1.1
Utsökningsbalken
1 kap. Allmänna bestämmelser
31 §.Intyg ur utsökningsregistret. Denna paragraf innehåller bestämmelser om det offentliga intyg som var och en har rätt att få gällande en namngiven person i dennes egenskap av svarande i ett utsökningsärende. Intyget ges i form av en utskrift ur utsökningens informationssystem och av intyget framgår de uppgifter som nämns i paragrafens 1 mom.
I paragrafens 4 mom. görs en liten justering, vars syfte är att förtydliga att intyget kan begäras förutom av en fysisk person även av en juridisk person. I det gällande momentet bestäms det att namnet på den som har begärt intyget, dennes yrke och boningsort samt den centrala motiveringen enligt 3 mom. ska föras in i utsökningens informationssystem innan intyget utfärdas. Det föreslås att momentet ska ändras så att skyldigheten att registrera yrket ska slopas och så att hemorten ska kunna registreras istället för boningsorten. Därmed blir bestämmelserna om de uppgifter som ska registreras i informationssystemet tillämpliga också på juridiska personer som begär offentliga intyg. På utlämnandet av uppgifter med hjälp av en teknisk anslutning tillämpas liksom för närvarande 35 §, som inte ska ändras.
34 §.Utskrifter till parterna. Enligt 2 mom. i denna paragraf ska parterna regelbundet ges uppgifter ur utsökningens informationssystem om de belopp som influtit respektive inte indrivits i utsökningsärendet samt om andra motsvarande omständigheter, enligt vad som bestäms genom förordning av statsrådet, om det inte är uppenbart onödigt. Uppgifterna kan lämnas i elektronisk form. Enligt 9 § i statsrådets förordning om utsökningsförfarandet (1322/2007) ges periodiska meddelanden årligen om situationen den 1 mars.
I praktiken har det emellertid visat sig att det inte behövs någon dylik årlig rapportering. Parterna får tillräckligt med information om hur ärendet framskrider bl.a. av redovisningsspecifikationerna och de betalningskvitton där den aktuella restfordran uppges. De periodiska meddelandena ger inte heller tidsenlig information om saken då gäldenären fått ett betalningskvitto daterat efter den första mars. I detta fall utvisar det periodiska meddelandet ett alltför stort saldo, vilket har föranlett förvirring och onödiga förfrågningar. Flera yrkesborgenärer har också begärt att periodiska meddelanden inte ska sändas. Dessa meddelanden sänds i allmänhet inte heller till informationssystemsökande, eftersom informationssystemsökande vanligtvis inte velat ha dem.
Gäldenären och borgenären har när som helst möjlighet att begära en s.k. partsutskrift, som regleras i paragrafens 1 mom. En fysisk person kan i egenskap av gäldenär beställa en partsutskrift (utskriften gäldenärens utsökningsärenden) via justitieförvaltningens e-tjänster. Det finns således inte behov av att upprätthålla systemet med årliga rapporter. Avskaffandet av detta system medför en årlig besparing på ca 55 000 euro. Av dessa orsaker föreslås det att 2 mom. i denna paragraf ska upphävas.
3 kap. Allmänna bestämmelser om förfarandet
1 §.Ansökan om utsökning. Enligt 1 mom. 2 punkten i denna paragraf kan utsökning sökas genom ett elektroniskt meddelande bara hos en sådan lokal utsökningsmyndighet som förfogar över ett system för mottagande av elektroniska meddelanden. Punkten har getts denna formulering på grund av att alla lokala utsökningsverk inte hade möjlighet att ta emot elektroniska ansökningar genast efter att bestämmelsen trätt i kraft. Nuförtiden kan en ansökan om utsökning sändas till alla lokala utsökningsverk via justitieförvaltningens e-tjänster eller med hjälp av någon annan elektronisk dataöverföringsmetod. Den begränsning enligt vilken ansökan kan sändas i form av ett elektroniskt meddelande bara till sådana lokala utsökningsmyndigheter som förfogar över ett system för mottagande av elektroniska meddelanden ska således strykas ur punkten såsom föråldrad.
