1.1  Lagstiftningens utveckling

Totalreformen av utsökningslagstiftningen genomfördes i fyra olika faser. Reformen inleddes i mitten av 1990-talet och slutfördes i och med att den utsökningsbalk (705/2007) som trädde i kraft vid ingången av år 2008 stiftades. 

Under totalreformens första fas reviderades utsökningsorganisationen (L 197/1996). Den andra fasen gällde bl.a. utsökningsgrunden, de allmänna förfarandena samt vräkning (L 679/2003). I samband med denna reformfas förbättrades utsökningsförfarandet genom bestämmelser om tillbörligt förfarande, opartiskhet och öppenhet samt hörande och motiverande av beslut. Dessutom reglerades utsökningsgrundens tidsfrist. Reformen omfattade även ibruktagandet av utsökningens informationssystem. Mellan den första och den andra fasen genomfördes dessutom vissa andra brådskande reformer. 

I anslutning till reformens tredje fas reviderades bestämmelserna om utmätning, försäljning och redovisning (L 469/2006). Syftet var att stärka minimiskyddet för gäldenärer i svag ekonomisk ställning, förbättra förutsättningarna för fortsatt företagsverksamhet i samband med utsökning och utveckla alternativa former för försäljning vid sidan av auktion. Dessutom betonades gäldenärens egen aktivitet samt indrivning med mjuka metoder, såsom betalningsplaner och betalningsavtal. 

I samband med totalreformens fjärde fas upphävdes den tidigare utsökningslagen, och utsökningsbalken stiftades. Vissa reformer genomfördes även i samband med denna fas. 

Utsökningsbalken reviderades år 2009, då den kompletterades med bestämmelser om det nyinrättade Riksfogdeämbetet. Därefter har det gjorts små ändringar i utsökningsbalken bl.a. i samband med revideringar av annan lagstiftning. 

1.2  Central utsökningsstatistik

Utsökningsväsendet behandlar enorma mängder ärenden varje år. År 2014 inleddes något fler än 2,7 miljoner ärenden inom utsökningen. Antalet inledda ärenden minskade emellertid från året innan med nästan 12 procent. En minskning av antalet ärenden var väntad, eftersom det till följd av den ändring av lagen om indrivning av fordringar som trädde i kraft i mars 2013 inte längre var möjligt att genom en separat fordran driva in sådana indrivningskostnader som inte var förknippade med huvudfordran. 

Inom utsökningen behandlades år 2014 något fler än 2,8 miljoner ärenden. Det totala antalet behandlade ärenden minskade med ca sex procent i förhållande till år 2013. Denna minskning var alltså betydligt mindre än minskningen av antalet inledda ärenden. Förhållandet mellan antalet inledda och behandlade ärenden har hållit sig tämligen stabilt sedan år 2006. År 2014 registrerades första gången sedan år 2008 fler ärenden som avslutade än vad som inleddes inom utsökningen. 

Vid utgången av år 2014 fanns det en aning färre än 1,7 miljoner ärenden under behandling inom utsökningen. Antalet ärenden som var under behandling minskade i förhållande till året innan med 3,6 procent. 

År 2014 blev olika typer av penningfordringar till ett sammanlagt belopp på över 2,8 miljarder euro föremål för indrivning inom utsökningen. Ökningen i förhållande till år 2013 var fem procent. Det kan förekomma mycket stora årliga variationer i de penningbelopp som blir föremål för indrivning. Med avseende på beloppen utgörs de största ärendekategorierna av övriga privaträttsliga indrivningsärenden och skatteärenden. Ca 80 procent av de penningfordringar som blir föremål för indrivning hör till dessa två kategorier. År 2014 behandlades penningfordringar till ett belopp på något mer än 3,1 miljarder euro inom utsökningen. Beloppet ökade med tre procent i förhållande till året innan. 

Inom utsökningen har indrivningsresultatet hållit sig på en god nivå och till och med förbättrats under årens lopp. Indrivningsresultatet har sedan år 2007 varje år förbättrats i förhållande till året innan. Procentuellt förekom en särskilt stor årlig tillväxt för penningredovisningarnas del under åren 2005, 2010 och 2011. År 2014 redovisades ca 1,058 miljarder euro till borgenärerna. Ökningen i förhållande till indrivningsresultatet året innan var ca 2,6 procent. 

År 2014 berörde utsökningen 536 000 gäldenärer, varav 481 000 var fysiska personer och 55 000 sammanslutningar. Under ett års lopp är således nästan nio procent av vårt lands medborgare gäldenärskunder inom utsökningen. Av gäldenärerna klarar 57 procent av sina skulder genom att betala dem. 

Den genomsnittliga behandlingstiden för inkomna ärenden har hållit sig tämligen stabil från år 2011 till år 2013. År 2014 var den genomsnittliga behandlingstiden för hela landets del 7,1 månader, vilket innebar en liten ökning i förhållande till åren innan. 

År 2014 utfördes ca 631 000 utmätningar. Ökningen i förhållande till året innan var 1,5 procent. Utmätningarna av löner och skatteåterbäringar utgör nästan 80 procent av alla verkställda utmätningar. 

År 2014 meddelades sammanlagt ungefär 162 000 betalningsförbud. Det totala antalet betalningsförbud minskade med ca tre procent i förhållande till år 2013. Nästan 80 procent av betalningsförbuden gäller lön. Antalet betalningsplaner har minskat under de tre senaste åren. År 2014 upprättades ca 26 000 betalningsplaner. 

Antalet försäljningar av egendom har ökat varje år sedan år 2007. År 2014 genomfördes 2 800 försäljningar, vilket är 9,7 procent fler än året innan och nästan tre gånger fler än år 2007. Över 20 procent av fastighetsförsäljningarna gick emellertid om intet. 

År 2014 såldes bostadsaktier i 65 fall genom offentlig auktion och i 496 fall genom försäljning under hand, varav det i 220 fall var fråga om försäljning under hand genom utmätningsmannens försorg och i 276 fall om annan försäljning under hand, i allmänhet s.k. privat försäljning. Övrig lös egendom således genom offentlig auktion i 78 fall och genom försäljning under hand i 884 fall, varav det i största delen av fallen, dvs. i 823 fall, var fråga om försäljning under hand genom utmätningsmannens försorg. 

