:131, s. 234–235). 

I praktiken förekommer både tilläggsförhör och omförhör sällan. Mycket få förhör måste tas om på grund av att inspelningen har misslyckats. 

Bevisning kan också läggas fram vid huvudförhandlingen genom hänvisning till bild- och ljudupptagningar (50 kap.19 § och 51 kap. 19 § i Sveriges rättegångsbalk). I denna så kallade hänvisningsmetod hänvisas det vid huvudförhandlingen i hovrätten endast till en bild- och ljudupptagning, och hovrätten ser på upptagningen utan att parterna är närvarande. Sakframställningarna och slutpläderingarna lämnas till huvudförhandlingen. 

Hänvisningsmetoden kan tillämpas om hovrätten finner det lämpligt. Detta kan vara fallet till exempel när metoden gör det lättare att förstå rättegångsmaterialet eller gör rättegången effektivare och mer ändamålsenlig. Å andra sidan kan till exempel behovet av att ställa ytterligare frågor ibland vara en orsak till att inte tillämpa metoden. Parterna hörs om tillämpningen av hänvisningsmetoden, men förfarandet kan tillämpas även om parterna motsätter sig det (prop. 2004/05:131, s. 245–246 och 267 samt prop. 2015/16:39, s. 50 och 71). 

Hänvisningsmetoden blev möjlig 2008 vid övergången till mottagande av muntlig bevisning genom bild- och ljudupptagning. Den tillämpades dock inte i den avsedda omfattningen, så 2016 förtydligades bestämmelserna för att öka tillämpningen av metoden (prop. 2015/16:39, s. 49–53). Under de senaste åren har hänvisningsmetoden blivit vanligare. Den tillämpas närmast i ärenden eller mål där det annars skulle hållas en lång huvudförhandling, eftersom nyttan av metoden är störst i dessa ärenden eller mål. 

Bild- och ljudupptagningar vid skriftligt förfarande i hovrätten. Även om prövningsärenden i enlighet med huvudregeln avgörs i hovrätten vid huvudförhandlingen, kan hovrätten avgöra ärendet också på grundval av handlingar utan att huvudförhandling hålls. 

En allmän förutsättning för avgörande av ett mål eller ärende utan att huvudförhandling hålls är att målet eller ärendet kan anses ha blivit utrett på ett tillfredsställande sätt på grundval av handlingarna. I tvistemål förutsätts det dessutom att parterna har begärt att målet avgörs på basis av handlingarna eller att de vid förfrågan inte har motsatt sig att huvudförhandlingen inte hålls (50 kap. 13 § i Sveriges rättegångsbalk). I ett brottmål behöver huvudförhandling inte hållas i ovan nämnda situationer eller när åklagaren har sökt ändring till förmån för svaranden, motparten godkänner svarandens ändringsansökan, åtalet förkastas, ingen påföljd döms ut eller om högst böter eller villkorligt straff eller en kombination av dem döms ut som påföljd (51 kap. 13 § i Sveriges rättegångsbalk). Det är dock alltid möjligt att inte hålla en huvudförhandling, om det är uppenbart att besväret är ogrundat. 

Om målet avgörs utan huvudförhandling, kan i avgörandet beaktas endast det rättegångsmaterial som har lagts fram skriftligen och det som annars har framkommit i målet (17 kap. 2 § andra stycket och 30 kap. 2 § andra stycket i Sveriges rättegångsbalk). Hovrätten kan även då ta del av bild- och ljudupptagningar som gjorts i tingsrätten, om de har åberopats (prop. 2015/16:16 s. 48). 

När tilltron till bevisningen bedöms har förtrogenhet med en bild- och ljudupptagning inom ramen för det skriftliga förfarandet jämställts med mottagande av bevisning vid huvudförhandlingen till den del det är fråga om hovrättens möjligheter att ändra tingsrättens dom. Om någon har förhörts vid huvudförhandlingen i tingsrätten eller om det förrättats syn på stället om någon viss omständighet och om avgörandet även i hovrätten beror på tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom inte ändras i den delen utan att beviset har lagts fram i hovrätten genom en bild- och ljudupptagning eller tagits emot på nytt vid en huvudförhandling i hovrätten. En bedömning av tilltron till bevisningen kan sålunda ändras utan huvudförhandling förutsatt att hovrätten tar del av bild- och ljudupptagningen. Även om man inte tagit del av bevisningen är det alltid möjligt att göra en ändring till förmån för svaranden i ett brottmål eller om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat (50 kap. 23 § och 51 kap. 23 § i Sveriges rättegångsbalk). Detta tillvägagångssätt får dock användas endast när det inte är möjligt att ta del av upptagningen på grund av att den är bristfällig eller på grund av att bevisningen inte kan tas emot på nytt, eftersom den förhörde har avlidit. 