5 §.Bifogande av utsökningsgrunden. Paragrafens 1 mom. ska fortsättningsvis innehålla en bestämmelse om den huvudregel som innebär att utsökningsgrunden ska fogas till ansökan. De krav som ställs på kopian ska däremot lindras. En vanlig obestyrkt kopia av utsökningsgrunden ska vara tillräcklig. Om utmätningsmannen emellertid ifrågasätter kopians äkthet, ska denne kunna begära att sökanden sänder utsökningsgrunden i original eller som en kopia utfärdad i form av en myndighetsexpedition.
Omnämnandet av att verkställigheten kan ske på basis av en vanlig kopia bara då det inte finns risk för upprepad indrivning ska strykas ur momentet såsom föråldrat. Av utsökningens riksomfattande informationssystem framgår det till vilka delar prestationer influtit för utsökningsgrundens del. Dessa antecknas inte längre i den ursprungliga utsökningsgrunden. Likaså ska skyldigheten att höra svaranden i detta sammanhang slopas.
Utsökningsgrunden ska kunna sändas till utsökningsmyndigheten via e-post eller med någon annan elektronisk dataöverföringsmetod. Utsökningsgrunden sänds i allmänhet som bilaga till ansökan om utsökning.
Vanligtvis behöver utsökningsgrunden dock inte fogas till ansökan med stöd av paragrafens 2 mom., eftersom information om domstolens avgöranden förmedlas till utsökningsmyndigheterna via domregistret. Domregistret är det register över avgöranden och meddelanden om avgöranden som avses i lagen om justitieförvaltningens riksomfattande informationssystem (372/2010) och som grundar sig på 4 § i lagen om domstolars skyldighet att informera om vissa avgöranden (373/2010).
Någon särskild bestämmelse om informationssystemsökandens rätt att sända in uppgifter om utsökningsgrunden i elektronisk form behövs inte längre, eftersom dokument får sändas in elektroniskt med stöd av 9 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet. Det finns inte orsak att begränsa denna rätt utgående från om saken har nämnts i informationssystemsökandens tillstånd eller inte.
11 §.Fullmakt för ombud. Enligt 1 mom. i den gällande paragrafen får en advokat, ett offentligt rättsbiträde samt det ombud som en informationssystemssökande har uppgett i sin ansökan företräda sin huvudman utan fullmakt, om inte utmätningsmannen bestämmer något annat. Det föreslås att också rättegångsbiträden med tillstånd ska ges samma rätt, och momentet utökas därför med ett omnämnande av rättegångsbiträden med tillstånd. Vad som avses med rättegångsbiträden med tillstånd fastställs i lagen om rättegångsbiträden med tillstånd (715/2011). Dessutom görs en mindre teknisk justering i momentet.
I paragrafens 2 mom. regleras de sätt på vilka fullmakten kan sändas. En fullmakt som berättigar till att lyfta medel eller omhänderta egendom ska sändas i original eller i ett elektroniskt meddelande vars avsändare kan identifieras med hjälp av stark autentisering. Till denna del föreslås inte någon ändring i sak i lagen. Termen certifierat elektroniskt meddelande, som används i den gällande lagen, ska ersättas med ett begrepp som förekommer mer allmänt i lagstiftningen. Med stark autentisering avses sådan identifiering som regleras i lagen om stark autentisering och elektroniska signaturer. För närvarande har utsökningsmyndigheterna inte tillgång till ett sådant system som momentet kräver. Bestämmelsen behövs emellertid med tanke på framtiden, eftersom systemen för elektronisk dataöverföring kontinuerligt utvecklas. Det kan i framtiden bli möjligt att sända in fullmakter t.ex. via medborgarkontot.
Vidare föreslås det att den reglering som berör sätten för insändande av andra fullmakter än sådana som berättigar till att lyfta medel eller omhänderta egendom ska moderniseras. Andra fullmakter ska kunna sändas in med vilken elektronisk dataöverföringsmetod som helst. Om utmätningsmannen emellertid ifrågasätter kopians äkthet ska denne kunna kräva att ombudet sänder in fullmakten i original.