Genom offentlig auktion således 107 fastigheter, varutöver försäljningen gick om intet i 87 fall. Detta innebär att 45 procent av de offentliga auktionerna av fastigheter gick om intet. Antalet fastighetsförsäljningar under hand var 1 157, varav 605 utfördes genom utmätningsmannens försorg och 552 var andra försäljningar under hand. Av alla de fastighetsförsäljningar under hand som utfördes genom utmätningsmannens försorg gick 192 om intet, dvs. 24 procent. Övriga fastighetsförsäljningar under hand gick om intet i 47 fall, dvs. i 8 procent av fallen. 

År 2014 lyckades man driva in nästan en fjärdedel av penningfordringarna med hjälp av betalningsuppmaningar. Betalningsuppmaningarna omfattar också de avgifter som föregår utmätningen, hotet om försäljning eller någon annan åtgärd, och genom betalningen undviks tvångsindrivningsåtgärder. Under de senaste tio åren har de medel som influtit till följd av betalningsuppmaningar ökat en aning. Andelen medel som influtit genom andra metoder, inklusive försäljning av egendom, har i motsvarande mån minskat men är fortfarande betydande och uppgick år 2014 till 17 procent. Utmätningarna av löner, pensioner och näringsinkomster bidrog sammanlagt till ca 45 procent av inflödet år 2014. Den andel av indrivningsresultatet som baserar sig på periodiska inkomster har ökat. Motsvarande andel var för tio år sedan något över 30 procent. Till borgenärerna redovisades år 2014 enligt utsökningsstatistiken över 123,4 miljoner euro enbart från försäljning av egendom. 

2.1  Målsättning

Målet med denna proposition är att göra utsökningsförfarandet enklare, snabbare och smidigare utan att parternas rättsskydd äventyras, samt att därigenom uppnå besparingar. 

Utsökningsbalken är en förhållandevis ny lag och dess procedurbestämmelser har visat sig vara ändamålsenliga. Trots detta är det dock möjligt att ytterligare förenkla utsökningsförfarandet i vissa avseenden och därigenom skapa ett smidigare och mer kostnadseffektivt system. Datatekniken har utvecklats avsevärt under de senaste åren och möjliggör i allt större utsträckning elektronisk kommunikation. 

Då den gällande lagen stiftades tillägnade man sig en försiktig attityd beträffande vissa frågor, såsom annan försäljning än sådan som sker genom offentlig auktion, eftersom det var fråga om nya förfaranden. Förfarandet kan således utvecklas och göras smidigare. Också till denna del har verksamhetsbetingelserna förändrats snabbt, och möjligheterna till elektronisk handel har förbättrats. I vissa situationer har dessutom en del av de förfaranden som föreskrivs i utsökningsbalken i praktiken visat sig vara onödiga, t.ex. sändandet av periodiska meddelanden till borgenärerna och gäldenärerna. Målsättningen är att sådana meddelanden som inte är behövliga för parterna ska slopas. 

Propositionen bygger på reformprogrammet för rättsvården för åren 2013—2025 (Justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 16/2013). Programmet förutsätter inte i sig någon reform av utsökningsförfarandet, utan fokus ligger vid organisatoriska frågor och det ställs bl.a. krav på att behovet av förnyelse av utsökningsorganisationen och möjligheterna till koncentrering av ärenden ska utredas. För de organisatoriska frågornas del har lagberedningen inletts hösten 2015. 

2.2  Elektronisk delgivning

Utsökningens informationssystem Uljas har varit i bruk sedan år 2004. Ett välfungerande informationssystem är av central betydelse för utsökningsväsendets verksamhet. Det främjar ett rättvist och korrekt bemötande av parterna, smidiga arbetsprocesser samt ett gott kvalitativt och ekonomiskt resultat. Informationssystemens utveckling har under de senaste åren avsevärt bidragit till att verksamheten inom utsökningen har förenhetligats och till att indrivningen gett ett gott resultat. 

Utöver utsökningens informationssystem har även e-tjänsterna inom utsökningen utvecklats. Med hjälp av e-tjänsterna kan borgenärerna lämna in ansökningar om utsökning både beträffande privaträttsliga fordringar och direkt utsökningsbara fordringar. E-tjänsterna har sedan år 2010 varit i bruk i fråga om direkt utsökningsbara fordringar. För privaträttsliga fordringars del infördes tjänsterna år 2011, samtidigt som registret över avgöranden och meddelanden om avgöranden (domregistret) i justitieförvaltningens riksomfattande informationssystem togs i bruk. Ur detta register får utmätningsmännen uppgifter om domar i elektronisk form. 

Möjligheterna att utnyttja datateknik vid automatiseringen av olika faser i förfarandet och vid utökandet av e-tjänsterna har dryftats av den datateknikarbetsgrupp som tillsatts för strukturreformen av utsökningsväsendet. Enligt arbetsgruppens slutrapport ska automatiseringen utökas i synnerhet i samband med uppgifter av masskaraktär, såsom utmätning av lön, inhämtande av information och handläggning av ändringar i uppgifterna. Avsikten är att utsökningens informationssystem Uljas i framtiden ska vidareutvecklas bl.a. genom att de automatiska registerförfrågningarna utökas, utmätningsförslag upprättas i större omfattning än för närvarande, nya arbetsstackar skapas, uppföljningsarbetsstackarna vidareutvecklas och allokeringen av medel automatiseras. Enligt rapporten ska elektronisk service i större omfattning erbjudas olika kundkategorier, och tjänsterna ska möjliggöra växelverkan med utsökningsväsendet. Detta kräver att utsökningens informationssystem vidareutvecklas. 

Hittills har de möjligheter som informationstekniken erbjuder utnyttjats bara i begränsad utsträckning vid översändandet av handlingar till parterna, med undantag för vissa elektroniska delgivningar till informationssystemssökande. En part kan vid sidan av postadressen uppge en e-postadress eller någon annan adress som delgivningsadress. Det är emellertid frivilligt att uppge en adress för elektronisk informationsöverföring, och i praktiken har en sådan adress bara i ringa utsträckning uppgetts. Meddelanden sänds och handlingar delges således parterna vanligtvis per post, med undantag för informationssystemsökandena. Utsökningsväsendet orsakas årligen postkostnader på 2,7 miljoner euro för de brev som sänds per post. 

Vid delgivningen borde man sträva efter att utnyttja elektroniska delgivningsmöjligheter i större utsträckning än för närvarande. En del av meddelandena sänds redan för närvarande via postens nätposttjänst Netposti. Elektronisk leverans används om mottagaren har tagit tjänsten i bruk. Utsökningsväsendet orsakas mindre kostnader för sändandet av brev via Netposti-tjänsten än för vanliga brev. Tills vidare har denna tjänst dock använts bara i ringa omfattning. Användningen av Netposti-tjänsten förväntas öka i framtiden, vilket i viss mån kommer att öka de elektroniska delgivningarna och därmed minska delgivningskostnaderna. Övergången till elektronisk delgivning kan emellertid inte bara vara beroende av posttjänsternas utveckling. 