Hovrätternas möjligheter att avgöra mål utan huvudförhandling och utifrån muntlig bevisning som bedöms baserat på bild- och ljudupptagningar begränsas dock av Europadomstolens avgörandepraxis i fråga om muntlig förhandling i besvärsinstansen. Frågan behandlas närmare i avsnitt 12 om förslagets förhållande till grundlagen. 

Bild- och ljudupptagningar i Högsta domstolen. Att anföra besvär hos Högsta domstolen över ett avgörande som hovrätten i egenskap av andra rättsinstans har meddelat förutsätter prövningstillstånd (54 kap. 9 § i Sveriges rättsbalk). Prövningstillstånd får meddelas endast om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av Högsta domstolen eller det finns synnerliga skäl till sådan prövning, såsom att det finns grund för resning eller att domvilla förekommit eller att målets utgång i hovrätten uppenbarligen beror på grovt förbiseende eller grovt misstag (54 kap. 10 § i Sveriges rättegångsbalk). 

Förfarandet i Högsta domstolen är i princip skriftligt även efter det att prövningstillstånd har meddelats. Högsta domstolen får utan huvudförhandling avgöra mål eller ärenden i fler fall än hovrätten, till exempel också när det enbart är fråga om en prejudikatfråga (55 kap. 11 § i Sveriges rättegångsbalk). Högsta domstolen håller årligen cirka 20 huvudförhandlingar. 

Om Högsta domstolen håller huvudförhandling, tas de bevis som har tagits emot i tingsrätten eller hovrätten emot på nytt endast om det finns synnerliga skäl (35 kap. 13 § i Sveriges rättegångsbalk). Då tas bevisningen dock endast emot genom en bild- och ljudupptagning. I samband med detta kan ytterligare frågor ställas på samma sätt som i hovrätten. 

Högsta domstolens möjligheter att ompröva den muntliga bevisningen är avsevärt mer begränsade än vad de är i Finlands högsta domstol. När någon har förhörts vid huvudförhandlingen i en lägre rättsinstans eller syn har förrättats på någon viss omständighet och avgörandet av målet även i högsta domstolen är beroende av tilltron till den bevisningen, får hovrättens dom i princip inte ändras till denna del. Om hovrätten dock till denna del har ändrat tingsrättens dom utan att på nytt ha tagit emot bevisning vid huvudförhandlingen eller tagit del av bild- och ljudupptagningen, får också högsta domstolen ändra domen till motsvarande delar. Domen får dock ändras till förmån för svaranden i ett brottmål eller om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat (55 kap. 14 § i Sveriges rättegångsbalk). En eventuell huvudförhandling i högsta domstolen påverkar inte tillämpningen av bestämmelsen. 

Bild- och ljudupptagningar i tingsrätten. Bild- och ljudupptagningar kan utnyttjas utöver vid ändringssökande även i tingsrätten när det i målet eller ärendet undantagsvis tidigare har tagits emot muntlig bevisning. Detta kan vara fallet till exempel om huvudförhandlingen måste ställas in på grund av att svaranden i ett brottmål uteblivit. I detta fall kan de som är närvarande förhöras utom huvudförhandlingen och det kan göras en bild- och ljudupptagning av deras berättelser. När huvudförhandlingen slutligen hålls kan man ta del av berättelserna genom denna upptagning (35 kap. 13 § i Sveriges rättegångsbalk). 

En tidigare mottagen muntlig bevisning kan tas emot genom en bild- och ljudupptagning i tingsrätten också när huvudförhandlingen måste hållas på nytt eller när målet återförvisas till tingsrätten (prop. 2015/16:39, s. 36). 

När muntlig bevisning tas emot i tingsrätten genom en bild- och ljudupptagning, är tröskeln att ställa ytterligare frågor av rättssäkerhetsskäl lägre än vid ändringssökande (prop. 2015/16:39 s. 67). Dessutom kan de som förhörs av särskilda skäl förhöras på nytt, även om upptagningen är tillgänglig. 

