1.1  Bakgrund

Lagen om strålsäkerhetscentralen är från 1983, det vill säga tiden innan den nya grundlagen och Finlands inträde i Europeiska unionen. Under de senaste inemot 40 åren har författningen ändrats tre gånger och den har inte som helhet uppdaterats att motsvara förändringarna i verksamhetsmiljön. Därför föreslås det att lagen som helhet omarbetas genom att en ny lag om Strålsäkerhetscentralen stiftas. Genom den lagen upphävs lagen om strålsäkerhetscentralen (1069/1983). I det här sammanhanget omarbetas också förordningen om strålsäkerhetscentralen och genom den nya förordningen upphävs på motsvarande sätt förordningen om strålsäkerhetscentralen (618/1997). 

I EU gavs den 25 juni 2009 rådets direktiv om upprättande av ett gemenskapsramverk för kärnsäkerhet vid kärntekniska anläggningar (2009/71/Euratom), härefter kärnsäkerhetsdirektivet. Kärnsäkerhetsdirektivet ändrades den 8 juli 2014 genom rådets direktiv 2014/87/Euratom om ändring av direktiv 2009/71/Euratom om upprättande av ett gemenskapsramverk för kärnsäkerhet vid kärntekniska anläggningar, härefter ändrade kärnsäkerhetsdirektivet. Vid reformen beaktades bland annat de läror som man fått genom kärnkraftsverksolyckan i Fukushima. Rådets direktiv (2013/59/Euratom) om fastställande av grundläggande säkerhetsnormer för skydd mot de faror som uppstår till följd av exponering för joniserande strålning, och om upphävande av direktiven 89/618/Euratom, 90/641/Euratom, 96/29/Euratom, 97/43/Euratom och 2003/122/Euratom, härefter strålsäkerhetsdirektivet, gavs den 5 december 2013. Direktiven har huvudsakligen genomförts nationellt genom kärnenergilagen (990/1987), som till följd av ändringar i kärnsäkerhetsdirektivet har ändrats genom lagen om ändring av kärnenergilagen (905/2017) samt den helt omarbetade strålsäkerhetslagen (859/2018), som trädde i kraft den 15 december 2018. 

Direktiven innehåller vissa krav på behörig tillsynsmyndighet och dess personal. Den nationella lagstiftningen motsvarar i hög grad det i direktiven förutsatta rättsläget. Bestämmelserna om den behöriga tillsynsmyndigheten och dess personal finns för närvarande i lagstiftningen om Strålsäkerhetscentralen och den allmänna lagstiftningen såsom grundlagen, förvaltningslagen (434/2003) och statstjänstemannalagen (750/1994). 

Direktiven innehåller dock krav för vilka det fortfarande behövs nationella lagstiftningsåtgärder. Till dessa krav hör kraven på tillsynsmyndighetens oberoende, ledningssystemet, utbildningssystemet för personalen samt den nationella beredskapen för nödsituationer med strålrisk. Av dessa kan kraven på utbildningssystemet genomföras genom förordning. Principen med en oberoende tillsynsmyndighet har efter olyckan vid kärnkraftverket i Tjernobyl (1986) blivit en del av de centrala principerna för verksamhetsområdet. I och med ikraftträdandet av kärnsäkerhetsdirektivet och strålsäkerhetsdirektivet har oberoendets betydelse ytterligare ökat. Kommissionen har lyft fram kravet på oberoende inom ramen för sina förfrågningar och förfaranden gällande effektiviteten i genomförandet av de nämnda direktiven. Det föreslås därför att bestämmelser om Strålsäkerhetscentralens oberoende införs i lagstiftningen genom den lag som Strålsäkerhetscentralen som nu utfärdas. Lagen innehåller också bestämmelser om beredskap för nödsituationer med strålrisk. Strålsäkerhetscentralen gör en bedömning av och ger rekommendationer för den nationella beredskapen för nödsituationer med strålrisk. Detta förbättrar beredskapen och effektiviserar agerandet i nödsituationer med strålrisk. 

1.2  Beredning

2.1  Oberoende i EU-rättsakterna

I kommissionens förslag till rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 2009/71/Euratom om upprättande av ett gemenskapsramverk för kärnsäkerhet vid kärntekniska anläggningar (COM/2013/0715 final) föreslogs det att bestämmelserna om oberoende för den oberoende tillsynsmyndigheten för kärnsäkerhetens del stärks i enlighet med de internationella direktiven. Detta genomfördes med rådets direktiv 2014/87/Euratom om ändring av direktiv 2009/71/Euratom om upprättande av ett gemenskapsramverk för kärnsäkerhet vid kärntekniska anläggningar. 

Enligt artikel 5.2. i kärnsäkerhetsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa den behöriga myndighetens oberoende så att den står fri från otillbörlig påverkan i sitt beslutsfattande i anknytning till tillsynen. Den behöriga tillsynsmyndigheten ska ges de rättsliga befogenheter som krävs för att den ska kunna fullgöra sina skyldigheter i enlighet med artikel 5.3. Artikel 5 i kärnsäkerhetsdirektivet kräver dessutom bland annat ekonomiskt oberoende och oberoende i anknytning till medarbetarnas kompetens. 

Artikel 76 i strålsäkerhetsdirektivet kräver att den behöriga myndigheten är funktionellt åtskild från andra organ eller organisationer som är delaktiga i främjande eller utnyttjande av verksamheter enligt detta direktiv, för att säkerställa verkligt oberoende och hindra otillbörlig påverkan på dess tillsynsfunktion. Artikeln förutsätter dessutom att den behöriga myndigheten ges de rättsliga befogenheter och de mänskliga och ekonomiska resurser som krävs för att den ska kunna fullgöra sina skyldigheter. 

2.2  Oberoende i internationella avtal och rekommendationer

I internationella avtal framhävs den behöriga myndighetens oberoende. Finlands godkände den 5 januari 1996 konventionen om kärnsäkerhet, som ingicks i Wien den 20 september 1994. Convention on Nuclear Safety; CNS). Nationellt trädde konventionen i kraft den 24 oktober 1996 (FördrS 74/1996). Enligt artikel 8 i kärnsäkerhetsavtalet ska tillsynsmyndigheten ha tillräckliga befogenheter och kompetens samt finansiella och mänskliga resurser för att kunna utföra de för myndigheten fastställda skyldigheterna. Tillsynsmyndighetens uppgifter ska dessutom vara effektivt avskilda från de organ eller organisationers uppgifter som verkar för främjande eller utnyttjande av kärnenergi. Enligt artikel 20.2 i konventionen om säkerheten vid hantering av använt kärnbränsle och om säkerheten vid hantering av radioaktivt avfall (FördrS 36/2001) ska lämpliga åtgärder vidtas för att säkerställa en effektiv oberoende ställning mellan tillsynsfunktionen och andra funktioner för de fall organisationer ägnar sig såväl åt hanteringen av använt kärnbränsle eller radioaktivt avfall som åt tillsynen av denna hantering. 

Kravet har betonats också i de internationella rekommendationerna. Till exempel den internationella atomenergiorganisationen (eng. International Atomic Energy Agency, IAEA) anser i sina säkerhetskrav att genomförandet av faktiskt oberoende kräver att tillsynsmyndigheten bland annat har tillräcklig auktoritet och tillräckligt kompetenta medarbetare, tillgång till tillräckliga ekonomiska resurser, förmåga att fatta självständiga beslut samt frihet från externt tryck. Syftet med det faktiska oberoendet är inte att begränsa det nödvändiga nära samarbetet med övriga tillsynsmyndigheter eller nationella organisationer och inte heller de av statens fastställda allmänna politiska riktlinjerna, som inte anknyter till tillsynsbefogenheter och -uppgifter. 

Kravet på en oberoende myndighet ingår i en av IAEA:s tio säkerhetsprinciper (eng. Safety Fundamentals SF-1, Principle 2). Kravet preciseras i IAEA:s allmänna säkerhetskrav (eng. General Safety Requirements, GSR 1: Governmental, Legal and Regulatory Framework for Safety, Requirement 4). Det finns manga olika dimensioner i det effektiva oberoendet och det är möjligt att främja genomförandet av dessa på olika sätt. Dessa dimensioner och hur de kan beaktas i tillsynsmyndighetens verksamhet har granskats i exempelvis IAEA:s allmänna anvisning (eng. General Safety Guide, GSG-12, Organization, Management and Staffing of the Regulatory Body for Safety). 

2.3  Beredskap för nödsituationer med strålrisk i strålsäkerhetsdirektivet

Det finns bestämmelser med krav på beredskap för nödsituationer i artikel 98 i strålsäkerhetsdirektivet. Enligt punkt 1 ska medlemsstaterna säkerställa att beredskapsplaner upprättas i förväg för de olika typer av nödsituationer som identifierats vid en bedömning av potentiell exponering i nödsituationer. Enligt punkt 4 ska medlemsstaterna säkerställa att beredskapsplanerna regelbundet testas, ses över och, beroende på vad som är lämpligt, ändras, med beaktande av lärdomar från tidigare fall av exponering i nödsituationer och med beaktande av resultaten av deltagandet i beredskapsövningar på nationell och internationell nivå. 

3.1  Lagen om strålsäkerhetscentralen

Strålsäkerhetscentralen (STUK) är en statlig förvaltningsmyndighet som hör till social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde om vilken det föreskrivs i lagen och förordningen om strålsäkerhetscentralen. Strålsäkerhetscentralen leds av en generaldirektör, som utnämns av statsrådet. I lagen om Strålsäkerhetscentralen finns det bestämmelser om verksamhetsområde, ledning, ingående av avtal och beställda undersökningar samt ett aktiebolag som erbjuder internationella sakkunnigtjänster. Lagen innehåller dessutom bestämmelser om avgifter, allmän rätt att utfärda förordningar och ikraftträdandet. Bestämmelserna om bland annat Strålskyddscentralens uppgifter, organisation och person har utfärdats genom förordning av statsrådet. 

3.2  Lag om ändring av strålsäkerhetslagen

Den omarbetade strålsäkerhetslagen (859/2018) trädde i kraft den 15 december 2018. Med lagen genomfördes EU:s strålsäkerhetsdirektiv. Det är nödvändigt att göra rättelser av teknisk natur i vissa ordalydelser i lagen huvudsakligen till följd av vid tillsynen observerade ändringsbehov. Dessutom görs det en uppdatering av storleken på de i bilaga till lagen föreskrivna årliga tillsynsavgifterna att i euro motsvara utvecklingen i kostnadsstrukturen för det från början av 2019 genomförda systemet för Strålsäkerhetscentralens avgifter av skattenatur med ytterligare beaktande av den beräknade kostnadsutvecklingen. 