38 §.Delgivningsadress. Det föreslås att 1 mom. i denna paragraf ska ändras så att också svaranden förpliktas uppge en postadress som delgivningsadress på samma sätt som sökanden, den som ställer säkerhet och en utomstående som har framställt en invändning eller ett yrkande. Svaranden ska uppge delgivningsadressen på begäran av utmätningsmannen. Enligt den gällande lagen kan den adress som svaranden uppgett användas som delgivningsadress bara med svarandens samtycke. Kravet på ett särskilt samtycke ska strykas ur paragrafen. Svaranden ska också vara skyldig att meddela om ändringar i fråga om adressen.
Den delgivningsadress som svaranden uppgett används i alla utsöknings- och utsökningsbesvärsärenden som berör gäldenären. Adressen är således inte ärendespecifik utan gäldenärsspecifik. I utsökningens informationssystem är det möjligt att anteckna bara en adress för gäldenären. I samband med behandlingen av ett utsökningsbesvärsärende kan gäldenären emellertid uppge en annan delgivningsadress, som domstolen använder sig av, eftersom gäldenären eventuellt anlitar ett ombud i samband med besvärsärendet och därmed uppger ombudets adress som delgivningsadress för utsökningsbesvärsärendets del.
Delgivningsadressen är gällande så länge som svaranden utan avbrott har anhängiga utsökningsärenden. Om svaranden upphör att vara kund inom utsökningen men senare blir det igen, gäller inte den tidigare uppgivna delgivningsadressen längre. I detta fall sänds utsökningshandlingarna i enlighet med 39 § 1 mom. på den adress som finns antecknad i befolkningsdatasystemet, eller med stöd av paragrafens 2 mom., som refereras nedan, i elektronisk form till medborgarkontot, ifall personen i fråga har tagit kontot i bruk.
Bestämmelsen om att den postadress som antecknats i personens skrivelse till utmätningsmannen betraktas som delgivningsadress, vilken ingår i den gällande paragrafens 2 mom., ska överföras till 1 mom.
I paragrafens 2 mom. regleras möjligheten att använda sig av elektronisk delgivning istället för sådan delgivning under en postadress som avses i 1 mom. Liksom för närvarande ska en informationssystemsökande kunna delges handlingar via en teknisk anslutning (1 punkten).
En ny möjlighet är att man som delgivningsadress ska kunna använda sig av adressen för dataöverföring inom det riksomfattande elektroniska ärendesystemet för kontakter mellan personer och myndigheter (2 punkten). Detta förutsätter att personen i fråga har tagit det elektroniska ärendesystemet i bruk. Avsikten är att göra det möjligt att leverera utsökningshandlingar till medborgarkontot, och senare också till företagskontot, då detta tagits i bruk. I samband med ibruktagandet av kontot ger medborgaren eller företaget sitt samtycke till att myndigheterna får delge handlingar i elektronisk form på medborgarkontot istället för genom brev som sänds per post. Om sökanden, svaranden, den som ställer säkerhet eller en utomstående som har framställt en invändning eller ett yrkande har tagit medborgarkontot i bruk, ska kontot kunna användas som delgivningsadress. Ibruktagandet av medborgarkontot betraktas således i princip som ett samtycke till att utsökningshandlingar får levereras i elektronisk form till medborgarkontot. Det krävs inte att medborgarkontot uppges som delgivningsadress.
Avsikten är att utsökningens informationssystem ska utvecklas så att informationssystemet identifierar sådana personer för vars del handlingar får delges på medborgarkontot. Innan ändringarna i informationssystemet genomförs kommer handlingarna liksom för närvarande i huvudsak att sändas per post.
I paragrafen används inte termen medborgarkonto, utan det hänvisas till medborgarkontot med hjälp av begreppet riksomfattande elektroniskt ärendesystem för kontakter mellan personer och myndigheter. Med personer avses enligt 1 kap. 3 § 2 mom. även sammanslutningar, inrättningar och stiftelser.
Som delgivningsadress ska det på samma sätt som för närvarande också vara möjligt att istället för postadressen använda en e-postadress eller någon annan adress för elektronisk dataöverföring än vad som avses i 1 eller 2 punkten, som personen i fråga har uppgett som delgivningsadress (3 punkten).