Sekretess i fråga om bild- och ljudupptagningar. Bestämmelser om offentlighet i rättegångar och i fråga om rättegångshandlingar, vilket även bild- och ljudupptagningar är, finns i 5 kap. i Sveriges rättegångsbalk, i tryckfrihetsförordningen (1949:105) och i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). 

Utgångspunkten är att rättegången och rättegångshandlingarna är offentliga. Offentligheten i fråga om bild- och ljudupptagningar har dock begränsats betydligt genom en särskild sekretessbestämmelse om dem. 

I offentlighets- och sekretesslagen föreskrivs det att sekretess gäller hos en domstol och en hyres- och arrendenämnd för uppgift i bild som ingår i en bild- och ljudupptagning, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den hörde lider men. För upptagningarna gäller sekretessen i högst 70 år (43 kap. 4 § i offentlighets- och sekretesslagen). Detta har motiverats med att bildupptagning av förhöret i betydligt högre grad ingriper i den förhördes privatliv än ljudupptagning. Utan en särskild sekretessbestämmelse finns det risk för att människornas vilja att medverka i rättegångar minskar och att kvaliteten på förhörsberättelserna försämras (prop. 2004/05:131, s. 115). 

Sekretessbestämmelsen om bild- och ljudupptagningar begränsar inte parternas rätt att få ta del av allt rättegångsmaterial. Sekretessbelagda handlingar och annat material får dock inte lämnas ut till en part till den del särskilt vägande allmänna eller privata skäl talar för sekretess. I detta fall ska myndigheten på något annat sätt informera parten om materialets innehåll i den omfattning som parten behöver information för att kunna tillgodose sina rättigheter. Detta ska ske utan att allvarligt skada det intresse sekretessen ska skydda (10 kap. 3 § i offentlighets- och sekretesslagen). I förarbetena har det ansetts att information om innehållet i bild- och ljudupptagningar kan ges till exempel genom att upptagningen spelas upp i domstolens lokaler eller genom att till en part överlåta en upptagning som innehåller endast ljud (prop. 2004/05:131, s. 120). 

En bild- och ljudupptagning ska gallras senast sex veckor efter det att målet eller ärendet har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft (20 § i förordningen om mål och ärenden i allmän domstol, 1996:271). 

Konsekvenserna av att utnyttja bild- och ljudupptagningar. Konsekvenserna av EMR-reformen har bedömts mest ingående i utredningen En modernare rättegång II – en uppföljning (SOU 2012:93), som gjordes fyra år efter reformen. Den information om konsekvenserna av att utnyttja ljud- och upptagningar som presenteras nedan bygger på den utredningen, vissa andra källor samt justitieministeriets företrädares besök vid Stockholms tingsrätt, Svea hovrätt och Domstolsverkets verksamhetsställe i Stockholm hösten 2018. 

Allmänt taget anses det att övergången till att använda bild- och ljudupptagning har varit lyckad (se till exempel SOU 2012:93, s. 243 och prop. 2015/16:39, s. 20–24). 

Mottagandet av muntlig bevisning genom bild- och ljudupptagningar har avsevärt minskat antalet inställda huvudförhandlingar i hovrätterna. År 2012 var antalet inställda huvudförhandlingar 40 procent mindre än före reformen. En särskilt stor minskning i antalet inställda huvudförhandlingar har skett i familjerättsliga mål och ärenden där antalet inställda huvudförhandlingar fyra år efter reformen var 86 procent mindre än före reformen. I övriga tvistemål minskade antalet inställda huvudförhandlingar med 77 procent, i brottmål med 28 procent och i övriga mål med 20 procent (SOU 2012:93, s. 242). År 2019 inställdes i alla hovrätter endast 15 huvudförhandlingar i brottmål på grund av att vittnet uteblivit (Sveriges Domstolar, Statistik: Omloppstider, målutveckling och inställda förhandlingar). 

Antalet målsägande och vittnen som hörs i bevissyfte i hovrätterna har likaså minskat betydligt. Efter två år var deras antal i hovrätterna endast nio procent av vad det hade varit före EMR-reformen. Största delen av de vittnen som förhördes i hovrätten var nya vittnen (Domstolsverkets rapportserie 2010:3: Resursfördelningen efter EMR, bilaga 6). 