4.1  De viktigaste förslagen

I propositionen föreslås det att en lag om Strålsäkerhetscentralen utfärdas som upphäver lagen om strålsäkerhetscentralen (1069/1983). Lagförslaget förtydligar bestämmelserna om centralens verksamhetsområde och uppgifter. 

I lagen föreskrivs det om Strålsäkerhetscentralens oberoende ställning vid den utövade tillsynen och ställningstaganden. Lagstiftningen ändrar inte det existerande rättsläget utan det är fråga om att införa det nuvarande faktiska oberoendet i lagen. I detta hänseende gäller det genomförande av kärnsäkerhetsdirektivet och strålsäkerhetsdirektivet, vilka båda kräver att den tillsynsmyndighet som ansvarar för strål- och kärnsäkerheten är oberoende i beslut med anknytning till myndighetens tillsynsverksamhet. Utöver den egentliga tillsynsverksamheten och beslutsfattandet i anknytning till den föreslås det att det i lagen föreskrivs om centralens oberoende gällande ställningstaganden av typ utlåtanden och initiativ inom sitt verksamhetsområde. 

I propositionen föreslås det att det i lagen (2 §) införs bestämmelser om Strålsäkerhetscentralens uppgifter, som tidigare ingick i förordningen, och vissa främst lagtekniska ändringar, med vilka centralens uppgifter förtydligas i lag. Det är exempelvis nödvändigt att i lagen införa bestämmelser om Strålsäkerhetscentralens uppgifter grundade på räddningslagen och lagen om transport av farliga ämnen samt produktion av mättjänster. Enligt bestämmelserna i förslaget får Strålsäkerhetscentralen som ny uppgift, som är att göra en bedömning av organiseringen av den nationella beredskapen för nödsituationer med strålrisk och att ge rekommendationer om denna. Med bestämmelserna är det dock ganska långt endast gällande praxis som införs i lagstiftningen. Det föreslås inte i övrigt några nya uppgifter för Strålsäkerhetscentralen i lagförslaget. 

Det föreslås vissa preciseringar i det lagförslag som gäller ändringen av strålsäkerhetslagen. Till dessa hör bland annat lagstiftning om internationellt informationsutbyte vid strålsäkerhetsincidenter samt nödsituationer med strålrisk. Det föreslås att bestämmelserna om begränsningarna för exponering mot naturlig strålning preciseras, så att de åtgärder som krävs för begränsning av exponeringen i fortsättningen ska vidtas utan obefogat dröjsmål. Det föreslås dessutom att bestämmelserna om betalningsrörelsen för de tillsynsavgifter som Strålsäkerhetscentralen tar ut preciseras för att underlätta Strålsäkerhetscentralens indrivningsuppgift. I bilagan till strålsäkerhetslagen föreslås det en uppdatering av de tillsynsavgifter av skattenatur som tas ut av verksamhetsutövaren att i euro motsvara den beräknade kostnadsutvecklingen för Strålsäkerhetscentralens verksamhet. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Förslaget till lag om Strålsäkerhetscentralen var till sitt innehålla utlagd på remiss i mera kortfattad form än vad som nu presenteras. När lagen var utlagd på remiss innehöll den främst den minimilagstiftning som krävs enligt 119 § i grundlagen om Strålsäkerhetscentralens verksamhetsområde och ställning samt uppgifter. I övrigt föreslogs det att bestämmelserna om ämbetsverkets ärenden av typ ledning, bestämmanderätt och personal utfärdas genom förordning. Det föreslagna lagstiftningstekniska genomförandet av organisationslagstiftningen avviker från det genomförande som har valts för flera andra av statsförvaltningens organisationer. Motiveringen till det i propositionen föreslagna lagstiftningssättet är flexibiliteten. Orsaken till det mera kortfattade presentationssättet är att direktiven redan i nuläget ställer krav på lagstiftningen om Strålsäkerhetscentralens organisation, på grund av vilket det till följd av Strålsäkerhetscentralens bransch hade varit väntat att EU-lagstiftningen också i fortsättningen kan föranleda sådana förpliktelser som betyder att ändringar görs i organisationslagstiftningen. Det hade varit lättare att genomföra dessa nationellt inom utsatt tid, om man kunnat undvika att ta in bestämmelserna i lag i sådana situationer där det inte är nödvändigt enligt grundlagen. Flexibilitet var motiveringen till det lagstiftningsförfarande som föreslogs i propositionen. Eftersom det föreslagna lagstiftningstekniska genomförandet av organisationslagstiftningen hade avvikit från det lagtekniska genomförandet för flera andra av statsförvaltningens organisationer, rekommenderade finansministeriet under remissförfarandet att bestämmelser om ledning och beslutanderätt, inklusive bestämmelser om en arbetsordning, ska införas i lagen. 

För genomförandet av organisationslagstiftningen valdes till följd av remissvaren ett sätt med ökad lagstiftning i lag och minskad lagstiftning genom förordning med beaktande av att 119 § i grundlagen i viss utsträckning ger möjlighet att överväga vilken nivå som väljs på lagstiftningen. Eftersom det främst är fråga om ett lagstiftningstekniskt val har det inte just alls några finansiella, samhälleliga eller andra viktiga konsekvenser. 

Ett alternativ hade också varit att den nuvarande lagen om Strålsäkerhetscentralen, trots att den är föråldrad, lämnas i kraft oförändrad eller att endast de delar av lagen som gäller oberoende ändras. Det är i viss mån problematiskt att lämna lagen oförändrad med beaktande av att bestämmelserna om centralens uppgifter i nuläget finns på förordningsnivå och inte i lagen. Ett effektivt nationellt genomförande av strål- och kärnsäkerhetsdirektiven kräver dessutom lagstiftning om centralens ledningssystem och personalens utbildningsarrangemang. Det här betyder att ändringar görs även i förordningen om strålsäkerhetscentralen. Ändringarna i förordningen kan genomföras utan reform på lagnivå. Eftersom organisationslagstiftningen bildar en helhet är det ändamålsenligt att förnya både lagen och förordningen samtidigt. 

6.1  Beaktande av utlåtanden

Avsnittet 4.2.2 (konsekvenser för myndigheternas verksamhet) i avsnittet med konsekvenser av propositionen har kompletterats med de föreslagna konsekvenserna av Strålsäkerhetscentralens oberoende för styrningen av ämbetsverket, i synnerhet för resultatstyrningen. De ekonomiska konsekvenserna av propositionen har kompletterats med förslagets direkta konsekvenser i euro för statsbudgeten, det vill säga hur mycket mera jämfört med i dag av de tillsynsavgifter som centralen tar ut som intäktsförs på Strålsäkerhetscentralen samt på vilken nivå i Strålsäkerhetscentralens omkostnader tillsynsavgifterna tidigare har beaktats och hur de har förverkligats, vilken utvecklingen är i framtiden samt hur detta har beaktas i budgetfinansieringen. 

Det är huvudsakligen bestämmelserna om ledarskap, inkl. ledningssystemet och arbetsordningen samt befogenheter att ta avgöranden som har överförts från den förordning om Strålsäkerhetscentralen som utfärdas av statsrådet. Enligt bestämmelserna hör det därtill till Strålsäkerhetscentralens uppgift att utvärdera och ge rekommendationer om nationella arrangemang, som gäller beredskap för nödsituationer med strålrisk samt att, trots bestämmelserna om sekretess, ge uppgifter för dessa ändamål. I motiveringarna till lagförslaget har dessutom Strålsäkerhetscentralens oberoende, beredningen av beredskapen för beredskapen och det internationella samarbetet preciserats i motiveringarna till lagförslaget. 

Utgående från utlåtandena har lagen om STUK International Oy avlägsnats ur propositionen. I den lag som utfärdas om Strålsäkerhetscentralen föreslås en övergångsbestämmelse enligt vilken de avtal och förbindelser som ingåtts innan den här lagen träder i kraft fortsättningsvis gäller, om ingenting annat separat avtalas. Med den föreslagna övergångsbestämmelsen, som gäller samtliga avtal och förbindelser som Strålsäkerhetscentralen ingått, säkerställer också bl.a. att den definition som görs i bolaget kan genomföras med bolagsordningen och det därmed inte är nödvändigt att stifta en separat lag. 

I den föreslagna lagen om Strålsäkerhetscentralen har 5 § (avtal och sakkunniga) preciserats så att experter används för utförandet av enskilda sakkunniguppgifter. Ordalydelsen i 127 § 3 mom. i strålsäkerhetslagen i enlighet med justitieministeriets utlåtande har mildrats så att Strålsäkerhetscentralen ”kan” bevilja tillstånd om förutsättningarna uppfylls, det vill säga att Strålsäkerhetscentralen har prövningsrätt i frågan. En precisering av 147 § 2 mom. i strålsäkerhetslagen har gjorts i enlighet med Strålsäkerhetscentralens förslag. Motiveringarna till 189 § 4 mom. i förslaget till lag om ändring av strålsäkerhetslagen har kompletterats med varför det är nödvändigt att införa bestämmelser om att den skattskyldige inte behöver höras i stället för att tillämpa den allmänna lagen. 

Flera verksamhetsutövare motsätter sig höjningarna i de årliga tillsynsavgifter av skattenatur som finns i bilagan till strålsäkerhetslagen. Finansministeriet konstaterar för sin del i sitt utlåtande att det är nödvändigt att justera de årliga tillsynsavgifterna av skattenatur att motsvara den förhöjda kostnadsnivån eftersom principen för avgiftssystemet är att avgifterna ska motsvara kostnaderna. De årliga tillsynsavgifter som för tillfället tas ut visar ett litet underskott jämfört med de kostnader som tillsynen orsakar. Eftersom förslag om nya höjningar av avgifterna hade krävt ett nytt remissförfarande föreslås dock inga höjningar av avgifterna av skattenatur i förhållande till de förslag som varit på remiss vid den fortsatta beredningen av propositionen. Syftet är att sammanställa en ny proposition med eventuella justeringar av tillsynsavgifterna av skattenatur under nästa mandatperiod. 

7.1  Lagen om Strålsäkerhetscentralen

1 §.Verksamhetsområde och ställning. I paragrafen föreskrivs det om Strålsäkerhetscentralens verksamhetsområde och ställning inom förvaltningen. Strålsäkerhetscentralens ställning inom förvaltningen under social- och hälsovårdsministeriet motsvarar vad som föreskrivs i 1 § i den nuvarande lagen om strålsäkerhetscentralen. Paragrafen innehåller ett nytt 2 mom. om centralens oberoende ställning i sin tillsynsverksamhet. 