Paragrafens 3 mom. föreslås innehålla en bestämmelse om att en sådan person som avses i 1 mom. ska ha rätt att förbjuda att handlingar levereras till medborgarkontot. Syftet med detta moment är att säkerställa att mottagaren får besluta på vilket sätt och på vilken adress han eller hon vill ta emot handlingar. Också en person som har tagit i bruk medborgarkontot kan alltså meddela utmätningsmannen att han eller hon vill att delgivningen ska ske per post. I detta fall ska personen med stöd av paragrafens 1 mom. uppge sin postadress som delgivningsadress.
39 §.Vanlig delgivning. Det föreslås att 2 mom. i denna paragraf ska ändras när det gäller den tidpunkt vid vilken mottagaren anses ha tagit del av en handling då delgivningen skett med hjälp av ett elektroniskt meddelande. Enligt den gällande bestämmelsen anses mottagaren ha tagit del av handlingen omedelbart efter att ett elektroniskt meddelande har avsänts, om inte något annat visas. Enligt 19 § 2 mom. i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet anses däremot en handling ha blivit delgiven den tredje dagen efter att meddelandet sändes, om inte något annat visas. Det är motiverat att inte föreskriva något annat om saken i utsökningsbalken än vad som bestäms i den allmänna lagstiftningen. Därför föreslås det att momentet ska ändras så att det överensstämmer med 19 § 2 mom. i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet.
41 §.Bevisliga delgivningssätt. Ordalydelsen i 1 mom. 5 punkten i denna paragraf ska förtydligas. Omnämnandet av ett certifierat elektroniskt meddelande ska strykas ur punkten. Istället ska punkten innehålla en hänvisning till 18 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet, som innehåller föreskrifter om bevislig elektronisk delgivning. Med certifierat elektroniskt meddelande avsågs samma sak, men begreppet används inte någon annanstans i lag.
Dessutom föreslås det att paragrafens 2 mom. ska moderniseras. Den gällande lagens omnämnande av möjligheten att delge handlingar mot mottagningsbevis per telefax ska ersättas med en term som är neutral med avseende på tekniken. Delgivning mot mottagningsbevis ska med mottagarens samtycke också kunna ske med hjälp av ett elektroniskt meddelande. Begreppet elektroniskt meddelande ska i detta moment ha samma innebörd som i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet.
Momentet innehåller dessutom bestämmelser om när delgivning mot mottagningsbevis anses ha skett. Omnämnandet av telefax ska strykas ur momentet. Den tidpunkt då mottagningsbeviset returneras till utmätningsmannen ska fortsättningsvis vara avgörande. Vid vilken tidpunkt ett elektroniskt meddelande anses ha kommit in till en myndighet bestäms å sin sida i 10 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet.
102 §.Registrering som passivfordran. Det föreslås att omnämnandet av utmätningsmannens skyldighet att underrätta sökanden om när giltighetstiden för registreringen av en passivfordran löper ut ska strykas ur 2 mom. i denna paragraf. Registreringen av en passivfordran är i kraft två år från den dag då intyget över hindret utfärdades. Borgenären ska själv vara skyldig att ha uppsikt över när den tvååriga tidsfristen löper ut. Borgenären underrättas redan i samband med utfärdandet av hinderintyget om att registreringen av passivfordran är i kraft i två år från intygets datering. Vilket datum registreringen upphör framgår således redan av det meddelande som sänds till borgenären då fordran registreras som passivfordran.
Det föreslås även att lagen ska förses med en övergångsbestämmelse gällande meddelanden om när giltighetstiden för passivfordran löper ut, vars syfte är att säkerställa att borgenären i något sammanhang underrättas om hur länge registreringen är i kraft.
Slopandet av underrättelseskyldigheten innebär dock inte att borgenären inte under några omständigheter kan underrättas om att registreringen av en passivfordran upphör. Det kan vara ändamålsenligt att meddela om saken t.ex. i en sådan situation där utmätning har förrättats för betalning av passivfordran och utmätningen av periodisk inkomst fortgår längre än den tid registreringen av passivfordran är i kraft.
111 a §.Handläggningsspråket i utsökningsärenden. Det föreslås att denna paragraf ska förses med förtydligande föreskrifter om att språklagens bestämmelser om handläggningsspråket i tvistemål och rätten till översättning av expeditioner och andra handlingar i tvistemål ska tillämpas på utsökningsärenden, av de orsaker som refererats i den allmänna motiveringen. Det som i språklagen bestäms om domstolarna och deras ämbetsdistrikt gäller också utmätningsmännen och utsökningsmyndigheternas ämbetsområden.