Det har upplevts att hänvisningsmetoden avsevärt effektiviserar långa huvudförhandlingar och försnabbar behandlingen. Dessutom har det bedömts att hänvisningsmetoden leder till betydande inbesparingar i rättegångskostnader i omfattande mål eller ärenden. 

Efter reformen har huvudförhandlingarna i hovrätterna blivit längre. Den genomsnittliga längden på huvudförhandlingen i hovrätten ökade mellan 2008 och 2012 i brottmål från 3,5 timmar till 3,9 timmar och i tvistemål från 4,7 timmar till 6,6 timmar (SOU 2012:93, s. 242). Därefter har huvudförhandlingarna blivit ännu längre, i brottmål 4,4 timmar och i tvistemål 8,8 timmar 2019 (Domstolstatistik 2019, tabell 1.11). 

Man misstänker att orsaken till att huvudförhandlingarna i hovrätterna har blivit längre är att bild- och ljudupptagningar spelas upp i sin helhet i stället för att man i hovrätten koncentrerar sig på de frågor som målet eller ärendet gäller. Detta kan återspegla svårigheten med att indexera bild- och ljudupptagningar. Dessutom har huvudförhandlingarna eventuellt blivit längre på grund av att mottagandet av muntlig bevisning i tingsrätterna har blivit längre när parterna har ställt fler frågor än tidigare till dem som förhörs. 

Vid bedömningen av vilken betydelse uppgifterna om Sverige har för denna proposition bör det beaktas att i Sverige övergick man till att utnyttja bild- och ljudupptagningar vid mottagande av muntlig bevisning i samband med EMR-reformen där hovrättsförfarandet ändrades avsevärt också till andra delar. Till exempel utvidgades användningen av prövningstillstånd i hovrätterna till att omfatta alla tvistemål. De observerade ändringarna kan sålunda åtminstone delvis också bero på andra faktorer än sådana som hänger samman med bild- och ljudupptagningar. Av samma orsak är det inte möjligt att bedöma hur mottagandet av muntlig bevisning genom bild- och ljudupptagningar har påverkat handläggningstiderna i hovrätterna. 

För det andra bör det noteras att hovrätterna i Sverige håller klart fler huvudförhandlingar i brottmål än hovrätterna i Finland. År 2019 avgjorde hovrätterna i Sverige 56 procent av brottmålen vid huvudförhandlingen (Domstolstatistik 2019, tabell 1.11), medan andelen i Finland var 28 procent. Orsaken till detta är att en ändringssökande i ett brottmål i Finland behöver tillstånd till fortsatt handläggning betydligt oftare än en ändringssökande i Sverige behöver prövningstillstånd. I Sverige behöver svaranden i ett brottmål inte prövningstillstånd, om svaranden har dömts till en strängare påföljd än böter. Därför hålls huvudförhandlingar i hovrätten i Sverige i mål eller ärenden där tillstånd till fortsatt handläggning inte nödvändigtvis beviljas i Finland. 

5.2.2  Norge

Norge har särskilda lagar om rättegångsförfarandet i brottmål (Lov om rettergangsmåten i straffesaker, straffeprosessloven, LOV-1981-05-22-25) och tvistemål (Lov om mekling og rettergang i sivile tvister, tvisteloven, LOV-2005-06-17-90). 

Bestämmelser om inspelning av muntlig bevisning finns i 23 § i straffeprosessloven och i 13 kap. 7 § i tvisteloven. Enligt de bestämmelserna ska de berättelser som parterna, vittnena och de sakkunniga har avgett vid huvudförhandlingen och vid huvudförhandlingen i ett besvärsärende (ankeforhandling) spelas in. I brottmål kan man avstå från detta, om domstolen inte har den utrustning som behövs eller om berättelsen antecknas i protokollet. I tvistemål är förutsättningarna i övrigt desamma, men muntlig bevisning som tagits emot i ett förfarande som gäller små krav (småkravprosess) behöver inte spelas in. Dessutom räcker det i tvistemål att huvudpunkterna i berättelsen antecknas i protokollet. Utöver om inspelning av bevisning kan domstolen också besluta om inspelning av annan handläggning av målet eller ärendet. 

I bestämmelserna avses med inspelning att en ljudupptagning görs. Ljudupptagningen kan inte användas när muntlig bevisning tas emot vid ändringssökande (331 § i straffeprosessloven samt 23 kap. 2 § och 24 kap. 1 § i tvisteloven). 

