7.1
Rättegångsbalken
5 kap. Om väckande av talan och förberedelse i tvistemål
17 §. Det föreslås att det till 1 mom. som ytterligare mål för förberedelsen vid sidan av att säkerställa att målet behandlas i ett sammanhang fogas att målet kan behandlas på ett strukturerat sätt vid huvudförhandlingen. En redogörelse för handläggningssättet ges nedan i motiveringarna till 6 kap. 2 a §.
Syftet med att målet behandlas på ett strukturerat sätt vid huvudförhandlingen är framför allt att den bild- och ljudupptagning som görs av den muntliga bevisningen i tingsrätten ska kunna användas på ett ändamålsenligt sätt av fullföljdsdomstolen vid ett eventuellt överklagande. För att uppnå detta mål krävs det att man sätter vikt vid handläggningssättet redan vid förberedelsen.
Genom att som mål för förberedelsen lägga till ett säkerställande av att målet behandlas på ett strukturerat sätt betonas betydelsen av förberedelsen och särskilt det muntliga förberedelsesammanträdet. Vid förberedelsen ska det i större omfattning än tidigare fästas vikt vid vilken den muntliga bevisning som parterna lägger fram och om vilket tema. Dessutom ska det föras mera detaljerade diskussioner än i nuläget om på vilket sätt och i vilken ordning varje person som ska förhöras ska bli förhörd. I synnerhet i mera omfattande mål ska det ofta utarbetas en skriftlig processplan.
6 kap. Huvudförhandling i tvistemål
2 a §. Enligt 1 mom. ska domstolen övervaka att klarhet och ordning iakttas i behandlingen av målet. Det föreslås att momentet ändras så att domstolen vid huvudförhandlingen också ska övervaka att målet behandlas på ett strukturerat sätt.
Behandling av målet på ett strukturerat sätt avser en behandling, där de frågor som är föremål för avgörande i målet vid huvudförhandlingen behandlas i konsekvent ordningsföljd och på så sätt att olika helheter skiljer sig tillräcklig från varandra. Kravet på att behandlingen ska genomföras på ett strukturerat sätt gäller hela huvudförhandlingen, men särskilt viktigt är det när den muntliga bevisningen tas emot.
Behandling av målet på ett strukturerat sätt är en förutsättning för att den bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten vid behov ska kunna indexeras, vilket gynnar en ändamålsenlig användning av den i hovrätten. Ju mera strukturerad behandlingen av målet är i tingsrätten, desto enklare kan man genom den bild- och ljudupptagning som gjorts av den muntliga bevisningen i hovrätten särskilja och ta emot endast de delar, som målet gäller i hovrätten.
Behandling av målet på ett strukturerat sätt är också nyttigt ur tingsrättens perspektiv. Ett strukturerat behandlingssätt klarlägger målet, vilket kan underlätta avgörandet av det.
Behandling av målet på ett strukturerat sätt kan i praktiken innebära till exempel att det hålls separata förhör med den som ska förhöras i frågor som skiljer sig från varandra så att det först hålls ett huvudförhör om bevistemat som hänför sig till en separat helhet och sedan ett motförhör och först därefter övergår man till ett nytt temablock. Till exempel i en tvist som gäller ett husköp kan ett vittne först förhöras om reklamationen, sedan om fel i grundkonstruktionerna och till sist om fel i taket, separat för varje del. Ett sådant sätt att ta emot muntlig bevisning används redan nu i någon mån, och erfarenheterna av det har varit positiva.
Det handläggningssätt som beskrivs ovan ska i synnerhet tillämpas i mål, där det tas emot en stor mängd muntlig bevisning eller där förhören annars är långvariga och gäller flera olika frågor. I andra mål ger en detaljerad strukturering av förhören sällan några betydande fördelar. I dem förutsätter behandling av målet på ett strukturerat sätt i allmänhet inte växling mellan huvud- och motförhör på det sätt som beskrivs ovan, bara behandlingen annars är konsekvent och specificerad.
Vid övervägande av det sätt genom vilket bevisningen ska tas emot ska det också tas hänsyn till den som ska förhöras. Sättet att ta emot muntlig bevisning ska i princip inte leda till att den som ska förhöras vid huvudförhandlingar som pågår under flera dagar är tvungen att inställa sig inför rätta flera dagar. Om förhöret inte hålls utan avbrott, ska målet vara att hålla hela förhöret under en huvudförhandlingsdag och då inom en så kort tidsperiod som möjligt. Å andra sidan bidrar användningen av fjärruppkoppling till att minska de olägenheter som flera förhör medför för den som förhörs.
12 §. Paragrafen gäller mottagande av bevisning vid en ny huvudförhandling, som hålls efter att huvudförhandlingen har blivit uppskjuten alltför länge.
Enligt det föreslagna 22 kap. 6 § 1 mom. ska en bild- och ljudupptagning i tingsrätten göras av förhör med vittnen och sakkunniga och förhör med parter och andra som hörs i bevissyfte. Det skulle vara ändamålsenligt att kunna använda denna upptagning när muntlig bevisning tas emot även i tingsrätten, då det ska hållas en ny huvudförhandling i målet på grund av att huvudförhandlingen har blivit uppskjuten alltför länge. Det förbättrar kvaliteten på den bevisning som tingsrätten har tillgång till, och vittnen och andra personer som förhörts i tingsrätten behöver i allmänhet inte heller inställa sig till ett nytt förhör vid en ny huvudförhandling. Fördelarna med förfarandet är således jämförbara med dem, som på det sätt som närmare framgår av den allmänna motiveringen stödjer mottagande av muntlig bevisning i hovrätten genom en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten.
Därför ändras paragrafen på det sättet att muntlig bevisning vid en ny huvudförhandling tas emot genom en bild- och ljudupptagning som gjorts vid den tidigare huvudförhandlingen. För klarhetens skull delas paragrafen samtidigt in i tre moment.
Den första meningen och den första delen av den andra meningen i paragrafen placeras i 1 mom. Den andra meningen ändras så att den gäller endast muntlig bevisning. Muntlig bevisning som har tagits emot tidigare ska enligt det nya momentet vid en ny huvudförhandling i princip tas emot genom en bild- och ljudupptagning till den del den anses ha betydelse för målet.
Vid ny huvudförhandling kan en person som förhörts vid en tidigare huvudförhandling personligen förhöras på nytt eller för ställande av tilläggsfrågor på samma villkor som de som föreslås för hovrätten i 26 kap. 15 a §. Vid ny huvudförhandling kan tingsrätten alltså besluta att förhöra en sådan person personligen för ställande av tilläggsfrågor, om det behövs för utredning av målet, och att förhöra en sådan person personligen på nytt om det finns särskilda skäl därtill. Dessutom kan tingsrätten, om den finner det lämpligt, tillåta att muntlig bevisning som mottagits vid en tidigare huvudförhandling läggs fram vid den nya huvudförhandlingen genom att det helt eller delvis hänvisas till den.
Den sista delen av den andra meningen och den sista meningen i momentet överförs till ett nytt 3 mom.
I det nya 2 mom. föreskrivs det om skriftlig bevisning som tagits emot tidigare. Skriftlig bevisning ska vid en ny huvudförhandling tas emot på nytt till den del den anses ha betydelse för målet. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar nuläget.
I det nya 3 mom. föreskrivs det om situationer, där det finns hinder för att ta emot bevisning som tagits emot tidigare. Då ska man i behövlig omfattning ta del av bevisningen på basis av rättegångsmaterialet från den tidigare huvudförhandlingen. Momentet som gäller både muntlig och skriftlig bevisning motsvarar gällande lagstiftning.
12 a §. I den nya paragrafen anges bestämmelser om att ta emot muntlig bevisning i tingsrätten när hovrätten eller högsta domstolen återförvisar målet till tingsrätten. Enligt bestämmelsen kan tingsrätten i den här situationen ta emot muntlig bevisning genom en bild- och ljudupptagning, som tingsrätten gjort vid en huvudförhandling som hållits tidigare i målet, om det med hänsyn till skälet till återförvisningen kan anses vara lämpligt.
Paragrafen bidrar till att det inte alltid är behövligt att till en huvudförhandling som hålls efter återförvisningen kalla vittnen som redan har förhörts en gång i målet och andra personer som förhörts i bevissyfte på nytt för att höras personligen. Dessutom kan tingsrätten på det här viset avgöra ett återförvisat mål utifrån de berättelser som avgetts närmare tidpunkten för händelsen än i dagens läge. Fördelarna med förfarandet är därmed jämförbara med dem, som på det sätt som närmare framgår av den allmänna motiveringen stödjer mottagande av muntlig bevisning i fullföljdsdomstolen genom en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten.
Mottagande av muntlig bevisning genom en bild- och ljudupptagning som gjorts tidigare i målet förutsätter att det med tanke på skälet till återförvisningen är lämpligt. Så kan det vara till exempel, då den tingsrätt som vid sidan av muntlig bevisning om grunden för skadestånd också tagit emot muntlig bevisning om skadans omfattning kommer fram till att det saknas ersättningsgrund, men hovrätten är av annan åsikt och återförvisar målet till tingsrätten. Om målet däremot hade återförvisats till exempel på grund av ett fel i bevisningsförfarandet eller på grund av frågor som gäller domförheten för en tidigare domstolsbehandling eller jäv för dess beslutssammansättning, kan det i allmänhet inte anses lämpligt att vid en ny huvudförhandling ta emot muntlig bevisning som tagits emot tidigare genom en bild- och ljudupptagning. Då ska det i regel genomföras ett nytt förfarande.