I samband med ärendets beredning har man utrett möjligheten att ålägga parterna en primär skyldighet att uppge sin e-postadress som delgivningsadress. Parterna skulle dock fortfarande även kunna uppge sin postadress om de så önskar. De handlingar som utmätningsmännen sänder innehåller mycket ofta åtminstone vissa sekretessbelagda uppgifter. Därför ska handlingarna sändas på ett sådant sätt att informationssäkerheten tryggas. Utsökningsväsendets till buds stående alternativ för översändande av handlingar på ett sådant sätt att informationssäkerheten tryggas är emellertid inte särskilt praktiska med avseende på mottagaren, bl.a. eftersom meddelandena kan läsas bara på en viss enhet och under en begränsad tid. 

Statens center för informations- och kommunikationsteknik Valtori har utvecklat en tjänst benämnd medborgarkontot, som är en kanal för interaktiv elektronisk kommunikation mellan personer och myndigheter samt en centraliserad plats för elektronisk delgivning av förvaltningshandlingar. Myndigheterna kan tillställa medborgarkontots användare delgivningar på medborgarkontot. Systemet ger myndigheten en automatisk kvittering på när meddelandet har levererats till användarens medborgarkonto. Användaren kan å sin sida via medborgarkontot sända meddelanden till de myndigheter som anslutit sig till tjänsten och som gjort det möjligt att ta emot meddelanden av användarna. Användaren ska i samband med ibruktagandet av kontot uppge sin e-postadress eller sitt telefonnummer eller båda. Dessa används då användaren sänds en underrättelse om att ett meddelande har inkommit på medborgarkontot. Med ett halvt års mellanrum uppmanar systemet användaren att kontrollera att kontaktuppgifterna är uppdaterade. Användaren kan när som helst avsluta användningen av medborgarkontot, varefter han eller hon delges handlingarna per post. Systemets informationssäkerhet är tryggad. Registrering och inloggning i systemet kräver sådan elektronisk identifiering som avses i lagen om stark autentisering och elektroniska signaturer (617/2009). 

Elektronisk delgivning via det riksomfattande medborgarkontot ska främjas, och i framtiden också delgivning via det företagskonto som är under utveckling. Medborgarkontots användning förväntas öka, i takt med att utökade tjänster för medborgare och företag tas i bruk. Flera stora aktörer, såsom Folkpensionsanstalten och Skatteförvaltningen, planerar att ansluta sig till medborgarkontot och de därmed anknutna tjänsterna. Målsättningen är att de handlingar som sänds från utsökningens informationssystem ska kunna levereras till medborgarkontot eller företagskontot. På grund av de svårlösliga informationssäkerhetsproblemen är det inte ändamålsenligt att skapa något särskilt system för mellanskedet, där handlingarna skulle delges parterna per e-post direkt från utsökningens informationssystem. I enskilda fall är det däremot naturligtvis möjligt att på samma sätt som för närvarande sända meddelanden och delgivningar via e-post. 

De handlingar som hänför sig till ett utsökningsärende delges i huvudsak genom vanlig delgivning, dvs. för närvarande i praktiken med hjälp av ett vanligt brev. På leverans av handlingar till medborgarkontot tillämpas lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003). På vanlig elektronisk delgivning tillämpas lagens 19 §. För att en handling ska få levereras i elektronisk form krävs alltid samtycke av mottagaren. Enligt lagens förarbeten ställs emellertid inga formkrav på samtycket. Det väsentliga är att den som ger samtycket förstår att delgivningen kan ske i elektronisk form. Det kan vara fråga om ett samtycke som gäller ett enskilt ärende eller om ett mer allmänt samtycke. Samtycket kan inhämtas t.ex. genom att det på en elektronisk blankett finns en särskild punkt där personen i fråga kan uppge det önskade delgivningssättet eller ändra det delgivningssätt som han eller hon uppgett tidigare. Som samtycke kan man enligt regeringens proposition (RP 111/2010 rd) även betrakta t.ex. det faktum att bara elektroniska kontaktuppgifter uppges i samband med att ett ärende inleds.  

Enligt medborgarkontots användarvillkor ger användaren i samband med godkännandet av användarvillkoren ett allmänt samtycke till att de myndigheter som anslutit sig till medborgarkontot delger användaren handlingar i elektronisk form på medborgarkontot. Användaren ska godkänna medborgarkontots användarvillkor innan han eller hon kan ta kontot i bruk. Vid utarbetandet av medborgarkontot ansågs det vara tillräckligt med ett allmänt samtycke till att myndigheter levererar handlingar på elektronisk väg. Samtycket gäller delgivningar också från sådana myndigheter som ansluter sig till medborgarkontot först efter att användaren tagit det i bruk.  

Innan en myndighet ansluter sig till medborgarkontot, ska den utreda huruvida det i det aktuella fallet dessutom behövs ett särskilt samtycke för leverans av handlingar via medborgarkontot. Ifall ett särskilt samtycke behövs, ska myndigheten klara av att begära samtycket med hjälp av sin egen elektroniska service innan delgivning sker via medborgarkontot. 

Ifall det är fråga om en situation där en person beställer en handling via medborgarkontot, finns det inte behov av något särskilt samtycke till leverans av handlingen via samma tjänst. Beställningen innefattar i sig redan ett samtycke till att också handlingen får levereras till medborgarkontot. Det är redan för närvarande möjligt att via medborgarkontot beställa en sådan utskrift över gäldenärens utsökningsärenden som avses i 1 kap. 34 § i utsökningsbalken. Situationen är däremot en annan då det är fråga om sådana delgivningar som avses i 3 kap. 37—41 § i utsökningsbalken. I dessa fall kan delgivningen enligt den gällande lagstiftningen ske via medborgarkontot bara om personen i fråga har uppgett medborgarkontot som delgivningsadress. 

Delgivning via medborgarkontot borde underlättas, så att man ska kunna övergå från delgivning per post till kostnadseffektivare elektronisk delgivning. I detta sammanhang måste man överväga huruvida det ska krävas ett särskilt samtycke för delgivning via medborgarkontot eller om det räcker att personen i fråga har tagit medborgarkontot i bruk. 