I Norge har ett försök inletts där vid förhör i stället för en ljudupptagning en bild- och ljudupptagning görs, och den upptagningen används för att ta emot muntlig bevisning vid ändringssökande. Försöket inleddes 2016 vid en tingsrätt (tingsrett) där man på försök började göra bild- och ljudupptagningar i stället för ljudupptagningar (Prop. 63 L (2017–2018) Endringer i straffeprosessloven og tvisteloven (opptak og gjenbruk av forklaringer i retten mv.), s. 5 och 8–9). 

År 2018 blev det möjligt att använda upptagningar när muntlig bevisning tas emot vid ändringssökande. Då ändrades ovan nämnda paragrafer i straffeprosessloven och tvisteloven så att det genom förordning får föreskrivas att i stället för personliga förhör får upptagningar helt eller delvis läggas fram i utsedda domstolar, om det är försvarligt med tanke på en korrekt behandling av målet eller ärendet. En sådan förordning utfärdades i oktober 2018 (Forskrift om opptak i retten, FOR-2018-09-28-1471). 

För närvarande omfattar försöket två tingsrätter, hos vilka ändring söks i olika lagmansrätter (lagmannsrett), det vill säga hos fullföljdsdomstolar som motsvarar hovrätten (Forskrift om hvilke domstoler forskrift om opptak i retten § 6 gjelder for, FOR-2018-10-17-1577, och Forskrift om endring i forskrift om hvilke domstoler forskrift om opptak i retten § 6 gjelder for, FOR-2019-06-04-704). 

Enligt bevisningsförordningen ska domstolen i stället för en ljudupptagning göra en bild- och ljudupptagning, om domstolen har teknisk beredskap till det (2 §). I stället för personliga förhör läggs upptagningarna helt eller delvis fram vid huvudförhandlingen i ett besvärsärende, utom om det inte är försvarligt (forsvarligt) med tanke på en ändamålsenlig behandling av målet eller ärendet. Ett avgörande om framläggande av upptagningar meddelas av fullföljdsdomstolen, men parterna får yttra sig i frågan (6 §). 

Man kan till behövliga delar också ta del av en bild- och ljudupptagning när förutsättningarna för sållning av besvär (ankesiling) prövas i ett skriftligt förfarande (5 §). 

Bild- och ljudupptagningar är inte offentliga. Allmänheten har rätt att ta del av upptagningar av anhängiga mål eller ärenden endast av särskilda skäl och om det annars är försvarligt. Utgångspunkten är att man tar del av upptagningarna i domstolens lokaler, men de kan också lämnas ut enligt villkor som domstolen fastställer. I fråga om upptagningar kan endast ljudet lämnas ut. Inte heller parterna får ta del av upptagningarna utan begränsningar, utan även de får endast ta del av ljudet från upptagningarna. Detsamma gäller för personer vars berättelse det är fråga om (4 §). 

Försöket pågår fortfarande. När det avslutas gör Domstoladministrasjonen en bedömning av om det finns skäl att införa förfarandet vid alla domstolar. Hittills har erfarenheterna varit positiva. 

5.2.3  Danmark

I Danmark finns det bestämmelser om rättegångsförfarandet i lagen om rättsvård (Lov om rettens pleje, retsplejeloven), som trädde i kraft 1919. Den innehåller också bestämmelser om upptagning av berättelser som avgetts under rättegången. 

Vid tvistemål tillämpas 186 § i retsplejeloven. Enligt paragrafen antecknas vittnesberättelserna i protokollet i en enligt domstolens prövning fastställd omfattning. Vid prövningen av omfattningen beaktas parternas och vittnets synpunkter samt huruvida anteckningen kan antas ha betydelse vid en eventuell ny behandling av målet eller ärendet. Domstolen kan dock besluta att en bild- och ljudupptagning ska göras av förhöret, och då behöver berättelsen inte antecknas i protokollet. Om förhöret hålls utom huvudförhandlingen, ska det om möjligt göras en bild- och ljudupptagning av det. 

Bestämmelser om brottmål finns i 711 § i retsplejeloven. Utgångspunkten i brottmål är att ljudupptagningar görs i stadsdomstolar (byret), som motsvarar tingsrätten. Ordföranden kan dock besluta att berättelsen inte ska spelas in samt att det i stället för en ljudupptagning ska göras en bild- och ljudupptagning av avgivandet av berättelsen. Om ingen upptagning av berättelsen görs, antecknas den utom i vissa undantagsfall i protokollet (712 § i retsplejeloven). 