Om tingsrätten vid en huvudförhandling efter återförvisning tar emot muntlig bevisning genom en bild- och ljudupptagning kan en person som förhörts tidigare i tingsrätten förhöras personligen på nytt och för ställande av tilläggsfrågor på samma villkor som de som föreslås för hovrätten i 26 kap. 15 a §. Tingsrätten kan alltså besluta att förhöra en sådan person personligen för ställande av tilläggsfrågor, om det behövs för utredning av målet, och att förhöra en sådan person personligen på nytt om det finns särskilda skäl därtill. Dessutom kan tingsrätten, om den finner det lämpligt, tillåta att muntlig bevisning som mottagits vid en tidigare huvudförhandling läggs fram vid den nya huvudförhandlingen genom att det helt eller delvis hänvisas till den.
Paragrafen gäller endast tingsrätten. Om högsta domstolen återförvisar målet till hovrätten, tillämpas på mottagande av muntlig bevisning vid en huvudförhandling som hålls efter återförvisningen bestämmelserna i 26 kap.
17 kap Om bevisning
46 §. Till paragrafen ska fogas ett nytt 2 mom., som gäller förhandsuppgifter till den som ska förhöras om att förhöret med honom eller henne spelas in. Inspelning av förhöret avser både att det görs en bild- och ljudupptagning i tingsrätten och att det görs en ljudupptagning i fullföljdsdomstolen.
I nuläget finns det inga bestämmelser i lagen om att den som ska förhöras ska underrättas om att det görs en ljudupptagning, även om det i allmänhet görs. En ljudupptagning kan ändå bedömas inkräkta på den personliga integriteten för den som ska förhöras i den grad, att det inte kan anses korrekt att det görs en ljudupptagning av förhöret utan att den som ska förhöras underrättas om det. Därför är det motiverat att föreskriva om detta i lagen.
Enligt förslaget ska man i tingsrätten av förhöret göra en bild- och ljudupptagning i stället för en ljudupptagning. En bild- och ljudupptagning inkräktar mer på den personliga integriteten för den som förhörs än en ljudupptagning och därför är det ännu viktigare att underrätta om att det görs en bild- och ljudupptagning.
Underrättelse om att förhöret spelas in svarar mot kravet på transparens för behandling av personuppgifter. Bestämmelser om behandlingen av personuppgifter finns i artiklarna 5 och 12 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning).
Ordföranden ska underrätta om att förhöret kommer att spelas in före det inleds. Man kan berätta om upptagningen till exempel i samband med att vittnet och sakkunniga påminns om sanningsplikten med stöd av paragrafens 1 mom. Underrättelseskyldigheten påverkas inte av huruvida den som ska förhöras utgående från förhandsuppgifterna som till exempel ingår i kallelsen till huvudförhandling vet om att hans eller hennes berättelse kommer spelas in, utan den som ska förhöras ska i varje fall underrättas om upptagningen innan förhöret inleds.
I momentet finns inget krav på att den som förhörs ska samtycka till upptagningen. Förhöret kan spelas in även om den som förhörs meddelar att han eller hon motsätter sig det.
48 §. I paragrafen föreskrivs det om hur förhöret av parten ska hållas vid huvudförhandlingen.
Syftet med förslaget är att av de skäl som närmare framgår av specialmotiveringen till 6 kap. 2 a § bland annat utveckla huvudförhandlingsförfarandet så att målen behandlas och den muntliga bevisningen tas emot på ett mera strukturerat sätt än för närvarande. Vilket vidare framgår av specialmotiveringen till 6 kap. 2 a § kan detta ibland kräva att bevisningen tas emot temaspecifikt vid huvudförhandlingen. Temaspecifikt mottagande av bevisning kräver i typiska fall att man avviker från den allmänna förhörsordningen.
För närvarande kan man med stöd av 1 mom. vid behov avvika från förhörsordningen enligt paragrafens 2–4 mom. Enligt förarbetena till paragrafen föreslås det att man till exempel i ett brottmål kan först till alla delar ta emot den muntliga bevisning som gäller omständigheter som kan läggas till grund för straffansvar genom att höra målsäganden och den åtalade samt vittnena. Efter det kan man i samma ordning ta emot den muntliga bevisning som gäller hurudan och hur stor skada det brott som åtalet gäller har orsakat (RP 46/2014 rd s. 108).
Eftersom ett sådant sätt att ta emot muntlig bevisning är ändamålsenligt i många omfattande mål, föreslås en betoning av möjligheten att avvika genom att momentet ändras så att man uttryckligen nämner behandling på ett strukturerat sätt som grund för att avvika från ordningen enligt paragrafens 2–4 mom., som till exempel det att parten förhörs utan avbrott (2 mom.). Syftet är att på så sätt främja ett temaspecifikt sätt att höra och betona domstolens möjlighet att hålla förhören på ett sätt som tar hänsyn till särdragen hos varje mål.
53 §. I paragrafen föreskrivs det om åtgärder för att hemlighålla ett anonymt vittnes identitet när han eller hon hörs vid huvudförhandlingen.
Enligt propositionen ska man av förhöret med vittnet i tingsrätten göra en bild- och ljudupptagning i stället för en ljudupptagning. Om det söks ändring i tingsrättens avgörande, ska vittnets berättelse vid huvudförhandlingen i hovrätten och den muntliga förhandlingen i högsta domstolen i princip tas emot genom den här bild- och ljudupptagningen. Parterna ska dessutom ha rätt att få information om bild- och ljudupptagningen.
Den föreslagna lagstiftningen kan leda till att identiteten för ett anonymt vittne avslöjas, eftersom parterna kan se vittnets ansikte genom den bild- och ljudupptagning som gjordes när han eller hon hördes i tingsrätten. För att förhindra det är det motiverat att för ett anonymt vittne föreskriva om ett undantag från sättet att ta emot muntlig bevisning i tingsrätten. Därför föreslås det att det till paragrafen fogas ett nytt 4 mom., enligt vilket endast ljud spelas in när ett anonymt vittne hörs i tingsrätten, om det är nödvändigt för att hemlighålla det anonyma vittnets identitet.
Det är fråga om en specialbestämmelse i förhållande till 22 kap. 6 § 1 mom. Eftersom det inte finns någon bild på inspelningen, framgår av den inte förhöret i den form som tingsrätten har tagit emot det. Därför kan den berättelse som ett anonymt vittne har avgett i tingsrätten inte tas emot genom inspelningen i fullföljdsdomstolen. Om det söks ändring i målet, ska ett anonymt vittne vid behov förhöras på nytt personligen vid huvudförhandlingen i hovrätten och vid den muntliga förhandlingen i högsta domstolen.
Avvikelse från att göra en bild- och ljudupptagning förutsätter att det är nödvändigt för att hemlighålla det anonyma vittnets identitet. Således är villkoret samma som i paragrafens 1 och 3 mom.
59 §. Enligt förslaget ska tingsrätten göra en bild- och ljudupptagning av den muntliga bevisning som tagits emot också då muntlig bevisning tas emot utom huvudförhandlingen. Det är motiverat att en bild- och ljudupptagning som gjorts i en sådan situation också ska kunna användas, om muntlig bevisning som tagits emot utom huvudförhandlingen tas emot på nytt vid huvudförhandlingen. På så sätt undgår en person som har förhörts utom huvudförhandlingen att inställa sig i rätten på nytt, och tingsrätten har tillgång till en berättelse som avgetts närmare tidpunkten för händelsen.
Det föreslås därför att det till paragrafens 1 mom., där det föreskrivs om att ta emot bevisning som tagits emot utom huvudförhandlingen på nytt vid huvudförhandlingen, fogas en mening om användning av bild- och ljudupptagningar. Enligt den nya meningen kan när muntlig bevisning som tagits emot utom huvudförhandlingen tas emot på nytt vid huvudförhandlingen, bevisningen till behövliga delar tas emot genom en bild- och ljudupptagning, om det har gjorts en sådan upptagning i målet. Ändringen påverkar i vilka situationer tingsrätten ska ta emot muntlig bevisning som tagits emot utom huvudförhandlingen på nytt vid huvudförhandlingen.
Muntlig bevisning som tagits emot utom huvudförhandlingen behöver nödvändigtvis inte tas emot helt och hållet på nytt ta emot vid huvudförhandlingen genom en bild- och ljudupptagning, utan det räcker om den tas emot till behövliga delar.
När muntlig bevisning som tagits emot utom huvudförhandlingen tas emot på nytt vid huvudförhandlingen kan tingsrätten besluta, om denna bevisning ska tas emot på nytt vid huvudförhandlingen genom en bild- och ljudupptagning eller så att en person som förhörts utom huvudförhandlingen kallas till huvudförhandlingen för att avge sin berättelse på nytt. I prövningen ska tingsrätten ta hänsyn till den olägenhet som ett nytt förhör medför för den som förhörs och genomförandet av en rättvis rättegång. Till exempel om en part inte har inställt sig när muntlig bevisning tagits emot utom huvudförhandlingen, kan det för att genomföra rätten att hålla motförhör krävas att en person som förhörts utom huvudförhandlingen kallas till huvudförhandlingen för att avge sin berättelse på nytt.
22 kap Om tingsrättens protokoll och dokumentering av bevisningen
5 §. I paragrafens 1 mom. föreskrivs det om de uppgifter som ska anges i protokollet över huvudförhandlingen. Det föreslås att det till momentet fogas en 4 punkt, där det föreskrivs om anteckning i protokollet av uppgifter om den bild- och ljudupptagning som gjorts av den muntliga bevisning som tagits emot i målet. Det är fråga om den upptagning, som det ska föreskrivas om i kapitlets 6 §.
Med stöd av punkten ska tingsrätten i protokollet ange uppgifter om den bild- och ljudupptagning som gjorts i målet så att man ur videoupptagningssystemet utan besvär kan hitta den upptagning som gäller målet och ur den särskilja berättelserna för olika personer som har förhörts. Om bild- och ljudupptagningen har indexerats, ska i protokollet anges uppgifter om hur indexeringen har gjorts.
