1.1
Lagen om kommunala tjänsteinnehavare
34 §.Upphörande av ett tjänsteförhållande utan uppsägning. I paragrafen föreskrivs om de situationer där en kommunal tjänsteinnehavares tjänsteförhållande upphör utan uppsägning och utan uppsägningstid. Det framgår av 6 punkten att ett tjänsteförhållande upphör vid utgången av den kalendermånad under vilken en tjänsteinnehavare fyller 68 år, om inte parterna avtalar om förlängning för viss tid av tjänsteförhållandet. Att ett tjänsteförhållande upphör när tjänsteinnehavaren fyller 68 år grundar sig på att det är den högsta åldern för ålderspension enligt den gällande lagen om kommunala pensioner. I regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av lagstiftningen om arbetspensionssystemet föreslås det att den lägsta åldern för ålderspension enligt pensionslagen för den offentliga sektorn ska höjas gradvis från 63 till 65 år. I analogi med det föreslås det att den övre åldersgränsen för pensionstillväxt för anställda inom den offentliga sektorn stegvis ska höjas till 70 år så att pensionen för dem som är födda 1957 och dessförinnan tillväxer fram till dess att de fyllt 68 år, för dem som är födda åren 1958—1961 fram till dess att de fyllt 69 år och för dem som är födda 1962 och därefter fram till dess att de fyllt 70 år. Avgångsåldern för kommunanala tjänsteinnehavare föreslås bli höjd stegvis på motsvarande sätt som den i pensionslagen för den offentliga sektorn föreslås bli höjd stegvis fram till 70 års ålder.
50 §.Ändringssökande. Det föreslås att ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen. Förbudet enligt 26 § i lagen om kommunala tjänstekollektivavtal att yrka på omprövning eller söka ändring i beslut genom kommunalbesvär, om tjänsteinnehavaren eller tjänsteinnehavarföreningen har rätt att anhängiggöra saken vid arbetsdomstolen ska införas i det nya momentet. Förbudet enligt förslaget ska gälla de tjänsteinnehavare som är anslutna till en förening som kan anhängiggöra saken vid arbetsdomstolen eller en förening som är underställd den. En tjänsteinnehavare som inte är fackansluten på detta sätt kan däremot yrka på omprövning eller lämna in kommunalbesvär i fråga om förmåner på grund av tjänsteförhållandet. Detta gäller både ett tjänstekollektivavtal som är i kraft och frågor som grundar sig på konsekvenser av villkor enligt ett tjänsteavtal som avses i 7 § i lagen om kommunala tjänstekollektivavtal. Frågor som avses i bestämmelsen har ofta att göra med tolkningen av tjänstekollektivavtalet. I sådana fall är det befogat att förvaltningsdomstolen begär yttrande av arbetsdomstolen innan den avgör ärendet.
56 a §.Dröjsmålsränta. Det föreslås att en ny 56 a § fogas till lagen. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs det att bestämmelserna om dröjsmålsränta i räntelagen ska tillämpas då betalningen av en fordran som grundar sig på ett tjänsteförhållande försenas. Med fordran som grundar sig på ett tjänsteförhållande avses lön och andra ekonomiska förmåner av anställningsförhållandet, t.ex. arvoden, tillägg och ersättningar, som en tjänsteinnehavare på grund av sitt anställningsförhållande har rätt till med stöd av antingen lagen eller tjänstekollektivavtalet. Det har ingen betydelse om anställningsförhållandet fortfarande är i kraft. Enligt förslaget ska räntelagen också tillämpas på sådana fordringar i fråga om vilka betalningsskyldigheten inträder på grund av att anställningsförhållandet upphör.
Det är fråga om en fordran som grundar sig på ett tjänsteförhållande också då arbetsgivaren återkräver lön eller någon annan ekonomisk förmån av anställningsförhållandet som betalats utan grund. Om en tjänsteinnehavare t.ex. har beviljats invalidpension eller rehabiliteringsstöd, upphör tjänsteinnehavarens rätt till lön för sjukdomstiden. Har lön trots det utbetalats till tjänsteinnehavaren, t.ex. därför att pensionsanstalten fattar pensionsbeslutet retroaktivt, finns det inte någon grund för löneutbetalningen och den kan därmed återkrävas med stöd av 56 § i lagen om kommunala tjänsteinnehavare. Om pensionsanstalten retroaktivt betalar ut pension till arbetsgivaren, återkräver arbetsgivaren den del av lönen för sjukdomstid som överstiger den pension som betalats till arbetsgivaren.
Arbetsgivaren har möjlighet att foga en dröjsmålspåföljd till det betalningskrav som gäller återkravet. Det är i sådana fall möjligt att jämka dröjsmålsräntan med stöd av 11 § i räntelagen.