Om ändring söks i en stadsdomstols dom, kan förhör av vittnen i en landsdomstol (landsret), som motsvarar hovrätten, inte ersättas av att bild- och ljudupptagningar läggs fram, utan vittnen och andra som förhörs i rätten ska förhöras på nytt. 

En part har rätt att i en domstol eller hos sitt ombud ta del av en bild- och ljudupptagning som gjorts i en domstol. För obehörig spridning av upptagningar föreskrivs bötesstraff (186 och 713 § i retsplejeloven). 

5.2.4  Estland

I Estland finns särskilda lagar om förfarandet i brottmål (Kriminaalmenetluse seadustik, KrMS, RT I 2003, 27, 166) och tvistemål (Tsiviilkohtumenetluse seadustik, TsMS, RT I 2005, 26, 197). 

Bevisning som tagits emot i brottmål antecknas i sin helhet i protokollet. Riktigheten av protokollanteckningen styrks av den som förhörs, domaren och protokollföraren (KrMS 74, 76 och 155 §). Innehållet i ett protokoll som styrkts på detta sätt betraktas som bevis (KrMS 63 §).  

Utöver anteckningen om bevisning i protokollet görs ljudupptagningar av rättegången i häradsrätten (maakohus), som är första instans, och distriktsdomstolen (ringkonnakohus), som är besvärsinstans. Undantag från detta kan göras om det är tekniskt omöjligt och häradsrätten anser att det trots allt är lämpligt och i parternas intresse att hålla ett sammanträde. En upptagning behövs inte heller när rättegången hålls utanför domstolens lokaler eller när det endast är fråga om att avkunna ett avgörande. Domstolen kan göra en videoupptagning i stället för en ljudupptagning (KrMS 156 §). 

Upptagningen inkluderas i rättegångshandlingarna som bilaga till protokollet. Upptagningen används för att säkerställa och precisera protokollets innehåll. I motstridiga situationer prioriteras vad som framgår av upptagningen (KrMS 155 och 156 §). 

Om ett brottmål överklagas hos distriktsdomstolen, håller distriktsdomstolen en muntlig förhandling, om parterna yrkar på det eller om distriktsdomstolen anser det vara nödvändigt (vajalik) (KrMS 331 §). Distriktsdomstolen kan grunda sitt avgörande antingen på egna iakttagelser av den muntliga bevisningen eller på vad som framgår av häradsrättens protokoll (KrMS 15 och 335 §). Sålunda tas muntlig bevisning inte emot genom en upptagning, oberoende av om det är fråga om en ljud- eller videoupptagning. 

Parterna i ett brottmål har rätt att ta del av rättegångshandlingarna, inklusive upptagningarna. En videoupptagning lämnas dock inte ut till en part, utan domstolen ska spela upp videoupptagningen för den part som begär det i domstolens lokaler inom tre dagar från det att begäran lades fram. I mål eller ärenden där muntlig förhandling har hållits bakom stängda dörrar utlämnas ljud- eller videoupptagningen endast om den inte är till skada för de intressen som ligger till grund för sekretessen. Även i dessa fall kan en part få ta del av materialet i domstolens lokaler (KrMS 156 §). 

Även vid behandling av ett tvistemål i häradsrätten och distriktsdomstolen görs det ljudupptagningar. Då antecknas bevisningen i protokollet endast om parten yrkar på det eller om domstolen anser det vara nödvändigt och även då endast till centrala delar (TsMS 52 §). Undantag från upptagningen kan göras, om den är tekniskt omöjlig, rättegången hålls utanför domstolens lokaler eller när det endast är fråga om att avkunna ett avgörande. En ljudupptagning behöver inte heller göras när det är fråga om att förkasta käromålet då parten är frånvarande, att meddela tredskodom eller att skjuta upp behandlingen av målet eller ärendet. Det görs inte heller någon upptagning av behandlingen av mål eller ärenden som avgjorts i ett skriftligt förfarande. Domstolen kan också i tvistemål, om den så önskar, göra en videoupptagning i stället för en ljudupptagning. 