Begäran om ett särskilt samtycke till användning av medborgarkontot skulle inte innebära någon större förändring i förhållande till nuläget. Ett sådant samtycke kunde närmast utgöras av att parten uppger medborgarkontot som delgivningsadress, eller med anledning av en uttrycklig fråga om saken ger sitt godkännande till att delgivning sker via medborgarkontot. Detta förfarande skulle dock troligtvis inte leda till en eftersträvad ökning av antalet elektroniska delgivningar.  

I dagens samhälle har man i allt större utsträckning övergått till elektronisk kommunikation. Inom den offentliga förvaltningen sker en kontinuerlig utveckling av den elektroniska verksamhetsmiljön. I regeringsprogrammet för Juha Sipiläs regering nämns digitaliseringen av offentliga tjänster som ett av regeringsperiodens spetsprojekt. I denna proposition föreslås det att adressen för dataöverföring inom det riksomfattande elektroniska ärendesystemet ska kunna användas som delgivningsadress, om personen i fråga har tagit systemet i bruk. Det ska således inte behövas något särskilt samtycke för leverans av handlingar till medborgarkontot, utan det allmänna samtycke som getts i samband med ibruktagandet av medborgarkontot är tillräckligt. Det föreslagna förfarandet medför besparingar då medborgarkontots användning så småningom ökar. Besparingarna är till en början små, men de förväntas från och med år 2019 uppgå till 900 000 euro per år, under förutsättning medborgarkontots användning ökar. 

Delgivningsmottagaren ska alltid ha en möjlighet att meddela utmätningsmannen att han eller hon inte vill ta emot delgivningar via det elektroniska ärendesystemet. Även om mottagaren alltså har tagit medborgarkontot i bruk, ska han eller hon kunna förbjuda användning av kontot för delgivning av utsökningshandlingar. Medborgarkontot kan alltså betraktas som den primära delgivningsadressen i utsökningsärenden, men personen i fråga kan begära att handlingarna sänds på någon annan adress.  

Detta förslag äventyrar inte delgivningsmottagarens rättsskydd, eftersom mottagaren alltid ska kunna meddela utmätningsmannen att han eller hon önskar att handlingarna sänds på någon annan adress. Mottagaren kan också när som helst avsluta användningen av medborgarkontot, varvid delgivningarna verkställs per post. Då ett meddelande inkommer på medborgarkontot uppmärksammas mottagaren om saken genom ett e-postmeddelande och ett textmeddelande. Därmed har man inom systemet tillräckligt väl försäkrat sig om att mottagaren får kännedom om en handling som sänts till medborgarkontot också i samband med vanlig delgivning. Den föreslagna lösningsmodellen tvingar inte heller någon till elektronisk kommunikation, eftersom handlingar via det elektroniska ärendesystemet kan delges bara sådana personer som själva har tagit i bruk medborgarkontot. 

Bevislig delgivning i utsökningsärenden regleras i 3 kap. 40—41 § i utsökningsbalken. Medborgarkontot kan användas för bevislig elektronisk delgivning under de förutsättningar som anges i 18 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet. Parten får från medborgarkontot ett meddelande om att handlingen finns tillgänglig på medborgarkontot. Parten ska kvittera handlingen som mottagen innan dokumentet öppnas. Från medborgarkontot sänds en automatisk kvittering på mottagarens kvittering och mottagningstidpunkten till utsökningsmyndigheten. Handlingen har delgetts parten bevisligen då han eller hon har kvitterat den som mottagen. Om handlingen inte har hämtats på medborgarkontot inom sju dagar, delges handlingen bevisligen på något annat sätt. Bevislig delgivning via medborgarkontot är inte förknippad med sådana rättsskyddsfrågor som borde granskas särskilt. 

2.3  Försäljning

I samband med den tredje fasen av totalreformen av utsökningslagstiftningen förnyades bestämmelserna om försäljning av utmätt egendom. Man utgick från att auktion fortsättningsvis skulle vara det huvudsakliga försäljningssättet, men försäljning under hand möjliggjordes under vissa förutsättningar vid sidan av auktion. Utgångspunkten var att försäljningssättet ska bestämmas på basis av vilket försäljningssätt som de facto är det bästa i det enskilda fallet. I lagen intogs en uttrycklig bestämmelse om att man vid valet av försäljningssätt ska beakta det pris som kan erhållas, försäljningskostnaderna och den tid som åtgår till försäljningen. 

Enligt utsökningsbalken betraktas bara sådan försäljning på auktion som förrättas av en utmätningsman som auktionsförsäljning. Då en utmätningsman förrättar försäljningen på något annat sätt än genom auktion eller då försäljningen förrättas av en privat aktör antingen genom offentlig auktion eller på något annat sätt, tillämpas de bestämmelser om försäljning under hand som ingår i 5 kap. 75—80 § i utsökningsbalken. Då en utmätningsman säljer egendom på öppen auktion på internet är det således inte fråga om sådan auktion som avses i utsökningsbalken utan om försäljning under hand. 

Då den lag genom vilken försäljningsbestämmelserna reviderades trädde i kraft år 2007 ökade försäljningarna under hand genast så att deras antal samma år överskred antalet auktioner. Häradsfogdarna hade således bedömt att försäljning under hand i de flesta fallen skulle leda till ett bättre resultat än auktion. Genom auktion såldes år 2014 bara ca 12 procent av bostadsaktierna, 8 procent av den övriga lösa egendomen och 8 procent av fastigheterna. Största delen av försäljningarna sker nuförtiden under hand, vilket i praktiken har blivit det vanligaste försäljningssättet. 

Den arbetsmängd som hänför sig till försäljning av egendom har ökat avsevärt vid utsökningsverken, eftersom mängden försäljningar av utmätt egendom har ökat från år till år. Från år 2007 till år 2014 mer än fyrfaldigades försäljningarna av bostadsaktier, mer än fördubblades försäljningarna av övrig lös egendom, trefaldigades försäljningarna av fastigheter och sjufaldigades antalet fastighetsförsäljningar som gick om intet. Det finns således skäl att granska bestämmelserna om försäljning av egendom i avsikt att försnabba förfarandet och minska arbetsmängden, dock utan att parternas rättsskydd äventyras. 