I fråga om handläggningsspråket i utsökningsärenden tillämpas enligt paragrafens 1 mom. vad som i 15 § i språklagen föreskrivs om handläggningsspråket i tvistemål. Huvudregeln är att parternas språk används som handläggningsspråk vid tvåspråkiga myndigheter. Enligt 15 § i språklagen är det möjligt för parter med olika språk att komma överens om handläggningsspråket. I utsökningsärenden kan det emellertid bara i undantagsfall bli aktuellt att avtala om språket, t.ex. i samband med redovisningar av delbetalningar. Om parter med olika språk inte kommer överens om vilket språk som ska användas, bestämmer utmätningsmannen språket med beaktande av parternas rätt och fördel. Om avgörandet inte kan träffas på den grunden, används majoritetsspråket i utsökningsmyndighetens ämbetsdistrikt.
I paragrafens 2 mom. finns en hänvisning till 20 § 2 mom. i språklagen, som gäller partens rätt till översättning av expeditioner och andra handlingar. En part som önskar få en översättning ska själv skaffa och bekosta den, om inte utmätningsmannen med beaktande av ärendets art bestämmer något annat. Den part vars språk inte är handläggningsspråk har således i regel inte rätt till avgiftsfria översättningar av handlingar.
4 kap. Utmätning
20 §.Utmätningsförbudens giltighet. Det föreslås att denna paragraf ska utökas med en hänvisning till 19 § 1 mom. 3 a punkten, som gäller sådan gottgörelse eller ersättning som staten har betalat gäldenären på grund av dröjsmål vid rättegång eller en kränkning som konstaterats av ett övervakningsorgan för de internationella konventionerna om de mänskliga rättigheterna. De utmätningsförbud som avses i paragrafen är i kraft två år efter det att gäldenären har fått medlen i sin besittning, med undantag för ersättning för bestående men, för vars del utmätningsförbudet är permanent. Den ovan nämnda 19 § 1 mom. 3 a punkten fogades till momentet genom lagen 365/2009, och i detta sammanhang ändrades inte den aktuella paragrafen. Det är emellertid motiverat att utmätningsförbudet också gäller sådan gottgörelse för annan än ekonomisk skada eller ersättning som betalats på grund av dröjsmål vid rättegång eller en kränkning som konstaterats av ett övervakningsorgan för de internationella konventionerna om de mänskliga rättigheterna, på samma sätt som förbudet gäller övriga motsvarande ersättningar som nämns i 19 §.
5 kap. Försäljning
23 §.Minimipris. Det föreslås att 3 mom. i denna paragraf ska ändras så att ett tredje försäljningsförsök ska möjliggöras av särskilda skäl. Det ska således vara möjligt att av särskilda skäl göra ett tredje försäljningsförsök om egendomen förblivit osåld på grund av att det minimipris som avses i paragrafen inte har erhållits vid det första eller andra försäljningsförsöket. Det föreslås att 35 och 56 §, som gäller ny försäljning, likaså ska ändras så att det av särskilda skäl blir möjligt att göra ett tredje försäljningsförsök i de situationer som regleras i dessa paragrafer. En närmare redogörelse för förslaget om ett tredje försäljningsförsök ges nedan i motiveringen till 35 §.
35 §.Ny försäljning. I denna paragraf bestäms det att ny försäljning ska ordnas om det lägsta godtagbara budet inte uppnås för lös egendom. En ny auktion eller försäljning under hand ordnas då, utom i det fall att sökanden förbjuder det. Om sökanden förbjuder ett nytt försäljningsförsök eller om egendomen inte heller blir såld den andra gången, återkallas utmätningen.
Det föreslås att denna paragraf ska ändras så att det av särskilda skäl ska vara möjligt att göra ett tredje försäljningsförsök. De särskilda skälen kan utgöras av att utmätningsmannen har goda grunder att anta att egendomen vid ett tredje försäljningsförsök skulle bli såld till ett godtagbart pris, eller av att en pantborgenär önskar att egendomen ska bli såld. Om borgenären framställer en begäran om ny försäljning, är det motiverat att göra ett tredje försäljningsförsök. Ny försäljning ska däremot inte ordnas om sökanden motsätter sig försäljningen eller det verkar som om det inte finns några köpare eller någon marknad för egendomen.