Enligt 1 mom. i paragrafen är Strålsäkerhetscentralen en statlig förvaltningsmyndighet inom social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde som främjar och utövar tillsyn över strålsäkerheten och säkerheten vid användningen av kärnenergi. Jämfört med det tidigare rättsläget görs främst lagtekniska ändringar i lagstiftningen, ändringar i anknytning till bestämmelsens ordalydelse, som inte avser att ändra på Strålsäkerhetscentralens verksamhetsområde. Lagstiftningen förenklas också genom att forskning och kommunikation inte längre nämns som en del av centralens verksamhetsområde utan bestämmelserna om dessa finns i fortsättningen endast inom ramen för centralens uppgifter. 

I samband med verksamhetsområdet används i fortsättningen begrepp för strålsäkerhet och säkerhet vid användning av kärnenergi. Det gäller begrepp som inte har definierats i lagstiftningen, men som är typiska för branschen. 

Med strålsäkerhet avses här strålsäkerhet i vid bemärkelse, som täcker hela strålsäkerhetslagens tillämpningsområde. Begreppet täcker vid användningen av strålning och övrig strålningsverksamhet strålsäkerheten (eng. safety) och skyddsarrangemangen i anknytning till detta (eng. security). I begreppet strålsäkerhet ingår dessutom strålskärmning av personal, patienter och befolkningen i strålningsverksamheten, vid rådande exponering och vid nödsituationer med strålrisk. Strålsäkerheten som begrepp täcker dessutom de miljöskador som strålningen orsakar. Begreppet täcker både joniserande och icke-joniserande strålning. 

Med säkerheten vid användning av kärnenergi avses här på motsvarande sätt säkerheten vid användning av kärnenergi i vid bemärkelse, som täcker hela tillämpningsområdet för kärnenergilagen. Den täcker kärn- och strålsäkerheten (eng. Safety), där utgångspunkten är att användningen av kärnenergi inte får orsaka personalen eller befolkningen strålningsskador som äventyrar hälsan och inte heller skada på miljön eller egendom. Säkerheten vid användningen av kärnenergi inkluderar också övervakningen av kärnmaterial (eng. Safeguards), där syftet är att försäkra sig om att kärnmaterialet förblir i sådan fredlig användning som avses i kärnenergilagen och -förordningen samt kapitlen om de aktuella kärnmaterialen. Säkerheten vid användning av kärnenergi och strålning omfattar dessutom skyddsarrangemang (eng. Security), som avser de nödvändiga säkringsåtgärderna mot verksamhet som äventyrar kärn- och strålsäkerheten i ett kärnkraftverk och inom dess område samt på annan plats eller i transportmedel där användning av kärnenergi eller strålning utövas. 

Liksom i nuläget har Strålsäkerhetscentralen uppgifter i anknytning till vissa andra ministeriers förvaltningsområden. Till de centrala uppgifterna bland dessa hör uppgifter i anknytning till arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde när ministeriet ansvarar för högsta ledningen och styrningen av kärnenergisektorn i enlighet med 54 § § mom. i kärnenergilagen. Uppgifterna grundar sig dessutom delvis på utrikesministeriets, inrikesministeriets och kommunikationsministeriets förvaltningsområden med stöd i kärnenergilagen, räddningslagen och lagen om transport av farliga ämnen. När förvaltningsområdesöverskridande uppgifter förekommer kräver skötseln av Strålsäkerhetscentralens uppgifter liksom i nuläget samarbete mellan ministerierna. Enligt 1 § i den ikraftvarande lagen om Strålsäkerhetscentralen finns inga bestämmelser om de övriga ministeriernas roller och det föreslås inte nu heller att sådana införs i lagen. 

Enligt 2 mom. har Strålsäkerhetscentralen en oberoende ställning i sina ställningstaganden och i sin tillsynsverksamhet. I nuläget finns det inga uttryckliga bestämmelser om Strålsäkerhetscentralens oberoende ställning vid beslutsfattande inom ramen för dess tillsynsverksamhet. I praktiken förverkligas den oberoende ställningen i tillsynsverksamheten delvis enligt organisationslagstiftningen och delvis enligt bestämmelserna om Strålsäkerhetscentralens juridiska befogenheter, det vill säga i synnerhet tillsynsbefogenheterna, -metoderna och rättigheterna i kärnenergilagen och strålsäkerhetslagen. Tillsynsmyndighetens oberoende ställning säkerställs i 21 § i grundlagen, som kräver att ett ärende enligt lag ska behandlas av en behörig myndighet, samt i kravet på jämlik och opartisk myndighetsverksamhet och användning av befogenheterna enbart för syften som är godtagbara enligt lag i 6 § i förvaltningslagen. 

Säkerheten vid användning av kärnenergi och strålsäkerheten är sektorer där den nationella lagstiftningen i hög grad grundar sig på internationella avtal, rättsakter och rekommendationer. Dessa internationella instrument betonar kraftigt tillsynsmyndighetens oberoende som ett av de grundläggande delområdena för genomförande av strål- och kärnsäkerheten. Även artikel 5.2 i kärnsäkerhetsdirektivet och artikel 76.1 i strålsäkerhetsdirektivet kräver att den behöriga tillsynsmyndigheten är oberoende i sin tillsynsverksamhet. De internationella avtalen, rättsakterna och rekommendationerna beskrivs närmare i den allmänna motiveringen till propositionen. 

Det föreslås att den nya bestämmelsen om Strålsäkerhetscentralens oberoende ställning läggs till i lagen för att på ett tydligare sätt genomföra lagstiftningen om oberoende i enlighet med de internationella kraven och rekommendationerna samt kraven i direktiven. Den föreslagna lagstiftningen betyder därmed att de aktuella direktiven genomförs nationellt. Det är inte fråga om ändring av centralens ställning utan konstaterande och förankring av den de facto förverkligade situationen på lagnivå. 

IAEA:s inspektörer, som är representanter för organisationens medlemsstaters kärn- och strålsäkerhetsmyndigheter utför kollegiala granskningar av de internationella strålskyddsnormerna och regleringen av och systemet för kärnsäkerheten, kollegiala IRRS-granskningar (eng. Integrated regulatory review service). Den egentliga kollegiala granskningen utfördes senast 2012 och uppföljningen av den 2015. I sin bedömning litade granskarna inte helt på att den normgrund som tryggar Strålsäkerhetscentralens oberoende ställning är tillräcklig. 

Granskarna utförde en IRRS-uppföljningsgranskning (eng. IRRS Follow up) 9–16.6.2015. En separat uppföljningsrapport har upprättats över granskningen Länk till IRSS-uppföljningsbedömningsrapporten (2015): https://www.stuk.fi/documents/12547/281526/final-follow-up-irrs-report-finland2015.pdf/6bb93ceb-46e2-48a1-8268-4182f3bb13fc?t=1444399261575. En ny uppföljningsgranskning har inletts mellan IAEA och Finland. Den närmare granskningen utförs under hösten 2022. 

Finland har genomfört rekommendationerna i IRSS-uppföljningsbedömningen genom att till vissa delar ändra den nationella lagstiftningen. Lagen om ändring av kärnenergilagen (676/2015) innehöll ändringar i tillsynsmyndighetens oberoende med vilka bl.a. behörigheten att meddela allmänna säkerhetsföreskrifter från och med 1.1.2016 överfördes till Strålsäkerhetscentralen. Strålsäkerhetscentralen kan utöver detaljerade säkerhetskrav (YVL-direktiv) också enligt 7 q § i kärnenergilagen meddela allmänna säkerhetsföreskrifter. Föreskrifterna gäller de i 7 q § listade detaljerna av teknisk karaktär för de principer och krav som föreskrivs i 2 a kap. i kärnenergilagen. Genom ändringen främjades Strålsäkerhetscentralens oberoende och självständiga ställning i egenskap av myndighet som utövar tillsyn över säkerheten. 

Bestämmelsen täcker centralens oberoende ställning i sin tillsynsverksamhet och i sina ställningstaganden. Med tillsynsverksamhet avses föregripande tillsyn som Strålsäkerhetscentralen utför i egenskap av myndighet och tillsyn under verksamhetsperioden samt förvaltningsbeslut som uppstår och andra förvaltningsåtgärder som vidtas i samband med dessa såsom vid inspektioner. Införandet av bestämmelserna om tillsynsmyndighetens oberoende täcker dock inte i tillräckligt hög grad verksamheten vid centralen, som spelar en central roll för användningen av kärnenergi och är betydande för strålsäkerheten. Med avseende på säkerheten vid användningen av kärnenergi spelar de säkerhetsbedömningar som centralen upprättar en central roll för principbesluten om och byggnadstillstånden för kärnkraftverk. Motsvarande gäller också för de säkerhetsbedömningar av kärnkraftverken som görs med jämna mellanrum. Dessa kan delvis anses höra till tillsynsverksamheten, men delvis är säkerhetsbedömningarna en mera omfattande förvaltningsverksamhet än den egentliga tillsynsverksamheten. Därför täcker bestämmelsen utöver tillsynsverksamheten också centralens oberoende ställning i sina ställningstaganden i anknytning till verksamhetsområdet. Med ställningstaganden avses utöver säkerhetsbedömningarna olika andra till centralens verksamhetsområde knutna förvaltningsåtgärder av typ utlåtanden och initiativ samt rådgivning och kommunikation. 

Avsikten med lagstiftningen om den oberoende ställningen är att skydda Strålsäkerhetscentralen och dess personal mot eventuell otillbörlig påverkan och försök till detta. Det faktiska oberoendet tryggas också i fortsättningen av grundlagen, förvaltningslagen, lagstiftningen om statliga tjänstemän samt lagstiftningen om Strålsäkerhetscentralen. Till dessa hör exempelvis bestämmelserna om behörigheten att avgöra ärenden, om utnämnande av personal, personalens behörighet och jäv samt tjänsteförhållanden. Den oberoende ställningen säkerställs dessutom genom de inom ramen för centralens ledningssystem meddelade föreskrifter och anvisningar som styr centralens personals agerande. En mera omfattande beskrivning av bestämmelserna om oberoende finns i de allmänna motiveringarna till propositionen. 

2 §.Uppgifter. I paragrafen föreskrivs det om Strålsäkerhetscentralens uppgifter. I paragrafen föreskrivs det om Strålsäkerhetscentralens centrala uppgifter och den fungerar delvis som informativ referens till Strålsäkerhetscentralens uppgiftshelhet. Innehållsmässigt motsvarar paragrafen i stort sett vad som föreskrivs i den ikraftvarande 1 § i förordningen om strålsäkerhetscentralen. I paragrafen görs det främst ändringar i den lagtekniska utformningen med vilka grunduppgifterna förtydligas i lagen. 