Utsökningsbalkens indelning av försäljningssätten i auktion och försäljning under hand har i praktiken fungerat väl. Auktionsförfarandet är strikt reglerat och auktion kan alltid användas som försäljningssätt. Bestämmelserna om s.k. privat försäljning under hand är däremot mer allmänt utformade, men villkoren för sådan försäljning regleras strikt. Sådan öppen auktion som sker på internet betraktas inte som auktion utan som försäljning under hand, oavsett om auktionen förrättas av en utmätningsman eller en privat aktör. För tydlighetens skull finns det skäl att bevara denna indelning även i fortsättningen. Också indelningen av försäljning under hand i offentlig auktion genom en privat förrättares försorg (5 kap. 75 § i utsökningsbalken), försäljning under hand genom utmätningsmannens försorg (5 kap. 76 §) och annan försäljning under hand, dvs. s.k. privat försäljning under hand (5 kap. 77 §), är välfungerande. 

I samband med den revidering av utsökningsbalkens bestämmelser om försäljning som utfördes för tio år sedan fruktade man att priset vid försäljning under hand skulle bli lägre än vid auktion. Vid denna tidpunkt fanns det inte sådana auktionstjänster på internet som det nu finns. Via dessa tjänster får den utmätta egendomen synlighet både på den nationella och på den internationella marknaden, och tjänsterna möjliggör uppföljning och lämnande av anbud i realtid. 

För att utmätningsmannen ska få sälja egendom under hand utan parternas samtycke krävs det enligt 5 kap. 76 § i utsökningsbalken bl.a. att köpesumman enligt utredningarna motsvarar gängse pris. I den minimiprisbestämmelse som tillämpas på auktioner förutsätts det å sin sida att anbudet inte klart understiger det gängse priset för egendomen på orten. Villkoret om att köpesumman ska motsvara det gängse pris som framgår av utredningarna har emellertid visat sig vara problematiskt. 

Ofta är fastighetsmäklarnas bedömningar av bostadspriserna alltför höga. Då utmätningsmannen säljer utmätt egendom, blir priset inte heller nödvändigtvis detsamma som vid en vanlig affär mellan två privata aktörer. Det finns nämligen skillnader i fråga om ansvaret för fel i köpeobjektet. Köparen bär risken bl.a. för dröjsmål i fråga om äganderättens övergång, ifall gäldenären besvärar sig över försäljningen. Man kan även bli tvungen att vräka gäldenären ur bostaden och föra bort hans eller hennes bohag. Av dessa orsaker kan man inte utgå från att priset ska bli detsamma som vid försäljning av outmätt egendom. 

Utmätningsmännen säljer med stöd av den nämnda bestämmelsen egendom på öppen auktion på internet. De internetauktioner som grundar sig på elektroniska anbud utgör nuförtiden en riksomfattande marknadsplats, där också det gängse priset fastställs för den egendom som är föremål för försäljning. Det finns således inte längre skäl att ställa krav på ett högre minimipris vid försäljning via internet än vid auktion. Det är motiverat att minimipriset är detsamma oavsett om det är fråga om egentlig auktion eller sådan öppen auktion som sker via internet. Utmätningsmannen är dessutom enligt 5 kap. 2 § 1 mom. i utsökningsbalken alltid skyldig att eftersträva ett bra resultat vid försäljningen. 

Det faktum att auktionerna har flyttat till internet bör beaktas också i 5 kap. 75 § i utsökningsbalken, som möjliggör försäljning av lös egendom på offentlig auktion genom en privat förrättares försorg. Utmätningsmannen borde kunna anförtro en privat förrättare försäljning av lös egendom förutom genom offentlig auktion även genom öppen elektronisk auktion. 

Försäljningsförfarandet har i huvudsak visat sig vara välfungerande och godtagbart med tanke på parternas rättsskydd. I praktiken kan det dock anses problematiskt att ungefär en femtedel av fastighetsförsäljningarna går om intet. Av auktionerna går en stor del om intet, nämligen 45 procent, medan 24 procent av de försäljningar under hand som utförs av utmätningsmän går om intet. Av s.k. privata försäljningar under hand går bara åtta procent om intet. Försäljningens karaktär bidrar till denna skillnad. Privat försäljning under hand kan användas bara då gäldenären är samarbetsvillig och själv överlämnar egendomen till försäljning. Objektet kan i detta fall också vara till försäljning under en längre tid. Auktion används däremot i större utsträckning då det är fråga om stridiga ärenden eller krävande objekt, eller då andra försäljningssätt inte gett resultat. Vid auktion kan man å andra sidan få ett bättre pris än vid försäljning under hand t.ex. då marknadssituationen är god och prisnivån stabil. 

Utmätt egendom får för närvarande bli föremål för högst två försäljningsförsök. Försäljningen kan lämnas därhän på grund av att sökanden återkallar sin ansökan t.ex. till följd av betalning, men den allmännaste orsaken till att försäljningen går om intet är att man inte heller vid det andra försäljningsförsöket får ett godtagbart pris för objektet. Det kan finnas flera orsaker till detta, såsom fel tidpunkt för försäljningen eller exceptionella förhållanden. Enligt den gällande lagen är det inte i detta fall möjligt att fortsätta försäljningen genom att göra ett tredje försäljningsförsök. Utmätningen återkallas, varefter borgenären kan begära ny försäljning och förfarandet inleds på nytt. För att undvika en sådan situation ska det enligt lagförslaget av särskilda skäl vara möjligt att göra ett tredje försäljningsförsök, varvid försäljningen kan fortgå på samma grund. Detta förslag bidrar till att minska arbetsmängden och verkställighetskostnaderna.  

I samband med s.k. privat försäljning under hand tillåter det förfarande som ska tillämpas vid utredandet av anspråk ofta inte tillräcklig flexibilitet i brådskande situationer. Vid försäljning som sker via fastighetsmäklare är anbuden i allmänhet i kraft i 2—3 veckor. Då skriftligt bevakningsförfarande används istället för partsförhandling ska en tidsfrist på sammanlagt minst sex veckor reserveras för bevakningar och bestridanden. Under denna tid hinner anbuden löpa ut och affären gå om intet. För att detta förfarande ska bli snabbare och smidigare föreslås det att den minimitid på fyra veckor som ska reserveras för bevakningar ska förkortas till två veckor, vilket kan betraktas som en tillräcklig tid för borgenärernas del. Dessutom föreslås det att någon möjlighet till bestridande inte behöver reserveras om det är uppenbart onödigt. Detta är fallet t.ex. i sådana situationer där ärendet är klart och några bestridanden inte är att vänta eller där de bestridanden som kan väntas inte är av betydelse med avseende på slutresultatet. I dessa fall försnabbas förfarandet således med fyra veckor i förhållande till nuläget. Skyldigheten att ge möjlighet till bestridande ska dock fortfarande kvarstå som huvudregel. 