Syftet med denna lagändring är att göra förfarandet flexiblare och snabbare samt att minska utmätningsmännens arbetsmängd, i och med att utmätningen inte måste återkallas och processen inledas på nytt efter det andra försäljningsförsöket.
45 §.Skriftligt bevakningsförfarande. I 1 mom. i denna paragraf regleras upprättandet av en partsförteckning vid ett skriftligt förfarande, utan sådan partsförhandling som kräver personlig närvaro. Det är möjligt att ordna ett skriftligt bevakningsförfarande ifall det inte finns behov av en förhandling. Skriftligt förfarande används då saken bedöms vara klar och det inte antas förekomma några oklarheter i fråga om anspråken.
Vid det skriftliga bevakningsförfarandet utsätter utmätningsmannen en viss dag och uppmanar parterna att senast den dagen bevaka sina rättigheter. Utmätningsmannen delger de övriga parterna de framställda bevakningarna och anger samtidigt en dag då eventuella bestridanden och anmärkningar mot försäljningen senast ska framställas.
Det föreslås att detta moment ska ändra så att parterna i undantagsfall inte behöver ges någon möjlighet att bestrida bevakningarna. Detta tillvägagångssätt ska kunna väljas då det är uppenbart onödigt att reservera en möjlighet till bestridande. Tröskeln för utelämnande av möjligheten till bestridande ska dock vara hög. Möjligheten till bestridande ska kunna utelämnas närmast då ärendet är klart och inga bestridanden är att vänta eller de bestridanden som kan väntas inte är av betydelse i sammanhanget. En sådan situation kan förekomma t.ex. då banken enligt häradsfogdens bedömning bevakat sin fordran korrekt, panträtterna och skuldebreven är otvetydiga och inga andra borgenärer har bevakat sina fordringar eller de andra bevakningarna likaså är korrekta och otvetydiga.
Ifall en part i strid med förhandsantagandena anser att den partsförteckning som upprättats på grundval av bevakningarna borde ändras, kan parten be utmätningsmannen rätta ett sakfel med stöd av 10 kap. 1 § eller efter försäljningen besvära sig över partsförteckningen med stöd av 11 kap. 1 §.
Paragrafens 2 mom. ska ändras så att den minimitid som utmätningsmannen ska reservera för bevakningarna förkortas. För bevakningarna ska det istället för fyra veckor reserveras minst två veckor, räknat från det bevakningsuppmaningen sändes. Den minimitid som ska reserveras för bestridanden ska fortsättningsvis vara två veckor, om det inte är uppenbart onödigt att reservera en möjlighet till bestridande.
Syftet med de ändringar som föreslås i paragrafen är att göra förfarandet snabbare och smidigare, utan att parternas rättsskydd äventyras.
56 §.Ny försäljning. I denna paragraf bestäms det att ny försäljning ska ordnas i samband med en fastighetsauktion om inte budet godkänns med stöd av 54 § (lägsta godtagbara bud) eller 55 § (sökandens rätt att förbjuda försäljning). Det föreslås att denna paragraf ska ändras på motsvarande sätt som 35 §, som gäller ny försäljning av lös egendom, på det sätt som beskrivs ovan i motiveringen till 35 §. Det ska således av särskilda skäl vara möjligt att ordna ett tredje försäljningsförsök.
75 §.Offentlig auktion genom en privat förrättares försorg. Det föreslås att denna paragraf ska utökas med ett nytt 2 mom., där det bestäms att försäljning av lös egendom genom en privat förrättares försorg ska kunna ske förutom genom offentlig auktion även genom öppen elektronisk auktion. Nuförtiden håller auktionerna i allt högre grad på att flytta över till internet. Ifall det bedöms att ett bättre pris kan erhållas för egendomen genom öppen auktion på internet än genom offentlig auktion, är det motiverat att förrätta en elektronisk auktion.