Paragrafens 1 mom. 1−4 punkter innehåller hänvisningar till de speciallagar som innehåller bestämmelser om centralens uppgifter. De viktigaste av dessa är den år 2018 helt omarbetade strålsäkerhetslagen och kärnenergilagen, där grundlagsutskottet har fäst uppmärksamhet vid behovet av en totalreform (GrUU 22/2020 rd) och den slutrapport om regleringen av ett kärnkraftverks livscykel som arbets- och näringsministeriet publicerat (2020:43). Det nya är att lagen innehåller en hänvisning till räddningslagen och lagen om transport av farliga ämnen. Bestämmelserna om vissa centrala uppgifter som grundar sig på övrig lagstiftning eller internationella avtal finns i 5−7 punkterna. Punkterna 8−12 i momentet gäller vissa allmänna uppgifter i anknytning till myndighetsverksamheten och de täcker dessutom ämbetsverkets forsknings- och utvecklingsverksamhet och affärsekonomiska serviceverksamhet. 

Enligt 1 mom. 1 punkten hör de uppgifter som föreskrivs i kärnenergilagen (990/1987) till centralen. Uppgifterna ingår primärt i 55 § i kärnenergilagen. Bestämmelserna om uppgifterna finns delvis också på annan plats i kärnenergilagen och i författningar utfärdade med stöd i den lagen. Genom kärnenergilagen och författningar, föreskrifter och kärnsäkerhetsanvisningar som utfärdats med stöd i den lagen har ett flertal internationella avtal i anknytning till användningen av kärnenergi genomförts, såsom de nämnda kärnsäkerhets- och kärnavfallsavtalen, och EU-direktiv, såsom ändringarna i kärnsäkerhetsdirektivet, rådets direktiv 2011/70/Euratom om inrättande av ett gemenskapsramverk för ansvarsfull och säker hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall samt rådets direktiv 2007/117/Euratom om övervakning och kontroll av transporter av radioaktivt avfall och använt kärnbränsle. Strålsäkerhetscentralen ansvarar för tillsynen över de aktuella avtalen och författningarna på det sätt som föreskrivs i kärnenergilagen. Centralen har också vissa uppgifter i anknytning till tillsynen över atomansvarighetslagen (484/1972) där tillsynsansvaret inte grundar sig på vad som föreskrivs i atomansvarighetslagen utan det utgör en del av befogenheterna enligt kärnenergilagen. Den bestämmelse som motsvarar den föreslagna 1 punkten finns i 1 § 1 punkten i den ikraftvarande förordningen om strålsäkerhetscentralen. 

Enligt 1 mom. 2 punkten i paragrafen hör uppgifter enligt strålsäkerhetslagen (859/2018) till Strålsäkerhetscentralen. Enligt 14 § i strålsäkerhetslagen övervakar Strålsäkerhetscentralen efterlevnad av den lagen, om inte annat föreskrivs någon annanstans i lag. Därtill finns det separata bestämmelser om vissa andra uppgifter som centralen har i 14 § 2−7 mom. i strålsäkerhetslagen. Strålsäkerhetslagen och författningar och föreskrifter utfärdade med stöd i den lagen har omarbetats vid en totalreform som trädde i kraft 2018, där utgångspunkten var att genomföra strålsäkerhetsdirektivet. Genom strålsäkerhetslagen har dessutom ett flertal internationella avtal och EU-lagstiftningen genomförts. Lagstiftningen motsvarar 1 § 2 punkten i den nuvarande förordningen om strålsäkerhetscentralen. 

Enligt 1 mom. 3 punkten hör uppgifter enligt lagen om transport av farliga ämnen (719/1994) till centralens uppgifter. Med stöd i den lagen har Statsrådets förordning om transport av farliga ämnen på väg (194/2002), Statsrådets förordning om transport av farliga ämnen på järnväg (195/2002), förordningen om transport av farliga ämnen som styckegods på fartyg (666/1998) och förordning om lufttransport av farliga ämnen (210/1997) utfärdats. Strålsäkerhetscentralens uppgift är att utöva tillsyn över att förpackningar och tankar avsedda för transport av farliga ämnen uppfyller de i lagen och med stöd av den utfärdade och föreskrivna kraven i den utsträckning det gäller radioaktiva ämnen, det vill säga farliga ämnen i klass 7. Den motsvarande uppgiften ingår inte i paragrafen med uppgifter i den ikraftvarande förordningen om strålsäkerhetscentralen. I praktiken har Strålsäkerhetscentralen skött uppgiften direkt på basis av lagen om transport av farliga ämnen. 

Enligt 1 mom. 4 punkten hör uppgifter enligt räddningslagen (379/2011) till centralen. Räddningslagens 46 § gäller samarbete inom räddningsverksamheten. Enligt paragrafen är statliga och kommunala myndigheter, inrättningar och affärsverk skyldiga att under räddningsverkets ledning delta i planeringen av räddningsverksamheten på det sätt som föreskrivs i 47 § och att vid olyckor och tillbud handla så att räddningsverksamheten kan skötas effektivt. I detta syfte övervakar Strålsäkerhetscentralen säkerheten vid användning av kärnenergi och strålning, säkerhets- och beredskapsarrangemangen och strålningsläget, upprätthålla den beredskap som dess uppgifter förutsätter med tanke på strålsituationer som avviker från det normala, anmäla, varna för och rapportera om avvikande strålsituationer, bedöma strålningsincidenters betydelse för säkerheten och ge rekommendationer om skyddsåtgärder. Uppgiften har tidigare ingått i 1 § 3 punkten i förordningen om strålsäkerhetscentralen sålunda att den inte har innehållit en uttrycklig hänvisning till räddningslagen. 

Enligt 1 mom. 5 punkten ansvarar Strålsäkerhetscentralen för beredskaps- och expertuppgifter i nödsituationer med strålrisk. Punkten täcker därmed de övriga situationer än de som grundar sig på räddningslagen i anknytning till strålrisk som enligt 4 § § mom. 31 punkten i strålsäkerhetslagen hör till Strålsäkerhetscentralen. I nödsituationer med strålrisk tillämpas räddningslagstiftningen så länge som det vid skötseln av situationen är fråga om räddningsverksamhet. Efter avslutad räddningsverksamhet finns bestämmelserna om ansvaret för skydds- och rengöringsverksamhet huvudsakligen i hälsoskyddslagen (763/1994), miljöskyddslagen (527/2014) samt avfallslagen (646/2011). Med bestämmelserna i strålsäkerhetslagen kompletteras dessa lagar i fråga om strålskydd för befolkningen och personalen både i ett tidigt skede under en strålsäkerhetsfara och i skedet efter denna. Strålsäkerhetscentralen bedömer också på motsvarande sätt som i punkt 4 säkerhetsbetydelsen samt meddelar rekommendationer för skyddsåtgärder. Eftersom Strålsäkerhetscentralens sakkunnigroll inte enbart är begränsad till verksamhet i nödsituationer med strålning utan också täcker beredskapen för dem upprätthåller Strålsäkerhetscentralen kontinuerligt beredskapen för utförande av dessa uppgifter. En bestämmelse som innehåller motsvarande uppgift ingår i 1 § 3 punkten i den nuvarande förordningen om strålsäkerhetscentralen. I 2 mom. finns det bestämmelser om uppgifter gällande beredskap för nödsituationer med strålrisk. 

Enligt 1 mom. 6 punkten hör uppgifter i anslutning till insamlandet av information om strålsituationer och upprätthållandet av en lägesbild över dem till centralens uppgifter. I Finland finns det ett övervakningsnätverk för extern strålning, som består av cirka 260 mätningsstationer. Övervakningsnätverket används för insamling av data om det nationella strålläget i realtid och upprätthållandet av en bild av det nationella strålningsläget. Mätningsresultaten distribueras till myndighetsanvändare via en sluten webbplats och Krivat-portalen. Mätningsresultaten finns för medborgarna att läsa på Strålsäkerhetscentralens webbplats på adressen https://www.stuk.fi/web/sv/teman/stralning-i-miljon/stralningslaget-i-dag samt tillgängliga via öppen data portalen. Skyldigheten att kontinuerligt utöva strålningstillsyn grundar sig på artikel 35 i Euratom-konventionen samt på den i 46 § i räddningslagen fastställda skyldigheten. Motsvarande bestämmelse finns i 1 § 3 punkten i den nuvarande förordningen som strålsäkerhetscentralen. 

Enligt 1 mom. 7 punkten hör uppgifter i anslutning till upprätthållandet av nationella mätnormaler inom verksamhetsområdet till Strålsäkerhetscentralen. Bestämmelserna om de nationella mätnormalsystem som krävs för säkerställandet av strålningsmätningarnas tillförlitlighet finns i lagen om måttenheter och mätnormalsystem (1156/1993). En nationell mätnormal skall vara spårbar till måttenhetens definition antingen direkt eller genom en internationellt godkänd mätnormal. Underhållet av mätnormalerna utgör en väsentlig del av tryggandet av strålsäkerheten på det nationella planet och är en förutsättning för internationellt jämförbara mätningsresultat. Underhållet av mätnormalerna i anknytning till strålning förutsätter gedigna kunskaper i strålningsfysik och strålmätningsteknik, vilket betyder att det uttryckligen är ändamålsenligt att upprätthålla de nationella mätnormalerna på Strålsäkerhetscentralen för att trygga att strålmätningarna är tillförlitliga. Motsvarande bestämmelse ingår i 1 § 4 punkten i den nuvarande förordningen om strålsäkerhetscentralen. 

I 1 mom. 8 punkten nämns centralens forsknings-, utvecklings- och utredningsverksamhet inom verksamhetsområdet. Forsknings- och utredningsverksamheten inom verksamhetsområdet täcker såväl vetenskaplig forskning som också övrig forskning och utredningar. Centralens forskningsverksamhet är så kallad sektorsforskning, som i det här sammanhanget avser anpassad forskningsverksamhet som hör under ministeriet till skillnad från universitetens och högskolornas forskningsverksamhet. Centralen styr forskningen i anknytning till strål- och kärnsäkerheten såsom Nationella forskningsprogrammet för kärnsäkerhet SAFIR (eng. Safety of Nuclear Power Plants – Finnish National Research Programme) och Nationella forskningsprogrammet för kärnavfall (KYT), som sammanslås till SAFER2028-programmet. Enligt 14 § i strålsäkerhetslagen har Strålsäkerhetscentralen lagstadgade uppgifter i anknytning till strålforskning, men i övrigt har centralen i nuläget främst en styrande roll. Utöver forsknings- och utredningsarbetet utför Strålsäkerhetscentralen också utvecklingsarbete inom sektorn exempelvis i anknytning till tillsynsmetoder och laboratorieverksamhet. Motsvarande bestämmelse om forsknings- och utvecklingsverksamheten ingår i 1 § 5 punkten i den nuvarande förordningen om strålsäkerhetscentralen. För tydlighetens skull preciseras ordalydelsen i lagen så att utredningsverksamheten läggs till i lagen. 