2.4  Passivregistret

Den arbetsgrupp som tillsatts av Riksfogdeämbetet har utrett möjligheterna att ändra passivregistret till ett realtidsregister och därmed förplikta borgenärerna att tillställa utmätningsmannen uppdaterade uppgifter om sina fordringar (Projektet för att reformera utsökningsväsendets struktur, lagstiftningsarbetsgruppens första betänkande, Riksfogdeämbetets publikationer 2015:2). Arbetsgruppen kom emellertid till att de olägenheter som hänför sig till ett realtidsregister är större än nyttan med registret. Arbetsgruppen föreslog således inte någon ändring av passivregistrets karaktär. Eftersom största delen av den respons som gavs i remissyttrandena gällande betänkandet var förenlig med arbetsgruppens ståndpunkt, innehåller propositionen inte något förslag till ändring av passivregistret till ett realtidsregister. 

I propositionen föreslås det att borgenären inte längre ska sändas något särskilt meddelande om att en fordran avförs ur passivregistret. Borgenären meddelas om passivregistreringens giltighetstid redan i det sammanhang då han eller hon tillställs ett hinderintyg och informeras om att fordran antecknats i passivregistret. Borgenären ska själv ha uppsikt över när fordran avförs ur passivregistret. 

År 2014 sändes över 120 000 meddelanden om att passivregistreringen upphört, varav 43 procent sändes per brev och 57 procent i elektronisk form. Genom att meddelandet om att passivindrivningen upphör slopas uppkommer en besparing på 25 000 euro per år. 

2.5  Språkregleringen i samband med utsökning

Utsökningsbalken innehåller inga uttryckliga bestämmelser om det språk som ska användas i utsökningsärenden. I 3 kap. i språklagen (423/2003) regleras ärendets handläggningsspråk i förvaltningsärenden (12 §), i förvaltningsprocess (13 §), i brottmål (14 §), i tvistemål (15 §), i ansökningsärenden (16 §) och vid överklagande i hovrätt och högsta domstolen (17 §). Det finns däremot inga särskilda bestämmelser om handläggningsspråket i utsökningsärenden. 

I den regeringsproposition på grundval av vilken språklagen stiftades (RP 92/2002 rd, s. 15) konstateras det att utsökningsförfarandet inte är förvaltningsförfarande. Då lagen stiftades var avsikten att bestämmelserna om handläggningsspråket i tvistemål ska tillämpas på utsökningsförfarandet. Detta framgår emellertid inte tydligt av lagen. I praktiken har det förekommit oklarhet om huruvida bestämmelserna om förvaltningsärenden, ansökningsärenden eller tvistemål ska tillämpas på utsökningsförfarandet. Också riksdagens justitieombudsman har uppmärksammat justitieministeriet på att språkregleringen borde preciseras till denna del. 

Bestämmelserna om handläggningsspråket i förvaltningsärenden och tvistemål skiljer sig inte avsevärt från varandra. I ansökningsärenden iakttas å sin sida bestämmelserna om tvistemål. Huvudregeln är i båda fallen att parternas språk används som handläggningsspråk vid tvåspråkiga myndigheter. Den viktigaste skillnaden mellan bestämmelserna är att parter med olika språk i tvistemål får komma överens om handläggningsspråket, vilket inte är möjligt i förvaltningsärenden. Ifall en överenskommelse inte nås, utgör parternas rätt och fördel grunden för valet av språk vid båda förfarandena. Om språket inte kan väljas på den grunden, används majoritetsspråket i myndighetens ämbetsdistrikt. 

När det gäller tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna för parterna i ett utsökningsärende är det således inte någon avsevärd skillnad på huruvida bestämmelserna om förvaltningsärenden eller tvistemål tillämpas på utsökningsärendets handläggning. 

Partens rätt till översättningar av expeditioner och andra handlingar varierar däremot beroende på om bestämmelserna om handläggningsspråket för förvaltningsärenden eller tvistemål tillämpas. På förvaltningsärenden tillämpas huvudregeln i 20 § 1 mom. i språklagen, där det bestäms att en statlig myndighet på begäran ska ge parten en avgiftsfri officiell översättning av en stämningsansökan, en dom, ett beslut, ett protokoll eller någon annan handling som skrivits på något annat än partens språk. Översättningsskyldigheten begränsas till sådana uppgifter som gäller den parts rätt, fördel eller skyldighet som begärt översättningen. 

I tvistemål och ansökningsärenden har parten däremot inte rätt till någon avgiftsfri översättning av handlingarna. Parten ska själv skaffa och bekosta översättningarna. Domstolen kan emellertid med beaktande av ärendets art fatta något annat beslut om saken. 

För översättningarnas del finns det således väsentliga skillnader i den reglering som berör förvaltningsärenden och tvistemål. I samband med utsökning är det emellertid viktigt för parten att känna till om han eller hon har rätt till avgiftsfria översättningar eller ska skaffa översättningarna på sin egen bekostnad. 

Utsökningen är till sin karaktär rättsskipning, inte förvaltningsförfarande. Utsökningsväsendet kan karaktäriseras som en rättsskipningsmyndighet utanför domstolsväsendet. Utsökningsförfarandet är oberoende och opartiskt, och utmätningsmannen företräder aldrig någon annan myndighet i utsökningsärendet. Utsökningen fungerar således avskild från all förvaltningsverksamhet. Den myndighetsstyrning som hör till utsökningen gör inte att verksamheten kan jämställas med förvaltningsförfarande. Utsökningen kan betraktas som ett insolvensförfarande, trots att det är fråga om särskild verkställighet som sker utanför domstolen. Vid utsökningen fattas ständigt beslut som hör till området för rättsskipningen, t.ex. beslut om parternas materiella rättigheter och skyldigheter. Av dessa orsaker är det inte motiverat att språkregleringen fastställs i enlighet med regleringen om förvaltningsärenden, vilket inte heller var avsikten då språklagen stiftades. 

Inom utsökningen verkställs beslut med antingen privaträttslig eller offentligrättslig grund. Det är emellertid motiverat att språkregleringen inte är beroende av verkställighetsgrundens karaktär, utan alltid fastställs på samma sätt vid utsökningsförfarandet. Därmed kan de språkliga rättigheterna inte tillgodoses vid utsökningen på precis samma sätt som vid det förfarande där utsökningsgrunden fastställs. Med tanke på tillgodoseendet av de språkliga rättigheterna kan det dock inte anses oskäligt att parten inte har rätt till avgiftsfria översättningar av handlingar som hänför sig till utsökningsförfarandet, även om parten haft rätt till sådana översättningar vid det förfarande där utsökningsgrunden fastställdes. 