Enligt förslaget kan räntelagen tillämpas t.ex. i situationer där den regelbundna betalningen av lönen av någon orsak har försenats. Då ska bestämmelsen i 5 § i räntelagen om dröjsmålsränta på gäld vars förfallodag är bestämd tillämpas vid fastställandet av dröjsmålsräntan. I fråga om sådana ersättningar för vilka ingen exakt betalningstidpunkt har fastställts och i fråga om vilka utbetalningen förutsätter att tjänsteinnehavaren lämnar en utredning (t.ex. ersättning för resekostnader), fastställs dröjsmålsräntan enligt 6 § i räntelagen, där det föreskrivs om dröjsmålsränta på gäld vars förfallodag inte är bestämd. I sådana fall ska dröjsmålsräntan betalas från den tidpunkt då 30 dagar förflutit från den dag då borgenären, dvs. tjänsteinnehavaren, sände en räkning till gäldenären eller på något annat sätt krävde att ett visst belopp ska betalas. Om det är fråga om skadeståndsgäld eller gäld av motsvarande slag som förutsätter särskild utredning för fastställande av belopp och grund, ska 7 § i räntelagen iakttas. Enligt paragrafen ska dröjsmålsränta betalas från den tidpunkt då 30 dagar förflutit från den dag då borgenären framställde sitt krav samt lade fram sådan utredning angående ersättningens grund och belopp som skäligen kan krävas av borgenären med beaktande även av gäldenärens möjligheter att skaffa utredning.
I 9 § i räntelagen finns en bestämmelse om en sorts rättegångsränta. Enligt den paragrafen ska dröjsmålsränta i de fall som nämns i 6 och 7 § likväl betalas senast från den dag då en stämning som gäller betalning av gälden delgavs gäldenären eller, om kravet framställs under rättegång, från det kravet framställdes. En tillämpning av 9 § innebär sålunda att dröjsmålsräntan beräknas från en tidigare tidpunkt än enligt det som följer av 6 och 7 §. Räntelagens 9 § gäller inte de fall som avses i 5 § i samma lag. Om förfallodagen är bestämd och skulden förfaller till betalning först efter den dag då stämningen delgavs, beräknas dröjsmålsräntan alltså från förfallodagen.
Vid domstolsbehandling hör tvister som grundar sig på ett tjänsteförhållande till förvaltningsdomstolens behörighet och behandlas vid förvaltningsdomstolarna som kommunalbesvärs- eller förvaltningstvistemålsärenden i den ordning som bestäms i förvaltningsprocesslagen (586/1996). Ärendet blir inte anhängigt vid förvaltningsdomstol genom en stämningsansökan och någon stämning delges inte i förfarandet, och 9 § i räntelagen lämpar sig därför inte för förvaltningsprocessärenden. Av denna anledning är det nödvändigt att man till lagen om kommunala tjänsteinnehavare fogar en bestämmelse som motsvarar 9 § i räntelagen och som lämpar sig för ärenden som behandlas i förvaltningsdomstolen.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det att dröjsmålsränta i fråga om ett förvaltningsprocessuellt ärende i sådana fall som avses i 6 och 7 § i räntelagen ska betalas senast från den dag då gäldenären anses ha fått kännedom om att besvär eller ansökan som gäller betalning av gälden blivit anhängig, eller om kravet framställs under rättegång, från det att kravet framställdes.
En part i ett förvaltningsprocessärende får kännedom om ett ärende som inletts i samband med att hon eller han i enlighet med 34 § i förvaltningsprocesslagen bereds tillfälle att avge förklaring med anledning av andras yrkanden och sådan utredning som kan inverka på hur ärendet kommer att avgöras. Till exempel då arbetsgivaren av en tjänsteinnehavare återkräver lön som betalats utan grund är det fråga om förvaltningstvistemål, där tjänsteinnehavaren får kännedom om att ärendet inletts senast då han eller hon hörs som part i enlighet med 34 § i förvaltningsprocesslagen. I sådana fall kan dröjsmålsränta tas ut senast från tidpunkten för hörandet.
Om lönefordran föreskrivs i 56 § och ärendet avgörs genom ett förvaltningsbeslut. I fråga om dröjsmålsränta tillämpas då 6 § i räntelagen. Dröjsmålsräntan ska betalas från den tidpunkt då 30 dagar förflutit från den dag då borgenären, dvs. tjänsteinnehavaren, sände en räkning till gäldenären eller på något annat sätt krävde att ett visst belopp ska betalas.