I 1 mom. 9 punkten föreskrivs det om centralens uppgifter i anslutning till information och utbildning. I punkten lyfts det med betoning fram att det till myndighetens skyldigheter också allmänt hör att kommunicera om sitt verksamhetsområde eftersom centralen har mera omfattande skyldigheter än de lagstadgade att kommunicera om strålrisker och -säkerhet. Till dessa hör till exempel kampanjer om solens UV-strålning och kommunikation om riskerna med radon i bostäder och andra utrymmen där människor vistas. I punkten nämns också utbildning, som avser utbildning arrangerad i egenskap av myndighet. Till dessa hör exempelvis utbildning som ges i samarbete med Försvarsutbildningsföreningen (MPK) och Försörjningsberedskapscentralen (HVK) till det frivilliga strålningsmätningslaget där målet är att förstärka Finlands nationella strålningsmätningsberedskap. Motsvarande bestämmelse ingår i 1 § 6 punkten i den nuvarande förordningen om strålsäkerhetscentralen. 

Enligt 1 mom. 10 punkten hör produktion av sakkunnig- och mättjänster inom verksamhetsområdet till centralens uppgifter. Produktion av tjänster avser sådana övriga prestationer som föreskrivs i 7 § i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992). Det är fråga om prestationer som produceras på marknadsvillkor och med affärsekonomisk prissättning som centralen producerar på kundens beställning enligt avtal och vars resultat överlåts till kunden för utnyttjande i kundens egen verksamhet. Med tjänster inom verksamhetsområdet avses främst sådana tjänster som gagnar strål- och kärnsäkerheten eller ökar kännedomen om dessa. På Strålsäkerhetscentralen produceras centralens sakkunnig- och mätningstjänster så att den i punkten avsedda tjänsteverksamheten och centralens tillsynsverksamhet har separerats från varandra genom lösningar för beslutsfattandet och organisationsstrukturen. Motsvarande bestämmelse till punkt 10 i momentet finns i 1 § 7 punkten i den nuvarande förordningen om strålsäkerhetscentralen. Det nya är att lagen föreskriver om sakkunnig- och mätningstjänster i stället för de tidigare sakkunnigtjänsterna. Det är i viss utsträckning en tolkningsfråga om mätningstjänsterna ingår i sakkunnigtjänsterna, vilket betyder att det är nödvändigt att förtydliga rättsläget. 

Sakkunnigtjänsterna täcker både internationella och nationella sakkunnigtjänster inom centralens verksamhetsområde. Strålsäkerhetscentralen har producerat internationella sakkunnigtjänster huvudsakligen till STUK International Oy, som har sålt sakkunnigtjänster för grundande av en strål- och kärnsäkerhetsmyndighet och framställande av en kärnsäkerhetslagstiftning och utbildning av personalen i Saudi-Arabien. Syftet med de erbjudna sakkunnigtjänsterna är både förbättring av strål- och kärnsäkerheten globalt och utveckling av centralens egen sakkunskap. Det är fråga om affärsekonomisk tjänsteverksamhet. De internationella sakkunnigtjänsterna täcker exempelvis utbildningstjänster. 

Mätningstjänsterna täcker de egentliga strålningsmätningarna såsom radonmätningar och tjänster i nära anslutning till strålningsmätningar av typ radioaktivitetsbestämningar och kalibreringar. För finländarnas strålsäkerhet är det ytterst viktigt att trygga tillgången på nationella radonmätningar av inomhusluften eftersom den strålning som radon orsakar i Finland bildar den största delen av den årliga strålningsdosen och den uppskattas orsaka cirka 300 fall av lungcancer årligen. Syftet med centralens radonmätningstjänst är att säkra tillgången till radonmätning av inomhusluften i Finland även om det inte finns kommersiella serviceproducenter på marknaden. Detta är viktigt eftersom strålning som orsakas av radon endast kan konstateras genom mätning. 

Enligt 1 mom. 11 punkten hör deltagande i nationellt och internationellt samarbete samt påverkan inom verksamhetsområdet till Strålsäkerhetscentralens uppgifter. Bestämmelsen täcker det internationella samarbetet i 1 § § mom. 9 punkten i den ikraftvarande förordningen och därtill nämns också det nationella samarbetet uttryckligen i bestämmelsen. Utöver deltagande nämns också påverkan där samarbete fungerar som ett verktyg för påverkan. 

Strålsäkerhetscentralen deltar i och påverkar verksamhetsområdet nationellt genom att samarbeta med övriga nationella myndigheter, universitet och forskningsanstalter samt övriga aktörer i branschen. Strålsäkerhetscentralen verkar i samarbete med övriga myndigheter såsom hälsoskyddsmyndigheterna och kommunens arbetarskyddsmyndigheter. Centralen har också nationellt samarbete med forskningsanstalter, universitet och övriga aktörer i branschen såsom Finlands Akademi och aktörer inom tredje sektorn. 

Strålsäkerhetscentralen deltar därtill i stor omfattning i internationella sakkunnignätverk och påverkar de rekommendationer, författningar, konventioner, avtal och övriga ställningstaganden som bereds i dem. Centralen deltar i och påverkar exempelvis det arbete som utförs inom ramen för Europeiska unionen och internationella organisationer samt i det nordiska samarbetet, inklusive samarbetet i Finlands närområden, bl.a. genom det program som främjar kärn- och strålsäkerheten i Finlands närområde. Exempel på dessa är samarbete med EU, Internationella atomenergiorganet (International Atomic Energy Agency, IAEA), Western European Nuclear Regulators Association (WENRA), Heads of the European Radiological Protection Competent Authorities (HERCA), Internationella strålskyddkommittén, (International Commission on Radiological Protection, ICPR), FN: s vetenskapliga kommitté för effekterna av atomstrålning (United Nations Scientific Committee on the Effects of Atomic Radiation, UNSCEAR), kärnenergiorganisationen under OECD (Nuclear Energy Agency; NEA) eller med övriga internationella organisationer, organ eller stater i frågor i anslutning till Strålsäkerhetscentralens verksamhetsområde. 

I 1 mom. 12 punkten föreskrivs det om centralens uppgift att framlägga förslag till utveckling av lagstiftningen inom verksamhetsområdet och utfärda rättsregler inom ramen för särskilt föreskriven behörighet. I nuläget finns det i organisationslagstiftningen inga bestämmelser om att centralen har i uppgift att utfärda rättsregler, trots att normgivningbefogenheterna redan länge de facto har existerat med stöd i speciallagstiftningen och de normgivande bestämmelserna i branschen i hög grad bygger på föreskrifter meddelade av centralen. Eftersom uppgiften är central och har betydande resurspåverkan föreslås det nu att utfärdandet av rättsregler uttryckligen införs som en av Strålsäkerhetscentralens uppgifter utöver vad som föreskrivs i lagarna gällande tillsynen. Syftet med bestämmelsen är inte att ge centralen rätt att utfärda rättsregler utan rätten att utfärda rättsregler grundar sig fortfarande på uttryckliga bemyndiganden i lagen. Därför tillämpas de ramvillkor som finns i 80 § i grundlagen på utfärdandet av rättsregler. Bestämmelserna i punkten motsvarar den uppgift som ingår i 1 § 8 punkten i förordningen om strålsäkerhetscentralen. 

Av särskilda orsaker i anslutning till lagstiftningen har centralen befogenheter att utfärda rättsregler med stöd i 7 r och 7 q § i kärnenergilagen och strålsäkerhetslagen i vissa frågor gällande säkerheten vid användning av kärnenergi och strålsäkerheten. Av tradition har strålsäkerheten och användningen av kärnenergi varit ytterst internationella och krävt specialkunskaper. De internationella rättsnormerna inom centralens verksamhetsområde grundar sig i stor utsträckning på internationella bilaterala eller multilaterala avtal och rekommendationer. Under senare tid har regleringen ökat med de rättsnormer som Europeiska unionen meddelar. En del av de internationella författningarna, avtalen och rekommendationerna är allmänna till sin karaktär medan andra är detaljerade och av teknisk natur. Regleringen av verksamhetsområdet kräver därtill sådan specialkunskap som endast Strålsäkerhetscentralen har bland de nationella myndigheterna. 

Det kan finnas ett behov av att utveckla den nationella lagstiftningen i Finland på det sätt som rekommendationerna kräver också på annat sätt än genom utfärdande av Strålsäkerhetscentralens rättsregler. Det är också för denna del fråga om sådan verksamhet som kräver specialkunskaper som det endast är Strålsäkerhetscentralen som har bland de finländska myndigheterna. Därför föreslås det att centralens uppgift är framläggande av förslag till utveckling av lagstiftningen. Det här motsvarar lagstiftningens nuläge. Motsvarande bestämmelse finns i 1 § 8 punkten i den nuvarande förordningen som strålsäkerhetscentralen. Uppgiften bidrar till att uppfylla IAEA:s säkerhetsrekommendationer, som förutsätter att den nationella tillsynsmyndigheten utgående från observationer gjorda i sin egen eller en annan medlemsstats tillsynsverksamhet vidtar nödvändiga åtgärder för förbättring av kärnsäkerheten. Bestämmelsen gäller utvecklingsförslag, som framförs till det ministerium eller den myndighet som ansvarar för beredningen av den aktuella författningen eller föreskriften. Den föreslagna bestämmelsen betyder inte att centralen har initiativrätt, det vill säga rätt att ge förslag till riksdagen om stiftandet av lag. 

Det är fråga om en central uppgift, som genomför främjandet av strålsäkerheten och säkerheten vid användning av kärnenergi, som enligt den föreslagna 1 § ingår i centralens uppgifter utöver tillsyn över verksamhetsområdet. Den uppgift som det föreslås att införs i lagen grundar sig därtill delvis på multinationella rättsnormer. Exempelvis förutsätter artikel 5.3 i kärnsäkerhetsdirektivet att medlemsstaterna ska se till att den behöriga tillsynsmyndigheten ges de rättsliga befogenheterna att föreslå nationella kärnsäkerhetsföreskrifter, definiera dem eller delta i definitionen av dem. När bestämmelserna om uppgifterna finns i lagstiftningen främjar det även oberoendet i centralens verksamhet. 

Enligt 2 mom. ska Strålsäkerhetscentralen dessutom bedöma de nationella arrangemangen för beredskap inför nödsituationer med strålrisk och ge rekommendationer om arrangemangen. Bestämmelsen är ny. Med bestämmelsen införs gällande praxis i lagen och den offentliga förvaltningens och Strålsäkerhetscentralens ställning i beredskapen för nödsituationer med strålrisk förtydligas. Bestämmelsen genomför dessutom kraven i strålsäkerhetsdirektivet och beaktar bättre de internationella rekommendationerna om beredskap. 