Med öppen elektronisk auktion avses en auktion som ordnas på internet och som vem som helst kan delta i. För att det ska uppkomma genuin konkurrens angående den egendom som är till salu får auktionsförrättaren inte förvägra någon möjligheten att ge anbud. Det finns emellertid inte något hinder för att lämnandet av anbud förutsätter registrering eller identifiering t.ex. med hjälp av bankkoder. Det faktum att alla eventuellt inte har bankkoder utgör således inte något hinder för användning av ett identifieringssystem som grundar sig på bankkoder.
Auktionsförrättaren ska också i undantagsfall kunna hindra någon viss person från att lämna anbud, om personen i fråga genom sitt beteende stör prisbildningen. Denna möjlighet ska kunna utnyttjas i situationer som motsvarar dem där förrättaren av en offentlig auktion avlägs-nar en person som stör auktionen från platsen.
I praktiken blir denna bestämmelse oftast tillämplig i samband med auktion av sådan lös egendom som inte behöver registreras och för vilken det inte ges något överlåtelsebevis. Bestämmelsen lämpar sig t.ex. för försäljning av varulager, konstföremål eller maskiner. Det finns dock inget hinder för att bestämmelsen tillämpas också på försäljning av egendom som ska registreras, t.ex. bilar. Det är emellertid besvärligare att ordna sådan försäljning under hand som avses i paragrafen i fråga om egendom för vars del äganderättens övergång ska registreras, eftersom det i allmänhet krävs ett överlåtelsebevis av utmätningsmannen för att fånget ska kunna antecknas i registret.
Paragrafens gällande 2 mom. blir 3 mom., oförändrat i fråga om sitt innehåll.
76 §.Försäljning under hand genom utmätningsmannens försorg. I 2 mom. i denna paragraf finns föreskrifter om när utmätningsmannen får sälja lös eller fast egendom under hand utan samtycke av gäldenären och de borgenärer och andra rättsinnehavare vilkas rätt berörs av försäljningen. Momentet tillämpas framför allt på sådana auktioner som utmätningsmannen förrättar på internet. Av de orsaker som nämnts i den allmänna motiveringen föreslås det att minimipriskravet ska lindras i detta sammanhang. I momentet hänvisas det för minimipriskravets del till 23 §, i vars 1 mom. det bestäms att utmätningsmannen inte får godkänna det högsta budet vid auktion på en fastighet eller värdefull lös egendom, om han eller hon bedömer att budet klart understiger gängse pris för egendomen på orten. I den situation som avses i 1 punkten behöver köpesumman således inte längre motsvara det gängse priset enligt utredningarna, utan det räcker att köpesumman inte klart understiger det gängse priset på orten.
Eftersom minimiprisbestämmelsen i 23 § 1 mom. bara tillämpas på försäljning av fastigheter och värdefull lös egendom, uppställs det inte längre något särskilt minimipriskrav vid försäljning av sådan lös egendom som inte betraktas som värdefull. Minimipriskravet är således detsamma i samband med auktioner som förrättas av en utmätningsman, offentliga auktioner och öppna elektroniska auktioner som förrättas av en privat förrättare samt öppna elektroniska auktioner som förrättas av en utmätningsman.
Momentets 1 punkt ska dessutom ändras så att försäljning möjliggörs trots att köpesumman inte täcker alla förmånsrättsfordringar, om samtycke till köpet har fåtts av förmånsrättsfordringarnas borgenärer. Det ska vara fråga om ett uttryckligt samtycke.
Momentets 2 punkt kvarstår så gott som oförändrad i fråga om sitt innehåll. Omnämnandet av kravet på att köpesumman inte klart får understiga det gängse priset ska, av de orsaker som refererats ovan, flyttas till momentets ingress, som föreslås innehålla en hänvisning till minimiprisbestämmelsen i 23 §. Kravet på att köpesumman inte klart får understiga det gängse priset ska således gälla fastigheter och värdefull lös egendom.
Skillnaden mellan momentets 1 och 2 punkt blir att köpesumman ska täcka det lägsta godtagbara budet ifall man inte lyckats sälja egendomen på auktion. Ifall bud getts vid auktionen, ska köpesumman vid försäljningen under hand vara högre än det högsta budet. Ifall man inte försökt sälja egendomen på auktion före den försäljning under hand som avses i momentet, räcker det inte att det lägsta godtagbara budet täcks, utan köpesumman ska täcka alla förmånsrättsfordringar. Alternativt ska förmånsrättsfordringarnas borgenärer ge sitt samtycke till försäljningen. Det bör även noteras att 55 §, som gäller sökandens rätt att förbjuda försäljningen av en fastighet om köpesumman inte täcker hans eller hennes förmånsrättsfordran, är tillämplig på den försäljning som avses här.