Distriktsdomstolen avgör överklaganden av domar i tvistemål genom muntlig förhandling om parterna yrkar på det (TsMS 647 och 648 §). Även om en muntlig förhandling hålls, bedömer distriktsdomstolen i princip målet eller ärendet på basis av den bevisning som lagts fram i häradsrätten. Bevisning tas emot på nytt i distriktsdomstolen, om parten yrkar på det och distriktsdomstolen anser det vara nödvändigt. I denna situation ska de som förhörs förhöras på nytt i distriktsdomstolen (TsMS 243, 631 och 652 §). 

Allmänheten har endast med parternas samtycke rätt att ta del av rättegångsmaterialet i ett anhängigt tvistemål, inklusive en ljudupptagning, och få en skriftlig utskrift av materialet. De behöriga statliga myndigheterna har dock denna rätt med tillstånd av ordföranden för den domstol som handlägger målet eller ärendet (TsMS 59 §). När målet eller ärendet har avgjorts och avgörandet vunnit laga kraft, avgör den häradsrätt som behandlat målet eller ärendet huruvida materialet är offentligt och tillgängligt för allmänheten. Information kan ges, om det finns en godtagbar grund för det. Information om sekretessbelagda ärenden lämnas inte ut (TsMS 59 §). 

5.2.5  Tyskland

I Tyskland finns det separat i straffprocessförordningen (Strafprozeβordnung, StPO) och tvisteprocessförordningen (Zivilprozessordnung, ZPO) bestämmelser om rättegångsförfarandet. 

I Tyskland görs för närvarande ingen upptagning av den muntliga bevisning som lagts fram vid huvudförhandlingen. Däremot ska underrätten (Amtsgericht) i brottmål anteckna det centrala innehållet i förhöret i protokollet, om inte parterna nöjer sig med avgörandet (StPO 273 § 2 mom.). I brottmål kan domstolen också bestämma att det som skett vid huvudförhandlingen ordagrant ska antecknas i protokollet, om detta behövs för att fastställa det som skett vid huvudförhandlingen eller för att fastställa det exakta innehållet i uttalanden eller förhör (StPO 273 § 3 mom.). Domstolen kan också tillåta att det vid rättegångar som har stor historisk betydelse för Förbundsrepubliken Tyskland görs ljudupptagningar för vetenskapliga eller historiska ändamål (169 § i Gerichtsverfassungsgesetz). 

Om ändring söks i sakfrågan (Berufung), tas muntlig bevisning emot på nytt i fullföljdsdomstolen. 

År 2014 började man i Tyskland bereda en reform av straffprocesslagstiftningen. I en rapport från en expertkommission, som publicerades 2015, rekommenderas att förhör i underrätterna ska spelas in audiovisuellt. När det gäller de brottmål som delstatsdomstolarna (Landgericht) och delstatsöverdomstolarna (Oberlandesgericht) behandlar som första instans, var uppmaningen att frågan ska utredas närmare (Bericht der Expertenkommission zur effektiveren und praxistauglicheren Ausgestaltung des allgemeinen Strafverfahrens und des jugendgerichtlichen Verfahrens, s. 128–134). 

Inspelning av förhör omfattades i slutändan inte av den reform som förbundsdagen (Bundestag) godkände i november 2019. Dessutom förkastades de lagstiftningsinitiativ som lagts fram vid förbundsdagen och i vilka det föreslogs att en bild- och ljudupptagning av huvudförhandlingen i brottmål ska göras (Drucksache 19/11090: Gesetz zur Nutzung audio-visueller Aufzeichnungen in Strafprozessen och Drucksache 19/13515: Modernisierung des Strafverfahrens durch digitale Dokumentation der Hauptverhandlung). 

Förbundsministeriet för rättsliga frågor och konsumentskydd (Bundesministerium der Justiz und für Verbraucherschutz) har dock senare inrättat en arbetsgrupp för inspelning av huvudförhandlingen. En expertgrupp för dokumentation av huvudförhandlingen i brottmål (Expertinnen- und Expertengruppe zur Dokumentation der strafgerichtlichen Hauptverhandlung) inledde sitt arbete i februari 2020. I enlighet med sitt uppdrag ska arbetsgruppen särskilt bedöma vilka konsekvenser dokumenteringen av huvudförhandlingen har för underrättsförfarandets förlopp, för ändringssökande och för integritetsskyddet för dem som deltar i en rättegång. Dessutom ska arbetsgruppen bedöma förfaringssättets tekniska och organisatoriska krav samt alternativa genomförandesätt. Expertarbetsgruppens arbete pågår fortfarande när detta skrivs.