Olika övningssituationer, olyckor som har skett i utlandet samt störningen vid Olkiluoto 2-enheten i december 2020 visar att allvarliga nödsituationer med strålrisk eller hot om sådan omgående eskalerar till riksomfattande, till och med internationella händelser, som kräver omfattande myndighetssamarbete på samtliga nivåer i förvaltningen. För tillfället ligger tyngdpunkten i beredskapen för nödsituationer med strålrisk på regionalt samarbete enligt var anläggningarna finns. För detta har egna mekanismer och ansvar definierats. Inom den nationella beredskapen har det dock observerats ett behov av att förtydliga situationen. Därför föreslås det bestämmelser om att också bedömningen av beredskapen för och rekommendationerna om nödsituationer med strålrisk ska höra till Strålsäkerhetscentralens uppgifter. Den nationella beredskapen för nödsituationer med strålrisk, speciellt samordningen mellan olika myndigheter och aktörer, stärks. Syftet med den nya bestämmelsen är att förbättra beredskapen som helhet inte att i sig göra en bedömning av om enskilda organisationer har ändamålsenliga beredskapsarrangemang. Därmed är det inte fråga om ett bemyndigande att styra beredskapen utan att bistå med sakkunnighjälp i form av bedömningar och ge rekommendationer. Antalet platser med anläggningar kommer troligen att växa i framtiden, vilket för sin del leder till ett ökat behov av beredskap. På samma sätt bör användningen av kärnenergi i närområdena beaktas. Strålsäkerhetscentralen är redan i nuläget sakkunnig i olika arbetsgrupper för beredskapen samt producerar bland annat bedömningar av strålningsriskerna. 

Enligt artikel 98 i strålsäkerhetsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att beredskapsplaner upprättas i förväg för de olika typer av nödsituationer som identifierats vid en bedömning av potentiell exponering i nödsituationer. Beredskapsplanerna ska regelbundet testas, ses över och, beroende på vad som är lämpligt, ändras. Beredskapen för nödsituationer med strålning behandlas också i 4.10 kap. i IAEA:s rekommendation General Safety Requirements No. GSR Part 7. Enligt den ska regeringen under beredskapen för nödsituationer med strålning grunda en nationell samordningsmekanism, som samarbetar vid hanteringen av nödsituationerna. 

Den föreslagna definitionen av uppgifterna fungerar också som lagstiftningsgrund för samarbete mellan myndigheterna. 

För tydlighetens skull innehåller momentet därtill bestämmelser om att Strålsäkerhetscentralen, trots sekretessbestämmelserna, har rätt att av myndigheter och andra som sköter offentliga uppdrag få de nödvändiga uppgifterna för att fullgöra sina uppgifter. Enligt 24 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet är handlingar som gäller skyddsarrangemang för personer, byggnader, inrättningar, konstruktioner samt data- och kommunikationssystem och genomförandet av arrangemangen samt beredskap för olyckor eller undantagsförhållanden och befolkningsskydd sekretessbelagda myndighetshandlingar. För de aktörer som Strålsäkerhetsverket utövar tillsyn över finns det dessutom bestämmelser om tillsynsbefogenheterna och rätten att få uppgifter i de lagar som föreskriver om verksamheten, såsom i kärnenergilagen och strålsäkerhetslagen. 

Enligt 3 mom. sköter centralen dessutom andra sådana särskilt föreskrivna uppgifter som hör till verksamhetsområdet eller som social- och hälsovårdsministeriet bestämmer med stöd av lagstiftning eller internationella avtal. Avsikten är inte att förteckningen med uppgifter i paragrafens 1 mom. är uttömmande. Enligt 3 mom. ska centralen dessutom sköta de övriga uppgifter inom verksamhetsområdet som utfärdas i författningar. Bestämmelsen täcker därmed sådana uppgifter som inte finns i bestämmelserna i 1 mom. 1–12 punkten, men som på annat sätt bindande anvisats centralen i lagstiftningen. Sådana uppgifter kan till exempel anknyta till genomförandet av internationella avtal och tillsyns-, kontakt- och rapporteringsuppgifter som enligt nationell lagstiftning faller på Strålsäkerhetscentralen. Motsvarande bestämmelse ingår i 1 § 9 punkten i den nuvarande förordningen om strålsäkerhetscentralen. 

3 §.Ledning. I paragrafen föreslås det bestämmelser om Strålsäkerhetscentralens ledning. 

Enligt 1 mom. leds Strålsäkerhetscentralen av en generaldirektör som utnämns av statsrådet. Generaldirektören svarar för att de uppgifter som hör till centralen sköts ekonomiskt, effektivt och framgångsrikt. Det här betyder att generaldirektören bär ansvaret för att verksamheten sköts ekonomiskt, effektivt och framgångsrikt. 

I 2 mom. föreslås det bestämmelser om att Strålsäkerhetscentralen utnämner eller anställer övrig personal i tjänste- eller arbetsförhållande. Enligt 126 § i grundlagen utnämner statsrådet statstjänstemännen, om inte detta enligt lag eller någon annan författning ankommer på någon annan myndighet. Enligt 9 § i förordningen om Strålsäkerhetscentralen utnämns eller anställs personal av generaldirektören. Den föreslagna bestämmelsen betyder därmed en ändring jämfört med nuläget. 

I 3 mom. föreslås det att en bestämmelse införs gällande att Strålsäkerhetscentralen har ett ledningssystem som innefattar en arbetsordning samt andra föreskrifter och anvisningar som behövs för att säkerställa en högklassig verksamhet och ledning och en sund säkerhetskultur. Trots att Strålsäkerhetscentralen sedan 1997 har haft ett ledningssystem, finns det än så länge ingenting föreskrivet om denna skyldighet i den nationella lagstiftningen. Det krävs dock ett strålsäkerhetsmyndighetens ledningssystem inom ramen för stärkandet av säkerhetskulturen i artikel 8b. 2 i kärnsäkerhetsdirektivet, vilket betyder att det är nödvändigt att föreskriva om detta i lag. 

4 §.Beslutanderätt. I 1 mom. föreslås det att generaldirektören avgör de ärenden som hör till Strålsäkerhetscentralen, om inte något annat föreskrivs eller något annat bestäms i arbetsordningen. Ärendena ska avgöras på föredragning, om inte något annat bestäms i arbetsordningen. 

I 2 mom. föreslås det bestämmelser om att det i arbetsordningen finns närmare bestämmelser om centralens organisation, avgörandet av ärenden samt organiseringen av administrationen, funktionerna och arbetet vid centralen. Generaldirektören fastställer arbetsordningen. Därmed motsvarar paragrafen 5 § 2 mom. och 14 § 1 mom. i den nuvarande förordningen om strålsäkerhetscentralen. 

I 3 mom. föreslås det bestämmelser om att generaldirektören för eget avgörande kan ta en enskild fråga, som någon annan tjänsteman enligt arbetsordningen ska fatta beslut om. 

5 §.Avtal och sakkunniga. Enligt paragrafen kan Strålsäkerhetscentralen använda sakkunniga och ingå avtal med myndigheter, sammanslutningar och privatpersoner för att utföra undersökningar, utredningar och andra enskilda sakkunniguppgifter som hör till centralens verksamhetsområde. Det ingående av avtal som avses i paragrafen gör det möjligt att verka som både uppdragsgivare och den som utför arbetet. Det här avser dessutom ett stort spektrum av olika avtal, inklusive samarbetsavtal. 

Avsikten är inte att ge de sakkunniga som avses i paragrafen offentliga förvaltningsuppgifter utan det är helt och hållet fråga om anskaffning av sakkunskap utanför ämbetsverket, för exempelvis undersökningar och utredningar. Därför är det inte i skenet av 124 § i grundlagen nödvändigt att separat föreskriva om tjänsteansvar för deras del. På tystnadsplikten för den som utför sådana uppgifter tillämpas dock lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) och en informativ hänvisning till detta läggs till i lagen. Det finns en specialbestämmelse om användning av utomstående experter i 181 § i strålsäkerhetslagen. 

I 2 mom. Finns det bestämmelser om befogenheten att utfärda förordningar om Strålsäkerhetscentralens permanenta experter. Närmare bestämmelser om de permanenta experterna införs i förordningen om centralen. Tidigare har 6 § i lagen innehållit en allmän behörighet att utfärda förordningar, vilket har täckt också Strålsäkerhetscentralens permanenta experter. Bestämmelserna preciseras på grund av kravet på exakthet och skarp avgränsning. 

6 §.Ikraftträdande och övergångsbestämmelse. Paragrafens 1 mom. innehåller den sedvanliga bestämmelsen om ikraftträdande. 

Det föreslås att 2 mom. innehåller en bestämmelse om att avtal och åtaganden som har ingåtts före ikraftträdandet av denna lag förblir i kraft, om inte något annat föreskrivs särskilt. 

I 3 mom. finns en bestämmelse om upphävande av lagen om strålsäkerhetscentralen (1069/1983). 

7.2  Strålsäkerhetslag

51 §.Ansökan om säkerhetstillstånd. Det föreslås att 1 mom. 3 punkten preciseras så att det endast är de uppgifter om ledningssystemet för strålningsverksamheten som avses i 29 § 2 mom. som ska fogas till ansökan om säkerhetstillstånd. Den föreslagna ändringen preciserar de skyldigheter som verksamhetsutövaren har vid inlämnandet av ansökan om säkerhetstillstånd eftersom det för behandlingen av ansökan om säkerhetstillstånd inte är ändamålsenligt att presentera hela ledningssystemet för strålningsverksamheten eller eventuellt ett ännu mera omfattande ledningssystem utan endast de uppgifter om systemet som avses i 29 § 2 mom. Ändringen underlättar i princip verksamhetsutövarnas administrativa börda även om Strålsäkerhetscentralen inte heller i nuläget har krävt uppgifter om hela ledningssystemet i samband med ansökan. 

54 §.Ställande av säkerhet. Det föreslås att 1 mom. preciseras så att det enligt paragrafen uttryckligen är Strålsäkerhetscentralen som är mottagare av den ställda säkerheten. Det föreslås dessutom att momentets 1 punkt ändras så att säkerhet i fortsättningen inte behövs för vissa situationer jämställda med de övriga funktionerna. Eftersom säkerheten i vilket fall som helst alltid ställs när den strålningskälla som kräver säkerhet finns i Finland (användning, innehav, förvaring eller upplagring) är det inte ändamålsenligt att i praktiken ställa en parallell säkerhet separat för handel, import, export eller transport). De föreslagna förtydligandena är nödvändiga eftersom det i praktiken rått osäkerhet bland verksamhetsutövarna om vilka säkerheter som ska ställas. Den nuvarande lagstiftningen kan i vissa situationer leda till ett krav på att två säkerheter ställs för samma slutna strålkälla. 