I protokollet över huvudförhandlingen i tingsrätten anges redan i nuläget i allmänhet individualiseringsuppgifter för de ljudupptagningar som görs av varje förhörsberättelse. Det föreslås att det ska föreskrivas uttryckligen om det, eftersom protokollsanteckningar om upptagningen skulle vara särskilt viktiga vid ett nytt förfarande, där muntlig bevisning ska tas emot i hovrätten genom en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten. Protokollsanteckningar om bild- och ljudupptagningen underlättar förberedelsen av målet i hovrätten.
6 §. Mottagande av muntlig bevisning i fullföljdsdomstolen genom en bild- och ljudupptagning förutsätter att det görs en sådan upptagning i tingsrätten. Därför ska 1 mom. som gäller ljudupptagning av berättelser som avgetts i bevissyfte ändras så att det i tingsrätten i stället för en ljudupptagning görs en bild- och ljudupptagning.
För närvarande görs en ljudupptagning av förhör med ett vittne eller en sakkunnig samt med en part som hörs i bevissyfte eller med någon annan. Syftet är inte att ändra den grupp personer, vars berättelser tas upp. En bild- och ljudupptagning ska göras av berättelser för de förhörda personer, vars berättelser för närvarande spelas in.
De berättelser som parterna och andra personer avger ska upptas till den del de hörs i bevissyfte. Andra personer som ska höras i bevissyfte avser fortfarande andra än de personer som uttryckligen nämnts i paragrafen och som hörs i bevissyfte vid huvudförhandlingen. Det kan till exempel vara fråga om utmätningsmän som ska förhöras i utsökningsärenden.
Tingsrätten ska göra en bild- och ljudupptagning oberoende av på vilket sätt förhöret genomförs. En bild- och ljudupptagning ska förutom av den berättelse som avges av den som förhörs och är personligen närvarande i tingsrätten göras av ett förhör, som genomförts med anlitande av videokonferens eller någon annan lämplig teknisk metod för dataöverföring där de som deltar i sammanträdet har sådan kontakt att de kan tala med och se varandra.
Då den som förhörs ska höras per telefon, kan en bild inte upptas av honom eller henne. En upptagning som gjorts av ett telefonförhöret och som enbart innehåller ljud kan emellertid jämföras med en bild- och ljudupptagning av ett förhör med en person som varit personligen närvarande vid huvudförhandlingen, eftersom fullföljdsdomstolen i båda situationerna genom upptagningen får tillgång till samma muntliga bevisning som tingsrätten. På så sätt kan det som föreskrivs om en bild- och ljudupptagning också tillämpas på en upptagning som gjorts när en person hörts per telefon i tingsrätten.
En bild- och ljudupptagning ska också göras av muntlig bevisning, som tas emot utom huvudförhandlingen, och även då den som förhörs blir förhörd skyddad på ett sådant sätt att han eller hon inte kan ses, eller så att en part eller någon annan person inte är närvarande.
Separata bestämmelser om upptagning av förhöret med ett anonymt vittne anges dock i 17 kap. 53 §.
En bild- och ljudupptagning ska göras så att berättelserna av de olika personer som förhörs enkelt kan särskiljas från varandra. Berättelser som tagits upp ska dessutom indexeras efter behov, det vill säga i upptagningen ska det anges de ställen, som behandlar olika frågor, såsom olika teman eller åtalspunkter. I den utsträckning det är möjligt ska man också fästa vikt vid offentlighetsaspekter. Indexering av berättelserna bidrar till att i hovrätten underlätta förberedelsen av målet och förkorta huvudförhandlingen.
Indexering av berättelser behövs i första hand när berättelsen är lång och gäller flera av varandra helt fristående rättsförhållanden, åtalspunkter, bevisteman eller händelser. Däremot är det inte behövligt att indexera korta berättelser eller berättelser som gäller endast ett tema eller ett sakkomplex. Om ett mål är omfattande och man där förhör flera personer länge, talar det för en indexering av berättelserna. I största delen av målen är det inte behövligt att indexera berättelserna. Indexering av berättelser kan ersättas med den utskrift som avses i 22 kap. 9 §.
Över en syn ska ingen bild- och ljudupptagning göras. Vid syn är det väsentligt att få ett sådant personligt intryck av syneobjektet, vilket en upptagning som innehåller enbart bild och ljud inte helt och hållet kan förmedla. Det är inte heller alltid möjligt att göra en bild- och ljudupptagning av god kvalitet på syneobjektet.
Det ska inte heller göras en bild- och ljudupptagning av mottagande av skriftlig bevisning, sakframställningarna och slutpläderingarna.
Bestämmelser om anteckning av förhöret i protokollet anges i fortsättningen i 2 mom. och därför ska den sista meningen i 1 mom. strykas.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om förfarandet när det inte är möjligt att göra en bild- och ljudupptagning. Huvudförhandlingen ska följaktligen inte avbrytas eller inställas, även om det av tekniska skäl inte går att göra en bild- och ljudupptagning, utan då ska man förfara i enlighet med 2 mom.
I nuläget ska utsagan av den som förhörs ordagrant tas in i protokollet, om en ljudupptagning inte är möjlig. Det här kan dock anses vara ett onödigt detaljerat anteckningssätt, särskilt med beaktande av att fullföljdsdomstolen inte kan bedöma den muntliga bevisning som lagts fram i målet utgående från protokollsanteckningar. Också i förvaltningsdomstolarna har man frångått kravet på ordagranna anteckningar i protokollet (75 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019)).
Det föreslås att skyldigheten att föra protokoll ändras så att när det visar sig omöjligt att göra en bild- och ljudupptagning ska det vara tillräckligt att anteckna det centrala innehållet i förhöret i protokollet. Förhörets centrala innehåll beror på målet och förhöret. I protokollet ska av förhörsberättelsen åtminstone antecknas allt som kan tänkas påverka avgörandet av målet. För att undvika missförstånd ska den som blir förhörd, liksom hittills, kontrollera på vilket sätt det centrala innehållet i hans eller hennes förhör har antecknats i protokollet, och bekräfta att det har blivit riktigt uppfattat.
I momentet har man i nuläget behållit möjligheten för domstolen att ersätta en bild- och ljudupptagning med noggranna protokollsanteckningar när en ljudupptagning av utsagan är uppenbart onödigt på grund av att dess korta längd. Det föreslås att denna möjlighet slopas. Lagstiftningen är mera konsekvent, om tingsrätten utan undantag ska göra en bild- och ljudupptagning. Dessutom kan det i praktiken sällan förekomma situationer där upptagning är uppenbart onödig, eftersom ersättning av en bild- och ljudupptagning med protokollsanteckningar förhindrar mottagande av muntlig bevisning i fullföljdsdomstolen på det sätt som föreslås.
Det ska också göras en språklig ändring av momentet, så att man i stället för utsaga konsekvent använder ordet förhör. Det bedöms ge en bättre beskrivning av att momentet gäller förhörsberättelser som lämnats i bevissyfte.
9 §. Paragrafen gäller utskrift av en inspelad berättelse. Syftet med bestämmelsen är att möjliggöra transkribering av ljudet från en upptagning som gjorts i domstolen när detta främjar behandlingen av saken.
Skrivningen i paragrafens första mening ska moderniseras, men i den ska det inte göras några innehållsmässiga ändringar. Beslut om utskrift fattas även i fortsättningen av den domstol som behandlar målet. Domstolen kan göra en utskrift om den anser att utskriften främjar behandlingen av saken. En utskrift kan göras både av en berättelse som är inspelad genom en bild- och ljudupptagning och genom en ljudupptagning.
Det föreslås att den andra meningen i paragrafen stryks som obehövlig. Hittills har det också varit den domstol som behandlar målet som haft beslutanderätt om huruvida det ska göras en utskrift. Vid bedömning av behovet att göra en utskrift kan den domstol som behandlar målet ta hänsyn till parternas önskemål.
Av resursskäl har det knappt gjorts några utskrifter. Utskrifter kan dock främja behandlingen i synnerhet av mycket omfattande mål. Om det görs en utskrift av ett inspelat förhör, kan man i fullföljdsdomstolen från bild- och ljudupptagningen lättare hitta de ställen som har betydelse. En utskrift kan därför minska behovet av att i fullföljdsdomstolen se på bild- och ljudupptagningen i onödig omfattning och på så sätt förkorta huvudförhandlingen. Det kan också underlätta parternas förberedelser inför behandlingen av målet i fullföljdsdomstolen. Dessutom kan man från utskriften enkelt kontrollera att det i misstag inte saknas något väsentligt från den muntliga bevisning som ska tas emot i hovrätten på grund av att indexeringen av att bild- och ljudupptagningen eventuellt har misslyckats.
Enligt Rättsregistercentralen finns det inte på marknaden för närvarande programvara för röstidentifiering, genom vilken finsk- och svenskspråkiga förhörsberättelser på ett tillförlitligt sätt kan fås i skriftlig form. En utveckling av datatekniken kan dock i framtiden göra det möjligt att smidigare göra utskrifter än i nuläget.
Det är befogat att informera parterna om en utskrift som gjorts med hjälp av ett automatiskt röstidentifieringsprogram även då utskriften är jämförbar med anteckningar och inte kan betraktas som en rättegångshandling.
10 §. I paragrafen föreskrivs det om bevaringstiden för ljudupptagningar. Eftersom det enligt propositionen i tingsrätten i stället för en ljudupptagning ska göras en bild- och ljudupptagning, föreslås det att paragrafen ändras så att den gäller bevaringstiden för bild- och ljudupptagningar. Bestämmelser om de ljudupptagningar som även i fortsättningen ska göras i hovrätten och i högsta domstolen anges i 26 kap. 27 § 4 mom.