I samband med konkurs, företagssanering och skuldsanering för privatpersoner har parten inte rätt att få avgiftsfria översättningar av handlingar. Dessa förfaranden utgör allmän verkställighet och skiljer sig i flera avseenden från utsökningsförfarandet, som präglas av myndighetsstyrning. Det kan emellertid anses motiverat att samma reglering gäller i fråga om alla dessa förfaranden, även utsökning. Tillhandahållandet av översättningar på utsökningsmyndigheternas bekostnad skulle också medföra ökade kostnader. Ökningen av översättningskostnaderna skulle sannolikt vara tämligen liten, men ändå stå i strid med propositionens målsättning att minska utsökningsmyndigheternas kostnader. Av dessa orsaker ska det förtydligas att språklagens bestämmelser om tvistemål ska tillämpas på utsökningsärenden. Tekniskt genomförs förtydligandet genom att utsökningsbalken utökas med en hänvisning till språklagens bestämmelser om handläggningsspråket i tvistemål. 

Språklagen är en allmän lag, som även i övrigt tillämpas på handläggningen av utsökningsärenden. Till språklagens centrala bestämmelser hör 10 §, som gäller individens rätt att använda sitt eget språk i kontakter med myndigheter, och 23 §, som gäller myndigheternas skyldighet att tillgodose de språkliga rättigheterna. Sökanden har med stöd av lagens 10 § rätt att lämna in sin ansökan på sitt eget modersmål. Det förtydligande som föreslås i propositionen begränsar inte tillämpningen av dessa bestämmelser på något sätt. 

Av betydelse vid utsökningsförfarandet är också 19 § 3 mom. i språklagen, där det bestäms att en tvåspråkig myndighet, oavsett ärendets handläggningsspråk, ska använda mottagarens språk i meddelanden, kallelser och brev till parter eller till personer som enligt lag ska underrättas om ett ärende som är eller ska bli anhängigt, om myndigheten vet vilket språket är eller utan oskäligt besvär kan ta reda på det, eller använda både finska och svenska. Utmätningsmannen ser i befolkningsdatasystemet om svarandens modersmål är finska eller svenska. Meddelanden som berör utsökningsärenden sänds till svaranden på det språk som registrerats som svarandens modersmål i befolkningsdatasystemet. Svaranden kan också meddela att han eller hon vill ha meddelandena på ett annat språk, antingen finska eller svenska. Detta gäller dock inte Åland, där meddelandena med stöd av självstyrelselagen för Åland (1144/1991) alltid sänds på svenska.  

Samernas rätt att använda samiska i kontakter med myndigheterna regleras i samiska språklagen (1086/2003), som också tillämpas på utsökningsförfarandet. 

2.6  Preskription av skulder

I 11 § i lagen om preskription av skulder (728/2003, nedan preskriptionslagen) finns bestämmelser om rättsliga åtgärder som avbryter preskription. Enligt 1 mom. 3 punkten i paragrafen avbryts preskriptionen av en skuld bl.a. då borgenären väcker talan angående fordran, anhängiggör ett utsökningsärende eller skulden annars beaktas i samband med ett utsökningsförfarande. I 3 mom. i samma paragraf bestäms det emellertid att preskriptionstiden inte anses ha avbrutits om borgenären återkallar sin ansökan eller handläggningen av ett ärende avslutas av någon annan orsak utan att en delgivning eller något annat meddelande om borgenärens krav som lagen förutsätter har tillställts gäldenären. I detta fall preskriberas skulden dock tidigast ett år efter att förfarandet avslutades. Preskriptionstiden kan förlängas på detta sätt endast en gång. 

Högsta domstolen konstaterade i sitt prejudikat HD 2012:107 att utsökningsförfarandet inte hade avbrutit preskriptionstiden för en fordran då utsökningsförfarandet hade avslutats utan att det klarlagts att gäldenären fått kännedom om utsökningsärendet. I det aktuella fallet hade utsökningsmyndigheten försökt nå gäldenären på den postadress myndigheten hade kännedom om, och även i övrigt handlat på det sätt som utsökningsbalken förutsätter. Enligt prejudikatet avbryter anhängiggörandet av en ansökan om utsökning preskriptionstiden bara om gäldenären delges meddelandet om anhängighet, förhandsmeddelandet eller efterhandsmeddelandet. I prejudikatet HD 2015:28 omfattade högsta domstolen samma ståndpunkt, dock efter omröstning. 

Den tolkning som högsta domstolen omfattat innebär att t.ex. anhängiggörandet av ett utsökningsärende inte nödvändigtvis avbryter preskriptionstiden ens i det fall där myndigheten har handlat precis på det sätt som lagen förutsätter. Detta kan betraktas som en otillfredsställande situation med tanke på borgenärernas rättsskydd. 

Då preskriptionslagen stiftades förkortades den allmänna preskriptionstiden avsevärt. Samtidigt strävade man efter att se till att borgenärerna har tillräckligt effektiva möjligheter att avbryta preskriptionstiden. Avsikten var att gäldenärerna inte genom att hålla sig undan eller annars vara svåranträffbara ska kunna hindra att preskriptionstiden avbryts. I detta sammanhang ansågs det dock inte finnas skäl att förse lagen med bestämmelser om ett särskilt förfarande som skulle avbryta preskriptionstiden för sådana gäldenärer som håller sig undan eller vars boningsort är okänd. För utsökningens del konstateras det uttryckligen i regeringens proposition (RP 187/2002 rd, s. 61) att preskriptionen avbryts också då gäldenärens vistelseort förblir okänd och inte ens ett meddelande om inträde av utsökningens anhängighet kan tillställas denne. 

Den tolkning som i rättspraxis omfattats i fråga om utsökningsförfarandet försvårar avsevärt iakttagandet av de lagstadgade skyldigheter som ålagts utmätningsmännen. Enligt 2 kap. 1 § i utsökningsbalken ska utmätningsmannen kontrollera att fordran inte har preskriberats samt begära en utredning av parterna ifall det är oklart om rättigheten har upphört. Då en ny ansökan lämnas in på basis av samma utsökningsgrund, blir utmätningsmannen tvungen att utreda om gäldenären har delgetts något sådant meddelande som avses i utsökningsbalken. Det är emellertid inte ändamålsenligt att utföra dylikt utredningsarbete och det finns inte heller tillräckliga resurser för det. 