Som exempel kan tas ett fall där en tjänsteinnehavare som har utnämnts för viss tid begär ersättning jämte dröjsmålsränta i enlighet med i 3 § 3 mom. i lagen om kommunala tjänsteinnehavare i den ordning som avses i 57 § i lagen. Då bestäms räntan i regel med stöd av 7 § i räntelagen, vilken gäller dröjsmålsränta på skadeståndsgäld. Enligt 7 § i räntelagen ska dröjsmålsränta betalas från den tidpunkt då 30 dagar förflutit från den dag då borgenären framställde sitt krav eller lade fram sådan utredning angående ersättningens grund och belopp som skäligen kan krävas av borgenären med beaktande även av gäldenärens möjligheter att skaffa utredning.
Om det anses att en utredning angående ersättningens grund och belopp inte har lagts fram innan förvaltningsprocessärendet blivit anhängigt, tillämpas inte 7 § i räntelagen, utan dröjsmålsräntan ska då betalas senast från den dag då gäldenären, dvs. arbetsgivaren, anses ha fått kännedom om att en förvaltningstvistemålsansökan som gäller ersättning enligt 3 § 3 mom. i lagen om kommunala tjänsteinnehavare blivit anhängig.
I 3 mom. föreslås en bestämmelse om hur dröjsmålsräntan fastställs i en situation där uppsägning av en tjänsteinnehavare eller upplösning av ett tjänsteförhållande har skett enligt ett lagakraftvunnet beslut utan en sådan grund som föreskrivs i lagen. Enligt 44 § 1 mom. i lagen om kommunala tjänsteinnehavare fortsätter tjänsteförhållandet i sådana fall utan avbrott och tjänsteinnehavaren har rätt att återgå till arbetet. En sådan här tillämpning av principen om fortsatt anställningsförhållande gäller endast tjänsteförhållanden. I en situation där tjänsteförhållandet avslutats får tjänsteinnehavaren kräva att uppsägnings- eller upplösningsbeslutet upphävs. Om däremot uppsägningen eller upplösningen av ett arbetsavtal strider mot lag är det endast möjligt att kräva och döma ut ersättning, och anställningsförhållandet fortsätter inte, trots domen. Eftersom uppskovsprincipen gäller endast tjänsteförhållanden är det motiverat att särskilt föreskriva om den tidpunkt då skyldigheten att betala dröjsmålsränta inträder i de fall där tjänsteförhållandet enligt ett lagakraftvunnet beslut har avslutats i strid med lagen om kommunala tjänsteinnehavare.
Enligt 45 § 1 mom. i den lagen betalas till tjänsteinnehavaren den inkomst för den ordinarie arbetstiden som denne med anledning av att tjänsteförhållandet avslutats i strid med lagen har gått miste om, minskad med motsvarande inkomst som han eller hon under samma tid har förvärvat i annan anställning, som yrkesutövare eller som företagare och som han eller hon inte skulle ha fått i tjänsten. Likaså beaktas som avdrag inkomstrelaterad dagpenning, grunddagpenning och arbetsmarknadsstöd enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa (1290/2002) samt dagpenning och moderskapspenning enligt sjukförsäkringslagen (364/1963) som för motsvarande tid betalats till tjänsteinnehavaren.
Inkomsten för ordinarie arbetstid för tiden för ett olagligt avslutande av ett tjänsteförhållande betalas till tjänsteinnehavaren utan dröjsmål efter det att ärendet gällande avslutandet av tjänsteförhållandet har avgjorts genom ett beslut som vunnit laga kraft och arbetsgivaren av tjänstemannen har fått en tillförlitlig utredning om de ovan nämnda övriga förvärvsinkomster och dagpenningsförmåner enligt sjukförsäkringslagen som tjänsteinnehavaren erhållit.
Inkomsten för ordinarie arbetstid som betalas till en tjänsteinnehavare för tiden för olagligt avslutande av ett tjänsteförhållande är inte konstant, utan arbetsgivaren får veta det exakta beloppet först då tjänsteinnehavaren lämnat en utredning över de andra förvärvsinkomster och dagpenningsförmåner enligt sjukförsäkringslagen som han eller hon erhållit. Av denna anledning är det motiverat att det bestäms att skyldigheten att betala dröjsmålsränta börjar en viss tid efter den tidpunkt då tjänsteinnehavaren lämnat utredningen till arbetsgivaren. I de fall som avses i 45 § 1 mom. ska dröjsmålsränta betalas från den tidpunkt då 30 dagar förflutit från den dag då tjänstemannen lämnade arbetsgivaren en sådan utredning som avses i 45 § 2 mom. Den föreslagna betalningstiden på 30 dagar motsvarar den tid som fastställts i 6 och 7 § i räntelagen.