Enligt den gällande lagen ska bandet bevaras i minst sex månader från det målet avgjordes. Om ändring har sökts, ska bandet dock bevaras tills målet har avgjorts och avgörandet har vunnit laga kraft.
Den gällande lagen kan betraktas inkonsekvent, eftersom bevaringstiden för bandet efter avgörandet beror på huruvida det har sökts ändring i tingsrättens avgörande. Därför föreslås det att paragrafen ändras så att bevaringstiden är lika lång i alla fall och beräknas från det att målet, vid vars behandling bild- och ljudupptagningen gjordes, har avgjorts och avgörandet har vunnit laga kraft.
Bestämmelser om bevarande av andra rättegångshandlingar finns för närvarande i domstolarnas arkivbildningsplaner och i arkivverkets beslut. Enligt dem bevaras rättegångshandlingar dels i fem år, dels varaktigt.
Bild- och ljudupptagningar är med tanke på integritetsskyddet mera betydelsefulla än vanliga rättegångshandlingar. Trots att bild- och ljudupptagningar inte ska överlåtas ens till parterna på det sätt som andra rättegångshandlingar, kan endast vetskapen om att det existerar en bild- och ljudupptagning av hörandet vara ångestfylld till exempel för en målsägande i ett sexualbrottmål.
Bild- och ljudupptagningar innehåller personuppgifter. Enligt artikel 5 i den allmänna dataskyddsförordningen får personuppgifter inte bevaras under en längre tid än vad som är behövligt för de ändamål för vilka personuppgifterna behandlas. Enligt 6 § 2 mom. i lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten (1054/2015) får personuppgifter inte lagras i en form som möjliggör identifiering av den registrerade under en längre tid än vad som behövs med hänsyn till ändamålet med behandlingen.
Med tanke på vad som sagts ovan är det av vikt att det sannolikt är ovanligt att bild- och ljudupptagningen används i något annat mål än vid behandlingen av det mål där upptagningen gjordes. Det kan bedömas att det till exempel inom laglighetskontroll endast i exceptionella fall är behövligt att ta del av en bild- och ljudupptagning av en berättelse som avgetts av någon person som har förhörts i tingsrätten.
Det ska också tas hänsyn till kostnaderna för bevaringen av bild- och ljudupptagningar. Kostnaderna utgörs, vilket framgår i propositionens avsnitt om ekonomiska konsekvenser, till stor del av de årliga underhållskostnaderna för videoupptagningssystemet.
Å andra sidan är det oändamålsenligt att kräva att en bild- och ljudupptagning förstörs direkt efter att målet, där bild- och ljudupptagningen gjordes, har avgjorts och avgörandet har vunnit laga kraft.
Därför föreslås det att bevaringstiden för bild- och ljudupptagningar är kortare än för annat rättegångsmaterial. Det föreslås att bevaringstiden är 30 dagar från det att målet har avgjorts och avgörandet har vunnit laga kraft.
Det är inte fråga om en minimitid, liksom i den gällande lagen. För att säkerställa integritetsskyddet och garantera skyddet för personuppgifter för dem som förhörs är det således motiverat att bevaringstiden för bild- och ljudupptagningar som innehåller delvis känsliga uppgifter fastställs entydigt i lag. Om man ser till skyddet för personuppgifter som tryggas enligt 10 § 1 mom. i grundlagen har grundlagsutskottet av hävd ansett det viktigt att reglera bevaringstiden för personuppgifter (GruU 21/2013 rd s. 4 och GruU 28/2016 rd s. 7).
Om bild- och ljudupptagningen är en del av förundersökningsmaterialet för något annat mål, till exempel vid misstanke om att ett vittne gjort sig skyldig till osann utsaga i domstolen, bestäms bevaringstiden för upptagningen med stöd av samma bestämmelser som för övriga handlingar som inkommit för förundersökningen och åtalsprövningen.
13 §. Paragrafen föreslås bli upphävd som föråldrad. Det har inte funnits behov för justitieministeriet eller någon annan instans att utfärda bestämmelser om särskilda dagböcker eller förteckningar. Till övriga delar hör utfärdandet av bestämmelser eller anvisningar som avses i paragrafen numera närmast till Domstolsverket, som enligt 19 a kap. 2 § i domstolslagen har till uppgift att se till att domstolarna kan utöva dömande makt på ett högklassigt sätt och att domstolarnas förvaltning är effektivt och ändamålsenligt organiserad. Domstolsverket svarar dessutom bland annat för förvaltningen och utvecklandet av domstolarnas informationssystem.
Dessutom innehåller lagen om justitieförvaltningens nationella informationsresurs (955/2020) bestämmelser om justitieförvaltningens nationella informationsresurs som betjänar behandlingen och verkställigheten av rättskipningsärenden samt forsknings- och planeringsverksamheten inom justitieministeriets förvaltningsområde, om uppgifter som ska föras in i informationsresursen, om utlämnande och annan behandling av införda uppgifter samt om domstolarnas, Åklagarmyndighetens och rättshjälpsbyråernas skyldighet att ansluta sig och överföra uppgifter till informationsresursen. Med stöd av lagen har utfärdats justitieministeriets förordning om antecknande av uppgifter i justitieförvaltningens nationella informationsresurs (1177/2020).
24 kap. Om domstolens avgörande
7 §. Paragrafens 1 mom. 4 punkten om uppgifter som ska anges i tingsrättens dom ändras så att man där inte längre specificerar bevis som lagts fram i målet i personer som hörts i bevissyfte och i övriga bevis. Syftet är inte att ändra det som ska anges i tingsrättens dom, utan punkten ska motsvara de bestämmelser som föreslås för brottmål i 11 kap. 6 § i lagen om rättegång i brottmål. Även i fortsättningen ska av tingsrättens dom framgå alla bevis som lagts fram i målet.
15 §. Paragrafens 1 mom. 4 punkten om uppgifter som ska anges i hovrättens dom ändras så att man där inte längre specificerar bevis som lagts fram i målet i personer som hörts i bevissyfte och i övriga bevis. Syftet är inte att ändra det som ska anges i hovrättens dom, utan paragrafen ska ändras på grund av det nya sättet att ta emot muntlig bevisning. I det förfarande som föreslås är det inte längre möjligt att på ett naturligt sätt specificera bevis i personer som hörts i bevissyfte och i andra bevis, och en sådan specificering kan inte heller anses behövlig. Genom ändringen ska det säkerställas att det av hovrättens dom även i fortsättningen framgår alla bevis som lagts fram i målet, inklusive muntlig bevisning som tagits emot genom en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten.
25 kap. Om fullföljd av talan från tingsrätt till hovrätt
15 §. Enligt paragrafens 2 mom. ska ändringssökanden i besvärsskriften uppge sitt ställningstagande till huruvida det ska hållas en huvudförhandling och till vem som ska höras vid huvudförhandlingen. En ändring av sättet att ta emot muntlig bevisning så att den muntliga bevisningen i hovrätten i princip tas emot genom en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten, kommer också att återspeglas i besvärsskriftens innehåll. Besvärsskriften ska fortfarande innehålla ändringssökandens ställningstaganden till huruvida det ska hållas en huvudförhandling och till frågor som gäller att ta emot muntlig bevisning vid huvudförhandlingen, men ett nytt bevisningsförfarande vid huvudförhandlingen i hovrätten kräver att man delvis tar ställning till andra frågor än tidigare. Utgående från dessa ställningstaganden ska hovrätten kunna fatta de beslut som avses i 26 kap. 9 §.
En ändringssökande som önskar att huvudförhandling ska hållas i hovrätten, ska enligt momentets första mening motivera sin begäran. Meningen motsvarar den gällande lagen, men i stället för att uppge den specificerade orsaken föreslås en motivering av begäran. Syftet är inte att lätta eller skärpa kravet att motivera en begäran om huvudförhandling, utan ändringen är endast språklig.
Enligt momentets andra mening ska en ändringssökanden som lägger fram en begäran om huvudförhandling också uppge sin åsikt om huruvida det vid huvudförhandlingen ska tas emot muntlig bevisning eller en part ska höras personligen i något annat syfte. Huvudförhandlingen ska också kunna hållas som en så kallad småskalig huvudförhandling (RP 105/2009 rd s. 70).
Enligt momentets tredje mening ska ändringssökanden uppge vilka av de i tingsrätten förhörda personernas berättelser som behöver tas emot, och till vilka delar de behöver tas emot. Berättelserna ska i regel tas emot genom en bild- och ljudupptagning på det sätt som anges i den nya 15 a § i 26 kap.
Det räcker inte att ändringssökanden i sin besvärsskrift nämner namnen på de personer som har förhörts i tingsrätten och vars berättelser enligt hans eller hennes åsikt ska tas emot också i hovrätten. Han eller hon ska dessutom uppge huruvida man i hovrätten ska ta emot berättelsen i sin helhet eller endast till viss del, om han eller hon anser att det inte är behövligt att ta emot berättelsen i sin helhet. I brottmål föreslås specificeringen gälla till exempel endast de åtalspunkter, som återstår i hovrätten, eller i en tvist som gäller en fastighetsaffär frågan om reklamation. Det förbättrar i sin tur förutsättningarna att avgränsa den muntliga bevisning som tas emot genom en bild- och ljudupptagning och endast ta emot den bevisning som är relevant för målet ännu i hovrätten. Däremot krävs det inte att parten genom bild- och ljudupptagningen visar de indexerade ställen, där den muntliga bevisning framgår som han eller hon åberopar.
I momentets fjärde mening föreskrivs att om ändringssökanden önskar förhöra en person som har förhörts i tingsrätten personligen på nytt eller för ställande av tilläggsfrågor eller önskar lägga fram muntlig bevisning vid huvudförhandlingen genom att hänvisa till bevisningen, ska ändringssökanden motivera sin begäran. Det är fråga om de tilläggs- och omförhör som avses i 1 och 2 mom. i den nya 15 a § i 26 kap. och sättet att lägga fram den muntliga bevisning som avses i den paragrafens 3 mom.