Eftersom 11 § 3 mom. i preskriptionslagen har visat sig ge rum för tolkning och momentet i rättspraxis har tolkats på ett sätt som avviker från dess ursprungliga syfte, föreslås det att momentet ska förtydligas. Enligt förslaget ska preskriptionstiden inte anses ha avbrutits då borgenären återkallar sin ansökan eller handläggningen av ärendet avslutas av någon annan orsak utan att gäldenären tillställts en sådan delgivning eller annat sådant meddelande om borgenärens krav som enligt lag borde ha tillställts gäldenären. Momentet tillämpas således inte då en sådan delgivning som hör till förfarandet inte har verkställts på grund av att den enligt lagen inte är nödvändig i det aktuella fallet. T.ex. för utsökningens del innebär detta att preskriptionstiden kan avbrytas utan att gäldenären tagit del av något av de meddelanden som avses i utsökningsbalken, ifall man handlat i enlighet med lagen i fråga om delgivningen.  

3.1  Konsekvenser för statsfinanserna och för myndigheternas verksamhet

Med hjälp av denna proposition strävar man efter att göra utsökningsförfarandet enklare och smidigare samt erhålla besparingar genom att utöka den elektroniska kommunikationen och därigenom minska postkostnaderna inom utsökningen. 

De handlingar som sänds från utsökningens informationssystem levereras i elektronisk form till posten för att skrivas ut och läggas i kuvert (iPost-brev). Utsökningsverken sänder också brev manuellt. Utsökningsväsendets postkostnader uppgår till ungefär 2,7 miljoner euro per år. Postkostnaderna för de handlingar som sänds från utsökningens informationssystem (iPost-brev) är ca 2 miljoner euro per år och postkostnaderna för de pappersbrev som sänds från utsökningsverken är ca 700 000 euro per år. För sändandet av iPost-brev krävs inte några personalresurser inom utsökningen. Den post som hanteras manuellt vid utsökningsverken beräknas däremot kräva ca 16 årsverken. 

I propositionen föreslås det att medborgarkontot eller företagskontot ska kunna användas som partens delgivningsadress i samband med utsökning. Genom att i allt större utsträckning övergå till elektronisk delgivning via medborgarkontot kan man på årsnivå uppnå besparingar på 25 procent beträffande postkostnaderna för iPost-brev (500 000 euro). Beträffande de brev som hanteras manuellt är målsättningen att genom övergången till elektronisk delgivning spara tre årsverken (3 årsverken x 75 000 € = 225 000 euro) och 25 procent av postkostnaderna (175 000 euro). Besparingarna förväntas årligen öka i takt med att utsökningskunderna tar medborgarkontot i bruk. Genom övergången till elektronisk kommunikation förväntas det för postkostnadernas del år 2017 uppkomma en besparing på 180 000 euro, år 2018 en besparing på 450 000 euro och från och med år 2019 en besparing på 900 000 euro per år.  

Genom att man upphör med att sända periodiska meddelanden beräknas det för postkostnadernas del uppkomma en besparing på ca 55 000 euro per år, och genom att man upphör med att sända meddelanden om att giltighetstiden för passivfordringar löper ut beräknas det uppkomma en besparing på ca 25 000 euro per år. 

Målsättningen med de förslag som gäller försäljning av egendom är att försäljningsförfarandet ska bli smidigare och effektivare. Genom att ett tredje försäljningsförsök möjliggörs minskar behovet av personalresurser för försäljningen, då förfarandet inte behöver inledas på nytt efter det andra försäljningsförsöket. Genom att villkoren för sådan försäljning under hand som utförs av en utmätningsman lindras minskar likaså behovet av personalresurser i och med att anbuden med större sannolikhet kommer att leda till att affärer uppkommer. 

Genom preciseringen av ordalydelsen i 11 § i preskriptionslagen strävar man efter att förtydliga villkoren för avbrytande av preskriptionstiden. För utsökningsförfarandets del leder förslaget till en minskning av arbetsmängden, eftersom det i samband med ett nytt utsökningsförsök i allmänhet inte längre kommer att krävas oskäligt mycket arbete för utredning av huruvida preskriptionstiden har avbrutits eller inte. 

Utsökningsväsendets ekonomi kommer att stramas åt. På grund av de nedskärningsbeslut som redan fattats kommer resurserna fram till år 2019 att minska med 8 miljoner euro i förhållande till år 2014. Med hjälp av propositionen strävar man delvis efter att bemöta den allt stramare ekonomiska situationen. Propositionen har därmed inga konsekvenser för budgeten, utan det är fråga om besparingar som är nödvändiga för att verksamheten ska kunna anpassas till den minskning av anslagen som hör till budgetramen. Avsikten är att de återstående besparingarna som krävs ska nås i samband med den stukturreform av utsökningsväsendet som för närvarande är under beredning. 

3.2  Konsekvenser för gäldenärernas och borgenärernas ställning

Målsättningen med denna proposition är att utsökningsförfarandet ska försnabbas och förenklas, vilket har positiva konsekvenser också för gäldenärerna och borgenärerna. De ovan beskrivna ändringarna gällande elektronisk kommunikation och elektronisk delgivning underlättar kommunikationen med utsökningsmyndigheterna. Syftet med ändringen av bestämmelserna om försäljning är att få ett så gott pris som möjligt för den utmätta egendomen, genom ett så enkelt och snabbt förfarande som möjligt. Detta är förenligt med både borgenärernas och gäldenärernas intressen. Preciseringen av ärendets handläggningsspråk skapar å sin sida klarhet i parternas språkliga rättigheter. Propositionen innehåller däremot inga förslag som skulle inverka på fördelningen av de utmätta medlen mellan borgenärerna eller på omfattningen eller arten av den egendom som får utmätas hos gäldenären. 

Syftet med ändringen av 11 § i preskriptionslagen är att förtydliga paragrafens innehåll så att den överensstämmer med det som avsågs då lagen stiftades. Förtydligandet gynnar borgenärerna och ökar rättssäkerheten genom att de situationer där det förblir oklart om preskriptionstiden har avbrutits eller inte kommer att minska avsevärt. För gäldenärernas del innebär förslaget att preskriptionstiden kan avbrytas trots att gäldenären inte skulle få kännedom om att ett utsökningsärende har anhängiggjorts. Gäldenären har emellertid alltid möjlighet att kontrollera de uppgifter som berör honom eller henne i utsökningens informationssystem och därmed enkelt få information om att preskriptionstiden avbrutits. Gäldenären får denna information från vilket utsökningsverk som helst eller genom att beställa en utskrift via justitieförvaltningens e-tjänster.