56 §.Bevisande av en produkts strålsäkerhet. Det föreslås att ett nytt 2 och 3 mom. fogas till paragrafen. 

I det nya 2 mom. föreslås det att strålsäkerheten för andra strålningsalstrande anordningar som kräver säkerhetstillstånd än sådana produkter för hälso- och sjukvård som avses i lagen om produkter och utrustning för hälso- och sjukvård (629/2010) kan bevisas genom att tillämpliga standarder iakttas. Många strålningsalstrande anordningar tillverkas enligt internationella standarder där också de centrala egenskaper som påverkar den strålningsalstrande anordningens säkerhetspåverkande egenskaper fastställs. Dessa gäller exempelvis storleken på läckstrålningen, säkerhetsavbrytare, varningslampor och beteckningar. Det är därför ändamålsenligt att anordningens strålsäkerhet kan påvisas genom att följa den tillämpliga standarden. Detta minskar även tillsynsmyndighetens administrativa börda eftersom det inte är nödvändigt att separat föreskriva om krav under den strålningsalstrande anordningens brukstid och granska att dessa krav uppfylls när säkerhetstillstånd beviljas för användning av anordningen. Momentets tillämpningsområde avgränsas att inte omfatta hälsovårdens anordningar eftersom det separat i den nämnda lagen finns bestämmelser om att hälsovårdens anordningar ska uppfylla standarderna. 

I det nya 3 mom. föreslås det bestämmelser om att Strålsäkerhetscentralen meddelar föreskrifter om de tillämpliga standarder som avses i 2 mom. Det är möjligt att påvisa strålsäkerheten för en annan strålningsalstrande anordning som kräver säkerhetstillstånd än en anordning som avses i lagen om produkter och utrustning för hälso- och sjukvård genom att följa den tillämpliga standarden. Genom att införa bestämmelsen i det nya momentet är det möjligt att avlägsna flera sådana krav ur Strålsäkerhetscentralens föreskrifter som genom ändringen blir överflödiga. 

58 §.Bedömning av produkters strålsäkerhet. Det föreslås att en hänvisning till det i propositionen föreslagna nya 56 § 2 mom. införs i paragrafens 3 mom. Det föreslagna tillägget är nödvändigt för att tillsynsmyndigheten ska kunna vidta de åtgärder som avses i momentet också i de fall när den strålningsalstrande anordningen bedöms enligt 56 § 2 mom. 

64 §.Godkännande av strålningsmätningar. Det föreslås att i 1 mom. läggs till en bestämmelse om att det inte heller krävs något godkännande för strålningsmätningar som används för utredning av den exponering av allmänheten som orsakas av byggprodukter, hushållsvatten eller material som avses i 151 §. Mätningarna utförs kalkylmässigt utgående från resultaten av aktivitetskoncentrationsbestämningarna. För importerade byggprodukter och de material som avses i 151 § är det allmänt att aktivitetskoncentrationerna har bestämts i ett utländskt laboratorium. Det är inte ändamålsenligt att kräva av Strålsäkerhetscentralen för mätningarna i dessa fall. Det finns generellt sett goda kunskaper i bestämning av de nämnda aktivitetskoncentrationerna både i Finland och på annat håll i världen och vid Strålsäkerhetscentralens tillsyn har det inte uppstått situationer där man har haft orsak att ifrågasätta bestämningarnas korrekthet. Därför är godkännandeförfarandet i sig en onödigt tung process. Om det dock uppstår misstankar huruvida resultaten är riktiga kan man ingripa i detta med tillsynsåtgärder för att säkra att mätningarna uppfyller de krav på strålningsmätningarnas tillförlitlighet som fastställs i 59 § 1 mom. 

70 a §.Identifiering av anordningar som alstrar strålning elektroniskt. Det föreslås att i lagen läggs till en ny 70 a § enligt vilken verksamhetsutövaren ska se till att en anordning som alstrar strålning elektroniskt och vars användning kräver säkerhetstillstånd är försedd med identifiering. En identifierande märkning på anordningen ska göras på ett så beständigt sätt som möjligt. För tillsynen är det nödvändigt att en anordning som alstrar strålning elektroniskt förses med identifiering så att den kan identifieras bland andra likadana anordningar. I allmänhet förser tillverkarna av anordningarna den anordning som ska identifieras med till exempel ett tillverkningsnummer. Om sådan identifiering inte redan finns bör verksamhetsutövaren se till att anordningen förses med identifiering. Genom ändringsförslaget kan tillsynen i fortsättningen enligt behov effektivare koncentreras till enskilda anordningar. 

71 §.Skyldighet att föra bok och lämna uppgifter. Det föreslås en ändring av paragrafens 1, 2 och 4 mom. 

Det föreslås att 1 mom. ändras så att i 1 mom. ”strukits från tillståndet” ersätts med uttrycket ”oskadliggjorts”. I de situationer som fastställs i 49 § 1 mom. 7 punkten i samma lag får en röntgenanordning för hälso- och sjukvård och veterinärmedicin strykas från tillståndet om användning av anordningen upphör, trots att den fortfarande innehas. Enligt den nuvarande 71 § 1 mom. kan sådana anordningar avskrivas ur bokföringen när det har gått fem år sedan de överlåtits eller strukits från tillståndet. Ur strålsäkerhetsperspektiv är det dock inte ändamålsenligt att fullt fungerande anordningar för strålning kommer att finnas utanför bokföringen. Därför kan endast de anordningar avskrivas ur bokföringen som har oskadliggjorts och inte längre kan användas. Med ändringsförslaget säkras det att det inte uppstår ett ”glapp” i tillsynen över detta. 

Det föreslås att i 2 mom. förtydligas tidsbestämmelserna för de uppgifter som verksamhetsutövaren ska lämna in till Strålsäkerhetscentralen. Uppgifterna ska lämnas ”årligen” om de strålkällor verksamhetsutövaren har mottagit, överlåtit eller har i sin besittning ”under kalenderåret”. Med det nämnda uttrycket preciseras den nuvarande ordalydelsen enligt vilken verksamhetsutövaren ”varje kalenderår” ska göra de nämnda anmälningarna. Dessutom föreslås det att det i momentet preciseras de situationer då uppgifter inte behöver lämnas in. Verksamhetsutövaren behöver dock inte lämna uppgifterna om sådana strålkällor som innehavaren har mottagit eller har i sin besittning och som ansluter sig till handel eller tillverkning. I momentet är det nödvändigt att utesluta vissa situationer från skyldigheten att lämna uppgifter eftersom majoriteten av de i Finland producerade anordningar som alstrar elektronisk strålning exporteras eller transporteras till andra stater och där Strålsäkerhetscentralen inte har något särskilt tillsynsbehov att regelbundet få uppgifter om dessa samt de färdiga anordningar som innehas vid respektive tidpunkt. För tillsynen är det väsentligt att uppgifter lämnas om de anordningar som överlåtits till Finland. Detsamma gäller företag som utövar handel med anordningar som producerar elektronisk strålning. Syftet med tillägget är därmed att av verksamhetsutövarna avlägsna en skyldighet som inte är nödvändig för tillsynen och på det sättet minska på verksamhetsutövarnas administrativa börda. 

Det föreslås att 4 mom. preciseras så att Strålsäkerhetscentralen ges behörighet att meddela närmare föreskrifter om ”lämnande av uppgifter” som avses i 2 och 3 mom. för att i fortsättningen på basis av dem kunna föreskriva en tidpunkt när uppgifterna årligen senast ska lämnas in. 

84 §.Förutsättningar för återanvändning, materialåtervinning, återvinning och bortskaffande. Det föreslås att paragrafens tillämpningsområde utvidgas så att de i 85 § avsedda gränserna för befriande kan tillämpas också på sådant avfall som avses i 78 § 3 mom. För tillfället tillämpas gränserna för befriande endast på avfall som härstammar ur strålningsverksamheten. I 78 § 3 mom. föreskrivs det om avfall, som inte är i lagen avsett radioaktivt avfall, men där det är nödvändigt att beakta strålsäkerheten vid avfallshanteringen. Det avfall och material som avses i det momentet uppstår exempelvis i verksamhet där man utsätts för naturlig strålning och då man vidtar skyddsåtgärder. Exponering för naturlig strålning sker exempelvis genom aska som uppstår i industrin, i avfall från gruvverksamhet, bottenfällning från metallförädling samt slam från vattenhantering. Avfall som uppstår vid skyddsåtgärder är exempelvis avfall från rengöring av miljön och redskap som använts vid rengöringen. 

127 §.Utsläpp och gränsvärden för dessa. Det föreslås att 3 mom. ändras så att Strålsäkerhetscentralen får bevilja tillstånd för utsläpp som avses i 2 mom. om exponeringen av allmänheten, med hänsyn till verksamhetens karaktär och omfattning samt de tillgängliga metoderna för begränsning av utsläpp, blir så låg som möjligt och den exponering utsläppen förutspås orsaka är lägre än dosrestriktionen. 

Enligt det nuvarande 3 mom. ska Strålsäkerhetscentralen däremot fastställa gränsvärden för utsläppen. För att fastställa sådana gränsvärden krävs det att utredningar och bedömningar görs om det specifika verksamhetsområdet. Ordalydelsen i det nuvarande momentet lämnar det öppet för tolkning om det är verksamhetsutövaren som är skyldig att göra de aktuella utredningarna och bedömningarna (som det absolut bör vara) eller om det är Strålsäkerhetscentralen som ska göra dem för att kunna fastställa gränsvärden. Den sistnämnda tolkningen skjuter klart över verksamhetsutövarens ansvar på Strålsäkerhetscentralen. För att undvika en sådan tolkning är det nödvändigt att ändra momentets ordalydelse så att Strålsäkerhetscentralens uppgift är att bevilja tillståndet, varvid det är klart att det är verksamhetsutövarens skyldighet att göra samtliga utredningar. Momentet tillämpas exempelvis på gruv- och anrikningsverksamhet som kräver säkerhetstillstånd. 

129 §.Beredskap inför strålsäkerhetsincidenter. Det föreslås att en ny tredje mening införs i 1 mom. ”Åtgärder enligt handlingsplanen ska övas utifrån riskerna inom verksamheten.” Med beaktande av att verksamhetsutövaren ska ha en uppdaterad handlingsplan för incidenter är det nödvändigt att precisera med vilken intensitet verksamhetsutövaren genom övningar ska bereda sig på de åtgärder som ska vidtas. Med tillägget genomförs kravet i artikel 17.3 i strålsäkerhetsdirektivet. 