Momentet ska med stöd av den hänvisningsbestämmelse som ingår i 26 kap. 4 § 2 mom. också gälla innehållet i bemötandet.
16 §. Det föreslås en ändring av andra meningen i 1 mom. till den del vems telefonnummer och vilka andra kontaktuppgifter ändringssökanden ska uppge i besvärsskriften till hovrätten. Eftersom förslaget är att de personer vars berättelser hovrätten tar emot genom en bild- och ljudupptagning inte längre ska kallas personligen till huvudförhandlingen i hovrätten, ska ändringssökanden uppge kontaktuppgifer endast för de personer som ändringssökanden vill förhöra personligen i hovrätten.
En person som förhörs personligen i hovrätten avser en person, som i hovrätten ska förhöras personligen på nytt eller för ställande av tilläggsfrågor. Dessutom ska uttrycket omfatta personer, som utsetts att bli förhörda först i hovrätten.
Ändringen ska med stöd av den hänvisningsbestämmelse som ingår i 26 kap. 4 § 2 mom. också gälla bemötandet.
18 §. Det föreslås att hänvisningen till band i paragrafens 1 mom. stryks, eftersom det inte längre kommer att göras sådana i tingsrätten.
25 a kap. Om inledande av förberedelsen av ett besvärsärende vid hovrätten och om tillstånd till fortsatt handläggning
14 §. I 1 mom. föreskrivs det om det material, utifrån vilket hovrätten avgör frågan om tillstånd till fortsatt handläggning ska meddelas. Enligt momentet kan hovrätten fatta detta beslut utifrån tingsrättens avgörande, besvären och ett eventuellt bemötande, men kan vid behov också använda annat rättegångsmaterial. Enligt förarbetet till lagen avser annat rättegångsmaterial närmast ljud- och/eller bildupptagningar som gjorts av vittnens och andra parters berättelser (RP 105/2009 rd s. 35 och 65), men det kan också vara fråga om skriftlig bevisning som lagts fram till exempel i tingsrätten (se till exempel HD 2013:66).
För närvarande är det mycket ovanligt att en ljudupptagning används vid prövningen av tillstånd till fortsatt handläggning. En övergång från ett förfarande där det i tingsrätten i stället för en ljudupptagning görs en bild- och ljudupptagning, kunde underlätta hovrättens möjligheter att vid prövningen av tillstånd till fortsatt handläggning ta del av den muntliga bevisning som lagts fram i målet. Det här kan dock vara problematiskt.
Hovrätten ska i ett skriftligt förfarande avgöra frågan om tillstånd till fortsatt handläggning ska meddelas. Den bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten innehåller dock den muntliga bevisning som lagts fram i målet. Till skillnad från i nuläget, föreslås det att hovrätten också vid en eventuell huvudförhandling ska ta emot muntlig bevisning genom denna bild- och ljudupptagning. Om man i prövningen av tillstånd till fortsatt handläggning utnyttjar bild- och ljudupptagningen och den muntliga bevisning som framgår av den, tar hovrätten del av den muntliga bevisningen i ett skriftligt förfarande. Det bidrar till att fördunkla skillnaden mellan ett skriftligt och ett muntligt hovrättsförfarande.
Dessutom kan en huvudförhandling, där muntlig bevisning tas emot, överlag endast hållas när tillstånd till fortsatt handläggning har meddelats. Skillnaden mellan prövning av tillstånd till fortsatt handläggning och fullskalig prövning kan bli oklar, om man vid prövningen av tillstånd till fortsatt handläggning, till skillnad från nuläget, genom bild- och ljudupptagningen tar del av samma muntliga bevisning som läggs fram vid en eventuell huvudförhandling.
Att ta del av bild- och ljudupptagningen i hovrätten redan vid prövningen av tillstånd till fortsatt handläggning är således inte helt oproblematiskt med tanke på de grundläggande lösningarna för hovrättsförfarandet. Därför ska man förhålla sig mera avhållsamt till att utnyttja en bild- och ljudupptagning vid prövning av tillstånd till fortsatt handläggning än till att använda den ljudupptagning som för närvarande görs i tingsrätten. Det föreslås därför att hovrätten endast av särskilda skäl kan beakta en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten när den avgör frågan om tillstånd till fortsatt handläggning ska meddelas.
Ett särskilt skäl att använda annat rättegångsmaterial vid prövningen av tillstånd till fortsatt handläggning kan till exempel vara ett behov att klarlägga vad ett visst vittne berättat om en enskild omständighet, om det med kännedom om tingsrättens avgörande, besväret och ett eventuellt bemötande råder oklarhet om den. Omständigheten kan kontrolleras genom den bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten. Det är fråga om situationer som motsvarar den klarläggning som avses i 26 kap. 12 § 3 mom. Om det i målet framgår behov att ta del av bild- och ljudupptagningen för att kontrollera någon detalj närmare, är det i allmänhet befogat att bevilja tillstånd till fortsatt handläggning i målet.
Momentet ska dessutom ändras genom att ordet ”skriftliga” läggs till den första meningen. På så sätt ska det klarläggas att det övriga rättegångsmaterialet, som avses i meningen och som hovrätten vid behov kan använda vid prövningen av tillstånd till fortsatt handläggning, inte omfattar en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten.
26 kap. Om fortsatt behandling av besvärsärenden i hovrätten
9 §. I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om de beslut som tingsrätten tar vid förberedelsen om att hålla huvudförhandling och om vilka personer som ska höras vid huvudförhandlingen. Momentet ska ändras så att det motsvarar sättet att ta emot muntlig bevisning enligt förslaget.
För att ta emot muntlig bevisning i hovrätten genom en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten krävs det att man vid förberedelsen i hovrätten fattar mera detaljerade beslut än tidigare om hörande av parterna och om den muntliga bevisning som ska tas emot vid huvudförhandlingen. Det kan också särskilt i omfattande mål kräva att hovrätten har närmare kontakt än tidigare med parterna vid förberedelsen.
Enligt momentets 1 punkt beslutar hovrätten, huruvida man vid huvudförhandlingen ska ta emot muntlig bevisning eller ska höra en part personligen i något annat syfte. Punkten motsvarar gällande lagstiftning. Huvudförhandlingen kan, liksom nu, hållas för att höra en part i annat syfte än för att ta emot muntlig bevisning. Det kan till exempel vara fråga om en så kallad småskalig huvudförhandling som ska hållas för att personligen höra en ändringssökande som är part i ett brottmål och där partens rätt att driva sin sak och möta sin domare tillgodoses i ett för parten viktigt mål.
Enligt momentets 2 punkt ska hovrätten besluta om vilka av de i tingsrätten förhörda personernas berättelser som tas emot vid huvudförhandlingen genom en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten. Hovrätten ska samtidigt också besluta om till vilka delar dessa berättelser tas emot. En person som förhörts i tingsrätten avser en person som nämns i 22 kap. 6 § 1 mom. och av vars berättelse det har gjorts en bild- och ljudupptagning i tingsrätten.
Momentets 3 punkt gäller huruvida en person som har förhörts i tingsrätten förhörs personligen på nytt och 4 punkten huruvida en sådan person förhörs personligen för ställande av tilläggsfrågor. Hovrätten ska vid förberedelsen besluta om huruvida sådana förhör ska hållas vid huvudförhandlingen.
I vanliga fall ska hovrätten fatta de beslut som avses i 3 och 4 punkten på partens initiativ. Hovrätten kan dock undantagsvis också på eget initiativ besluta om att en person som förhörts i tingsrätten ska förhöras personligen på nytt eller för ställande av tilläggsfrågor efter att ha hört parterna.
Momentets 5 punkt hänför sig till det förfaringssätt som avses i kapitlets 15 a § 3 mom., där muntlig bevisning som tagits emot i tingsrätten kan läggas fram vid huvudförhandlingen genom att det helt eller delvis hänvisas till den. Enligt punkten ska hovrätten vid förberedelsen också besluta om huruvida detta sätt att lägga fram muntlig bevisning ska användas vid huvudförhandlingen och till vilka delar. Hovrätten kan också på eget initiativ besluta om framläggning av muntlig bevisning genom att det hänvisas till den, men efter att ha hört parterna.
Enligt momentets 6 punkt ska hovrätten vid förberedelsen besluta om huruvida det vid huvudförhandlingen ska tas emot ny muntlig bevisning. Punkten motsvarar gällande lagstiftning.
12 §. Paragrafens 2 mom. gäller situationer där målet eller ärendet avgörs i hovrätten på grundval av det skriftliga rättegångsmaterialet och ändringssökandens motpart inte har utövat sin talan i hovrätten. Då ska man vid avgörandet av målet beakta det rättegångsmaterial som ändringssökandens motpart tidigare lagt fram.
Det föreslås att momentet ändras så att det nämns där att hovrätten i de situationer som avses i momentet kan beakta endast skriftligt rättegångsmaterial. Eftersom en bild- och ljudupptagning som gjorts av muntlig bevisning som tagits emot i tingsrätten inte är skriftligt rättegångsmaterial, innebär ändringen att man i de situationer som avses i momenten inte kan beakta vad ändringssökandens motpart tidigare har lagt fram i de inspelade muntliga förhören med honom eller henne.