87 §.Meddelanden till registermyndigheterna. Ur 1 mom. i denna paragraf slopas omnämnandet av utmätningsmannens skyldighet att meddela registermyndigheten om fördelningen av köpesumman för att utmätningsanteckningen ska strykas. Informationen om köpesummans fördelning är onödig, och det finns inte behov av att anteckna informationen i de register i vilka utmätningen registrerats med stöd av 4 kap. 33 §.
Paragrafens 1 mom. ska utökas med ett omnämnande av att meddelandet ska göras förutom för att utmätningsanteckningen ska strykas även för att åtkomstuppgifterna för en fastighet ska antecknas. Innan köparen av en fastighet söker lagfart skyddas hans eller hennes fång genom att uppgifter om överlåtelsen, dvs. åtkomstuppgifterna, antecknas i lagfarts- och inteckningsregistret. Lantmäteriverket antecknar emellertid inte för närvarande åtkomstuppgifterna i registret med anledning av ett meddelande om att en utmätningsanteckning ska strykas. Uppgifterna om utmätningen avlägsnas således, men åtkomstuppgifterna framgår inte av registret ifall det inte gjorts en särskild anmälan om dem. Detta ger en sviklig gäldenär möjlighet att disponera fastigheten tills köparen söker lagfart på den. En sådan situation borde dock inte få förekomma. I den föreslagna bestämmelsen förpliktas således utmätningsmannen att meddela registermyndigheten om en laga kraft vunnen försäljning också för att åtkomstuppgifterna för en fastighet ska antecknas i registret. Lantmäteriverket, som upprätthåller lagfarts- och inteckningsregistret, ska å sin sida se till att utmätningsanteckningen inte stryks innan åtkomstuppgifterna på grundval av utmätningsmannens meddelande har införts i lagfarts- och inteckningsregistret.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser. Lagen föreslås träda i kraft den 1 maj 2016. Lagen föreslås innehålla övergångsbestämmelser.
Ur 3 kap. 102 § 2 mom. i lagen ska omnämnandet av skyldigheten att underrätta sökanden om att giltighetstiden för registreringen av en passivfordran löper ut strykas. Avsikten är att sökanden ska underrättas om när registreringen upphör redan i samband med utfärdandet av hinderintyg, då fordran registreras som en passivfordran. Med anledning av detta gjordes en ändring i utsökningens informationssystem i november 2015. Meddelanden om att registreringen av en passivfordran inte längre är i kraft ska sändas under två års tid efter lagens ikraftträdande, om inte sökanden har begärt att något meddelande inte ska sändas eller tidigare i något annat sammanhang har underrättats om registreringens giltighetstid. Angående ärenden som registreras i passivregistret efter ändringen av informationssystemet sänds inte något särskilt meddelande om att registreringen upphör, eftersom sökanden har underrättats om passivregistreringens giltighetstid redan då hinderintyget utfärdades. Med hjälp av övergångsbestämmelsen säkerställer man att sökanden i något sammanhang har underrättats om hur länge registreringen av passivfordran är i kraft.
Vissa av de lagförslag som gäller försäljning av egendom kräver för tydlighetens skull också en övergångsbestämmelse. Om en kallelse till partsförhandling eller en skriftlig bevakningsuppmaning har sänts eller en försäljningsannons offentliggjorts innan denna lag trätt i kraft, tillämpas istället för 5 kap. 45 § och 76 § de bestämmelser som var gällande vid denna lags ikraftträdande. Vid ett skriftligt bevakningsförfarande är det således inte möjligt att utelämna möjligheten till bestridande om bevakningsuppmaningen har sänts innan lagen trätt i kraft. Den övergångsbestämmelse som berör 5 kap. 76 § innebär att villkoren för försäljning av egendom inte kan lindras under pågående försäljning. Detta är motiverat med tanke på parternas rättsskydd.