Det föreslås i 2 mom. en precisering av att Strålsäkerhetscentralen meddelar närmare föreskrifter om övningar av de åtgärder som ska vidtas på grund av dessa i enlighet med de risker som sammanhänger med verksamheten. Syftet är att behovet av och omfattningen på övningar kopplas samman med de klassificeringar av strålningsverksamheten som fastställs i 27 § i lagen. 

130 §.Omedelbara åtgärder vid strålsäkerhetsincidenter. Det föreslås att ett nytt 6 mom. införs i paragrafen enligt vilket Strålsäkerhetscentralen svarar för det behövliga internationella informationsutbytet om en strålkälla som försvunnit har kunnat föras ut ur eller in i landet. Det nuvarande 6 mom. blir 7 mom. Genom tillägg av momentet genomförs kravet i artikel 99 i strålsäkerhetsdirektivet. 

133 §.Informationsplikt i nödsituationer med strålrisk. Det föreslås att det fogas ett nytt 2 mom. till paragrafen, enligt vilket Strålsäkerhetscentralen informerar om nödsituationer med strålrisk och hot om sådana med hjälp av internationella system för informationsutbyte och till de stater som kan påverkas av situationerna. Det nuvarande 2 mom. blir ett nytt 3 mom. Genom tillägg av momentet genomförs kravet i artikel 99 i strålsäkerhetsdirektivet. 

137 §.Befintlig exponeringssituation efter nödsituation med strålrisk. Det föreslås att det fogas ett nytt 2 mom. till paragrafen, enligt vilket om exponeringssituationen påverkar flera stater, övergången till befintlig exponeringssituation ska ske i samarbete med dessa stater. Genom att foga till momentet genomförs artikel 99 i strålsäkerhetsdirektivet. 

147 §.Begränsning av strålningsexponering. Det föreslås att 1 mom. preciseras så att den utredningsskyldige ”utan obefogat dröjsmål” är skyldig att vidta åtgärder i syfte att begränsa exponeringen för naturlig strålning. Det är nödvändigt att precisera tidsrymden så att åtgärderna vidtas utan obefogad fördröjning. 

Det föreslås att ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen, enligt vilket åtgärdernas tillräcklighet ska konstateras med hjälp av motsvarande mätningar eller beräkningar som vid utredning av den strålningsexponering som avses i 146 § eller på annat tillförlitligt sätt. Resultatet av en utredning av åtgärdernas tillräcklighet ska genast meddelas till Strålsäkerhetscentralen. Momentet är nödvändigt för att tillsynsmyndigheten ska veta att gränsen för strålexponeringen har lagts under gränsvärdet. Tillsynsmyndigheten ska kunna försäkra sig om att de vidtagna åtgärderna har haft den avsedda effekten och att situationen inte kan anses förändrad enbart genom att resultatet av ett annat slags mätningar och uträkningar presenteras Ett annat tillförlitligt sätt att konstatera att åtgärderna är tillräckliga är exempelvis en mätning som gjorts med radonburk efter radonsaneringen, trots att man ursprungligen har gjort både mätning med burk och fortlöpande mätning. 

Det föreslås dessutom att ett nytt 3 mom. fogas till paragrafen enligt vilket om en i 146 § 1 mom. avsedd utredningsskyldighet inte längre tillämpas på verksamheten till följd av en åtgärd som avses i 1 mom., Strålsäkerhetscentralen utan dröjsmål ska meddelas att utredningsskyldigheten upphör och skälen för detta. Utredningsskyldigheten kan också upphöra genom att den som är utredningsskyldig flyttar bort från den aktuella fastigheten. 

149 §.Exponering för naturlig strålning på arbetsplatsen. I 2 mom. 2 meningen föreslås det att paragrafen inte heller tillämpas på 89 § 2 mom., som gäller utredning av arbetstagarens tidigare arbetsrelaterade exponering innan strålningsarbetet inleds, om endast den yrkesmässiga exponeringen för kosmisk strålning är högre än referensvärdet. Begränsningen är nödvändig eftersom en utredning av flygpersonalens tidigare exponering inte är möjlig när det är fråga om utländsk personal. 

155 §.Utredning av radonhalten på arbetsplatser. Det föreslås att ”livsmedelslokal” avlägsnas ur 1 mom. 4 punkten eftersom det inte är ändamålsenligt att kravet gäller alla livsmedelslokaler där det vatten som används inte enbart härstammar från en ytvattenförekomst och där vattnet kommer i kontakt med inomhusluften. I nuläget i den här formen gäller skyldigheten till exempel alla försäljningsställen för kaffe (inkl. kaféer och kiosker) oberoende av var de är belägna och vattnets ursprung (exempelvis 4 våningen och stadens kranvatten som vatten). Om utrymmena finns på sådana platser som föreskrivs i 1−3 punkterna i momentet ska arbetsgivaren dock göra en utredning av radonhalten i det utrymme som fungerar som arbetsutrymme och arbetsplats. Därmed försvagar avlägsnandet av kravet inte arbetstagarnas faktiska strålsäkerhet. I övrigt är momentet oförändrat. 

Det föreslås att hänvisningen till högst 20 timmars arbetstid avlägsnas ur 2 mom., som föreskriver om situationer när utredningen inte behöver göras. Om ingen utredning någonsin behövs i dessa situationer leder det till att en betydande exponering inte observeras, om den anställda arbetar vid flera arbetsställen där radonhalten är ytterst hög (exempelvis 10 000 Bq/m3 eller större). Exempelvis vattenverkens produktionsanläggningar och pumpstationer för läckande vatten i underjordiska utrymmen. 

För tydlighetens skull finns det dessutom bestämmelser om att det endast är sådana från markytan sett andra våningar och utrymmen som ligger högre än det och som är helt och hållet ovan markytan som är befriade från skyldigheten att utföra utredningar av radonhalten. I övrigt är ändringen gällande byggnadens våning språklig. 

Paragrafens 3 mom. är oförändrat. 

Det föreslås att 4 mom. enligt vilken om en utredning visar att arbetstagarna kan utsättas för en stråldos som är högre än dosgränsen för arbetstagare om inga korrigerande åtgärder vidtas, ska arbetsgivaren utan dröjsmål anordna individuell dosövervakning för arbetstagarna ska tas bort. Momentet har lett till onödiga mätningar där genomförandet har lett till en onödig börda för både den mätningsskyldiga och tillsynsmyndigheten. När den stora radonhalten har konstaterats skyddar fastställandet och uppföljningen av strålningsdoserna inte som sådana arbetstagarna mot strålning. I stället för att följa med strålningsdoserna får arbetstagarna ett effektivare skydd genom att den utövar verksamheten minskar exponeringen för radon och en kort tidsram ställs upp för att påvisa effekterna av åtgärderna. Borttagningen av momentet förtydligar också tolkningen av lagen eftersom de strålningsdoser som radon orsakar då endast fastställs i verksamhet som kräver säkerhetstillstånd. 

189 §.Tillsynsavgift och grunder för den. Det föreslås att i 2 mom. förtydligas tidpunkten för när tillsynsavgiften bildas. Tillsynsavgiften består av en grundavgift på basis av verksamhetstyp och en tilläggsavgift på basis av strålkälla och grundar sig på de uppgifter som finns i Strålsäkerhetscentralens register den 1 januari ifrågavarande år. 

Det föreslås att en mening läggs till i 4 mom. enligt vilken debiteringen får verkställas utan att verksamhetsutövaren ges tillfälle att bli hörd. Avgifterna grundar sig på verksamhetsutövarens verksamhet och de strålkällor som denna använder och innehar. Verksamhetsutövaren är skyldig att föra aktuell bokföring över sin verksamhet och sina anordningar som är strålningskällor genom att anmäla dem till Strålsäkerhetscentralen eller ansöka om tillstånd för ändring av verksamheten. Avgifterna fastställs därtill utgående från de uppgifter som finns i registret den 1 januari respektive kalenderår. Det har ingen betydelse för avgiften om uppgifterna på grund av verksamhetsutövarens agerande inte är aktuella. Innan ett förvaltningsbeslut fattas ska den berörda parten i princip beredas möjlighet att bli hörd i enlighet med 34 § i förvaltningslagen. Det finns en undantagsregel i 2 mom. 5 punkten i samma paragraf enligt vilken ärendet Ett ärende får avgöras utan att en part hörs, om hörandet av någon orsak är uppenbart onödigt. Den föreslagna speciallagstiftningen är nödvändig eftersom det inte är ändamålsenligt att tillämpa hörandet på ett mekaniskt massförfarande utgående från registeruppgifterna utan hörandet är begränsat till enskilda specialsituationer. Fastställandet av avgifter av skattenatur grundar sig på registeruppgifter och den som utövar verksamheten är skyldig att ombesörja att registeruppgifterna är aktuella. Om debiteringen sker med stöd av lagen som regel utan hörande undviker man det årliga övervägandet att låta bli att höra aktören och motiveringarna samt eventuella påståenden om procedurfel. Ändringen minskar också den administrativa bördan. Strålsäkerhetscentralen får trots bestämmelsen bereda verksamhetsutövaren möjlighet att bli hörd innan avgiften debiteras, om det i enskilda fall bedöms vara nödvändigt. Motsvarande särskilda bestämmelser finns i 15 § i fordonsskattelagen (1281/2003), enligt vilken debiteringen verkställs utan att den skattskyldige blir hörd. Bestämmelserna om rättelse av avgifter och ändringssökande finns i 194–196 §. 

190 §.Betalningsskyldighetens giltighetstid och betalningens förfallotid. Det föreslås att ur 2 mom. avlägsnas bestämmelsen om tidpunkten för när avgiften förfaller till betalning, enligt vilken avgiften förfaller tidigast den sista dagen i april. Dessutom förkortas tidsfristen för utsändning av avgiftsbeslutet från 30 dagar till 21 dagar. Med ändringen upphävs lagstiftning och möjliggörs sändning av fakturan och beslutet på en gång, vilket gör det möjligt att följa den allmänt använda betalningsfristen på 14 dagar. 

193 §.Indrivning av avgifter och ränta. Det föreslås i 2 mom. att förseningsavgiften höjs från fem euro till tio euro. Storleken på förseningsavgiften uppdateras därmed att motsvara förseningsavgift i lagstiftningen om grunderna för avgifter till staten. 

Det föreslås att i 3 mom. uppdateras hänvisningen till den nya lagen om skatteuppbörd (11/2018) samt preciseras terminologin att motsvara lagen om skatteuppbörd. I momentet ersätts termen ”återbäringsränta” med termen ”krediteringsränta”. Det föreslås dessutom att det i momentet preciseras att krediteringsräntan återbärs från och med dagen efter betalningsdagen till den dag då återbäringsbeloppet debiteras från Strålsäkerhetscentralens konto. Krediteringsräntan beräknas på basis av det faktiska antalet kalenderdagar räntan gäller.