En ändringen behövs för att hålla en tydlig skillnad mellan skriftligt och muntligt hovrättsförfarande. Hovrätten kan avgöra målet i enlighet med 12 § på grundval av det skriftliga rättegångsmaterialet endast när muntlig bevisning inte tas emot i målet. Om det är behövligt att ta emot muntlig bevisning, ska hovrätten hålla en huvudförhandling, där hovrätten enligt förslaget ska ta emot den skriftliga bevisningen genom den bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten. Skillnaden mellan dessa förfaringssätt blir oklar, om hovrätten med stöd av 2 mom. kan ta del av bild- och ljudupptagningen också vid ett skriftligt förfarande, även om endast till den del det av upptagningen framgår vad ändringssökandens motpart har berättat vid tingsrättens huvudförhandling.
I paragrafens 3 mom. föreskrivs det om klarläggande av innehållet i den bevisning som har tagits emot i tingsrätten, då hovrätten avgör målet på grundval av det skriftliga rättegångsmaterialet. I momentet föreslås språkliga ändringar, så att ordet bevisinspelning ersätts med orden bild- och ljudupptagning.
I momentet föreslås ingen ändring i sak. Vid klarläggande ska det fortfarande vara fråga om att reda ut det riktiga innehållet i bevisningen. I besvären kan till exempel påstås att ett vittne har berättat annorlunda om någon omständighet än vad som har antecknats i tingsrättens i sin dom. Det uppstår då ett behov av att med inspelningens hjälp klarlägga bevisningens korrekta innehåll till dessa delar (RP 91/2002 rd s. 42) Klarläggande är således inte att ta emot muntlig bevisning. Om den muntliga bevisningens innehåll är otydlig i större omfattning eller om hovrätten anser att den muntliga bevisningen ska bedömas på nytt, ska det i målet hållas en huvudförhandling och ärendet kan inte heller avgöras på grundval av det skriftliga rättegångsmaterialet.
För att vara konsekvent föreslås det att man också i detta moment i stället för bevisinspelning använder uttrycket bild- och ljudupptagning, då man avser den upptagning som gjorts i tingsrätten med stöd av 22 kap. 6 § 1 mom.
13 §. Paragrafens 1 mom. ska ändras så att inte dess språkdräkt utesluter att man vid huvudförhandlingen i hovrätten också kan ta emot muntlig bevisning genom en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten på det sätt som anges i 15 a §.
15 a §. I den nya paragrafen föreskrivs det om att vid huvudförhandlingen i hovrätten ta emot muntlig bevisning som tagits emot i tingsrätten. Muntlig bevisning som tagits emot i tingsrätten ska vid huvudförhandlingen tas emot genom en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten, om det inte är fråga om en undantagssituation som nämns i 1 eller 2 mom.
En bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten avser den upptagning, varom det föreskrivs i 22 kap. 6 § 1 mom. En bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten ska vara jämförbar med en upptagning, som gjorts per telefon i tingsrätten av förhörsberättelsen, liksom det anges i specialmotiveringen till momentet. Följaktligen ska också en berättelse av en person som förhörts per telefon i tingsrätten i hovrätten tas emot genom upptagningen.
I den första delen av 1 mom. föreskrivs det om principen att muntlig bevisning som tagits emot i tingsrätten vid huvudförhandlingen i hovrätten ska tas emot genom den bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten.
I hovrätten tas muntlig bevisning emot vid huvudförhandlingen. I detta avseende motsvarar bestämmelsen nuläget. Genom förslaget ändras inte heller bestämmelserna om när hovrätten ska hålla huvudförhandling och där ta emot muntlig bevisning, utan till denna del tillämpas fortfarande kapitlets 14 §, 14 a § och 15 §.
Enligt kapitlets 15 § 1 mom. ska den muntliga bevisning som har tagits emot i tingsrätten tas emot på nytt endast till behövliga delar. Bestämmelsen ska tillämpas också vid mottagande av muntlig bevisning genom en bild- och ljudupptagning. Följaktligen ser man inte alltid på hela bild- och ljudupptagningen vid huvudförhandlingen, utan av den ska läggas fram endast de ställen som målet gäller i hovrätten.
I sista delen av momentet anges bestämmelser om det första undantaget från att ta emot muntlig bevisning genom en bild- och ljudupptagning. Enligt det kan man vid hovrättens huvudförhandling av särskilda skäl personligen på nytt förhöra en person som förhörts i tingsrätten (omförhör).
Vid omförhöret ska den person som förhörs avge hela sin berättelse på nytt vid hovrättens huvudförhandling. Således tas inte berättelsen som den som förhörs avger i den här situationen ens delvis emot genom den bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten. Om den som förhörs emellertid i omförhöret avviker från det som han eller hon tidigare har berättat för domstolen, åklagaren eller förundersökningsmyndigheten, eller inte avger någon berättelse, kan den bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten användas som bevis på det sätt som anges i 17 kap. 47 § 2 mom. Förfarandet motsvarar hur en ljudupptagning som gjorts i tingsrätten kan användas i nuläget.
Ett omförhör kan hållas endast av särskilda skäl och därför kommer det endast sällan i fråga. Ett omförhör kräver att ett förhör personligen för ställande av tilläggsfrågor enligt 2 mom. inte kan anses tillräckligt för utredning av målet.
Särskilda skäl att förhöra någon personligen på nytt vid hovrättens huvudförhandling finns till exempel då det inte har gjorts någon bild- och ljudupptagning med stöd av 22 kap. 6 § 2 mom. eller den har misslyckats. Omförhör ska också hållas i de fall då upptagningen tekniskt sett är av så dålig kvalitet, att det inte går att ta emot muntlig bevisning genom upptagningen med hänsyn till specialvillkoren för en rättvis rättegång. Målet får därför inte återförvisas till tingsrätten enbart för att den muntliga bevisning som tagits emot i tingsrätten inte i hovrätten kan tas emot genom bild- och ljudupptagningen.
För att trygga en rättvis rättegång kunde det ibland finnas särskilda skäl för omförhör. I detta avseende ska det tas särskilt hänsyn till artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och den avgörandepraxis som gäller den. Europeiska människorättsdomstolen av hävd ansett att försvarets rättigheter bland annat kräver att en part måste få adekvat och lämplig möjlighet att bestrida vittnesmål och förhöra vittnen som vittnar mot honom, antingen när vittnet i fråga gör sitt uttalande eller senare under förfarandet (se till exempel Schatschaschwili mot Tyskland, stora kammaren 15.12.2015, punkt 105 och de avgöranden som det hänvisas till där). Ett omförhör ska således hållas när det krävs för att tillgodose denna rättighet.
Särskilda skäl för omförhör kan finnas, om målet när ändring söks har ändrat så mycket, att den förhörsberättelse som avgetts i tingsrätten har förlorat sin relevans för avgörandet av målet, och att ställa tilläggsfrågor på det sätt som avses i 2 mom. inte kan anses vara tillräckligt för utredning av målet. Så kan det även vara då någon av de personer som förhörts i tingsrätten meddelar att han eller hon hovrätten vill lägga fram en helt ny version av händelserna som är föremål för rättegången. Ett särskilt skäl är dock inte enbart att en part påstår att den som förhörts har i tingsrätten gett osann utsaga om målet eller låtit bli att berätta något. Omförhör ska inte heller hållas enbart på grund av att parten vill förhöra vittnet på nytt eller på ett annat sätt.
Omförhör kan komma i fråga också i de fall där tingsrätten i ett omfattande mål har misslyckats med att strukturera eller indexera den muntliga bevisningen så att det är helt oändamålsenligt att i hovrätten ta emot den muntliga bevisningen genom bild- och ljudupptagningen. Så kan det vara till exempel om ett vittne i ett brottmål har förhörts länge och ostrukturerat på ett flertal åtalspunkter och de korta delarna av förhöret där vittnet berättar om den enda åtalspunkt, som återstår i hovrätten, inte utan oskäligt besvär kan särskiljas från bild- och ljudupptagningen.
Bedömningen av villkoren för omförhör påverkas inte av, vem av personerna som har förhörts i tingsrätten det gäller. Förhållningssätt till omförhör ska vara samma både för parter och för andra personer som har förhörts i tingsrätten när de förhörs personligen på nytt vid hovrättens huvudförhandling trots att parterna ofta i alla fall är personligen närvarande vid hovrättens huvudförhandling.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om att vid huvudförhandlingen i hovrätten förhöra personligen en person som har förhörts i tingsrätten för ställande av tilläggsfrågor (tilläggsförhör).
Då en person som förhörts i tingsrätten förhörs personligen i hovrätten för ställande av tilläggsfrågor, ska den som förhörs inte på nytt i hovrätten avge sin berättelse, som han eller hon redan har avgett i tingsrätten. Däremot ska den berättelse som han eller hon har avgett i tingsrätten till behövliga delar först tas emot genom bild- och ljudupptagningen, och därefter ska man till den som förhörs ställa frågor som inte har ställts till honom eller henne i tingsrätten. Närmare bestämmelser om förfarandet då tilläggsfrågor ställs vid huvudförhandlingen anges i 26 kap. 24 § 2 och 3 mom.
Tilläggsförhör kan hållas, om det behövs för utredning av målet. Tröskeln för tilläggsförhör är lägre än för omförhör, men en ospecificerad begäran från en part är inte tillräcklig för att överskrida den. Ett tilläggsförhör ska tillåtas, om det är motiverat att anta att det leder till att man får vetskap om nya fakta som har betydelse för utredning av målet.
Om parten i hovrätten tillåts åberopa nya omständigheter eller bevis för utredning av målet, är det vanligtvis behövligt att ställa tilläggsfrågor om dem till de personer som har förhörts i tingsrätten. Det ska också vara tillåtet att ställa tilläggsfrågor till en part i ett brottmål om hur hans eller hennes personliga omständigheter har ändrat efter huvudförhandlingen i tingsrätten. Även i andra situationer, liksom ofta i mål som gäller vårdnad om barn och umgängesrätt, är tilläggsfrågor om hur omständigheterna som varit föremål för bevisningen har utvecklats efter tingsrättens huvudförhandling ofta behövliga och således tillåtna.
Ett tilläggsförhör är ofta behövligt då det utifrån bild- och ljudupptagningen råder oklarhet om vad den som förhördes hade berättat om någon viss enskild sak i tingsrätten. Om parten har anlitat ett biträde först i hovrätten efter att ha fört sin egen talan i tingsrätten, kan ett tilläggsförhör likaså vara behövligt för utredning av målet. I svensk rättspraxis har man bedömt förutsättningarna för tilläggsförhör i en situation, där det hade skett ett byte av offentlig försvarare i fullföljdsskedet. Enligt ett prejudikat från Sveriges Högsta domstol är enbart det förhållandet, att en ny försvarare vill lägga upp försvaret på ett annat sätt, inte tillräckligt för tilläggsförhör (se NJA 2014 s. 954).
Vid bedömning av förutsättningarna för en begäran om tilläggsförhör ska man ta hänsyn till artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och Europeiska människorättsdomstolens avgörandepraxis som gäller den. Till exempel enligt artikel 6.3 d har var och en som blivit anklagad för brott rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas emot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom. Om det krävs för att tillgodose denna rättighet, är det för utredning av målet behövligt att tillåta att en part i ett brottmål ställer tilläggsfrågor i hovrätten till en person som har förhörts i tingsrätten. Europeiska människorättsdomstolen har också ansett att rätten för en part att i ett brottmål lägga fram bevis på sin oskuld och de personliga omständigheterna framhävs, när man i hovrätten kräver att han eller hon ska dömas till ett strängare straff (se till exempel Zahirović mot Kroatien 25.4.2013, punkt 57 och Hokkeling mot Nederländerna 14.2.2017, punkt 58).
Tilläggsfrågorna ska dock vara nya. Det ska inte vara tillåtet att i hovrätten i form av tilläggsfrågor ställa de frågor som ställts i tingsrätten till en person som förhörts i tingsrätten, med hopp om att han eller hon ger ett annat svar på dem. Tilläggsförhör ska inte heller tillåtas enbart på den grund att parten anser att tingsrätten bedömt bevisvärdet av den förhördas berättelse felaktigt.
Momentet gäller mottagande av muntlig bevisning, och ställer följaktligen inga hinder för att höra parten i hovrätten i något annat syfte.
I 3 mom. finns en bestämmelse om framläggande av muntlig bevisning som tas emot genom en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten genom att det hänvisas till den vid huvudförhandlingen i hovrätten.
Framläggningssättet i fråga innebär att den part som vill åberopa en berättelse avgiven av en person som förhörts i tingsrätten hänvisar till relevanta delar av den berättelsen vid huvudförhandlingen. De avsedda delarna av bild- och ljudupptagningen med den förhörda personen visas i så fall inte vid huvudförhandlingen, utan hovrätten sätter sig in i dem i avskildhet, utan att parterna och allmänheten är närvarande.
Muntlig bevisning kan enligt förslaget framläggas vid huvudförhandlingen genom att det helt eller delvis hänvisas till den. Det är med andra ord inte nödvändigt att all muntlig bevisning framläggs genom hänvisning. Berättelser avgivna i tingsrätten av vissa personer som förhörts där kan framläggas vid huvudförhandlingen genom hänvisning, och resten av den muntliga bevisningen genom visning av bild- och ljudupptagningen vid huvudförhandlingen, med parterna och allmänheten närvarande.
Huvudförhandlingen avbryts inte och skjuts inte upp under tid hovrätten sätter sig in i den muntliga bevisning som framlagts genom hänvisning, utan den fortsätter utan att parterna och allmänheten är närvarande. Av det följer att när den sätter sig in i den genom hänvisning framlagda muntliga bevisningen ska hovrätten till tillämpliga delar följa de bestämmelser som gäller behandling i ett sammanhang vid huvudförhandling. Detta betyder att hovrätten ska sätta sig in i den muntliga bevisningen i minst två vardagar samma vecka, eller vid behov skjuta upp behandlingen av målet, med beaktande av de villkor som anges i 6 kap. i rättegångsbalken eller 6 kap. i lagen om rättegång i brottmål. När hovrätten har satt sig in i den genom hänvisning framlagda muntliga bevisningen fortsätter huvudförhandlingen med parterna och allmänheten närvarande, om inte hovrätten bestämmer annat med stöd av föreslagna 24 § 3 mom.
En person som förhörts i tingsrätten kan enligt föreslagna 2 mom. förhöras personligen för ställande av tilläggsfrågor, också när personens berättelse i tingsrätten framläggs vid huvudförhandlingen i hovrätten genom att det hänvisas till den.
Muntlig bevisning kan framläggas vid huvudförhandlingen genom att det hänvisas till den om hovrätten finner det lämpligt. När den prövar lämpligheten ska hovrätten särskilt beakta de processekonomiska fördelar som kan uppnås genom ett sådant förfaringssätt. Att framlägga muntlig bevisning genom att hänvisa till den kan därför vara lämpligt särskilt när huvudförhandlingen är lång. I en huvudförhandling som pågår i bara några timmar finns det i allmänhet inga nämnvärda fördelar med att muntlig bevisning läggs fram genom hänvisning.
Hovrätten bör dock alltid väga förfaringssättet också ur en bredare synvinkel som beaktar kraven på en korrekt behandling av målet och en rättvis rättegång. Ibland kan det till exempel bli lättare att förstå muntlig bevisning som tas emot genom en bild- och ljudupptagning om parterna är närvarande när den tas emot och kan peka ut omständigheter de anser är relevanta för domstolens ledamöter. I vissa fall kan ett ändamålsenligt mottagande av muntlig bevisning kräva att skriftlig bevisning framläggs samtidigt. Det är åtminstone inte lämpligt att muntlig bevisning läggs fram genom hänvisning om det av dessa eller andra orsaker blir svårare att säkerställa en riktig bedömning av bevisfrågan.
Hovrätten bestämmer om muntlig bevisning läggs fram genom att det hänvisas till den och kan också komma till detta avgörande på tjänstens vägnar, enligt vad som anges i specialmotiveringen till 9 §. När den prövar om förfaringssättet är lämpligt ska hovrätten dock också låta parternas åsikter väga in.
Momentet ska enligt sin språkdräkt gälla endast muntlig bevisning. Bestämmelser om hänvisning till skriftlig bevisning finns i 17 kap. 54 §, enligt den ska ett sakkunnigutlåtande, en handling, ett syneobjekt samt en berättelse eller en utsaga som avses i 24 § eller i 47 § 2 mom. vid huvudförhandlingen presenteras i den utsträckning det behövs. Följaktligen är det enligt den gällande lagen redan nu möjligt att hänvisa till skriftligt material så att en part vid huvudförhandlingen endast presenterar beviset till behövliga delar (RP 46/2014 rd, s. 112).
18 §. I paragrafens 3 mom. ska det göras en språklig ändring, genom vilken det betonas att momentet gäller personlig närvaro för ändringssökandens motpart vid huvudförhandlingen. Momentet ska sålunda inte tillämpas i en situation, där det inte anses behövligt att ta emot berättelsen av ändringssökandens motpart genom en bild- och ljudupptagning.
19 §. I 1 mom. ska det göras en språklig ändring, som klargör att momentet gäller åläggande av en part eller parts lagliga företrädare att infinna sig personligen till huvudförhandlingen för att höras.
20 §. I 2 mom. föreslås en språklig ändring enligt vilken orden ”för att höras” fogas till momentet. På så sätt klarlägger man att det är fråga om att ålägga ändringssökandens motpart att infinna sig för att höras.
Dessutom föreslås det att den sista meningen i momentet stryks. Den möjlighet som meningen erbjuder att bestämma att ändringssökandens motpart ska hämtas till huvudförhandlingen, trots att han eller hon inte har kallats till huvudförhandlingen personligen, har inte tillämpats i praktiken. Om behandlingen av målet kräver att ändringssökandens motpart är närvarande, kallas han eller hon till huvudförhandlingen personligen med stöd av 18 § 2 mom. Om ändringssökandens motpart inte har kallats till huvudförhandlingen personligen, finns det inte heller någon orsak att bestämma att han eller hon ska hämtas dit. För ändringssökandens motpart skulle hämtning till huvudförhandlingen i den här situationen vara överraskande och oskäligt.
23 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om kallande av vittnen, sakkunniga och personer som ska höras i bevissyfte till huvudförhandling i hovrätten.
Eftersom huvudregeln är att hovrätten tar emot muntlig bevisning genom en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten behöver vittnen, sakkunniga och andra personer som ska höras i bevissyfte utan att vara part inte alla gånger kallas till huvudförhandling. Därför fogas till paragrafen ett nytt 2 mom. i vilket det föreskrivs att om en berättelse som avgetts av en sådan person tas emot i hovrätten genom en bild- och ljudupptagning, kallas personen i fråga till huvudförhandlingen endast om han eller hon vid huvudförhandlingen förhörs personligen på nytt eller för ställande av tilläggsfrågor.
24 §. Eftersom muntlig bevisning i hovrätten i princip ska tas emot genom en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten, föreslås det att det till paragrafen som gäller den ordning saken ska behandlas fogas ett nytt 2 mom., där det föreskrivs om ordningsföljden för behandling när muntlig bevisning tas emot på det här sättet.
Huvudregeln ska vara att vid huvudförhandlingen tar man först emot all den muntliga bevisning som ska tas emot genom en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten. Först då alla relevanta delar av upptagningen har visats och avlyssnats, ska man i hovrätten förhöra personligen de personer som ska förhöras.
En person som förhörts i tingsrätten ska dock alltid förhöras personligen för ställande av tilläggsfrågor först efter att den berättelse som personen har avgett i tingsrätten har tagits emot genom bild- och ljudupptagningen. Det skulle vara ändamålsenligt att ställa de tilläggsfrågor som kompletterar den inspelade berättelsen genast efter att den inspelade berättelsen tagits emot och därför är bäst i minnet.
Till följd av att det anges ett nytt 2 mom. blir gällande 2 mom. till 3 mom.
I nuläget kan hovrätten vid behov avvika från ordningsföljden för behandling enligt 1 mom. till exempel genom att besluta att en del av bevisningen tas emot före alla sakframställningar. Därför är det ändamålsenligt att tillåta avvikelse också från förfarandet enligt det föreslagna 2 mom. då muntlig bevisning tas emot genom en bild- och ljudupptagning. Det skulle förbättra hovrättens möjligheter att behandla målet på ett ändamålsenligt sätt. Därför föreslås det att det till 3 mom. fogas en hänvisning till det nya 2 mom., varvid hovrätten vid behov kan avvika från den behandlingsordning som föreslås bli 2 mom.
En anledning till att avvika från ordningen enligt det föreslagna 2 mom. kan till exempel vara det att muntlig bevisning läggs fram genom att det helt eller delvis hänvisas till den på det sätt som anges i 15 a § 3 mom. I detta förfaringssätt är det till exempel inte alltid ändamålsenligt att förhöra en person som förhörts i tingsrätten personligen för ställande av tilläggsfrågor genast efter att den bild- och ljudupptagning som gäller honom eller henne har lagts fram, utan detta kunde ske först efter att hovrätten har satt sig in i all den muntliga bevisning som ska tas emot genom en bild- och ljudupptagning.
24 a §. Paragrafen föreslås bli upphävd.
I 1 mom. föreskrivs det om möjligheten att i vissa situationer avlyssna eller visa ljud- och bildupptagningar från tingsrätten vid huvudförhandlingen i hovrätten. I och med den nu föreslagna omarbetningen ska det vara primärt förfaringssätt att ta emot muntlig bevisning genom en bild- och ljudupptagning. Momentets bestämmelse blir därför obehövlig. Även paragrafens 2 mom. kan strykas som obehövligt. I den totala omarbetningen av 17 kap. i rättegångsbalken utökades förutsättningarna för hörande per telefon. Enligt 17 kap. 52 § är hörande per telefon möjligt i alla rättsinstanser, då trovärdigheten av den berättelse som den som hörs avger kan bedömas tillförlitligt utan att han eller hon är personligen närvarande vid huvudförhandlingen. Därför behövs det inte längre någon specialbestämmelse med samma innehåll som gäller hovrätten. Paragrafens 3 mom. blir obehövligt i och med att 2 mom. stryks.
27 §. Paragrafen om innehållet i protokollet som ska upprättas över hovrättens huvudförhandling ska ändras till följd av att hovrätten ska ta emot muntlig bevisning också genom en bild- och ljudupptagning.
Paragrafens 1 mom. förenklas genom att närmare bestämmelser om de protokollsanteckningar som ska göras av den muntliga bevisning som tagits emot i målet flyttas till ett nytt 2 mom. Dessutom ska språkdräkten i 1 mom. ändras så att man i protokollet inte längre ska specificera bevis i personer som hörts i hovrätten och i andra bevis. I det förfarande som föreslås är det inte längre möjligt att på ett naturligt sätt specificera bevis i personer som hörts i bevissyfte och i andra bevis, och en sådan specificering kan inte heller anses nödvändig. Alla bevis som tagits emot i målet ska dock oberoende av deras art fortfarande antecknas i protokollet över hovrättens huvudförhandling.
Till paragrafen ska det fogas ett nytt 2 mom. om vilka uppgifter som ska antecknas i protokollet om den muntliga bevisning som mottagits i målet. Av protokollet ska det framgå, vilken muntlig bevisning som hovrätten tagit emot och på vilket sätt den muntliga bevisningen har tagits emot. Av protokollet ska det framgå specificerat, vilka av de i tingsrätten förhörda personernas berättelser som har tagits emot vid huvudförhandlingen genom en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten, och till vilka delar de har tagits emot samt huruvida de personer som har förhörts i tingsrätten vid hovrättens huvudförhandling har förhörts personligen på nytt eller för ställande av tilläggsfrågor. I protokollet ska också antecknas den nya muntliga bevisning som tagits emot vid huvudförhandlingen.
Enligt det nya 3 mom. ska det i protokollet antecknas om det vid huvudförhandlingen lagts fram muntlig bevisning genom att det hänvisas till den enligt den föreslagna bestämmelsen i kapitlets 15 a § 3 mom. Om den muntliga bevisningen inte har lagts fram på detta sätt, behöver den inte nämnas i protokollet.
Paragrafens 2 mom. om ljudupptagning av förhöret i hovrätten flyttas och blir 4 mom. Enligt momentet ska det av den muntliga bevisning som mottagits i hovrätten av den anledning som konstaterats ovan i avsnitt 5.1.5 endast göras en ljudupptagning precis som nu. I momentet görs vissa små ändringar och det ändras dessutom språkligt så att man i stället för uttrycket tas upp på fonetisk väg använder uttrycket göra en ljudupptagning.
Eftersom det inte längre ska göras ljudupptagningar i tingsrätten, måste man för hovrättens del ange separata bestämmelser om bevarande av ljudupptagningen och om ett förfarande då det undantagsvis inte är möjligt att göra en ljudupptagning. Det skulle vara konsekvent att bestämmelserna till denna del motsvarar de föreslagna bestämmelserna om bild- och ljudupptagning i tingsrätten Dessutom lämpar sig också de omständigheter som nämns i specialmotiveringen till 22 kap. 6 § 1 mom. i rättegångsbalken och som stödjer 30 dagars bevaring av bild- och ljudupptagningar som görs i tingsrätten vid prövning av bevaringstiden för de ljudupptagningar som görs i hovrätten, även om de inte innehåller någon bild av den som förhörs.
Vid muntlig förhandling i högsta domstolen tillämpas bestämmelserna om att ta emot muntlig bevisning i hovrätten i tillämpliga delar, om inte något annat följer av 30 kap. i rättegångsbalken (HD 2017:12). Således ska det av den muntliga bevisning som tagits emot vid högsta domstolens muntliga förhandling i fortsättningen göras en ljudupptagning precis som i nuläget.
Paragrafens 3 mom. blir oförändrat till sitt innehåll och bildar det nya 5 mom.
27 kap. Om förfarandet i tvistemål och brottmål som hovrätten behandlar i första instans
5 §. Enligt paragrafen ska när det hålls huvudförhandling i mål som hovrätten behandlar i första instans i tillämpliga delar iakttas vad som bestäms om behandlingen av tvistemål och brottmål i tingsrätt. Av paragrafen följer att det i hovrätten görs en ljudupptagning av den muntliga bevisning som tagits emot i dessa mål.
Enligt förslaget ska man i tingsrätten göra en bild- och ljudupptagning i stället för en ljudupptagning. Hänvisningsbestämmelsen leder då till att det ska göras en bild- och ljudupptagning också i de ärenden som hovrätten behandlar i första instans. Av den anledning som anges i avsnitt 5.1.5 är det dock inte ändamålsenligt att det i hovrätten görs en bild- och ljudupptagning, utan det är motiverat att bevara nuläget.
För att bevara nuläget krävs bestämmelser om sättet att ta upp muntlig bevisning i de mål som hovrätten behandlar i första instans. Därför föreslås det att paragrafen ändras genom att det till paragrafen fogas en mening enligt vilken muntlig bevisning ska tas upp med iakttagande av det föreslagna 26 kap. 27 § 4 mom. Enligt bestämmelsen som det hänvisas till gör hovrätten en ljudupptagning i de mål som den behandlar i andra instans.
30 kap. Fullföljd av talan från hovrätt till högsta domstolen
20 §. Vid muntlig förhandling i högsta domstolen tillämpas bestämmelserna om att ta emot muntlig bevisning i hovrätten i tillämpliga delar, om inte något annat följer av 30 kap. i rättegångsbalken (HD 2017:12). Det föreslås dock att det för klarhetens skull till paragrafen om muntlig behandling fogas en mening, enligt vilken man i fråga om muntlig bevisning som har tagits emot i tingsrätten i högsta domstolen ska iaktta 26 kap. 15 a §. I paragrafen som det hänvisats till ska det anges bestämmelser om att ta emot och lägga fram muntlig bevisning vid hovrättens huvudförhandling.
Högsta domstolen ska då den tar emot muntlig bevisning, ta emot den muntliga bevisning som mottagits i tingsrätten genom den bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten. Förutsättningarna att förhöra en person som förhörts i tingsrätten personligen på nytt eller för ställande av tilläggsfrågor ska vara de samma som i hovrätten med stöd av 26 kap. 15 a §. Grunden för ett tilläggs- eller omförhör kan dock också ha framkommit först i högsta domstolen.
Muntlig bevisning som ska tas emot genom en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten kan också i den muntliga förhandlingen i högsta domstolen läggas fram genom att det helt eller delvis hänvisas till den, om högsta domstolen finner det lämpligt. Vid detta förfarande sätter sig högsta domstolen in i den muntliga bevisningen utan att parterna och allmänheten är närvarande.
Muntlig bevisning kan tas emot genom en bild- och ljudupptagning som gjorts i tingsrätten endast vid en muntlig förhandling. Det är alltså inte möjligt att ta emot muntlig bevisning i ett skriftligt förfarande i högsta domstolen.
I högsta domstolen ska muntlig bevisning som tagits emot i tingsrätten utöver i de mål som den behandlar i tredje instans tas emot genom en bild- och ljudupptagning vid behandling av prejudikatbesvär och extraordinärt ändringssökande med stöd av hänvisningsbestämmelserna i 30 a kap. 6 § 1 mom. och 31 kap. 5 §, 13 § och 18 § 3 mom.